Kapitel 8 Coaching and sport management

Transkript

1 Kapitel 8 Coaching and sport management Tony Wågman Coaching and sport management (CSM) syftar i första hand till att utbilda studenter för ett framtida arbete som ledare inom idrottsrörelsen. Grundtanken med utbildningen är att kunskaperna som förvärvas ska utveckla och stärka svensk idrott antingen på individ-, gruppeller organisationsnivå, vilket i föreningslivet kan ske i form av tränare/coach, klubb- eller sportchef, men även som arrangemangs- eller försäljningsansvarig inom mer kommersiellt inriktade organisationer. Alternativa vägar in på arbetsmarknaden är till hälso-, fritids- och evenemangsområdena, samtidigt som betoningen på ledarskap sägs möjliggöra arbete med personal- och verksamhetsutveckling utanför idrottens domäner. 1 Utbildningens namn indikerar två parallella och jämbördiga huvudspår: Å ena sidan coaching där ledarskapet är fokuserat till individ- och gruppnivå. Här förekommer bland annat idrottsdidaktik, idrottscoaching, träningslära och hälsoarbete. Å andra sidan sport management där ledarskapet handlar om styrning och utveckling på organisationsnivå. Här studeras bland annat projektledning, marknadsföring, ekonomistyrning och entreprenörskap med fokus på idrotts- och hälsosektorn. 2 I praktiken ligger dock tonvikten vid sport management. En analys av kurslitteraturens innehåll visar att management är tre gånger vanligare som ämnesfokus än coaching och träning. Kursstrukturen ger således vid handen att utbildningen primärt bör betraktas som en managementutbildning snarare än en tränarutbildning. Jämfört med andra idrottsliga managementutbildningar i Sverige har utbildningen i Växjö även en hög andel litteratur med specifikt idrottsfokus. 3 Ett kännetecken för utbildningen är dess bredd. Som ovan nämndes är idrott och ledarskap den gemensamma nämnaren, men därutöver spänner kunskapen från individen, via gruppen och organisationen, till en mer samhällelig nivå. En central del av utbildningen är nämligen att förstå och värdera idrotten som kulturell och strukturell institution i samhället. 4 Den breda ämneskunskapen är också tydlig, där utbildningen innehåller allt från träningslära och idrottscoaching till marknadsföring, ekonomi samt medie- och kommunikationsvetenskap. 5 Eller som en av studenterna uttrycker det: Man läste lite om allt, allt från minsta muskelfiber till hur idrottsrörelsen är uppbyggd. CSM startade höstterminen 2001 och är en del av det senaste decenniets idrottsutbildningsboom. Under 2000-talet har antalet idrottsutbildningar på högskolenivå ökat från fyra till tretton. Ett speciellt viktigt årtal i sammanhanget är 2002, då fem nya utbildningar sjösattes. De fyra utbildningar som etablerades före sekelskiftet hade samtliga en stark pedagogisk prägel och var lokaliserade där pedagogik som ämne stod sig starkt, i huvudsak vid lärarutbildningar. Utvecklingen under 2000-talet har dock medfört att idrottsutbildningarnas tyngdpunkt och karaktär diversifierats och idag kan sex olika utbildningstyper urskiljas: Åkesson, Ibid 5 Kursplanen gäller Två år senare har vissa förändringar gjorts, däribland ingår inte längre ämnet medie- och kommunikationsvetenskap.

2 Tränarutbildningar, hälsoutbildningar, kultur- och samhällsutbildningar, managementutbildningar, medicin- och fysiologiutbildningar samt psykologiutbildningar. 6 Högskolorna i Halmstad och Malmö är två lärosäten i Växjös närområde där fler än en utbildningstyp inkapslas i ett och samma utbildningsprogram. Vid båda lärosätena finns Idrottsvetenskapligt program där man i Halmstad har inriktningar mot management, hälsa och psykologi, samt i Malmö mot management, tränare och kultur/samhälle. Totalt sett är management den vanligaste utbildningstypen i det svenska högskolelandskapet, följt av tränare. I marknadsföringen av sådana utbildningar framförs coach och manager som två vanliga yrkesinriktningar, vilket grovt sett motsvaras av att vara ledare på operativ respektive strategisk nivå. Även övriga fyra utbildningstyper tenderar till viss del att fokusera på dessa yrkeskategorier, tillsammans med exempelvis utbildare, utvecklare och administratör. 7 Utbildningens relation till en idrottsrörelse i förändring För att förstå orsakerna till framväxten av ovan nämnda utbildningar och den arbetsmarknad utbildningen riktar sig till, måste en bild av idrottsrörelsens omdaning under 1900-talets senare hälft målas upp. Professionalisering och kommersialisering blir i sammanhanget två nyckelbegrepp, vilka är tätt sammanflätade men samtidigt inte alltid varandras förutsättning. Tillsammans bidrar de dock till att belysa de förändringar som präglat idrottsrörelsen under de senaste decennierna. 8 Innan idrottsrörelsens omdaning beskrivs är det på sin plats att ställa några frågor om vad begreppen professionalisering och kommersialisering innehåller och vad de avser. Vem eller vad är det som professionaliseras? Är det en utövare, en yrkesgrupp, en organisation eller ett fält? Peterson beskriver det som framväxten av rationella organisationer och yrkesroller med sitt ursprung i högre utbildning. 9 Sund definierar det som en process som leder till att en yrkesgrupp tillägnar sig de kännetecken och den kompetens som är utmärkande för en profession [ ] och leder ofta till att yrkesgruppen får legitimation och därmed monopolställning inom sitt yrkesområde. 10 Sund poängterar vidare att termen i idrottsliga sammanhang bäst förstås som en utveckling där en förening eller idrott blir alltmer professionell i takt med dess ökade kunskaps- och kompetenskrav i sin strävan efter status och inflytande. 11 Författarna talar således om professionalisering på både yrkes-, verksamhets- och fältmässig basis, vilket gör definitionen generell till sin karaktär. Samtidigt nämns begreppen profession och professionell. Vad som kännetecknar en profession har dryftats ingående i kapitel 1 och 2 och är en diskussion som kommer att föras i relation till CSM-utbildningen, dess studenter och tilltänkta yrkesområde i textens avslutande avsnitt. Här bör dock konstateras att epitetet vara professionell inom idrotten ofta relateras till själva utövandet, snarare än till en yrkesroll eller en organisation. Det karakteriserar en person som livnär sig på idrotten, vilket särskiljer honom eller henne från en idrottare vars utövande sker som fritidssysselsättning och utanför förvärvsarbetet. Att vara professionell i sin yrkesroll avser däremot ofta någon som är 6 Åkesson, Ibid 8 Lindroth & Norberg, Peterson i Broberg, Bäckström & Fahlström m.fl, Sund i Broberg, Bäckström & Fahlström m.fl, Ibid

3 speciellt skicklig på att behärska sitt yrke eller har ett professionellt bemötande i den meningen att man inte blandar ihop den professionella och personliga relationen till en klient eller kund. Peterson kallar uttrycken schablonmässiga och Sund dess användning för något oegentligt, vilket visar på att begreppsanvändningen i fråga inte är entydig och samstämmig. När det gäller idrottens kommersialisering karakteriseras den av att idrotten blir föremål för vinstgivande verksamhet. Den blir en vara som produceras för att säljas på en marknad och andra intressen än de rent idrottsliga får inflytande över verksamheternas form och innehåll. Produktionen förutsätter således att varan har ett marknadsvärde, att någon är intresserad av att konsumera varan. Utan ett sådant försvinner också de strikt kommersiella argumenten för fortsatt produktion, ett synsätt som står i skarpt motsatsförhållande gentemot amatöridrottens ideal. 12 Med dessa begreppsförklaringar kan så idrottsrörelsens omdaning börja beskrivas. Svensk idrott förändrades i grunden i och med att amatörbestämmelserna avskaffades Tidigare hade verksamheterna kännetecknats av att utövandet och organiseringen genomfördes av obetald arbetskraft. Utövarna var till en början förbjudna att tävla om penningpriser och hade heller inte rätt till ersättning för utebliven arbetsinkomst och traktamente. Vidare var föreningarna inte tillåtna att erhålla ersättning vid spelarövergångar och att kontraktera utövarna. 13 Inom fotbollen blev amatörbestämmelserna en broms i sportens utveckling och ledde dessutom till ett utbrett fusk där föreningarna slöt överenskommelser under bordet, både med utövare och andra föreningar. 14 Avskaffandet innebar att idrotten kapitaliserades och att pengar förvandlades från att vara ett hinder till en möjlighet. Föreningarna hade nu verktygen till att utveckla nya typer av organisationer, där lönearbetet var grundbulten för både utövare, ledare och övrig personal. 15 Kapitaliseringen kan ses som grundvalen för både professionalisering och kommersialisering inom idrotten. Det moderna samhällets två centrala aktörer, staten och marknaden, bidrog i stor utsträckning till att dessa processer tog fart. Staten skapade först och främst gynnsammare förutsättningar för professionaliseringen, och marknaden för kommersialiseringen. Riksdagen beslutade om flertalet bidragsreformer som stärkte idrottsrörelsen och gav föreningarna möjligheten att tillskansa sig ny kompetens. Statsmakternas stöd till idrotten bör även betraktas som en långsiktig och medveten satsning i demokratisk fostran, en satsning som innebär att idrotten, vid sidan av skola och familj, utgör den viktigaste organiserade uppfostringsmiljön för barn och ungdom. 16 Marknadens roll var framför allt att göra idrotten lönsam. Till en början skedde det i måttlig omfattning, vilket har sin förklaring i att idrottens professionalisering var en förutsättning för kommersialiseringen inom densamma. De värden som sedan länge varit utmärkande för idrottsrörelsen var svåra att förena med marknadens logik. Allt eftersom medelstora företag växte fram blev värden som produktivitet och likviditet mer och mer framträdande, värden som stod i bjärt kontrast till exempelvis idealitet och sammanhållning. För att kunna uppnå bästa möjliga resultat från de aktiva samt kunna hantera förändrade ekonomiska villkor var verksamheterna tvungna att anpassa sig till en ny verklighet. En verklighet som innebar att rationalitet, förutsägbarhet och effektivitet måste genomsyra alla delar av verksamheten. 12 Peterson i Broberg, Bäckström, Fahlström m.fl, Peterson, Wikberg, Lindroth & Norberg, Ibid

4 Kommersialiseringen går in i en ny, fördjupad fas på 1990-talet, och decenniet avslutas med att Riksidrottsstämman beslutar att idrottsföreningar ska tillåtas att bolagiseras. Under den här perioden blir det än mer uppenbart att behovet av ny kompetens på samtliga nivåer vida översteg den befintliga. Idrotten vävdes nu allt tätare samman med underhållningsindustrin och idrotten gick att sälja inte bara på arenan, utan även utanför. Kringförsäljning av exempelvis matchställ, husgeråd i klubbens färger och modedesignade kläder krävde kunskaper i marknadsföring. Massmedias ökande och mer intensiva bevakning ställde krav på organisationen att kunna hantera och förhålla sig till en ny medieverklighet. På ett mer övergripande plan blev ledarskapet på organisationsnivå centralt, där utformningen av en långsiktig strategi samt planering och utveckling av verksamheten stod i fokus. 17 De nya förutsättningarna krävde således en helt ny kompetens än vad den ideella arbetskraften besatt. Ett sätt att möta dessa behov var införandet av olika högskoleutbildningar. Flertalet lärosäten identifierade idrotten som en sektor med ett omfattande behov av personal med akademisk utbildning. Här syns således en tydlig trend där lärosäten strävar efter att yrkesidentifiera och yrkesnischa sina utbildningar och finna yrkesområden som kan fyllas med professionella anspråk. Idrottsutbildnings-boomen underlättades även av ett antal utbildningspolitiska initiativ genomfördes en högskolereform som ökade lärosätenas handlingsutrymme vad gällde utbildningsutbudet. Nu skulle potentiella studenter styra utbudet, vilket några år senare förändrades till arbetsmarknadens behov. 18 Parallellt med idrottsrörelsens ökade kompetensbehov stärktes sålunda incitamenten för lärosäten att möta precis detta behov. Därigenom pågår en process där idrottsrörelsen i allt större utsträckning präglas av avlönade och välutbildade instruktörer, ledare och konsulenter, samtidigt som föreningarna drivs av personer med gedigen kompetens i bland annat ekonomi, marknadsföring och verksamhetsutveckling, på bekostnad av ideellt arbetande personer utan formell utbildning. 19 Det är viktigt att poängtera att de som slutför Coaching and sport management långt ifrån alltid möter en arbetsmarknad och en arbetsgivare som gått igenom den ovan beskrivna processen fullt ut. Endast en liten del av svensk idrott är idag starkt kommersialiserad och professionaliserad, företrädesvis de största lagidrotterna, friidrotten samt tennis och golf. Idrottsrörelsens grund, i synnerhet vad gäller ungdomsverksamheten, är fortfarande det frivilliga oavlönade arbetet. Det innebär dock inte att dessa verksamheter fungerar i ett vakuum utan inverkan från kommersiella krafter. Utvecklingen når utan tvekan längre och längre ned i idrottens djupa och breda lager och påverkar dessa verksamheter. Det idrottsliga fältet är således inte professionaliserat och kommersialiserat, det håller på att bli det. 20 Potentiella arbetsgivare för CSM-studenter kan således driva olika typer av verksamheter, med vitt skilda innehåll, syften, mål och förutsättningar. Det ställer också annorlunda krav på både utbildare och studenter. Både den teoretiska och praktiska kunskapen ska i någon mån vara anpassad för ett framtida arbete i en organisation som i mycket hög grad är kommersialiserad och professionaliserad, men även en organisation som i mycket låg grad är det. Samtidigt skapar den diversifierade arbetsmarknaden olika förutsättningar för studenterna att kunna applicera de kunskaper som utbildningen givit dem. Arbetsmarknaden för exempelvis polis- och socionomstudenter är betydligt mer homogen i den meningen att 17 Lindroth & Norberg, Åkesson, Lindroth & Norberg, Ibid

5 yrkena är väldefinierade och väl avgränsade gentemot andra yrkesgrupper. Verksamheternas utgångspunkt är lagar och regler, vilka i förlängningen ger tydliga och gemensamma uppdrag till alla poliser och socionomer. Polismyndigheten i län A kan inte drivas utifrån helt andra premisser än i län B, medan ishockeyföreningarna eller golfklubbarna kan det. Skillnader i graden av organisatorisk likhet på de olika fälten är således markant. Utbildningsval och motiven till att välja CSM För att förstå varför studenter väljer en viss utbildning är det viktigt att dels betrakta de sociala betingelser som de är bärare av och dels karaktären på utbildningen. Med andra ord, studenten väljer utbildningen och utbildningen väljer studenten. Utbildningsvalet kan ses som en del av en anteciperande socialisation, en anpassning till och ett föregripande av den framtid som studenter föreställer sig och som möjligen redan är påtaglig för dem. 21 De som söker sig till Coaching and sport management har överlag en mycket stark koppling till idrottsrörelsen och idrotten fyller en mycket viktig funktion i deras liv. 22 Vid studiestart svarade samtliga att de är eller har varit aktiva idrottsutövare. Den aktiva banan startar ofta i mycket tidig ålder och innefattar inte sällan flera idrotter, vilka antingen avlöser varandra eller utövas parallellt. Närmare 9 av 10 är eller har dessutom varit aktiva inom idrottsrörelsen, antingen på ideell eller yrkesmässig basis. Utöver detta anger 9 av 10 att minst en familjemedlem eller annan person i deras närhet arbetar inom idrottsrörelsen, antingen på ideell eller yrkesmässig basis. Flertalet uppger att det handlar om fler än en person, såsom förälder och syskon eller förälder och nära vän. Betraktar man idrottsrörelsen som en marknad där aktörer kan anta formen av producent eller konsument, kan CSM-studenterna i stor utsträckning sägas inta båda positionerna. Den gedigna bakgrunden som idrottsutövare och den aktiva rollen inom idrottsrörelsen i övrigt kännetecknar rollen som producent. De har därmed varit högst delaktiga i skapandet av idrott. Utöver detta konsumerar studenterna mycket idrott. Medelstudenten läser sportbilagor i tidningar varje dag och läser om idrott på nätet i stort sett lika ofta. Vidare ser han/hon sportprogram i public servicekanalerna varje dag och kompletterar det med att se på särskilda sportkanaler (exempelvis Canal Plus och Viasat Sport) flera gånger i veckan. I de här avseendena är studenternas bakgrunder och erfarenheter tydligt homogena och de startar utbildningen med ett rikt socialt kapital. Det innefattas av kontakter och nätverk, vilka sträcker sig in i idrottsrörelsen och har etablerats via deras eget idrottsutövande och/eller via arbetet inom densamma. Dessutom har de i någon mån tillgång till familjens, släktens och/eller vännernas nätverk. Studenterna förfogar även över ett idrottskulturellt kapital. Lund och Olofsson menar att det kan liknas vid en livsstil mer eller mindre bemängd med idrott [där man] under uppväxten socialiserats in i vissa beteenden och idrottsliga praktiker såsom att träna, tävla, vilja vinna etc. 23 CSM-studenterna är väl förtrogna med idrottens spelregler. Med spelregler avses inte enbart reglerna som styr själva idrottandet utan framför allt kännedomen om vad som är gångbart inom idrottsrörelsen, och mer specifikt inom deras egen/egna idrotter. Här åsyftas till exempel vad som uppfattas som relevanta kunskaper, rätt 21 Eriksson, Att studenterna har en stark koppling till idrottsrörelsen beror till viss del på att behörighet till utbildningen kräver dokumenterad ledar- eller tränarerfarenhet om minst två år, alternativt egen erfarenhet av idrott i kvalificerade sammanhang. 23 Lund & Olofsson, 2010

6 saker att säga och tänka samt socialt accepterade handlingsmönster och värderingar. Krantz, Larsson och Petersson beskriver det som att studenterna tidigt har anammat mycket av den kultur och de värderingar som idrotten omges av och det är tydligt att de tagit intryck av det idrottsrörelsen står för. 24 Vidare bör det poängteras att Lund och Olofsson använder begreppet för att beskriva gymnasieelevers idrottsliga nivå och hur det hänger samman med elevernas möjligheter att välja en idrottsprofilerad gymnasieutbildning. Det idrottskulturella kapitalet inbegriper i deras studie avgångsbetyg i idrott och hälsa, men även hur många träningstimmar som läggs ned och på vilken nivå man idrottar. I fallet CSM fångas studenternas idrottsliga nivå genom att studenterna anger huruvida de idrottat på elitnivå eller amatörnivå, där en tredjedel svarar att de har en idrottslig bakgrund på elitnivå. Intresse före arbetsmarknad Det ovan väl dokumenterade idrottsintresset är också det främsta skälet till att söka utbildningen. Över 90% uppger att de studerar av intresse och på grund av den kunskap som utbildningen ger, samtidigt som endast 5% uppger att de studerar för att studierna leder till ett specifikt yrke. Några typiska motiveringar till valet av utbildning lyder: Idrotten har alltid varit mitt stora intresse så detta lät kanon och Man får en bred kunskap om allt inom idrott och det är mitt största intresse. Förväntningarna på utbildningen kan sammanfattningsvis sägas vara höga vad gäller att kunna fortsätta utveckla intresset och kunskapen kring idrott i allmänhet. Utöver detta är förväntningarna huvudsakligen mer diffusa och otydliga, såsom Nej, jag vet ärligt talat inte och Jag hade inga direkta förväntningar. Viktigt att poängtera är vad studenterna inte lyfter fram som viktiga skäl för att studera Coaching and sport management. De har överlag en suddig och otydlig bild av den framtida arbetsmarknaden. Samtidigt finns givetvis en medvetenhet om att en framtida potentiell arbetsgivare finns inom det fält de har en så stark koppling till, men få konkretiserar och specificerar sitt önskade framtida yrke, sin yrkesroll och sin position på arbetsmarknaden. Några typiska utsagor låter: Jag har ett stort idrottsintresse och är mycket villig att arbeta inom detta område och Det är en bred utbildning och i framtiden hoppas jag kunna arbeta med det jag trivs med, nämligen idrott. De som nämner ett framtida yrkesliv gör det således oftast i vaga ordalag, samtidigt som idrottsintresset sätts i första rummet. Trots den suddiga och otydliga bilden av arbetsmarknaden är samtliga respondenter vid studiestarten ganska säkra eller mycket säkra på att de vill arbeta som coach eller sport manager i framtiden. Vidare ser de flesta med tillförsikt på framtiden och har höga förväntningar på sitt kommande arbete. Bakgrund styr utbildningsval och motiv För att förklara varför vissa studerar på grund av ett intresse och inte ett framtida yrke, kan återigen en parallell dras till socionomstudenter. En viktig skillnad mellan utbildningarna är att Socionomprogrammet i högre grad riktar sig mot väl avgränsade yrken, samtidigt som CSM-programmet i större utsträckning är inriktad mot ett yrkesfält. Det innebär inte att de i den meningen är varandras direkta motpoler, men givet de utbildningar projektet innefattas av finns intressanta skillnader mellan dem att ta fasta på och diskutera utifrån. 24 Krantz, Larsson & Petersson, 2005

7 Yrkesutbildningar tenderar att vara yrkesinstrumentella, de förbereder i hög grad för arbetslivet genom att fokusera på ett väldefinierat yrke och den framtida yrkesrollen. Studenterna som befolkar dessa utbildningar har en benägenhet att motsvara utbildningens karaktär och ha en nytto- och marknadsinriktad studieorientering. Den kännetecknas av att syftet med studierna är en investering för framtiden och att den ska ge avkastning i form av goda yrkesmöjligheter, snarare än ett intresse för ett ämne eller en bred allmänbildning. 25 Socionomprogrammet utmärks av studenter vars familjer i hög grad saknar akademiska traditioner. I kombination med en hög medelålder och ett etablerat familjeliv kan en väldefinierad yrkesutbildning vid det lokala lärosätet vara en av få, möjligtvis den enda, möjligheten till högre utbildning. Det beror på att de har mer kringskurna handlingsalternativ när det gäller flytt från bostadsorten och därmed en mer begränsad arbetsmarknad att förhålla sig till. De sociala betingelserna innebär således ett risktagande i att välja en utbildning som inte leder till god avkastning på arbetsmarknaden. CSM-studenternas karaktär ser annorlunda ut. Endast var sjätte student är uppväxt i Kronobergs län, därmed kan rekryteringsbasen sägas var mer regional och nationell än lokal till sin karaktär. 26 De flesta flyttar således till Växjö för att studera och fokus ligger på utbildningen och inte den stad de flyttar till. 27 Två tredjedelar av dem är mellan år när utbildningen startar och endast en student har passerat 30-årsstrecket, vilket indikerar att tiden mellan gymnasiestudier och akademiska studier är relativt kort. Två tredjedelar är ensamstående och de med partner har ännu inte bildat familj. Majoriteten har akademiska traditioner i familjen. Sammantaget innebär det att de inte har något som håller dem kvar på uppväxtorten. Valfriheten blir därmed större och riskerna kopplade till valet av utbildning mindre. Något som delvis kan förklara varför CSM-studenternas motiv handlar mer om ett intresseområde än ett framtida yrke. Värdering av utbildningen När studenterna lämnar utbildningen gör de det relativt nöjda. 74% (14 respondenter) ger sin utbildning det sammanfattande betyget bra eller mycket bra. Vid bedömning av vissa övergripande aspekter av utbildningen ges följande omdömen: Tabell 1: Värdering av (%) 28 Studiemiljö 94 Undervisning 78 Examensarbete/projektarbete 77 Ämnesinnehåll 76 Kurslitteratur Eriksson, En översyn av CSM-programmets upptagningsområde visar att endast 16% är uppväxta i Kronobergs län, medan 53% rekryteras från de omgivande länen och 31% från övriga Sverige. Det kan ställas i relation till socionomstudenterna. Där är 56% uppväxta i Kronobergs län, 34% rekryteras från de omgivande länen och endast 10% från övriga Sverige. 27 Detta understryks av studenternas alternativa utbildningsval. De kretsar huvudsakligen kring andra utbildningar med idrotten i fokus. De är inte bara lokaliserade i närregionen, utan även i Örebro, Stockholm, Borlänge och Östersund. Det vittnar således om en villighet att vara mobil och att staden Växjö är sekundär i förhållande till deras utbildningsval. Hade Växjö varit den studentstad de absolut velat studera i, hade de alternativa utbildningsvalen troligen varit andra utbildningar vid Växjö universitet. 28 Innefattar andelen ganska nöjda och mycket nöjda

8 Minst 3 av 4 är nöjda med studiemiljön, undervisningen, examensarbetet/projektarbetet och ämnesinnehållet. Utöver detta värderades praktik och arbetsplatsförlagd utbildning, där endast 1 av 4 ger positivt omdöme. Dessa element saknas dock helt i utbildningen och missnöjet är därmed riktat mot just detta, snarare än förhållanden som har med själva praktiken att göra. Missnöjet med avsaknaden av praktik visar sig även när respondenterna ombads ta ställning till vad som var det sämsta med utbildningen. Några menar att detta försämrade deras möjligheter till arbete efter utbildningen och att kopplingen till arbetslivet kunde ha varit mer tillfredsställande. Utöver detta lyfts två andra teman fram: För det första, den låga studietakten. Det ledde till att några saknade utmaningar, kände att mycket tid blev över och att man kunde genomföra utbildningen utan att anstränga sig nämnvärt. En av dem berättar att man kunde ha genomfört utbildningen på halva tiden. För det andra, organisationen kring utbildningen. Vissa studenter menar att den hade barnsjukdomar och att vi blev lite av försökskaniner. Även om konkreta exempel på vad som åsyftades inte lyftes fram, är kritiken inte svårgreppbar. Detta eftersom utbildningen var relativt nystartad och respondenterna utgjorde den tredje studentkullen. På motsvarande sätt bedömdes vad som varit det bästa med utbildningen. Även här utkristalliserar sig tre framträdande aspekter: För det första, bredden i utbildningen och dess kunskapsförmedling. För det andra, lärarna. De uppfattas som både kompetenta, engagerade och stödjande. För det tredje och mest framträdande, att utbildningen handlade om det intresse som låg dem varmt om hjärtat, nämligen idrotten. Här uppskattar exempelvis den naturliga kopplingen till idrottens värld och att utbildningen gav en möjlighet att läsa om det jag gillar mest, idrott!. Utbildningens innehåll värderades även på ett mer konkret sätt genom att respondenterna tog ställning till hur nöjda de var med 12 olika moment av färdighetsträning. Tabell 2 visar att de överlag är nöjda. Minst 8 av 10 är nöjda med de sex första färdigheterna i tabellen och ingen av färdigheterna får godkännande av mindre än hälften. De är mest nöjda med träningen i att förstå individers/gruppers agerande och att samarbeta med andra, samt minst nöjda med ITanvändningen och att anlägga ett könsrollsperspektiv. Tabell 2: Nöjd med färdighetsträning vad gäller att (%) 29 Förstå individers/gruppers beteende 94 Samarbeta med andra 89 Göra skriftliga presentationer 78 Självständigt lösa problem 78 Finna nya infallsvinklar på problem 78 Argumentera och övertyga 78 Tänka självständigt 72 Göra muntliga presentationer 72 Använda analytisk förmåga 61 Genomföra utvärderingar/utredningar 61 Anlägga ett könsrollsperspektiv 50 Använda IT för informationssökning 50 När det gäller tillfredsställelse med olika aspekter av utbildningen bör det poängteras att attityder och uppfattningar kan påverkas av de ursprungliga förväntningar och krav som studenterna hade vid utbildningsstart. Är dessa höga vid studiestart resulterar det troligen i ett större missnöje, än om de från början var låga. I det här fallet verkar dock förväntningarna vid 29 Innefattar andelen ganska nöjda och mycket nöjda

9 studiestart varit betydande. 8 av 10 eller fler hade mycket höga eller ganska höga förväntningar på att utveckla kunskaper i 9 av 12 färdigheter. Tillsammans med den höga tillfredsställelsen framträder således en mycket positiv bild av färdighetsträningen. Avviker gör färdigheterna anlägga ett könsrollsperspektiv och använda IT för informationssökning. I retrospektivt hänseende värderades dessa lägst, men hade samtidigt lägst ingångsförväntningar. Nuvarande position på arbetsmarknaden Utbildningens bredd och arbetsmarknadens karaktär gör att fler typer av tjänster och anställningar är aktuella för CSM-studenter än för exempelvis poliser och socionomer. Som tidigare nämnts riktar sig utbildningen huvudsakligen gentemot arbeten inom idrottsrörelsen, vilket också är vad som föredras och prioriteras. För att klargöra vilka arbeten som motsvarar utbildningen krävs därför en definition av idrottsrörelsen. Patrikssons definition av idrott, vilket Olson och Sund hävdar att majoriteten av svenska idrottsforskare använder sig av, lyder: En institutionaliserad fysisk aktivitet med större eller mindre inslag av tävling där den fysiska prestationsförmågan har stor betydelse och deltagandet styrs av regler som formulerats av de officiella idrottsorganisationerna. 30 Det innebär att idrottsrörelsen utgörs av Riksidrottsförbundet och de olika specialförbund och föreningar som faller därunder. I andra hand åsyftas arbeten inom hälso-, fritids- och evenemangsområdet. De kan sägas vara mer perifera i relation till utbildningens grundtanke och har betydligt lägre attraktionskraft för studenterna. Områdena är också betydligt mer svårdefinierade, men är i grund och botten breda till sin karaktär. Inkluderas de i fältet innebär det ett fält som är mycket brett och samtidigt till stora delar inte eftersträvansvärt att positionera sig på. Med anledning av detta väljer jag att se idrottsrörelsen som kärnan i det idrottsliga fältet. De som arbetar inom de perifera områdena menar jag därför inte tillhör detta fält. Kritiken mot en sådan relativt snäv definition av idrottens fält grundar sig i att den är just snäv. Olson och Sund påpekar att den arbetsmarknaden snart är mättad och att Sport Management-utbildningar måste rikta sig till ett större användningsområde. Olson och Sund argumenterar för att idrottsbegreppet inte enbart ska utgå från de officiella idrottsorganisationerna och tävlingsmomentet, utan att den fysiska aktiviteten ska stå i centrum. Därmed öppnas fältet för den kommunala fritidssektorns anläggningar och förvaltningar och organisationer som exempelvis inriktar sig på friluftslivsupplevelser eller motion av olika slag. 31 Givet min definition kan 35% (6 av 17 förvärvsarbetande) sägas arbeta på idrottsfältet idag, knappt två år efter avslutad utbildning. Även om dessa har det gemensamt att de arbetar på idrottsfältet, skiljer sig deras yrken och arbetsuppgifter åt. Därför kan det vara en poäng att kategorisera dem i relation till utbildningens två huvudkomponenter, coaching och sport management. Då framträder en bild där arbetet kan motsvara utbildningen på olika sätt och i olika stor utsträckning. Det kräver dock att begreppen fylls med innehåll: Sport management är: 30 Olson & Sund, Ibid

10 En term som numera finns i svenska akademins ordlista, där den betyder organisera, leda, handha. En enkel översättning till svenskan skulle kunna vara handhavande av idrott [ ] Att handha eller organisera idrott innefattar egentligen allt som har med idrott att göra utom det själva aktiva utövandet. Sport management handlar alltså inte om att utbilda aktiva i grenspecifika kunskaper som att springa, hoppa, simma, eller i bollspel. Däremot ingår att lära ut sådana kunskaper till dem som ska lära dem vidare till aktiva. 32 Definitionen ger således ledtrådar till vad både sport management och coaching är. Jag tolkar den som att coaching huvudsakligen är det sport management inte är, nämligen att utbilda aktiva. Coaching är därmed ledarskap på individ- och gruppnivå, där utövarna själva är de som ledarskapet utövas på. I praktiken menar jag att det kan sägas innefatta allt som coachen gör för att påverka individen/gruppen i någon riktning. Fahlström är inne på samma linje och argumenterar för att coaching är allt det som coachen eller hans medhjälpare gör för att få en individ eller ett lag att uppnå de uppsatta målen. 33 Sport management handlar därmed huvudsakligen om ledarskap på organisationsnivå, att handha föreningen, klubben eller bolaget. I kategorin faller exempelvis avlönade sport- och klubbchefer, ekonomer, marknadsförare och kommunikationsansvariga, personer som besitter positioner i vilka beslut fattas om hur en verksamhet bör och ska bedrivas. Att arbeta inom sport management innebär således inte att vara funktionär, lotteriansvarig eller liknande. Beroende på yrke och arbetsuppgifter kan utfallen bli flera. En respondent kan sägas uppfylla båda komponenterna. Personen är anställd i en förening som tränare/instruktör samt delaktig i arbetet med marknadsföring, sponsring och medlemsrekrytering. Ur utbildarnas perspektiv kan detta sägas vara ett framgångsexempel i den meningen att respondenten motsvarar och uppfyller den marknadsförda bilden av hur det framtida yrkeslivet målas upp. Ett yrkesliv med arbetsuppgifter som är tätt integrerade till ett sedan tidig ålder starkt idrottsintresse och där utbildningen har genomslag i organisationens olika delar. Det vanligaste utfallet är sport management, där fyra respondenter återfinns. Två av tre som parallellt med utbildningen elitsatsade inom någon idrott, kombinerar idag den elitsatsningen med ett arbete på idrottsfältet. En av dem är föreningsutvecklare som parallellt med aktivt utövande arbetar tillsammans med styrelsen för att driva föreningen framåt. Den andre kombinerar aktivt utövande med en anställning som ungdomschef, där arbetsuppgifterna kretsar kring att utveckla ungdomsidrotten inom ett visst område i Sverige. Utöver dem finns en klubbchef som utvecklar verksamheten och har ansvar för ekonomi och sponsring. Vidare arbetar en respondent som tävlingskonsult inom ett nationellt bollsportsförbund, bland annat med arrangemang av serier, tävlingar och turneringar. Slutligen faller en respondent inom kategorin coaching, där arbetet i den alpina föreningen kretsar kring att vara skidlärare/instruktör. Resterande elva tillhör således inte idrottsfältet, men i fem av fallen innebär det ändå påtagliga beröringspunkter med utbildningen. Här finns ett tydligt exempel i form av respondenten som arbetar som ledare med personalansvar för en välkänd aktör inom den privata sektorn. Arbetsuppgifterna kan till stor del relateras till både coaching och management. Utöver detta, en lärare som undervisar i idrott och ledarskap vilka är två av 32 Broberg, Bäckström & Fahlström m.fl, Fahlström, 2001

11 utbildningens kärnområden, samt en hälsokonsult som arbetar med viktminskningsgrupper och är instruktör på ett gym. Här återfinns även två egna företagare, en av dem äger en sportbutik i en svensk storstad och den andre driver en verksamhet utan beröringspunkter till idrott. 34 Slutligen innehar sex respondenter arbeten som har ingen (eller mycket liten) koppling till utbildningen. Här finns en administratör, en säljare, två kundtjänstmedarbetare, en lastbilschaufför och en banktjänsteman. De har således hamnat långt ifrån idrottsfältet, det fält de från början hade siktet inställt att hamna på. Sammanfattningsvis utkristalliseras tre kategorier: 1) De som har arbeten som motsvarar utbildningen och på idrottsfältet, 2) De som har arbeten som motsvarar utbildningen men som arbetar utanför idrottsfältet, samt 3) De som har arbeten utanför idrottsfältet och saknar koppling till utbildningen. 35 Inträdet på arbetsmarknaden Hur går det då till när studenterna träder in på arbetsmarknaden och vad karakteriserar den processen? Överlag söker man relativt sparsamt med arbete under studietiden. Visserligen anger 58% (11 av 19 respondenter) att de gjort det, men antalet arbeten som söks är överlag mycket få. De ansökningar som skickas in görs huvudsakligen under det sista studieåret. Att komma in i arbetslivet som sådant kan sägas vara relativt problemfritt, men vägen in på idrottsfältet är betydligt mer svårnavigerad. 94% får sitt första arbete inom 3 månader efter avslutade studier. Hälften erhåller det i direkt anslutning till avslutade studier alternativt hade ett arbete klart redan innan studierna avslutades. Den relativt korta tidsperioden innebär således att tiden i arbetslöshet är kort. Endast en respondent har varit heltidsarbetslös längre än 2 månader. När det gäller arbeten på idrottsfältet erhåller 11% (2 respondenter) sitt första arbete där. Som tidigare nämnts har 35% (6 respondenter) ett motsvarande arbete idag, knappt två år efter avslutad utbildning. Det innebär således att vissa har påbörjat sin yrkesbana utanför idrottsfältet, men efter en tid funnit sin väg dit. 36 Kunskap om idrottssektorn värderas högre än formell kompetens En vanlig uppfattning är att utbildningen undervärderas av arbetsgivarna. Flertalet upplever att de stötte på motstånd vid inträdet på arbetsmarknaden och att de med en framgångsrik karriär som aktiv eller trotjänare i föreningen hade företräde till de eftertraktade anställningarna. Jag trodde att det skulle vara enklare att komma in (på arbetsmarknaden) och få ett schysst jobb. När man läste utbildningsplanen tyckte man att det var perfekt, det här behövs. Man måste förstå att en som spelat 500 matcher i en elitserieklubb inte alltid är den bästa sportchefen [ ] Men under tiden utbildningen gick förstod man svårigheterna. Det var inte så enkelt. En som har spelat 500 elitseriematcher väger tyngre än en som kan, som har fått hela den utbildningen vi gick. Och det märker man tyvärr bland klasskamraterna också, att det var svårt att komma in. 34 Med en bredare definition av det idrottsliga fältet är det möjligt att argumentera för att tre av fem respondenter återfinns på fältet: Hälsokonsulten, läraren i idrott och ledarskap samt företagaren som driver sportbutiken. Det innebär att 53% arbetar på fältet. 35 I sammanhanget bör det nämnas att 75% av de förvärvsarbetande är tillsvidareanställda och 25% innehar någon form av tillfällig anställning. Samtliga, med ett undantag, arbetar heltid. 2 av 3 arbetar inom privat sektor. 36 Med en bredare definition av idrottsfältet är motsvarande andelar 17% (3 respondenter) och 53%. (9 respondenter)

12 Även om utsagan inte behöver vara representativ för arbetsgivare i allmänhet, visar den ändå på något unikt i jämförelse med exempelvis poliser och socionomer. För att få tillträde till de yrkena är relevant utbildning en grundförutsättning. Samtidigt har kunskapen som utbildningen förmedlar hög legitimitet och trovärdighet. Exemplet ovan visar på motsatsen och förklaringen till det kan vara flera. För det första är polis och socionom väletablerade yrken med välkända utbildningar som inkörsport. Sport manager är en relativt ny yrkeskategori, vilket innebär att varken utbildningarna eller yrket/yrkena hunnit etablera sig, vare sig i utbildningslandskapet eller bland arbetsgivare. Två respondenter uttrycker det som att CSM vet inte folk vad det är. Man får förklara mycket för andra vad vi kunde. och få vet om den verkliga professionen eller vad man ska säga. Budskapet har inte riktigt kommit ut. För det andra har idrottsrörelsen historiskt sett dominerats av och varit uppbyggd genom det ideella oavlönade arbetet. Föreningarna har förvaltats av personer med god kännedom om föreningen, med stark tillhörighet och solidaritet till densamma. Exemplet visar att de värdena fortsatt är centrala och har tolkningsföreträde framför formell kompetens. Resonemanget får stöd av Fahlström och Jennfors som i sin studie kring rekryteringen av sport managers till idrottsorganisationer finner att arbetsgivarna i samtliga fall värdesatte idrottsbakgrund högre än formell utbildning. Detta trots att sport managerna själva hävdade att den mest betydelsefulla kompetensen i arbetet kretsade kring ledarskap, ekonomi och projektledning. 37 Arbetsgivarnas utsagor bekräftas av en genomgång av jobbannonser till idrottssektorn. Kunskap kring idrottssektorn var ett krav i drygt 3 av 4 annonser, samtidigt som krav på högre utbildning förekom i drygt hälften av dem. 38 En respondent beskriver förhållandet mellan idrottsbakgrund och formell utbildning såhär: Överlag tror jag att arbetsgivare är ganska fega. Vi som har en idrottsutbildning konkurrerar egentligen med dem som har en elitbakgrund och har skapat sig ett namn, men som inte har någon utbildning. Å andra sidan har de varit inne i elitverksamheten länge och fått en utbildning där. Där tror jag att många föreningar tar den som har ett namn före den som har en utbildning. [ ] De kan rida lite på vågen och vi andra måste jobba ännu hårdare för att bli accepterade. Både respondenternas utsagor och arbetsgivarnas förhållningssätt indikerar att utbildningen ses på med misstänksamhet från arbetsgivarhåll. Studenterna väntade sig att utbildningen skulle ge dem tillträde till fältet, men det verkar snarare vara så att den till viss del saknar legitimitet där. Betydelsen av att känna till idrottssektorn övertrumfar således i många fall högre utbildning. Det innebär att de i hög grad får vara sin egen marknadsförare i anställningsprocessen. De behöver sälja in sin utbildning till arbetsgivare som har liten kännedom om den och som dessutom värdesätter annan kompetens högre. Vikten av idrottskulturellt kapital Som tidigare nämnts har bakgrund och tidigare erfarenheter resulterat i förvärvandet av ett idrottskulturellt kapital, vilket av ovanstående stycken att döma är en konkurrensfördel på arbetsmarknaden. Den resursen är nu redo att omsättas och det finns en till synes utstakad väg in till det eftertraktade arbetet på idrottsfältet. Det idrottskulturella kapitalets värde och funktion har dock en speciell karaktär. 37 Fahlström i Svensk Idrottsforskning 2006:4 38 Jennfors, 2004

13 Samtliga sex anställda på idrottsfältet arbetar inom den idrott de tidigare utövat och/eller arbetat inom. 39 Ingen av dem arbetar således inom en idrott de saknar erfarenhet av, trots utbildningens formella behörighet. Arbetsgivarna verkar följaktligen ha en stark benägenhet att föredra sökanden som besitter ett idrottskulturellt kapital som innefattar erfarenheter från den idrott organisationen representerar. Det för med sig historisk, praktisk, teoretisk och/eller organisatorisk kunskap om idrotten i fråga, vilken bedöms vara värdefull. En annan tänkbar betydelsefull faktor är att studenterna själva föredrar arbeten inom sin idrott. Deras nätverk är i hög grad knutna till deras egen idrott och det är inom den idrotten som de först och främst strävar att få arbete, snarare än på idrottsfältet i stort. Det idrottskulturella kapitalet verkar således inte vara en resurs på hela idrottsfältet, utan har snarare ett begränsat användningsområde. Ett idrottskulturellt kapital från ishockeyutövande tillerkänns sannolikt inte som resurs inom exempelvis ridning eller golf. Skulle ett scenario uppstå där två sökanden med likvärdig utbildning, men med bakgrund inom ishockey respektive fotboll, konkurrerar om ett arbete som sport manager i en ishockeyförening, skulle personen med ishockeybakgrund med största sannolikhet erbjudas arbetet. Därtill kan det finnas en social och/eller klassmässig distans mellan vissa idrotter som gör kapitalets exportförmåga och transfererbarhet problematisk. Möjligen är det mer fruktbart att tala i termer av grenkapital, vilket syftar till att kapitalet är mer specifikt knutet till en idrott. Att vissa aktörer på fältet inte verkar tillskriva idrottskulturellt kapital något värde innebär samtidigt att kapitalet inte antar symbolisk form. Symboliskt kapital är den form olika typer av kapital antar först när de erkänts som legitima av andra aktörer inom samma fält. Symboliskt kapital är därmed inte ett kapital i sig utan ett tillstånd hos övriga kapitalformer. Det fångar hur det kommer sig att exempelvis vissa individer eller institutioner erhåller tilltro och anses aktningsvärda, under förutsättningen att det finns människor som är disponerade att uppfatta kapitalets betydelse och värdera dess egenskaper och tillgångar. 40 En annan mycket betydelsefull faktor för tillträdet till fältet är på vilken nivå man har idrottat. 83% (5 av 6 respondenter) av dem med idrottsbakgrund på elitnivå arbetar idag på fältet, samtidigt som endast 9% (1 av 11 respondenter) av dem som idrottat på lägre nivå gör det. 41 Det verkar således inte alltid räcka med ett idrottskulturellt kapital inom rätt idrott, utan kapitalet är extra värdefullt då idrotten kan utövas på en viss nivå. Två respondenter arbetar visserligen med coaching, vilket gör elitidrottandet till en konkurrensfördel eftersom arbetsgivarna rimligtvis eftersträvar att deras coacher besitter så goda färdigheter och skickligheter som möjligt. I övriga fall, där sport management är den huvudsakliga arbetssysslan, har elitidrottandet mindre betydelse. Trots detta är tendensen tydlig, elitidrottande är en resurs på fältet, vilken inkluderar vissa och exkluderar andra. 39 Det samma gäller för två av de tre som skulle ha tillhört fältet med den vidare definitionen. För mer detaljerad information, se notapparat i stycket Kunskap om idrottssektorn värderas högre än formell kompetens 40 Broady, Vad elitnivå innebär är en bedömning studenterna själva gjort genom att svara på en specifik enkätfråga: Är du/har du varit aktiv på? Elitnivå, amatörnivå eller annan nivå. Det går därför inte utesluta att elitnivå bedöms olika av olika studenter, vilket kan ha viss bäring på resultatet.

14 De sociala nätverkens betydelse Givet ovanstående resonemang om det idrottskulturella kapitalet, utbildningens bredd och de relativt nyetablerade yrkeskategorierna, ökar betydelsen av det sociala kapitalet. Tillgångar i form av kontakter och nätverk inom idrottsrörelsen är därmed en potentiell dörröppnare till fältet. Nätverken kan i huvudsak ha etablerats på två olika sätt, genom familj/vänner som arbetar inom idrottsrörelsen eller genom eget idrottsutövande. Antalet kontakter och storleken på nätverket verkar spela en begränsad roll för tillträdet till fältet. Flertalet respondenter har, rent kvantitativt, gedigna nätverk men arbetar idag utanför det idrottsliga fältet. Det kan bero på att kontakterna är inom fel geografiskt område, där föreningarna huvudsakligen är små och utbudet av för utbildningen relevanta arbeten litet. I övrigt kan kontakterna befinna sig på en position där möjligheterna att utöva inflytande och makt är liten. Det omvända förhållandet gäller också. Flertalet som idag arbetar på fältet förfogar över ett mindre omfattande nätverk. När det gäller kontakternas betydelse för att få arbete på fältet är tendensen snarare sådan att det är dess kvalitet som avgör, inte dess kvantitet. Betydelsen av att ha den rätta kontakten har varit avgörande för flera: Efter några veckor i utbildningen kom jag i kontakt med en förening där jag sommarjobbade som instruktör. Det var xxx som odlade den kontakten. De sökte folk från utbildningen som kunde hjälpa till. Därifrån trappades det upp. Det började med inomhusträning med juniorer, sen med sommarträning så jag bodde kvar (i Växjö) två somrar. Det var rätt så komiskt. Jag läste fortfarande på universitetet när de ringde från radion och frågade om jag var intresserad av att vara med i ett program som skulle handla om min idrott. Det var jag, min kommande arbetsgivares ordförande och en till som satt och diskuterade sportens utveckling med mera. Så jag lärde känna honom då. När annonsen kom ut ringde jag och visade intresse. Så det var ren tur. Den rätta kontakten har i båda fallen mycket lite att göra med de nätverk som byggts upp före utbildningstiden. Istället är det nyckelpersoner inom utbildningen som rekommenderat dem. I det förstnämnda exemplet har sommarjobbet otvivelaktigt varit en merit för att erhålla det nuvarande arbetet som inkluderar både coaching och sport management. I det sistnämnda exemplet hade en av utbildarna föreslagit respondenten som lämplig deltagande i radioprogrammet. Det blev en möjlighet att etablera en första kontakt på fältet, vilket bedömdes vara en fördel i rekryteringsprocessen, då arbetsgivaren senare kände till och hade fått en bild av denne. Erfarenheterna som gjordes vid inträdet på arbetsmarknaden var således att kontakterna hade stor betydelse: De var mycket viktigare än jag först trodde. Innan tänkte jag mer att det var kompetensen, bara jag hade utbildningen så skulle det ordna sig. Men det ser så annorlunda ut. I sammanhanget är det värt att poängtera att vissa av utbildarna kan ses som en form av gatekeepers till det idrottsliga fältet. I kontakten mellan arbetsgivare och arbetssökande kan de fungera som ett filter däremellan. I och med att utbildarna väljer att förmedla deras namn vidare går de i god för dem och ger dem legitimitet och trovärdighet i relationen gentemot arbetsgivarna. Om kontakter och nätverk är betydelsefulla för att få arbete inom idrottsfältet, så är de än mer betydelsefulla för dem som fått arbete utanför fältet. 82% (9 av 11 respondenter) menar att

15 deras nätverk har varit avgörande för kontakten med den första arbetsgivaren. Dessa nätverk sträcker sig inte in i idrottsrörelsen, men visar likväl på att inträdet på arbetsmarknaden inte karakteriseras av den traditionella vägen via Arbetsförmedlingen. Två av dem ger följande beskrivningar: Jag har kontakter inom företaget och fick därigenom tips om sommarjobb. Jag erbjöds förlängning och blev därefter fastanställd. Sen jobbade jag vidare ett tag och fick möjligheten att utbilda nya medarbetare. Under tiden kom det upp ett vikariat som säljledare [ ] och där befinner jag mig idag. En lärare vi hade hade ett litet eventföretag som skulle växla upp lite, anställa nån. [ ] Jag hade skrivit en uppsats (om eventföretag) och hade jobbat i restaurang innan och extra på systembolaget under utbildningen. Så vi började prata lite om hur eventbranschen fungerade och efter utbildningen hörde han av sig och tyckte att någon med min bakgrund passade bra [ ] Och så blev det. Båda två hade nytta av att de sedan tidigare var kända inom verksamheterna de fick anställning. Utan kontakterna hade de dessutom inte fått veta att tjänsterna var tillgängliga. I det förstnämnda exemplet ledde sommarjobbet till snabbt avancemang, i det sistnämnda var det en chans att arbeta med en kombination av tidigare erfarenheter och intressen. Spänningen mellan ideellt och professionellt i arbetet Förvärvandet av en högre utbildning gör att vardagen i idrottsföreningen har en speciell karaktär. Det gäller i synnerhet för de föreningar som kännetecknas av en låg professionaliseringsgrad där arbetet till stor del utförs och villkoras av ideell arbetskraft, vilket flera av respondenterna har erfarenhet av. Här har en ideellt bemannad styrelse det yttersta ansvaret för föreningen och dess utveckling, samtidigt som de i sitt arbete har regelbunden kontakt och samarbete med personer som arbetar ideellt. Såhär beskriver en av dem vad förhållandet mellan honom och de ideellt arbetande kännetecknas av: Det finns en hel del problem. När man är inne i verksamheten och jobbar dagligen, så ser man nog saker på ett annorlunda sätt. Har man en ideell verksamhet runt omkring så gäller det att delegera ett ansvar inom vissa ramar och normer som de får hålla sig till på ett proffsigt sätt. Annars tenderar det att sväva iväg och bli alldeles för stort. Det är bättre att få en person att göra lite och noggrant än att vara involverad i många olika områden och sen inte få någonting gjort [ ] Om man säger såhär, den ideella personalen ser saker mer kortsiktigt, för stunden. Men personalen som jobbar där dagligen är nog mer för långsiktighet. Resonemanget fortsätter kretsa kring hur föreningen skulle kunna utvecklas, givet att handlingsutrymmet gjorde det möjligt att genomföra: Jag skulle vilja förändra en hel del, framför allt hur personalen jobbar. Idag är det mycket vi-och-dom tänk (mellan oss) som jobbar dagligen och de som jobbar i styrelsen. På nåt sätt kunna skapa ett vi-tänk och jobba över gränserna [ ] Tittar man på idrottsföreningar överlag så tror jag att de hade mått bra av att få tydligare direktiv. Mer av, det här är vår vision, det här ska vi jobba med, det här ska vi stå för. Annars tenderar det att bli lite här och lite där. Helt enkelt lite mer av en röd tråd genom verksamheten.

16 Bilden som målas upp visar en viss friktion mellan respondenten och de ideellt arbetande. Det är viktigt att poängtera att de ideellt arbetande både kan vara styrelsemedlemmar med beslutanderätt i strategiska frågor, men även de som hjälper till med den dagliga driften och exempelvis hanterar allt praktiskt runt omkring tävlingar. Hur som helst, spänningen har troligen att göra med att utbildningen har medfört ett annorlunda förhållningssätt till föreningen än det de ideella representerar. I det praktiska arbetet mynnar det ut i olika sätt att resonera vad gäller vad som ska göras, vad som är viktigt, hur arbetet ska göras och vem som ska göra det. Genom utbildningen kan en mer professionell syn på hur verksamheten bör och ska bedrivas sägas ha förvärvats. Den inkluderar verktyg i form av metodologiska och teoretiska angreppssätt, vilka nu kan appliceras i det dagliga arbetet. Förespråkandet av en långsiktig strategi, enhetlighet, tydliga mål och riktlinjer och intagandet av ett övergripande organisatoriskt perspektiv i samtalet om föreningen är tecken på detta. Utsagan vittnar vidare om att de ideellt arbetande intar en annan position. Man verkar resonera mer kortsiktigt och utan några visioner eller strategier. De i någon mening motstridiga förhållningssätten och potentiella grogrunderna för konflikt kan ha sin förklaring i att nya kunskaper och värderingar har infogats i en verksamhet som historiskt sett varit ideellt driven. Det resulterar i möten mellan de som förespråkar värden som förutsägbarhet, effektivitet och rationalitet och de som står för idealitet, sammanhållning och solidaritet, värden som sedan länge sannolikt starkt präglat föreningen och dess medlemmar. Förutom skillnader i utbildningsnivå kan det faktum att vissa är avlönade och andra inte skapa en skiljelinje i sig. Flera respondenter nämner att det är svårt att ställa samma krav på en oavlönad som på en avlönad. En av dem menar att man i vissa lägen inte kan ställa några krav alls och en annan säger att det är svårt att säga till dem att göra på ett visst sätt när de lägger ner sin själ och lite till. I de fall styrelsemedlemmar avses kan det bli svårt att göra sina röster hörda och driva de frågor de ser som relevanta. I de fall det handlar om respondenterna i arbetsledande ställning i relation till övriga ideellt arbetande kan det resultera i en ovillighet att ge direktiv. Arbetar man enbart av god vilja och för en, vad man upplever vara, god sak, är det heller inte orimligt att reaktionen på ett tillrättavisande blir irritation eller besvikelse. Sammantaget finns därmed en potentiell risk att hamna i svårigheter med att få alla att dra åt samma håll. Ur ett organisationsperspektiv är dessa meningsskiljaktigheter givetvis inget unikt, men bakgrunden till dem är det, då en mycket liten del av den övriga arbetsmarknaden baseras på oavlönat arbete. En annan praktisk detalj som skiljer avlönad och oavlönad arbetskraft åt är synen på arbetstiden. En avlönad person har reglerad arbetstid och vet hur mycket han eller hon behöver arbeta för att göra skäl för sin lön. En oavlönad person omfattas inte av några anställningsvillkor överhuvudtaget och betraktar sannolikt tiden de lägger ned i föreningen på ett annorlunda sätt. En av respondenterna förklarar hur han ser på saken: Det blir nästan lite vi-dom. De tycker att de lägger så mycket fritid och att jag inte vill jobba över en timme extra. Man vill ju vara flexibel, men det finns gränser. Ju mer jag jobbar över desto mer sparar föreningen. Citatet speglar svårigheterna i gränsdragningen mellan arbete och fritid. I en organisation där mycket arbete utförs oavlönat är det svårt att legitimera och förankra avlönat övertidsarbete. För en avlönad person är dock gratis övertidsarbete inte speciellt attraktivt. Har man dessutom ingen tidigare koppling till föreningen, saknas incitament för att arbeta gratis. Samtidigt

17 arbetar flertalet alltid utan lön, kanske på vardagar innan sitt ordinarie arbete eller på helger. De har således andra drivkrafter för att arbeta, vilket kan skapa ett avstånd emellan grupperna. Flera av respondenterna är dock noga med att poängtera att det ideella arbetet i många fall är en grundförutsättning för föreningars existens. De menar att de som arbetar ideellt ofta gör det med stort engagemang och vill föreningens bästa, samt att deras hjärta är oerhört viktigt för föreningens identitet. Det innebär samtidigt att de spänningar som beskrivits ovan troligtvis kommer att prägla flertalet föreningar även i framtiden, eftersom det oavlönade arbetet fortfarande är en grundbult i föreningslivet samtidigt som professionaliseringsprocessen växer sig allt starkare på det idrottsliga fältet. Det bör dock poängteras att förhållandet mellan ideellt och professionellt varierar såväl mellan idrotter som mellan föreningar och på olika nivåer. Utveckling och förändring av yrkesrollen Tidigare nämndes att idrottsutbildningar fått fäste i det svenska högskolelandskapet först under det senaste decenniet. Dessförinnan fanns exempelvis inga sport managementutbildningar, en situation som stod i bjärt kontrast till USA där det vid motsvarande tidpunkt fanns cirka 200 liknande utbildningar. Idrottsutbildningarna och de yrken de utbildar för kan därför sägas vara högst nyetablerade. Därutöver karakteriseras såväl utbildningen i Växjö som yrkesfältet av bredd, vilket medför att yrkesidentiteten och yrkesrollen blir svårfångad. En respondent reflekterar över deras tilltänkta yrke i jämförelse med mer renodlade yrkeskategorier: Läser du till läkare så blir du läkare [ ] men så enkelt är det inte inom idrottsrörelsen. Jag har läst CSM, vad blir jag på det? Det var svårt att förhålla sig till en titel eller ett yrke genom utbildningen. Det saknar jag lite. [ ] Har man läst 3 år på universitet så vill man gärna ha läst till något, och det har jag ju indirekt men jag har ingen titel eller så. Den upplevda problematiken blir än mer intressant i relation till att personen i fråga är den ende som idag arbetar med både coaching och sport management på idrottsfältet. En tydlig koppling mellan utbildning och arbete/arbetsuppgifter är således ingen garant för stark yrkesidentitet. Även om utsagan ovan ger uttryck för behovet av en yrkestitel, tillskriver studentgruppen som helhet detta mycket litet värde. Vid studiestart ansåg endast 1 av 10 att en framtida yrkestitel hade betydelse för utbildningsvalet. Med några års arbetslivserfarenhet menar visserligen 3 av 10 att det har betydelse i arbetslivet, men i jämförelse med andra arbetslivsrelaterade aspekter såsom att arbetet är varierande, intellektuellt stimulerande och socialt utveckande står det sig mycket slätt. Bland 11 uppmätta aspekter är behovet av en yrkestitel minst viktigt vid båda mättillfällena. 42 Ur ett professionsperspektiv blir resultatet intresseväckande eftersom införandet av en formell yrkestitel sannolikt bidrar till att yrkena studenterna utbildar sig till skulle erhålla ökad status och inflytande, samtidigt som det är en bidragande faktor för att nå monopolställning inom yrkesområdet. Detta visar på att 42 De övriga arbetslivsrelaterade aspekter som undersökts kommenteras ytterligare i stycket betydelsen av arbetslivsrelaterade aspekter och åskådliggörs i tabell 3.

18 utvecklingen av dessa yrkesroller fortfarande är i sin linda och att studenterna inte betraktar sig som självklara bärare av dem. 43 En annan aspekt som kan bidra till svag yrkesidentitet är att studenterna vid studiestart är starkt fokuserade på sitt idrottsintresse snarare än det framtida yrket. Som tidigare nämnts har de då en relativt otydlig bild av arbetsmarknaden, men är trots det säkra på att de vill arbeta på det idrottsliga fältet. En möjlig tolkning av det förhållningssättet är att det i första hand är viktigt att hamna på idrottsfältet, i andra hand kommer yrket och arbetsuppgifterna. Angående studenternas gemensamma idrottsintresse menar en respondent att det nödvändigtvis inte förenade dem och stärkte deras yrkesidentitet, utan istället splittrade upp dem. Allt eftersom utbildningen fortlöpte accentuerades deras skilda intressen, både vad gällde idrotter och framtida önskade arbetsuppgifter, vilket gjorde det svårt att få en gemensam känsla. Nödvändiga egenskaper för att arbeta inom idrottsfältet Vid båda undersökningstillfällena ombads respondenterna lyfta fram vilka egenskaper de ansågs viktiga för att kunna verka inom deras tilltänkta yrkesområde. Diagram 1 nedan illustrerar de olika egenskaperna och förändringen över tid. Diagram 1: Viktiga egenskaper för yrket över tid Ansvarskänsla Kreativitet Ödmjukhet Initiativkraft Människointresse Organisationsförmåga Empati Samarbetsvillig Anpassningsförmåga Hög moral Auktoritet Social smidighet Flexibilitet Rättvis Humor Förmåga hantera konflikter Förmåga att ta kontakt Ekonomisk Diagrammet visar att studenterna i början av utbildningen lyfte fram ett flertal egenskaper som viktiga. Ansvarskänsla och kreativitet ligger i topp, men därefter följer ytterligare 7-8 egenskaper där skillnaderna dem emellan är små eller mycket små. Det indikerar en 43 Det bör nämnas att de som arbetar på fältet uppvisar en svag tendens att känna ett något starkare behov av en yrkestitel än de som arbetar utanför fältet, men eftersom kategorierna innehåller så få respondenter ska försiktighet råda i tolkningarna. 44 Högsta möjliga indexvärde är 100. För detaljerad information kring indexkonstruktion, se appendix. Det bör noteras att de egenskaper som sammanlagt fått 5 poäng eller mindre vid båda mättillfällena har exkluderats ur diagrammet. De är: Stresstålighet, affärsmässighet, idealitet, förmåga att sätta gränser, envishet, tålmodighet, fysisk styrka, självkänsla och mod

19 ljummen attityd, vilket kan tolkas som att studentgruppen saknar en enhetlig syn på vilka egenskaper som faktiskt krävs. Alternativt är likheterna ett uttryck för att yrket kräver en mängd olika egenskaper och där de uppfattas vara ungefär lika viktiga. Efter utbildningen och erfarenheterna av arbetslivet framträder en något annorlunda bild, där vissa egenskaper nu värderas betydligt högre och andra lägre. Synen på vad som är relevanta egenskaper verkar således ha renodlats. Mest tydligt är hur organisationsförmåga lyfts fram, vars indextal nästan tredubblats. Andra egenskaper som värderas högre efter avslutad utbildning är människointresse och social smidighet. Kreativitet, ödmjukhet, initiativkraft och anpassningsförmåga är några av egenskaperna som nu bedöms som mindre viktiga. En förklaring till skillnaderna kan vara att utbildningen har gjort avtryck hos studenterna och att de därigenom ändrat uppfattning. CSM har ett starkt fokus på att utbilda framtidens ledare inom idrotten och flertalet kurser kretsar därför kring ledning på organisationsnivå, det vill säga samordning, projektledning, styrning och utveckling. En central egenskap som binder dessa arbetsuppgifter samman är organisationsförmåga. Argumentet om utbildningens avtryck är mer svårtolkat när det gäller andra ledaregenskaper. Eftersom bedömningen av organisationsförmågan är så enhetlig innebär det i princip att samtliga övriga egenskaper blir mindre viktiga över tid, inklusive traditionella ledaregenskaper som initiativkraft och kreativitet. En av få egenskaper som bedöms som mer viktig efter avslutad utbildning är social smidighet, men den snarlika egenskapen anpassningsförmåga värderas, underligt nog, lägre. En alternativ tolkning kan vara att utbildningen inte riktar sig mot en tydligt definierad yrkesroll och att detta avspeglas i resultaten, samtidigt som det finns en uppsjö av ledarstilar. Utöver viktiga egenskaper för yrket värderade studenterna sina egna utmärkande egenskaper. Diagram 2: Egna utmärkande egenskaper över tid Ansvarskänsla Anpassningsförmåga Ödmjukhet Människointresse Samarbetsvillig Empati Envishet Flexibilitet Initiativkraft Förmåga att ta kontakt Humor Kreativitet Rättvis Social smidighet Organisationsförmåga Hög moral Ekonomisk 45 Högsta möjliga indexvärde är 100. För detaljerad information kring indexkonstruktion, se appendix. Det bör noteras att de egenskaper som sammanlagt fått 5 poäng eller mindre vid båda mättillfällena har exkluderats ur diagrammet. De är: Stresstålighet, affärsmässighet, idealitet, förmåga att sätta gränser, tålmodighet, fysisk styrka, självkänsla, mod, auktoritet och förmåga att hantera konflikter

20 Studentgruppens främsta egenskaper vid studiestart var ansvarskänsla och anpassningsförmåga. Ödmjukhet, människointresse och samarbetsvillighet lyfts också fram, därefter är tendensen densamma som i diagram 1, det vill säga att flertalet egenskaper bedöms ungefär likvärdigt. Fem år senare är deras ansvarskänsla och anpassningsförmåga mindre framträdande, men i relation till övriga egenskaper står de sig fortfarande starkt. Det är framför allt organisationsförmågan som de upplever sig ha utvecklat, därefter en hög moral och social smidighet. Dessa tre egenskaper hade avsevärt lägre indextal När indextalen för egna och för yrket viktiga egenskaper (2008) ställs emot varandra framträder både konsonans och dissonans. Konsonansen består i flertalet egenskaper som i låg grad utmärker den egna personligheten och karaktären bedöms även som mindre viktiga i yrkesutövandet. Det gäller exempelvis affärsmässighet, idealitet, tålmodighet, flexibilitet och auktoritet. Dessutom är organisationsförmåga, ansvarskänsla, social smidighet och samarbetsvillighet förmågor som både lyfts fram som egna utmärkande egenskaper och viktiga för yrkesutövandet. 46 Dissonansen består i flertalet egenskaper som i hög grad utmärker studentgruppen, men som bedöms sakna relevans för yrket. Det gäller framför allt ödmjukhet, anpassningsförmåga, hög moral och humor. Intressant att notera är hur dessa fyra egenskaper ansågs vara viktigare för yrkesutövandet vid studiestart (2003) än efter avslutade studier och viss arbetslivserfarenhet (2008). Vikten av att ha ett människointresse uppvisar en motsatt trend. Vid studiestarten bedömdes den både som viktig för yrket och som en utmärkande egenskap i studentgruppen. 5 år senare har dess betydelse för yrkesutövandet ökat, men man upplever sig själv som avsevärt mindre människointresserad. 47 Coachens och sport managerns viktigaste uppgift Vid båda undersökningstillfällena fick respondenterna skriva fritt om vad de ansåg vara coachens och sport managerns viktigaste uppgift. När det gäller coachen sker något av ett diskursivt skifte över tid. Vid studiestart fanns ett tydligt resultatbaserat perspektiv. Några typiska formuleringar låter: coacha laget till bättre resultat, att lättare få idrottaren att nå sina mål eller göra så att ett lag kan höja sig. Hur detta i praktiken ska gå till nämns i vaga ordalag, men det finns en viss tyngdpunkt vid begreppen vägleda och stötta. 5 år senare är vägleda och stötta fortfarande relativt centralt, men det nya ledordet är att motivera. Det resultatbaserade perspektivet är borta då ingen av utsagorna längre har en sådan tonvikt. Fokus har således flyttat från själva resultatet till förutsättningarna för att kunna prestera ett bra resultat. Vad som är sport managerns viktigaste uppgift är tämligen oförändrad över tid. Utsagorna kretsar vid båda undersökningstillfällena huvudsakligen kring organisation och att kunna organisera. Det finns dock en skillnad i uttryckssätt. Vid studiestart handlar mycket om att fördela ansvar, samordna, planera och se helheten, vilket kan sägas vara arbetsuppgifter och ansvarsområden som har att göra med organisationen och dess utveckling. 5 år senare talar respondenterna på ett mer generellt sätt. De flesta skriver organisera utan att närmare förklara eller utveckla. Som jag tolkar svaren handlar skiljaktigheterna mer om sättet att formulera sig än om faktiska skillnader om vad som är viktiga uppgifter och inte. 46 För mer detaljerad information om indexvärde och egenskapers inbördes placering, se appendix. 47 Ibid