Diskussion. Bilderna och deras innehåll

Transkript

1 Skötseln av offentliga miljöer i Stockholm 2002 granskning och analys Diskussion och Slutsatser 1 Diskussion Jag har använt mig av en speciell metod, jag har försökt provocera fram fakta som komplement till det rena sökandet. Denna metod har en litterär förebild, de ryska författarna Arkadij och Boris Strugatskij uppfann den i sin roman Skalbaggen i myrstacken. Deras tes var att om man släpper ner en skalbagge i en myrstack så lär man sig mycket om myrorna av deras sätt att hantera konflikten med densamma. Jag har alltså försökt, och tycker jag själv lyckats bra med, att själv agera skalbagge i den stora myrstack som Stockholm utgör. Det har funnits goda förutsättningar till detta, det material jag hittat har varit väl ämnat att väcka känslor och jag har som person dessutom en viss fallenhet för att uttrycka mig drastiskt. Naturligtvis kan man ha invändningar mot en sådan metod. Man kan anföra att jag, som iakttagare, själv lägger mig i det iakttagna och att det hade gått att ta fram fakta ändå, men jag tror att när det gäller attityder, tänkande och kultur i olika sammanhang så kommer man inte så långt med att bara fråga. Jag har på det här sättet fått veta och höra mycket som inte skulle ha kommit till min kännedom genom ett annorlunda agerande. Bilderna och deras innehåll Jag har inte funnit att det tidigare gjorts något i stil med min kartläggning av grönyteskötseln, en bilddokumentation eller motsvarande. Det är verkligen synd att inte omfattande bilddokumentationer görs, eller sammanställs, oftare. Argumenten för att dokumentera park- och andra utemiljöer är i mina ögon otaliga. Varje fotodokumentation är ett ovärderligt tidsdokument samtidigt som det ger en stadig grund för jämförelser och diskussioner kring vår hantering av dessa. Nu finns det inget material att jämföra med så rent objektivt sett går det väl därför inte att säga att parkskötseln i Stockholm har blivit sämre. För jämförelsens skull försökte jag göra en liknande dokumentation när jag var i Malmö, där finns inte mycket att fotografera. Visst hittade jag ett par exempel på äldre sly i buskrabatter och en del ogräs i sten- och plattläggningar, men detta var inte i närheten av den skala och omfattning som jag hittat i Stockhom. Däremot fann jag mycket sådant som det inte går att finna i Stockholm i någon högre grad: formklippta häckar, prunkande perennrabatter och andra park-accenter. Om det nu är en rättvisande bild av en situation jag har fångat på bild i Stockholm, hur ska den då tolkas? Vad är det som håller på att hända? Ingår det som sker i en större plan eller samhällsutveckling? Det kanske är så att vi stockholmare håller på att få ett annorlunda förhållningssätt till park och natur. Stockholms befolkning utgörs inte längre av en nyligen inflyttad landsortsbefolkning. En urbanare befolkning ställer andra krav på vad staden bör innehålla och intresserar sig därför kanske mindre för de befintliga platserna och parkerna. Tyvärr är det nog så att detta är ett fullt möjligt faktum i sig, men utfallet av parkskötseln visar inte tecken på att vara resultatet av en fullt medveten strategi, det verkar inte finnas någon sådan. Problemet med Stockholms offentliga miljö är av allt att döma just ett problem, ett misstag. Ett misstag som har blivit långlivat, på grund av just bristen på medvetna strategier kring vad själva parkerna och resten av den offentliga miljön ska spela för roll i den moderna staden. Den bristen går att åtgärda, det finns sedan ett tag en grönplan, alldeles nyligen har det också tillkommit ett parkprogram. På dessa bör det vara möjligt att basera en parkpolitik.

2 Skötseln av offentliga miljöer i Stockholm 2002 granskning och analys Diskussion och Slutsatser 2 De ursprungliga problemställningarna Nu skulle jag vilja återknyta till de ursprungliga åtta punkterna och de eventuella svar jag funnit på de frågeställningar de tar upp: 1 Den offentliga sektorns nedrustning i kombination med ett minskat trädgårdsintresse. Ekonomiska redovisningar är ofta vanskliga att tolka. Principerna för redovisningen kan ändras från ett år till ett annat, vilket leder till att jämförelser blir snedvridna. Ibland kan materialet kännas så ogenomträngligt att man frestas anta att ekonomerna försöker dölja något. Trots svårigheterna så tycker jag att de siffror jag fått fram har en hög trovärdighet. Anledningen till att jag anser detta är dels att de bildar ett logiskt mönster, de stöttar varandra i en fallande tendens, dels att denna fallande tendens också går att återfinna under perioder med kontinuerliga redovisningsprinciper. Enstaka värden kan vara feltolkade, men helheten är betydligt säkrare enligt min bedömning. När det gäller intresset/kunnandet i fråga om trädgård så har det i Stocholm varit lågt under ett par decennier. Om jag får dra slutsatser av intryck från innehållet i framför allt veckopressen, så är i alla fall ett trädgårdsintresse på väg tillbaka sedan ett par år. Enligt vad jag erfarit som konsult på den privata marknaden, är detta dock inte parat med något kunnande och dessutom tämligen objektorienterat snarare än präglat av ett helhetsperspektiv. 2 Samordnings- och kompetensbrister i samband att parkdriften delats upp på ett antal stadsdelsförvaltningar. + 7 Stadsdelspolitikernas oförmåga att hantera förväntningstryck. En genomsnittlig stadsdel i Stockholm är lika stor, befolkningsmässigt sett, som till exempel Enköping. Jag kan inte se någon anledning varför en sådan enhet inte skulle kunna ha en fungerande verksamhet, under förutsättning att den har tillräckligt med personella och ekonomiska resurser. Jag tycker att jag har funnit tecken på att det brister i båda dessa hänseenden. Även om omflyttningarna av personal var stora vid bildandet av dessa förvaltningar, så var de kan ske inte tillräckliga. Resurser som idag behövs lokalt kanske blev kvar på central nivå, till exempel på Gfk. Eller så missbedömde man helt enkelt omfattningen av det som stadsdelarnas förvaltningar förväntades utföra. Att fördelningen av personella resurser tar tid på sig att korrigeras kan hänga ihop med att kommunikationen från dessa förvaltningar till högre nivå visar tecken på att vara något outvecklad. Det verka inte finnas fog för att beskylla SDN-politikerna för bristande vilja att försvara det offentliga rummet, IKE-rapporten visar att det förmodligen förhåller sig tvärtom. Visserligen saknas tillförlitlig information om parkdriften som sådan, men det lite mer övergripande begreppet fysisk verksamhet står sig bra i konkurrens med vård, skola och omsorg, när det gäller ren anslagstilldelning. 3 Svårigheter i samband med upphandling och avtalsskrivning. Ett av de första uppslagen till ämne för mitt examensarbete var just att titta på hur man skriver skötselavtal. Jag stötte på en frustration hos dem som försöker formulera dessa skrivelser. Man söker genom formuleringar, preciseringar och vitesförelägganden få kontroll på hur arbetet utförs, men det blir ändå inte riktigt som man tänkt sig. Jag blev tillfrågad om jag ville titta på hur man kunde formulera dessa texter så att de fungerade bättre. Emellrtid valde jag att inte fördjupa mig i detta för att jag anade något fundamentalt fel i hela processen, det verkade i mina ögon orimligt att avtalens effektivitet skulle hänga på sådana spetsfundigheter att hela problemet låg i de tidigare formuleringarna. Så tror jag ännu mer idag. De avtalstexter som jag tagit del av lämnar inte enligt min åsikt mycket utrymme för tolkningar, de uttrycker tydligt att

3 Skötseln av offentliga miljöer i Stockholm 2002 granskning och analys Diskussion och Slutsatser 3 parkerna skall vara välskötta och prydliga. Men när jag diskuterar dessa överenskommelser med olika företrädare för både sdf och skötselentreprenörer, så får jag ett intryck av att vi diskuterar olika texter. Vissa skötselansvariga på sdf ger uttryck för att entreprenörerna i stort gör det som åligger dem. Andra hävdar till och med att skötseln av utemiljön på det hela är bra. Kenneth Kempendahl, parkingenjör i Maria-Gamla Stan gavs i en artikel möjlighet att svara på min kritik av hur parkerna ser ut i det område han ansvarar för; Med tanke på hur mycket pengar vi har vill jag snarare säga att det görs underverk i Maria-Gamla Stans parker, sa han då 1. Entreprenörerna å sin sida, de få jag talat med, resonerar i termer av att det satsas väldigt lite resurser på parkskötseln. De talar inte heller om avtalen helt och hållet som några entydiga dokument, utan hävdar att det finns utrymme för tolkningar. Allt detta sammantaget ger mig en känsla av att de skrivna avtalen inte har den centrala roll de borde ha, att det finns någon form av annan, dold, tradition eller förväntning som styr arbetet. Om detta är fallet så är situationen naturligtvis mycket bekymmersam på många sätt. Då behöver man inleda en process där man med stor öppenhet vädrar alla dolda fakta och börjar om på en noll-nivå, där samtliga parter är överens om vad som gäller. 4 Parkdriftens svårigheter att hävda sig i sammansatta förvaltningar. Parkdriften hade definitivt svårt att få gehör för sina behov under åren i Gfk, detta bidrog förmodligen till dess nedrustning. Under åren i Fritidsförvaltningen var situationen mer nyanserad. Där finns ett intressant material för lite djupare efterforskningar, hur gjorde parkfolket för att så småningom göra sina röster hörda? 5 Reaktionen på perioden Holger Blom. Teorin går ut på att Blom med sin starka ledarstil och offensiva framtoning betraktats som en smula besvärlig och därför gett upphov till en reaktion, dvs att man från politikernas sida önskade en något mindre dominant parkförvaltning när Blom pensionerades. Jag har inte funnit några säkra tecken på att det förhåller sig så, men ett i mina ögon oroande faktum är att titeln stadsträdgårdsmästare inte gick vidare till någon annan person vid Bloms frånträde 2. 6 Stockholms expansion under 60- och 70 talen samt effekten därav på kvaliteten i skötselorganisationen. Arbetet med parkerna förändrades under denna period till karaktär och innehåll. Det verkar inte som detta berodde primärt på tillbyggnadstakten, samhället som helhet genomgick en utveckling från hantverk till mekanisering. Däremot verkar det som om byggtakten och av den resta krav på rationalisering och standardiserade metoder drev på hantverkets fall. Det här är i mina ögon ett av de olyckligare momenten i historien om parkdriftens senare utveckling, jag tycker man valde fel väg. Att rationaliseringarna stod att finna inom hantverkets ramar snarare än utanför dessa tycker jag mycket tydligt går att se i de metoder som man idag använder i Enköping med stor framgång. 7 Se ovan 8 Utemiljöns mindre klara existensberättigande. En av mina kunder uttryckte sig en gång om att det kändes fel att lägga pengar på trädgården. Han berättade att det berodde på en djupt rotad attityd som han också intellektuellt visste var felaktig. Hus får kosta, men inte trädgård. De flesta människor är väl inte så medvetna om sina attityder som han är, de flesta av mina kunder har definitivt inte varit det. Utemiljöer i allmänhet och parker i synnerhet verkar idag ha ännu lägre prioritet än de privata trädgårdarna. Den 1. Tidningen Södermalm, Andersson, 2000.

4 Skötseln av offentliga miljöer i Stockholm 2002 granskning och analys Diskussion och Slutsatser 4 fysiska miljön förmår göra intryck på oss så länge den är mycket attraktiv, är den inte det har den en tendens att försvinna ur tankevärlden. Kanske har vi skyddsmekanismer som får oss att förtränga mindre trevliga intryck, i alla fall på ett medvetet plan. Min slutsats av detta är att det gäller att via en kraftansträngning återföra utemiljön till det attraktiva stadiet, snarare än att låta detta gemensamma vardagsrum, som byggts upp under så lång tid, atrofiera. Denna min tolkning kan, och bör, naturligtvis diskuteras. Förutom dessa punkter så har ett par andra spörsmål dykt upp under arbetets gång. Ett av dessa rör kommunikationen inom Stockholms kommunala förvaltning. Denna förvaltning är sammantaget en tämligen stor apparat. Idealet för en offentlig beslutsapparat är, så vitt jag förstår, att beslut tas av förtroendevalda på olika nivåer och att dessa beslut baserar sig på bedömningar som dessa politiker kan få hjälp med att forma av experter, i form av tjänstemän. Politikerna är på så vis alltid ansvariga, både för sina beslut och för att hålla sig informerade om vad dessa leder till. I praktiken kan det ansvaret visa sig omöjligt att leva upp till, kunskapsinhämtningen kan visa sig bli ett övermäktigt problem. I det läget är det fara värt att beslut fattas på otillräcklig faktagrund. I sådana fall, där detta hotar att inträffa, är det frågan om inte tjänstemännen bör inta en mer aktiv roll. Exempel på att så har skett kan vi se från Malmö och Enköping, förmodligen förekommer det även på andra håll. Jag vill alltså peka på politikerna, tjänstemännen och deras inbördes aktioner och relationer, i form av enskilda faktorer och i samspel, som en central förklaring till varför det blivit så fel med Stockholms offentliga miljöer. Jag vill också peka på samma komplicerade pardans som den viktigaste faktorn i en eventuell framtida lösning på problemet. En andra fråga som dykt upp under arbetets gång är varför det är så ont om företrädare för min egen yrkesgrupp, landskapsarkitekterna, i sammanhang som rör praktiska och jordnära frågor. För mig är det en smula betecknande att Arne Mattsson i Malmö är ekolog (bland annat) och Stefan Mattson i Enköping är trädgårdstekniker (med ett brokigt förflutet). De skötselansvariga på stadsdelsnämnderna i Stockholm är parkingenjörer, visserligen är detta är en befattning snarare än en beskrivning av en profession, men så vitt jag förstår har de ofta gedigen praktisk erfarenhet av grönyteskötsel snarare än högre teoretisk skolning i fråga om trädgård och landskap. Förmodligen har jag starka fördomar mot ordet ingenjör i samband med levande material och arkitektur, men jag skulle gärna se en förskjutning mot andra yrkesgrupper i sammanhanget, varför inte landskapsarkitekternas. Om inte byggda gröna miljöer sköts på ett adekvat sätt eller till och med trivialiseras innan de kommer till, så tycker jag att man kan ifrågasätta värdet av att arbeta med gestaltning av dylika miljöer. Vi landskapsarkitekter behöver försvara vårt eget verksamhetsområde, främst för dess viktiga roll i samhällsbyggnadssammanhang, men även för vår egen skull. Vi kan inte förvänta oss att andra ska utföra den uppgiften åt oss. Här har naturligtvis landskapsarkitektutbildningarna ett visst ansvar, studenterna måste få de nödvändiga impulserna och redskapen för att känna sig manade att göra en insats, men framför allt ligger ansvaret på oss landskapsarkitekter som individer, vi måste inse att den här uppgiften åligger oss alla. Mina försök att föra upp det offentliga rummets tillstånd till debatt Utfallet av detta är något svårt att bedöma. Helt säkert är att den ena mediaexponeringen gav den andra. Det började med ABC-Nytt och så följde det hela som ett slags stafett. Detta tyder på att frågan om det offentliga rummets skötsel är av visst intresse. Som indikator på kunskapsläget var mediakontakterna mycket tydliga, speciellt i visuella media (TV, tidningar). De olika reportrarna bad mig välja plats att träffas, hålla intervju och ta några bilder. Väl komna till platsen visade

5 Skötseln av offentliga miljöer i Stockholm 2002 granskning och analys Diskussion och Slutsatser 5 både reporter och fotograf vid samtliga tillfällen ett slags förvirring. Vad är det för fel med det här då? frågade man mig nästan utan undantag. Efter omfattande förklaringar klarnade situationen så småningom. Då bör man veta att jag presenterade så grova missförhållanden som en kullerstensyta med ca 25 cm hög gräsväxt i fogarna (kajen på Norrmälarstrand), en glacis i Observatorielunden i vars fogar det växte tre meter höga plantor av sälg och björk samt ett rejält bestånd med bladvass i en refug på Tegelbacken. Till reportrarnas försvar ska sägas att jag i samtliga fall blev mycket positivt överraskad av deras öppenhet och professionalitet, min något desillusionerade bild av journalister kom sannerligen på skam. Att undersöka vidare En så exceptionell situation som den jag studerat bör innehålla ett oändligt antal möjligheter till fördjupning och vidare studier. Bland dessa skulle jag vilja rekommendera följande: * Vad har landskapsarkitekturen för roll i dagens, och kanske framtidens, urbana miljöer? Vad vet vi egentligen? Förhoppningsvis tillskriver vi oss själva och vår yrkesutövning en viktig uppgift, men vilka är våra argument för det? * Vad har landskapsarkitektprofessionen för roll i fråga om parkernas utseende och långsiktiga utveckling; Varför finns det så få landskapsarkitekter som arbetar med skötselrelaterade frågor? Varför ger en situation som den vi har i Stockholm idag inte upphov till fler, och mer högljudda, reaktioner från projekterande landskapsarkitekter? * Vilka är de långsiktiga utvecklingsmöjligheterna för modellen beställare-utförare, respektive modellen med en intern skötselorganisation? Mycket i de intervjuer med skötselansvariga som jag haft, talar för att de olika modellerna har väsentligt olika potential, det verkar finnas en skarp gräns för vad som är möjligt att uppnå när organisationsgränser är inblandade. * Vad har den eller de, ledande parkpersonlighetens insats för påverkan på den långsiktiga utvecklingen för parkerna. Vad blir arvet efter starka personligheter i chefsställning? Är en tes predestinerad till att ge upphov till sin antites, vilka är i så fall de mekanismer som verkar i just stadsträdgårdsmästarens fall? Om stor framgång måste leda till nedgång, kan man då dämpa eller modifiera denna?

6 Skötseln av offentliga miljöer i Stockholm 2002 granskning och analys Diskussion och Slutsatser 6 Slutsatser Besparingar och rationaliseringar, i huvudsak drivna av politiska beslut på central kommunal nivå, har försatt skötseln av Stockholms parker i en situation där den ger ett mycket otillfredsställande resultat. Situationen har inte uppstått nyligen, utan den är resultatet av en utveckling som pågått under ett par årtionden. Trots att denna bristande hantering kommer att få bekymmersamma långsiktiga konsekvenser, och dessutom har haft och har lika bekymmersamma kortsiktiga sådana, så har till dags dato utvecklingen inte visat några tendenser att vända till det bättre. Jag skulle vilja peka på några viktiga anledningar till detta: Offentliga miljöer utomhus har en svag förmåga att synas. Om de ger en stark estetisk upplevelse uppmärksammas de, men träder de över gränsen till det alldagliga så är risken genast att de hanteras allt ovarsammare, eftersom en minskad förståelse då uppstår för de värden i fråga om arkitektoniska och estetiska upplevelser som satsningar på dem skulle kunna ge. Den politiska beslutsapparaten, representerad av tjänstemän och politiker, har inte reagerat när de offentliga miljöernas börjat se allt mer otillfredsställande ut. Detta förefaller bero på att de mekanismer som borde ge de folkvalda återkoppling om vad deras beslut leder till, inte fungerar tillfredsställande. Andra som kunde tänkas vara engagerade i de gröna miljöernas väl och ve, som tex de i Stockholm verksamma landskapsarkitekterna, har heller inte gripit in med tillräcklig kraft för att försvara Stockholms offentliga rum i dess predikament. Detta är i mina ögon märkligt med tanke på att torg, parker, natur och deras långsiktiga utveckling borde ligga väl inom ramarna för denna yrkeskårs kompetens- och intresseområden. Att det i vårt land i dagens läge går att försvara det offentliga rummets estetiska värden, det har man visat i Enköping och Malmö. I hög grad verkar detta kräva en pedagogisk insats. Om de negativa konsekvenserna av nedrustning av det offentliga rummet visas fram tillräckligt tydligt på ett eller annat sätt, så går utvecklingen att hejda. Att påminna om och visa upp vilka värden som är möjliga att skapa är ett annat sätt att försvara det. I båda dessa städer rör det sig om kommunala tjänstemän som använt sig av dessa mekanismer för att påverka utvecklingen. Förmodligen pekar detta på att samspelet mellan politiker och tjänstemän är speciellt centralt för att vettiga beslut skall fattas i frågor som rör den offentliga miljön. Rekommendationer för framtiden För att lösa det mycket komplexa problem som hanteringen av det offentliga rummet i Stockholm kommit att utgöra, så rekommenderar jag att situationen betraktas ur ett mycket brett perspektiv. Stockholm har andra problem som bör beaktas i samband med det av mig undersökta. Staden har i fysisk mening utvecklats relativt lite under ett par decennier. På andra områden har inte utvecklingen stått stilla på samma sätt, det är rimligt att misstänka att flera av stadens funktioner därmed inte är i fas med innevånarnas krav och behov, vare sig kvantitativ eller kvalitativt. Bostadssituationen tex är besvärlig, dels för att det finns en direkt brist på sådana, men också delvis för att en del av det existerande beståndet byggdes under en annan tid, med andra krav och förväntningar. Det offentliga rummet bör ha blivit otidsenligt i samma takt och omfattning som det privata. För nya tider behövs nya parker. Jag känner att jag kommer tillbaka till en punkt jag

7 Skötseln av offentliga miljöer i Stockholm 2002 granskning och analys Diskussion och Slutsatser 7 berört tidigare, men detta är nog den tydligaste bristen jag uppfattar idag: Stockholm behöver en medveten ambition, en genomtänkt politik för sina gröna rum och naturområden. Denna parkpolitik bör inte vara inriktad på enbart bevarande, utan i ännu högre grad på utveckling. En sådan handlingsplan, som grundar sig mer på vad man vill åstadkomma än på hur mycket ekonomiska resurser man vill lägga ner, bör ha alla förutsättningar att lösa den nuvarande skötselproblematiken.