C-UPPSATS. Hur upplever personer med synnedsättning den fysiska miljöns tillgänglighet i samhället? Isabelle Bergström Lena Viklund

Transkript

1 C-UPPSATS 2009:174 Hur upplever personer med synnedsättning den fysiska miljöns tillgänglighet i samhället? Isabelle Bergström Lena Viklund Luleå tekniska universitet C-uppsats Arbetsterapi Institutionen för Hälsovetenskap Avdelningen för Arbetsterapi 2009:174 - ISSN: ISRN: LTU-CUPP--09/174--SE

2 Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Avdelningen för hälsa och rehabilitering Arbetsterapiprogrammet, 180 hp Hur upplever personer med synnedsättning den fysiska miljöns tillgänglighet i samhället? En intervjustudie How do people with visual impairment experience the accessibility of the physical environments in the community? A interviewstudy Författare: Isabelle Bergström & Lena Viklund Examensarbete i arbetsterapi, 15 hp Vårterminen 2009 Handledare: Maria Prellwitz Bergström, I. & Viklund, L.

3 Hur upplever personer med synnedsättning den fysiska miljöns tillgänglighet i samhället? How do people with visual impairment experience the accessibility of the physical environments in the community? Examenarbete 15p. Luleå Tekniska Universitet, Instution för hälsovetenskap, 2009 Sammanfattning Syftet med studien var att belysa hur personer med synnedsättning upplever den fysiska miljöns tillgänglighet i samhället. För att besvara syftet valdes en intervjubaserad studie för att få en fördjupad kunskap inom området. Semistrukturerade intervjuer med nio personer utfördes ifrån två olika kommuner. Inklusionskriterierna för deltagande var att personerna skulle vara medlemmar av intresseföreningen, ha en synnedsättning samt vara i arbetsför ålder. Dataanalysen genomfördes utifrån en innehållsanalys och resulterade i fyra kategorier Upplevelser av miljöns bristande tillgänglighet, Upplevelser av miljön som ett stöd för aktiviteter, Upplevelser av hur välkända miljöer skapade tillgänglighet och Upplevelser, konsekvenser och hanteringsstrategier av bristande tillgänglighet. Resultatet visade att personer med synnedsättning upplevde tillgängligheten som både bristfällig och fungerande, den varierade på olika platser och om anpassning hade skett. Även där anpassning hade skett förekom det att tillgängligheten ibland inte fungerade för personer med synnedsättning. Deltagarna i studien hade utvecklat flera olika strategier som kompensation för att hantera miljön och för att kunna vistas i samhället. Slutsatser som framkom var att den fysiska miljön inte upplevdes fullt tillgänglig för personer med synnedsättning och att aktivitetsutförandet påverkades utav den bristande tillgängligheten. Arbetsterapeuter har därför en betydelsefull roll i arbetet mot att göra samhället tillgängligt för alla. Nyckelord: Visual impairment, accessibility, occupational therapy, blindness.

4 Bergström, I. & Viklund, L. How do people with visual impairment experience the accessibility of the physical environments in the community? Hur upplever personer med synnedsättning den fysiska miljöns tillgänglighet i samhället? Examenarbete 15p. Luleå Tekniska Universitet, Instution för hälsovetenskap, 2009 Abstract The aim of this study was to describe how people with visual impairment experience the accessibility of the physical environments in the community. To respond to the aim of the study, an interview study was chosen to get a better and deeper knowledge of the chosen area. Semi structured interviews with nine people from two different communities was performed. The participants who were includes were members of a association, had a visual impairment and of working age. The analysis of the data were conducted from a content analysis and resulted in four categories experience of the environments lacking accessibility, experience of the environment as a support to occupations, experience of how well known environments created accessibility and experience, consequences and manage strategies of lacking accessibility. The result shows that people with visual impairment experience the accessibility as both lacking and functioning, it varied in different places and if adjustment had taken place. Even in places were adjustment had been taken place it occurred that the accessibility was unsuitable. The participants had developed several strategies as a compensation for the handle of the environment and to bee able to perform in the communities. Conclusion that occurred was that the experience of the physical environment was not fully accessible for people with visual impairment and that occupational performance were affected by the lack of accessibility. Occupational therapy has therefore significant part in the work in making the communities more accessible fore all people. Keywords: Visual impairment, accessibility, occupational therapy, blindness. 1

5 Innehållsförteckning Bakgrund 3 Inledning 3 Tillgängligheten och dess utformning 3 Lagar och bestämmelser om tillgänglighet 4 Att leva med synnedsättning 5 Tillgänglighet i samhället 6 Arbetsterapeutens åliggande 6 Metod 7 Design 7 Urval 7 Datainsamling 8 Procedur 8 Analys av data 8 Etiska överväganden 9 Resultat 10 Upplevelser av miljöns bristande tillgänglighet 11 Upplevelser av miljön som ett stöd för aktiviteter 12 Upplevelser av hur välkända miljöer skapade tillgänglighet 13 Upplevelser, konsekvenser och hanteringsstrategier av bristande tillgänglighet 14 Sammanfattning resultat 15 Diskussion 16 Resultatdiskussion 16 Metoddiskussion 20 Konklusion 22 Tillkännagivande 22 Referenser 23 Bilagor 2

6 Bakgrund Inledning Enligt Socialstyrelsens egna levnadsnivåmätningar har en femtedel av befolkningen i arbetsför ålder en funktionsnedsättning (Lindqvist, 2007). Orsaken till en funktionsnedsättning är en skada i ett eller flera organ, beroende på en sjukdom, trauma eller missbildning. En otillgänglig miljö bidrar till att personer med funktionsnedsättning inte kan delta fullt ut i dagens samhälle. Därigenom kan dessa personer inte uppleva den sociala stimulans och känslan av att vara delaktig, vilket är viktigt för alla individer (Bakk & Grunewald, 2000). Utifrån dessa förutsättningar är upplevelsen av funktionsnedsättningen något som blir till i interaktion med omgivningen (Lindqvist, 2007; Bakk & Grunewald, 2000). Att självständigt kunna röra sig i samhället kan upplevas problematiskt för människor med funktionsnedsättningar. En ökad tillgänglighet ger därför individen en ökad självkänsla och trygghet som i sin tur kan leda till ökad aktivitet (Boverket, 2005). En av arbetsterapeutens uppgifter innebär att ge klienten förutsättningar för att kunna utföra önskvärda aktiviteter (American Occupational Therapy Association [AOTA], 2002). Alla medborgare har rätt till ett tillgängligt samhälle, som är en förutsättning för delaktighet på lika villkor. Även om mycket har hänt återstår en hel del förändringar i miljön för att uppnå målet (Bakk & Grunewald, 2000; Fänge, Ivarsson & Persson, 2002). Vid handikappanpassning i offentliga miljöer ligger fokus oftast på personer sittande i rullstol. En grupp som många gånger glöms bort i sammanhanget är personer med nedsatt orienteringsförmåga, såsom till exempel personer med synnedsättning. Ett ökat fokus på denna grupp är därför befogat (Boverket, 2005). Arbetsterapeutiska insatser för personer med synnedsättning har till stor del handlat om modifiering och kompensering i hemmiljön (Ellexson, 2004). Författarna av denna studie anser att det behövs en ökad kunskap inom området. Därför väljer författarna att undersöka hur personer med synnedsättning upplever den fysiska tillgängligheten i samhället. Tillgängligheten och dess utformning Begreppet tillgänglighet kan beskrivas på flera sätt, Nationalencyklopedin (1995) beskriver tillgänglighet som en möjlighet att få ta del av något eftersträvansvärt. Dessa möjligheter kan bero på fysiska faktorer hos både individen och den omgivande miljön. Iwarsson och Ståhl (2003) beskriver också begreppet och anser att tillgänglighet kan ses som en relation mellan person och miljö, ett möte mellan en persons eller en grupps funktionsförmåga och 3

7 miljöns utformning och fysiska krav. En grundläggande förutsättning för att personer med funktionsnedsättningar skall kunna ta del av det samhället har att erbjuda är, enligt Lindqvist (2007) att offentliga lokaler, fritidsanläggningar, nöjeslokaler med mera är tillgängliga. Samhällets strukturella utformning påverkar tillgängligheten och kan leda till sociala konsekvenser för individen, såsom att ständigt behöva planera sin tillvaro, undvika att hamna i en beroendeställning, att inte ha samma valfrihet som andra eller begränsningar i det sociala livet (Lindqvist, 2007). En ökad fysisk tillgänglighet i samhället är därför viktigt för personer med funktionsnedsättningar (Kielhofner, 2002). Enligt en undersökning utförd av Byggnadsarbetarförbundet i Stockholm under framkom det att mindre än hälften av de offentliga lokalerna hade en god tillgänglighet i form av ramper till entréer. Även nybyggda lokaler brast i tillgänglighet genom till exempel placering av dörröppnare och dåligt planerade toalettutrymmen eller illa vald färgsättning, kontrastmarkering och belysning (Från patient till medborgare, 2000). Hedemora kommun (2005) har genomfört en undersökning för att granska tillgängligheten i kommunen. Författarna väljer här att lyfta fram de tillgänglighetsproblem som förelåg med fokus på synskadade. I inventeringen framkom det att de flesta korsningar i gatumiljön inte uppfyllde kraven för god tillgänglighet. Problem med hinder i omgivningen var särskilt stor vid en av samhällets affärsgator. Det handlade främst om reklamskyltar, uteserveringar och varor som var placerade i gångbanan. De åtgärder som skall vidtas i kommunen och som redan har påbörjats var främst enkelt avhjälpta hinder såsom ojämn markbeläggning, trottoarkanter och bristande kontrastmarkering vid entréer. I en annan undersökning utförd av Handikappombudsmannen 1995, tillfrågades myndigheter om deras lokaler var tillgängliga för personer med rörelsehinder, syn- och hörselskadade. Flertalet av myndigheternas lokaler var anpassade till rörelsehindrade men däremot uppgav endast 21 procent att lokalerna var tillgängliga och anpassade för personer med synnedsättning (Från patient till medborgare, 2000). Lagar och bestämmelser om tillgänglighet Det finns flera lagar som värnar om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, dit personer med en synnedsättning hör (Boverket, 2005). Den internationella handikappolitiken har de senaste årtiondena utgått ifrån mänskliga rättigheter. FN antog 1993 standardregler för att säkra att medborgare med nedsatt funktionsförmåga bereds samma rättigheter och skyldigheter som andra (Från patient till medborgare, 2000). I regel 5 beskrivs att stater skall inse betydelsen av och verka för en tillgänglighet, oavsett hur stora funktionsnedsättningar 4

8 människor har (FN:s standardregler, 1998). USA är ett föregångsland när det gäller tillgänglighet tillkom en diskrimineringslag Americans with Disabilities Act [ADA] (Från patient till medborgare, 2000). Den utgår ifrån; lika möjligheter, full delaktighet i samhället, ett självständigt boende och ekonomiskt oberoende och anser att bristande tillgänglighet är en diskrimineringsfråga (Från patient till medborgare, 2000; McLain, 2000). I Sverige skall myndigheterna arbeta för att personer med funktionsnedsättning skall ha tillgång till samhället på lika villkor som andra (SFS, 2001:526). Idag byggs dock fortfarande byggnader som inte är fullt tillgängliga och orsakerna kan vara många, såsom kunskapsbrist, utformningen av byggprodukter, intressekonflikter eller brister i uppföljningen (Boverket, 2005). I den nationella handlingsplanen Från patient till medborgare (2000) föreslås att enkelt avhjälpt hinder bör åtgärdas i befintliga lokaler dit allmänheten har tillträde och på befintliga allmänna platser före år Regeringen har därför infört ett tillägg i form av en bestämmelse i plan och bygglagen (SFS, 1987:10, 17 kap. 21 ) vilken tar upp tillgängligheten i offentliga lokaler som trädde i kraft 1 juli För att samordna och pådriva handikappolitiken har regeringen inrättat en myndighet, Handisam, som bland annat utarbetat riktlinjer och råd för tillgängligheten i lokaler, verksamheter och information. Punktskrift eller inläsning på kassett är en möjlighet att tillgängliggöra information i alternativt format för personer med en synnedsättning (Riv hindren, 2007). Att leva med synnedsättning När ett samhälle skall arbeta mot de nya målen för en ökad tillgänglighet, är det viktigt att ha insikt om att den synnedsättning som en person har är individuell, vilket betyder att personer med samma typ av nedsättning kan se objekt på olika sätt (Levy, 2005). Synnedsättning kan enligt Boverket (2005) definieras som; kan orientera med del av synen och kan orientera med hjälp av teknikkäpp/ ledarhund. (s.22) Personer som kan orientera med delar av synen har avsevärda problem med att bilda sig en uppfattning om omgivningen. De har bland annat nedsatt synskärpa och är i behov av tydliga kontrastskillnader. Personer med grav synnedsättning saknar förmågan att bilda sig en uppfattning om omgivningen. Båda kategorierna har svårigheter med nivåskillnader och lutningar samt även att urskilja betydelsefulla ljud i trafikmiljön (Boverket, 2005). Vissa personer ser bättre på ett öga medan andra ser suddigt med båda ögonen. Många personer med synnedsättning har ett skadat färgseende, vilket kan göra att de upplever färger som dassiga och att färgerna lätt flyter ihop med varandra. Vissa har även tunnelseende vilket leder till att de inte uppmärksammar utstickande objekt som kan dyka upp på sidan om dem. Personer med synnedsättning 5

9 upplever ofta problem med att läsa text, särskilt handskriven, speciellt om texten och bakgrunden är annat än svart och vit. Detta kan medföra att de lätt missar information som kan vara viktig för dem. (Levy, 2005). Att kunna läsa gatuskyltar eller nummer på bussen är ett tydligt exempel på problem för en person med synnedsättning (Bakk & Grunewald, 2000). Tillgänglighet i samhället Intresset för hur arbetet med att tillgängliggöra samhällens miljöer för personer med synnedsättning fanns redan under Kristus tid och har under alla dessa århundraden varit något som forskare runt om i världen funderat över. Men att försöka förändra attityder som finns ute i samhället har alltid varit svårt och är fortfarande ett av de största hindren när det gäller tillgänglighet och mobilitet för personer som har en synnedsättning (Blasch & Suckey, 1995). Förmågan att röra sig fritt utomhus är begränsad, vilket innebär att aktiviteter tar längre tid att utföra och kan medföra ökad säkerhetsrisk (Brouwer, Sadlo, Winding & Hanneman, 2008). Tillgänglighet för en person med en synnedsättning innebär att utan säkerhetsrisker kunna orientera och förflytta sig. Det kan också innebära att personen utan problem skall kunna avläsa reglage och skilja dem åt från varandra. Ledstråk som går att följa med teknikkäpp och kontrastmarkeringar kan vara ett exempel på hur detta skall uppnås (Riv hindren, 2007). En tillgänglig miljö är mycket viktigt för att personer med synnedsättning skall kunna klara sig självständigt i dagens samhälle. Byggnader, torg, allmänna platser och kollektivtrafiken måste därför anpassas (Good, LaGrow & Alpass, 2008). Arbetsterapeutens åliggande Sedan yrkets begynnelse har arbetsterapeuter varit involverade i rehabilitering av personer med synnedsättning, den fysiska miljön är ofta utgångspunkt i de interaktioner som görs. Arbetsterapeuter har en unik kunskap om aktivitetsutförande och miljöns krav (Ellexson, 2004). För att möjliggöra personers delaktighet i samhället utifrån de egna förutsättningarna, är en design och anpassning av miljön en del av det arbetsterapeutiska uppdraget (Willard & Spackman, 2003). Arbetsterapeuten skall medverka till att anpassa och tillgängliggöra miljön för individen och de aktiviteter som personer vill utföra (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter [FSA], 2005; Willard & Spackman, 2003). Forskning om arbetsterapi och rehabilitering av personer med synnedsättning är bristfällig (Brouwer et al, 2008). Arbetsterapeuter kan genom att söka en ökad kunskap om brister i tillgängligheten bidra till förståelsen för hur den fysiska miljön påverkar och begränsar tillgängligheten i samhället för personer med funktionsnedsättningar (Carlsson, 2004). I Sverige är det dock inte vanligt att arbetsterapeuter 6

10 är involverade i arbetet med planering och utformning av miljöer i samhället men i framtiden kan arbetsterapeuter komma att få en signifikant roll inom detta område (Prellwitz & Tamm, 1999). Som tidigare beskrivits lever idag personer med synnedsättning i samhällen som inte är fullt ut anpassade eller tillgängliga för dem. Trots att Sverige, enligt lag, skall vara tillgängligt år 2010, byggs fortfarande offentliga byggnader, såsom gallerior, köpcenter, affärer med mera som inte fullt ut är tillgängliga för alla personer. En av orsakerna handlar om bristande kunskap om hur tillgängligheten för olika personer, till exempel personer med synnedsättning kan bli negativt påverkade. Syftet med denna studie är därför att belysa hur personer med en synnedsättning upplever den fysiska tillgängligheten i samhället. Resultat från denna studie kan tillföra arbetsterapeuter, men även andra yrkesprofessioner en ökad kunskap om tillgänglighetens betydelse för dagliga aktiviteter. Denna kunskap kan därmed leda till en förbättrad utformning av offentliga miljöer och platser för personer med funktionsnedsättning i allmänhet och för personer med synnedsättning i synnerhet. Metod Design Studien genomfördes utifrån en kvalitativ ansats. Enligt Kvale (1997) ger kvalitativa metoder en bra beskrivning av erfarenheter och ett stort informationsomfång från den aktuella urvalsgruppen. Vidare beskriver Ryen (2004) hur den kvalitativa intervjun är en bra metod för att skaffa fram god och sann kunskap om det urval som forskaren väljer att undersöka. Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer som enligt Kvale (1997) förser forskaren med en innehållsrik och tydlig beskrivning av den intervjuades livsvärld. Den analys som sedan följer är utformad enligt den innehållsanalys som Graneheim och Lundman (2004) beskriver, de menar att metoden är utmärkt när forskaren vill tolka data och dra slutsatser om innehållet i intervjun. Urval Urvalet av personer skedde medvetet och ändamålsriktat vilket enligt Ryen (2004) stärker chansen för att få svar på studiens syfte. I denna studie har nio personer intervjuats. Inklusionskriterierna för deltagande var att personerna skulle vara medlemmar av 7

11 Synskadades riksförbund, ha en synnedsättning samt vara i arbetsför ålder. Både män och kvinnor tillfrågades och antalet deltagare var fördelade mellan två kommuner i Sverige. Sex stycken var kvinnor och tre män. Åldersfördelningen låg mellan tjugotvå och sextio, av vilka de flesta var mellan fyrtio och sextio års ålder. Personerna levde med en synnedsättning orsakad av sjukdom. Exklusionskriterierna var personer som var blinda och personer som förutom synnedsättningen också hade andra fysiska funktionsnedsättningar. Datainsamling Insamlingen av data skedde genom semistrukturerade intervjuer och började med inledningsfrågor som enligt Kvale (1997) kan ge spontana och innehållsrika beskrivningar av intervjupersonernas upplevelser. Vidare ställdes följdfrågor utifrån de svar som deltagarna gav. Följande inledningsfrågor har använts i intervjun: - Kan du beskriva vilka offentliga platser du besöker? Eventuella hinder. Vilka platser är bra? Vad gör att de är bra? - Finns det offentliga platser du inte besöker? Varför? - Kan du beskriva om du upplever att tillgängligheten (i din kommun) har förbättrats under de senaste fem åren? - Kan du beskriva om det finns offentliga platser som kräver att du får assistans för att du ska kunna utföra det du vill göra? Hur upplever du detta? - Finns det offentliga platser som är anpassade men som du ändå inte upplever är tillgängliga för dig? Vilka platser? Beskriv. Procedur Författarna avsåg att intervjua fem personer i vardera kommunen. En kontakt togs via telefon med den lokala intresseföreningens representant för Riksförbundet för synskadade, för att presentera studien och dess syfte. Därefter skickades missivbrev (se bilaga 1) via mail ut till kontaktpersonen med skriftlig information om studiens syfte och de kriterier som krävdes för att få delta i studien. När kontaktpersonen godkänt att studien skulle göras bland medlemmarna skickades ytterligare ett missivbrev (se bilaga 2) ut via mail till kontaktpersonen som i sin tur vidarebefordrade dem till föreningens övriga medlemmar med 8

12 förfrågan om deltagande i studien. Förfrågan vidarebefordrades endast till medlemmar som uppfyllde kriterierna. I missivbrevet förklarades studiens syfte, att deltagandet var frivilligt och kunde avbrytas när som helst utan orsak. Vidare fanns det information om att intervjuerna skulle ta ca en timme, att dessa skulle spelas in på band för att sedan skrivas ut och senare raderas för att bevara intervjupersonernas anonymitet. Frankerade kuvert till svarstalongen skickades via post till kontaktpersonen, för vidarebefordran till de medlemmar som uppfyllde kriterierna. Nio personer svarade och gav sitt medgivande om att bli intervjuade. När författarna hade fått svarstalongerna i retur togs kontakt via telefon med de personer som ville delta för vidare information om studien och för bokning av tid och plats för intervjun. Eftersom författarna bodde på olika håll i Sverige utfördes inte intervjuerna tillsammans utan delades upp mellan författarna utifrån vilken kommun som deltagarna kom ifrån. Analys av data Den insamlade datan behandlades och analyserades utifrån den kvalitativa innehållsanalys som Graneheim och Lundman (2004) beskriver. Intervjuerna skrevs ut ordagrant och därefter läste författarna alla intervjuer var för sig några gånger för att få en förståelse av innehållet. Därefter undersökte författarna var för sig texterna, markerade och plockade ut meningsbärande enheter som besvarade studiens syfte. Författarna jämförde sedan dessa tillsammans och skapade relevanta koder. Koderna bearbetades och de som svarade till studiens syfte sammanfördes under de kategorier som ligger till grund för studiens resultat. Författarna var noggranna med att inte sätta samma kod under fler än en kategori. Analysarbetet mynnade till slut ut i fyra olika kategorier. Under processens gång har kategoriernas namn ändrats, dels genom diskussioner mellan författarna men också under diskussioner med handledaren. Fig 1. Exempel på analysprocessens olika steg Meningsbärande enhet Kondenserad mening kod Kategori sen är ju belysningen väldigt knepig på många ställen. Det blir så diffust allting det finns inga kontraster Knepig belysning på många ställen. Det blir diffust och det finns inga kontraster. Belysning försämrar kontraster Upplevelser av miljöns bristande tillgänglighet Men då är det ofta att det är markerat med lite linjer eller någonting och då... där med dem Det är ofta markerat med linjer och kanter. Det är fantastiskt Markeringar är fantastiskt Upplevelser av miljön som ett stöd för aktiviteter 9

13 kanterna, det är fantastiskt. Men jag brukar försöka att inte be om hjälp det blir oftast så tjorvigt. Jag vill klara det själv. Jag försöker att inte be om hjälp. Jag vill klara mig själv. Vill klara saker själv Upplevelser av hur välkända miljöer skapade tillgänglighet Jag memorerar och börjar känna igen vissa saker jag kan följa efter för att hitta rätt. Memorerar och börjar känna igen vissa saker så jag kan hitta rätt. Jag memorerar och känner igen saker Upplevelser, konsekvenser och hanteringsstrategi er av bristande tillgänglighet Etiska överväganden En intervju som belyser personers erfarenheter av hur till exempel miljön påverkar deras utförande av aktivitet, kan väcka känslor och funderingar. Den som intervjuar bör vara medveten om att intervjuns öppenhet och intimitet kan vara förförisk och leda till att de som blir intervjuade avslöjar saker som de sedan kanske kommer att ångra. Intervjuaren bör därför både före och under intervjun ha i åtanke de val av frågor som ställs och dess känslighet (Kvale, 1997; Svensson & Starrin, 1996). Deltagarna hade informerats både skriftligt och muntligt om att det var helt frivilligt att delta i studien och att de när som helst kunde avbryta deltagandet utan orsak. Eftersom intervjufrågorna behandlade personernas egna erfarenheter och upplevelser av tillgängligheten i samhället kunde funderingar och negativa känslor uppstå. Det var därför viktigt att de frågor som ställdes var utvecklade på ett sådant sätt att risken för deltagarna skulle ta skada var minimerad. Skulle ändå en sådan situation ha uppstått, att en deltagare upplevde negativa känslor skulle det finnas möjlighet att avbryta intervjun för en senare uppföljning, antingen genom en ny träff eller via telefon. Banden och de utskrivna intervjuerna förvaras inlåsta med endast åtkomst av författarna. Efter studiens godkännande kommer banden att raderas Resultat Den utförda analysen av data resulterade i fyra kategorier som beskriver hur personer med synnedsättning upplever den fysiska tillgängligheten i samhället: upplevelser av miljöns bristande tillgänglighet, upplevelser av miljön som ett stöd för aktiviteter, upplevelser av hur välkända miljöer skapade tillgänglighet och upplevelser, konsekvenser och 10

14 hanteringsstrategier av bristande tillgänglighet. Kategorierna presenteras och illustreras med valda citat från deltagarna. Upplevelser av miljöns bristande tillgänglighet I denna kategori beskrivs deltagarnas ogynnsamma upplevelser av tillgängligheten i samhället och hur detta påverkade deras utförande av aktiviteter. Platser och miljöer kunde vara anpassade men ha en bristande anpassning och inte vara tillgängliga för personer med synnedsättning. Design av föremål och platser påverkade tillgängligheten och ibland förekom hinder och uppenbara faror i miljön. Det förekom också att plaster och miljöer inte var anpassade alls. En miljö kunde vara anpassad men ändå inte tillgänglig för deltagarna, främst beroende på bristfälliga markeringar på golv, i trappor och vid ingångar till affärer men också på grund av dålig uppmärkning, utslitna markeringar eller otydliga taktila plattor i markbeläggningen. Enhetliga bestämmelser mellan olika myndigheter och kommuner om hur markeringar borde utformas saknades också vilket kunde skapa osäkerhet hos deltagarna och ökade upplevelsen av en otillgänglig miljö. Hållplatsutrop på bussar kunde vara nedskruvat eller avstängt vilket försvårade möjligheten för deltagarna till ett säkert resande. Utformningen av ett föremål eller plats påverkade tillgängligheten för de flesta av deltagarna. De upplevde problem med starka lampor och bländade belysning som till exempel en upplyst vägg, eftersom det suddade ut kontraster och försvårade möjligheten att kunna uppfatta omgivningen. Deltagarna upplevde även problem när lokaler hade bristfällig på belysning, som på vissa restauranger och biografer, då det blev svårt för dem att orientera sig och hitta på sådana platser. Kontraster i miljön och tydliga markeringar var en nödvändighet för deltagarna, när det brast så påverkades också tillgängligheten och kunde innebära stora problem för framkomligheten. Deltagarna upplevde att funktion och tillgänglighet ibland var satt åt sidan till förmån för utformning, arkitektur och ett estetiskt korrekt intryck. Det var inte heller säkert att deltagarna fick gehör då de framförde sin kritik. En deltagare uttryckte det på följande sätt: till exempel de här nya dörrarna, de är ju så här att de åker åt sidorna när de öppnas. Där har jag ju försökt vara med också å säga att dom måst markera själva dörrkarmen så man ser att dörrarna går isär och går ihop. Men det går inte, det är ju inte estetiskt tilltalande tycker dom utan då sätter man såna här färgploppar på glaset istället, å markerat glas de är ju helt värdelöst. Utan det är 11

15 ju på det som rör sig, det är ju det som jag måste veta när det har gått ihop eller går upp eller. Flera av deltagarna vittnade om uppenbara faror med en bristande tillgänglighet, så som omärkta ej uppenbara trappor och nivåskillnader som lätt kunde orsaka fallolyckor med skador som påföljd. Gångstråk som delas med cyklister kunde också förorsaka problem och skapa osäkerhet för personer med synnedsättning då det var svårt för dem att uppfatta och väja för medtrafikanter på en smal gångväg. Hinder i gångstråk så som trottoarpratare, flaggor men också marschaller vid jultid kunde bli en direkt fara för personer med synnedsättning då de placerades utanför butiker. Miljöer som inte anpassats och där eventuella hinder för personer med synnedsättning inte undanröjt förkom också. Bristfällig belysning både inomhus och utomhus, påverkade tillgängligheten för deltagarna. Parkbänkar, blomlådor och trottoarpratare kunde vara utställda på gångstråk och utgöra hinder för tillgängligheten. Undermålig skyltning där texten var liten och informationen var otillräcklig förhindrade deltagarnas förmåga till självständighet och oberoende i samhället och tvingade dem till ett behov av assistans. Det hände också att objekt så som klädställ kunde vara placerade mitt i gångar i butiker vilket förhindrade deltagarnas möjligheter att själv orientera sig i butiker och göra sina inköp. Diffusa och mörka lokaler, nivåskillnader, trappor och brist på räcken vid trappor var hinder som deltagarna upplevde påverkade tillgängligheten i samhället och hade en negativ influens på deras möjlighet till självständighet. Deltagarna upplevde inte heller att kommunen hade fortsatt sitt påbörjade arbete mot målet om ett tillgängligt samhälle för alla till år Upplevelser av miljön som ett stöd för aktiviteter I denna kategori beskrivs deltagarnas syn på hur de upplevde den offentliga miljön som ett stöd i deras utförande av aktiviteter. Så som anpassade miljöer med god tillgänglighet men även miljöer som inte var anpassade men ändå fungerade för dem. Upplevelsen av en tillgänglig plats skapade trygghet och gav deltagarna en känsla av kontroll. Deltagarna beskrev miljöer som var anpassade med till exempel färgmarkeringar på gator, trappor och golv eller taktila, kännbara plattor i gångstråk och trappor. Vilket underlättade för dem att se hur de skulle gå och ökade på så sätt tillgängligheten. Butiker med färgsättning av ljust och mörkt skapade kontraster i miljön, vilket gjorde det lättare för dem att orientera sig och få en överblick av butiken. Anpassade miljöer, som till exempel breddade trottoarer med tydliga konstraster av kantsten och markeringar underlättade betydligt upplevelsen av en 12

16 tillgänglig miljö för deltagarna och gjorde önskade aktivitetsutförande lättare. Deltagarna beskrev också miljöer som inte var anpassade men som ändå underlättade tillgängligheten. Det handlade om lokaler utan befintliga trappor så som i livsmedelsbutiker, lokaler med en lämplig och lagom belysning som inte var för stark och bländande och inte heller för svag så att omgivningen blev för mörk och därmed svår att orientera sig i. De beskrev även platser med befintliga, tydligt fungerande kontraster som ljusa pelare och mörka golv som gjorde att deltagarna upplevde miljön som tillgänglig för dem. En aspekt av miljön som ett stöd för aktivitet som deltagarna beskrev var upplevelsen av trygghet. Kända miljöer upplevdes som trygga och främst handlade det om besök i affärer. Att veta hur man skulle hitta och var allting fanns gav trygghet för deltagarna. När de valde att göra sina inköp i butiker de kände till ledde det i sin tur till en större känsla av kontroll hos deltagarna då de upplevde att det var lättare att kunna orientera sig och undvika eventuella hinder då de befann sig i en bekant miljö. De upplevde även en ökad kontroll där affärerna var mer samlade på samma plats, så som i till exempel gallerier och köpcentrum eller affärer och butiker där onödiga föremål inte stod i vägen i gångarna och hindrade tillgängligheten för dem. En deltagare beskrev det på följande sätt: Det måste vara konstraster det måste finnas nåt ledstråk eller nånting att gå efter för att det ska vara lätt att ta sig in någonstans. Å det är ju ljusa golv å mörka klädställ eller nåt sånt där om man säger XX till exempel att gå in där, där är det väldigt ljust å så har de ju ganska fina klädställ liksom att det är ju mörkt runt om så där tycker jag ju att det går ganska bra Vissa platser hade tydliga skyltar med stora bokstäver som gjorde det lättare för deltagarna att ta del av nödvändig information, sjukhus och vårdcentraler var ofta försedda med bra och tydliga skyltar. Det framkom även att det visserligen fanns flera brister i samhällets tillgänglighet men att deltagarna i studien ändå upplevde att kommunerna hade försökt göra offentliga platser tillgängliga även för personer med synnedsättning. Deltagarna tyckte att det kanske inte alltid blev helt rätt och upplevde att det ännu återstod mycket att göra, för att öka tillgängligheten för personer med synnedsättning i samhället. Upplevelser av hur välkända miljöer skapade tillgänglighet Denna kategori belyser hur deltagarna upplevde självständighet i samhället och betydelsen av att kunna utföra saker själv. 13

17 Att inte behöva assistans för att utföra önskade aktiviteter innebar enligt deltagarna självständighet och oberoende vilket flera av dem uttryckte som positivt. Några av deltagarna framförde en längtan efter ett ökad oberoende och en vilja att klara sig själva mer än de gjorde idag. Andra ansåg sig själva som aktiva individer som gjorde det de ville utan att låta sig hindras av sin synnedsättning. Miljöer som deltagarna var förtrogna med och vistades i regelbundet bidrog till en upplevelse av ökad tillgänglighet, förhöjd rörelsefrihet och därmed också självständighet. Omgivning och platser hade blivit bekanta för deltagarna och de lärt sig att hitta och klara sig själva där. En deltagare beskrev det på följande sätt: Och så sen då, om jag typ åker in till stan med bussen, jag menar jag hittar ju i stan. Jag har bott i X i hela mitt liv. Så jag menar, den stan den liksom kan jag ju, å kan gator å allt sånt där. Upprepade besök på samma plats, så som vårdcentralen eller badhuset, var också något som påverkade förmågan att klara sig själva, enligt deltagarna. Miljön blev bekant för dem och de hade lärt sig att hitta och undvika befintliga hinder. Upplevelser, konsekvenser och hanteringsstrategier av bristande tillgänglighet Deltagarnas upplevelse av hur de hanterade den bristande tillgängligheten i samhället beskrivs i denna kategori. Enligt deltagarna innebar den bristande tillgängligheten problem för dem när de vistades i samhället och påverkade deras aktivitetsutförande i stor grad. Deltagarna beskrev flera tillvägagångssätt som de hade utvecklat för att hantera och klara av de problem som de stötte på. Så som att be om hjälp, att ha någon med sig, memorera, inte ta saker för givet, anpassa sig själv efter rådande förhållanden eller genom att helt enkelt undvika vissa platser. Att be om hjälp för att kunna utföra aktiviteter var något som deltagarna upplevde att de ofta behövde göra. Många gånger var det närstående som stöttade eller hjälpte till vid utförandet men det kunde också vara hjälpsam personal eller omgivning. Flera av deltagarna behövde hjälp med klädinköp då det var svårt för dem att se färgerna på grund av färgblindhet. De valde också ofta att be om hjälp då de gick och handlade eller vid bankärenden eftersom de inte klarade att läsa text, till exempel information på förpackningar eller på bankomaten. Om tillgängligheten på en plats var bristfällig kunde deltagarna uppleva osäkerhet och valde då att ha någon med sig som stöd. Platser där deltagarna upplevde osäkerhet och behov av assistans var till exempel trappor och mörka lokaler eftersom det försvårade framkomligheten och ökade fallrisken eller rädslan för att skada sig. Att korsa en gata själv var också något som deltagarna upplevde som osäkert då det var svårt att få ögonkontakt med bilisten. Deltagarna 14

18 beskrev också att de hade behov av assistans eller hjälp vid besök i miljöer de inte hade vistats i förut, då de kunde uppleva osäkerhet eftersom de då inte visste vad som väntade dem. Några av deltagarna upplevde en frustration över att alltid behöva assistans men de flesta menade att det hade blivit en vana att alltid ha någon med sig och upplevde det inte som ett problem längre utan som en tillgång och stöd i aktivitetsutförandet. Att memorera platsers utformning och placering av föremål så som nivåskillnader i utemiljön och varor i butiker hade också blivit ett vanemässigt beteende och en strategi i att hantera den bristande anpassningen i samhället. Ytterligare tillvägagångssätt att hantera problem på var, enligt deltagarna att anpassa sig efter sin synnedsättning eller efter samhällets krav, att inte ta saker för givet och att alltid tänka sig för hur de gick och vart. En deltagare uttryckte det på följande sätt: Jag går på trav ganska mycket och där är det mycket trappor, mycket trappor upp och ner, upp och ner. Och sen när loppet går, så fort som starten går för varje lopp så släcker de ner lyset. Då får man ta det lite försiktigt när man går tillbaka. En felaktigt anpassad eller ogenomtänkt miljö kunde upplevas av deltagarna som irriterande och frustrerande, särskilt om det handlade om enkelt avhjälpta hinder så som komplicerade kölappsystem eller prismärkning i affärer. Ytterligare sätt att hantera brister i tillgängligheten enligt deltagarna var att undvika den eller att aldrig gå dit själv. Butiker med gångar fulla av hinder, bländande belysning eller kontrastbrister var sådana platser som deltagarna valde att inte besöka då det var svårt för dem att ta sig fram och få en överblick över lokalen. Det kunde också handla om gator och vägar med ojämnheter och smala trottoarer som gjorde att deltagarna valde att inte gå där, av rädsla för att ramla eller stöta i någonting. En annan orsak till varför de valde bort vissa platser var osäkerhet eller rädsla för att göra bort sig, att göra något fel. Att alltid behöva gå omkring med ett förstoringsglas vid matinköp kunde också inge en känsla av att känna sig lite dum men var också ett sätt att kunna handla sin mat själv. Deltagarna använde även andra hjälpmedel för att underlätta tillgängligheten i samhället, digitalt förstoringsglas och läsglasögon var bra hjälpmedel vid matinköp. Teknikkäpp och ledarhund var hjälpmedel som underlättade framkomligheten. Sammanfattning av resultat Resultatet visade att personer med synnedsättning upplevde tillgängligheten som både bristfällig och fungerande, den varierade på olika platser och om anpassning hade skett. 15

19 Bristande eller avsaknad av anpassning kunde leda till upplevelsen av osäkerhet och rädsla och därmed påverka tillgängligheten. Även där anpassning hade skett förekom det att tillgängligheten inte fungerade för personer med synnedsättning vilket kunde upplevas som frustrerande. Deltagarna i studien hade därför utvecklat flera olika strategier som kompensation för att hantera miljön och kunna vistas i samhället. Diskussion Resultatdiskussion Resultatet är utformat på så sätt att de olika kategorierna diskuteras tillsammans för att på så vis lyfta fram sambanden och belysa helheten. Deltagarna i vår studie upplevde att den fysiska miljön varierade mellan bra och ogynnsam beroende på vilka platser de besökte, hur den eventuella anpassningen såg ut och hur tillgänglig den var för deltagarna. I en studie utförd av Tollén (2008) som handlade om äldre personer med funktionsnedsättningar, beskrev hon hur deltagarna upplevde att den omgivande miljön till en början påverkat deras aktivitetsutförande negativt. De upplevde inte en känsla av tillgänglighet och delaktighet i samhället men om rätt anpassningar i miljön gjordes ansåg deltagarna att tillgängligheten skulle kunna erbjuda fler aktiviteter och ett bättre deltagande. Även deltagarna i vår studie upplevde att en tillgänglig miljö underlättade för dem att kunna göra sådant de själva önskade, medan en otillgänglig miljö gjorde det svårt eller omöjligt att kunna utföra önskade aktiviteter. Att vara beroende av en tillgänglig miljö kan påverka individens möjlighet till delaktighet i samhället. Enligt Kielhofner (2002) har miljön en signifikant inverkan på en persons aktivitetsutförande, anpassningar i den fysiska miljön kan påverka utförandet både på gott och ont. En god tillgänglighet i samhället är således viktig för att öka individens möjlighet till aktivitet och delaktighet men också för att underlätta aktivitetsutförandet. Brister i den fysiska tillgängligheten kan påverka aktivitetsutförandet negativt men den kan även påverka känslan av självständighet hos personer med synnedsättning (Wang, Bradley och Gignac, 2004). Deltagarna i vår studie upplevde att den bristande tillgängligheten gjorde dem beroende av hjälp från andra för att klara av att utföra önskade aktiviteter. Att behöva hjälp från andra var något som deltagarna kunde uppleva besvärande, då de önskade att vara 16

20 självständiga. Kielhofner (2002) anser att känslan av självständighet och duglighet kan minska vid ett ökat beroende av andra människor. Detta styrks av en studie utförd av Good, LaGrow och Alpass (2008) som belyser hur begränsningar i aktivitetsutförandet kan påverka en persons självständighet och bidra till försämrat självförtroende. Att uppleva tillgänglighet i samhället är därför viktigt för att personer med synnedsättning inte skall känna försämrad självförtroende. Deltagarna i vår studie var många gånger tvungna att förlita sig på andra och för de flesta hade det blivit en vana men samtidigt skapade det ett beroende som kunde leda till bristande självständighet. Stevens-Ratchford och Krause (2004) beskriver i sin studie hur deltagarna ibland var tvungna att förlita sig på andra för att kunna utföra vissa aktiviteter som till exempel att hitta i olika affärer eller ta sig till olika platser och hur detta påverkade inte bara självständigheten men också på det sätt de utförde aktiviteten. Det är mycket möjligt att deltagarna i vår studie hade valt att besöka andra plaster, utföra andra aktiviteter och utfört dem på ett annat sätt, om miljön och tillgängligheten hade underlättat till ett ökat oberoende och självständighet. Kielhofner (2002) beskriver att aktivitetsutförande ofta förekommer i byggnader så som till exempel sporthallar och shoppingcenter, där designen är specifikt utformad för ändamålet och erbjuder både möjligheter och begränsningar för aktivitet. Även föremål i miljön påverkar aktivitet i hög grad. Deltagarna i vår studie upplevde att funktionen av föremål eller tillgänglighet av platser oftast blev satt åt sidan till förmån för utformning, arkitektur och ett estetiskt korrekt intryck. Detta kunde leda till missförstånd och svårigheter för deltagarna när de skulle orientera sig på olika platser och lokaler. Enligt Levy (2005) ska designen av ett föremål vara tydlig för alla och lätt att förstå. Om design och utformning inte förbättras och underlättar tillgänglighet för alla så kan viktigt information missas och i värsta fall leda till att någon gör sig illa. Dåligt utmärkta trappor och bristande kontraster var återkommande problem som deltagarna i vår studie upplevde. Detta visar på hur viktigt det är med en väl genomtänkt miljö med tydliga markeringar. Brister i utförandet kan ha stor inverkan på tillgängligheten för personer med synnedsättning. Strobel, Fossa, Arthanat, och Brace (2006) anser att skriven text och grafik genomsyrar alla aspekter i våra liv. Det är svårt att föreställa sig en värld där tillträdet till den stora rikedomen av skriftlig information inte skulle vara möjlig men det är en värld där personer med synnedsättning dagligen kan uppleva problem. Detta stämmer väl med hur deltagarna i vår studie upplevde information och skyltar i samhället, tydligt utformad information underlättade orientering och tillgänglighet medan otydlig information kunde utgöra hinder för ökad tillgänglighet och leda till missförstånd och 17

21 frustration. En rätt utformad design av information och skyltar är därför angeläget för att personer med synnedsättning skall kunna ta del av information i samhället. Levy (2005) anser att all skriftlig information, oavsett format, bör vara tryckt med klar och tydlig text så att personer med synnedsättning kan ta del utav den. Deltagarna i vår studie upplevde svårigheter med att orientera sig i miljöer med bristande tillgänglighet, återigen var det brister i kontraster och markeringar i miljön som deltagarna upplevde problematiskt. När det brast så påverkades också tillgängligheten och kunde innebära stora problem för deltagarna när de ville få en överblick av miljön. Holm, Rodgers och Stone (2003) anser att förmågan att utföra aktiviteter påverkas av miljöns utformning och krav, en anpassning av miljön kan behöva göras för att öka tillgängligheten och underlätta för aktivitetsutförandet. Detta styrks även i en studie utförd av Jansson (2003), där det framkom att byggnadskomponenter måste ha tydliga kontraster för att personer med synnedsättning skall kunna orientera sig. Ljusa färger bör kombineras med mörkare. Kontrastmarkerare kan vara lister, ledstänger, tryckknappar eller handtag. Även en bra belysning är viktigt för personer med synnedsättning, vilket deltagarna i vår studie upplevde. Om ljuset var för starkt kunde det blända, vilket kan vara både obehagligt och hindrande och om det var för svagt påverkade det tillgängligheten och förmågan till orientering. Jansson (2003) anser vidare att en jämn allmänbelysning är viktigt för personer med synnedsättning och extra ljus vid ställen där man vill uppmärksamma detaljer. En bättre anpassad ljussättning i lokaler skulle därför underlätta och öka tillgängligheten för personer med synnedsättning. Jansson (2003) beskriver att personer med synnedsättning inte blir hjälpta av enbart fysiska åtgärder i miljön, förmågan till orientering och personliga egenskaper kan också spela roll. Deltagarna i vår studie hade levt med sin synnedsättning i flera år och därför utvecklat vanor och strategier för att anpassa sig till den och hantera tillgängligheten i samhället. Personer som plötsligt drabbas av synnedsättning har kanske därför inte lika lätt för att kunna anpassa sig och uppleva tillgänglighet i samhället. Dahlin Ivanoff, Sonn, Lundgren-Lindqvist, Sjöstrand och Steen (2000) beskrev i en studie, synnedsättning i relation till aktiviteter i det dagliga livet. De fann att den förmåga som äldre personer med synnedsättning har att utveckla strategier för att anpassa sig till konsekvenserna av sin skada influerar hur de fungerar i aktiviteter i det dagliga livet. Förmågan att utveckla olika strategier kan alltså påverka hur personer med synnedsättning hantera brister i tillgängligheten. Kielhofner (2002) anser att vanor påverkar den underliggande utförandekapaciteten så att vi kan göra det vi önskar i den 18

22 omgivande miljön. Vanor spelar en särskild roll för personer med funktionsnedsättningar då den kan bidra till ökad trygghet. Ellexsson (2005) beskriver att det sätt som en person använder för att utföra aktiviteter utvecklas under livstiden. Deltagarna i vår studie hade blivit vana att anpassa sig, deras kapacitet till utförande av olika aktiviteter i samhället var påverkat av miljöns tillgänglighet men också av förmågan till anpassning och att skapa vanor för utförande. För att uppleva ökad säkerhet och kontroll i samhället är alltså förmågan till anpassning och förmågan att skapa vanor en god förutsättning. Ytterligare strategier eller tillvägagångssätt som deltagarna i vår studie använde sig av för att orientera sig i samhället varierade. I en studie av Brouwer, Sadlo, Winding och Hanneman (2008) beskrevs hur äldre personer med synnedsättning upplevde begränsningar i sina dagliga aktiviteter. Liksom deltagarna i vår studie kompenserade de sina synsvårigheter genom att till exempel gå långsammare, endast besöka välkända platser och be om hjälp. Att använda sig av hjälpmedel var också en strategi som deltagarna i vår studie använde för att öka tillgängligheten i samhället. Hjälpmedel kan upplevas som en stor tillgång och resurs för personer med synnedsättning, för att få ta del av skriftlig information eller att kunna orientera sig i samhället. Strobel et al. (2006) belyser flera olika tekniker för att öka möjligheten för personer med synnedsättning att ta del av skriven text. Den begränsade tillgången till skriftligt material ses ofta som ett stort hinder för personer med synnedsättning men det finns en växande marknad av assisterade teknologi inom området. När personer med synnedsättning skall gå över en gata måste de ta hänsyn till och kunna bearbeta en rad olika intryck, så som att lyssna på trafiken och om något fordon närmar sig (Van Houten, Blasch & Malenfant, 2001). Deltagarna i vår studie upplevde osäkerhet vid sådana situationer och funderade på hur en person med synnedsättning skall få ögonkontakt med en bilist. Van Houten et al. (2001) anser att många personer med synnedsättning upplever stora problem med att tolka och förstå viktiga signaler i trafiken och redovisar försök med nya typer av ljussignaler som kan vara lättare för personer med en synnedsättning att tolka. Att hitta lösningar som ger en ökad säkerhet för personer med synnedsättning att korsa en gata är därför ett steg i rätt riktning för en ökad tillgänglighet. Deltagarna i vår studie upplevde som tidigare nämnts, problem med bristande anpassning och att det ibland inte blev helt rätt vid de anpassningar som gjordes. Som arbetsterapeuter besitter vi kunskap om hur miljön påverkar individers aktivitetsutförande, det är en kunskap som borde utnyttjas vid planering av samhällsmiljön. Ivarsson (2003) påstår också att 19

23 arbetsterapeuter bör vara delaktiga i utvecklingen av ett mer tillgängligt samhälle och anser att arbetsterapeuter idag är mer engagerade men att det saknas kunskap om lagstiftning och byggnormer. Det är således viktigt att vi som arbetsterapeuter tar till oss nödvändig kunskap för att kunna vara med och påverka och att kunna förmedla den vidare till samhällsplanerare. McClain och Todd (1990) menar att som företrädare för personer med funktionshinder är det en utmaning för arbetsterapeuter att förmedla kunskap till de personer som besitter sådana befattningar att de kan genomföra förändringar. Metoddiskussion Graneheim & Lundman (2004) beskriver att begreppen giltighet, tillförlitlighet, överförbarhet, pålitlighet och noggrannhet ökar och styrker trovärdigheten i en studie. Vi har i vår studie valt att utgå från dessa begrepp när vi diskuterar vår metod. Syftet med studien var att fånga erfarenheter av den fysiska miljön hos personer med synnedsättning och intervjuer användes som tillvägagångssätt vilket är en utmärkt metod att använda vid kvalitativa studier (Holloway & Weeler, 2002). I denna studie intervjuades nio personer med synnedsättning om deras upplevelser. Analysen av data genomfördes därför med fokus på upplevelser. För att fånga de upplevelser som deltagarna hade, ställdes breda frågor i förhoppning om att kunna samla in djupare och större mängd information som enligt Kvale (1997) är grunden till en bra analys och ett sanningsenligt resultat. Urvalet av personerna utgick från två kommuner i Sverige då vi inte ville se bara en kommuns framsteg i utformningen av tillgängligheten. Enligt Graneheim och Lundman (2004) kan detta vara en styrka i studien då olika erfarenheter av upplevelser, som i vår studie är upplevelser i två olika kommuner, kan bidra till en rik variation och genom det ge tillförlitlighet till studien. Vidare beskrivs att överförbarhet är en viktig aspekt, vilket betyder att det som framgår av denna studie kan överföras till att även gälla personer med synnedsättning i andra kommuner i Sverige. Författarna i denna studie vände sig medvetet till två olika intresseföreningar i landet för att få en bredare översikt av hur personer med synnedsättning upplever den fysiska tillgängligheten vilket medför att tillförlitligheten och överförbarheten av vår studie ökar. I denna studie låg åldersfördelningen mellan tjugotvå och sextio års ålder fördelat mellan både män och kvinnor för att få ett större omfång av upplevelser utifrån ålder och kön. Genom förmedling med två olika intresseföreningar för personer med synnedsättning, fick författarna kontakt med studiens deltagare som visade stort intresse för studien och kunde bidra med väsentlig och viktig information. Eftersom deltagarna hade en synnedsättning valde 20