Allt började med att jag en dag slentriankikade

Transkript

1 Mytomspunna vridvingar om en dröm som gick i uppfyllelse Ett tips på Facebook vägledde zoologen Johan Lind till hans livs entomologiska dröm, nämligen att få se och fotografera vridvingar. Dessa sällan observerade insekter har en fascinerande livscykel, som delvis pågår inuti sälgsandbin eller andra insekter. t e x t & f o t o: j o h a n l i n d Allt började med att jag en dag slentriankikade på Facebook. Det kunde ha varit en helt vanlig dag, tills jag plötsligt såg en statusuppdatering som fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen; jag såg att en kompis skulle åka och titta på vridvingar. Vridvingar? Jag läste vidare. Uppdateringen handlade inte om någon exkursion till Öland, inte heller till Skåne, utan till en lokal alldeles nära Stockholm. Jag var förvånad och tänkte vidare sedan när åker man och tittar på vridvingar? Det gällde arten Stylops melittae, en art som under den tid då jag undervisade i faunistik inte ens existerade i Riksmuseets samlingar. Men vid just den här tidpunkten flög de omkring och svärmade i en koloni med sälgsandbi Andrena vaga ett par mil söder om Stockholm. Osannolikt nog möjliga att se. Tack vare Rasmus Hovmöller kan jag nu skriva den här texten om en dröm som gick i uppfyllelse tidigt i våras, att få se en livs levande vridvinge. Men varför skriva så emotionellt om ett litet småkryp? När jag var doktorand undervisade jag alltså på faunistikkurser. En kurs i faunistik går ut på att studenter ska lära sig om massor av djur; utseenden, läten, hur man artbestämmer dem kanske också hur man bäst inventerar olika slags djur. Gillar man djur är det ett privilegium att få undervisa på en sådan kurs, då det innebär mycket tid i fält och mycket letande efter roliga djur, allt ifrån fåglar, insekter och fiskar till smågnagare. Vi var ett sammansvetsat gäng som jobbade på dessa kurser, och vissa av oss spenderade så klart 2 Vridvinge på kaninbajs. Svårfotade kryp som gick, sprang eller fladdrade omkring hela tiden. Lind, J Mytomspunna vridvingar om en dröm som gick i uppfyllelse Fauna och Flora 109(2): 2 6.

2 Zombie-bi med Stylops melittae-hane som börjar para sig med en hona i biets bakkropp. Här ser man också att vridvingen är ett mycket litet djur. ganska mycket tid pratandes om vad man helst skulle vilja se för djur. Många diskussioner av det slaget avslutades med två olika slags önskningar. Den ena önskningen handlade om att någon gång, runt den gamla vedspisen i Skogsbys vandrarhem på Öland, finna ett dödsbud en skalbagge av det legendariska släktet Blaps. Vi pratade också ofta om vridvingar, insekterna i ordningen Strepsiptera. En märklig grupp av insekter, vars släktskap har varit omtvistat. Vridvingarna har varit besvärliga att placera i livets träd; man har alltså haft problem med att ta reda på ur vilka grupper de utvecklats, och vilka deras närmaste släktingar är. De är pyttesmå och har bara ett par vingar (nästan alla insekter har två vingpar). Flugor har också bara ett par vingar det främre vingparet medan det bakre vingparet har utvecklats till små svängkolvar; pinnar som snurrar i flykten. Vridvingar har istället ett bakre vingpar, medan de främre vingarna är ombildade till svängkolvsliknande utväxter. Vissa tänkte tidigare att vridvingar närmast var släkt med flugor, men idag har det visat sig att de istället är närmast släkt med skalbaggar. Vridvingehonorna är mytiska varelser som lever ett mycket undanskymt liv. De är larvliknande parasiter som lever hela sina liv inuti andra insekter, till exempel i stritar eller sandbin. Honor kändes möjliga att finna; om man bara fångade tillräckligt många bin eller stritar borde man hitta en, till slut. Men hanarna de bevingade, pyttesmå hanarna var än mer mytiska. Vridvingehanar var ett slags djur man gärna pratade om men aldrig trodde att man skulle få se. Ingen hade hört något om var, när och hur det skulle vara möjligt. Det blev bara mer kittlande av att det vid den tiden endast fanns två individer i samlingarna på Riksmuseet, en Elenchus tenuicornis och en Halictophagus (enligt källa på Naturhistoriska riksmuseet). Allt med vridvingar var skruvat, de blev snabbt favoritdjur. årg. 109:2,

3 En sälgsandbirumpa med fyra Stylopsrumpor. Det här biet har alltså fyra (!) vridvingehonor i sig. Allt med vridvingar var skruvat, de blev snabbt favoritdjur. Det var nog det sistnämnda som gjorde vridvingarna mest mytiska för mig. Tänk dig ett djur som knappt fanns representerat i Sveriges högborg för faunistik, Naturhistoriska riksmuseet. Det är klart att vridvingehanar blev några av de mest eftertraktade svenska djuren. Vridvingediskussioner och drömmar om Blaps har sedan dess legat långt bak i minnesbankerna, inaktiverade, ända tills den där dagen i våras då jag såg Rasmus uppdatering på Facebook. Jag hoppas att de introverta raderna ovan inte tröttat ut dig, för nu kommer vi till det roliga, nämligen vridvingarna själva, som jag nu äntligen har fått se. Vad gör egentligen vridvingar? Hur lever de sina liv? Först och främst är dessa kryp parasiter; de kräver sin specifika värd, och de är kräsna. Stylops melittae vill Ett mycket märkligt och efterlängtat djur. Här rider han på biets rygg och parar sig med vridvingehonan. Behöver det nämnas att de har konstiga antenner? 4

4 Honan och hanen är nu färdiga med varandra. Kommunikationen sköts mestadels med lukt, och givetvis med känsel på nära håll. Att se på honan intresserar nog inte hanen, och honan har levt hela sitt liv, från och med det andra larvstadiet, i komplett mörker inuti biet. bo i sälgsandbin Andrena vaga. Men vi ska inte gå händelserna i förväg utan tar det från början, från ägget. Ägget ligger så klart i honans kropp och mognar tills det kläcker. Då kryper en liten larv ut ur honans undersida, men det här är inte vilken larv som helst. Den här larven är en liten rackare som kommer att genomgå inte bara metamorfos, utan hypermetamorfos. Metamorfos går många insekter igenom, de genomgår alltså en fullständig omvandling från att vara larv till att bli en helt annan slags vuxen, som till exempel en ståtlig skalbagge. Eller en mygga. Vridvingelarverna genomgår ytterligare ett slags metamorfos, fast mellan två larvstadier. En vridvingelarv är till en början en habil liten sak, pytteliten och kapabel att klättra runt bland blommor och blad för att där sätta sig och vänta på att en lämplig värd ska komma förbi. Här ska ordet värd tolkas bokstavligt. För när en lämplig värd kommer, som ett sälgsandbi, hoppar larven ombord, borrar sig in i biet och genomgår därefter en första förvandling. Det är här hypermetamorfosen kommer in, för vridvingelarven förändras nu radikalt, innan den ens är i närheten av att bli vuxen. I det nya larvstadiet har den förlorat sitt tydliga huvud, den har till exempel också tappat ben och antenner. Larven har alltså ömsat bort allt onödigt tjafs som behövs för ett liv i solen, för att istället bli vampyr och föra en ljusskygg tillvaro där den ligger inne i biet och suger i sig av dess goda innanmäte. Ett liv mitt i maten. Men det finns ytterligare utvecklade strategier här som vi inte ska glömma. Larven suger inte i sig vad som helst av biet. Nej, den livnär sig bara på delar av biet som inte är livsnödvändiga för biet självt. Biet kan fortfa- årg. 109:2,

5 rande flyga omkring och äta och göra saker. Så medan vridvingelarven genomgår hela resten av sitt larvliv ätandes på biet inifrån, gör biet sitt och fortlever som god värd. Till slut är larven så stor och fet att den är redo att förpuppas. Om det är en hona händer det inte så mycket efter puppstadiet som syns för det mänskliga ögat. Hon behåller sin, till det yttre, amorfa kroppsform och ligger kvar inne i värdens bakkropp. Ligger och ligger; det är inte mycket kvar av biet efter att det utnyttjats kontinuerligt som levande kylskåp av en vridvingelarv, hon trängs där inne. Rasmus, som jag har att tacka för mina observationer av vridvingar, berättade att när han dissekerade ett parasiterat sälgsandbi var i princip hela dess bakkropp fylld av en vridvingehona. Om det istället är en hane som förpuppas kryper han ut ur sin puppa och sin mamma och lämnar då samtidigt sin värd. När hanen väl är ute i det fria ska han para sig med en hona och tillsammans med henne sätta igång ytterligare ett varv av Stylops-livscykeln. Honan ligger fortfarande kvar inne i ett bi och visar bara upp ändan, där hon släpper ut små doftmolekyler som hanen förmodligen finner oemotståndliga. Här återkommer jag gärna till det där med att drömmar går i uppfyllelse. För när jag efter tipset fick chansen att ge mig iväg blev upplevelsen inte bara begränsad till att se vridvingar, jag fick även se dem para sig! Det här innebär att jag också fick se stackars zombie-bin, parasiterade, med vridvingehonors rumpor utstickande mellan bakkroppssegmenten. Och ja, vridvingarna påverkar sin värds beteende på ett kusligt vis, biets nervsystem påverkas för att göra livet lättare för vridvingen. Det här innebär att jag också fick se stackars zombie-bin Avslutningsvis, om någon under en faunistikkurs skulle ha sagt att om 15 år kommer du att ta porträttbilder på vridvingehanar hade jag nog bara skrattat, tagit en klunk till av folkölen och kollat om paddan som klämde ur sig hundbajsliknande korvar satt kvar under lakanet där vi satt på kvällen och lockade till oss nattflyn och svärmare, för att sedan inte tänka mer på den saken. Men, 2014 hände det! n Johan Lind Docent i etologi, Stockholms universitet. E-post: johan.lind@zoologi.su.se Lästips Beani, L., Giusti, F., Mercati, D., Lupetti, P., Paccagnini, E., Turillazzi, S., & Dallai, R Mating of Xenos vesparum (Rossi) (Strepsiptera, Insecta) revisited. Journal of morphology, 265(3): Hrabar, M., Danci, A., McCann, S., Schaefer, P. W., & Gries, G New findings on life history traits of Xenos peckii (Strepsiptera: Xenidae). The Canadian Entomologist, doi: tce