Vad är ett bra argument?

Transkript

1 Vad är ett bra argument? Vi skall nu titta närmare på hur man kan bedöma om en argumentation är bra eller inte. Med en bra argumentation kan man mena olika saker. Man kan mena att man lyckas med argumentationen, så att andra övertygas av det man säger eller skriver En argumentation som är bra i den här meningen behöver inte vara bra om man bedömer den utifrån andra uppfattningar om vad en bra argumentation innebär. Med en bra argumentation kan man nämligen också mena att den uppfyller vissa objektiva krav som t ex att argumenten är sanna och att de verkligen ger stöd åt det man vill argumentera för. Det kan då vara så att en argumentation kan vara bra i den förra betydelsen utan att vara det i den senare. Någon är kanske duktig på att ljuga på ett övertygande sätt och därför lyckas att övertyga någon med sina falska argument. Man behöver inte heller komma med falska påståenden i en argumentation som är bra i den första meningen utan att vara det i den andra. Själva argumentet, d v s det man uttryckligen säger, kan mycket väl vara sant, men det kan samtidigt vara så att det inte ger stöd åt det man vill argumentera för. Om Osborn säger till Kålle att Evelyn är högfärdig och Kålle frågar: "Varför då?" kan Osborn replikera: "Evelyn är ju från Stockholm!", och mena att det skulle bevisa att Evelyn är högfärdig. Osborn kanske lyckas i sin argumentation och får Kålle att tro att Evelyn är högfärdig, eftersom de båda två anser att alla stockholmare är högfärdiga. Nu är det väl inte sant att alla stockholmare är högfärdiga, utan mera en fördom bland folk i landsorten. Så fastän Osborns argument kanske är sant, Evelyn kommer från Stockholm, så är det ju inte så att argumentet ger något stöd åt påståendet att Evelyn är högfärdig. För att argumentet "Evelyn är från Stockholm" skall ge stöd åt påståendet att Evelyn är högfärdig, så måste man också anta att fördomen att stockholmare är högfärdiga inte är någon fördom utan en sanning. Man kan säga att Osborn och Kålle båda accepterar ett argument, Stockholmare är högfärdiga, som underförstått i deras diskussion, vilket gör att Kålle "går på" Osborns argument. Osborns argumentering är bra i den första betydelsen, eftersom Osborn lyckas övertyga Kålle men i den andra, objektiva, meningen är den inte bra, eftersom argumentet inte ger något stöd åt Osborns antagande att Evelyn är högfärdig. Språket och världen - 29

2 Vi kan säga att Osborns argument inte är relevant, eftersom det inte ger något stöd åt påståendet att Evelyn är högfärdig. Ett relevant argument är sådant att det ger stöd åt det som man vill argumentera för. (Ett argument som inte är relevant brukar kallas irrelevant.) Vi skall nu titta på vad relevans kan innebära i olika sorters argumentation. 1. Argument för påståenden Vi tänker oss att du går till läkaren för att få hjälp mot en svår förkylning. Du frågar läkaren om han tänker skriva ut penicillin åt dig. Han svarar då att penicillin inte hjälper mot din infektion. Han förklarar att din infektion orsakas av ett virus och att penicillin inte kan bota virusinfektioner. I detta fall kan vi säga att läkaren ger argument för tesen att din infektion inte kan botas med penicillin med argumentet att din infektion är en virusinfektion och att virusinfektioner inte kan botas med penicillin. Argumenteringen har alltså följande utseende: Tes: Din infektion kan inte botas med penicillin. Argument: Din infektion är en virusinfektion och virusinfektioner kan inte botas med penicillin. Om läkarens argument är riktigt ger det stöd åt tesen. Det är till och med så att argumentationen är logiskt giltig. Med detta menas att tesen måste vara sann om argumentet är sant på grund av den logiska form som argumenteringen har. Vi återkommer till detta nedan. (Ett argument kan ju vara för eller emot tesen eller ett annat argument i en argumentation. Så egentligen borde man skriva "tesen eller ett annat argument som argumentet är för eller emot" eller något liknande. För enkelhetens skull låter vi "tesen" stå för denna utförligare formulering.) I det här fallet anför läkaren uttryckligen alla de fakta som är av betydelse för att argumentet skall utgöra ett stöd för tesen, men det är inte alltid nödvändigt att vara så utförlig då man argumenterar. Läkaren kunde kanske anta att du kände till att penicillin inte "biter på" virus. Då hade han kunnat nöja sig med att säga: "Nej, du har en virusinfektion. " Man kan säga att läkaren här hänvisar till ett antagande som är underförstått i argumentationen. Argumentationen har då följande struktur: Språket och världen - 30

3 Tes: Din infektion kan inte botas med penicillin. Argument: Din infektion är en virusinfektion. Underförstått argument: Virusinfektioner kan inte botas med penicillin. Vi kan notera att också i detta fall är argumentationen logiskt giltig, eftersom tesen följer logiskt ur argumentet och det underförstådda argumentet. Förut sade vi att ett argument är relevant om det ger stöd åt tesen. Vi kan nu också säga att läkarens (utsagda) argument är relevant, eftersom det tillsammans med ett underförstått argument ger stöd åt tesen. Ett argument, A, är relevant för en tes, T, om a) A jämte eventuella underförstådda argument har T som logisk följd, "Sannolikhetsargumentering" Det är inte så att alla argument som ger stöd åt ett antagande är sådana att antagandet följer från argumenten med logisk giltighet. Jag säger till min bror att han kommer att få ont i magen i kväll. "Varför skulle jag få det?", frågar han. "Du drack sju koppar kaffe i eftermiddags och du får nästan alltid ont i magen när du dricker så mycket kaffe", svarar jag. "Ja, du har kanske rätt", säger min bror. Här argumenterar jag alltså för tesen att min bror får ont i magen med argumentet att han druckit sju koppar kaffe och att han vanligtvis får ont i magen då han dricker så mycket kaffe: Tes: Du får ont i magen i kväll. Argument: Du har druckit sju koppar kaffe och du brukar få ont i magen då du dricker så mycket kaffe. Också i det här fallet kan vi tänka oss att jag inte formulerar mig så fullständigt. Både min bror och jag vet att han brukar få ont i magen då han dricker mycket kaffe. Så jag nöjer mig med att påminna honom om att han druckit sju koppar kaffe på eftermiddagen, och lämnar resten underförstått: Tes: Du får ont i magen i kväll. Argument: Du har druckit sju koppar kaffe. Underförstått argument: Du brukar få ont i magen då du dricker så mycket kaffe. Språket och världen - 31

4 Om vi antar att argumenten är sanna kan vi i det här fallet ändå inte vara helt säkra på att min bror får ont i magen. Det kan vara så att min bror, när han blir medveten om hur mycket kaffe han druckit, bestämmer sig för att pröva den nya magmedicin, som han köpt och undgår magsmärtor, eftersom den visar sig verksam. Vad vi kan säga här är att det faktum att min bror druckit sju koppar kaffe och att han brukar få ont i magen, då han dricker så mycket kaffe, gör det sannolikt att han får ont i magen. Den sannolikheten kan bli mindre om han tar sin magmedicin. Argumenten ger i det här fallet ett visst stöd åt tesen. Hur starkt det stödet är beror på hur stor sannolikheten är för att kaffedrickandet skall leda till magsmärtor. Vi kan nu beskriva vad som menas med relevans hos sannolikhetsargumenteringar på följande sätt: Ett argument, A, är relevant för en tes, T, om b) A, ifall A är sant eller sannolikt, eventuellt tillsammans med underförstådda argument, bidrar till att öka sannolikheten hos T. Vi vill göra ett viktigt påpekande här. Även om ett argument är både sant (sannolikt) och relevant kan vi inte dra slutsatsen att det alltid är avgörande i den meningen att det slutgiltigt bevisar tesen. Det kan ju finnas andra, starkare argument mot tesen. Låt oss ta ett vardagligt exempel: Elin och Gösta planerar sin dag och diskuterar om det är lämpligt med en picknick. Elin säger att det i alla fall inte blir regn i dag, för det sa de på väderleksrapporten i går. Gösta går då fram till fönstret och rapporterar att han ser ett stort åskmoln, som tycks närma sig i väster, så Elin har nog fel. Vi antar att Elin korrekt återger gårdagens väderrapport, och man kan också anta att vad som sägs i väderrapporten har en tämligen hög sannolikhet att slå in. Om så är fallet är Elins argument både sant och relevant. Vi antar att också Gösta talar sanning, och hans rapport ger en mycket hög sannolikhet åt att det blir regn vilket gör att hans argument "övertrumfar" Elins och ger en högre sannolikhet åt att det blir regn än vad Elins ger åt att det inte blir regn. Språket och världen - 32

5 Inledning Språkfilosofi Filosofi och språk har mycket med vartannat att göra. Vi behöver bara erinra oss den ofta diskuterade frågan om man överhuvudtaget kan tänka utan att ge sina tankar en språklig dräkt. Det filosofiska tänkandets resonemang, argument och teser har ju språklig form, och språket är ju också nödvändigt för det filosofiska tankeutbytet. Också på andra sätt är filosofi och språk nära förbundna. Filosofin intresserar sig för alla sidor av mänskligt liv, och språket är ju en mycket viktig del av detta. Filosoferna frågar sig vilken roll språket har i den mänskliga samvaron, vilka funktioner det fyller. Den filosofi som sysslar med dessa och liknande frågeställningar kallas för språkfilosofi (eng. philosophy of language). Det har funnits och finns filosofer som menar att filosofin som sådan har till sin enda eller huvudsakliga uppgift att analysera språket för att på så sätt lösa filosofiska problem. Denna typ av filosofi kallas lingvistisk filosofi (eng. linguistic philosophy). Dit räknar man bl a de moderna filosofiska riktningar som man givit samlingsbeteckningen analytisk filosofi. Här skall vi ta upp några av de viktigaste språkfilosofiska tankar, som finns inom denna filosofi samt ge några exempel på hur man har försökt lösa filosofiska problem genom analys av språket. Tre synvinklar på språket Man kan studera språket ur åtminstone tre olika synvinklar. För det första kan man rikta sin uppmärksamhet på att de språkliga satserna har en viss struktur; ord med olika funktioner eller betydelse intar bestämda platser i den språkliga satsen. Studiet av denna struktur kallas syntax. Ett exempel på syntax är ju den del av skolgrammatiken med samma namn, som vi alla är bekanta med. Ur en annan synvinkel betraktar vi språket som meningsbärande. Ett sammanfattande namn på detta studium är semantik. Den tredje synvinkeln på språket, som vi tar upp här, är dess användning i olika sammanhang. Ett exempel på detta är vår diskussion om satsers olika funktioner på s. 20. Studiet av språkets användning brukar kallas pragmatik (grek. pragma, verksamhet). Olika "analytiskfilosofiska" riktningar har kommit med olika lösningar på de problem som rör dessa synvinklar på språket, och de skiljer sig också från varandra genom att lägga tonvikten på den ena eller den andra av de tre synvinklarna. Språket och världen - 49

6 Meningsteorier Satsen "Olle är en hund" består av ett subjekt "Olle" och ett predikat "hund ". Subjektet är här ett egennamn och predikatet utgörs av ett artnamn. Predikatets roll är att säga något om det som subjektet står för eller "pekar ut". Som predikat används "generella termer" som står för flera olika saker, de kan vara substantiv (artnamn) som "hund", "lastbilsförare", "bro" eller adjektiv som "rödhårig", "snäll" eller "fallfärdig". I andra satser kan det senare slaget av termer också stå som subjekt som t ex "Hunden är rödhårig" eller "Bron är fallfärdig". Hur skall vi förklara meningen hos de här orden? Vi börjar med att titta på ett par teorier som båda har en lång historia bakom sig. Den första kallar vi begreppsempirism och den andra referensteorin. Begreppsempirism som t ex förekommer hos John Locke går ut på att meningen utgörs av föreställningar (ideas) i människors medvetande. Lockes tanke är att vi genom språket överför våra föreställningar till andra. Orden står för vissa föreställningar i vårt medvetande och då vi yttrar dem uppfattar andra att vi har dessa föreställningar. Det finns en del invändningar mot begreppsempirismen. Enligt Locke är föreställningarna konkreta bilder av föremål. Förställningen om hunden Olle är en bild av Olle som finns i medvetandet. Om jag står i fönstret och tittar ut och säger till Olles matte som sitter inne i rummet: "Jag ser Olle på gården", så förstår Olles matte vad jag vill meddela, eftersom hon kan återkalla bilden av Olle i sitt medvetande och kan anta att också jag har bilden av Olle i mitt medvetande. Detta tycks inte helt fel då det handlar om egennamn, men hur är det med de allmänna termerna. Om jag i stället sagt: "Jag ser en främmande hund på gården." Vilken bild skall då Olles matte föreställa sig att jag har i mitt medvetande? Hon vet ju inte om det är en schäfer eller en tax eller en grand danois som jag ser. Ordet "hund" måste ju stå för hundar av alla raser och utseenden och det verkar då fel att detta ords mening skulle vara en bild av en bestämd hund av en bestämd ras. Men hur skulle då den bild av en hund som utgör meningen hos "hund" se ut? En sådan bild kan vi inte ens tänka oss, för det måste väl vara en hund som är både en schäfer, tax och grand danois på en gång. Ett annat problem med Lockes teori belyser en viktig egenskap som ords mening måste ha. Enligt Locke är det så att den bild jag har i mitt med- Språket och världen - 50

7 vetande och vill överföra till den jag talar med är privat och dold för andra än mig själv. Det är då inte rimligt att sådana bilder skulle vara ordens mening. Vi tänker då så här. Jag vill meddela Olles matte att Olle är på gården. Jag säger då: "Olle är på gården". Vad är det då som skall göra att Olles matte förstår att jag syftar på Olle. Jo, det är att Olles matte redan känner till meningen hos ordet "Olle" som gör att hon förstår att jag syftar på hennes hund. Meningen hos ordet "Olle" kan då knappast vara en dold bild i mitt medvetande, som jag vill "överföra" till Olles matte. Poängen här är att ett ords mening inte kan vara något privat, om den skall kunna fungera på det sätt som vi tänker oss. Ordens mening är det som skall göra att en åhörare förstår vad den talande syftar på då ett yttrande fälls. Om detta skall fungera måste ett språk ha ett "centralt ordförråd" vars mening alla talare av språket känner till. Referensteorin om mening En annan uppfattning som varit vanlig är att ett ords mening är det som ordet står för eller, som man säger, refererar till. Om ett egennamn refererar till en person, är det den person som är bärare av namnet som är namnets mening. Egennamn är inte endast namn på personer utan också t ex geografiska namn. Det utmärkande för egennamnen är att de refererar till en bestämd "sak". Om vi tillämpar teorin på egennamn tycks den vid första påseendet ganska rimlig. Logikern Gottlob Frege ( ) fann dock en invändning. Frege uppmärksammade det faktum att en sak kunde ha flera namn. Planeten Venus kallades t ex både för Morgonstjärnan och Aftonstjärnan. Borde då inte, undrade Frege, följande två påståenden A och B säga samma sak och alltså vara identiska: A: Morgonstjärnan = Aftonstjärnan B: Morgonstjärnan = Morgonstjärnan Språket och världen - 51

8 Planeterna Jupiter och Venus (den högra planeten) Men nu är det uppenbarligen så att A säger något mer än B. Att B är sann inser vi så fort vi förstår vad som sägs, medan sanningen hos A måste upptäckas genom astronomiska observationer. Att morgonstjärnan är morgonstjärnan är förvisso självklart, men det är inte självklart att det som vi kallar Morgonstjärnan är samma planet som det vi kallar Aftonstjärnan. Eftersom referensteorin inte kan redogöra för denna skillnad mellan A och B, menar Frege, kan inte denna teori utgöra svaret på frågan om hur ords innebörd skall förklaras. Problem blir det också då vi skall förklara innebörden hos satser som uttalar sig om saker som inte finns. Om jag säger. Jultomten finns inte, har jag, ifall referensteorin är riktig, sagt något väldigt konstigt. Varför då? Jo, om jultomten faktiskt inte finns så saknar ordet jultomten innebörd och då blir hela satsen meningslös. Men visst har jag sagt något meningsfullt, då jag påstår att jultomten inte finns. Bertrand Russell formulerar en teori som är avsedd att lösa problemet med uttryck som saknar referens och en del andra konstigheter som följer med referensteorin (Se s. 56!) Andra svårigheter dyker upp då vi skall tillämpa referensteorin på generella termer (artnamn och adjektiv). Vad är det som ordet "röd" eller "elefant" refererar till? Det är klart att alla röda föremål har något gemensamt liksom alla elefanter. Detta "något" har av många filosofer uppfattats som ett universellt föremål, "rödhet" eller "elefanthet", och man har menat att det är detta föremål som orden "röd" och "elefant" egentligen refererar till. Språket och världen - 52

9 (Platons idélära är en sådan uppfattning.) Denna uppfattning är problematisk eftersom man också antar, som även Platon gör, att "elefantheten" finns hos varje enskild elefant. Men hur skall ett föremål "elefantheten" kunna finnas på flera olika ställen? En annan uppfattning är att orden refererar till de mängder eller klasser av föremål som har en viss egenskap. "Röd" sägs referera till mängden av alla röda föremål och "elefant" till mängden av alla elefanter. Detta antagande ställer till problem för referensteorin. Om meningen hos ett ord eller en beteckning är dess referens, så får vi anta att alla ord eller beteckningar, som refererar till samma mängd, har samma mening. Men hur är det med beteckningarna "elefant" och "det största nu levande landdjuret"? Är referensteorin korrekt måste vi anta de har samma mening, men vill vi verkligen det? Vi skall nu titta på några teorier som är avsedda att komma förbi de problem som finns hos de teorier som nämnts här. Freges meningsteori Som vi nämnde ovan menar Frege att det uppstår svårigheter med referensteorin då den medför att satserna: A: Morgonstjärnan = Aftonstjärnan B: Morgonstjärnan = Morgonstjärnan får samma mening fastän den förra satsen "säger något mer" än den senare. Frege försökte lösa problemet med en meningsteori, som får räknas som ett av hans mera bestående bidrag till filosofihistorien. Frege löser problemet genom att göra följande antagande: orden "Morgonstjärnan" och "Aftonstjärnan" har samma betydelse (ty. Bedeutung) (Freges begrepp betydelse motsvarar det vi brukar kalla referens). Däremot har dessa ord olika mening (ty. Sinn), och därför får också utsagorna A och B olika mening. Frege ansåg att alla namn hade en mening, och som namn räknade han inte bara egennamn som "Stockholm", "Julius Caesar", "solen" utan också beteckningar av typen "21", den från jorden mest avlägsna himlakroppen", "den som uppfann krutet". Ett ords mening är det sätt som ordet "presenterar" sin referens på. Språket och världen - 53

10 Meningen hos "Morgonstjärnan" kan återges som "den klart lysande himlakropp som på morgonen kan ses i öster" och meningen hos "Aftonstjärnan" är "den klart lysande himlakropp som på kvällen kan ses i väster". Dessa meningar anger således två olika sätt att identifiera planeten Venus. Freges teori klarar också av en svårighet som uppstår om vi godtar referensteorin. Antag att jag säger: "Sven vet inte att Aftonstjärnan är samma som Morgonstjärnan. Då "Aftonstjärnan" och "Morgonstjärnan" har samma referens, så skulle vi väl kunna byta ut "Aftonstjärnan" mot "Morgonstjärnan" i satsen ovan. Då får vi: "Sven vet inte att Morgonstjärnan är samma som Morgonstjärnan". Medan det verkar vara helt i sin ordning att Sven inte vet det förra, så måste väl Sven antas vara ytterst förvirrad, om vi skulle kunna tro att han har den åsikt som den senare satsen tillskriver honom. Frege förklarar det hela på följande sätt. I satser av det här slaget refererar inte orden till sin normala referens utan till sin mening. Vad den första satsen säger blir då att Sven inte vet att den klart lysande himlakropp som på morgonen kan ses i öster är densamma som den klart lysande himlakropp som på kvällen kan ses i väster. Det tycks fullt rimligt att Sven saknar denna kunskap. Den andra satsen säger däremot att Sven inte vet att den klart lysande himlakropp som på morgonen kan ses i öster är densamma som den klart lysande himlakropp som på morgonen kan ses i öster. En sådan okunskap verkar det svårt att ha. I satsen "Sven vet inte att Aftonstjärnan är samma som Morgonstjärnan" kan vi alltså inte byta ut "Aftonstjärnan" mot "Morgonstjärnan" och samtidigt vara säkra på att resultatet blir en sann sats. Däremot gäller det att om vi byter ut "Aftonstjärnan" mot "Morgonstjärnan" i A ovan så får vi fortfarande en sann sats, nämligen B. Vi är här inne på något som varit mycket diskuterat i språkfilosofin. Den fråga man behandlat är hur vi skall förstå skillnaden mellan extensionala och intensionala satser. I en extensional sats som Aftonstjärnan är densamma som Venus kan vi byta ut alla uttryck som har samma referens mot varandra utan att satsens sanningsvärde ändras: En sann sats blir fortfarande sann och vice versa. I intensionala satser däremot kan man inte göra så utan att riskera att sanningsvärdet ändras. Typiska intensionala satser Språket och världen - 54

11 är sådana som inleds med fraser som "Platon säger att ", "Pelle tror att ", "Inger avser att ", "Torsten är rädd för att " som följs av en bisats som anger vad vederbörande säger, tror, avser eller är rädd för. Övning 34 Oskar vet att mannen som bor på andra sidan gatan brukar gå på morgonpromenad med sin hund. Mannen på andra sidan gatan är faktiskt också ordförande i kommunfullmäktige. Vet då Oskar nödvändigtvis att ordföranden i kommunfullmäktige brukar gå morgonpromenad med sin hund? Förklara varför/varför inte med hjälp av Freges distinktion mellan betydelse och mening. Övning 35 Hur skall vi förklara meningen hos satsen "Jultomten finns inte" med hjälp av Freges teori? Övning 36 Hitta flera exempel på intensionala satser! Språket och världen - 55

12 Värdefilosofi Argumentation i etiska frågor (2) Svårigheter med etisk argumentation (6) Studiet av etik och moral (11) Normativ värdefilosofi (11) Värdeteori (12) Empirisk moralforskning (13) Några riktningar inom normativ etik (14) Vad gör en handling rätt? (14) Konsekvensetik Utilitarism (14) För vem? (14) Vad är gott? (15) Egenvärde/instrumentellt värde (15) Ett egenvärde (monism) (16) Flera egenvärden (pluralism) (17) Sammanfattning (18) Preferensutilitarism (19) Några invändningar mot utilitarismen (19) 1. Mot konsekvensetik i allmänhet (19) 2. Kritik av utilitarismen som sådan (23) Harald Ofstad Bernard Williams Utilitarism / deontology (27) Synen på etiska regler (28) Etiska konflikter (31) Dygdetik (34) Feministisk etik (36) Rättvisa (37) Etikens räckvidd (38) Frihet och ansvar (39) Valfrihet och ansvar (39) Viljans frihet och ansvar (41) Politisk filosofi (44) Frihet (44) Negativ och positiv frihet (46) Rättviseproblemet (50) Amerikansk liberalism (52) John Rawls (53) Robert Nozick och libertarianismen (56) Kommunitarism (57) Makt och inflytande (58) Den liberala synen på makt (61) Den strukturella synen på makt (62) Den poststrukturalistiska synen på makt Foucault (63) Feminismen (67) Liberalfeminism (69) Marxistisk feminism/socialistisk feminism (69) Radikalfeminism (70) Poststukturalistisk feminism Queerfeminismen (70) Simone de Beauvoir (71) Ekosofi-Miljöetik (73) Värde (74) Ia) Människocentrerad konsekvensetisk miljöetik (75) Ib) Människocentrerad deontologisk miljöetik (76) IIa) Icke-människocentrerad konsekvensetisk miljöetik (77) IIb) Icke-människocentrerad deontologisk miljöetik (78) Rättigheter grundade på subjektiva intressen (78) Rättigheter grundade på objektiva intressen (79) Rättigheter för icke-levande företeelser (Ekocentrism) (80) Arne Naess och "djupekologin" (81) Estetik (83) Det sköna estetiska egenskaper (83) Det i sig estetiska (85) Att bedöma och värdera (88) Värdefilosofi - 1

13 Argumentation i etiska frågor Den 8 augusti 2000 föddes de två flickorna Jodie och Mary i Manchester, England. De var s k siamesiska tvillingar, vilket innebär att de var sammanvuxna vid födseln. Var och en av dem hade sina egna hjärnor, hjärtan och lungor och andra livsviktiga organ och var och en hade också egna armar och ben. De var sammanvuxna i kropparnas nederdelar och hade en gemensam ryggrad. Jodie hade normalt utvecklade organ medan Marys hjärna, hjärta och lungor var mycket underutvecklade. Detta innebar att Jodies hjärta och lungor fick det dubbla arbetet att förse både henne själv och sin syster med syresatt blod. Läkarna undersökte flickorna och kom fram till att de kunde separeras genom en operation. De bedömde också att, om inte operationen gjordes inom en snar framtid, skulle Jodies cirkulationssystem ge vika på grund av den svåra ansträngningen att hålla båda vid liv, och båda flickorna skulle dö. Om man däremot gjorde operationen, hade Jodie en mycket stor chans att överleva, men det stod också helt klart att Mary då skulle dö. Läkarna ville genomföra operationen för att rädda Jodies liv, men flickornas föräldrar sade nej. Familjen kom från Malta, där katolicismen har ett starkt inflytande, och föräldrarna var djupt troende katoliker. De menade att allt låg i Guds händer och att det var fel att ingripa då Gud hade låtit barnen födas på det sätt som de gjort. De var övertygade om att det inte kunde vara rätt att döda ett av barnen för att rädda livet på det andra. Läkarna ville ändå operera och vände sig till domstol för att få svar på frågan om det var lagligt att operera mot föräldrarnas vilja. En domare i domstolen beslöt att operationen fick genomföras. Föräldrarna överklagade domen till en högre domstol och fick då stöd genom en skrivelse till domstolen från den katolske ärkebiskopen av Westminster, men domstolen gick på den förste domarens linje och tillät operationen. Den genomfördes den 6 november Mary avled efter operationen som man hade förutsagt, trots att läkarna gjorde allt de kunde för att rädda hennes liv. Jodie opererades så att hennes kropp rättades till och därefter kunde utvecklas helt normalt. Några månader senare återvände hon till Malta tillsammans med sina föräldrar. Värdefilosofi - 2

14 Det var en svår situation som föräldrar, läkare och domare ställdes inför här. För domarna gällde det att komma fram till om det var förenligt med engelsk lag att tillåta operationen. För föräldrarna och läkarna innebar det främst att de ställdes inför ett etiskt eller moraliskt problem: Är det moraliskt rätt att orsaka Marys död för att kunna rädda Jodies liv? Ett moraliskt problem, som innebär att man måste välja mellan alternativ och att man gör något som inte är önskvärt, vilket man än väljer, brukar kallas ett etiskt eller moraliskt dilemma. I det här fallet har man att välja mellan att inte operera av respekt för Marys rätt till liv, vilket leder till den oönskade konsekvensen att Jodie kommer att dö, och att operera, vilket leder till att Jodie räddas till livet men får det oönskade resultatet att Mary dör tidigare än hon annars skulle ha gjort. Vad är det då som kännetecknar ett etiskt problem? Etiska problem är allvarliga. De gäller val där viktiga värden står på spel som människovärde och människors och djurs välmående, välfärd och livskvalitet. Olika och motstridiga etiska krav gör sig gällande. En handling kan betraktas som rätt utifrån ett etiskt krav men som orätt utifrån ett annat. Vilket av dessa krav är det då viktigast att uppfylla? I vårt exempel ställs den moraliska principen att man inte får orsaka en människas död mot principen att man måste rädda liv. Ofta ställs olika individers eller gruppers moraliska rättigheter, behov eller intressen mot varandra. I vårt fall Marys rätt att inte berövas livet mot Jodies rätt att bli räddad. Många etiska dilemman kan verka olösliga. Vilket man än väljer blir det fel. I vissa fall kan man ändå fatta ett beslut genom att man kommer fram till att något av alternativen ändå är det som man bör välja. Det kan gå till så att man noga tänker igenom vad de olika alternativen innebär och finner att ett av alternativen är bättre trots att det har stora nackdelar. I tvillingarnas fall finns det moraliska skäl mot att operera. Det är normalt sett inte rätt att förkorta någons liv. Det finns också starka moraliska skäl för en operation. Det är en läkares plikt att försöka rädda människoliv då detta är möjligt. Något som också kan göra det mindre fel att operera är att Mary ändå kommer att dö, då Jodie helt säkert dör inom en snar Värdefilosofi - 3

15 framtid, om inte operationen genomförs. Läkarna kommer fram till att man bör genomföra operation för att åtminstone rädda en av flickorna. När det gäller föräldrarna kan man ifrågasätta om de upplevde sin oerhört svåra situation som ett moraliskt dilemma. Genom hela processen vidhöll de att det bara fanns en moraliskt riktig utväg: att inte operera. Hela tiden framför de sina argument för denna uppfattning och är alltså beredda att gå till domstol för att få gehör för ståndpunkten att operationen bör förhindras. Vi kan se att moraliska skäl eller argument kan ha olika funktioner. För läkarna gällde det att lösa ett moraliskt dilemma som de befann sig i. Genom att begrunda skälen för och emot en operation kom de så fram till en lösning. För föräldrarna gällde det snarare att framföra argument som var avsedda att övertyga andra, i det här fallet att inverka på domstolens beslut. I vardagslivet ställs vi ibland inför etiska dilemman. Det kan vara så att vi måste fatta ett beslut om att handla på ett visst sätt, och det kan innebära att vi måste ta ställning till om den eller de handlingar vi kan välja att göra är moraliskt riktiga eller inte. Är det rätt av mig att hjälpa en kamrat att fuska på ett prov i skolan? Har det med saken att göra att han varit sjuk och inte kunnat läsa på och att han i annat fall helt säkert kunde ha klarat provet utan hjälp? Skall jag ange min arbetsgivare för skattefusk? Men då ryker ju de förmåner jag har haft i den lönande verksamheten! Skall jag hålla mitt löfte att köpa ut sprit till en "kompis" trots att jag fått reda på att han brukar misshandla sin fru under rusets inverkan? I situationer av det här slaget behöver vi väga skälen för och emot och försöka resonera oss fram till en lösning. I andra situationer vill vi kanske övertyga någon annan om att han bör handla på ett visst sätt. Då gäller det att argumentera för en ståndpunkt med så goda och verkningsfulla argument som möjligt. Ett exempel på en sådan situation kan vara att du vill övertyga en vän om att han faktiskt har en moralisk skyldighet att ställa upp för en arbetskamrat som blir mobbad på deras arbetsplats. Värdefilosofi - 4

16 I vårt samhälle diskuteras en mängd etiska frågor av allmän karaktär: Är det moraliskt rätt att lagen tillåter abort? Är det rätt att läkare skall få ge dödshjälp? Skall det vara tillåtet att utföra djurförsök? Som enskild person kan jag känna att det är viktigt för mig att ha en egen uppfattning i en fråga av det här slaget. Om jag har en egen ståndpunkt kan detta också innebära att jag försöker påverka andra att dela min uppfattning. Livliga diskussioner förs i hemmet, kamratkretsen och arbetsplatsen. Inom politiken spelar moraliska uppfattningar en stor roll. Politikernas moraluppfattning styr ofta deras beslut när en lag stiftas. Skall vi ha en lag som tillåter att myndigheter avlyssnar all datatrafik till och från utlandet? Vissa menar att sådan avlyssning inte är moraliskt försvarbar, eftersom den kränker enskilda personers integritet. Andra menar att den kan moraliskt försvaras, eftersom den skyddar vårt land och dess invånare från terrorism och internationell brottslighet. Under den senare delen av 2010-talet och framåt har frågan besvarats olika av olika partier, och meningsskiljaktigheter har också uppstått inom partierna. Enskilda opinionsbildare, som t ex ledarskribenter på dagstidningar och skribenter på tidningarnas debattsidor, försöker påverka politikernas ställningstagande i olika frågor De vill naturligtvis också påverka den allmänna opinionen i samhället och få folk att stödja politiska partier, vilkas åsikter i frågan stämmer överens med deras egna. Det har också bildats organisationer som kämpar för vissa ståndpunkter. Ett exempel på sådana är Riksföreningen Rätten Till En Värdig Död som vill verka för den enskilda människans rätt att själv bestämma över sin behandling i livets slutskede, vilket bl a innebär att man vill skapa opinion för varje människas rätt att på egen begäran få hjälp att dö när fortsatt liv innebär ett oacceptabelt lidande, som den drabbade ej vill bära. Ett annat exempel är föreningen Ja till Livet som arbetar med att stärka människovärdet i frågor som abort, fosterdiagnostik och vård i livets slutskede och verkar för att minimera förekomsten av aborter. I alla dessa sammanhang framförs argument för och emot en etisk ståndpunkt med syfte att övertyga dem som har en motsatt åsikt eller ännu inte bildat sig en uppfattning i frågan. Värdefilosofi - 5

17 Feminismen Feminism är ett mycket omfattande begrepp som står för olika riktningar och rörelser som har det gemensamt att de vill belysa och bekämpa kvinnornas underordnade ställning. Feministiska riktningar finns inom politisk ideologi, praktisk politik, vetenskap och filosofi. Här skall vi endast beröra ett fåtal aspekter på den rika flora av idéer och ämnesområden som ryms inom feminismen. De olika riktningarna inom feminismen vill besvara två frågor: 1. Vad är orsaken till kvinnornas underordning? 2. Hur skall underordningen bäst bekämpas? Hur olika feministiska riktningar besvarar dessa frågor beror i stor utsträckning på vilka grundläggande uppfattningar de anknyter till när det gäller politisk ideologi, vetenskapsfilosofi och människosyn. Liberalfeminism, marxistisk feminism och socialistisk feminism har, som framgår av namnen, sin grund i olika samhällsfilosofiska och ideologiska uppfattningar. En viktig fråga är vad som gör oss till man och kvinna. Är de egenskaper som vi uppfattar som typiskt manliga eller kvinnliga naturgivna och bestämda av biologiska orsaker eller bör vi se dem som en skapelse av sociala förhållanden? Enligt ett biologistiskt synsätt skall olikheterna mellan könen ses som bestämda av naturen och måste eller bör accepteras som de är. Biologismen har åberopats av motståndare till feminismen som vill behålla kvinnans underordning i samhället. Men också särartsfeministerna menar att det finns genetiska skillnader mellan könen, som ger upphov till typiska manliga och kvinnliga egenskaper, men detta utgör inte något hinder för den sorts feminism de förespråkar. De menar att de kvinnliga egenskaperna bör uppvärderas så att de betraktas som likvärdiga med de manliga. Moderskapet och kvinnans omsorg om andra är exempel på det som bör uppvärderas. (Carol Gilligans feministiska etik är ett exempel på särartstänkande. ) Biologismens motståndare konstruktivisterna menar i stället att könen skall ses som sociala konstruktioner. Med det menas att uppdelningen i män och kvinnor och de beskrivningar vi gör av typiskt manliga och kvinnliga egenskaper är något som vi människor själva skapat. Det finns också åsikter som utgörs av blandningar av de två synsätten. Man kan Värdefilosofi - 67

18 mena att biologin spelar en roll men att också sociala faktorer medverkar till könskategoriernas uppkomst i olika proportioner. Särartsfeminismens motsats, likhetsfeminismen, som framhåller den grundläggande likheten mellan män och kvinnor har en konstruktivistisk syn på könsskillnaderna. De riktningar som vi tar upp nedan har en likhetsfeministisk grundsyn. Genusbegreppet Feminister har skapat begreppet genus för att beskriva de sociala aspekterna på kön. (På engelska använder man ordet "gender" för detta begrepp.) Då vi klassificeras som tillhörande ett visst genus, medför detta att vi tillskrivs vissa egenskaper och förväntas uppträda och handla på vissa sätt. Olika krav ställs på oss som man eller kvinna. Förhållandet mellan genus och biologiskt kön har uppfattats på olika sätt. En del har menat att genus bygger på det biologiska könet och utgör den sociala tolkningen av biologiskt kön. Andra har däremot sett genus som det primära och betraktat det biologiska könet som lika konstruerat som genus i övrigt. Genussystemet Yvonne Hirdman (f. 1943) har lanserat begreppet genussystem. Hirdman menar att man inte kan se genus och biologiskt kön som separata storheter, men det biologiska könet spelar stor roll vid uppkomsten av genus. Genussystemet innehåller enligt Hirdman två mekanismer: Den ena är särskiljning som innebär att män och kvinnor antas ha motsatta egenskaper, Den andra är hierarkisering som består i att de egenskaper som tillskrivs männen värderas högre än de som kvinnorna förmodas ha. Liberalfeminism Liberalfeminismen utgår från det liberala idealet om individens frihet och autonomi. Könet skall inte ha någon betydelse, utan kvinnor skall ha samma rätt att delta i samhällsliv och politik som männen. Att kvinnorna är underordnade beror främst på att de inte haft möjlighet till ett verkligt deltagande i det politiska livet. Många av feminismens pionjärer under och 1800-talen, som Mary Wollstonecraft och Harriet Taylor, räknas till de liberala feministerna. Dåtidens liberalfeminister kämpade för att kvinnorna skulle ha samma lagliga rättigheter som männen. Den hårdaste kampen kom att gälla den kvinnliga rösträtten. Värdefilosofi - 68

19 Enligt liberalfeminismen skall alla, både män och kvinnor, ses som individer med samma rättigheter och skyldigheter. I det avseendet är alla människor lika och skall behandlas lika. Det har riktats kritik mot liberalfeminismen på den här punkten. Det har sagts att liberalfeminismen eftersträvar ett könsneutralt samhälle. Men i ett sådant samhälle bortser man ifrån olikheterna mellan män och kvinnor. Därmed osynliggörs de problem som kvinnor kan ha i egenskap av att vara kvinnor, menar man. Det räcker inte med att ge kvinnor lika rättigheter, om traditionella könsrollsmönster hindrar kvinnor från att utnyttja dessa rättigheter. Den borgerliga feminismen vid sekelskiftets slut ville ofta att kvinnan skulle anpassa sig till den moderna livsstilen. Det månde gälla arbetslivet eller något så banalt som klädmodet, vilket målningen från år 1900 av Jean Béraud visar. Arbetarkvinnan önskade radikalare ingrepp i samhällslivet för skydd av kvinnan. Photo Josse Marxistisk feminism/socialistisk feminism Marxistiska feminister menar att klassamhället skapar förutsättningarna för utnyttjandet av kvinnan. Kvinnoförtryckets ursprung är relationerna inom familjen, som denna har utformats i det kapitalistiska systemet. I och med revolutionen kan familjen reformeras och upphöra att vara en ekonomisk enhet, där kvinnan har en underordnad ställning. Det är vanligt att man skiljer mellan marxistisk feminism och socialistisk feminism. De socialistiska feministerna menar att kapitalismen är en viktig orsak till kvinnoförtrycket men betonar att det också finns andra faktorer av psykologisk och social art bakom kvinnans underordning i samhället. De ser också samband mellan klasskillnader, könsskillnader och skillnader i etnicitet som grund för förtryck. Alla dessa skillnader bör Värdefilosofi - 69

20 bekämpas. Den nuvarande samhällstrukturen måste omvandlas i riktning mot ekonomisk, social och könsmässig jämlikhet. Kampen skall ske på alla politiska fronter. Ett exempel på de socialistiska feministernas engagemang är kravet på kvotering (positiv särbehandling) för att ge eftersatta grupper större möjlighet till utbildning och arbete inom områden där de är underrepresenterade. Radikalfeminism Radikalfeminismen, som uppstod på 1960-talet, menar att orsaken till kvinnoförtrycket är att vi lever i ett patriarkalt samhälle där det råder en könsmaktsordning. En av grundarna till radikalfeminismen är Shulamith Firestone (f. 1945). Enligt radikalfeministerna är dagens samhällsstruktur skapad av män och befäster därför männens överordnade ställning. Vetenskap, filosofi, religion, konst, och litteratur har stor betydelse för hur samhället utformas men präglas helt av manligt tänkande. Därför måste kvinnorna göra sig gällande på dessa områden och omskapa dem helt och hållet. Radikalfeministerna betonar sexualitetens betydelse vid upprätthållandet av patriarkatet. Sexualiteten, som den har utvecklats i vårt samhälle, präglas av manlig överordning. Den är en politisk och social konstruktion i kvinnoförtryckets tjänst. Hustrumisshandel och våldtäkt är medel för att förtrycka kvinnor liksom pornografi och prostitution. En gren av radikalfeminismen är den lesbiska feminismen som vill lösa problemet med det sexuella förtrycket genom att ersätta heterosexuellt umgänge med män med lesbiska förhållanden. Poststukturalistisk feminism Queerfeminismen Queerteorin har sin grund i flera olika riktningar som poststrukturalism, radikalfeminism och lesbisk feminism. Michel Foucault räknas som en av pionjärerna in om queerteorin. Foucault har en konstruktivistisk syn på uppkomsten av samhällsstrukturerna och även på skapandet av uppdelningen i olika genus. Judith Butler (f. 1956) har haft en avgörande betydelse för queerteorins uppkomst. Även om man betraktat genus som socialt konstruerat, har man ansett att det biologiska könet är det primära och att de som biologiskt sett är kvinnor påtvingats ett socialt genus. Butler vänder på steken och ifrågasätter själva distinktionen mellan kön och genus. Det är Värdefilosofi - 70

21 inte så att vi "från början" är män, kvinnor, homosexuella eller heterosexuella. Själva vår könsidentitet är en social konstruktion. Utifrån den tanken bekämpar Butler den s k "heteronormativiteten" som innebär att endast heterosexuella förhållanden ses som de normala och riktiga. Butler strävar efter att befria oss från heteronormativiteten och sprida insikten om att vi är fria att välja vår sexuella identitet. Butler anser det vara fel att stoppa in människor i olika könskategorier och menar att vi skall sluta att tala om kvinnor som en särskild kategori. Genom att betrakta kvinnor som just kvinnor medverkar vi till att befästa den kvinnliga identiteten. Detta bidrar i sin tur till att stereotypa föreställningar om en särskild kvinnlig natur eller särart kan fortleva, vilket gör det lättare att bevara de rådande maktstrukturerna i samhället. Butler har kritiserats på den här punkten. Det finns risker med att inte tala om kvinnor som grupp, menar man. Rent faktiskt är det ju så att kvinnor förtrycks just i sin egenskap att vara kvinnor. Även om kvinnokönet är en social konstruktion, är det en realitet att vissa individer räknas som kvinnor och därför är utsatta för förtryck. Får vi då inte tala om kvinnor som kvinnor är det svårt att ge en korrekt beskrivning av de maktförhållanden i samhället som innebär kvinnors underordning och bekämpa dessa. Simone de Beauvoir Simone de Beauvoir ( ) levde tillsammans med Jean-Paul Sartre. Också i filosofin stod de nära varandra. Man har sett henne som en elev till Sartre, men numera betonas hennes självständighet som filosof. Vad man kan säga är att hon delade Sartres existentialistiska grundsyn och gav uttryck för den i sina skrifter. Simone de Beauvoir utvecklade en feministisk filosofi, som har sin grund i existentialismen. I Det andra könet (1949) ger hon en förklaring till kvinnans underordnade ställning i samhället. "Man föds inte till kvinna, man blir det", är ett ofta återgivet citat. Det speglar den existentialistiska uppfattningen att existensen föregår essensen; d v s att människans egenskaper inte är givna i och med att vi börjar finnas till utan förvärvas under livets gång genom våra val och handlingar. Människan har därför en principiell möjlighet att inom vissa givna ramar välja vem och vad hon vill bli. Simone de Beauvoir menar att det för kvinnan finns stora hinder för att utnyttja den frihet hon egentligen har. En viktig tankegång i existentialismen handlar om vårt förhållande till andra människor eller, som man brukar säga, den andre. Enligt Sartre vill vi behärska vår omgivning och därför vill vi göra våra medmänniskor till ting, som vi kan manipulera. Simone de Beauvoir menar nu att just kvinnan är den andre i förhållande till mannen. Mannen vill behärska kvinnan och har också lyckats med det. Värdefilosofi - 71

22 Flera faktorer spelar in här. Utformningen av våra liv beror i stor utsträckning på den situation vi befinner oss i. Vår frihet begränsas av omgivningens tryck. Kvinnan har inte tillåtits vara ett självständigt subjekt och stängts in i generella kategorier. Hennes liv begränsas av lagar och förordningar och andras föreställningar om vad en kvinna är och bör vara. Hon har fått lära sig att moderskapet och ansvaret för hemmet är det naturliga i hennes liv och att hon skall hålla sig till den privata sfären och inte ta plats i den offentliga sfären, i yrkesliv och samhällsliv. På så sätt har mannen, Subjektet, gjort kvinnan till ett objekt, ett ting. Detta innebär bl a att kvinnorna får föreställningen att de har en bestämd kvinnlig natur från födseln och att de inte kan ändra sitt liv till något annat. Enligt den existentialistiska uppfattningen är föreställningar av det slaget falska; egentligen är kvinnan fri att välja och att forma sitt liv på ett sätt som avviker från de rådande normerna. Kvinnorna måste alltså inse detta för att kunna skapa förändring. Ett hinder för att ta till sig denna insikt är, enligt existentialisterna, att frihet skapar ansvar. När man förstår att man själv har ansvaret för vad man gör och vem man blir, får man ångest. Ett sätt att undgå denna ångest är att förneka att man är fri, vilket innebär att man betraktar sig själv som ett ting med en given natur, som man inte kan ändra på. Denna frestelse att förtingliga sig själv måste alltså kvinnorna övervinna. En annan faktor som hindrat kvinnors frigörelse är att de inte har slutit sig samman och visat varandra solidaritet på det sätt som undertryckta raser eller proletariatet har kunnat göra. Detta beror på att kvinnorna "lever skilda från varandra, utspridda bland männen och är genom bostad, arbete, ekonomiska intressen och sociala villkor fastare bundna till vissa män - en far eller en make - än till andra kvinnor". En förutsättning för kvinnornas frigörelse är att hon kommer ut i arbetslivet och genom yrkesarbete uppnår ekonomiskt oberoende. Kvinnorna måste bli jämlika med männen i det offentliga livet och utveckla manliga egenskaper som rationalitet och självständighet. Simone de Beauvoir förutser en framtid där relationen mellan könen ser helt annorlunda ut än tidigare. Relationerna bygger på jämlikhet och ömsesidighet. Det andra könet slutar med orden: "Det är i den givna världen det ankommer på människan att se till att frihetens rike triumferar. För att hemföra denna högsta seger krävs det bland annat att män och kvinnor bortom sina naturliga olikheter otvetydigt hävdar sitt broderskap." Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre på Café de Flore i Paris Teckning av Ramon Cavaller Värdefilosofi - 72

23 Det har varit vanligt att skilja mellan form och innehåll i konsten. De formella egenskaperna har att göra med konstverkets struktur och sammansättning medan innehållet utgörs av det som konstverket förmedlar eller skildrar såsom tankar, idéer, känslor eller fiktiva eller verkliga skeenden. Formalisterna betonar den formella sidan av konsten. För dem är formen det estetiskt sett väsentliga i konsten. Formalisternas uppfattning motsägs av dem som vill se innehållet som likvärdigt med eller viktigare än formen. Man kan tänka sig att olika konstarter och riktningar inom konsten är olika på det sättet att formen respektive innehållet betyder mer eller mindre. Man kan således tänka att formen har en avgörande betydelse inom musiken medan innehållet dominerar inom litteraturen. Likaså kan man tänka sig att form och innehåll är likvärdiga i traditionellt, föreställande måleri, medan formen har större betydelse i modern abstrakt konst. I litteraturen betyder nog formen mera inom lyriken än inom prosa och dramatik. Metaestetik En mycket omdiskuteras fråga är om de estetiska egenskaperna är något slags objektiva egenskaper hos föremål. Somliga menar att egenskapen att vara vacker är en egenskap hos det vackra föremålet. En motsatt ståndpunkt återges i det välkända talesättet "Beauty is in the eye of the beholder", som vi brukar återge på engelska fastän det har sitt ursprung i det antika Grekland. Man menar alltså att skönhetsupplevelsen är subjektiv och att olika personer har olika smak och därför upplever konst olika. Det finns ju stora skillnader i hur olika individer upplever konst. Vi kan ta musiken som exempel. De flesta människor uppskattar musik, men en del vill höra klassisk musik andra lyssna på hårdrock eller dansa till dansbandsmusik. Det finns de som bara kan tänka sig att ta del av ett visst slags musik medan andra är uppskattar flera eller alla musikformer. Vad som bestämmer vad vi tycker om är social och kulturell bakgrund, ålder och andra saker som är knutna till den miljö vi lever i. Estetiker har argumenterat för att det finns vissa egenskaper i konsten som alltid varit uppskattade. Somliga har också menat att detta bevisar att det finns objektiva estetiska egenskaper. Ett vanligt exempel som getts på sådana egenskaper är Gyllene snittet, som förkommer i måleri, skulptur och arkitektur men också i vardagsföremål och i naturen. Vi visar på nästa sida ett exempel på gyllene snittet i ett fönster. (Vi gör Värdefilosofi - 84

24 naturligtvis ingen härledning av längderna i Gyllene snittet, vilket kanske inte ens din mattelärare klarar av.) Redan under antiken uppmärksammade man Gyllene snittet. Man har menat att människokroppens proportioner kan beskrivas med Gyllene snittet och många andra föremål i naturen kan beskrivas på samma sätt. Konstnärer har i alla tider, mer eller mindre medvetet, skapat utifrån Gyllene snittet. Många har sett detta som bevis för att Gyllene snittet beskriver en objektiv estetisk egenskap hos föremål. Andra har menat att vår uppskattning av Gyllene snittet är kulturellt betingat. Det har uppstått en konstnärlig tradition som betraktat Gyllene snittet som en norm för skönhet och vi har genom uppfostran och utbildning lärt oss att tycka om konstverk som uppvisar det. Den s k Fibonaccis spiral kan konstrueras utifrån Gyllene snittet Framför Göteborgsoperan hittar man denna skulptur inspirerad av Fibonaccis spiral. Det gyllene snittet har även hittats i många musikaliska verk. Foto: Lina Mattsson Värdefilosofi - 85

25 B. Förklaringar I det här avsnittet skall vi ta upp vetenskapliga förklaringsmodeller av ett mycket allmänt slag. Vi skall senare se hur olika vetenskaper och även olika vetenskapsfilosofiska skolor förhåller sig till de här modellerna. En förklaring är, kort sagt, en redogörelse för varför något inträffar. En förklaring kan vara av olika slag. Vi skall här beskriva tre olika slags förklaringar. Orsaksförklaringar Vi skall illustrera vad en orsaksförklaring innebär med ett enkelt exempel. Fru Svenssons dotter Lotta, som är mycket motorintresserad, undrar varför herr Persson står och svär bredvid sin bil på morgonkvisten. Fru Svensson säger då att hans kylare har frusit och att han därför inte kan köra sin bil. Fru Svensson däremot har startat sin bil utan vidare. "Varför har inte din kylare frusit?" frågar Lotta. "Därför att jag har hällt glykol i kylaren", säger fru Svensson. "Jamen", säger Lotta, "varför fryser inte kylaren då du har hällt glykol i den?" "Jo", säger fru Svensson, "därför att om man häller glykol i kylvattnet så sjunker dess fryspunkten, och då fryser det ju inte så lätt." Vad vi har här är två olika slags förklaringar. Den första ges då Svensson besvarar frågan varför kylaren inte frusit med att säga att hon hällt i glykol i kylvattnet. En sådan förklaring kallas orsaksförklaring. Då hon besvarar den senare frågan, varför glykol förhindrar frysning, förklarar hon detta genom att hänvisa till en "lag" som gäller för skeendet. Lagen hon hänvisar till kunde formuleras: Om man tillsätter glykol till vatten sjunker dess fryspunkt. De förklaringar vi nämnt här sker enligt följande schema: L: F: explanans-satser (explanans=det som förklarar) E: explanandum-sats (explanandum = det som skall förklaras) L-satsen anger en lag, som gäller för ett skeende, medan F-satsen är ett påstående att ett visst faktum föreligger, för vilket lagen gäller, och E- satsen anger den företeelse som skall förklaras. I vårt exempel blir då: L: Om man häller glykol i vatten, så sjunker dess fryspunkt. F: Fru Svensson har hällt glykol i kylvattnet på sin bil. E: Kylvattnet i fru Svenssons bil har en låg fryspunkt. Vetenskapsteori - 6

26 Fru Svenssons svar på den första frågan från Lotta innebar att hon angav F-fakta, det senare svaret att hon angav L-lagen. Den förklaringsmodell vi beskrivit här kallas deduktiv-nomologisk (grek. nomos, lag), eftersom man här deducerar fram det som skall förklaras från en lag. Lagar av det slag vi har nämnt här kan uppställas inom de flesta vetenskaper. Ett bra exempel på lagar är de naturlagar som man ställer upp inom naturvetenskaperna, men det finns också exempel på liknande lagar inom samhällsvetenskaperna. Ett exempel från det senare området är Michels lag om oligarkisk kontroll, som avses gälla inom sociologin för organisationer. Denna lag säger att i organisationer kommer ett väl organiserat fåtal att ha ganska absolut och fortlöpande kontroll. Vetenskapliga lagar av det slag vi talar om här skall noga skiljas från "lagar" i betydelsen juridiska rättsregler eller moraliska och andra normer, som säger att något bör eller får göras. Lagar av den typ vi behandlat här säger ju att något är eller blir fallet under vissa förutsättningar. Vi kan dela in lagarna i universella, numeriska och statistiska lagar: En universell lag gäller för samtliga företeelser av ett visst slag. Exempel: Alla kroppar utvidgar sig vid uppvärmning. En numerisk lag anger ett samband, som kan uttryckas i siffror. Exempel: Den kraft f med vilken en masspartikel m påverkar 1 en annan masspartikel m 2 är proportionell mot produkten av partiklarnas massa m1 m och omvänt proportionell mot 2 kvadraten på avståndet r mellan partiklarna. En statistisk lag gäller om en viss del av ett visst slags företeelser. Exempel: Risken att få lungcancer är c:a 20 ggr större för den som röker 40 cigaretter om dagen än för icke-rökare. Det utmärkande för statistiska lagar är att man inte kan dra några helt säkra slutsatser om enskilda fall. Slutsatsen följer bara med en viss angiven sannolikhet. Vetenskapsteori - 7

27 Exempel: L: Risken att få lungcancer är 20 ggr högre för den som röker 40 cigaretter om dagen än för icke-rökare. F: Kalle röker 40 cigaretter om dagen. (Det är 20 ggr sannolikare än för icke rökare) E: Kalle får lungcancer Universella lagar är deterministiska i den meningen att de förutsäger att en viss händelse med säkerhet kommer att inträffa under vissa betingelser. En statistisk lag däremot förutsätter inte att determinismen gäller. Inom fysiken finns det områden som är omöjliga att beskriva med universella, deterministiska lagar. Ett sådant exempel är kvantmekaniken, där man får nöja sig med statistiska lagar. De tre bilderna till höger visar sannolikheten att finna en elektron i de tre olika skalen. Ju mer svärtat ett område är på bilden desto större är sannolikheten att finna en elektron på denna plats. Också i samhällsforskningen kan det vara svårt att formulera lagar som t ex kan förutsäga att en person kommer att handla på ett visst sätt under vissa förutsättningar. Det går att konstatera att det är stor sannolikhet för att barn till akademiker går vidare till högre studier, men det är mycket svårt att fastställa under vilka betingelser det är helt säkert att ett akademikerbarn väljer högre studier. Man kan då nöja sig med att formulera den statistiska lagen som anger sannolikheten för ett visst beteende, särskilt om man tycker att man inte har någon större nytta av en säkrare kunskap på området. Att fastställa ett statistiskt samband är inte alltid detsamma som att ge en statistisk förklaring. Man har konstaterat att det finns ett statistiskt samband, en korrelation, mellan storleken av alkoholkonsumtionen i ett samhälle och antalet alkoholister. Ett sådant samband ger dock ingen förklaring till varför enskilda personer blir alkoholister i detta samhälle. Det är heller inte säkert att vi tycker att vi har fått en förklaring till varför antalet alkoholister är så stort genom att vi finner detta samband. Man kan också anta att det finns andra faktorer i samhället än storleken på alkoholkonsumtionen som förklarar det faktum att så många riskerar att bli alkoholister. Sådana faktorer kan vara kulturellt betingade dryckesmönster, oro i samhället, fattigdom etc. Vetenskapsteori - 8

28 Funktionalistisk förklaring I en funktionalistisk förklaring förklarar man ett fenomen genom att ange vad detta orsakar och inte vad det är som orsakar det. Man kan förklara varför människan har njurar med att dessa har till sin funktion att rena blodet från vissa ämnen. Denna förklaringstyp är vanligare inom vissa vetenskaper än andra. Inom fysiken förekommer den inte alls. Däremot är den mycket vanlig inom biologin. Att växter och djur har vissa egenskaper eller organ förklaras ofta med att dessa egenskaper har överlevnadsvärde för individerna. (Skogs)haren har en vit päls på vintern därför att den vita färgen gör det svårare för harens fiender att upptäcka den i snön. Harar med vit päls överlever då lättare. Man kan således förklara att haren har vit päls på vintern med att den vita pälsen har till sin funktion att göra haren svårupptäckt för dess fiender. Också inom samhällsvetenskapen har man ibland givit funktionalistiska förklaringar till olika sociala fenomen och institutioner. Man har t ex velat förklara religionen med att den fyller en nödvändig funktion för samhällens fortbestånd. Ett problem med de funktionalistiska förklaringarna är att de inte förklarar varför just en viss bestämd företeelse fått sin funktion. Varför har vi fått just njurar och inte något annat slags organ för att rena blodet? Detta ger inte den funktionalistiska förklaringen något svar på och inte heller på frågan varför människan som art uppstått med alla sina speciella organ. (Vilken funktion skulle man kunna säga att mänskligheten som helhet har?) När det gäller de funktionalistiska förklaringarna inom biologin kan man säga att de får sitt berättigande genom läran om det naturliga urvalet. En funktionalistisk förklaring inom biologin kan ses som en förenklad form av förklaring som kan "backas upp" med hjälp av en mera utförlig orsaksförklaring, som förklarar varför just en viss egenskap fått sin funktion. Den utförliga förklaringen till att haren har vit päls på vintern är att vissa harar en gång fötts med egenskapen att ha vit päls på vintern. Dessa harar har då haft lättare att överleva och på så sätt har harar med vit vinterpäls levt vidare i större antal och fört sina anlag vidare i större utsträckning än andra harar. (Detta är ett exempel på återkoppling från verkan till orsak. Att harar haft vit päls orsakar att dessa harar överlevt lättare, och denna högre grad av överlevnad hos vita harar har återverkat på populationen av harar, så att ett större antal harar blivit vita på vintern.) Vetenskapsteori - 9

29 Ändamålsförklaringar hos von Wright I boken Explanation and understanding (1971) ställer sig den finländske filosofen Georg Henrik von Wright ( ) frågan vad en förklaring inom den historiska vetenskapen och socialvetenskapen innebär. von Wright menar att förklaringar av händelser, som utgörs av eller åstadkommes av mänskliga handlingar, bör tillgå (och vanligen också tillgår) enligt en modell som starkt avviker från den naturvetenskapliga modellen för orsaksförklaringar. Enligt Aristoteles förklaras alla skeenden, inklusive de fysikaliska, med hjälp av ändamålsorsaker. En sådan förklaring kallas finalistisk. En sten faller till marken, enligt Aristoteles, därför att syftet eller ändamålet med stenens fall är att den skall återvända till jorden, som är dess "naturliga ort". Positivismen kritiserade denna typ av förklaring. Man ansåg att det endast skenbart var en förklaring, därför att resonemanget går i ett slags cirkel. Man har egentligen bara sagt att stenen faller, därför att stenar gör så. Vad man inte observerade på positivistiskt håll var att mänskliga handlingar på ett naturligt sätt får sin förklaring genom angivande av den handlandes avsikt eller ändamål med sin handling, alltså finalistiskt. Det är till och med så, menar von Wright, att vissa händelser inte går att förklara enligt den naturvetenskapliga modellen. Vi tar ett exempel från historievetenskapen. Antag att vårt problem är att komma fram till en förklaring till första världskrigets utbrott. Enligt den positivistiska modellen skulle en förklaring kunna se ut på följande sätt: L: Varje gång någon person dödar en annan under omständigheterna O utbryter ett krig. F: Gavilo Princip skjuter ihjäl den österrikiske ärkehertigen Frans Ferdinand i Sarajevo under omständigheterna O. E: Första världskriget utbryter efter mordet på Frans Ferdinand. Här kan man invända att det är oerhört svårt att formulera lagen L samt bevisa denna. Kan man verkligen hitta alla faktorer som ingår i omständigheterna O och som skulle göra ett krigsutbrott nödvändigt? En del vetenskapsfilosofer, som t ex C. G. Hempel, har menat att även om det är svårt att formulera lagen, så måste det ändå i princip vara möjligt att göra detta, eftersom en förklaring innebär just det att man hänvisar till att något sker enligt en sådan lag. Förklaringar av historiska företeelser skulle således vara omöjliga att göra om inte sådana lagar funnes, menar dessa vetenskapsfilosofer. Vetenskapsteori - 10

30 En annan invändning mot den naturvetenskapliga typen av förklaringar är att omständigheterna O, vilka man hänvisar till i lagen L, skulle bli så omfattande eller speciella att lagen kanske skulle kunna tillämpas endast på ett enda fall, t ex första världskrigets utbrott, men inte på andra krigsutbrott. Man frågar sig då om en förklaring med hänvisning till en sådan "lag" skulle ha något värde. von Wright å sin sida förkastar helt tanken på att historiska förklaringar enbart skulle följa den deduktivt-nomologiska modellen. Han menar i stället att man i historien oftast tillämpar, och bör tillämpa, en finalistisk modell för förklaringar. Skall man förklara en persons handlingar, menar von Wright, kan man använda följande schema: Man vill t ex förklara varför personen P springer. Detta gör man då genom att anta t ex att P avser att hinna med niotåget och att han tror att han inte kan göra detta om han inte springer. Schematiskt beskriver vi detta så här: Premiss 1: P avser att åstadkomma R (R = hinna med tåget). Premiss 2: P tror att han inte kan åstadkomma R om han inte gör G (G = springer). Slutsats: P gör G (eller försöker göra G). En sådan slutledning brukar kallas en praktisk slutledning, eftersom slutsatsen utsäger att någon gör någonting. Som vi ser hänvisar man inte till några allmänna lagar i formuleringen av slutledningen. Om vi återgår till exemplet med första världskrigets utbrott, skulle vi kunna förklara detta genom att hänvisa till de inblandade parternas strävanden och uppfattningar av vad läget krävde. Efter morden i Sarajevo ställer Österrike ett ultimatum till Serbien, som innebär krav på att Serbien fullständigt underkastar sig Österrike. Om vi skall förklara varför Österrike ställde detta ultimatum, kan vi kanske ställa upp följande förklaring: Premiss 1: Premiss 2: Slutsats: Österrike vill utöka sitt inflytande på Balkan Österrikes regering anser att man inte kan göra detta utan att ställa ultimatum efter morden i Sarajevo Österrike ställer ultimatum till Serbien Vetenskapsteori - 11

31 Vetenskapen om människan och samhället Inledning I detta avsnitt skall vi ta upp några riktningar inom vetenskapsfilosofin, som främst intresserar sig för de vetenskaper som studerar människan och det samhälle hon lever i. I inledningen till förra avsnittet nämnde vi de humanistiska vetenskaperna: historia, litteratur-, konst och språkvetenskap som sådana vetenskaper. Vi nämnde i detta sammanhang också samhällsvetenskaper som sociologi och nationalekonomi. Gemensamt för de riktningar vi tar upp här är deras kritiska inställning till de positivister som sett den naturvetenskapliga metodologin som den enda tillämpliga inom samtliga vetenskaper. De alternativ till positivismen, som vi diskuterar här, har i regel sitt ursprung på den europeiska kontinenten, där de fortfarande har en klar dominans. I de anglosachsiska länderna och i Norden har de haft att tävla med en positivistisk trend inom human- och samhällsvetenskap, som dock började vika under senare delen av 1900-talet. Hermeneutik Ordet "hermeneutik" kan översättas med "tolkningslära" och betecknar en verksamhet som tillämpas inom humanistiska vetenskaper och samhällsvetenskaper. Hermeneutiken har sitt ursprung i äldre tiders bibeltolkning. Bland de äldre filosofer som ägnat sig åt hermeneutiken på 1800-talet kan vi nämna Wilhelm Dilthey. Martin Heidegger och dennes lärjunge Hans- Georg Gadamer har utvecklat hermeneutiken under 1900-talet. Den hermeneutiska processen Vad vi förstår eller tolkar i en hermeneutisk process är främst: (i) personer (ii) handlingar, som utförs av personer (iii) produkter av handlingar såsom texter, konstverk m m Vetenskapsteori - 32

32 1. Att förstå en person kan innebära att vi förstår hans tankar, känslor eller avsikter. 2. Att förstå en handling kan innebära att vi förstår avsikten med handlingen. 3. Att förstå en text kan innebära att vi förstår vad en person avsett att uttrycka eller förmedla genom texten. För att en människa skall kunna förstå andra människors tankar, känslor och handlingar måste hon själv vara en person med tankar, känslor och avsikter. Man kunde tänka sig att en maskin eller dator kunde presentera naturvetenskapliga förklaringar genom att den matas med olika data och utifrån dessa formulerar orsakslagar eller statistiska samband, men en maskin kan aldrig förstå något, eftersom förståelse kräver att man själv har tankar och känslor. Att förstå en person är att tillskriva honom eller henne tankar, känslor eller avsikter, och vad en tanke, känsla eller avsikt är kan en människa bara känna till utifrån sin inre erfarenhet. Ett problem inom hermeneutiken har varit frågan om hur pass mycket mina tankar och känslor måste överensstämma med andras för att jag riktigt skall kunna förstå dessa. Vi skall återkomma till denna fråga senare. Här skall vi bara kort redogöra för några minimivillkor, som man allmänt ansett måste vara uppfyllda för att en tolkning skall vara möjlig: (1) Språkgemenskap Tolkaren och den tolkade måste ha ett gemensamt språk. Med det menas inte bara att de talar eller förstår t ex svenska eller engelska, utan också att tolkaren förstår den dialekt eller det gruppspråk (slang, byråkratspråk etc) som den tolkade använder. (2) Traditionsgemenskap Tolkaren och den tolkade måste tillhöra en gemensam kulturell tradition. Med detta menas inte att det skulle vara omöjligt att nå förståelse av andra kulturer utan att sådan förståelse endast kan finnas, om man antingen tillhör den tolkades kulturella gemenskap eller någon annan kulturell gemenskap med liknande tradition eller man på ett eller annat sätt kunnat leva sig in i den främmande kulturen och på så sätt tillägnat sig den. (3) Självförståelse Det ligger i hermeneutikens natur att man måste förstå sig själv, sitt själsliv, sina motiv för att man skall kunna förstå andra. Förståelsen går ju i mycket ut på att man skall "känna igen sig själv i andra". Vetenskapsteori - 33

33 Begreppet förståelsehorisont På grund av vår tidigare erfarenhet och de faktorer som nämnts ovan och som rör språk-, kultur- och självförståelse får var och en av oss en s k förståelsehorisont. Förståelsehorisonten kan sägas bestå av den mängd av medvetna eller omedvetna uppfattningar, både vad gäller fakta och värderingar, som vi har vid en viss tidpunkt. Förståelsehorisonten bestämmer till viss del hur vi skall uppfatta en företeelse som vi vill tolka. Hur skall vi t ex tolka en huvudskakning från en person, som tillhör en annan kultur än vår? I vår horisont ingår kanske föreställningen att dylika beteenden är "naturliga" och att de således har samma innebörd i olika kulturer. Huvudskakningen tolkas då automatiskt som ett nekande (om vi är svenskar). Men vi är kanske bättre informerade än så och vet om att det kan finnas kulturella skillnader i vårt kroppsspråk, så att vi inte direkt gör en bestämd tolkning av beteendet. Det kan också vara så att vi vet att personer från den kultur det rör sig om faktiskt uttrycker jakande genom att skaka på huvudet. Det kan också vara så att det vi vanligen kallar fördomar ingår i vår horisont. Om en "utlänning" närmar sig en annan person, kan den senare tolka detta beteende som ett hot, fastän han inte skulle göra det om en "infödd" företedde samma beteende. Övning M5 Diskutera vilka skillnader det kan tänkas vara mellan tolkningar som görs av människor som tror a) på astrologi och magi b) att människan till sin natur är ond, och sådana som inte gör det. Att tolka en text Då vi har en text framför oss som vi är intresserade av att tolka kan detta innebära att vi söker svar på en eller flera av följande frågor: 1. Vilken avsikt har författaren med texten? 2. Vad vill författaren uttrycka i texten? 3. Vad kan texten antas uttrycka, om vi utgår från de språkliga och kulturella mönster som rådde då texten kom till? Hur skiljer sig de tre frågorna åt? En författare kan ha flera avsikter med att publicera en text. En sådan avsikt kan vara att kritisera förhållanden i samhället. Det står helt klart att Montesquieu i boken Persiska brev avser Vetenskapsteori - 34

34 att kritisera kungamakten och kyrkan. Det skulle vara farligt att framföra denna kritik direkt i 1700-talets Frankrike. Montesquieu går därför en omväg. Han återger innehållet i brev som skickats till hemlandet av två uppdiktade perser som är på besök i Frankrike. Beskrivningen av franska förhållanden tänks ske utifrån främlingars perspektiv och författaren kan då låtsas oskyldig till det som sägs. "Kungen av Frankrike är en stor trollkarl, som har makt över sina undersåtars liv och själ och får dem att tänka som han vill. Har han bara en miljon daler i statskassan och har bruk för två, behöver han endast förkunna att en daler gäller för två och de tror honom. " Det finns också, enligt brevskrivaren, en ännu mäktigare trollkarl än kungen, nämligen påven, som får kungen att tro "att tre bara är en, att brödet man äter inte är bröd och att vinet man dricker inte är vin och tusen andra liknande saker". (Trots "förklädnaden" var Montesquieu så försiktig att han lät publicera boken anonymt i Holland.) Författarens avsikt är alltså att kritisera samhällsförhållandena med det som uttrycks i boken är en beskrivning av hur två fiktiva perser upplever förhållandena i det land de besöker. Ibland kan det vara svårt att tolka vad författaren vill uttrycka i texten. Det kan ibland bero på att man i den tid då texten skrevs rörde sig med andra uttryckssätt och begrepp än de vi använder i dag. I en del dikter talar Bellman om döden på ett ganska förbryllande sätt. Man frågar sig om han verkligen syftar på döden i betydelsen av slutet på livet eller menar han något annat? För att få svar på den frågan måste man söka en vidare kunskap om hur man uttryckte sig på Bellmans tid och vilka begrepp man använde. Texten måste sättas in i det språkliga och kulturella sammanhang där den kom till. Den hermeneutiska cirkeln Någonting som är utmärkande för förståelseprocessen är att den "går i cirkel" på flera sätt. Man brukar tala om den hermeneutiska cirkeln. Vi skall här ta upp två olika sätt som den hermeneutiska cirkeln uppträder på. (1) Del-helhet-cirkeln För att förstå en helhet måste man förstå delarna, och för att förstå delarnas roll måste man förstå helheten. Vetenskapsteori - 35

35 (2) Förståelsehorisont-förståelse-cirkeln Vi förstår en person eller en text utifrån vår egen förståelsehorisont. De föreställningar och uppfattningar, som ingår i vår förståelsehorisont, kan underlätta vår förståelse av det vi tolkar, men de förutfattade meningar, som ingår i förståelsehorisonten, kan också utgöra hinder för vår förståelse. I det senare fallet kan vi kanske ändå uppnå en förståelse, som då går utöver vår tidigare förståelsehorisont. Denna nya förståelse läggs då till och förändrar vår egen förståelsehorisont. Del-helhet-cirkeln Den hermeneutiska tolkningsprocessen kan liknas vid att lägga pussel. I början är det svårt. Vi har en samling olika bitar, och vi kan inte gissa oss till vad helheten skall bli. Möjligen kan man lista ut att de där blå bitarna skall bilda himmel och de gröna ett skogsparti eller ett träd. Ju längre vi pusslar, desto fler idéer dyker upp om hur helheten kan tänkas bli, och dessa idéer hjälper oss i sin tur att finna ut var de enskilda bitarna skall placeras. Men jobbet är inte lätt. Vi får kanske ändra uppfattning flera gånger om hur helheten skall bli, och detta påverkar i sin tur våra försök att placera de enskilda bitarna. De där litet mörkare blå bitarna skall kanske inte höra till himlen ändå? Skall det kanske vara en liten sjö också därnere i hörnet? På det här viset går vi från delarna till det hela och från det hela till delarna liksom i en cirkel. Vi kan inte fullborda pusslet utan att ha en bild av helheten, och vi kan inte få en bild av helheten utan att veta hur delarna skall placeras. Detta ser ut som en paradox. Det tycks som om vi inte alls skulle kunna lägga ett pussel, eftersom vi i förväg måste veta var bitarna skall ligga för att lyckas (helhetsbilden), men det kan vi inte veta förrän vi lagt bitarna på rätt plats (delarna). Att paradoxen emellertid är skenbar framgår av exemplet. Att vi lyckas placera bitarna rätt förutsätter inte att vi har en helt korrekt helhetsbild från början. Den revideras ju allteftersom vi experimenterar med bitarna. Vad som krävs är att vi har mer eller mindre troliga alternativ i medvetandet. Delarna behöver inte heller vara helt korrekt placerade från början, för att vi till slut skall komma fram till den korrekta helhetsbilden. Resultatet uppnås därför att pusslaren får idéer om helhetsbilden genom att experimentera med placeringen av bitarna, vilket i sin tur påverkar resultatet; pusslet ligger färdigt. Vetenskapsteori - 36

36 Som ett prov på hur detta tolkande i cirkel kan gå till, skall vi nu ta ett exempel från dikttolkningens område. Goethes berömda dikt Wanderers Nachtlied (Vandrarens nattsång) lyder i original och i Bo Bergmans svenska tolkning: Über allen Gipfeln ist Ruh, in allen Wipfeln spürest du kaum einen Hauch; die Vögelein schweigen im Walde. Warte nur, balde ruhest du auch. Över topp och tinne är ro. Knappast rörs här inne skogens bo av en vindfläkt nu. Stilla fågelröster domna. Snart skall du somna lugnt även du. Vad är det för en känsla eller tanke Goethe uttrycker i denna dikt? Vi ser att dikten börjar med en beskrivning av nattens ro i den sovande naturen och slutar med reflexionen att "du", diktaren eller läsaren, snart också skall komma till vila. Om vi tittar på den första delen verkar dikten uttrycka en stämning av frid. Den andra delen kan ges den banala tolkningen att "du" snart skall "krypa till kojs", som fåglarna har gjort, men den för oss naturligare tolkningen är kanske att skalden menar att livet snart är slut och att det är gravens frid som åsyftas. Den senare delen av dikten kan göra att vår helhetsuppfattning av dikten blir dyster. Livet är ju snart slut. Men om vi då koncentrerar vår uppmärksamhet på första delen, kan vi kanske märka att dess beskrivning av naturens rofyllda sömn uttrycker en positiv upplevelse. Tydligen vill Goethe här uttrycka känslan av att döden är att likna vid naturens rofyllda insomnande en stilla afton. Helhetsuppfattningen av dikten blir då att den uttrycker en positiv känsla inför det nära förestående och oundvikliga slutet. Förståelsehorisont-förståelse-cirkeln Något som också går i en hermeneutisk cirkel är samspelet mellan förståelsehorisont och förståelse. Som vi tidigare nämnt utgör förståelsehorisonten de uppfattningar som vi har vid en viss tidpunkt. Förståelsehorisonten bestämmer, kan vi säga, den förförståelse vi har av en given text innan vi på allvar tar itu med tolkningen av texten. När vi så tränger in i texten, kommer vi förhoppningsvis att öka vår förståelse av den. Denna Vetenskapsteori - 37

37 Hur förhåller sig våra perceptioner till den yttre verkligheten? Låt oss beskriva ett problemkomplex som brukar kallas problemet om yttervärldens existens. Med yttervärlden menar vi den del av det varande som är skilt från medvetandet, jaget eller betraktaren, d v s verkligheten i rumtiden. Den kunskapsteoretiska realismen antar att det, förutom den materiella världen med sina ting och de förändringar dessa är involverade i, även finns en värld av betraktare eller jag och deras upplevelser. Realisten tror att precis som tingen bevarar sin identitet under de förändringar de genomgår, så bevarar också jaget sin identitet under alla livets skiftningar. Vidare existerar tingen och personerna i tid och rum. De flesta människor tror att världen med dess ting kommer att fortsätta att existera även om mitt jag utplånas. Det finns ju andra människor, som fortsätter att ha upplevelser av världen. Anta nu att jorden gått under. Den kommer ju att förtäras av solen om ett antal miljarder år. Vi antar vidare att det, vid denna yttersta tid, inte finns någon som betraktar universum. Kan man då säga att universum existerar? Ingen kan ju få kunskap om detta. Tror man att universum existerar trots bristen på medvetanden, som kan uppleva det, är man kunskapsteoretisk realist. Realismen innebär vidare att verkligheten är sådan att vi människor genom vår sinneserfarenhet kan få en mer eller mindre korrekt bild av hur den ser ut. Den kunskapsteoretiska idealismen däremot menar att den "bild" vi har av verkligheten är skapad av människan själv. Antingen är det så, som en del idealister menar, att det finns en yttre verklighet, en yttervärld, men att vi med våra sinnen inte kan uppfatta hur den ser ut, eller också, som andra anser, finns det överhuvudtaget inte någon yttre verklighet. Kunskapens gränser - 22

38 Kunskapsteoretisk realism Naiv realism Enligt den kunskapsteoretiska realismen existerar det en av medvetandet oberoende materiell verklighet om vilken vi kan få kunskap. En följdfråga för den kunskapsteoretiska realisten blir då: hur är denna yttre verklighet beskaffad om vilken jag kan få kunskap? På denna fråga finns åtminstone två lösningar; den naiva och den kritiska realismen. Enligt den naiva realismen är denna verklighet i huvudsak så beskaffad som jag upplever den i mina perceptioner. Verkligheten träder rakt in i medvetande utan några nämnvärda förvanskningar. Det som jag upplever under t ex en promenad i en bokskog en vårdag är den sanna verkligheten: bokarnas skira grönska, gamla löv som prasslar på marken, jorddoften från marken och blå himmel. Enligt den naiva realismen är den materiella verkligheten i huvudsak så beskaffad som vi varseblir den. Argument mot den naiva realismen Orsaksargumentet - Enligt den naiva realisten skulle vi ha direktkontakt med yttervärlden. Upplysningsfilosofen John Locke och Bertrand Russell ( ) har menat att detta inte kan vara sanningen. Många av de filosofer som sysslat med perceptionsteorier har infört begreppet varseblivningsinnehåll eller sinnesdata som en beteckning för det som är omedelbart givet för ett varseblivande medvetande. Detta omedelbart givna har av vissa filosofer betraktats som något neutralt i förhållande till det medvetandet och yttervärlden. Varseblivningsinnehållen är enligt dessa filosofer inre och privata. De finns inför medvetandet som ett resultat av påverkan från den yttre verkligheten på våra sinnesorgan. Föremålen i yttervärlden sänder ut elektromagnetiska vågor, ljudvågor och kemiska ämnen. Dessa energier (stimuli) träffar vissa känsliga celler, receptorer, i kroppen. Är stimuleringen tillräckligt kraftig, sker en kombinerad elektrisk och kemisk reaktion i receptorn. Receptorns reaktion fortplantas som en elektrisk impuls via perifera och centrala nervsystemet till hjärnan. All denna "kodade" information ger efter sammanställning och tolkning en varseblivning d v s vi uppfattar varseblivningsinnehåll. Vi tycker oss vara i direkt kontakt med yttervärlden, endast därför att vi är Kunskapens gränser - 23

39 omedvetna om den långa kedjan av processer. Vi har alltså funnit en lång och ytterst invecklad orsakskedja mellan yttre objekt och varseblivningen. Det verkar därför otroligt att innehållet i våra perceptioner skulle likna de yttre föremålen. Oförenlighetsargumentet - Det finns ett stort antal perceptioner eller varseblivningsinnehåll, som inte kan vara korrekta beskrivningar av den materiella verkligheten, för ofta ger två olika perceptioner av samma föremål oförenliga representationer eller vareseblivningsinnehåll av föremålet. Bägge kan då inte ge en korrekt bild av verkligheten. Den irländske filosofen och biskopen George Berkeley ( ) ger i sin bok Tre dialoger mellan Hylas och Philonous en mängd exempel på motstridiga perceptioner: a) "Det som vanligtvis tycks vara sött, kan tyckas beskt då man är sjuk." b) "Var och en vet, att den som har gulsot ser allting i gult. Är det därför inte högst sannolikt, att de djur, vilkas ögon visar sig ha en helt annan struktur än våra egna och i vilkas kroppar det flyter andra vätskor än i våra, inte ser samma färger hos varje föremål som vi? " I modulen Upplysningen kan du läsa om Berkeleys kunskapsteoretiska idealism. Kritisk realism Argumenten mot den naiva realismen har fått vissa filosofer att göra en skillnad mellan verkligheten i sig, den yttre materiella verkligheten, och verkligheten som den ter sig för oss i våra perceptioner. Upplysningsfilosofen John Locke säger t ex att alla sinnesintryck beror på yttre, materiella kroppars påverkan på våra sinnesorgan. Några av de materiella kropparnas egenskaper, som kallas primära, ger upphov till intryck som liknar dessa egenskaper. De primära egenskaperna är ogenomtränglighet, form, storlek och rörelse. De sekundära intrycken finns bara i vårt medvetande, t ex färg, lukt och smak, men framkallas av den materiella verklighetens struktur och rörelse. Enligt den antike filosofen Demokritos lösgörs hela tiden tunna skikt från tingen. Dessa "bilder" rör sig genom mediet mellan oss och tingen. När bilderna passerar sinnesorganens porer, ger detta upphov till perceptioner. Kunskapens gränser - 24

40 Illusioner, drömmar och hallucinationer uppstår om bilderna förvrängs av mediet eller uppstår spontant i luften. Föremålen i den yttre världen är endast utrustade med primära egenskaper. De primära egenskaperna varseblir vi som de är i verkligheten. De sinnesintryck som bara finns i våra perceptioner kallas sekundära. "Skenbar är färgen, skenbar sötman, skenbar det bittra; verkliga blott atomer och tomrummet", lärde Demokritos. Förutom färger och smaker är även t ex toner eller ljud och dofter sekundära sinnesintryck. Elevteckning från 70-talet. Förklara bildens innebörd! Modern vetenskap tycks ge goda argument åt den kritiska realisten. Den säger t ex att vi bör skilja mellan orsaken till en upplevelse av rött, där orsaken är en elektromagnetisk vågrörelse, som utgår från föremålet, och kvaliteten röd, som vi uppfattar med synen och som vi tillskriver föremålen. Den moderna kritiske realisten säger alltså att den rödhet som vi uppfattar bara finns i medvetandet, medan vågrörelsen är en primär egenskap. Ytterligare ett exempel i den kritiska realismens anda: vi bör skilja på kvaliteten varm, ett intryck i medvetandet som vi har när vi doppar en hand i varmt vatten, och orsaken till att vattnet känns varmt. Enligt vetenskapen är orsaken den snabba molekylrörelsen i det upphettade vattnet. Kvar står ändå frågan om den fysikaliska beskrivningen skall tolkas som en objektiv skildring av den yttre verkligheten, medan varseblivningen är mer eller mindre subjektiv. Kunskapens gränser - 25