Jag drar ner till stan för det är så j-la dåligt

Transkript

1 Miniprojekt, pedagogisk kurs för universitetslärare III, vt Matts Olovsson, Marie Johannesson. Institutionen för kvinnors och Barns Hälsa Jag drar ner till stan för det är så j-la dåligt Förslag till förbättringar av den kliniska handledningen inom läkarutbildningen vid Uppsala Universitet. Sammanfattning Läkarkandidater är en mycket motiverad studentgrupp. Dock har det visat sig vara svårt att bedriva bra klinisk undervisning. Vi har intervjuat fyra kandidater under deras sista termin på läkarutbildningen för att få deras synpunkter på vad de har upplevt som bra respektive dålig undervisning. Många konstruktiva förslag till förbättringar framkom. Ett grundläggande önskemål är en organisation med tydlig struktur över placeringens innehåll och syfte. Dessutom önskar man en personlig läkare som man följer under sin placering. Kandidatmottagningar/undervisningsronder med verkliga patienter är något som bör prioriteras då man där väver ihop teori med praktik. Framtidens läkarroll kräver en förståelse samt respekt för det multiprofessionella teamarbetet. I vår undervisning bör våra kandidater därför ges möjlighet att se hur olika resurser kan utnyttjas inom ett vårdteam. Förbättring av den kliniska undervisningen är ett måste så att de blivande läkarna är rustade för sjukvårdens och allmänhetens ständigt ökande krav på den medicinska professionen. Inledning En stor del av undervisningen inom läkarutbildningen baserar sig på att handleda studenter under klinisk tjänstgöring. Den kliniska handledaren utför sina vanliga kliniska arbetsuppgifter tillsammans med läkarkandidaterna, och tanken är att situationer skall arrangeras som är gynnsamma för inlärning (1). Tyvärr har det dock visat sig vara svårt att utföra detta helt optimalt (2). På grund av detta ville vi inom ramen för vår pedagogiska kurs undersöka hur studenter i slutet av läkarutbildningen såg på detta, och om de hade konstruktiva förslag till förbättringar.

2 Metod En gruppintervju med fyra studenter från sista terminen genomfördes av författarna. Anledningen till att vi valde dessa studenter var att de har en färsk samt gedigen erfarenhet av denna undervisningsform. Den mest centrala frågan var att identifiera dåliga respektive bra lösningar för klinisk handledning. Under intervjun fördes anteckningar som därefter bearbetades för muntlig samt skriftlig presentation. Resultat En mängd problem lyftes fram under intervjun och konstruktiva lösningar diskuterades. Vi har valt att fokusera på de problem som upplevdes som viktigast av studerandegruppen. Studenterna upplever att det saknas en organisation med tydlig struktur på de flesta kliniker. Framförallt tydliggjordes en bristfällig introduktion då studenterna började vid en ny placering. Konsekvensen av detta blir att man inte känner till hur arbetet är organiserat och följaktligen inte har möjlighet att följa verksamheten på ett optimalt sett. Detta leder till att man upplever att man inte lär sig något, att det blir massor av "dötid", och man blir frustrerad. Ett vanligt svar på klagomål angående introduktion eller organisation är att studenterna bör vara aktiva själva och söka upp de aktiviteter som pågår. Detta orkar man dock inte göra hela tiden. Man känner sig tjatig, är i vägen, och till slut ger man ger upp. "Jag drar ner till stan för det är så j-la dåligt." En bra introduktion med en tydlig redovisning av strukturen är mycket viktig för att studenterna skall hitta bland alla aktiviteter som pågår. Det är även viktigt att klargöra syftet med placeringen vid en specifik enhet. Ett förslag som presenterades var att ha en mer övergripande introduktion första dagen på placeringen, och därefter ha korta morgonsamlingar för dagens arbete. Vid varje placering bör det finnas en läkare som är huvudansvarig för detta. Detta bör vara position snarare än personbundet. Studenterna ansåg att begreppet "avdelningsplacering" är förlegat. Med dagens uttalade poliklinisering och korta vårdtider blir det allt färre patienter på vårdavdelningarna för kandidaterna att engagera sig i. Man bör identifiera "typpatienter" vid respektive specialitet. Dessa patienter ska kandidaterna ha träffat eller undersökt oavsett om det sker på avdelning eller mottagning. Ett sätt att lösa detta är att skapa speciella mottagningar med dessa "typpatienter" där kandidaterna under god handledning får utföra anamnes och status. Våra studenter lyfte fram

3 neurolog respektive hudmottagningarna som goda exempel där detta redan fungerar väl. Kandidaterna får där redan dagen innan se remisserna på de patienter som de ska träffa nästkommande dag. Detta ger dem en chans att förbereda sig väl inför patientmötet. I allt större utsträckning blir det multiprofessionella teamarbetet viktigt för optimal vård av våra patienter. Detta kräver en insikt och förståelse för de andra yrkeskategoriernas arbetsuppgifter. Detta kan lösas genom att kandidaterna får auskultera tillsammans med exempelvis sjuksköterskor, kuratorer eller sjukgymnaster. Studenterna framhöll vikten av att ha en personlig handledare, dvs en doktor vars samtliga aktiviteter kandidaten ska följa i mesta möjliga utsträckning. För att bredda perspektivet för kandidaten bör man byta personlig handledare efter cirka en vecka. Ett sätt att lösa problemet rörande för stora kandidatgrupper under den kliniska undervisningen har varit utlokalisering av kandidater till mindre länssjukhus (2). Detta uppfattade vår intervjugrupp som "deportering". Våra studenter ansåg att detta var ett alltför enkelt sätt att kringgå den grundläggande problematiken med bristande organisation av undervisningen på den egna kliniken. Uppfattningen var att volymen patienten egentligen är helt tillfyllest omundervisningen skulle struktureras på ett annorlunda sätt, exempelvis enligt förslagen ovan. Dock ansåg gruppen att utlokalisering kan vara ett bra komplement. Kraven för att detta ska fungera väl är bland annat att kandidaterna ska känna till planerad utlokalisering minst en månad innan kursstart. Detta är att visa respekt för att även kandidaterna har ett liv utanför studierna som kräver planering. Här följer några enkla konstruktiva förslag som kom fram under vår intervju: 1. Grundlig introduktion av strukturen vid en specifik enhet 2. Klargöra syftet med placeringen vid en specifik enhet. 3. Personlig läkare-handledare. 4. Tydliga "spelregler " vid kurstart. 5. Personlig sökare till varje kandidat för ökad effektivitet 6. Epikriskopia till inskrivande kandidat 7. Kandidatmottagingar/undervisningsronder med verkliga patienter 8. Auskultera hos andra personalkategorier kontinuerligt under den kliniska tjänstgöringen. 9. Kandidathylla på enhetens bibliotek. Diskussion

4 Genom åren har det visat sig att det har varit svårt att bedriva klinisk undervisning på ett bra sätt. Detta är något som har lett till frustration hos både studenter och handledare. Läkarkandidater är i grunden en mycket motiverad grupp av studenter. Under vår intervju framkom flera konstruktiva förslag till hur den kliniska handledningen kan förbättras. Dessutom sa en av våra studenter att "man vill ju vara till nytta". Ett grundläggande önskemål från våra studenter är en organisation med tydlig struktur över placeringens innehåll och syfte. Vår uppfattning är att det råder stora brister idag på de flesta kliniker vad gäller organisation och struktur av kandidatundervisningen. Detta beror säkert delvis på att sjukvårdspersonalen är hårt pressad i en tung k Från klinikledningarna får vi som regel signaler om att vårt huvuduppdrag är att sköta det kliniska arbetet. Dessutom förväntas det vid ett universitetssjukhus att bra forskning ska bedrivas. Det pedagogiska utvecklingsarbetet är dåligt meriterande för den enskilda sjukhusanställda. Bra undervisning tar tid! För att få till stånd en förbättring krävs det att kliniskt arbete, forskning samt undervisning värderas lika högt. Vi behöver en gemensam värdegrund mellan landsting och universitet. "Det kandidatvänliga sjukhuset" är något vi alla måste sträva efter om vi ska få bra läkare i framtiden. Målet med vår undervisning är att kandidaterna ska träffa olika typpatienter och se eller utföra vissa praktiska moment så att de själva kan axla läkarrollen när de är klara med sin utbildning. Vi håller med våra kandidater om att den traditionella avdelningsplaceringen har spelat ut sin roll. Istället måste vi bygga upp en ny modell inom undervisningen där målet nås genom att kandidaterna får en ökad rörlighet inom kliniken. Genom exempelvis personlig handledare, speciella mottagningar samt ronder för kandidaterna bör vi komma närmare målet. Framtidens läkarroll kräver en förståelse samt respekt för det multiprofessionella teamarbetet. I vår undervisning måste våra kandidater ges en möjlighet att se hur olika resurser kan utnyttjas inom ett vårdteam. Även i frågan rörande utlokalisering håller vi med våra kandidater. Utlokalisering löser inte alla våra problem inom den kliniska undervisningen. Med förbättrad struktur inom den egna kliniken tror vi att målet för den kliniska tjänstgöringen i huvudsak bör kunna nås även utan utlokalisering. Detta står i motsats till MSF (medicine studerandes förening) rekommendationer (2). Vi är också överens om att utlokalisering är ett viktigt komplement när det planeras och utnyttjas på rätt sätt. De flesta av våra kandidater kommer att göra sin AT (allmän tjänstgöring) vid ett mindre sjukhus, och det kan därför vara en fördel att ha en viss insikt i en sådan arbetsmiljö. Detta förändringsarbete vad beträffar klinisk handledning måste få ta tid. De enskilda medicinska specialiteterna har olika förutsättningar men det är ett måste att förbättra denna centrala komponent i undervisningen av blivande läkare så att de är bättre rustade för sjukvårdens ökande krav.

5 Referenser 1. Klinisk handledning Läkarprogrammet vid Uppsala Universitet. Programkommitten för läkarutbildning, Uppsala Handledningsenkät 2001, Medicin och Kirurgi.