TILLSTÅNDET I SMALSJÖN (BERGVIKEN) OCH MARMEN

Transkript

1 TILLSTÅNDET I SMALSJÖN (BERGVIKEN) OCH MARMEN med avseende på klorföreningar och metaller Länsstyrelsen Gävleborg 2001

2 Tillståndet i Bergviken-Marmen 2 Inledning 3 Material och metoder 3 Utvärdering 4 Sedimentkaraktär 5 Metaller 6 Kvicksilver 6 Kadmium 7 Bly 7 Krom 7 Nickel 7 Koppar 8 Zink 8 Arsenik 8 Klororganiska föreningar 9 EOX 9 Klorguajakoler 9 Klorkatekoler 10 Klorveratroler 11 Sammanfattande bedömning av tillståndet 11 Metaller 11 Klororganiska föreningar 11 Bilagor 13 Provtagningsuppgifter 13 Analysresultat 16 2

3 Tillståndet i Bergviken-Marmen Inledning Massaindustrin var länge den helt dominerande källan till utsläpp av klorhaltiga organiska föreningar i Sverige. Orsaken var att den producerade massan i stor utsträckning blektes med hjälp av klorgas. Idag har samtliga svenska blekerier övergått till andra blekmedel. Sjöarna Smalsjön (Bergviken) och Marmen belägna längs med Ljusnan fungerade fram till slutet av 1970-talet som recipienter till utsläpp från två massaindustrier. Industrierna är idag nedlagda, men vid Bergviks sulfitfabrik belägen vid Smalsjön producerades blekt sulfitmassa fram till 1979 och vid Marmaverken beläget vid Marmen blektes massa fram till En stor del av de klorföreningar som släppts ut under gångna år är tämligen svårnedbrytbara och brukar finnas kvar i sediment och bottenfauna utanför anläggningarna. En sedimentundersökning genomfördes i Bergviken och Marmen under hösten Avsikten med undersökningen var att få svar på om tidigare utsläpp från Bergviks sulfitfabrik och från Marmaverkens sulfatfabrik kan spåras i sjöarnas sediment och om risk föreligger att föroreningarna påtagligt påverkar recipienten. Syftet var också att få en uppfattning om recipienterna påverkas av eventuellt läckage av metaller från deponin av kisaska som finns på det gamla fabriksområdet i Bergvik. Material och metoder Provtagningsstationernas antal och läge valdes för att verifiera förekomst och spridning av metaller och klorföreningar i två recipienter, Smalsjön (Bergviken) och Marmen belägna i Söderhamns kommun. Sjöarna har ett maxdjup på 30 m respektive 29 m. Sedimentproppar togs från båt hösten 2000 (5-16 oktober) med hjälp av rörhämtare vid 3 stationer i Smalsjön (Bergviken) och vid 4 stationer i Marmen (Figur 1). I sjöarnas djupområden togs dubbelprov. Sedimentpropparna beskrevs (Bilaga 1), skiktades och prov uttogs från 0-1, 4-5, 8-9, och cm sedimentdjup. Marmaverken (sulfatfabrik) Bergviks sulfitfabrik 350 Smalsjön Marmen Figur 1. Provtagningslokaler i Smalsjön (Bergviken) och Marmen. 3

4 Alla prover analyserades på torrsubstans, organisk-, kol- och kvävehalt. Alla prover analyserades även på metallerna Hg, Cd, Pb, Cr, Ni, Cu, Zn, As, Fe och Mn. Samtliga skikt från prover tagna i sjöarnas djupaste områden analyserades på EOX, undantaget station 360 i Marmen där bara de två översta skikten (0-1, 4-5 cm) analyserades. Samtliga ytsedimentprover (0-1 och 4-5 cm) analyserades på klorguajakoler, klorkatekoler och klorveratroler, med undantag för station 360 i Marmen där dessa klorföreningar inte analyserades. Provtagning och sedimentanalyser utfördes av ALcontrol Laboratories AB, Sandarne. Både insamling och analys av sedimentprover skedde enligt metoder som garanterar kvalitet. Undersökningen har finansierats av Stora Enso och Korsnäs AB. Sammanställning och utvärdering av resultaten har gjorts av Länsstyrelsen Gävleborg. Utvärdering Tillståndet i sjöarna vad avser metaller och klorföreningar i sediment beskrivs nedan i första hand utifrån Naturvårdsverkets Bedömningsgrunder för miljökvalitet - Sjöar och vattendrag (Rapport 4913, Tabell 1a och 1b), men i vissa fall används även - Metodik för inventering av Förorenade områden (Rapport 4918, Tabell 2a och 2b). Bedömningsgrunderna är baserade på parametrar som utgör de viktigaste måtten på vattenkvalitet och när det gäller förorenade områden även på ämnen som anses vara särskilt farliga. Bedömningsgrunderna för miljökvalitet innehåller två typer av skalor - en skala för bedömning av tillstånd och en för bedömning av avvikelse från jämförvärden, dvs. avvikelse från naturligt förekommande halter av t ex metaller. Värt att notera är att vid bedömning av föroreningsnivå i sediment ges avvikelse från jämförvärde större tyngd än tillstånd. I denna rapport används kursiv stil vid Naturvårdsverkets benämningar av klassindelning för beskrivning av tillståndet av de undersökta recipienterna. Då inget annat anges hänvisas till Bedömningsgrunderna för sjöar och vattendrag. Tabell 1a. Klassificering av tillstånd för metaller i sediment enligt Naturvårdsverkets Bedömningsgrunder för miljökvalitet Sjöar och vattendrag 1999 (Rapport 4913). TILLSTÅND, metaller i sediment (mg/kg ts) för sjöar och vattendrag Klass Benämning Cu Zn Cd Pb Hg Cr Ni As 1 Mycket låga halter ,8 50 0, Låga halter , ,15 0, Måttligt höga halter ,3 1, Höga halter , Mycket höga halter > 500 > 5000 > 35 > 2000 > 5 > 500 > 250 > 150 Tabell 1b. Klassificering av avvikelse från jämförvärden för metaller i sediment enligt Naturvårdsverkets Bedömningsgrunder för miljökvalitet Sjöar och vattendrag 1999 (Rapport 4913). AVVIKELSE från jämförvärde, sediment för sjöar och vattendrag Klass Benämning Uppmätt halt/jämförvärde Cu Zn Cd Pb Hg Cr Ni As 1 Ingen avvikelse 1,0 1,0 1,0 1,0 1,0 1,0 1,0 1,0 2 Liten avvikelse 1,0 2,0 1,0 2,0 1,0-5,0 1,0-15 1,0-3,0 1,0-2,0 1,0-2,0 1,0-2,0 3 Tydlig avvikelse 2,0 4,0 2,0-5,0 5, ,0-8,0 2,0-6,0 2,0-4,0 2,0-3,0 4 Stor avvikelse 4,0-7,0 5, ,0-13 6,0-11 4,0-8,0 3,0-4,0 5 Mycket stor avvikelse > 7,0 > 10 > 23 > 80 > 13 > 11 > 8,0 > 4,0 Bakgrundshalter i sediment (mg/kg ts) i norra Sverige: Cu = 20, Zn = 150, Cd = 0,8, Pb = 50, Cr = 15, Ni = 10, As = 10, Hg = 0,13. 4

5 Tabell 2a. Principer för indelning av tillstånd för metaller i sediment enligt Naturvårdsverkets Bedömningsgrunder för miljökvalitet - Förorenade områden 1999 (Rapport 4918). TILLSTÅND, metaller i sediment för förorenade områden Media Mindre allvarligt Måttligt allvarligt Allvarligt Mycket allvarligt Sediment < riktvärdet 1-3 ggr riktvärdet 3-10 ggr riktvärdet > 10 ggr riktvärdet Tabell 2b. Indelning av avvikelse från jämförvärde för förorenade sjösediment i norra Sverige enligt Naturvårdsverkets Bedömningsgrunder för miljökvalitet - Förorenade områden 1999 (Rapport 4918). AVVIKELSE från jämförvärde i sediment (mg/kg ts) för förorenade områden Ämne Ingen eller liten påverkan av punktkälla Trolig påverkan av punktkälla Stor påverkan av punktkälla Mycket stor påverkan av punktkälla Koppar < > 2500 Zink < > Kadmium < > 450 Bly < > Krom < > 4000 Nickel < > 2000 Arsenik < > 1000 Kvicksilver < 1,7 1, > 40 EOX < > 50 Sedimentkaraktär Sedimenten i Smalsjön och Marmen har hög vattenhalt och hög andel organiskt material. Vattenhalten i ytsedimenten (0-1 cm) varierar mellan 89 och 97 % med ett medelvärde på 93 %. Halten av organiskt material varierar mellan 13 och 39 % med ett medelvärde på 23 %. Den organiska halten är något högre i Smalsjön, 26% jämfört med 21% i Marmen. På 10 m djup i Marmen finns dock ett 20 cm mäktigt fiberlager som till 52% består av organiskt material. Järn- och manganhalterna är högre i Smalsjön än i Marmen. Järnhalten i Smalsjöns sediment är i medeltal 60 g/kg TS medan den i Marmen är 39 g/kg TS. Sedimentens manganhalt är 2,3 respektive 1,9 g/kg TS i de båda recipienterna. 5

6 Be10 Be20 Be30a Be30b Ma10 Ma20 Ma29a Ma29b Ma26a Ma26b mg/kg TS Metaller Kvicksilver Kvicksilverhalten i ytsedimenten varierar mellan 0,26 och 2,1 mg/kg TS med ett medelvärde på 0,57 mg/kg TS. Den högsta halten uppmättes vid 10 m djup i Smalsjön och klassas som hög enligt bedömningsgrunderna för sjöar och vattendrag. Halten avviker tydligt från halterna uppmätta vid andra lokaler. Medelvärdet för recipienterna reduceras till 0,40 mg Hg/kg TS om denna lokal undantas från beräkningen. Kvicksilverhalten i sedimenten är något lägre i Marmen än i Smalsjön, men kvicksilverhalterna i båda recipienterna klassas generellt som måttligt höga. 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5 0,0 Kvicksilverhalter i ytsediment (0-1 cm) i Smalsjön (Bergviken) och Marmen Figur 2. Kvicksilverhalter (mg/kg TS) i ytsediment vid sex stationer i Smalsjön (Bergviken) och Marmen. Siffrorna i stationsbeteckningarna anger vattendjupet i recipienten. Bokstavsbeteckningen a eller b markerar att dubbelprov tagits vid stationen. Vid flertalet provtagna stationer avviker också kvicksilverhalten tydligt från jämförvärdet. Avvikelsen är störst vid 10 och 20 meters djup. Allra störst är avvikelsen i Smalsjön (10 m) där den till och med är mycket stor. Kvicksilverhalten i fiberlagret som påträffades i Marmen (10 m) uppvisar en stor avvikelse. Enligt bedömningsgrunderna för Förorenade områden är avvikelserna så stora för kvicksilver i ytsedimenten på de mer grunda områdena i sjöarna att påverkan från punktkälla bedöms som stor och tillståndet allvarligt. För recipienterna som helhet är tillståndet måttligt allvarligt. Vart femte år mäts metallhalten i sediment vid en uppströms belägen station i Bergviken (stn 300). Provtagningen sker inom den samordnade recipientkontrollen i området (Ljusnan-Voxnans Vattenvårdsförbund). Kvicksilverhalten vid denna station ligger på 0,10-0,19 mg/kg TS ( ), vilket är nära det man anger som naturlig bakgrundshalt (0,13 mg/kg TS). Därmed tyder de nedströms förhöjda kvicksilverhalterna i Smalsjön och Marmen på att källan till utsläppen av kvicksilver är de numera nedlagda massafabrikerna i området. Kvicksilverhalterna visar dock en tendens till att avta med tiden. Halterna är högre i djupare liggande sedimentskikt än i ytsedimenten. I Smalsjön på 10 m djup är t. ex. kvicksilverhalten 3,1 mg/kg TS cm ned i sedimentet, vilket kan jämföras med ytsedimenthalten på 2,1 mg/kg TS. 6

7 Kadmium Kadmiumhalten i ytsedimenten varierar mellan 0,83 och 3,1 mg/kg TS med ett medelvärde på 1,4 mg/kg TS. Den högsta halten uppmättes vid 10 m djup i Smalsjön och avviker något från halterna uppmätta vid andra lokaler. Kadmiumhalten vid den här stationen bedöms som måttligt hög, medan alla andra uppmätta kadmiumhalter är låga. Avvikelsen från jämförvärdet är liten vid samtliga stationer enligt bedömningsgrunderna för sjöar och vattendrag. Kadmiumhalterna är något högre i djupare liggande sediment (12-13 och cm) med medelvärden på 1,9 mg/kg TS respektive 2,1 mg/kg TS. Det är särskilt halten vid 10 m i Smalsjön som är klart högre (6,8 mg/kg TS) och avvikelsen är där tydlig. Bly Blyhalten i ytsedimenten varierar mellan 66 och 390 mg/kg TS med ett medelvärde på 115 mg/kg TS. Den högsta halten uppmättes vid 10 m djup i Smalsjön och avviker precis som för flera andra metaller något från halterna uppmätta vid andra lokaler. Blyhalten vid den här stationen bedöms som måttligt hög, medan alla andra uppmätta blyhalter är låga. Avvikelsen från jämförvärdet är liten vid samtliga stationer enligt bedömningsgrunderna för sjöar och vattendrag. Blyhalterna är betydligt högre i djupare liggande sediment (12-13 och cm) med medelvärden på 329 mg/kg TS respektive 526 mg/kg TS. Det är återigen sedimenten vid lokalen på 10 m i Smalsjön som visar de högsta halterna (1500 och 2400 mg/kg TS), men även i Marmen är blyhalten hög, särskilt i sjöns södra djupområde (stn 360) där blyhalten uppgår till 1000 mg/kg TS cm ned i sedimentet. Avvikelsen från jämförvärdet i dessa sedimentskikt är tydlig eller till och med stor. Krom Kromhalten i ytsedimenten varierar mellan 26 och 210 mg/kg TS med ett medelvärde på 63 mg/kg TS. Kromhalten är i medeltal dubbelt så hög i Marmen som i Smalsjön, 62 mg/kg TS jämfört med 29 mg/kg TS. Kromhalterna bedöms generellt som måttligt höga. Den högsta kromhalten uppmättes vid 10 m djup i Marmen och avvikelsen från jämförvärdet där är mycket stor. Kromhalten är så hög att det finns en trolig punktkälla i området. Övriga uppmätta kromhalter i Marmen (ytsediment) avviker tydligt från jämförvärdet, medan halterna i Smalsjön endast visar en liten avvikelse. I djupare liggande sediment är kromhalterna också avvikande, särskilt i Marmens norra djupområde (stn 350) där avvikelsen är stor i samtliga skikt ned till 13 cm sedimentdjup. Nickel Nickelhalten i ytsedimenten varierar mellan 13 och 25 mg/kg TS med ett medelvärde på 17 mg/kg TS. Den högsta halten uppmättes vid 10 m djup i Marmen och är något högre än halterna uppmätta vid andra lokaler. Alla uppmätta nickelhalter i ytsedimenten bedöms ändå som måttligt höga, men avvikelserna från jämförvärdet är små enligt bedömningsgrunderna för sjöar och vattendrag. Ett undantag är dock halten vid 10 m i Marmen där avvikelsen är tydlig. I djupare liggande sediment är nickelhalterna också över lag måttligt höga och avvikelserna små. Avvikelsen i Marmen är dock något större och bedöms som tydlig. 7

8 Koppar Kopparhalten i ytsedimenten varierar mellan 28 och 200 mg/kg TS med ett medelvärde på 57 mg/kg TS. Kopparhalterna är därmed över lag måttligt höga. Vid 10 m djup i Smalsjön är halten dock hög och avvikelsen från jämförvärdet är mycket stor. Kopparhalten är så hög att det finns, eller har funnits, en trolig punktkälla i området. Vid flertalet stationer är avvikelserna från jämförvärdet inte så stora som på 10 m djup i Smalsjön, men avvikelserna är ändå tydliga enligt bedömningsgrunderna för sjöar och vattendrag. I Smalsjöns äldre djupare liggande sediment är kopparhalterna över lag höga, och avvikelserna mycket stora. Att området fått ta emot kopparutsläpp från en tidigare punktkälla är troligt. I Marmens djupare liggande sediment är kopparhalterna betydligt lägre jämfört med i Smalsjön. Endast i det djupaste provtagna sedimentskiktet (16-17 cm, stn 360) är kopparhalten så hög att påverkan från punktkälla är trolig. Zink Zinkhalten i ytsedimenten varierar mellan 260 och 720 mg/kg TS med ett medelvärde på 382 mg/kg TS. Den högsta halten uppmättes vid 10 m djup i Smalsjön och är något högre än halterna uppmätta vid andra lokaler. Alla uppmätta zinkhalter i ytsedimenten bedöms ändå som låga eller måttligt höga. Avvikelsen från jämförvärdet är dock tydlig vid flertalet stationer enligt bedömningsgrunderna för sjöar och vattendrag, men påverkan från eventuell punktkälla bedöms som liten. I djupare liggande sediment är zinkhalterna något högre än i ytsedimenten. Generellt bedöms halterna som måttligt höga, men i Smalsjön vid ett sedimentdjup på och cm är zinkhalterna till och med höga. Arsenik Arsenikhalten i ytsedimenten varierar mellan 2,5 och 17 mg/kg TS med ett medelvärde på 7,6 mg/kg TS. Den högsta halten uppmättes vid 10 m djup i Smalsjön. Arsenikhalten vid denna station bedöms ändå som låg och avvikelsen från jämförvärdet är liten enligt bedömningsgrunderna för sjöar och vattendrag. Arsenikhalten är generellt högre i Smalsjön jämfört med i Marmen. Medelvärdet av uppmätta arsenikhalter i Smalsjön är 12 mg/kg TS, medan det är 4,8 mg/kg TS i Marmen. Arsenikhalterna är betydligt högre i djupare liggande sediment, särskilt i Smalsjön. Som högst uppmättes en halt på 62 mg/kg TS. Arsenikhalterna avviker stort från jämförvärdet, till och med mycket stort på 10 m djup (16-17 cm) vilket gör att det är troligt att området tidigare påverkats av en punktkälla. 8

9 Be10 Be20 Be30a Be30b Ma10 Ma20 Ma29a Ma29b Ma26a Ma26b mg/kg IG Klororganiska föreningar EOX EOX-halten i ytsedimenten varierar mellan mg/kg IG (37 och 560 mg/kg TS) med ett medelvärde på 642 mg/kg IG (156 mg/kg TS). Den högsta halten uppmättes vid 20 m djup i Smalsjön. EOX-halten i ytsedimenten är högre i Smalsjön jämfört med i Marmen. Medelvärdet av uppmätta EOX-halter i Smalsjön är 1178 mg/kg IG (303 mg/kg TS), medan det är 284 mg/kg IG (58 mg/kg TS) i Marmen. Halten av klorföreningar i Smalsjöns undersökta sediment är därmed ca 5 gånger så hög jämfört med i Marmens sediment EOX-halter i ytsediment (0-1 cm) i Smalsjön (Bergviken) och Marmen Figur 3. EOX-halter (mg/kg IG) i ytsediment vid sex stationer i Smalsjön (Bergviken) och Marmen. Siffrorna i stationsbeteckningarna anger vattendjupet i recipienten. Bokstavsbeteckningen a eller b markerar att dubbelprov tagits vid stationen. EOX är en s.k. summaparameter för mängden extraherbara halogenerade kolväten som är organiskt bundna. Mängden organisk halogen utgörs i naturen, t ex i sjösediment, i huvudsak av klorföreningar. I av människan opåverkade områden är halten av klorföreningar naturligt låg. I sjösediment överstiger halten EOX sällan 1 mg/kg TS. De halter som uppmätts i Smalsjön och Marmen är med andra ord höga. Så höga att recipienterna fortfarande idag, trots att inga utsläpp av klorföreningar från Bergviks sulfitfabrik eller från Marmaverkens sulfatfabrik skett på över 20 år, ser ut att vara utsatta för en mycket stor påverkan av någon punktkälla enligt bedömningsgrunderna för förorenade områden. Påverkan i Marmens södra del (stn 360) är något mindre, 'bara' stor. I djupare liggande sediment är EOX-halterna högre än i ytsedimenten. De högsta halterna finns vid ett sedimentdjup på cm och är i Smalsjön (dubbelprov i djupområdet) 3049 mg/kg IG (665 mg/kg TS) medan halten i Marmen är 745 mg/kg IG (235 mg/kg TS). EOX-halten i Marmen utgör vid samtliga provtagna sedimentdjup i genomsnitt 30-35% av halten i Smalsjön. Samtliga provtagna skikt ned till 17 cm djup, både i Marmen och i Smalsjön, visar dock mycket stor avvikelse från jämförvärdet och påverkan av tidigare punktkälla. Klorguajakoler Totalhalten av analyserade klorguajakolföreningar (di-, tri- och tetraklorguajakol) i ytsedimenten varierar mellan µg/kg IG med ett medelvärde på 899 µg/kg IG. Halterna skiljer sig dock betydligt mellan Smalsjön och Marmen. Totalmedelhalten i Smalsjön är 209 µg/kg IG, medan motsvarande halt i Marmen uppgår till 1589 µg/kg IG. De högsta halterna uppmättes i Marmens djupområde (stn 350). Det är särskilt halten av diklorguajakol som är betydligt högre i Marmen än i Smalsjön. Halten av diklorguajakol 9

10 Be10 Be20 Be30a Be30b Ma10 Ma20 Ma29a Ma29b Ma26a Ma26b mg/kg IG ligger under detektionsgränsen vid 3 av 4 stationer i Smalsjön. Även halterna av tri- och tetraklorguajakoler är dock högre i Marmen. Halterna av dessa föreningar är ungefär tre gånger högre i Marmen än i Smalsjön Klorguajakoler i ytsediment (0-1 cm) i Smalsjön (Bergviken) och Marmen Figur 4. Halter (mg/kg IG) av klorguajakoler(di-, tri- och tetraklorguajakol) i ytsediment vid sex stationer i Smalsjön (Bergviken) och Marmen. Siffrorna i stationsbeteckningarna anger vattendjupet i recipienten. Bokstavsbeteckningen a eller b anger att dubbelprov tagits vid stationen Det är 3,4,5-triklorguajakol som anses vara klorgasblekeriernas mest typiska "fingeravtryck", föreningen är med andra ord karaktäristisk för blekeriutsläpp och är den föreningen som främst redovisas i litteraturen. Halterna av 3,4,5-triklorguajakol varierade i ytsedimenten mellan 25 och 386 µg/kg IG med ett medelvärde i Smalsjön på 89 µg/kg IG och 316 µg/kg IG i Marmen. Detta kan jämföras med halter på ca 4000 µg/kg IG som uppmättes strax utanför Iggesund i kustsedimenten på 1980-talet (NV rapport 3498). Halterna i Marmen och särskilt i Smalsjön är alltså betydligt lägre, men är ändå så pass förhöjda att påverkan bedöms som stor eller till och med mycket stor. Klorguajakoler mättes även vid ett sedimentdjup på 4-5 cm, men inte djupare. Halten av klorguajakoler vid 4-5 cm sedimentdjup skiljer sig inte nämnvärt från halterna i ytsedimenten, vilket betyder att halterna hålls fortsatt höga vid sedimentytan trots att blekeriutsläppen upphört för över 20 år sedan. Klorkatekoler Totalhalten av analyserade klorkatekolföreningar (di-, tri- och tetraklorkatekol) i ytsedimenten varierar mellan µg/kg IG med ett medelvärde på 4149 µg/kg IG. Det är stor individuell spridning i halterna av klorkatekoler - både den högsta och lägsta halten uppmättes i Smalsjön. Den högsta halten uppmättes vi 20 m djup och avviker alltså från halterna uppmätta vid de övriga provtagningslokalerna i Smalsjön. Avvikelsen går igen för samtliga klorkatekolföreningar. I genomsnitt är dock halten av klorkatekoler mer än dubbelt så hög i Marmen som i Smalsjön. Totalmedelhalten i Smalsjön är 2558 µg/kg IG, medan motsvarande halt i Marmen uppgår till 5740 µg/kg IG. I djupare liggande sediment (4-5 cm) är halten av klorkatekoler betydligt lägre än i ytsedimenten. Totalhalten är nästan 10 gånger så hög i ytsedimenten som 5 cm ner i sedimenten. Klorkatekoler är med andra ord mer kortlivade än t ex klorguajakoler. 10

11 Klorveratroler Halten av klorveratroler var i samtliga prover under detektionsgränsen, dvs. <10 µg/kg TS för triklorveratrolerna och <5 µg/kg TS för tetraklorveratrolerna. Klorguajakoler och klorkatekoler metaboliseras i naturen till klorveratroler. Metaboliterna, dvs. klorveratrolerna, anses vara mer bioackumulerbara än ursprungssubstanserna. Att halten av klorveratroler visat sig vara låg är positivt för recipienterna. Sammanfattande bedömning av tillståndet Metaller Metallerna arsenik, bly, kadmium, krom och kvicksilver bedöms som mycket farliga, medan koppar, krom och nickels farlighet 'bara' bedöms som hög. Sedimenten både i Smalsjön och i Marmen visar klart förhöjda halter av flertalet metaller. Det är endast halterna av zink och arsenik som är låga idag. Halterna för de andra metallerna är över lag måttligt höga eller till och med höga. Särskilt halten av kvicksilver visar mycket stor avvikelse i jämförelse med naturliga bakgrundshalter och tillståndet bedöms som tämligen allvarligt för recipienterna. Påverkan har dock varit större förr och en tillfriskningsprocess är igång. Det syns tydligt vid jämförelse av metallhalterna i ytsediment och i djupare liggande sediment. Processen är dock långsam, troligen beroende på att recipienterna är hydrodynamiskt aktiva då de utgör en del av Ljusnan. Den snabba vattenomsättningen, särskilt på mer grunda områden förhindrar en kontinuerlig sedimentation av okontaminerade partiklar, vilka skulle kunna begrava mer förorenade sedimentmassor. Istället verkar sedimenten vara påverkade av resuspension som fortsätter att hålla metallhalterna relativt höga vid sedimentytan. Tydliga rester av fiberbankar finns också kvar i de nedlagda fabrikernas närområde där halterna av flera metaller är särskilt höga. Hanteringen av svavelkis och kisaska vid den tidigare sulfitfabriken i Bergviken är en verksamhet som bidragit till de förhöjda metallhalterna i Smalsjöns och Marmens sediment. Den största komponenten i kisaska är järn men den innehåller även olika tungmetaller. Inom den f.d. sulfitfabrikens område ligger dessutom en deponi som till större delen består av kisaska. Till följd av resuspension av ytsedimenten är det dock svårt att dra någon slutsats om hur stor deponins påverkan är på metallhalterna i Smalsjön och Marmen i dag. Klororganiska föreningar Organiska klorföreningars farlighet bedöms som mycket hög. Trots att inga utsläpp av klororganiska föreningar till Smalsjön och Marmen har skett på över 20 år är halterna av EOX i sjöarnas ytsediment mycket höga. Förekomsten av bl.a. klorguajakoler i sedimenten visar att de höga halterna av klorföreningar kommer från de tidigare blekeriutsläppen i området. Klorförbrukningen vid Marmaverken, där blekt sulfatmassa framställdes, var under produktionstiden betydligt högre (under 1970-talet dubbelt så hög) jämfört med klorförbrukningen vid sulfitfabriken i Bergviken. Trots detta är EOX-halten i Smalsjöns ytsediment fem gånger högre än i Marmen. Anledningen till denna skillnad är svår att fastställa idag. Det kan bero på att en större del av det klorerade material som släppts ut från Marmaverken var löst i vattenmassan. Om en stor del är löst i vattenmassan blir sedimentationen liten eller till och med obefintlig. Hur stor den partikelbundna delen av det klorerade materialet som släppts ut från de två fabrikerna var vet man inte. Andra faktorer 11

12 som också kan påverka sedimentationen och hur stor geografisk spridning det klorerade materialet får är ämnenas flyktighet och grad av nedbrytning i vattenmassan. Halten av de blekerispecifika föreningarna, som t ex klorguajakoler, är dock som förväntat betydligt högre i Marmen än i Smalsjön. Sulfitmassor är generellt mera lättblekta än sulfatmassor och man kan därför ge sulfitmassorna önskad ljushet med färre bleksteg. Följden av detta blir att utsläppen av blekerispecifika föreningar är mindre från sulfitfabriker än från sulfatfabriker. Precis som halterna av metaller är på väg att avta, är också halterna av klorföreningar i dagens ytsediment lägre än vad de är t ex 15 cm ner i sedimenten. Anledningen till att halten av klorföreningar fortfarande är så hög är den samma som beskrivs för metallerna (se ovan). 12