jvhfslud gilvudfash göadugh öfguh adfgadö K-märkt

Transkript

1 öadugh öfdiugh dföiughd fögiuhadf öguha dföguhad öfguh adfgadö K-märkt Källemo är familjeföretaget som alltid har blundat för trender och valt att lita mer på magkänslan när det gäller formgivare, uttrycksformer och material. TEXT MIA WIDELL FOTO DAVID BACK, PELLE WAHLGREN 60

2 öadugh öfdiugh dföiughd fögiuhadf öguha dföguhad öfguh adfgadö öadugh öfdiugh dföiughd fögiuhadf öguha dföguhad öfguh adfgadö Hos familjen Lundh är det andra värden och kvalitéer som gäller. Det är formuttryck, hantverk och tidlöshet. Och förstås att»det ska tåla ögats slitage«, Sven Lundhs myntade uttryck. Det började på riktigt när Sven Lundh i Källemos monter ställde ut Jonas Bohlins examensarbete från Konstfack, betongstolen Concrete, på Möbelmässan i Stockholm Och det var just den jag kommer ihåg från min första möbelmässa. Nu påverkade den inte bara mig, alla reagerade, men alla kanske inte lika positivt. Men reaktionen var viktig, för det var Sven Lundhs protest mot etablissemanget, Möbelinstitutet, VDN-märkning (numera Möbelfakta) och liknande, vars provningsgrunder han ifrågasatte. Sättet att mäta kvalité. För vem och för vad? Därmed inte sagt att betongstolen var så himla skön att sitta i, men tillräckligt för att kunna knyta en sko, tillräckligt uttrycksfull som ett konstverk, och tillräckligt hållbar i konstruktion och material. När betongstolen lanserades i en begränsad upplaga på 100 var de däremot svårsålda för ynka kronor, medan de i dag går loss på runt kronor på de stora auktionsverken. Den produceras dock fortfarande i andra material, men en stol i betong står säkrad på Nationalmuseum. Efter 1981 är det ingen längre som vågar ifrågasätta eller förvånas, utan snarare förväntar man sig att möbler från Källemo ska väcka reaktion. Det svåraste när jag kommer till Källemo i Värnamo en solig januaridag är faktiskt att bestämma var vi ska sitta under intervjun. Min tanke var att vi alla skulle välja favoritstolar. Medan jag väntar på Karin, Erik och Sven Lundh, som har fullt upp med förberedelser inför den stundande möbelmässan, går jag runt i utställningslokalen och suktar bland ett hundratal möbler. De står uppradade i en härlig och fin mix, blandade med skulpturer och andra konstföremål. Men nu är jag fokuserad på stolar, och valet visar sig vara svårare än jag trott. Ska jag välja skönhet framför komfort eller tvärtom, eller en kombination? Plötsligt kommer vd:n Erik Lundh och bara sätter sig i mitt oorganiserade uteslutningssystem, som nu efter en del vånda har krympt till åtta. När betongstolen lanserades i en begränsad upplaga på 100 var de däremot svårsålda för ynka kronor 62 63

3 öadugh öfdiugh dföiughd fögiuhadf öguha dföguhad öfguh adfgadö Deras starka umgänge med konsten från barnsben har lärt dem en stor del av den ödmjukhet som de utstrålar Han tittar frågande på mig, fattar först ingenting av vad jag håller på med, men undrar sedan försynt var han ska sitta. För han kan inte välja, deklarerar han tydligt, alla är favoriter. När Karin kommer får jag samma svar. De är syskon, och de är ett sammansvetsat team. Det märker jag redan här och ger upp min idé. Medan vi väntar på Sven går vi till biblioteksavdelningen, som är full av litteratur om design och arkitektur. Härifrån kan man se ut i trädgården där hans hus ligger, ritat av arkitekten John Kandell ( ). Enkelt, funktionellt och charmigt med detaljer som talar ett konstverk i sig. Kandell ritade under 80-talet ett flertal uppmärksammade möbelserier, där bland annat hyllan Pilaster finns med bland våra utvalda jubilarer.»det är roligt att se hur hus och möbler hänger ihop. Det är olika skalor men det är samma problematik med lösningar och förhållanden«, förklarar Erik. Framför huset står Värnamo Stonehedge, vilket i detta fall har en vetenskaplig förklaring. Några gamla grindstolpar låg och skräpade, men står nu uppresta i formation och bildar konst. De berättar en helt annan historia än Englands original.»ja, för i Småland slänger man inget«, säger Karin skrattande, och berättar hur de tunga stenbumlingarna släpats över tomten. Karins och Eriks intresse för arkitektur och konst grundades under uppväxten av föräldrarna, och är ett viktigt synsätt både när det gäller val av formgivare och möbler. Deras starka umgänge med konsten från barnsben har lärt dem en stor del av den ödmjukhet som de utstrålar,»om hur lite man egentligen vet om livet«, som Karin uttrycker det. De har svårt för när det kommersiella täljer med kniv, och när det blir för industrialiserat. När denna diskussion kommer igång känner jag hur nära de är i sina värderingar. De pratar i mun på varandra, nickar och samstämda blickar far mellan stolarna när de benämner en lite skev stol som»mänsklig som livet självt«, att det är så nyttigt i allt det perfekta, att närheten till konsten är inte konsten i sig, utan många gånger tankesättet. Hur länge har ni egentligen varit involverade i företaget?»erik sedan han föddes, och han har under alla år hjälpt till i produktionen. Han har det tekniska i sig från både morfar och 64

4 öadugh öfdiugh dföiughd fögiuhadf öguha dföguhad öfguh adfgadö»det är klart att vi är olika personer, men vi har samma värderingsgrunder och förhållningssätt till saker och ting. farfar«, berättar Karin.»Karin sedan mitten på 90-talet då hon återvände från Uppsala efter 14 år, från juridikstudier och konstgalleri. Det var i samband med att mamma Kerstin gick bort, hon var starkt involverad i företaget och höll i många trådar«, säger Erik. Det blev anledningen till att de formellt tog över ledarskapet som de nu haft i 15 år. Erik är vd och Karin vice vd, de har en tydlig indelning i ansvarsområden, även om gränserna ibland kan bli lite suddiga. Men Karin förklarar att det är Erik som är vd, så är det. Jag har upplevt dem som ganska olika under åren, men att respekten och ödmjukheten alltid har genomsyrat, vilket jag påtalar.»det var roligt att höra. För så är det«, bekräftar Karin.»Det viktigaste är att det fungerar i relationerna. Och den viktigaste är ju naturligtvis syskonrelationen. Den är man ju inte beredd att offra för något annat.«erik kompletterar:»det är klart att vi är olika personer, men vi har samma värderingsgrunder och förhållningssätt till saker och ting. Och vi förändrar ju inte Källemos inriktning, den är konstant. Men vi gör det på vårt sätt, givetvis.«är det ni två eller ni tre tillsammans som tar besluten?»det är vi två. Sven är suverän som bollplank, men kommer sällan om vi inte ber honom. Han är nästan åt andra hållet och vill låta oss styra.«nu får jag förklaringen till varför han ursäktade sig med att han skulle svara på ett mejl och försvann för en dryg timma sedan.»sven är enastående både som person och pappa. Vi brukar säga att det är han som är yngst i sinnet. Trots att han har varit involverad i möbelproduktion sedan andra världskrigets slut och har sett den industriella utvecklingen, har han hela tiden haft konsten som motvikt. Det är där hans aorta finns.«vi kommer in på kvalité, trender, miljö och hållbarhet. De anser att trender är ointressanta, men att man omedvetet kan hamna där. Möbelbranschen liknar mer och mer modets snabba förändringar, vilket bidrar till en förfärlig kommersialism. Sedan kanske inte allt blir 100 procent, men avsikten har funnits där. Det visuella uttrycket är viktigt; man ska inte gå obemärkt förbi. Därmed inte sagt att man måste tycka om. Och att det bästa för miljön är att tillverka en möbel i bra material som håller länge. En möbel som man inte tröttnar på, utan som öadugh öfdiugh dföiughd fögiuhadf öguha dföguhad öfguh adfgadöjvhfslud gilvudfash göadugh öfdiugh dföiughd fögiuhadf öguha dföguhad öfguh adfgadöjvhfsl 66

5 öadugh öfdiugh dföiughd fögiuhadf öguha dföguhad öfguh adfgadö känns odaterad. På så sätt skapas klassiker, vilket gör att vägen till container blir lång.»det är som formgivaren Mats Theselius brukar säga: Minst 200 år är ett minimum som möbeln ska hålla.«hittar ni formgivarna eller tvärtom? Det måste ju vara svårt att välja?»både ja och nej. Det finns många olika scenarier. Det kommer in galna förslag från när och fjärran, men vi har nog lärt oss vad som är äkta. Ibland kan det vara något intressant som vi följer upp.«jag har förstått att stolen Tango har en sådan historia?»precis, det kom ett brev från Island och arkitekten Sigurdur Gustavsson, där han beskrev sin fascination för tango och ville frysa dansen som uttrycksform. Det var ett spännande tema som vi valde att gå vidare med.«men oftast arbetar de med den stab av formgivare som de lärt känna både som personer och för hur de arbetar, vilket avspeglas i produkterna. Det är det som är den röda tråden: att det finns ett Källemospråk, men som kan ta sig olika uttryck. De berättar om de olika formgivarna, om Anna Kraitz skulpturala formspråk, om Mats Theselius samlande och inspirerande resor som ofta slutar med en möbel, oavsett om inspirationen har kommit från ett trumset eller en resa till Mexiko. Att det kan variera från exakta ritningar till handskisser, idéer där Eriks kunskaper är oumbärliga i processen.»vi brukar fråga oss: Vad är kriteriet för att vi ska ta in någonting? Möbler ska ju förhålla sig till rummet, precis som huset förhåller sig till platsen. Där är arkitekturen igen, som vi har vi ett starkt förhållande till med dess dimensioner och proportioner.«ett sådant exempel är stolen Kiasma som togs fram 2008 till Kiasma Museum of Contemporary Art (museet för samtidskonst) i Helsingfors, som ritades tio år tidigare av den amerikanske arkitekten Steven Holl och där Vesa Honkonen var andre arkitekt. Ljus och asymmetri är fundamentet för bygget och stolen skulle ha samma syfte.»vi visste väldigt lite hur den skulle se ut, och det var ju positivt. Vesa sa att många gånger är man för snabb att sätta formen formulera sig istället för att lyssna.det är ju ofta så det blir intressant. Vesa hade aldrig gjort möbler tidigare, men han har kunskap om proportioner och former. Han sa: Jag har ju aldrig gjort en möbel, jag kan vara skitdålig, men jag kan också vara jättebra«, härmar Karin med finsk brytning. Detta jättebra får också avsluta denna dag med givande diskussioner, som berört många intressanta områden och sekler. Vi tar en sista bild. Det blir i Tango, som Sven Lundh tycker blir mycket roligare med ryggarna mot kameran. Och han brukar inte ha fel! 68