Sonja samlar många konstformer

Transkript

1 Sonja samlar konstformer på många Ateljén, dit Sonja Backlund bjuder in oss, andas kreativitet och skapande. I ett hörn hänger olika väskor som lika gärna kunde vara tavlor, i taket hänger en minst sagt annorlunda takkrona och här och där på fönsterbräden och andra ställen står små bordslampor, ljushuvuden. Färgpennor och skisser

2 finns också. Det är varm och gemytlig stämning och visst får man lust att kavla upp ärmarna och börja jobba. Just nu arbetar jag på en trädgårdskollektion inför våren, säger Sonja och visar bulliga fågelmatare och fontändetaljer i keramik. Det ska också bli lyktor, fågelbad och annat. Hon berättar att hennes fritidsintresse är trädgården hemma och att det intresset också har smittat av sig på jobbet. Det är intressant att se hur olika material beter sig utomhus. Avsikten är att kunna visa en kollektion som förutom att den passar in i min egen trädgård också kan intressera trädgårdsplanerare. Intresserad av dockteater Redan under barndomen väcktes Sonjas intresse för hantverk och konst. Jag höll alltid på med en massa saker, byggde och konstruerade. Och så hade jag en snäll mamma som tillät allehanda experiment i hemmiljön. Sonja berättar om hur hon överansträngde elvispen då hon tillverkade egen pappersmassa, hur hela nedre våningen stank då hon skulle prova på marmorering och hur grannarna undrade vad det var hon höll på med då hon grävde en stor grop eftersom hon ville fånga in en hare. Kanske var det alla projekt under barndomen som ledde till att hon ännu i dag gärna jobbar med olika projekt, frilansuppdrag och som egen företagare. Det började med att hon inspirerad av barndomens dockanimerade tv-program efter studentexamen begav sig till Prag för att studera scenografi för dockteater och film-animation under två år. Jag minns särskilt en film som jag såg som barn och som till min stora bedrövelse slutade med att en katt försvann, och jag funderade och grubblade på hur det hade gått för den. Tjugo år senare dök filmen upp igen under studierna, och det visade sig att den hade en andra del som slutade med att allt gick väl för katten. Det var professorn på utbildningen,

3 Bretislav Pojar, som hade gjort filmen och många av de andra dock-animationerna som visades i barn-tv hos oss på 1970talet. För att få examen i Tjeckien borde Sonja ha lärt sig tjeckiska eftersom det inte fanns möjlighet att slutföra studierna på engelska, så i stället hoppade hon på en engelsk utbildning som hölls i Holland ett år och fick senare sin scenografexamen vid Saint Martins College of Art and Design i London. Och så har jag bland annat praktiserat vid olika teatrar och jobbat på FST i Vasa, berättar hon. Tillbaka i Finland började hon också jobba med grundundervisningen för barn och unga i bildkonst, Taikon, ett uppdrag som hon haft i tretton år. Så bjöd Konstindustriella högskolan ut möjligheten att studera till bildkonstmagister på distans. Jag hoppade på den utbildningen och fick min examen år Och nu jobbar jag förutom med grundundervisning i konst också med olika gruppverksamheter för exempelvis föreningar och företag och olika frilansuppdrag. Läroplanen inom grundundervisning i konst är verkligen bred och Sonja berättar att man prövar och lär sig en mängd olika tekniker och material och det är intressant att se om det här också kan appliceras på andra grupper. I ateljén tar jag emot grupper på upp till tolv personer och arbetar till exempel med lera. Det är bara att samla ihop en grupp och höra av sig. Läs mer om Sonja Backlunds kreativa handarbeten i Kuriren nummer 2/14. Text: Lilian Westerlund Foto: Laura Pukkinen

4 Stämningen gör porträttet Besökte du restaurangen Ett rum och kök i Vasa under hösten, då har du kanske sett tavlorna som hängde på väggen. De var gjorda av konstnären Susanne Remahl i Vasa var ett intensivt år för Susanne då hon tog ett första steg mot att kunna försörja sig helt och hållet på konsten. Jag träffar Susanne hemma i lägenheten i Gerby i Vasa. Susanne

5 arbetar vanligtvis på ett boende för handikappade men just nu är hon vårdledig med dottern Linnéa. I lägenheten hänger tavlor som Susanne själv har gjort. Jag fastnar direkt för en tavla som föreställer en äldre herre som står bredvid en traktor på en åker. Det visar sig att den föreställer Susannes farfar hemma på gården i Ingå. Susanne är född och uppvuxen i Ingå men har de senaste sex åren bott i Vasa. Hon har så länge hon kan minnas haft ett stort konstintresse men valde trots det att inte söka sig till en konstutbildning som vuxen. Jag har alltid målat, och det har fallit sig naturligt för mig. Jag gick i en konstskola för barn när jag var liten så jag antar att jag tyckte om att teckna redan då. Intresset har alltid funnits men när jag blivit äldre har jag blivit mera seriös med det. Att jag inte har någon utbildning gör mig kanske lite mera speciell. Jag är inte bunden till olika tekniker utan jag kan fritt blanda till exempel kol och pasteller, säger hon. Vad tycker du bäst om? Det är nog pasteller. Jag har testat många olika tekniker men pasteller är det jag tycker bäst om. Då man har småbarn så är det inte så lätt att måla med oljor. Jag är alltför noggrann för att kunna jobba med akvareller. Då jag använder pasteller får jag vara väldigt noggrann och det passar mig väl, säger hon. Susannes specialitet är porträtt och hon kan egentligen sätta ner hur mycket tid som helst på att avbilda en människa. Det vanligaste är att det tar några timmar att göra ett porträtt men det har hänt att Susanne har satt ner flera veckor på arbetet. Mycket beror på vilka ansiktsdrag människor har. Susannes favorit är på sångaren Plura Jonsson från den svenska gruppen Eldkvarn och direkt vi börjar prata om det skiner hon upp. Det som gör det porträttet så speciellt är stämningen, ett ord som Susanne ofta återkommer till. Jag tycker bäst om porträtt främst för att det helt enkelt är roligast att göra. Jag tycker att det är mera givande att avbilda männsikor än landskap. Visst tycker jag om att göra

6 landskap också men porträtten ligger mig närmare hjärtat. Skillnaden mellan landskap och porträtt är att man kan få in en helt annan känsla eller en stämning i ett porträtt. Helene Schjerfbeck jobbade mycket med stämning och jag blir väldigt berörd av hennes tavlor, säger hon. Många bollar i luften Hösten var en väldigt intensiv period i Susanne Remahls liv. Tillsammans med artisten Fredrik Furu gjorde hon konstsamarbetet Svartfåglar och stjärnfall där Susanne målade tavlor till Fredriks texter. Totalt blev det femton tavlor som ställdes ut på restaurangen Ett rum och kök i Vasa. Tolv av tavlorna fick också plats i en väggalmanacka som de valde att ge ut tillsammans. Vi inledde samarbetet under sommaren och tanken var från början att det skulle bli två till tre tavlor men det blev till slut femton stycken. Vi är båda så att vi går in i allt vi gör till hundra procent så vi hade ganska stor tidspress, men jag är jättenöjd med slutresultatet. Det hände sig ofta att vi inte var helt överens men vi kunde inspirera varandra väldigt mycket, vilket gjorde att vi faktiskt lyckades med projektet. Vi hade ingen aning om hur det skulle bli men vi har fått väldigt bra respons efteråt. Det var roligt att kunna binda ihop olika konstformer, säger hon. Susanne har många bollar i luften och hon har hela tiden flera projekt på gång. Om hösten var en intensiv period i hennes liv så kommer även 2014 att bli det. Jag har planer på att illustrera böcker och bland annat drömmer jag om att göra en barnbok. Jag skulle gärna samarbeta med någon igen, jag har funderingar på att samarbeta med en fotograf där vi kunde binda samman målad konst och fotografier på något sätt. Jag undervisar även konst för handikappade vilket jag tycker är oerhört roligt och det vill jag gärna spinna vidare på. Man kunde kanske göra något större projekt av det. Jag är tusenprojektens kvinna, säger hon.

7 Läs mer om Susanne Remahls konst i Kuriren nummer 1/14. Text och foto: Carl-Magnus Långkvist Levande jul i Kristinestad Nu står jul vid snöig port klappar på och myser Julstämningen börjar komma till uttryck ute i butikerna. Glöggen och annat som hör julen till fyller hyllorna och här och var ser man julkalendrar i olika valörer som lockar fram barnens nyfikenhet. Vad finns det bakom luckan? I Kristinestad pågår för tredje året i rad en helt annan typ av julkalender. En levande julkalender, där man som vuxen har tillåtelse att vara nyfiken och gå runt i staden för att ta del av andras julfönster. Det var 2010, som föreningen Kristinestads turism drog igång ett två-årigt projekt som skulle lyfta fram kvinnor och jultraditioner under senare delen av 1800-talet. Det här var en del av Kristinestads sjöfartshistoria som ännu inte hade

8 fått så mycket uppmärksamhet men som ändå har funnits och bara väntat på att bli upplyft. Det var främst då perspektivet hur skeppsredar- och kaptensfruarnas liv under juletid var, som detta projekt skulle belysa. Livar upp den mörka tiden Kristinestad är ju en väldigt stämmningsfull stad i juletid. Så det här var ett sätt att liva upp den mörka tiden för stadens invånare och naturligtvis bra för en förlängning av turistsäsongen, säger Ida Haapamäki. Projektledaren Haapamäki, som forskat i arkiv och gamla loggböcker, fick en klar inblick i hur livet tedde sig på den tiden för kvinnorna. Allt från hur deras roll i samhället var till vad som fanns på matbordet, kläder och hantverk. Som kuriosa kan nämnas att julprojektet nu i oktober utnämndes till Aktion Österbottens programperioden bästa utvecklingsprojekt under Under de många möten som man hade inom arbetsgrupperna för projektet så kläcktes idén om en levande julkalender. Detta var ingalunda en unik idé i sig men utformningen kom att bli unik. Ut i stan med karta Kristinestads levande julkalender består av en papperskalender med en karta av Kristinestad på baksidan. Varje lucka, fönster, som är öppet för allmänheten, är utmärkt på kartan så att man hittar fram. Det är nämligen så att det är privatpersoner eller föreningar som bjuder på ett av sina fönster. Turismen i Kristinestad har kartor för de som är intresserade av att se sig om bland alla luckor. Både medverkande och kringstrosande har uppskattat denna satsning. Vi har i år åtta nya fönster plus även återkommande som vill vara med. Vi har dessutom varit tvungna att tacka nej till flera husägare som skulle ha velat delta. Det här visar att intresse för den levande julkalendern nog finns, berättar Haapamäki och fortsätter: Det som är det unika med

9 Kristinestads julkalender är att den är öppen till tjugondag Knut. Det betyder att man hinner gå runt i flera omgångar och ta del av de fritt formade julfönstren. Kreativiteten flödar fritt hos var och en av deltagarna och nyfikenheten hos befolkningen växer. Visst är det spännande att gå runt på stadens gator i skenet av gatlyktorna och att sedan verkligen få stanna framför någons hus och kika in, ta del av deras fönsterdekoration. Vid en del luckor brukar det även kunna vara olika sorters bjudningar, till exempel glöggbjudning, vernissage eller pepperkaksbjudning. Tidpunkten för eventuella bjudningar bör kontrolleras på stadens webbplats, eftersom det inte får plats på papperskalender-kartan, påminner Ida med ett leende. Läs mer om Kristinestads levande julkalender i Kuriren nummer Text och foto: Sara Bondegård

10 Städning kan vara roligt! Cecilia Ila Nordman har gjort sig av med så många skadliga kemikalier som möjligt i vardagen både i hemmet och i kroppen. Här vill hon inspirera oss att prova på ekologisk städning: både i julstädningstider och året om och berättar dels om ekologiska produkter att köpa och dels om gamla, beprövade kärringtips. Hon är allvarsam då hon berättar om orsakerna till att hennes intresse för ekohushåll, raw food och naturlig hudvård väcktes, Cecilia Ila Nordman. Under flera års tid levde jag med ett duktighetssyndrom och som gjorde att jag tog på mig alltför mycket jobb och projekt som gav mig en massa stress. Jag mådde inte bra och var ofta sjuk. Jag fick migränanfall, underliga eksem som flyttade runt på kroppen, ett stressat och protesterande reproduktionssystem samt ett upprört och sönderstressat matsmältningssystem. Hon berättar att hon inte tog itu med sina symptom förrän hon gick i väggen år Ila insåg då att om hon skulle bli av med eländet måste hon göra sig av med de ohållbara aspekterna i sitt liv och börja införa nya bättre aspekter i stället. Hon började analysera sina vanor, vad hon åt och vilka kemikalier hon usatte sig för. Insikten blev chockartad: skåpen var

11 fyllda av gifter helt Den röda tråden för och cancerframkallande huden och i magen. Få liksom. enkelt. mig blev att göra mig av med allergioch hormonstörande ämnen i hemmet, på bort så mycket som möjligt ur vardagen Ekologisk städning både till julen och året om Flaskorna i städskrubben var en del av den obehagliga överraskningen som lurade i hemmet. Vi har ju ansvar inte bara för oss själva och vår framtid utan också för miljön! Som konsumenter har vi makt att bestämma vad butikerna säljer. Tänker man på städning, tvättmedel och städredskap så är det dyrt, det är starka medel som innehåller både färgämnen och parfymer som är allergiframkallande och hormonstörande. Dessutom är många medel en belastning för miljön då de kommer ut i naturen med avloppsvattnet. I stället kan man satsa på ekologiska medel om man vill köpa särskilda medel. Jag tycker att ekologiska medel, eller åtminstone medel med miljömärkning, är bra. Miljömärkningen hjälper en att hitta lättare i butikshyllan. Jag tror också att det sprider en större medvetenhet bland konsumenterna. Vi påminns om att vi har ett ansvar att ta hand om oss själva, varandra, våra djur och vår natur. Och att vi har makt att påverka produktutbudet. Det vi köper och det finns en efterfrågan på tillverkas. Så enkelt är det. Ila poängterar att genom att köpa bra produkter ökar vi efterfrågan på bra produkter och då får producenterna bara anpassa sig. Vi kan också helt enkelt handla våra tvättmedel i livsmedelshyllorna. Jag hävdar att vi inte behöver köpa en massa dyra specialrengöringmedel som är mer eller mindre miljöskadliga och hälsovådliga för få ett rent hem. Många tänker sig att ett rent hem doftar någon frisk, syntetisk doft av blomster eller skog som tillsatts i en lockande, färgglad flaska rengöringmedel. Du kanske till och med häller i lite extra av medlet i vattenhinken för att det säkert ska dofta riktigt,

12 riktigt rent. Men har du någonsin tagit dig en titt på vad som står i innehållsförteckningen? Inte särskilt lockande alls. Läs mer om Ila Nordmans bästa ekojulstädningstips i Kuriren nummer 18. Text: Lilian Westerlund Foto: Laura Pukkinen Klättring en sport full av utmaningar

13 Klättring är en variationsrik sport som utövas i vitt skilda miljöer, allt från inomhusgym till världens högsta berg. Klippklättring som sport uppkom ur 1800-talets alpinisters önskan om att träna inför somrarnas äventyr. Vem som helst kan klättra! Det spelar ingen roll hur kort, lång, lätt, tung, ung eller gammal du är det finns klättring för alla. Att börja klättra är lätt, kanske det är just beslutet att ta steget och våga som är det svåra. Som sjuåring började jag med friidrott och var duktig i kastgrenar som slägga, diskus och kula. Som tonåring var jag faktiskt Nordens bästa släggkastare på juniorsidan, berättar Sara George (född Nyström) i Esbo. Sara och hennes pappa, som var hennes tränare, hade stora förväntningar. Men på grund av en ryggskada fick Sara inte träna på ett helt år och därmed tog hennes fina karriärstart slut. Det var mycket tråkigt. Jag hade hållit på med friidrotten länge och satsat så mycket på den att det kändes väldigt jobbigt då jag måste lägga av. Jag har alltid varit väldigt tävlingsinriktad, jag älskar att tävla och bli bättre. Även i klättring drömmer jag om att tävla, säkert just på grund av min tävlingsbakgrund. Jag gillar att utmana mig själv och

14 känna att jag lyckas, berättar Sara. Utbildning inom idrott Sara, som är född och uppvuxen i Borgå, visste redan tidigt att hon ville jobba med något inom idrott, så hon började studera till idrottsledare på Solvalla i Esbo. Efter studietiden jobbade hon en tid som egenföretagare, hade en egen massagemottagning och jobbade som personlig tränare. Som massör och personlig tränare jobbade jag med en man som höll på med klättring. Han hade grundat ett av landets mest kända friluftsföretag, Adventure Partners. Eftersom jag alltid varit väldigt höjdrädd, tänkte jag att klättring definitivt inte var något för mig. Han ville dock att jag skulle pröva på det och försöka komma över min rädsla. Kort klättringsbit första gången Första gången Sara klättrade var i en klättringshall på Sundholmen i Helsingfors. Då vågade jag klättra cirka 1,5 meter innan jag blev rädd och inte ens vågade komma ner, minns Sara och skrattar. Trots det ville jag försöka på nytt. Jag kände hur adrenalinet bubblade i mig vilken hisnande känsla. Det var våren 2010 och på den vägen är jag. Läs mer om Sara George i Kuriren nummer 17. Text och foto: Lotta Kuorimo

15 Johnnys passion är stenar och att slipa dem fina Geologi och framförallt stenar och bergarter har alltid intresserat Johnny Juthman i Övermark, och så länge han kan minnas har han alltid samlat på stenar. Vid sidan om arbetet i sin maskinverkstad har han nu i flera år slipat klot av olika stenarter och i olika storlekar. Geologi, det vill säga vetenskapen om uppkomst, sammansättning och förändring av jordskorpans berg- och jordarter, är inte

16 något gemene man i allmänhet går och funderar på särskilt ofta. Men, material att studera finns det om vi tittar oss omkring. För den som tycker om stenar till exempel, är vår österbottniska kust ett paradis. Mycket sten och gammal berggrund. Mängder med stenar som forslats hit av inlandsisen. Berggrunden i området började bildas redan för cirka miljoner år sedan och har alltså en mycket lång geologisk historia. Jo, jag har nog alltid varit intresserad av bergarter och stenar, berättar Johnny Juthman, när han visar stället där han arbetar med stenslipandet på gården i Övermark. Servar maskiner och gör träsvarvsarbeten I hallen i anslutning till bostaden driver han en maskinverkstad där han utför både service på maskiner och träsvarvsarbeten. Det finns en hel del stenar och olika storlekar av stenblock intill den stora hallen och stensågen som står utanför. Stenarna har han samlat på sig under årens lopp då han rört sig i naturen. Vid platser där man sprängt efter sten eller vid olika grustag hittar han också ofta stenar av olika slag. Jag har hållit på och arbetat med stenar i tjugo år och det blir egentligen bara mer och mer fascinerande, berättar han. Man vet aldrig vilka mönster och skiftningar man kan hitta i ett stenblock då man börjar arbeta med det. Att slipa stenklot, som jag gjort i sju år nu, har gjort att jag blivit ännu mer intresserad och börjat lägga ner ännu mer tid på att arbeta i sten. Den slipmaskin han haft under årens lopp är nu för liten och han planerar därför att konstruera en större, berättar han vidare. Planeringsarbetet för olika maskiner och anordningar för att underlätta arbetet

17 med stenarna tar också mycket tid. Den stora stensågen har han konstruerat och byggt själv och den har han stor hjälp av. Förut sågade han för hand och det var mycket tidskrävande och tungt. Det är tungt både att hantera och att arbeta med sten. Dammigt och för mycket oljud.johnny har utbildat sig inom maskin och metall men med stenslipandet är han självlärd. Jag har läst mycket och då jag är ute och reser brukar jag också studera olika bergarter dit jag kommer. Läs mer om Johnny Juthman i Kuriren nummer 16. Text och foto: Maria Malm Bland svunna tider och stilig inredning: Domarby gård

18 Bara tolv kilometer utanför Helsingfors stadskärna ligger Domarby gård med herrgårdsmuseum och restaurang. Den ljusröda tegelbyggnaden i gustaviansk stil, ligger omringad av åkrar och ett förvånansvärt stort lugn. Att ta bussen dit är som att ta ett expresståg ut på landet. Sedan 2005 har här hållits en utställning vid namn Stiligt, som visar inredningsstilar från barockperioden på 1600-talet till funkisstilen på 1930talet. Domarby gård ligger på en kulle i ett område med lång historia. Redan kring år 1500 f. Kr. höjde sig området som en ö ur havet och den befolkades tidigt. Tack vare den bördiga marken har människor odlat här sedan medeltiden och under Domarby gårds glanstid var herrgården en mönstergård både vad gällde jordbruk och boskapshållning. Själva herrgården byggdes av fältkamreren Johannes Weckström och stod klar Gården består av en ljusrosa huvudbyggnad i tegel och fyra gula flygelbyggnader (varav en revs i början av 1900-talet). Huvudbyggnaden är i dag en del av Helsingfors stadsmuseum, medan flygelbyggnaderna fungerar som restaurang, inredningsbutik och konferensutrymmen. I de gamla ladugårdarna och stallen verkar nu för tiden privata ridskolor.

19 Anna Finnilä som är guide för Helsingfors stadsmuseum och museilektor, berättar: Domarby gård var ingen adelsgård utan där bodde förmögna militärer och affärsmän. Johannes Weckström var mycket förmögen vilket man bland annat kan se av att han byggde i tegel. Han hade stora tegelförråd kvar när han dog och dessutom 70 kilo silverföremål vilket visar att han ordnade många fina fester. Pirjo Tuominen har skrivit en fiktiv roman, Mariaana, Vantaantytär (1978, 2008), om Domarby gård där det påstås att Johannes Weckström hade ett förhållande med sadelmakarens änka Mariaana Modig. Det finns dock inga historiska belägg för att de också i verkligheten skulle ha haft ett förhållande. Det man vet är att Johannes Weckström förblev ungkarl, så när han dog ärvde hans bror gården. Inte heller brodern gifte sig och därför ärvde släktingar gården vid hans död och de sålde i sin tur vidare gården till affärsmannen Jacob Kavaleff år Kavaleff hade en dotter, Natalia, som 1856 gifte sig med Johan Wilhelm Stjernschantz. De hade ett tidsenligt bröllop som varade i tre dagar och ett år senare födde Natalia en son, Johan Gustaf. Han dog bara tre dagar gammal och till hans minne finns en minnessten strax intill murarna som omringar Domarby gårds huvudbyggnader. Natalia och hennes man fick senare tvillingflickor men då var tragedin framme och Natalia dog själv i barnsäng. har senare sett Natalias spöke gå omkring på vinden trädgården. Det sägs att hon inte kan komma till ro på av de olyckliga barnafödslarna och hon kallas den vita på Domarby gård. också Många och i grund damen Text och foto: Evelina Knipström Läs mer om Domarby gårds intressanta historia i Kuriren nummer 15!

20 "Man lär sig vinna genom att förlora" Inför intervjun med min tidigare kollega, pensionerade tvregissören Per-Uno Björklund, tänkte jag vi skulle tala om gamla tider. Men riktigt så blev det inte. Det blev mycket om hälsa, kampsporter och träning och om vikten av att vara jordad. För Perunas (som han alltid kallats) stora passion handlar om sådant i dag. Och han är en man som lever i dag. I

21 högsta grad. Men låt oss ändå starta någonstans vid alltings början. I Helsingfors, i Kronohagen började det. Hos två tanter, Elna och Minna. Varför? Dina föräldrar levde ju? Det måste ha varit fråga om någon slags misär. Alkoholism bland annat. Både jag och min äldre syster blev omhändertagna, av Elna och Minna. En yngre syster adopterades till Sverige när hon var krigsbarn där. Krigsbarn var vi ju alla. Efter perioden i Sverige bodde jag en tid hos mina föräldrar men kom sen tillbaka till tanterna igen, och bodde hos dem tills jag träffade min första hustru när jag var 26 år. Jag fick en bra uppfostran! Tanterna var underbara. Jag lärde mig att respektera äldre mänskor, säga förlåt, ta av mig mössan i hissen. Men de lärde mig också skillnaden mellan pojke och flicka och att inte vara blyg för min egen kropp. Jag behövde dem och tanterna behövde mig. När Minna blev blind högläste jag romantiska noveller ur veckotidningarna för henne. Med mina föräldrar har jag inget otalt, farsan beundrar jag. Han var en tusenkonstnär och mycket musikalisk. Jag fick bra musikaliska gener. Musik och tv-arbete Åtta år spelade Per-Uno tillsammans med Gubbrockarna, det tog slut när han skadade handen (på sitt iaidosvärd) och inte längre kunde hantera gitarr. Men musikaliteten har han haft en enorm nytta av i arbetet som tv-regissör och producent. Säg Sjung och le och alla vet vem vi talar om. Och det programmet hör ändå bara till slutet av Perunas långa karriär som tvunderhållare! Kommer ni ihåg Professorsrundan från och 80-talen? Den var han inte bara regissör för, det var han som kläckte idén att först ta över de svenska professorerna från Fråga Lund och sedan successivt byta ut dem till finlandssvenska dito. Minns ni Ung Journal? Vi på Lilla torget? Gluggen? Filifjonkan som

22 trodde på katastrofer? Stickspår? Söndagsöppet? Peruna var inblandad i alla dessa program och i ett oräkneligt antal andra. Men han började som nyhetsreporter, var barn- och ungdomsredaktör, jobbade med skol-tv, hade en tid som faktaredaktör. Eller nej, egentligen började han med att städa på Tesvisio i slutet på femtiotalet. Då var han ännu skolelev. I början på 1960-talet blev han sen anställd där, inte längre som städare utan som studioman, den som ansvarar för vad som händer i studion under inspelningar. Och när Tesvisio fusionerades med Tamvisio i Tammerfors valde han att gå upp till svenska avdelningen på Rundradion och fråga efter jobb. Och då skulle svenska nyhetsavdelningen just starta! Så han blev kollega med Knud Möller, Kalle Sahlgren och Kaj Grundström. Där började tv-karriären. Och det var roligt hela tiden. Jag älskade jobbet. Tänk att man kan få betalt för att ha roligt! I dag bor Peruna i Vasa, dit han flyttade i början på 1990talet det var kärleken som drog den gången. Och ett tomrum på tv-underhållningssidan. Ett vakuum, liksom. Slurp, dit for Per-Uno Björklund! Regissör för bland annat Villa Wasa gick han i pension, och då började hans andra liv. Lika roligt som tv-livet, men helt annat. Och han vill stanna i Vasa, han trivs. Tränar på gym, undervisar i kampsporter och smide Per-Uno Björklund blir 75 år i december. Han tränar på gym tre gånger i veckan. Han tränar själv och undervisar andra i olika kampsporter eller kamparter, som han vill kalla dem. Aikido, judo (som han har svart bälte i), iaido, kendo. För tillfället drar han två kurser i Tai Chi. När jag första gången demonstrerar för dem som kommer till kursen i Tai Chi så visar jag dem tjugofyran. Det är en rörelse som innehåller 157 olika rörelser, men i 24 olika grupper. Då säger eleven kanske: jag kan inte lära mig det där! Det ser alldeles för jobbigt ut. Då brukar jag säga: Där är dörren, gå, om du har den

23 inställningen. Men om du stannar, så kommer du att kunna om ett halvår. För så är det, och då märker de att där finns något mer än bara rörelsen, något djupare. Det händer alla. Jag kan inte säga vad det är, men man ser det på dem. De skiner upp, blir glada, en del börjar till och med gråta. De hittar sig själva på ett nytt sätt. Peruna har svart bälte i judo. När man kommer förbi det orange bältet inser man att det handlar om annat än att göra rätt. Det är ett sätt att hitta sig själv. Falla sju gånger och stiga upp ännu den åttonde. Man kan inte vinna alltid här i livet. Genom att lära sig förlora lär man sig att vinna. Läs mer om Peruna i Kuriren nummer 14! Text och foto: Christine Saarukka Inred balkongen i höstskrud

24 På våren planterar man ofta blommor i balkonglådor för att kunna njuta av blomsterprakt och varma solstrålar på en och samma gång. Men varför låta balkongen stå och se eländig och vissen ut över höst och vinter, när den kan vara intressant och vacker året om. Njut av din balkong Under sommaren njuter vi av våra balkonger och pratar om hur skönt det är med det där extra rummet. Men sen blir det höst och vinter och balkongen får stå oanvänd för att mest nyttjas till att vädra mattor och förvara tomflaskor på. Att ha en trevlig uteplats, balkong eller altan betyder väldigt mycket. För många är det mycket värt att kunna sitta ute i solen på en altan som är trevligt inredd med blommor, krukor och kanske till och med en ljuskrona. Det är viktigt att våga inreda sin uteplats, det finns inget som säger att man inte kan ha en stor matta ute, eller trevliga kuddar och lampor. Växter till hösten Byt ut sommarplantorna mot vinterplantor och balkongen får nytt liv. Plantera ljung, murgröna och julros i balkonglådan istället för pelargoner och penséer och balkongen får en ny fin höstskrud.

25 Växter som håller sig fint fastän det blir lite kallare är till exempel ljung som är en riktig höstklassiker. Höstljung har starkare färger, men den blommar en kortare tid. Andra växter som lämpar sig ute på balkongen är cyklamen som trivs bra ute så länge termometern inte kryper under noll. Gör det mysigt Belysning på balkongen, som tända ljus i lyktor och lampor som syns inifrån höjer mysfaktorn betydligt både för dig som är på balkongen och dig som är inne och tittar ut. När hösten mörknar blir ljuset viktigt. Framför allt lyktor av olika slag men även ljusslingor är lämpliga att hänga ute om de inte är alltför julbetonade. Ett tips är också att tänka på hur slingor och belysning ser ut sett från grannarnas horisont. Se till att de inte stör för mycket. Att till hösten sätta igång med en total förändring av all balkonginredning är inte nödvändigt, det kan bli trivsamt på din balkong ändå. Inred din höstbalkong med: Mysiga mattor Bord och stolar Mysbelysning, lyktor eller levande ljus Kuddar och filtar

26 Läs mer om balkonginredning i Kuriren nr 13! När två blir fem på en gång Det är en varm sommardag i Solf i Korsholm. Ute springer tre livfulla pojkar omkring på gräsmattan och leker. Mamma Jenny Forsén och pappa Kristian Forsén håller ett vakande öga över pojkarna. Trillingarna Eddie, Noah och Ludvig har blivit något av lokalkändisar i Solf.

27 De har blivit hela byns trillingar, säger Kristian. Alltid då vi är ute möts vi av en massa leenden och folk hälsar hela tiden. Vi backar tillbaka bandet till hösten Jenny och Kristian är på ultraljud för första gången. Läkaren sitter länge och funderar. En läkarstuderande är också på plats. Alla är lika konfunderade. Jenny och Kristian tror först att det är något som är fel men så frågar läkaren om paret vet vad det är som syns på bilden. Då säger läkaren att här har vi ett barn, här har vi ett till och här är ännu ett tredje men några fler tror jag inte att jag ser. Det var en lättnad att det inte var något fel, säger Jenny. Allt var så overkligt, jag sjönk ner i stolen och bara skrattade. Det var först då vi kom hem som den riktigt stora chocken kom då vi började förstå vad det skulle innebära med tre barn, säger Kristian. I Finland föds det ungefär 20 trillingpar varje år. I början på 1990-talet var antalet som högst och toppnoteringen är från 1992 då 34 trillingpar föddes i landet. Jenny Forsén har både tvillingar och trillingar i släkten så chansen fanns att de skulle få fler än ett barn. Före vi åkte på ultraljud första gången sa vi lite skämtsamt att nu ska vi åka och se hur många det blir, säger hon. Då paret fick reda på att de väntade trillingar hade de nyligen köpt en lägenhet i Solf och den första tanken var att den skulle vara för liten och att alla barnen inte skulle få plats i bilen. Man vet inte riktigt hur man ska förbereda sig då det är första gången. Skulle vi ha haft barn sedan tidigare skulle det kanske ha varit annorlunda, säger Jenny.

28 Fredagen den trettonde Jenny mådde bra under hela graviditeten trots att det var en riskgraviditet och att det inte alls var säkert att alla tre skulle överleva. Trillingarna föddes fredagen den trettonde maj 2011, sju veckor för tidigt med ett planerat kejsarsnitt i Tammerfors. Eddie föddes först, två minuter senare kom Ludvig och ytterligare två minuter senare var det Noahs tur. Efter fyra dagar i Tammerfors flyttades familjen till Vasa och blev kvar där i två och en halv vecka. Då pojkarna fick komma hem till Solf vägde de under två kilo och var tvungna att stanna inomhus hela tiden. Den första tiden efter att barnen kommit hem gick bara ut på att de skulle äta och sova. Det var 24 mjölkflaskor per dygn som de skulle matas med. Det var väldigt varmt den där sommaren så det var ganska tufft. Vi har ju bara två famnar så med tre barn så var det lite svårigheter med bland annat matningen, det var alltid en som fick vänta på sin tur, säger Kristian. Under hemma medan då en de första sju månaderna var både Jenny och Kristian med barnen. Efter det återgick Kristian till sitt arbete Jenny skötte barnen. Då fick de också hjälp av kommunen hemskötare varje dag kom och hjälpte Jenny med barnen.

29 De är tacksamma för den hjälp som de fick av kommunen. Dessutom fick de även hjälp av sina föräldrar och vänner. Vi bodde i Umeå tidigare och om vi skulle ha bott kvar där så skulle det nog ha blivit svårare. Nu har vi våra föräldrar, syskon och vänner i närheten som alltid har ställt upp och hjälpt till, säger Kristian. För Jenny och Kristian blev vardagslivet lättare då pojkarna började lära sig att gå vid 15 månaders ålder. Det var många som före det sa att vi ska vara nöjda att de inte lärt sig gå ännu men för oss blev det lättare då de lärde sig gå. Då behövde vi inte bära pojkarna längre, de kunde börja underhålla sig själva och de fick mer att göra, säger Jenny. Under intervjuns gång får man en inblick i hur det är att vara föräldrar till trillingar. Vi sitter på baksidan av huset, på gräsmattan finns bland annat en sandlåda och en gunga. Pojkarna springer omkring på gården och ibland även över till grannarna. Jenny och Kristian får vid flera tillfällen springa och hämta pojkarna som är ute på upptäcktsfärd. En speciell upplevelse Jenny och Kristian har många vänner och bekanta som fick barn ungefär samtidigt som de själva. Enda skillnaden var att alla andra fick ett barn medan Jenny och Kristian fick tre. Deras liv förändrades kanske inte lika drastiskt som våra gjorde. Den första tiden är tung för alla småbarnsföräldrar då man inte får sova på nätterna men för oss kanske det blev lite väl intensivt i början med tre barn, säger Jenny. Samtidigt har vi fått uppleva något som väldigt få får vara med om. Vi har fått se pojkarna utvecklas och hitta varandra.

30 Man ser att de är väldigt sammansvetsade och att de hör ihop, säger Kristian. Jenny och Kristian har aldrig fått svar på om pojkarna är identiska. Det vanliga är att två av barnen är identiska men paret kan inte säga vilka två det skulle vara. Trots att pojkarna är trillingar är de väldigt olika. Alla tre har sina egenheter, vilket vi tycker är jätteroligt. Noah är vår lilla clown som älskar att få folk att skratta. Ludvig är den som är mest aktiv och väldigt smidig. Eddie som är storebror är tänkaren som var tidig med att lösa problem. Vi brukar skämtsamt säga att Eddie kommer att bli bra i skolan, Ludvig blir bra på idrott och Noah börjar jobba på Wasa Teater, säger Kristian. Vi vill att de ska växa upp som enskilda individer och därför klär vi dem inte i likadana kläder som många gör, säger Jenny. Jenny och Kristian hade varit tillsammans i tio år då pojkarna föddes. De kände varandra väl och hade hunnit resa och se världen. Att få trillingar kan vara väldigt påfrestande för förhållandet. Det är väldigt få dagar som vi får tid för varandra. Vi hade varit tillsammans länge men det är säkert svårare för de som får trillingar och bara varit tillsammans i några år. Under den första tiden hade vi inte tid för något annat, säger Kristian. Jennys och Kristians råd till de som väntar trillingar är att man ska ta emot hjälp om någon erbjuder sig att hjälpa till. Det underlättar jättemycket då man får hjälp av andra. Bara en sådan sak som att få hjälp med att klä på barnen då man ska gå ut. Speciellt på vintern kan det ta länge innan alla tre har kläderna på sig, säger Jenny.

31 Det är inte värt att slita ut sig direkt. Man ska ju ta hand om barnen under en längre tid så erbjuder sig människor att hjälpa till någon gång så ska man definitivt ta emot den hjälpen, säger Kristian. Det har varit en intensiv förmiddag. Pojkarna börjar bli hungriga och det är dags att avsluta intervjun. Efter maten ska pojkarna vila middag och föräldrarna får en stund för sig själva. Men hur blir det i framtiden då, kommer det att bli några fler barn? Nej, det räcker med tre, säger Jenny och Kristian Forsén. Text och foto: Carl-Magnus Långkvist