Behovet av en annan ekonomi notat och reflektioner av Bengt-Åke Wennberg från en föreläsning av Kåre Olsson utifrån boken med samma namn.

Transkript

1 Behovet av en annan ekonomi notat och reflektioner av Bengt-Åke Wennberg från en föreläsning av Kåre Olsson utifrån boken med samma namn. på Ekocentrum 6/ Vi vet att jordens resurser inte är oändliga, ändå drivs ekonomin och samhällsutvecklingen av ett omättligt begär. Ständig konsumtion har blivit högsta samhällsnorm utan tanke och känsla för konsekvenserna för naturen, klimatet och människors hälsa och välbefinnande. Mänsklighetens samlade förväntningar på en ökande materiell konsumtion är inte förenliga med de förutsättningar som råder och kommer att råda på Jorden. Författarna till boken menar att det ekonomiska systemet måste revideras i grunden. De är inga professionella ekonomer, vilket snarast är en fördel. Utgående från tokigheterna i dagens system skissar författarna på en alternativ ekonomi i fjorton punkter. Några påståenden: Man bör skilja på marknadsekonomi och kapitalism. Den reala ekonomin bör dominera över den finansiella. Vi behöver ett skattesystem där arbete inte beskattas men väl resursanvändning osv. Kåre inledde med att påminna om att det var han, tillsammans med Emin Tengström och Göran Bäckström som stod bakom miljökonferensen 1972 i Stockholm, som svar på Rom- rapporten 1970 om jordens resurser och framtid. Utgångspunkten för föreläsningen var påståendet att vi behöver en ny förståelse av oss själva i världen. Vi behöver förstå världen som något i vilken människan ingår som en aktör och påverkare av skeendet. Detta är något som jag och Monica sedan länge hävdat. Problemet som jag funnit med denna argumentation är att påståenden om behovet av en ny förståelse knappast hjälper. De stjälper. Kravet på en ny förståelse visar sig bli så stort att det inte är greppbart för vanliga dödliga. Detta visade sig under loppet av Kåres föreläsning och jag skall här peka på några av de grundproblem som dyker upp för oss alla som vill argumentera för en bättre miljö och mer realistiska och begripliga ekono- miska analyser. Problematiken med Kåres uttalande uppstår genom att vi inte lever i början av talet då man stred om vilken "ideologi" som skulle följas. I dag är sådana "överhets"- resonemang förlegade. När man försöker berätta om den "nya förståelsen" som alla skall anamma blir man bara auktoritär eller "konstig" och oförståelig. Tankarna går till många envåldshärskare som försökt göra samma sak. Men visst har Kåre rätt. I radioprogrammet "kaliber" lördagen 9 mars 2013 så konstate- rade en av deltagarna att många av dagens samtal om hållbar tillväxt och ekonomi kan karaktäriseras som "dumskallarnas julafton". Ett aktuellt exempel är den förvirrade dis- SAMARBETSDYNAMIK AB Ölsdalen 134, Degerfors, telefon

2 kussion som dykt upp om Radiotjänst och TV- avgiften som visar att vad vi en gång kon- struerade som en lämplig princip nu helt har förlorat mening och strider mot sunda för- nuftet. Ett annat exempel är diskussionen om utsläppsrätter som en av våra medlemmar i Föreningen Forskarbyn, Per Thorsell, engagerat sig i. Exemplen kan mångfaldigas. Svårigheten är inte kopplad till människorna eller sättet att presentera tankarna. Skälet är att det inte är möjligt att på den korta tid som står till buds reda i så komplicerade frågor dels att presentera alla de fakta som man som åhö- rare behöver ta till sig och dels kravet att åhöraren skall ges möjlighet att själv ta ställ- ning. Diskussion och resonemang riskerar att präglas av ytlighet och man går hem med en känsla av att man ändå inte fått klarhet. Jag skall i denna reflektion peka på några av dessa punkter. Men visst var det en bra föreläsning. Det vittnar denna redovisning om. Presentationen var dessutom sannolikt en bra reklam för Kåres bok som jag kommer att köpa men tankarna rörde sig ändå bara på ytan. Visserligen kunde deltagarna göra inlägg det är en gest som vi också brukar använda oss av men åhörarnas inlägg blir då i form av frågor till och svar från föreläsaren. Dessa dialoger tar ganska lång tid av presentatörens tid och han kommer själv ur rytmen och tappar tråden utan att frågan som ställs egentligen blir klargjord. Man skulle för att åstadkomma ett konstruktivt samtal behövt att frågaren fördjupa- de sitt resonemang snarare än att Kåre fördjupade sin presentation. Men då blir det nå- got annat än en föreläsning eftersom åhöraren (frågaren) med nödvändighet "tar över" huvuddelen av tiden. Därför tystnar man. Inte av rädsla att göra bort sig eller för att man är tystad av auktoriteten utan helt enkelt för att det bara skulle vara förvirrande med ett inlägg. Ett sådant skulle bryta meningen med hela aktiviteten. Principen har väl belysts av Dan Gullmander i en av våra rapporter "Tystnandets sociala mekanismer". Hur gör man då om man som vi och Kåre verkligen vill föra fram frågan om behovet av ett nytt tänkande och utveckla detta? Ja inte vet jag. Om Kåre har rätt vilket jag tror så är föreläsningar intressanta men inget bra forum för att sprida en sådan ny förståelse. Man når inte heller långt med konventionell propaganda och folkupplysning eftersom denna måste bygga på vad mottagarna redan är införstådda med. Frågorna är också allt- för djupgående och omfattande för att man skall kunna skapa en ideologisk väckelse av den typ som byggde upp den svenska demokratin i början av talet. Kåre konstaterade för sin del, som gammal folkbildare, att en ny inriktning mot hållbar tillväxt egentligen handlar om att skapa en bred bildningsrörelse där många, många fler deltar i demokratiska samtal för att i och genom dessa formulera och ge underlag för det nya tänkandet. Samtidigt skulle de genom sitt konkreta praktiska handlande bidra till att det skapas en hållbar tillväxt. Först därefter kan denna beskrivas. Det är en tanke som många av oss i Föreningen Forskarbyn delar. Just nu känns emellertid denna strategi ganska orealistisk. Vi skulle av detta skäl gemen- samt behöva fundera mycket mer på de praktiska konsekvenserna av Kåres konstaterande (att det behövs en ny förståelse). Denna nya förståelse kan sannolikt inte förmedlas eller byggas upp "på det gamla sättet". Det är heller inte helt klart hur en sådan förståel- se om den skulle spridas skulle kunna omsättas i ett gemensamt kollektivt handlande - 2 -

3 som kan rädda vår miljö. Kanske är det helt enkelt tvärtom. Först när ett nytt kollektivt handlande uppträder så tvingar det fram en ny förståelse. Men vad är då egentligen en mer realistisk strategi när det nu är som det är? Här kunde vi slutat och använt resten av tiden att reflektera över just detta. Sådana frågor blir emellertid obearbetade. De ligger och rumlar i de flestas huvud. Redan efter fem minuter av föreläsningen uppstår förvirring. Jag tror att nästan varje delfråga som Kåre lyfte un- der föreläsningen är av en liknande karaktär. Det ligger en hund begraven som vi måste finna. Åter till föreläsningen. Även nästa tema gör att man sätter i halsen. Mot bakgrund av den nuvarande utveck- lingen där jordens resurser förbrukas med hög hastighet kan vi inte fortsätta att tänka så som upplysningstänkarna på och talet proklamerade: människan vs na- turen. Descartes tankesystem ställer människan utanför naturen, som betraktas som skafferi + soptipp. Upplysningstidens tänkande, och dagens, placerar således människan utanför naturen. Enligt upplysningstanken lever vi i naturen men vi är inte en del av den. När det gäller ekonomiska frågor är det samma misstag som man visade på i programmet "Systemfe- let" där man konstaterade att existerande modeller såg bankerna som enkla förmedlare av kapital medan de under senare tid visat sig vara betydelsefulla aktörer som direkt påverkar systemet och dess funktion. De har kunnat agera fritt för att man inte insett deras betydelse för det finansiella sy- stem vi alla är beroende av. Bankernas betydelse i detta system har ännu inte helt syn- liggjorts och inte heller deras ansvar. Samma systemfel finns i våra tankar om relationen mellan människa och natur. Människan lever inte i systemet naturen. Hon är en viktig faktor som dominerar och påverkar det. Dagens föreställningar om ekonomi handlar inte om hushållning med jordens resurser. De handlar enligt Kåre om spel spel för fördelning av tillgångar. Vår fysiska överlevnad idag, speciellt i väst, bygger på att maskinen fungerar; maskinen ska då förstås som me- tafor för alla tekniska system vi byggt upp i våra industrialiserade samhällen som ener- gisystem, vatten- och avlopp, transport- och it- system etc. Dessa är känsliga t o m punktstrejker kan stoppa livsnödvändiga processer. Något som sällan diskuteras är att det inte finns någon ersättning för olja Vi bygger upp otroligt komplexa administrativa system, där kontroller kräver för mycket av kompetens och pengar, vilket innebär att själva verksamheten blir lidande. Dessa komplexa system leder också till en inlärd hjälpsamhet hos människor, som istället blir handfallna, och som även medför att tilliten till de styrande och till systemen håller på att försvinna. Ska vi ha marknadsekonomi? Ja, men på riktigt! Kåre beskrev detta genom att referera till diskonteringsräntan. Diskontering är ett ekonomiskt begrepp som betyder att man betalar nu för att dra nytta av insatsen längre fram. Om så sker finns det en positiv dis- konteringsränta. Man bidrar till att systemet blir mer kraftfullt och "nyttigt". Kåre menade att detta gäller också för människans roll i naturen. Vi människor lever inte i en natur som vi tar i besittning. Vi är i högsta grad med att skapa den inifrån. Ge

4 nom våra insatser kan vi göra naturen bättre. Om så sker har vi en positiv diskonterings- ränta. Men enligt Kåre är det inte så. Vi medverkar exempelvis till att insekter och sädes- lag som sedan länge ingått i ekosystemet trängs tillbaka. Vi förbrukar olja så att den tar slut. Våra åtgärder ändrar systemet. Men ännu värre de ändrar hela systemets funk- tion. Enligt Kåre deltar vi i en negativ diskontering av naturens värden men det observerar vi inte. De resurser vi behöver förbrukas, snarare än återskapas, och de funktioner vi drar nytta av försämras, snarare än förbättras. Detta är en sanning vi inte vill se. I de ekono- miska räkenskaperna verkar det istället som om det sker en positiv diskontering. Vi har och önskar en BNP- tillväxt på minst 2 % per år. Alltså på pappret. Men siffrorna ger en falsk bild. Den falska bilden beror på att vi inte gör någon skillnad mellan real ekonomi(resurshushållning) och krematistik (penninghantering). Krematis- tiken följer sina egna lagar och har avlägsnat sig från att ge information om den reala ekonomin. Många forskare har visat att vi inte ens skapar välstånd i ordets mer moderna mening. Diagrammet är hämtat från Richard Layards bok "Happiness". Obser- vera att diskontering är kurvans lutning. Den vanliga tanken är att om BNP ökar så ökar välfär- den. Men bilden visar något annat. Ökad BNP ökar inte välfärden. Kur- van planar ut. Bilden visar således att upple- velsen av "lycka" inte är kopplad till ekonomiskt välstånd BNP på det sätt man trott. Den ifrå- gasätter tillväxtbegrep- pet. Det är helt andra variabler som gäller. Tillbaka till föreläsning- en. Den nationalekono- miska sifferexercisen visar således enligt Kåre på en positiv diskonte- ring medan verkligheten ser annorlunda ut. Det är genom sådana observationer som man kan konstatera att Aristoteles skillnad mellan krematistik (penninghantering) och ekonomi (hushållning) fortfarande är relevant. Man kan, som Aristoteles påpekade i be- rättelsen om kungen Krösus, inte livnära sig på guld. Pengar är som skeden med vilken man äter soppan. Man kan äta soppan men inte skeden

5 Men hur ändrar vi på det missvisande ekonomiska språk baserat på tillväxt av BNP som dominerar all ekonomisk redovisning och all ekonomisk diskussion? Det blir ju löj- ligt om vi tror att det hjälper att släcka ljuset över hela världen en dag om året eller byta ut oljan mot ekobränsle. Ekonomi och humaniora har länge sneglat på naturvetenskap och teknik för att hämta modeller och forskningsansatser. Den belgiske vetenskapsfilosofen Isabelle Stengers visar emellertid att sociala praktiker som växt fram inom humaniora nu är föråldrade. Naturvetenskapen har sprungit ifrån sina egna gamla modeller. De andra vetenskaperna har inte följt med. Detta framgår av andra artiklar på Föreningen Forskarbyns Hemsida. Det ekonomiska tänkandet är således föråldrat om man ser det i relation till vad vi i dag vet inom naturvetenskap och teknik. Man följer inom nationalekonomin helt enkelt ett tänkande och modeller som är irrelevanta för vad vi i dag vet om naturen. Nationaleko- nomin har kommit i otakt med modern naturvetenskap och teknik. Isabelle Stengers har i en serie böcker, "Cosmopolitics", och i ett stort antal vetenskapli- ga artiklar pekat på möjligheterna att överbrygga klyftorna mellan naturvetenskaplig, teknisk och humanistisk forskning genom de nya upptäckter som gjorts exempelvis av nobelpristagaren i fysik Ilja Prigogone. Det bör påpekas att det inte är några små revide- ringar hon talar om utan grundläggande förändringar i hela det akademiska och veten- skapliga tankesättet. Bara detta område skulle kräva ett flertal seminarier och djuplo- dande överläggningar som i dag inte kommer till stånd. De som försöker blir utmanöv- rerade. När man som Kåre klagar över att den finansiella ekonomin bara blivit en manipulation av symboler ett spel som avlägsnat sig från verkligheten så ligger det något i det. Det nya tankesystem som växt fram inom naturvetenskapen, och som Isabelle Stengers refe- rerar till, har mycket gemensamt med spelteori. Naturen formas inte av övergripande bestämda lagar utan bestäms av interaktiva prin- ciper som gäller för dess olika transaktioner. Kåre kallade det ett "nätverk". Jag tycker att en bättre analogi är en "svärm". I en svärm orienterar sig de olika enheterna gent- emot varandra och formar dynamiska mönster. Spelteori är därför ingen dum analogi. Styrningen av hela svärmens gemensamma beteende uppstår i några "noder" där ener- gin samlas och där påverkan på det gemensamma mönstret är störst. Men denna aspekt av interaktiv fysik som också inkluderar kvantfysik och sannolikhetsteorier blir för oss vanliga ickefysiker obegripligt. För att förstå skulle vi bli tvungna att sätta oss in i Isabel- le Stengers nya och synnerligen sofistikerade tankevärldar. Det kan man inte begära. Jag skulle kunna nämna några forskare som trängt in i dem men de är väldigt få. Vill vi få detta annorlunda perspektiv begripligt för gemene man skulle det behövas en revolu- tion inom alla vetenskaper. Först då kan sannolikt de idéer som Kåre förde fram vinna allmänt gehör. Det är långt dit. Nå slutsatsen blir i alla fall att krematistiken avlägsnat sig från ekonomin. Kåre använ- de här uttrycket "real ekonomi" och konstaterade att den finansiella ekonomin numera är ett symboliskt spel med pengar som kan skötas av datorer och helt har lämnat den reala ekonomin. Spelet går ut på fördelning av tillgångar och maktrelationer ungefär som i spelet Monopol

6 Här blir jag tveksam. Man kan inte bara utan vidare förkasta den finansiella ekonomins funktionssätt. Jag tycker att det är självklart att real ekonomi och finansiell ekonomi hänger samman, men inte på det sätt vi vant oss vid och förutsätter. Pengar används ju i bägge ekonomierna men på olika sätt. Att kalla den ena ekonomin för finansiell och den andra för real det vill säga mer "verklig" blir därför konstigt. Därför vill jag istället i detta referat använda Lars Ingelstams definitioner. Lars Ingel- stam skiljer mellan transaktionsekonomi och finansiell ekonomi. Transaktionsekonomin tillhör krematistiken. Så som jag tolkar hans begrepp så är denna symboliska syn på transaktionsekonomin kongruent med den nya syn på naturen som jag beskrivit ovan och handlar om bytesvärden. Den finansiella ekonomins symbolik handlar om finansie- ring det vill säga frågan om hur resurser förvaltas och används för att stödja transak- tionsekonomin. Jag tycker att begreppet transaktionsekonomi har ett större berättigande än begreppet real ekonomi eftersom det beskriver hur en del av penningekonomin handlar om utbytesrelationer och skiljer den från den del av ekonomin som handlar om finansiering. I en sund transaktionsekonomi leder utbytet till det som kallas win- win. Båda parter vinner. Skjuter man en björn kan någon ta skinnet och andra köttet. Transaktionsekonomin har sitt berättigande genom att parterna ser olika värden i det man byter med varandra. Dessa olika värden översätts sedan i ett fast värde "pengar" som båda parter kan acceptera trots att det egentligen inte är kopplat till något fysiskt värde. Det är bara ett symboliskt och fiktivt värde (sedan guldmyntfoten togs bort). Pengars värde bygger numera på att alla accepterar deras värde och att detta värde kan hållas konstant över tid. Jag skall återkomma till detta. Det finns emellertid ingen naturlag som säger att transaktionerna behöver vara win- win. Detta utfall bestäms av de som deltar och de regler de sätter för "spelet". Transaktioner- na kan därför också ingå i ett nollsummespel. De kan medföra att vad den ene vinner förlorar den andre. Detta beskrivs i nationalekonomin i förskönande ordalag som kon- kurrens må den starkaste vinna. Transaktionsekonomin kan också hamna i att alla förlorar nämligen om man förbrukar de resurser som alla behöver (vilket händer i krig). Kåre pekar alltså på risken att vår transaktionsekonomi är av det slaget att vi föröder den natur vi alla behöver och att vi alla därför deltar i ett sådant destruktivt spel. Så som transaktionsekonomin formas så kan den alltså leda till rikedom eller fattigdom. Begreppet hållbar tillväxt borde betyda win- win- relationer och en positiv diskonterings- ränta i förhållande till naturen. Men det är tveksamt om så är fallet. Det finns många undersökningar som visar att de investeringar som i dag görs inte har en positiv diskon- teringsränta. De försämrar, snarare än förbättrar, hushållningen av resurser. Ett konkret och illustrativt exempel som Kåre nämnde är de rationaliseringar som utförs i näringslivet och som syftar till att "spara", det vill säga minska användningen av mänskliga resurser. Att på detta sätt öka "vinsten" uppfattas av många som närmast en naturlag. Men en sådan strategi skapar också arbetslöshet. Arbetslöshet är ett stort re- sursslöseri och är därmed en negativ faktor i resurshushållningen. Vinsten som skapas gnom "besparingen" i den enskilda verksamheten uppstår i detta fall på andras och - 6 -

7 samhällets bekostnad. Det som verkar vara en naturlig och klok åtgärd att begränsa personalresurserna visar sig således vara en destruktiv åtgärd som försämrar det ge- mensamma resursutnyttjandet. Förekomsten av denna typ av suboptimerande strategier gör att vi alla tvingas delta i ett spel som i värsta fall kan visa sig vara en total förlust för oss som gemenskap. Samma resonemang kan föras om utvinning av naturresurser. Vinststrategierna kan visa sig vara lönsamma för det enskilda företaget, men konsekvensen blir att man begränsar allas våra totala tillgångar i framtiden, istället för att få dem att växa. Ett än mer illustrativt exempel är vad som händer på det offentliga området det vill säga när det gäller sådant som vi alla medborgare skall kunna dra nytta av. Principen att "spara" på resurser genom att begränsa personalinsatserna har numera också överförts till dessa verksamheter. Resultatet av denna "besparing" blir då att samhällets möjlighe- ter att tillgodose allmänhetens förväntningar visar sig bli allt mer otillräckliga vilket i sin tur har gjort att offentliga verksamheter numera står inför ett närmast oöverstigligt finansieringsgap. Den ekonomiska redovisningsmetoden medför således att det som ser ut som en vinst i räkenskaperna egentligen tvingar oss in i en realt sett negativ diskonte- ringsränta. Att minska personalstyrkan i en offentlig verksamhet är således inte någon "besparing" om den offentliga verksamhetens funktion för samhällsmedborgarna har försämrats och begränsats. De resurser som vi alla är beroende av människorna används då inte, när det gäller vår allmänna välfärd, bättre utan sämre. Hur man använder resurserna och om de används väl kan i dag inte utläsas ur räken- skaperna. Det enda mått vi har är "vinsten", och den ger inte sådan information. Vad det handlar om i Sverige i dag är således att den ena sortens verksamheter, de kommersiel- la, tillåts försämra resursutnyttjandet och erbjuda en långsiktigt försämrad tillvaro för oss alla medan den andra sortens verksamheter, de offentliga, i sin tur tvingas göra det- samma. Därmed blir livet sämre för oss alla. Någonstans tar det en ände med förskräck- else. Ovanstående problem; konkurrens vinna- förlora relationer istället för samarbete, bristande resurser och en negativ real diskonteringsränta är uppenbara för många i vårt samhälle. De ser dock inga möjligheter att göra något åt det eller göra sin röst hörd. Många protesterar men det hjälper inte. Det sprider sig därför enligt Kåre en känsla av inlärd hjälplöshet när våra demokratiska institutioner och våra strategier för att komma till rätta med problemen inte längre är ändamålsenliga. Aktioner för att demonstrera mot bristerna i dessa samhällsinstitutioner som exem- pelvis Greenpeace aktion i Forsmark och upploppet utanför Hvidfeldska gymnasiet i Gö- teborg blir allt svårare att skilja från rena gangstermetoder. Våldet blir legaliserat för att väcka uppmärksamhet. Rättssamhället havererar. Visst hänger resursbristen och våldet samman. Men sådana strategier hjälper inte. Hur man skulle kunna förändra samhället för att bättre möta resursbristen det skulle vi alla behöva fundera över. Åter till transaktionsekonomin. Pengar används således för att sätta bytesvärden. Det fiffiga är att bytesvärdet är en överenskommelse mellan säljare och köpare. Det har ing- et att göra med vad varan eller tjänsten egentligen är "värd" i verkligheten. Det är som - 7 -

8 när man frågar experten i programmet antikmagasinet vad min gamla mosters vas är värd. Den är värd vad någon vill köpa den för och om någon vill sälja den för det priset. Därför har Marx med flera önskat skilja bytesvärde från bruksvärde. För att pengar skall vara till nytta i transaktionsekonomin så måste de därför ha ett eget nominellt värde som bara är symboliskt. Poängen är att alla måste lita på att detta värde är "stabilt". Det är därför som riksbanken måste ha ett inflationsmål. Här börjar krematistiken bli när- mast obegriplig. Jag har exempelvis aldrig förstått varför inflationsmålet är just 2 %. Det betyder ju att vi har satt målet att pengarna skall bli 2% mindre värda varje år. Jag antar att detta beror på att man förutsätter att transaktionsekonomin (bytesekonomin) ökar med totalt 2 % genom en fortlöpande positiv diskonteringsränta. Man förutsätter således att värdet av allt som byts med hjälp av pengar ökar med 2%. Ökningen kommer av att det byts mera eller också anser de som byter med varandra att det som byts är mera värt. Genom detta behövs det mer pengar för att transaktionseko- nomin skall fungera. Mer pengar i systemet gör att det relativa värdet på varje peng minskar. Då blir det inflation. Det krävs alltså att transaktionsekonomin och penningtill- gången balanserar varandra. Men detta är bara i teorin. Det händer inte i verkligheten. Där pågår också andra processer. Inflation, mer pengar och lägre värde på pengarna, medför också att eventuella skulders värde i förhållande till transaktionsekonomin minskar. Detta gäller också de pengar som sparas. Spararna kan genom inflationen inte köpa lika mycket för sina pengar som de gjorde förut. Inflation medför därför en fortlöpande omfördelning av kapital till förmån för de som lånat mycket pengar och använder dem i den finansiella sektorn där man säl- jer och lånar ut pengar spekulerar men till nackdel för de som måste tjäna in dem med arbete och som i samband med det sparar dem på banken. Vi kommer då osökt in på frågan om kredit som är nyckeln för att förstå det finansiella systemet. En av mänsklighetens största innovationer på det ekonomiska området är användningen av begreppet "kredit". Kredit innebär att man kan låna pengar från någon som har ett överskott av pengar och inte har möjlighet att investera dem i något produktivt. Låntagaren ges då möjlighet att istället själv investera dem på ett helt annat område än vad den ursprunglige ägaren av pengarna kunnat göra. Lyckas låntagaren göra det så att det man investerar i ger en positiv diskonteringsränta så kan man betala tillbaka lånet. Både utlånaren och låntagaren har då medverkat till att transaktionsekonomin växer. När denna mekanism fungerar väl så kan penningmängden öka i takt med att summan av bytesvärdena ökar. Värdet av pengarna hålls konstant om de två systemen matchar varandra. Det är riksbankens roll att se till detta men de misslyckas ständigt. Antagli- gen för att systemen är ostyrbara. Kredithanterandet ovan leder oss till att det är tvunget att analysera det som kallas fi- nansmarknaden. Om en låntagares resurser förbrukas och inte kan återskapas blir lån- tagarens återbetalningsmöjligheter allt mindre. Skulden ökar och måste kanske avskri- vas. Fordringsägaren långivaren löper en risk. Denna risk värderas med hjälp av rän- tan. Ju större risk desto större ränta. Räntan kan ses som "kapitalistens" sätt att behålla och förmera det kapital i form av pengar denne har att låna ut

9 I den bästa av världar så är detta för samhället en win- win- situation även om några inte klarar av sina lån. Det finns ju många fler andra låntagare som genom sina lån kan öka sina resurser. De som lånar ut kan då bevara sina tillgångar i "pengar" och låna ut till allt flera. Transaktionsekonomin växer. Om det emellertid är så som Kåre påstår att man inom transaktionsekonomin bara förbrukar våra gemensamma resurser och inte skapar några nya så uppstår ett problem. Det finns då inte tillräckligt värde i det som byts i den reguljära transaktionsekonomin. Mosters vas uppfattas exempelvis då inte längre som värdefull. Man vill hellre ha mat. Då minskar transaktionsekonomins användning av pengar och man får ett överskott av pengar i förhållande till de pengar som redan cirkulerar. Då ökar behovet av att tjäna pengar på pengar. Vi kommer då in på problemen med finansmarknaden. En svårighet i de allmänna diskussionerna är att ordet finansmarknad förvirrar oss. Fi- nansmarknaden är inte alls som den marknad vi känner till i transaktionsekonomin. I finansmarknaden byts inte varor mot pengar. Vad man handlar med på finansmarkna- den är risker. Den risk det handlar om är att fordringsägaren som äger skuldsedeln inte skall få tillba- ka sina pengar av låntagaren och inte få del av den avkastning denne kan vänta sig. En- ligt traditionell ekonomi ligger långivarnas förväntningar på avkastning gömda i det som kallas reala tillgångar. Det är avkastningen, och det kommande försäljningspriset, som motiverar det pris man har gett. Detta gäller exempelvis insatslägenheter, hus, fastighe- ter, verksamheter etc. Låntagaren sätter då det man köpt som borgen för det lån man tagit för köpet. Låntagare och långivare är på detta sätt förbundna med varandra. Om exempelvis ett vindkraftverk står som borgen för en fordran är fordringsägaren be- roende av att vindkraftverket producerar ström har ett bruksvärde för de som är an- slutna till det. Tar låntagaren betalt för strömmen av en kundkrets är fordringsägaren beroende av affären "går med vinst". Annars kan fordringsägaren inte räkna med att få avkastning på sitt kapital och heller inte få tillbaka sina pengar. Vi kommer då tillbaka till skillnaden mellan bytesvärde och bruksvärde. Priset på insats- lägenheten är inte bara ett bytesvärde. Ur långivarens synpunkt är det också ett bruks- värde. Bruksvärdet är i detta fall en förväntan på framtiden. Ju säkrare fordringen är och ju mer avkastning den ger desto högre kan priset bli. Långivaren spekulerar således i ett framtida snarare än ett existerande bruksvärde. Ju större detta blir desto högre pris kan man förvänta sig att låntagaren får när tillgången säljs. Därmed ökar sannolikheten att lånet kan betalas tillbaka. Men det kan gå snett. Det framtida bruksvärdet är således beroende av att verksamheten hålls igång, att den får många kunder och att den fungerar väl. I finansmarknaden investerar man därför i "verb" något som görs snarare än i "substantiv" något som finns. Detta får avgöran- de betydelse för hur vi som medborgare skall betrakta de finansiella transaktionerna. Så är vi tillbaka till huvudproblemet resurshushållning. Om vi inte realistiskt förstår hur och på vilket sätt resurser kan tillskapas och behållas i samhället så kan vi heller inte räkna ut om de pengar som investerats i olika objekt och verksamheter skulle kunna ge någon framtida avkastning eller om investeringarna bara dränerar resurserna och där

10 med bidrar till att vi alla blir fattigare. I dagens finansiella marknad är emellertid respek- ten för och kunskapen om resurshushållningsprinciperna låg. Denna okunnighet och bristande respekt för naturen gör att skuldsedlarna betraktas som bytesvärden och får värden av samma typ som det som sätts på vasen i antikmaga- sinet. Det handlar om hur mycket någon vill betala för en viss fordran och vilka som är villiga att ta risker. Vi får en kasinoekonomi. Denna osäkerhet när det gäller de finansiella värdena är synnerligen destruktiv. Efter- som man inte förstår resurshushållningsprinciperna och oftast mörkar de negativa konsekvenserna för att vinna fördelar i pokerspelet finns det ingen broms för spekula- tion och förväntningar. Eftersom pengar dessutom kan produceras i närmast obegrän- sad mängd i själva banksystemet så fungerar det ungefär som i postkodlotteriet. Möjlig- heterna till vinster för enskilda spelare ökar. Därmed deltar allt flera som i sin tur förlorar. Den som vinner är de som arrangerar lotteriet och tar ut en procent av alla in- satser bankerna. Därmed har vi en inflation. Inflationen gör att de aktörer i finansekonomin som lever på lån tillfälligtvis kan leva gott när de lånar för att spekulera. Deras skulder kommer hela tiden att minska. De ak- törer som å andra sidan engagerar sig i utbyte av arbete och tjänster, får allt mindre för sina surt förvärvade pengar. Fattigdomen och besparingsivern slår till. Samhället går kräftgång. Hur fordringsägarna bidrar till detta kan förklaras på följande sätt: Fordringar i tillräcklig mängd innebär makt. De som är fordringsägare kan då gripa in i verksamheten för att säkra sina "pengar". De har större anledning att göra det (säkra vinsten) än att säkerställa en god resurshushållning. Man kan, om man är trängd eko- nomiskt, realisera tillgångar, genomföra kostnadskontroller, blockera viktiga utveck- lingsaktiviteter etc. Allt för att se till att de pengar man lånat ut skall kunna återfås. Då försämras resurshushållningen. Det skapas en ond cirkel som inte bara försvårar för det egna landet och dess valuta utan som också sprider sig internationellt. Pengar är en nationell angelägenhet men dess användning går över nationella gränser genom den handel som etablerats. Transaktionsekonomin är således inte enbart natio- nell utan är också internationell. När pengatillgången i en viss valuta ökar så minskar valutans relativa värde. Om valutans värde på den internationella marknaden sjunker så höjs priset på det man inom landet köper in utifrån och priset på det utlandet måste be- tala blir lägre än tidigare i deras valuta. Det gynnar exporten och bromsar importen. Men detta är en win- lose- relation. Ett minskat värde på valutan påverkar allvarligt andra länders transaktionsekonomi. Andra länders resurser riskerar att bli underutnytt- jade eftersom de nu kan köpa varor och tjänster billigare än förut från det första landet vilket slår ut deras egna industrier. De får dessutom svårare att exportera sina egna va- ror och tjänster till det land vars valuta minskat i värde eftersom konsumenterna i detta får betala ett högre pris för det säljande landets produkter och tjänster. Allt som allt skapar detta ett sämre resursutnyttjande hos de länder vars valuta inte minskat i värde. Detta brukar populärt beskrivas som att det land som tvingas minska värdet på sin valu- ta exporterar sin arbetslöshet. Här ligger källan till det som kallas "valutakriget" i vilket både USA och Kina nu agerar för att sänka värdet på sina valutor för att påverka handeln och dra fördelar på andras bekostnad. Många ekonomer påstår att ett sådant valutakrig

11 var grunden till det andra världskriget och en av orsakerna till Hitlers ambitioner att göra Tyskland till en världsmakt. Man skulle inte styras av andra och ta hjälp utifrån. Man skulle klara sig själv. Man var bäst. Den avgörande frågan för att nå balans är alltså inte i första hand valutans internationel- la värde utan hur den egna transaktionsekonomins inre och reala värde kan öka det vill säga hur man bättre kan hushålla med, och på ett klokt och långsiktigt hållbart sätt exploatera sina egna resurser. Varje lands befolkning har gått i borgen för sin valutas värde genom sin riksbank. Om man misslyckas med att öka de faktiska bytesvärdena i transaktionsekonomin måste man spara begränsa och försämra resurshushållningen och kommer i underläge gentemot andra nationer. Problemet är pengamängden. Mindre volym arbete och sämre resursutnyttjande skapar ett överskott i penningvolymen och valutan riskerar att ytterligare sjunka i värde. Detta scenario förvärras av att andra länder inte vill ligga med ett sådant lands valutor i lager utan "säljer tillbaka dem" så fort det är möjligt. Detta hände i talets kris i Sverige. När kapitalister misslyckas med sin spekulation kan de därför, om de har tillräcklig makt, kräva pengar tillbaka av oss andra allmänheten som gått i borgen för pengar- nas värde. De finansiella transaktionerna kan därför inte få bygga på slumpen och på en kasino- ekonomi. Vi ingår i naturen och vi måste därför, när vi diskuterar finansieringsfrågan, ta ställning till vilken natur vi vill ha och vilken som är möjlig att skapa. Detta är en fråga som inte bara berör regeringar och experter utan oss alla. En av de frågor som Kåre tog upp är därför hur vår finansiella ekonomi, och finansieringsfrågorna, skall kunna inord- nas i och bli förenlig med vår demokrati så att medborgarna kan vara med och styra skeendet mot önskvärda och hållbara utfall. Marknadsekonomi och kapitalism är således inte samma sak! Kapitalism innebär att tjäna pengar på sitt ägande av kapital (inte på sina reala tillgångar). Marknadsekonomin karaktäriseras av både en fungerande och sund transaktionsekonomi och en fungerande och sund finansiell ekonomi. Kåre avslutade med att skissa en modell där det civila samhället (= den ideella sek- torn, den 3:e sektorn, den sociala ekono- min) skulle kunna bli motorn i utveckling- en. Inga färdiga lösningar eller visioner skulle pådyvlas andra. Han menade att en organiskt framväxande förändring av människor som sätter igång lokalt, och därmed kan inspirera andra, är att föredra

12 Modellen bestod av tre räta linjer som korsade varandra på en tvådimensionell yta: Linje 1 avgränsade offentligt från privat Linje 2 avgränsade formaliserat från icke- formaliserat fungerande Linje 3 avgränsade fälten där målet var vinst från där målet var verksamheten Det civila samhället hamnade då inom den triangel som avgränsades av de tre linjerna (privat+formaliserat+ verksamhet) exempelvis en kooperativ förskola. Där trodde han att generatorn för fortsatt hållbar tillväxt låg. Den kommersiella sektorn hamnar i fältet privat+formaliserat+vinst Familjeliv och sociala nätverk hamnar i privat+icke- formaliserat+verksamhet Den offentliga sektorn ligger i offentlig+formaliserat+verksamhet Kåres modell har stor betydelse för de "ekonomiska" resonemangen om offentliga verk- samheter. Under ett kvarts sekel har det nämligen i den offentliga sektorn funnits en konflikt mellan administratörer och beslutsfattare å den ena sidan och professionella medarbetare å den andra. Den visar sig nu senast genom barnmorskornas protester i Stockholm. Skälet till denna konflikt har varit att beslutsfattare och administratörer tycker sig se behov av besparingar, effektiviseringar och förändringar som de inte får gehör för hos de professionella aktörer som driver verksamheten. De professionella aktörerna ser sig ansvariga för att verksamheten håller den standard som allmänheten har rätt att förvän- ta sig. När så inte är fallet anser de sig ha skyldighet att informera allmänheten. Annars dagtingar de med sin professionella heder. Detta är ett rent professionellt ställningstagande som inte har med politik eller karriär att göra. Men de tystas. Att avfärda deras åsikter på sådana grunder förvärrar konflikten och skapar ohälsa. I verksamheter som drivs i vinstsyfte, det vill säga i näringslivet, uppstår inte samma problem eftersom vinst där alltid går före kvalitet. Verksamheter måste läggas ner om de inte går med vinst även om de har hög kvalitet och är önskvärda ur samhällets syn- punkt. Därför kan vinstdrivande verksamheter "rationaliseras" uppifrån och ner genom ägarnas ingrepp i struktur och bemanning. Endast de som lyckas skapa vinst överlever. Kvaliteten och servicen till samhället begränsas till vad den kan bli inom ramen för vad som skapar vinst. Den blir alltså som den blir, beroende på ägarens etiska samvete. Kåres diagram visar att offentliga verksamheter som exempelvis skola, vård, brandkår, polis, omsorg etc. har en helt annan utgångspunkt. De drivs inte för att skapa vinst utan för att verksamheten som sådan är nödvändig för samhället som helhet. Därför behövs i sådana verksamheter en helt annan fokus på kvalitet. De blir meningslösa om de saknar kvalitet. En brandkår som inte kan släcka bränder har inget berättigande. En försvars- makt som inte kan försvara landet blir bara en potemkinkuliss som kostar pengar. Därför blir professionella aktörers uppfattningar och inriktning mer betydelsefulla i of- fentliga verksamheter än i vinstdrivande företag. Dessutom styrs denna typ av offentliga verksamheter genom professionella överväganden och beslut av enskilda aktörer i sam- verkan med den allmänhet som skall betjänas. Dessa beslut är situationsberoende och i

13 allmänhet lokala. De fattas utifrån situationens krav och de lokala förutsättningarna. Sådana professionella överväganden kan vanligen inte överlåtas till någon utomstående eller automatiseras. Verksamheten så som den utformas och utförs kan därför sällan ifrågasättas av admi- nistratörer och beslutsfattare högre upp i hierarkin eftersom dessa i normalfallet varken har tillräckligt underlag eller tillräcklig kompetens för att göra det. Den professionella kadern kan därmed göra sig oåtkomlig för yttre och hierarkisk styrning. Grunden till konflikten är således att de professionella aktörerna genom sin speciella professionella kompetens, sin interna sammanhållning, sina professionella kontakter och stödet från de som betjänas direkt kan sabotera och negligera besparingar och för- ändringsförsök från administratörer och beslutsfattare. De har en "kåranda". På senare tid har emellertid denna konflikt lösts på så sätt att beslutsfattare och ledning genom finansieringen och med hjälp av New Public Management (NPM) och andra orga- nisatoriska åtgärder fått närmast absolut makt över offentliga verksamheter, vilket man inte hade förut. Många professionella aktörer ställer sig tveksamma till att detta ökade inflytande lett till en bättre verksamhet ur service och kvalitetssynpunkt. Vi har fått en dramatisk byråkratisering av verksamheten som försvårar ett professionellt agerande och rimliga professionella överväganden och därmed också ett gott resursutnyttjande. 1 1 Konflikten har numera lösts inom skola, vård, omsorg och kommunala verksamheter genom att sätta verksamheter på bolag, genom att dela upp dem i enheter som konkurerar med varandra om resurser och genom att införa NPM (New Public Management) som går ut på en omfattande styrning genom nyckeltal, redovisningar och kvantitativa uppföljningar. Därmed har de professionellas makt brutits. Numera kan därför överordnade expertorgan gå in och utvärdera verksamheter på det sätt som statsmakterna vill och därmed styra resurstilldelningen. Man kan genom detta tvinga verksamheternas företrädare till den för- ändring man önskar få genomförd. Detta sker dock på bekostnad av medarbetarnas professionella heder och ofta på bekostnad av ekologiska värden