Järnåldern. Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad. MALMÖ STAD Pedagogisk Inspiration Malmö

Transkript

1 Mål: Samtala om sina historiekunskaper och kunna ge exempel på människors levnadsvillkor under olika perioder. Eleverna ska också kunna göra enkla jämförelser mellan livet förr och nu utifrån faktatexteter och berättelser. Eleven ska också kunna läsa faktatexter och formulera sig och kommunicera i tal och skrift. Material: Faktakort järnåldern, skriv ut enligt instruktion på faktakorten. Sagokort, se nästföljande sidor, eller inlästa sagor via Prezi o Järnåldern Lek o Järnåldern Smedjan o Järnåldern Vårmarknad o Järnåldern Höstfesten Skrivstödmallen Bläddra skriv ut sidorna dubbelsidigt på A3. Vik på mitten så att rubrikerna Rubrik och klassificering, Utseende, Användningsområde och Annan intressant fakta kommer främst. Klipp längs linjerna. Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Övning: Moment 1: Inled arbetet om järnåldern med faktakort. o Samla gruppen och lägg ut faktakorten. o Pedagogen tar ett faktakort, visar bilden och läser upp faktatexten. Pedagogen modellerar hur eleverna ska göra. o Eleverna arbetar i par eller mindre grupper med faktakorten. Låt varje grupp välja ett eller flera kort. Varje par tittar på bilden och läser faktatexten. Paret samtalar om bild och text med varandra. o Samla eleverna. Varje grupp ska berätta om sitt/sina faktakort för övriga grupper. Övningen kan med fördel göras flera gånger vid andra tillfällen så att eleverna blir mer säkra på att samtala om historiska föremål. MALMÖ STAD Pedagogisk Inspiration Malmö pedagogisk.inspiration@malmo.se

2 Moment 2: Samla eleverna och börja med att läsa Sagokort 1: Lek. Under tiden som sagokortet läses visas akvarellerna tillhörande sagokorten via Storbildsunderlag och bilderna från faktakorten för eleverna. På varje sagokort finns aktuella bilder representerade. Alternativt kan sagan visas via presentationsverktyget Prezi Järnåldern Lek. Här finns fler bilder till sagan, texten är inläst och mellan bildväxlingarna, som sker manuellt finns utrymme för diskussion i gruppen. Gör tre gemensamma tankekartor där ni fokuserar på att skriva ner vilken fakta texten har gett er. Använd rubrikerna kommunikation, föda och bostad. Dessa sparas för att användas i moment 4. Gör samma sak med de resterade sagokorten från järnåldern. Beroende på eleverna så kan flera sagokort bearbetas under en lektion. Fyll på informationen kring tankekartorna för varje sagokort. Presentationer med inlästa sagor i Prezi: Järnåldern Lek Järnåldern Smedjan Järnåldern Vårmarknad Järnåldern Höstfesten Moment 3: Dela in eleverna i par eller låt dem arbeta enskilt. De ska skriva ett faktakort med mallen Bläddra som stöd. Informationen hämtas från det som de hört i sagorna, faktakort eller andra informationskällor. Varje eleverna läser upp/berättar om sin valda fakta. Moment 4: Finns det mer information att lägga till i tankekartorna? Titta tillbaka på faktakorten. Läs dem tillsammans och fundera över om det finns mer information som ni inte tagit upp. Utifrån informationen som är skriven i tankekartorna. Formulerar gruppen gemensamt en text. Denna text kan användas som läsläxa. Moment 5: Låt eleverna rita något som finns representerat i någon av sagorna eller faktakorten. Sätt upp bilderna på tidslinjen vid rubriken Järnåldern. Sätt också upp faktakort för järnåldern på tidslinjen.

3 sagokort 1: Lek Lek För ungefär år sedan, under det som vi kallar järnåldern, levde två syskon som hette Gudrun och Sven. De bodde någonstans i det vi nu kallar Skåne En tidig vårmorgon satt Sven alldeles stilla sidan om långhuset och tittade på soluppgången. Det började ljusna över gården. Vintern var över och med våren hade äntligen lite värme kommit. Sven hade sovit lite oroligt den natten och han hade gått ut för att inte störa de andra. Efter en stund började både djur och människor att vakna. Han satt tyst och lyssnade. Tuppen gol och korna i stalldelen av långhuset råmade. De lät otåliga, tyckte Sven. Undra om de vet att det är idag de kommer att släppas ut på grönbete på vallen, tänkte Sven för sig själv. Det var alltid en högtid för alla på gården. Det var en markering att alla, såväl människor som djur klarat av den långa, farliga och kalla vintern. Det var nu på senvintern, övergången till våren som det var vanligast att såväl människor som djur hade för lite att äta. Förråden var tomma och naturen skulle precis börja spricka ut i ny grönska. Om det blev kallt igen kunde katastrofen slå till för både människor och djur. I år hade det gått bra, alla hade klarat sig även om djuren var så magra att man lätt kunde räkna deras revben. Det knorrade lite i Svens mage också. Han var hungrig, men han svalt inte. Inte i år, inte som förra året. Plötsligt kände han något som blåste honom i nacken. - Är det här du är! skrattade Gudrun. Sven ryckte till. - Det är dags för morgonmat innan vi ska släppa ut korna på bete, fortsatte Gudrun. - Hitta mig om du kan! skrek hon till Sven. Gudrun försvann snabbt bakom husknuten. Hon var duktig på att gömma sig och ville alltid leka gömme. På väg tillbaka till långhuset letade Sven efter Gudrun. - Vart kan hon ha tagit vägen? sa han tyst för sig själv. Sakta rörde han sig längs fägatan som ledde ut från gårdsplanen och ut till betesmarkerna. Det var lätt att smyga längs det flätade staketet av pil. Kanske är det här hon gömt sig, tänkte Sven. Katten hoppade smidigt upp på staketet och följde Sven nyfiket med blicken. På tå försökte Sven ta sig fram ljudlöst för att komma nära sin syster. Han såg inte ett spår av henne och hon gav inte ifrån sig ett endaste ljud. Samtidigt hörde han gässens väsande och nästan trumpetliknande läte bakom gödselhögen på gården. De hade som vanligt reagerat på att något eller någon kom nära dem och skvallrade. Sven rusade till gödselhögen och hittade en irriterad Gudrun. Gässen avslöjade dig Gudrun, skrattade Sven. MALMÖ STAD Pedagogisk Inspiration Malmö pedagogisk.inspiration@malmo.se

4 sagokort 2: Smedjan Smedjan En liten bit från resten av husen på gården, en bra bit från långhuset, låg gårdens stolthet, smedjan. Det var inte alla gårdar som hade en smedja eller en smideskunnig person, men här fanns det både och. Smedjan var egentligen ett ganska litet hus, med ett stort tak och flera stora öppningar. Öppningarna vette mot norr, söder och öster. Sven var nyfiken på arbetet i smedjan. Sven och hans far pratade ofta om arbetet i smedjan. - Smeden vill arbeta i ett så mörkt hus som möjligt, förklarade far för Sven. Det har med färgen på det varma järnet att göra, ju mer rött det är desto lägre temperatur har det, riktigt hett järn är ilsket gult och ibland fräser det och spottar gnistor. Så argt får man inte göra det, men ibland måste man reta upp det precis till gränsen. - Vad har det med öppningarna att göra, frågade Sven. - Om man släpper in för mycket solljus i smedjan kan man inte se färgen på järnet, berättade far. Det är viktigt att inte solen skiner rakt in där man ska arbeta. Eftersom man arbetar med eld och heta metaller ligger smedjan vid sidan av resten av husen. Man vill inte att en brand i smedjan ska sprida sig till resten av byggnaderna på gården. Pappa fortsatte berätta: - Elden som släpps lös på det sättet är glupsk och bryr sig inte om vad den äter upp, det blir inte mycket kvar efter en sådan brand, knappt ens vitnande benknotor. Sven tänkte på den urholkade trästocken med vatten som fanns utanför porten till smedjan. Den skulle alltid vara full och om den inte var det så måste man fylla på den innan man gjorde något annat i smedjan. Det brukade vara Svens jobb. Far och Sven började gå mot smedjan. - Nu är det väldigt viktigt att du lyssnar på vad Asbjörn har att säga, sa far. Det är han som bestämmer i smedjan. Om du inte gör som han säger kan allting brinna upp, fortsatte han. - Klart jag gör, svarade Sven. Jag har varit där många gånger och hjälpt Asbjörn så han har lärt mig en hel del om hur det går till. Sven tyckte att smedjan var en magisk plats. Sven fick hjälpa till med att dra bälgarna, pumpa in luft in i eldstaden, eller ässjan som de kallade det. Ju mer luft han pumpade in ju snabbare och varmare brann det och desto hetare blev järnet. När det var nästan illgult, nästan så att det spottade och fräste, tog Asbjörn ut järnbiten med en tång, lade den glödande metallen, fortfarande fasthållen med tången, på den stora stenen, som de kallade städstenen. Sedan började Asbjörn hamra på järnet. För varje tungt slag förändrades formen på järnet, det blev tunnare och längre. Efter ett litet tag stoppades järnet in i ässjan, elden, igen och Sven började på nytt pumpa bälgarna, en i taget. - Se nu till att du håller en jämn rytm, sa Asbjörn. Jag behöver en strid ström av luft blåst in i elden. Luften gick från blåsbälgarna, genom lerröret och rätt in där Asbjörn lagt järnet. Det hade varit svårt att lära sig det där med jämn rytm. I början hade Sven tagit i allt han orkat, men då hade Asbjörn strängt sagt till honom: - Lugna ner dig! En vis karl spar på krafterna. Med ett jämnt tempo orkar man mycket längre. Några dagar senare var Sven återigen på väg till smedjan och Asbjörn hade börjat låta Sven prova på att göra små saker själv. Igår gjorde han sin första spik och idag skulle han få försöka göra en liten armring till Gudrun. Sven hade hört berättelser om romarna och krigen långt borta. Asbjörn hade lovat att visa hur man ristade in ett av de magiska tecken som gav tur, lycka och välgång. Det var hemliga tecken som skulle placeras så att de inte syntes. Ofta fanns de på vapen, men Sven ville rista in ett på Gudruns armring. Utanför smedjan träffade Sven Asbjörn. Asbjörn tittade sig noga omkring och konstaterade att det inte fanns några andra människor i närheten. - Idag ska jag visa dig något magiskt, sa Asbjörn med låg röst till Sven. Något som jag lärt när jag var på min långa resa, något som de flesta inte kan någonting om. Asbjörn fortsatte att berätta: - De hemliga tecknen var någonting som har kommit hit med de som vistats i romarnas riken. Jag har inte sett något liknande någon annanstans. Det påstås att romarna har en hel uppsättning hemliga tecken som de karvade in i trä eller sten. Jag vet inte om det är för att de ville lura oss, men romarna påstod att de kunde skicka hela meddelanden mellan platser med hjälp av dessa tecken, utan att den som skrev dem behövde genomföra resan själv. Det kan ju inte vara annat än magi. Romarna skrev ner det de ville säga på en djurhud eller en trätavla och skickade iväg dem med någon som skulle till den platsen. Inom det militära fanns det särskilda soldater som bara hade som syssla att rida med meddelanden mellan olika platser. Det var svårt att tro på det som Asbjörn berättade tänkte Sven. Kunde det verkligen vara sant?

5 sagokort 3: Vårmarknad Vårmarknad Det var tidig morgon och solen hade knappt gått upp. Äntligen var det dags för vårmarknaden, Tre högars marknaden. Hela vintern hade de spunnit tråd, färgat garn och vävt tyger. De skulle också ta med sig några får. Nu kunde de byta detta mot nya höns och kor. De hade blivit fler i hushållet och höns var bra djur att ha på gården. Äggen kunde användas till mycket och när hönorna blev för gamla fick man färskt kött. Mjölken från korna skulle de göra smör och ost av. Pappas bror tog fram vagnen som de skulle lasta alla sina varor på. När de var klara spände han för hästen och det var dags att ge sig av. Det var långt att gå till marknaden, men det var så spännande att få vara med tyckte både Gudrun och Sven. Det skulle ta en hel dag. - Jag skulle så gärna vilja ha en sådan där halsring som mor har, sa Gudrun. Hoppas att vi inte byter bort allt till höns och kor. På vägen småpratade de lite med varandra. - Så mycket folk vi kommer att träffa. Kommer du ihåg förra året när vi träffade de gamla gubbarna. Så många spännande historier vi hörde, sa Sven. Han fortsatte: - Gudrun, du brukar ha ett gott minne för berättelser. Det behöver vi när det blir vinter igen och vi sitter runt eldhärden i långhuset och vill höra spännande historier. De följde vägen som skulle leda dem till marknaden. Vägen bestod av två hjulspår med en grässträng mellan. Det hade regnat mycket, men som tur var hade vägen förstärkts med stenar lagda i svackor där det var som geggigast. Sven hade gått i sina egna tankar länge och var på väg att stiga rakt i ett lerigt hål i vägen. Svens farbror ropade: - Gå inte där och halvsov! Vi har inte tid att dra loss dig! Plötsligt krängde vagnen till och lite av packningen började ramla av. Sven och Gudrun fick snabbt plocka upp det som ramlat av på marken. Vagnen fortsatte kränga. - Är det inte det ena är det det andra, jämrade sig farbror. Det är vägen som äter sig in i sluttningen efterhand som folk går på den. - Det blir som små skåror i marken på kullen, sa Gudrun. - Det är precis vad vi också tycker, svarade pappa. Vi kallar det hålväg. Det var lätt att se var de skulle gå för gravhögarna från förr låg utmed vägen som landmärken. Efterhand blev det fler och fler människor som följde samma väg. De var alla på väg till vårmarknaden. På avstånd såg de den höga träväggen som omgärdade den stora byn. Nu var de nära. De hade gått länge och fåren började bli trötta. - Kom så, kom så! lockade Sven, men fåren ville hellre beta de saftiga grässtråna som vuxit upp längs vägen. Med sin käpp fick han trycka till lite nätt så att de fortsatte i samma riktning som hästen som drog vagnen. Innanför de höga palissaderna som omgärdade byn myllrade det av folk. Tätt intill husen satt människor i klungor och spelade spel och drack öl. Sven och Gudrun kände hur det kittlade i magen av nyfikenhet och förväntan.

6 Den långa resan Kvällarna blev ljusare och ljusare nu när våren kommit. Familjen hade börjat samla sig runt eldhärden och det var dags för kvällsmat. Plötsligt kom far inrusande och skrek entusiastisk. - De pratar om att sätta ihop en grupp för att resa söderut för att försöka handla med romarna, ni vet det där konstiga folket. Vi måste bara åka med! Järnåldern sagokort 5: Den långa resan Sven och Gudrun mindes allt prat om det märkliga folket med sin stora militär, som byggde så stora och konstiga saker. Nu hade de visst börjat bygga murar längs med en av de stora floderna i landet söderut. - Det ryktas om att romarna inte vågar komma längre norrut nu, utan bygger fort upp murar. Murarna ska hindra krigare från att vandra ner i deras område, svarade fars bror. - De behöver fortfarande mycket läder, ull och mat, svarade far. Vi kan vara en del i den gruppen som åker iväg? Far och farbror funderade över att ta med just sådana varor som läder, ull och mat och resa ner till gränsen för att byta till sig några av alla de fantastiska föremål som romarna hade. De hade sett en sorts dryckesbägare som man kunde se igenom, konstiga metallskålar och fat av silver, statyetter av metall som såg ut precis som små människor och djur, men också olika vapen som svärd, sköldar och spjut. Tor, som hade kommit hem från sin långa resa förra året berättade. - Romarna hade delat upp värdefulla metaller i små platta runda stycken med bilder och tecken som nästan alla bar med sig i pungar. Romarna kallade metallbitarna av guld för solidis, de som krigar åt romarna får dessa solidis, de får sold. Dessa krigare kallas därför för soldater. Sven hade funderat mycket på alla spännande berättelser han hört av de äldre männen. De hade berättat mycket om det märkliga folket och landet söderut. Sven vände sig mot Gudrun och viskade i hennes öra: - När jag blir gammal nog så ska jag ge sig iväg dit. Jag ska ta tjänst som soldat. Gudrun tittade på Sven och tänkte på det som kvinnorna berättat. Det var inte bara hjältehistorier. Många hade mist sina söner. Det hade börjat bli allt vanligare att unga män i byarna begav sig ner till romarnas land för att tjänstgöra i deras armé mot sådana metallbitar av guld, solidis. Det var många som inte kom tillbaka. Antingen dog de av sjukdom eller av skador. Några stannade kvar i romarriket efter sina 35 år som soldater. Det berättades också att de egentligen inte fick slåss så mycket. Framförallt hade de tillbringat sin tid med att marschera långa sträckor, bygga fort, vägar, broar, konstgjorda vattenleder och vaktat murar längs gränsen. Sven fortsatte att drömma. Efter sina äventyr skulle han komma tillbaka fullastad med guld och berättelser om sina upplevelser och erfarenheter. I tankarna planerade han hur han skulle förbereda sig för färden. Det gällde att ha allt man behövde färdigt och redo så han kunde ge sig av direkt när han skulle få chansen. Han behövde naturligtvis kläder, men också vapen, spjut, båge och yxa. Svärd fick han skaffa sig senare. Han behövde också rejäla skor som kunde tåla långa vandringar, en kam och personliga smycken. Det bästa vore att de var flera som gav sig iväg samtidigt eftersom färden kunde vara riskabel. Plötsligt vaknade Sven ur sitt dagdrömmeri av de höjda rösterna. - Det är inte mycket du vet om romarna, resan dit och hur det är att komma tillbaka, nästan skrek Dag. Han hade varit iväg i många år. Dag fortsatte med lugnare röst: - Det är mycket att tänka på. Det är inte bara att åka iväg utan ni behöver en guide, en vägvisare. Guiden måste vara någon som känner till språket och sederna dit ni kommer. På vägen ner kan ni bli överfallna av beväpnade grupper och tillfångatagna som slavar. Slavar är ofria män och kvinnor som köps och säljs. De tvingas utföra allt hårt och tråkigt arbete. - Det är flera stycken i bygden här som har varit iväg. Jag tror säkert att det skulle ordna sig med en guide. Sten, min frus systers man, har pratat om att han vill resa tillbaka, fortsatte far. Männen fortsatte att planera sin handelsresa. Kunde de göra den här resan, samla ihop tillräckligt stor grupp av män och handelsvaror kunde de få makt här hemma. Lyxföremålen som de skulle kunna byta till sig från romarna, glas, guld, silver, vapen, kunde de ge till män här hemma. Med gåvan knöt de ett speciellt band till varandra. De som tog emot sådana gåvor underordnade sig någon annans vilja. De skulle kunna bli mäktiga, så kanske var det värt risken trots allt?