Rasbiologin och glömskan.

Transkript

1 1 Rasbiologin och glömskan. Herman Lundborg i spänningsfältet mellan Lappland och Tyskland Maja Hagerman Masteruppsats vårterminen 2018 Institutionen för idé- och lärdomshistoria Uppsala universitet Handledare: Sven Widmalm

2 2 Abstract Maja Hagerman: Rasbiologin och glömskan. Herman Lundborg i spänningsfältet mellan Lappland och Tyskland Uppsala universitet: Inst. för idé- och lärdomshistoria. Masteruppsats vårterminen 2018 Detta är en sammanläggningsuppsats i tre delar, där den första delen är en kappa: Rasbiologin och glömskan en början. Herman Lundborg utformar en ny vetenskap Där beskrivs rasbiologin inledningsvis med hjälp av några analytiska verktyg inom forskningsfältet kulturella minnesstudier. Ett fenomen jag benämner begreppslig glömska ringas in utifrån tidigare forskning. Det sker genom att bilden av svensk rasbiologi kompletteras, fördjupas och omvärderas på några principiellt viktiga punkter. De berör det inledande skede då rasbiologin höll på att skapas som ett vetenskapligt område. Under denna formande period var mönster och samband initialt tydliga på ett sätt som bidrar till förståelsen av hur verksamheten senare kom att utvecklas. De utvalda punkterna är: arvet efter Anders och Gustaf Retzius, Lundborgs tidiga samarbete med ledande tyska rashygieniker, Gobienau-receptionens betydelse och följder, och till sist frågan om vad som var meningen med Lapplandsundersökningarna. I uppsatsens andra del ligger fokus på Lundborgs resor i norr och det stöd han fick från präster. Artikeln Svenska kyrkan och rasbiologin är publicerad inom det forskningsprojekt, under ledning av Daniel Lindmark och Olle Sundström vid Institutionen för idé- och samhällsstudier på Umeå, som ingick i den vitbok som Svenska kyrkan publicerade år Texten publicerades i vitbokens vetenskapliga del, De historiska relationerna mellan svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi (red. Daniel Lindmark och Olle Sundström), Skellefteå: Artos, I den tredje delen överblickas Lundborgs tyska kontaktnät i artikeln Svensk rasforskning och den nazistiska världsbilden: Om rasbiologen Herman Lundborgs vänskap och utbyte med ledande rashygieniker i Nazityskland. Den är publicerad inom forskningsprojektet Bruna nätverk bland svenska intellektuella under mellankrigstiden och andra världskriget under ledning av Sven Widmalm och Patrik Lundell vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria på Uppsala universitet i antologin De intellektuellas förräderi? Intellektuellt utbyte mellan Sverige och Tredje riket (red. Maria Björkman, Patrik Lundell och Sven Widmalm), Lund: Arkiv, Keywords: Rasbiologi, rashygien, rasforskning, glömska, kulturella minnesstudier, Herman Lundborg, Gustaf Retzius, Arthur de Gobineau, Alfred Pleotz, Ernst Rüdin.

3 3 Rasbiologin och glömskan en början. Herman Lundborg utformar en ny vetenskap Kappans innehåll: Rasbiologin, minnet och glömskan en inledning s. 4 Kulturella minnesstudier ett teoretiskt sammanhang s. 5 Rasbiologin en bakgrund s. 12 Varför just i Sverige? s. 13 Svensk rasforskning - en tradition s. 14 Syfte och frågeställning s. 19 Forskningsläge s. 20 Källmaterial, metod och avgränsning s. 25 Om begreppen s. 26 Om ovetenskaplighet och vådan av att tänka i motsatspar s. 28 Undersökning och resultat s Arvet från Gustaf Retzius s Tidiga kontakter med tyska rashygieniker s Receptionen av Gobineau s Följden av Gobineau s Vad var meningen med Lapplandsundersökningarna? s. 49 Om glömska en avslutande reflektion s. 52 Otrycka källor och litteratur s. 55

4 4 Rasbiologin, minnet och glömskan en inledning För lite mer än tio år sedan gav regeringen i uppdrag åt några museer och lärda institutioner att inventera vad som fanns i de egna samlingarna av mänskliga kvarlevor från världens urbefolkningar. Motivet man angav var att samlingarna ska ses mot bakgrund av de attityder och värderingar som då fanns i samhället när det gällde rasbiologiskt tänkande. Regeringen ville även att kunskapsläget inom området rasbiologiskt tänkande skulle genomlysas. Detta uppdrag, att kartlägga befintlig forskning och analysera behovet av att initiera kompletterande och fördjupade studier, gick till myndigheten Forum för levande historia. I sin rapport år 2007 slog myndigheten förvånande nog fast i att rasbiologin redan var i stort sett välkänd och färdigutforskad. 1 Rapportförfattaren intervjuade tjugo forskare men ingen utanför akademiens kretsar kom till tals i rapporten. Inte heller antyddes i dess slutsatser att det skulle vara möjligt att betrakta rasbiologin ur fler perspektiv än de inomvetenskapliga. Att det exempelvis kunde behövas kunskap om vilka minnen och spår dessa läror lämnat efter sig hos dem som blev graderade som lägre stående, och som med tvångsmetoder utsattes för kroppsundersökningar och integritetskränkande fotograferingar. 2 Idag finns det inte många kvar som själva minns de rasundersökningar som utfördes i Sverige på och 1930-talen. Länge var det också så att de som hade utsattes över huvud taget inte ville tala om det eller bli påminda om det. Men en yngre generation vill idag ta vara på de minnesbilder som finns kvar, för att försöka förstå vd som hände i samband med rasundersökarnas framfart. 1 Björn Furuhagen, Den svenska rasbiologins idéhistoriska rötter: en inventering av forskningen. Forum för levande historia. (Stockholm, 2007). I rapporten finns förslag på fortsatt forskning i några olika riktningar, exempelvis rörande kontakten med Tyskland och mer teoretiskt begreppsliga undersökningar. Men i det stora hela är budskapet ändå tydligt. På s. 6: Inventeringen visar att den svenska rasbiologin inte är någon okänd historia som det återstår att utforska./ / Det rasbiologiska institutets tillkomst och dess verksamhet under Herman Lundborgs tid är däremot ett välutforskat område. Det gäller även den rasforskning som bedrevs om samerna och på s. 37 Som framgår av beskrivningen ovan finns det nästan inga luckor i forskningen kring Rasbiologiska institutets tillkomst och verksamhet samt på s. 40 Den första och mest uppenbara slutsatsen av denna forskningsinventering är att den svenska rasbiologins historia är ett väl utforskat ämne. 2 I Furuhagen Inventering står det i löpandet text: Möjligen återstår det också att studera effekterna av rasbiologin för samerna idag, s. 23. I en fotnot anförs att det är en enda av de tjugo forskarna som har påtalat detta, Peter Sköld, professor i samisk historia vid Umeå universitet. Hans synpunkt kommer dock inte med i slutsatserna. I en avslutande not på s. 51 anges också att: Förutom ovan uppräknade forskare har samtal om regeringsuppdraget även förts med vetenskapsjournalisten Maja Hagerman och juristen Tomas Cramér, fd kammaradvokatsfiskal och fd. sameombudsman. Dessa två finns dock inte åberopade i fotnoterna då deras synpunkter inte använts direkt på samma sätt som forskarnas synpunkter.

5 5 För mig som fackförfattare och vetenskapsjournalist har det varit en mycket påtaglig erfarenhet att bli delaktig i denna stora minnesprocess. Jag har skrivit två monografier inom sakprosa om svensk rasforskning och även gjort två dokumentärfilmer om ämnet under åren Jag har även blivit inbjuden att föreläsa i många olika sammanhang och vid dessa tillfällen fått ta del av åhörarnas egna berättelser och minnen. Jag har mött personer som beskrivit en statlig skolpolitik där deras föräldrar, bara sju år gamla, tvingats att lämna hemmet för att fostras långt borta på främmande skolor där de var förbjudna att tala sitt eget språk, samiska eller meänkieli, och jag har hört berättas om hur rasbiologer tagit prover och fotografier på dem och synat och mätt dem inpå deras intimaste kroppsdelar. Ett av dessa tillfällen har särskilt har stannat i mitt minne. Jag var inbjuden till Hugo Vallentin-centrum i Uppsala och bland åhörarna satt personer och grät öppet när jag beskrev rasforskningen i gamla tider. När jag hejdade mig och frågade om jag skulle sluta sa de: Nej, fortsätt! Vi gråter för att det är befriande. Äntligen någon annan - någon utomstående som sätter ord på detta som är så svårt att tala om. Kulturella minnesstudier - ett teoretiskt sammanhang Det finns ett uttryck som lyder spräng trollen, det verkar syfta på att det sades om trollen i folktron att de spricker om de kommer i solljus. I gamla sagor berättas också att man kan få makt över en jätte om man bara kallar den vid dess rätta namn. Med andra ord finns det något befriande i att försöka benämna och sätta exakta ord på det som varit svårt och smärtsamt. När det gäller rasbiologin är det dock många som står inför denna prövning. Inte bara arvtagarna till dem som drabbades utan också andra, de som i någon mån kan ses sig själva som arvtagare till dem som utförde detta. Hur ska man idag förhålla sig till detta arv? Vad var rasbiologin egentligen? Den är ett förflutet som pockar på att bearbetas. Samtidigt bör vara uppmärksam på att det också kan det finnas en impuls att titta bort, en slags kraftfull skyddsmekanism. Min strävan har dock varit att inte vika bort blicken, utan att försöka ge en bild som är skarp och tydlig. Inte genvägar över i det allmänna och ungefärliga eller svepa in det 3 Jag har behandlat rasforskning och rasbiologi i två monografier. Böckerna är skrivna i genren allmänlitteratur fakta/historia, och gjorda som självständiga idéhistoriska efterforskningar i källitteratur och arkivmaterial. Det rena landet (2006) handlade om 1800-talets rasforskning, där arkeologer och medicinare samarbetade i en verksamhet som pekade fram mot till rasbiologiska institutet. Käraste Herman (2015) är en biografi i journalistisk stil, den första som skrivits om läkaren och psykiatern Herman Lundborg, som var chef för rasbiologiska institutet i Uppsala Jag har även gjort två historiska dokumentärfilmer om detta ämne, Germaner (59 min, SVT jan 2002) och Hur gör man för att rädda ett folk (59 min, SVT jan 2015).

6 6 obehagliga i förmildrande dimma. För jag tror att jag lärde mig något den kvällen på Hugo Vallentin-centrum: Det kan vara befriande att våga minnas också det som är svårt. Rasbiologin är ett ämne som berör frågor om glömska, minne, historiebruk, historielöshet och historiemedvetandets förvandlingar. För hundra år sedan var det en etablerad och allmänt accepterad vetenskaplig verksamhet i Sverige. Idag är den ett mörkt och laddat minne som blir flitigt behandlat inom film, konst och kulturdebatt. 4 Inom det forskningsfält som kallas Cultural memory studies undersöks frågor om minne, glömska, historiebruk, och historielöshet och hur historia och historiskt vetande förhåller sig till minne, trauma och gemenskap. Inledningsvis ska jag därför försöka beskriva rasbiologin som kollektivt minne med hjälp av några av de analytiska verktyg som erbjuds inom kulturella minnesstudier. Jag tar stöd i antologin Mellan minne och glömska. Studier i det kulturella minnets förvandlingar där ett urval nyckeltexter inom kulturella minnesstudier tagits fram inom forskningsprojektet Tid, minne, representation under ledning av filosoferna Hans Ruin och Johan Redin vid Institutionen för kultur och lärande på Södertörns högskola. 5 En särskilt viktig text för detta forskningsområde skrevs på 1930-talet av sociologen Maurice Halbwach och handlar om det kollektiva minnet. Halbwachs blev mördad av nazisterna och texten uppmärksammades först lång efter hans död. Först på 1980-talet blev den utgångspunkt för ett nytt forskningsfält, inspirerat av hans iakttagelser av hur våra minnen har sin upprinnelse i sociala gemenskaper och sociala situationer, och att man minns tillsammans även om man minns olika. 6 Denna tes om det kollektiva minnet utvecklades sedan av bland annat makarna Aleida och Jan Assmann, som till Halbwwachs kollektiva minne (att på olika sätt minnas tillammans) fogade beskrivningar av det kulturella minnet (minne på en samhällelig och konstitutiv nivå). Aleida Assmann beskriver förhållandet mellan minne och historia som att vi behöver minnet för att kunna blåsa liv i den historiska kunskapen. Minnet hjälper oss att göra urval, det ger historien betydelse, perspektiv och relevans. Men minnet behöver samtidigt den nyktra och torra historien som korrektiv. En vetenskaplig historieforskning som med kall blick genomför en kritisk granskning. 7 4 Se exempelvis Amanda Kernells spelfilm Sameblod (2017) och utställningar av konstnärerna Katarina Pirak Sikku och Anders Sunna. Katarina Pirak Sikku publicerade en skrift med ett vittnesmål från rasbiologisk undersökning, Elsas berättelse, i utställningen Nammalápán på Bildmuseet i Umeå Johan Redin och Hans Ruin red., Mellan minne och glömska. Studier i det kulturella minnets förvandlingar (Göteborg: Daidalos, 2016) 6 Maurice Halbwachs, Kollektivt minne och individuellt minne i Redin & Ruin, Minne, s Aleida Assmann Minne som nyckelbegrepp inomkulturvetenskaperna i Redin & Ruin, Minne, s

7 7 Men det kulturella minnet behöver också vara dialogiskt och ha en samtalsform, menar hon. Hågkomsten är en upprepande och plastisk process. Om minnet ska kunna hållas vid liv så måste det ständigt upprepas, reaktiveras och triggas igång på nytt. Det sätt som minnets framställs på är formbart och har förvandlingsförmåga. Människor minns alltid i nutid; det vill säga de minns något annat i en annan tid, under andra inflytanden och intryck. Det gäller såväl individer som nationer. Eftersom minnet är en process så sker ständigt nya betoningar och förflyttningar av tyngdpunkten. En minnesprocess av det slaget pågår nu inom det vidsträckta problemområde där rasbiologin ingår. Mycket har hänt sedan 1995 då Gunnar Broberg publicerade sin sammanfattande skrift om rasbiologiska institutet, Statlig rasforskning. Sverige har erkänt att landet har fem nationella minoriteter: judar, romer, sverigefinnar, samer och tornedalingar. Det var ett erkännande som kom sent, först 1999, men arbetet med att stärka och skydda minoriteternas ställning har sedan fortsatt. År 2010 kom en ny minoritetslagstiftning, som bland annat var ämnad att skydda minoriteternas kultur och ge minoriteterna inflytande över vad lagstiftaren kallar deras egna frågor, ett arbete som också börjar också märkas allt mer. Svenska Tornedalingars Riksförbund har med stöd från Kulturdepartementet börjat samla in minnen och personliga vittnesmål om den hårda försvenskningsprocess som myndigheterna bedrev vid arbetsstugor och internat, samt från rasbiologiska undersökningar. En förstudie har presenterats i rapporten Då var jag som en fånge Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under och 1900-talet av Curt Persson. 8 Nyligen publicerades även antologin Finnjävlar (2016) där journalisten Kristian Borg samlat berättelser om diskriminering och motstånd från ett 15-tal sverigefinnar. Svenska kyrkan har publicerat en vitbok 2016 om den historiska relationen mellan kyrkan och samerna, som innehåller såväl samiska minnen och vittnesmål som historiska forskningsperspektiv på relationen mellan kyrkan och samerna, och i förordet skriver ärkebiskop Antje Jackelén om kyrkans roll: Vi har ett ansvar att ta: för vår del i Sveriges koloniala historia, för våra svårigheter att bearbeta den. 9 8 Curt Persson Då var jag som en fånge. Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under och 1900-talet (Svenska Tornedalingars Riksförbund 2018). Uppdraget beskrivs även på Samiska minnen av rasbiologin har inte dokumenterats systematiskt. Sametinget styrelse tillsammans med Diskrimineringsombudsmannen och Vaartoe, Centrum för samisk forskning, vid Umeå universitet utarbetar förslag till utformning av en sanningskommission som ska lyfta fram den svenska statens övergrepp på samer. 9 Antje Jackelén, Förord, i Daniel Lindmark och Olle Sundström (red.), De historiska relationerna mellan svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi (Artos och Norma bokförlag 2016) s. 12.

8 8 Minnet av rasbiologin håller alltså på att införlivas inte bara i det samiska eller tornedalsfinska kollektiva minnet utan även i det nationellt svenska kulturella minnet. Vad innebär det? Jan Assmann beskriver det kulturella minnet som något som en grupp stöjder medvetenheten om sin egnart på, och hämtar formativa och normativa krafter för vetande för att reproducera sin identitet. Det kulturella minnet är ett samlingsbegrepp för allt vetande som finns tillhands från generation till generation och det kan utkristalliseras i texter, bilder, riter byggnadsverk etc. I det kulturella minnet finns fixpunkter: kritiska händelser i det förflutna som hålls i minne genom i texter, riter eller monument exempelvis. Begreppet kulturellt minne syftar alltså på en stabiliserad och förmedlad självbild, ett kollektivt delat vetande. Eller annorlunda uttryckt: De kulturella traditioner vari ett samhälle blir synligt för sig själv och för andra. 10 Det samiska, finska eller tornedalsfinska håller nu på att införlivas i det nationellt svenska kulturella minnet. Samers och finnars erfarenheter håller på att få en nyckelbetydelse för förståelsen av vad svensk identitet är idag. Detta minnesarbete ingår alltså i en större rörelse i tiden, en bearbetning i vidare mening av vad man idag kan mena med att vara svensk. Förr talade man ofta slentrianmässigt om Sverige som ett mycket homogent litet land. Men eftersom Sverige numera har erkänt att här alltid funnits minoriteter och minoritetsspråk börjar även dessa ta plats i de nationella berättelserna. Då ställs även frågan på sin spets om historien om rasbiologin och vad den har för relevans. Under åren utkom ett nytt stort standardverk Sveriges historia i åtta volymer där en lång rad forskare skrev om olika epoker. Den del som behandlar åren omfattar sexhundra sidor men innehåller inget särskilt avsnitt om rasbiologin. 11 Institutet är omnämnt på flera ställen men verksamheten är flyktigt beskriven som forskningsinstitut. I en debatt med verkets författare fick jag ta del av motiveringen; skälet till att denna avvägning gjorts vara att forskningen visat att rasbiologin var en förhållandevis liten verksamhet som inte hade haft någon vidare betydelse, dessutom var den ju ett vetenskapligt misstag. När detta skrivs befinner sig alltså rasbiologin fortfarande innesluten i en slags glömska, vilket även den redan omnämnda rapporten är exempel på. Denna glömska som drabbat rasbiologin härrör egentligen från olika tider, och handlar om flera olika slag av bortträngningar som har pålagrats och förstärkt varandra. Det är intressant att iaktta hur rasbiologin först breder ut sig och blir en del av den allmänna föreställningsvärlden för att sedan i nästa skede rätt snabbt sjunka undan. Det sätt som dess samhälleliga status förändras kan grovt delas in i några faser: 10 Jan Assmann Kollektivt minne och kulturell identitet i Redin & Ruin, Minne, s Yvonne Hirdman mfl, Sveriges historia , Stockholm: Norstedts 2012.

9 9 etablerad , bortglömd tal, och återupptäckt men inte fullständigt beskriven kring , och under 2000-talet steg för steg allt mer omvärderad som ett slags trauma. 14 Med hjälp en grundkarta över olika former av kollektiv glömska som utvecklats av Paul Connerton ska jag mer i detalj synliggöra detta. 15 Till att börja med fanns sedan lång tid tillbaka en form av represssiv utradering av det finska och samiska i den svenska nationen, alltså en glömska där staten med hårda medel skapade en övergripande berättelse med öppna minneshyllningar och dolda strykningar och utraderingar, som Paul Connerton benämner glömska av typ Alltså en nationell minnesbortträngning där finskt och samiskt arv av historia, minnen, erfarenheter osynliggjordes därför att de uppfattades som icke-svenska, inte germanska utan främmande, finno-ugriska. Ändå hade det i själva verket alltid funnits människor i Sverige med finsk-ugriska språk som modersmål. Osynliggörandet av det finska och det samiska sammanföll med en koloniseringsprocess i norr, där nationella intressen exploaterade mark för utvinning av naturresurser inom gruvdrift, skogsindustri och vattenkraft. Lokalbefolkningen i det nordliga Sverige, som alltså till stor del hade andra modermål än svenska, förlorade i den processen också sin gamla sedvanerätt till mark och naturresurser. I nästa steg började även språken att falla i glömska när skolsystemet byggdes ut och barnen förbjöds att använda sitt modersmål, för att istället tvingas att prata svenska. Det var i detta 12 Av två skäl sätter jag gränsen 1944/1945 istället för vid chefsbytet då Lundborg gick i pension 1935 och året där på efterträddes av Gunnar Dahlberg. Det första skälet är att rasbiologiska institutet faktiskt genomförde publiceringen av The Race Biology of the Swedish Lapps part two 1941, en stor publikation som i realiteten var en del av Lundborgs projekt med skallmått och fotografier. Det andra skälet är att det var först efter krigets slut, då Nazitysklands brott tillfullo uppenbarades, som rasläror på bredare front i samhället successivt började framstå som daterade. 13 Gunnar Broberg, Statens institut för rasbiologi tillkomståren, i Gunnar Broberg, Gunnar Eriksson, Karin Johannisson (red.), Kunskapens trädgårdar. Om institutioner och institutionaliseringar i vetenskapen och livet (Sockholm 1988) samt Gunnar Broberg Statlig rasforskning. En historik över Rasbiologiska institutet. Ugglan 4 (1995, 2002) 14 Några exempel för att belysa denna omvärderingsprocess : I Bernt Skovdals Skeletten i garderoben. Om rasismens idéhistoriska rötter (1996/1999) utgiven av Mångkulturellt centrum inför dess deltagande i Migrationsåret 96 står det inte mycket om den svenska rasbiologin. På 1990-talet låg fokus i debatten snarare på att diskutera främlingsrädsla och begrepp som invandring och invandrare, samt att granska steriliseringspolitiken. Detta syns även i Ingvar Svanbergs och Mattias Tydéns I nationalismens bakvatten. Om minoritet, etnicitet och rasism. (Lund: Studentlitteratur, 1999) där den svenska rasbiologins fokus på inhemsk befolkning i norr heller inte framgår. Men i Nils Uddenbergs Idéer om livet. En biologihistoria, band 2 (Stockholm: Natur och kultur, 2003) finns ett kapitel Folkslagens natur. Om biologisk antropologi och rasbiologi (s ) där såväl Anders Retzius skallmätningar på 1840-talet som Lundborgs inriktning på finnar och samer finns omnämns. Även i Agneta Bernárdzons dokumentärfilm De icke önskvärda (SVT 2002) är Anders och Gustav Retzius rasforskning omtalad vid sidan om Lundborgs verksamhet. Ett tydligt maktperspektiv, som satte in synsätt på befolkningen i norr i ett vidare sammanhang kom senare i Lennart Lundmarks Stulet land. Svensk makt på samisk mark (Stockholm: Ordfront, 2008) och Curt Persson På disponentens tid. Hjalmar Lundbohms syn på samer och tornedalingar (Luleå: Tornedalica, 2013). 16 Paul Connerton Sju typer av glömska i Redin & Ruin, Minne, s.316.

10 10 sammanhang rasbiologiska skallmätningar genomfördes som fick människor att inpå bara skinnet känna att de nog gjorde klokast i att tiga om sin bakgrund. För dem som drabbades av undersökningarna var det svårt att försvara sig mot vetenskapliga doktriner om folkförsämring, så man valde tystnad men begravde inom sig ett minne av att ha blivit föremål för sådana undersökningar. En förödmjukad tystnad inträdde, som av Connerton betecknas som en glömska av typ 7. Den var ett svar på den repressiva glömskan som fanns i statens offentliga historieskrivning där de icke-svensktalandes minnen och erfarenheter var osynliggjorda. 17 Senare kom ett tredje lager av glömska att överlagra de andra. En ny fas av osynliggörande tillkom efter andra världskriget, då rasforskningen inte längre var salongsfähig och därför blev utrensad ur det nationella minnet. Denna tredje typ av osynliggörande har av Connerton beskrivits som glömska som konstitutiv för bildandet av en ny identitet, typ Connerton skriver: Kunskaper som inte förs vidare får på så sätt en indirekt betydelse genom att träda tillbaka och släppa fram andra identitesbilder. och Denna långsiktiga glömska, som en kulturell bortträngningsprocess med sikte på utvecklandet av en ny identitet, signaleras av två typer av semantiska förändringar: dels att en ny vokabulär växer fram, dels att en nu förlegad vokabulär försvinner. 19 Han påminner också om att Kuhns begrepp om vetenskapliga paradigm i själva verket handlar om glömska. Hur varje skifte i den vetenskapliga utvecklingen avlastar det vetenskapliga minnet, och hur varje paradigms kollaps i sig är en glömskeakt av stor betydelse för de vetenskapliga strävandenas ekonomi. Ett paradigm som överskridits är något som kan glömmas bort. 20 Det som hände under denna sista fas var att även kunskapen om det som varit försvann. De gamla lärorna om raser och hotande rasbladning i Sverige begravdes så omsorgsfullt att man inte längre kände igen dem. Man visste helt enkelt inte längre vilka deras försåtliga förgivettaganden var, och kände inte till de djupare innebörderna i deras grundläggande begrepp. Man förstod inte längre vad det stod i okommenterade tabeller och knastertorra texter om insamlad statistik över ögonfärger eller huvudformer uppmätta som kortskallar och långskallar. Man var inte längre bekant med rasforskningens stora men föråldrade idésammanhang, vilket fick dess innehåll att börja framstå som oförargligt, ja, rentav löjligt. 17 Connerton i Redin & Ruin, Minne, s Ibid. s.319. Se exempelvis Nils von Hofstens, professor i anatomi och zoologi och rektor för Uppsala univeristet, i ett radiouttalande 1946 Falska analogier. Ett radiosamtal om vetenskaplig populärisering, i Uppsalastudion den 7/ (Maskinskrivet manuskript) Uppsala universitetsbibliotek, Nils von Hofstens samling, 504 E:1, återgivet av Svanberg och Tydén, Nationalismens, s Connerton i Redin & Ruin, Minne, s Ibid. s. 325.

11 11 Denna effekt skulle jag vilja lägga till i kartan över glömskor och ge benämningen begreppslig glömska, för att beteckna hur kategorier och begrepp visserligen kunde leva vidare men att deras ursprungliga innebörd var glömd, därför att det sammanhang av tidsbunden lärdom där de en gång tog form och utgjorde bärande delar, har de försvunnit. Ordet rasbiologi levde exempelvis vidare i den statliga myndighetens namn Statens institut för rasbiologi ända fram till ombildningen Även efter det, kring år 1960, användes fortfarande titeln rasbiolog som benämning på en befattning inom organisationen. 21 Docent Bertil Lundman, som bland annat skrivit populärvetenskapligt om samband mellan ras och intelligens, fortsatte också att föreläsa och tentera studenter i ämnet fysisk antropologi vid universitetet, ända fram till 1967 då han gick i pension. Men det budskap han förmedlade om människorasers karaktäristik sveptes av många åhörare in i ett skonsamt skimmer av skratt och löje. 22 Även det sätt som eugeniken, tillämpningen av steriliseringslagen, utvecklades i Sverige efter kriget kan ses som ett tecken på att man inte riktigt förmådde se en koppling, ett släktskap mellan vissa praktiker i Sverige och det som pågått i Nazityskland. Begreppen kunde finnas kvar i språket men i minnet saknades den djupare kunskapen om vilken innebörd de en gång haft. Även den som idag läser äldre texter där en kombination av ord förekommer, som nordisk typ, lapsk typ, germansk, långskallighet eller brachycefali, degeneration eller rasblandning, kan ha svårt att förstå den vidare världsbild, det tidsbundna kunskapssammanhang, som de hör hemma i. Jag fick upp ögonen för detta fenomen av en tillfällighet. Det var för många år sedan då jag samlade på äldre historieböcker om svensk forntid och medeltid, och vid läsningen fann ett återkommande tema om att Sverige var germanernas urhem, en Sveastat som var Europas äldsta rike grundat av vikingar. Det hela var så förbryllande att jag läste vidare i äldre tiders arkeologi och fann ett samarbete mellan landets tidiga fornforskare på Nationalmuseum och anatomer vid Karolinska institutet. Tillsammans lade grunden till svensk rasforskning på talet, och detta beskrev jag i boken Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder (2006). När jag nådde fram till 1920-talet och rasbiologin var det alltså från andra hållet, efter att först ha läst de stora verk inom rasforskning som producerades i Sverige på 1800-talet. Jag var då redan hemmastadd i en textvärld av främmande begrepp och outsagda förgivettaganden som annars skulle vara svår att förstå idag. När jag då såg hur forskningen beskrev 1900-talets rasbiologi blev det tydligt att något som fattades. Banden bakåt omtalades inte annat än i 21 Muntlig uppgift från tidigare anställd, professor Helmer Gustavsson, vid intervju för dokumentärfilmen Hur gör man för att rädda ett folk? (2015) 22 Många jag mött har beskrivit Lundmans förläsningar på 1960-talet som lördagsnöje. Utan att följa kursen kunde man infinna sig i sal X i universitetshuset på lördagar klockan 11, bara för att få skratta åt den ovanlige docenten.

12 12 förbigående. Det större idésammanhanget saknades, och därför kunde verksamheten inte ges en helt rättvisande bild. Några år senare, då jag arbetade med en biografi om Herman Lundborg, fick jag tillfälle att gå djupare in i källmaterialet kring rasbiologiska institutet och då bekräftades och förstärktes intrycket: i tidigare forskning hade vissa perspektiv saknats eller hamnat alltför mycket i skuggan. Rasbiologin en bakgrund. Vid Uppsala universitets Medicinska fakultet började ett nytt forskningsämne rasbiologi byggas upp under det tidiga 1910-talet. Dess ledande företrädare Herman Lundborg ( ) var en ryktbar man, som på sin tid inte sällan beskrevs som en av de världsledande pionjärerna inom fältet. Till yrket var han läkare och psykiater, och hade arbetat vid Ulleråkers hospital. Omkring år 1910 höll han på att slutföra ett stort och för samtiden imponerade forskningsarbete om ärftlighet och degeneration med fältstudier i Blekinge. Han var i 45- årsåldern då planen tog form att slå in på en ny väg och profilera sig inom rasbiologi. Det var ett vetenskapligt område men samtidigt även ett problemkomplex av så stor betydelse för samhället att det även behövde föras ut till allmänheten. 23 Budskapet handlade om modernitet, upplysning och rationalism. Det ingick i ett större sammanhang där vetenskapen skulle användas för att bekämpa sociala missförhållanden. Okunnighet, fördomar, gamla falska auktoriteter, och till och med Gud, kunde utmanas med en ny naturvetenskap och inte minst inom medicinen. 24 Åren kring sekelskiftet 1900 pågick ett storslaget upplysnings- och reningsarbete. Ett korståg mot smutsiga underkläder, dåligt dricksvatten, ohälsosamma bostäder och brist på avlopp och sophantering. Hygienismen, renhetsläran, nådde även längst in i människokroppens biologi, in till arvsanlagen. I Storbritannien benämndes idén eugenics, eugenik, och i Tyskland Rassenhygiene. Det svenska begreppet rashygien anges Nationalencyklopedin vara en äldre term för eugenik, och båda orden förklaras där som syftande på idén att förbättra människan genom biologisk förädling Gunnar Broberg, Tillkomståren, s , Gunnar Broberg, Statlig, s 8-9 samt Gunnar Broberg och Mattias Tydén, Oönskade i folkhemmet: rashygien och sterilisering i Sverige. Stockholm: Gidlund 1991, s Gunnar Broberg, Oönskade, s 14. Kjell Jonsson, En nybadad renrasig svensk på ett blankskurat furugolv i ett hus utan löss i ett genomskinligt samhälle där vetenskapsmannen ser till att fabri- kerna tillverkar foträta skor och ingen är så dum att han på fotboll glor: Hjalmar Öhrvalls person-, bostads-, mental- och rashygien såsom samhällsvision, i I framtidens tjänst: ur folkhemmets idéhistoria. Stockholm: Gidlund s Jonsson, ibid.

13 13 De svenska orden rasbiologi och rashygien går tillbaka på de snarlika begrepp som lanserades på tyska år 1895 av läkaren Alfred Ploetz i skriften Grundlinien einer Rassenhygiene. Ploetz använde även dessa termer i titeln på den tidskrift han startade år 1904, Archiv für Rassenund Gesellschaftsbiologie, einschliesslich Rassen- und Gesellschafts-Hygiene (ARGB). Året därpå grundade Ploetz ett sällskap för rashygien, Gesellschaft für Rassenhyigene, vars yttersta mål var att åstadkomma en befolkningsförbättring (eller åtminstone att hindra en försämring) och detta med moderna medel, genom en förnuftsstyrd, vetenskapligt grundad kontroll av människoproduktionen. Man ägnade mycket kraft åt frågor om urval bland människor, det kunde handla om att främja barnalstring hos önskade föräldrar av rätt sort, men än oftare om metoder för att hindra en tillväxt av att oönskad avkomma inom befolkningen. 26 Begreppet rasbiologi tillkom som en logisk följd, eller snarare en förberedelse inför rashygienen. Innan direkta ingripanden kunde sättas in - rashygieniska åtgärder för att till exempel hindra oönskad avkomma genom sterilisering - så behövdes kartläggning, utredning och kunskapsinhämtning. Detta var rasbiologin. 27 Som vi kommer att se, förefaller Lundborg redan 1905 ha haft kännedom om den tyske läkaren Alfred Ploetz budskap, och vad han skrivit i ämnet i olika sammanhang. Varför just i Sverige? Att det fanns en redobogenhet att stödja den rashygieniska rörelsen just i Sverige blev tydligt år 1909 då en svensk underavdelning till Alfred Ploetz paraplyorganisation det Internationella sällskapet för rashygien grundades i Stockholm. Det Svenska sällskapet för rashygien var det första dottersällskap som bildades utanför Tyskland, först fyra år senare 1913 tillkom liknande dottersällskap i Norge, Danmark, Holland, Italien och Frankrike. 28 Det svenska sällskapet samlade redan under sitt första år ett ansenligt antal medlemmar, 46 personer, vilket kan jämföras med att det internationella sällskapet hade 280 medlemmar totalt. I en bevarad namnlista ges en bild av vilka kretsar som omfamnade rashygienen i Sverige. På listan finns överläkaren vid Stockholms stads sinnessjukhus Långbro, docent Olof Kinberg, och överläkaren vid Upsala hospital Frey Svensson, som även var professor i psykiatri i Uppsala. Dessutom 26 Hagerman, Käraste, s. 18, Anton Weiss-Wendt och Rory Yeomans, Introduction. The Holocaust and Historiographical Debates on Racial Science, i Racial Science in Hitler s New Europe. Lincoln: University of Nebraska Press, 2013, s Hagerman, ibid. s och Herman Lundborg, Rasbiologi och rashygien: små populärvetenskapliga skisser. Stockholm 1914, s.2, 82 ff. 28 Om grundandet av ett svenskt sällskap, se Kühl 1997 s Rüdin värvar inte C. M. Fürst eller Gustaf Retzius, men flera andra svenska medicinare, se Olof Ljungström, Oscariansk antropologi, 2004, s

14 14 asylläkaren vid Upsala hospital, doktor Karl Norén, och överinspektören för sinnessjukvården i Sverige, docent Alfred Petrén, liksom flera andra professorer i bland annat anatomi och fysiologi vid Uppsala universitet och Karolinska institutet i Stockholm. 29 Lundborgs kollegor, flera av professorerna vid Medicinska fakulteten i Uppsala, var redan medlemmar i sällskapet. Redan nämnd är professorn i psykiatri Frey Svensson, men även professorn i anatomi Vilhelm Hultkrantz och professorn i patologi Ulrik Quensel samt fakultetens ledare, dekanus professor i fysiologi Hjalmar Öhrvall hörde till kretsen. Lundborg själv finns dock inte med på listan, vilket kan bero på att han år 1909 arbetade i Blekinge under perioder. Den rashygieniska rörelsen hade som ett av sina övergripande mål att eftersträva vetenskaplig legitimitet för rörelsens program. I Sverige blev rasbiologi verkligen blev ett vetenskapligt ämne vid universitet år 1915, då Herman Lundborg blev landets första docent och även en av världens första forskare i vad som kallas rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning. Trenden förstärks sex år senare 1921 då riskdagen fattade beslut om att inrätta en professur åt Lundborg i samma ämne, samtidigt som man inrättade Staten institut för rasbiologi i Uppsala som öppnade i hans tjänsterum vid universitetet år Detta låg väl i linje med den rashygieniska rörelsens strävanden också internationellt. Lundborg framhöll gärna att det nya svenska institutet var den första statliga rasbiologiska institutet i sitt slag i världen. Visserligen, det erkände han, låg man långt fram inom på eugeniken i Storbritannien och USA, och i dessa länder fanns betydande forskningsinstitut men skillnaden var att de drevs med privat finansiering. Svensk rasforskning en tradition Det fanns alltså en beredskap i Sverige att ta emot rashygienens budskap. Skälet till detta menar jag är den tes som fanns i tidens rasläror, som på berörde Skandinavien på ett alldeles särskilt sätt och gjorde i synnerhet Sverige och Norge intressanta för rasforskning. Jag tycker mig se att denna tes är den logiska förklaringen och främsta anledning till att Sverige under 1800-talet blev en av de världsledande nationerna inom detta område. Idéhistorikern Sten Högnäs har 29 Lista med medlemmar i det svenska sällskapet, se 3. Bericht der Internationalen Gesellschaft für Rassen-Hygiene vom 1. Januar 1908 bis 2 März 1909, Mitgliederliste der Gesellschaft, s.12 15, i Svenska Sällskapet för Rashygien arkiv, Vol. F1:1, RA. Det finns totalt femton svenska namn på listan, några förtryckta men de flesta antecknade för hand.

15 15 beskrivit denna vida idéram, där svensk rasforskning ingick, i essän Ett indoeuropeiskt Europa? Språk och nationaliteter och gränser. 30 I en tid då kolonialherrar och imperiebyggare i Europa hade världen för sina fötter, och hade behov av att beskriva äkta européer och dra gränser mot andra folk blev människosläktet inordnat i raser. Men rasindelningen handlade inte bara om hudfärg; svart, vit, gul. Även språkforskning lämnade bidrag. Upptäckten av den indoeuropeiska språkfamiljen ledde till tanken att forntidens européer varit indoeurpéer, arier, som talat indoeuropeiska språk. Samtidigt infann sig då frågan vilka de andra i så fall varit, de europeiska folk som talade språk som inte hörde hemma i den stora europeiska språkfamiljen, som ungrare, ester, finnar och samer. Forskningen upprättade rasgränser rakt genom Europa, alltså även mellan olika sorters vita eller ljushylta européer. En sådan gräns, som i samtiden uppfattades som mycket intressant, gick rakt igenom det svensk-norska unionsriket. Svenskar och norrmän blev då en sorts ras och finnar och samer en annan, eller ibland två andra. Folken på den Skandinaviska halvön blev beskrivna som vitt skilda raser, och det var de två senare som var främmande, av icke-europeisk typ. Hur dessa rasfrämlingar blev definierade varierade i olika tider. I Nordisk familjebok 1920 kunde man exempelvis läsa om finnar och lappar under uppslagsordet mongolisk ras där de karaktäriserades tillsammans med kineser, medan svenskar och norrmän alltid angavs vara av germansk eller nordisk ras. I Sverige fanns goda förutsättningar för forskning. Vid anrika universitet, akademier och museer förvaltades ett mäktigt arv från den store Linné. En forskningstradition som bygde på klassificerande och ordnande av kategorier i naturen. Många av 1800-talets lärde fostrades in i vetenskapen genom att studera botanik. Traditionen kom tydligt till uttryck i slutet av 1830-talet då Anders Retzius, professor i anatomi vid Karolinska Institutet, började utforska människoraser i Skandinavien genom att klassificera och dela in dem utifrån formen på huvudskålar, han utformade ett så kallat skallindex. 31 Anders Retzius vann internationell berömmelse för denna forskning där han jämförde formen på kranier av olika raser. Han fann dem alla i den anatomiska samlingen på KI. Men han blev också ifrågasatt redan i samtiden, och hans metod kritiserades för att indelningen i raser med skarpa gränser mellan olika skallformer inte stämde med naturens i verkligheten betydligt mer komplicerade ordning 32. Inom rasforskningen höll många ändå fast vid denna skallmätning 30 Sten Högnäs Ett indoeuropeiskt Europa? Språk och nationaliteter och gränser i Europas gränser. Essäer om europeisk identitet, Sten Högnäs m fl. Nora: Nya Doxa, Anders Retzius, Anders Retzii samlade skrifter af ethnologiskt innehåll. Ufgivna af Svenska Läkare- Sällskapet. Stockholm En del av den kritiska debatten återges i Ljungström Oscariansk, s. 269 och 306.

16 16 efter som trots allt föreföll vara ett fungerande arbetsredskap - i väntan på bättre. Retzius samling bestod till största delen av kvarlevor efter fångar och andra intagna som avlidit på anstalter och fängelser i Stockholmstrakten, det var svenskar och i viss mån även finnar. Kranier från samer var svårare att få tag på, men professorn lyckades ändå införskaffa ett antal lappkranier och i synnerhet dessa utgjorde en särskilt unik och intressant del av Anders Retzius vetenskapliga samling. 33 Det rörde sig om 22 lapp- kranier. Ingen annan anatomisk samling i världen hade lyckats förvärva lika många, och det var dessa kranier som gjorde det möjligt för honom att bedriva den jämförande rasforskningen. Lappkranierna hade kommit till Stockholm på olika vägar under de år han var professor och rektor på Karolinska Institutet, En del hade skickats till honom från forskarvänner på expeditioner i norr, andra hade han fått av sina forna studenter som var provinsialläkare i norr. Läkare kunde få gravar att öppnas i Lappland och skelett tas upp för att skickas till Karolinska institutet. I samband med rättsmedicinska obduktioner eller vid andra oväntade dödsfall som behövde undersökas, kunde det finnas tillfälle att ihågkomma professorn i Stockholm och hjälpa till att utöka den samling som skulle bidra till att han kunde lösa människorasernas gåta. Anders son, och under en tid även efterträdare som professor i anatomi på KI, Gustaf Retzius kom att utforska den andra stora befolkningsgruppen som enligt rasläran var främlingar i Sverige. År 1873 for han till Finland för att, i det som fram till 1809 varit den östra rikshalvan, utpröva en metod för rasforskning. Metoden gick ut på att jämföra döda fornfinnars kranieform med levande finnars skallar, och att i bygder där blandningen minst kan hafva ägt rum, uppspåra de ursprungliga typerna. 34 Utvalda personer registrerades och fotograferades, och kläddes av för mätningar på 54 ställen på kroppen, varav 28 bara på huvudet. 35 I boken Finska kranier som utkom 1878 rapporterades resultatet. Störst utrymme i boken gavs dock inte åt levande finnar utan åt de finska kranier som här avbildades på stora planscher. Själva hjärnskålen är den väsentligaste delen av kraniet, ty den omsluter hjärnan, själens organ, som Gustaf Retzius uttryckte saken. Planscherna visade med stor exakthet formen på döda finnars kranier medan de fysiska mått man tagit på levande, namngivna bybor exempelvis det inre av Tavastland, redovisades i tabellerna. Själva texten i boken var en hängiven skildring av finsk kultur, runosånger, kantelespel, näverskor och bastubad. Att det hela hängde ihop på något sätt skallens form och dess innehåll var den underliggande tanken. 33 Gustaf Retzius, förord i Crania lapponica av Gustaf von Düben; red. C. G. Santesson. Stockholm Gustaf Retzius Finska kranier jämte några natur- och litteraturstudier inom andra områden af finsk antropologi, Stockhom Gustaf Retzius och Erik Nordenssons fotografier från resan i Finland införlivades senare i bildsamlingarna på rasbiologiska institutet 1928, enligt Broberg Statlig rasforskning, s. 19

17 17 Dessa rasundersökningar som bedrevs i Sverige på 1800-talet är förhållandevis lite beskrivna inom idéhistorisk forskning. Olof Ljungströms avhandling Oscariansk antropologi är dock ett viktigt undantag, även om det främst är utvecklingen inom Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi som här står i fokus, inte själva rasforskningen. Viktiga delar av svensk rasforsning, de med anknytning till sällskapet, blir utförligt beskrivna medan andra betydelsefulla delar lämnas utanför. 36 Viktigt att nämna är också att Torbjörn Gustafsson Chorell i Själens biologi uppmärksammar Anders Retzius teorier om långskalligheten och vad bakhuvudets form kunde hå för betydelse för utvecklingen av högre tänkande. 37 Svensk rasforskning under 1800-talet - med en under decennier omsorgsfullt och stegvis uppbyggd vetenskaplig slutsats om Sverige som germanernas urhem - har jag som fackförfattare skrivit om i Det rena landet (2006). Detta lärda idébygge har dock ännu inte beskrivits fullt ut inom akademisk forskning, vilket innebär att den tidiga svenska rasforskningens slutsatser och tillvägagångssätt även saknas i många standardverk. I Sverker Sörlins stora översikt Europas idéhistoria , Mörkret i människan (2004) omnämns far och son Retzius som antropologer, det omtalas att de sysslar med antropometri, men kopplingen till rasforskningens lärda bygge, samarbetet mellan arkeologer och anatomer, och deras vunna slutsatser om Sverige som urhem och världens förhållandevis mest rasrena germanska land, förblir okänd. Inte heller ges rasforskningen en rättvisande beskrivning i Evert Baudous arkeologihistoria Den nordiska arkeologin historia och tolkningar (2004) Vad gäller rasforskning lyfter Ljungström fram Fursts och Retzius undersökning från 1902 medan andra tidigare arbeten hamnar mer i utkanten av synfältet. Tesen om Sverige som germanernas urhem konstruerades dock i flera steg och fördes ut på bred fornt ut som vetenskaplig slutsats och sanning inför den breda inhemska publiken, vilket jag beskrivit i Det rena landet (2006). Denna lära om Sverige som germanernas urhem hade också stor betydelse som en grund för Lundborgs rasbiologiska forskning. Detta framgår i Lundborg, Rasbiologi s , ett kapitel som heter Några ord om det svenska folkets uppkomst. Men även i arkeolog Oscar Montelius olika texter om urhemmet (se litteraturlistan), och framför allt den text han skrev på beställnig av Lundborg The Immigration of our Forefathers to the North, i boken The Swedish Nation (red. Herman Lundborg). Stockholm Ljungström har dock inte detta svenska tesbygge om det germanska urhemmet i fokus, utan han riktar mer in sig på den internationella debatten och hur svenska forskare svarade på tyska propåer om en arisk ras i Norden och dess över höghet. Se Ljungsrtröm, Oscariansk, s Gustafsson Chorell, T. Själens biologi: medicinen, kulturen och naturens ordning Eslöv 1996, s Evert Baudou, Den nordiska arkeologin - historia och tolkningar. Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, Gustaf Retzius omnämns här endast i förbigående på s. 159, i samband med en studieresa han och Hans Hildebrand gör till London i sin ungdom. Arkeologernas omfattande samarbete med Gustaf Retzius i spårandet det germanska urhemmet omtalas inte. Jämför Hagerman, Rena, om utgrävningen av två gånggrifter från stenåldern i Västergötland som arkeologerna Oscar Montelius och Hans Hildebrand gjorde tillsammans med anatomen Gustaf Retzius år 1863 s samt om den antropologiska världskongress de tre ungdomsvännerna arrangerade i Stockholm år 1874 där ett av syftena var just att presentera resultaten från dessa utgrävningar, eftersom gånggrifterna hade visat sig innehålla ett antal fornkranier som kunde utgöra bevis inom rasforskningen, då de flesta vid uppmätande av skallindex befanns vara långskalliga s , men även mer generellt om de tre vännernas

18 18 År 2007 gav Svenska läkaresällskapet ut Gustaf Retzius. A Biography av Thomas Lindblad m fl, och även där blir rasforskningen beskriven som mer oviktig och mer oskyldig än den var. Biografin är en hyllningsskrift som lyfter fram att Gustaf Retzius nominerades till Nobelpriset 23 gånger och var en central gestalt inom svensk vetenskap i över 40 år. Hans banbrytande insatser för att förstå nervsystemet och hörselorganet uppmärksammas med rätta. Men ett annat forskningsspår, som också följde honom genom livet, var skallmätningen, och den framställs här som okontroversiell. Som om den bara handlade om neutrala och oförargliga fysiska beskrivningar, alltså ännu ett exempel på hur begrepp och verksamheter tömts på innebörd i efterhand. 39 Detta är betänkligt eftersom 1800-talets raslära utgjorde en grund för mycket annat i världsbildsväg vid denna tid. Det fanns mycket som togs för givet omkring år 1900 som kan vara svårt att förstå idag om man inte har den tidens mentala karta klar för sig. Det fanns naturligtvis olika åsikter och värderingar som bröts mot varandra i debatt. Samtidigt fanns det en officiell doktrin om människoraser i Sverige, och det svenska folkets rasbeskaffenhet, som fördes ut på museer, i uppslagsverk och skolböcker i början av 1900-talet. För att förstå rasbiologins framväxt behöver man känna till den. 40 Dess märkliga grundtes kan i korthet sammanfattas: Trots att finnar och samer alltid hade funnits i det svenska riket, så hade svenskarna aldrig i någon högre utsträckning beblandats med dem. Finnarna och samerna hade uppblandats både med varandra och med svenskt ariskt blod. Men svenskarna hade underligt nog inte blivit lika påverkade av att ha finnar och samer i sin närhet. Sverige var världens förhållandevis mest rena germanska land. Samtidigt som det alltid just här hade funnits folk som rasforskarna menade inte gick att räkna som européer. Inte underligt alltså, att det fanns mycket som tedde sig intressant och som rasforskningen behövde undersöka just i Sverige. 41 Slutsatserna fördes alltså ut till allmänheten via folkbildande studieförbund och läromedel, forskning kring urhem och rasfrågor s och s Sverker Sörlin, Europas idéhistoria , Mörkret i människan. (Stockholm 2004), s Thomas Lindblad, Gustaf Retzius : a biography with special contributions (red.ove Hagelin). Stockholm : Hagströmerbiblioteket : Svenska Läkaresällskapet : Karolinska Institutet, Här beskrivs boken Finska kranier (1878) som unusually free from predjudice. Att Retzius genom skallmätning fastställde olika huvudformer hos befolkningen i Tavast land och Karelen samtidigt som han beskriv folkets kultur omnämns som the successful outcome av en vetenskapligt forskningsresa, s I ett särskilt bidrag skriver Torstein Sjövold om Gustaf Retzius as Physical Anthropologist : It is important to note that there is no mention of superiority or interiority, just that a race is defined according to physical characteristics. Sjövold konstaterar att Retzius publicerat 27 titlar i ämnet men vilket den djupare betydelsen av denna omfattande forskning om raser var framstår som oklart. Då Retzius i sin Huxley Lecture vid Royal Academy 1909 talar om dolikocefala (långskalliga) raser som överlägsna brachycefala (kortskalliga) så anger Sjövold att Retzius endast återgav innehåll i andras publikationer: ideas about the mental capabilities of the brachycephalic and the dolichocephalic races did not emanate from him. 40 Hagerman, ibid. s , , , Hagerman, ibid. s. 350.