Utanförskapets villkor & Politikens möjligheter

Transkript

1 Lunds universitet Statsvetenskapliga institutionen STV003 VT07 Handledare: Ylva Stubbergaard Utanförskapets villkor & Politikens möjligheter Diskursteoretiska perspektiv på utanförskapets artikulering i 2007 års vårproposition Martin Bodensten

2 Abstract This thesis studies how the Swedish government articulates social exclusion within the spring budget of Through a discourse theoretical approach, inspired by Ernest Laclau and Chantal Mouffe, the empirical findings are reconstructed through the nodal point of labour and two chains of equivalence, based upon the duality between employment and unemployment. By viewing social exclusion as a phenomenon concerning discourse, identity and politics, this duality forms the basis of a deconstructive and hegemonic analysis. I argue that the term social exclusion is a powerful and flexible political concept in that it obscures ideological assumptions and objectives as well as draws attention away from alternative social concepts. Throughout the thesis social exclusion is stressed as a social category constituting the relation between individual and society. Hence I argue that it is of vital importance that the values underlying its usage are made explicit and that social exclusion as a floating signifier is made an object of academic analysis. Keywords: social exclusion, discourse theory, deconstruction, dualities, logics. Characters:

3 Innehållsförteckning 1 Introduktion Syfte & frågeställning Diskursteori Diskurs Politik Identitet Metod Diskursteori i praktik Dekonstruktion Material Utanförskapets artikulering Vårpropositionen som artikulerande praktik Rekonstruktion Dekonstruktion & Hegemoni Utanförskapets möjlighetsvillkor och kontingens Utanförskapets logik Utanförskapets politiska flexibilitet Sammanfattande slutsatser Reflektioner Referenser

4 Figurer Figur 1: Ekvivalensens logik Figur 2: Utanförskapets ekvivalenskedja Figur 3: Sysselsättningens ekvivalenskedja Figur 3. Utanförskapets diskurs Figur 5. Utanförskapets flexibilitet

5 1 Introduktion I den nya borgerliga regeringens första helt egna budget, vårproposition från 2007, förekommer begreppet utanförskap 33 gånger. Under den förra socialdemokratiska regeringens sista mandatperiod förekom begreppet sammanlagt två gånger i vårpropositionerna Efter den borgerliga valsegern hösten 2006 kan utanförskapet sägas ha gjort gemensam entré med den borgerliga regeringen i Rosenbad. Utanförskap, på engelska social exclusion 1, är emellertid inget nytt begrepp. I EU, Storbritannien, Danmark och Frankrike har utanförskapet florerat under en längre tid och utgör där redan en central del av det politiska vokabuläret. Att identifiera någon allmängiltig definition av utanförskap är emellertid varken möjligt eller önskvärt. Därmed inte sagt att begreppet inte kan analyseras vetenskapligt. Möjligheten ligger i att förstå begreppet i sitt politiska sammanhang. Att betrakta den språkliga användningen av utanförskap som politik omöjliggör å ena sidan någon sann eller äkta definition, men det öppnar på samma gång upp möjligheter för en analys av ett mycket intressantare slag. Utanförskap som begrepp kan fungera som ett fönster genom vilket politiska kulturer, ambitioner och värden kan studeras (jmf. Silver 1994 s 536, 540) Syfte & frågeställning Denna studie undersöker hur begreppet utanförskap används i den borgerliga regeringens vårproposition från Att jag valt utanförskap beror på att jag tror att just det begreppet är ett nyckelbegrepp för att förstå vilken syn regeringen har på samhället, individen och relationen dem emellan. Min utgångspunkt för uppsatsen är den poststrukturella uppfattningen att begrepp och uttryck inte har någon fast betydelse utan ständigt är föremål för rekonstruktion. Begreppet utanförskap kan därför inte sägas äga någon fast mening eller innebörd utan det innehåll begreppet ges skiljer sig över tid och kan inte förstås oberoende av diskursiva förhållanden. Hur regeringen använder begreppet utanförskap ska därför inte betraktas som varken en orsak eller en 1 Social exclusion får anses vara den allmänt vedertagna motsvarigheten till utanförskap. Den översättningen används även i regeringens engelska utgåva av 2007 års vårproposition. 2 Jag skulle här vilja passa på att tacka Ylva Stubbegard för en inspirerande handledning, Erik Bodensten för intressanta diskussioner och hjälp med korrekturläsning, och Lars-Erik Eriksson för att han lånade ut sin dator när min egen brann upp. 3

6 verkan av regeringens politik. Det ska istället ses som själva politiken. Syftet med uppsatsen blir därför att se regeringens användning av utanförskap som både en diskursiv och politisk företeelse och därigenom öka förståelsen för utanförskapets roll i relationen mellan individ och samhälle. För att uppnå detta syfte ställer jag mig följande frågor: Hur artikuleras utanförskapet i 2007 års vårproposition? Hur konstrueras utanförskapet som en social identitet och kategori? Hur kan utanförskapet och dess möjlighetsvillkor förstås som en politisk företeelse? 4

7 2 Diskursteori Diskursanalys brukar liknas vid ett mynt där teori och metod utgör varsin sida. Det som gör de båda sidorna omöjliga att separera är den teoretiska förståelse som av nödvändighet måste vara närvarande vid varje diskursanalytisk praktik. Laclau och Mouffes diskursteoretiska inriktning utgör inget undantag. Diskursteorin kan därför på samma gång ses som såväl en teoretisk ansats till förståelse av det sociala som ett konkret metodologiskt verktyg för att närma sig det. Det kan här vara på sin plats att påpeka att min läsning av diskursteori är en av många och naturligt avviker från författarnas ursprungliga intentioner. Jag har mina specifika frågeställningar och kan sägas ha tagit olika stort intryck av olika uttolkare av diskursteorin, vilket också medfört att alla möjligen inte delar min läsning. Undersökningen gör inte heller några anspråk på att presentera en fullständig genomgång av diskursteorin, så som den framställs av Laclau och Mouffe. Jag kommer istället medvetet att försöka knyta an till de koncept och logiker som är centrala för att förstå mina frågeställningar och mina slutsatser. Målet med detta kapitel blir därför att förstå hur diskursteorin ser på diskurs, politik och identitet och hur de är relaterade till varandra. 2.1 Diskurs Diskursteori syftar till den specifika diskursanalytiska inriktning som utvecklades av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe i huvudverket Hegemony and Socialist Strategy. Det som gör diskursteorin unik i sitt sammanhang är att den betraktar samhället, inte bara som en social, utan även som en politisk konstruktion. Laclau och Mouffe smälter på så sätt samman två teoretiska skolor som traditionellt ansetts svåra att kombinera. Diskursteorin bär tydliga referenser till en rad teoretiker och skolor Foucaults diskursanalys, Derridas dekonstruktion, Althussers strukturella marxism, Gramscis hegemonianalys, Lacans subjektsteori, de Saussures strukturalistiska lingvistik och Zizeks maktanalys för att nämna de viktigaste. Vid en första anblick kan diskursteorin framstå som svår att förstå utanför sitt sammanhang eftersom den nästan uteslutande har utvecklats i dialog med andra teoribildningar. Men dess egen begreppsapparat möjliggör faktiskt en självständig läsning av teorin, utan att behöva fokusera på idéernas och begreppens ursprung. Vi kan därför närma oss en diskursteoretisk förståelse av samhället genom att fråga oss vad Laclau och Mouffe avser med diskurs. Diskursteori och post-strukturell teori mer allmänt tar sin utgångspunkt i att samhället, språket och subjektet är sociala konstruktioner som människor ständigt skapar, tolkar och omtolkar i diskursiva relationer. Det kan därför inte existera 5

8 någon essentiell uppfattning om världen som föregår vår tolkning av den, eftersom även språket konstrueras socialt. All betydelse skapas i relation till annan betydelse. En stol blir en stol först i relation till en pall eller en fåtölj. Man kan se språket som ett nät av betydelser som är relaterade till varandra. Varje tecken varje ord har sin specifika betydelse och tillsammans utgör dessa tecken ett system. Ett tecken som har fixerat sig till en given plats i detta system kallar Laclau och Mouffe för moment (Bergström & Boréus 2005 s 317). De Saussure och den strukturella lingvistiken delade vidare upp varje tecken i två ytterliggare beståndsdelar, en signifikant eller betecknare, dvs. ljudet eller ljudbilden s-t-o-l, och det betecknade, alltså tankeinnehållet och fenomenet stol. Ett moment kan därför ses som ett tecken som har en självklar koppling mellan signifikanten och det som är betecknat. Om vi istället för stol betraktar tecknet socialist inser man ganska snart att kopplingen mellan betecknaren s-o-c-i-a-l-i-s-t och idén, identiteten 3 och fenomenet socialist på inget sätt är lika självklar. Både socialdemokraten och kommunisten skulle sannolikt identifiera sig som socialister men avse två helt olika saker. Ett tecken som är mångtydigt och inte fått någon slutgiltig definition kallar Laclau och Mouffe för element (Winther Jörgensen & Phillips 2000 s 34). Vi kan nu återvända till idén om språket som ett system av betydelser och förkasta idén om att det skulle finnas ett system och ett språk som alla uppfattar likadant. Diskursen förutsätter att det finns mer än ett språkligt system, mer än ett sätt att tänka språkligt och mer än en vilja att definiera begrepp. Det som förenar dessa språkliga system är just strävan efter att deras definition ska bli allenarådande. Diskurs kan därmed inledningsvis definieras som en språklig struktur som strävar efter att reducera mångtydigheten i begrepp genom att omvandla element till moment. Denna omvandling sker genom den process Laclau och Mouffe benämner artikulation. Det är genom artikulation som diskursiva relationer kan förändras och relationer mellan tecken etableras (Westerlind 1996 s 71). Med detta följer naturligtvis frågan hur denna artikulering går till. För att förstå detta behöver vi ta in ytterliggare ett av diskursteorins begrepp. För att förhindra det ständiga flödet av betydelse och för att möjliggöra att element diskursivt blir till moment, behöver diskursen ett centrum som partiellt låser fast betydelse. Detta center kallar Laclau och Mouffe för diskursens nodalpunkt (Laclau & Mouffe 2001 s 112). Centret är inte i sig själv ett moment, alltså någon stabil kärna som har en klart definierad betydelse i diskursen. Tvärtom utmärker sig nodalpunkten genom att vara särskilt öppen för betydelseskiftningar och tom på innehåll. Detta förhållande kan exemplifieras med den amerikanska dollarn vilken saknar ett fast värde och istället flyter i relation till världens övriga valutor. Ändå utgör dollarn den valuta som alla andra valutor förhåller sig till, vilket resulterar i att dollarn utgör en gemensam referenspunkt även vid valutaväxling 3 I diskursteorin avser identitet inte bara subjekt utan även objekt. Det görs därför i detta avseende inte någon skillnad mellan något cartesianskt subjekt eller något materiellt objekt. Både individer och stolar kan sägas ha identiteter som förhandlas fram genom diskursiva processer. 6

9 utan dollar. Dollarn är på samma gång beroende av sin relation till övriga valutor (exemplet är hämtat i Westlind 1996 s 82-83). Som exemplet visar definieras nodalpunkten diskursivt och kan därför inte existera oberoende av diskursiva förhållanden. (Laclau & Mouffe 2001 s 113) Vi ska nu vända blicken mot det som Laclau och Mouffe kallar för den partiella fixeringen. Att fixeringen är partiell betyder att den aldrig kan bli fullständig. Hade ett språkligt system varit fullständigt och stängt hade det inte varit möjligt att förändra. Vi måste nu också klargöra skillnaden mellan diskurs och det diskursiva fältet (eng. discoursivity). Diskurs är en specifik strukturerad totalitet av skillnader medan det diskursiva fältet avser allt det som inte har uppnått någon partiell fixering utan istället flyter. Det kan således finnas flera diskurser som tangerar varandra, som tillsammans existerar, i det diskursiva fältet. Vi kan som exempel betrakta den utdragna debatten om vilken bantningsmetod som är den mest effektiva. Olika förespråkare argumenterar för att just deras metod är den mest effektiva. Vi kan betrakta varje bantningsmetod som en specifik diskurs vilka tillsammans ingår i ett diskursivt fält. De olika diskurserna strävar efter att just deras metod ska bli allenarådande och därigenom också bli den dominerande diskursen. Således utspelar sig en diskursiv kamp mellan exempelvis en diskurs som vill etablera fett och en annan som vill etablera snabba kolhydrater, alltså mat med högt glykemiskt index, som det stora problemet. Målet för varje diskurs är att dominera det diskursiva fältet (Laclau & Moufe 2001 s 112). Element som nötter och pasta får därför olika betydelser beroende på vilken diskurs som lyckas dominera det diskursiva fältet. Diskurser strävar således inte enbart efter att dominera det diskursiva fältet. De måste också av nödvändighet konstituera sig i förhållande till det diskursiva fältet, dvs. i relation till det som diskursen utesluter (Winther Jörgensen & Phillips 2000 s 34). Det partiella i fixeringen av betydelse syftar därmed på att en diskurs aldrig fullständigt kan dominera det diskursiva fältet eftersom diskursen måste konstituera sig i förhållande till detta fält. En diskurs kan därför aldrig sägas vara helt sluten och stängd. Att diskurser aldrig helt sluter sig gör att de i varje historiskt ögonblick alltid kunde ha varit annorlunda och framtiden kan bli annorlunda. Laclau och Mouffe kallar detta för diskursens kontingens (Winther Jörgensen & Phillips 2000 s 32, 45, 62-63). 2.2 Politik Politik har en stark koppling till makt. Ofta förstås politik som just innehavandet eller förmågan att kunna utöva makt (jmf. Lukes def.). Om vi går utanför denna definition och utanför det partipolitiska systemet kan vi med hjälp av diskursteorin närma oss en mer diskursiv förståelse av politiken. I Hegemony and Socialist Strategy utvecklar Laclau och Mouffe begreppet hegemoni och skänker det en definition som ligger mycket nära politik. Hegemoni ses som just den form av politik där diskurser artikuleras. En hegemonisk praktik blir ett sätt att framställa samhället på och genom det utesluta andra möjliga alternativ. 7

10 Hegemoni och politik kan därför sägas uppstå som ett resultat av att diskursiva strukturer aldrig sluter sig. The openess of the social is, thus, the precondition of every hegemonic practice (Laclau & Mouffe 2001 s 142). Hade diskurser varit helt slutna, dvs. inte möjliga att förändra, hade hegemoni inte heller varit möjligt. Vi kan nu också förstå diskusanalysen som en politisk analys. Diskursanalysen får till syfte att studera hegemoniska uttryck, dvs. att analysera hur kontingenta relationer fixeras på ett bestämt sätt men också hur de skulle kunnat fixerats annorlunda (Åkerström Andersen 2003 s 52). Vilka relationer, dvs. låsningar av tecken, är då politiska och vilka är det inte? Svaret ges genom med vilken kraft dessa diskursiva relationer ifrågasätts och reartikuleras. De element som av olika anledningar är utsatta för ständig reartikulering, dvs. där olika diskurser försöker etablera olika definitioner, kallar Laclau och Mouffe for flytande signifikanter (Laclau 1998 s 435). Så kan exempelvis frihet, jämställdhet, terrorism och välfärd betraktas som sådana flytande signifikanter där olika politiska aktörer strävar efter att deras definition hegemoniskt ska dominera det diskursiva fältet. Den hegemoniska praktiken kan därmed förstås som ett försök att framställa element som självklara. Ett tecken som uppfattas som så självklart att dess status inte ifrågasätts benämner diskursteorin för objektivt (Winther Jörgensen & Phillips 2000 s 43-45). I en liberal västlig diskurs har exempelvis demokrati uppnått en objektiv status som något inneboende positivt. Objektiviteten kan därmed ses som den högsta graden av tillslutning av en diskurs och således målet för varje hegemonisk praktik. När vi nu bättre kan förstå hur språket, politiken och samhället är sammankopplat diskursivt kan vi även föra in individen i denna kedja. Frågan blir därför hur identitet konstrueras diskursivt? 2.3 Identitet Problemet tar precis som tidigare sin utgångspunkt i att mening och identitet inte är på förhand givna. Istället skapas betydelser och identiteter diskursivt. Det finns således ingen essentiell mening i exempelvis utlänning, svensk eller snålhet som föregår det sociala. Därför är den klassiska identitetsuppfattningen att A = A inte möjlig. Om en essentiell mening uteslutits återstår möjligheten att identitet konstrueras i relation till något annat. A måste ges betydelse, inte genom att vara A, utan genom att inte vara B. Identiteten svensk konstitueras således genom avsaknaden av att vara exempelvis dansk. Detta är naturligtvis inte hela sanningen, eftersom att vara svensk inte heller är att vara iranier eller albanier. Detta leder oss till att vara svensk är att inte vara allt som svensk inte är. Cirkelresonemanget är onekligen otillfredsställande. Slavoj Zizek uppmärksammade ursprungligen detta problem (Torfing 1999 s 52). Eftersom alla identiteter konstrueras genom negationer, genom vad de inte är, konstrueras varje identitet genom en cirkulär kedja av negationer, en s.k. auto-negation. Detta visar enligt Bech-Dyrberg på maktens cirkulära struktur (se vidare Bech-Dyrberg

11 s ). Att identitet konstrueras genom skillnad eller negation utgör på detta sätt både en förutsättning för och ett hot mot identiteten. För att lösa detta problem och komma vidare behöver vi introducera två av Laclaus och Mouffes mest centrala koncept, ekvivalensens och differensens logik. De båda logikerna är nödvändiga för att förstå hur diskurser är organiserade och avgränsade, hur mening skapas, samt hur sociala enheter konstrueras diskursivt. Genom en dekonstruktion av konceptet skillnad kommer Laclau fram till att skillnad bygger på en dualism mellan de båda koncepten differens och ekvivalens. Om endast skillnad skulle existera skulle den inte uppfattas som just skillnad. För att skillnad ska kunna existera behövs också ekvivalens, alltså likhet. På så sätt skapas en dualism mellan två olika mekanismer som fungerar diametralt motsatt. På samma gång kan den ena logiken aldrig existera oberoende av den andra utan de kompletterar varandra i en nödvändig relation. Samtidigt kommer de båda logikerna genom sina separata mekanismer alltid att sträva efter företräde framför varandra. (Åkerström Andersen 2003 s 57-61) Differensens logik blir därför den mekanism som söker markera skillnader mellan tecken och på så sätt öka komplexiteten i och utvidga det sociala. I dess motsats söker ekvivalensens logik att bryta denna kedja av skillnader och organisera tecken i likheter. Ekvivalensens logik söker på så sätt förenkla det sociala genom att reducera antalet möjliga identiteter, s.k. subjektspositioner. Genom att tecken ekvivaleras inom en diskurs skapas det en kedja av ekvivalenta tecken, en ekvivalenskedja. Denna kedja konstituerar på så sätt diskursens möjligheter och dess gränser. Genom den gemensamma strävan av differensens och ekvivalensens logik att dominera över varandra skulle vi kunna tänka oss flera möjliga utfall för hur sociala identiteter organiseras inom en svensk invandrardiskurs. Möjligt vore exempelvis en situation där differensens logik var stark och där svensk sattes i motsats till dansk, alban eller irakier. Ett annat alternativ vore att svensk sattes i ett motsatsförhållande till nordiska invandrare, europeiska invandrare och arabiska invandrare. Ett tredje möjligt alternativ vore att svenskar sattes i relation till invandrare i största allmänhet. I det senare fallet skulle ekvivalensens logik dominera genom att kraftigt reducera skillnader och på så sätt förenkla organiseringen av det sociala i ett vi och ett dom. Det tredje alternativet skapar en ekvivalenskedja mellan dansk, alban och irakier med det gemensamt att de inte är svenskar. 4 För att förstå den diskursiva identitetsuppfattningen fullt ut behöver vi också förstå hur den personliga identiteten skapas i relation till exempelvis svenskhet. Det kan här återigen vara på sin plats att göra en poäng av den poststrukturella föreställningen om att människors identitet inte är på förhand givna. De finns alltså ingen essentiell identitet hos individen. Istället konstrueras identitet genom identifikation, dvs. att individen antar olika subjektspositioner i olika diskursiva 4 Elementet dansk skulle inom en svensk invandrardiskurs kunna betraktas som ett tecken som förpassats till det diskursiva fältet. Konstruktion danskhet skulle genom det inte rymmas i dualismen svensk/invandrare. 9

12 sammanhang. Identitet är således något som individen antar, tilldelas och förhandlar om i diskursiva processer (Winther Jörgensen & Phillips 2000 s 51). Vilken subjektsposition som antas och vilken ekvivalenskedja individen identifierar sig med är en diskursiv fråga. Beroende på kontext kan jag därför identifiera mig med såväl min identitet som barn, student, man och svensk samtidigt. Problematiskt blir det endast när de olika subjektspositionerna kolliderar med varandra i vad Laclau och Mouffe kallar ett antagonistiskt förhållande. Vi kan nu slutligen förstå hur ekvivalensens och differensens logik förutsätter varandra och tillsammans diskursivt konstruerar subjektspositioner och identitet. Vilken av de både logikerna som har företräde påverkar diskursens mångfald och i förlängningen antalet subjektspositioner som är möjliga att inta. Figur 1 sammanfattar hur en ekvivalenskedja skapas mellan (danskar), albaner och irakier genom deras gemensamma egenskap av att inte vara svenskar. Figur 1:Ekvivalensens logik (X1 X2 X3 - Xn) / Y Källa: Bech Dyrberg 1997 s 120 Xn ska förstås som varje element, snedstrecket markerar skillnaden, parentestecknen markerar att denna skillnad är gemensam för alla X och Y markerar slutligen vad denna skillnad utgör, alltså den konstitutiva negationen. De olika elementen får ekvivalent innebörd till varandra genom deras gemensamma skillnad från den konstitutiva negationen. Danskar (X1), albaner (X2) och irakier (X3) får därför en ekvivalent innebörd genom deras gemensamma egenskap av att inte vara svenskar (Y). 10

13 3 Metod Som jag ser det utgör förmågan att kunna koppla samman diskurs, identitet och politik och genom det analysera både språk och identitet som politiska företeelser en av diskursteorins största fördelar. Kopplingen mellan diskurs, identitet och politik kommer därför löpa som en röd tråd igenom hela uppsatsen. Detta leder till att man metodologiskt kan dela in uppsatsens syfte i två olika delmål. Det första målet blir att förstå hur regeringen artikulerar utanförskapets diskurs. Det andra målet blir att förstå denna artikulering genom att betrakta den som bara en utav många olika artikuleringar, dvs. som politik. 3.1 Diskursteori i praktik För att nå detta första mål behöver först materialet, dvs. vårpropositionen från 2007, presenteras. Genom en djupläsning av materialet kan vissa nyckelcitat plockas ut som är speciellt betydelsefulla. Ur dessa citat kan sedan de tecken återfinnas som har en diskursiv relation till utanförskap. Annorlunda uttryckt de tecken regeringen använder för att ge mening åt utanförskapet i sin artikulering. Nästa steg blir att identifiera de ekvivalenskedjor som organiserar utanförskapets diskurs i subjektspositioner och på så sätt organiserar tecknen i ekvivalens och differens. Utifrån dessa ekvivalenskedjor blir det slutligen möjligt att utkristallisera den eller de nodalpunkter som låser fast tecknens betydelse och ger diskursen mening. Sammanfattat utgörs denna första del av att förstå hur tecknet utanförskap artikuleras, dvs. fixerar sin betydelse kring övriga tecken inom diskursen. Om det utifrån denna första del går att se ett tydligt definierat tillvägagångssätt kräver syftets andra del dess raka motsats. Eftersom diskurser konstituerar sig i förhållande till övriga diskurser, dvs. det diskursiva fältet, blir det inte bara viktigt att förstå relationerna mellan olika tecken inom diskursen. Det blir också viktigt att studera det diskursiva fältet, dvs. hur olika tecken utesluts och inte ges en differentiell position inom diskursen. Dessa tecken saknar för tillfället plats inom diskursen och kan därför sägas ha förpassats till det diskursiva fältet. För att förstå utanförskap som en flytande signifikant behöver därför alternativa synsätt beaktas. På så sätt kan inte bara det som betonas, utan även det som utesluts, bli föremål för analys. Detta är själva kärnan i den hegemoniska analysen. Att kartlägga de processer där olika politiska aktörer kämpar om hur tecknens betydelse ska fastställas och där vissa betydelsefixeringar blir så konventionaliserade att vi uppfattar dem som objektiva och naturliga. 11

14 3.2 Dekonstruktion Det naturliga, det självklara och det objektiva kan sägas utgöra gränsen för hur långt en diskursteoretisk analys är möjlig. Objektiviteten utgör på så sätt det ultimata studieobjektet. Men för att förstå hur något har blivit naturligt och självklart i förhållande till det diskursiva fältet måste även detta ifrågasättas. Att ifrågasätta det självklara, det naturliga, det förgivettagna och det objektiva hör dekonstruktionen till. Dekonstruktionens mål är att visa på diskursens kontingens och inneboende negationer. Mannens traditionella överordning över kvinnan, genom dualismen man/kvinna, kan som exempel illustrera omöjligheten i en essentiell överordning. Eftersom mannen är beroende av sin skillnad från att vara kvinna för att markera sin identitet, utgör kvinnligheten därför en del av den manliga identiteten, vilket löser upp en essentiell dualism mellan man och kvinna. Genom att lokalisera diskursers inneboende antaganden och dualismer kan dekonstruktionen visa på orimligheten i dess antaganden (jmf. Westlind 1996 s 125). En dekonstruktion av utanförskapets diskurs är nödvändig för att förstå diskursens inneboende antaganden. Åkerström och Andersen uttrycker detta i: discourse analysis and deconstruction provide two completely different perspectives, but that Laclau brings them into a complementary relationship in which the output of one becomes the input of the other. (2003 s 56). Tillsammans kan diskusanalysen och dekonstruktionen studera det som diskursen, inte bara möjliggör, utan även omöjliggör. De förutsättningslösa antagandena gör dekonstruktionen som metod till en allt annat än klinisk operation. Det är dock i den spekulerande argumentationen som dekonstruktionens styrka ligger. Den vetenskapliga kvaliteten ligger därför i argumentationens trovärdighet och genomskinligheten i genomförandet. Vi kan nu sammanfatta uppsatsens metod i ytterliggare en indelning. En första diskursteoretisk del som syftar till att studera hur regeringen genom artikuleringen av utanförskap försöker etablera skillnader mellan tecken som naturliga och en andra del som syftar till att ifrågasätta dessa skillnader genom att visa att de inte alls är naturliga utan kontingenta. 3.3 Material Vanligtvis utgår inte diskursteoretiska analyser såsom denna utifrån någon specifik text. Detta har att göra med att Laclau och Mouffe inte skiljer mellan diskursiva och extra-diskursiva praktiker eller mellan lingvistiska och sociala praktiker. De menar att alla praktiker är diskursiva, allt kan avläsas diskursivt. Av detta följer vanligtvis ett ganska omfattande material, som sträcker sig över tid och som saknar tydligt definierade konturer. Särskilt vanligt är detta om det är sociala praktiker som studeras. Att jag ändå har valt att behandla och avläsa en 12

15 enskild text diskursivt är helt en följd av nödvändigheten att begränsa uppgiften. Det hade annars varit intressant, och sannolikt också fruktbart, att utsträckt analysen såväl som materialet över en länge tidsperiod för att utröna diskursiva brott och förändringar i en mer Foucault-inspirerad anda. Som jag ser det finns det två allvarliga problem med att studera vårpropositionen som enda material. Det första problemet ligger i att dokumentet så tydligt fokuserar på de ekonomiska aspekterna. Innebörden av begreppet utanförskap kan tänkas skilja sig åt från t.ex. en integrationspolitisk, arbetsmarknadspolitisk eller socialpolitisk kontext. Vårpropositionen uttrycker sannolikt en mer makroekonomisk laddad framtoning av begreppet än om exempelvis Moderaternas integrationsprogram skulle studeras. Det andra problemet ligger i det faktum att det endast är ett dokument som studeras. Därmed inte sagt att ett större material skulle vara bättre eller ge en mer heltäckande bild av regeringens samlade artikulering. Men andra regeringstexter kan tänkas artikulera utanförskapet annorlunda. Problemet rör även det faktum att eftersom diskurser aldrig låser sig utan istället är kontingenta kan de sägas vara föremål för ständig förändring. Ingen diskursanalys kan därför göra anspråk på att vara vare sig aktuell eller heltäckande. Vårpropositionen ska därför ses som bara en av många tillfälliga praktiker genom vilka vi kan nå kunskap om hur diskursen är organiserad. Dessa problem till trots utgör vårpropositionen regeringens första budget, vilket gör den till det hittills viktigaste dokumentet över regeringens samlade politik. Vårpropositionen får utöver det otvivelaktigt tydliga konkretiska politiska konsekvenser. Detta till skillnad från exempelvis partiprogram, vars språkliga innehåll ofta stannar i sin form. Slutligen är dokumentet aktuellt dess konsekvenser inträffar i skrivande stund vilket måste ses som relevant för undersökningen. Sammantaget tror jag, med hänsyn till undersökningens omfattning, att vårpropositionen är det bäst lämpade materialet för mina frågeställningar. Av naturliga skäl kommer inte hela vårpropositionen att behandlas, utan endast den första delen Finansplan Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Övriga delar av budgeten fokuserar på mer makroekonomiska aspekter. 13

16 4 Utanförskapets artikulering Detta kapitel kommer inledningsvis att presentera vårpropositionen och försöka ge svar på och tydliggöra hur regeringen använder sig av begreppet utanförskap. På samma gång blir det också möjligt att identifiera de tecken som tillsammans konstruerar utanförskapets diskurs. Dessa tecken gör det möjligt att senare rekonstruera diskursen och förstå hur den är organiserad. Det slutliga målet är att förstå hur utanförskap konstrueras som social identitet och kategori. 4.1 Vårpropositionen som artikulerande praktik För att inte missa några viktiga aspekter och dessutom ge ökad struktur till texten har jag problematiserat materialet utifrån några mer specifikt formulerade frågeställningar. Målet med frågorna är att angripa utanförskapet från olika håll och visa på den föreställningsvärld diskursen möjliggör. Frågorna rör sig i diskursanalysens favoritdomän, i gränslandet mellan makt, kunskap och identitet. Följande frågor kommer därför vara vägledande i detta kapitel: Varför är utanförskap ett problem?; För vilka är utanförskap ett problem?; Vilka orsaker har utanförskapet?; Vilka lösningar och åtgärder till problemet föreslås? Inledningsvis kan vi notera att själva utanförskapsbegreppet inte behandlas separat någonstans i vårpropositionen. Regeringen definierar aldrig begreppet. Att utanförskapet ses som ett stort och betydande problem slås emellertid fast redan i vårpropositionens öppningsstycke: Alliansen fick ett tydligt mandat att förändra situationen i vårt land och det arbetet har påbörjats. Regeringen tar nu ytterligare steg för att varaktigt öka sysselsättningen och minska det utanförskap som har präglat alltför många människors liv i Sverige under alltför lång tid. (Prop. 2006/07:100 s 15) 5 I ett första led bör vi därför fråga oss varför utanförskapet ses som ett problem. Ovan anförda citat ger en tydlig fingervisning på att utanförskapet ses både som ett problem för samhället och som ett problem för individen. Det ses också som både ett kortsiktigt och ett långsiktigt problem. Den sammantagna bilden ger ett utanförskap som kan förknippas med tre separata problem. De är av nödvändighet inte uteslutande, åtminstone inte ur kausalitetshänseende, men de är ändå tillräckligt avgränsade för att kunna betraktas som tre separata problemområden. 5 Kursiveringarna i detta och följande citat är mina och är till för att markera de för utanförskapets diskurs intressanta tecken. 14

17 För det första (1) är utanförskapet problematiskt eftersom det leder till arbetslöshet. Utanförskap och arbetslöshet antas ge varandra en självförstärkande effekt. Ett långsiktigt utanförskap hindrar en återgång in i sysselsättning, vilket påverkar individens välmående negativt, förutom att det medför kostnader för samhället. Att ha ett arbete betyder oerhört mycket för vårt välmående. På arbetsplatsen är man del av en större social gemenskap, och får prestera, utvecklas och känna sig delaktig. Utan ett jobb ökar risken för ekonomiska, sociala och hälsomässiga problem. För enskilda människor, och för välfärden i stort, är arbetets värde fundamentalt. (Prop. 2006/07:100 s 15) Det andra (2) problemområdet som behandlas är att utanförskapet försämrar möjligheterna att finansiera välfärden, detta både på kort, men framförallt på lång sikt. Utanförskapet är både ett stort problem på kort sikt och av stor betydelse för möjligheterna att finansiera de offentliga välfärdssystemen på lång sikt. (Prop. 2006/07:100 s 25) Regeringen utvecklar inte vidare i vårpropositionen vad som är det egentliga problemet på kort sikt. Jag ser två möjliga läsningar. Antingen leder utanförskapet till en för hög belastning på bidragssystemen vilket gör att staten inte har tillräckliga ekonomiska medel att försörja de i utanförskap. Den andra möjliga läsningen är att utanförskapet hindrar människor från att bidra till samhället genom sitt arbete. Jag menar att regeringen betonar det senare. Detta baserar jag på två saker. Regeringen uttrycker det som att utanförskapet försämrar möjligheterna att finansiera välfärdssystemen. Det handlar alltså här om att bidra med inkomstskatt. Det andra argumentet faller tillbaka på beroende som begrepp, vilket regeringen aldrig använder som ett problem i sig utan bara som ett problem i relation till minskade incitament att arbeta. Detta andra problemområde blir således även det starkt relaterat till arbete och arbetslöshet. Utanförskapet leder till arbetslöshet vilket i sin tur minskar möjligheterna till en finansiering av den offentliga välfärden. Det är en principiellt viktig skillnad mellan att betrakta utanförskap som något som belastar samhället ekonomiskt eller något som hindrar människor från att bidra till samhället. Det tredje (3) och sista problemområdet som utanförskapet medför är att de sociala och ekonomiska klyftorna mellan människorna i Sverige ökar: Allians för Sverige gick till val på att skapa fler jobb i fler och växande företag, att minska det utanförskap som gör att klyftorna mellan människor i Sverige vidgas socialt och ekonomiskt. (Prop. 2006/07:100 s 15) Låg sysselsättning leder till utanförskap vilket i förlängningen mynnar ut i sociala och ekonomiska klyftor i samhället. Sambandet mellan arbetslöshet och utanförskap betonas ofta och med självklarhet vilket förmedlar en känsla av ett logiskt snarare än ett statistiskt samband. 15

18 Sverige har i dag ett stort utanförskap och det krävs särskilda insatser för att minska detta. Att varaktigt öka sysselsättningen är därför regeringens mest prioriterade fråga. (Prop. 2006/07:100 s 25) Trots att regeringen uttalat säger att sysselsättningen är den mest prioriterade frågan kvarstår frågan om vilket som är regeringens överordnade mål; att öka sysselsättningen eller att minska utanförskapet. Vårpropositionen ger inget entydigt svar på detta. Sambandet mellan arbetslöshet och utanförskap omöjliggör också en tydlig uppdelning mellan vilka följder utanförskapet medför och vilka orsaker som leder till utanförskapet. Det är i gränslandet mellan ett statistiskt samband, ett logiskt samband och en fullständig liktydighet som arbetslöshet och utanförskap används. Begreppen blir stundtals synonyma. Byter man ut utanförskap mot arbetslöshet får detta en nästan komisk verkan: En skattefinansierad arbetslöshetsförsäkring som är frikopplad från den framförhandlade lönestrukturen riskerar att innebära att kostnaderna för utanförskapet inte i tillräcklig grad beaktas bland annat i löneförhandlingar. Ytterligare en förklaring till utanförskapets kvardröjande höga nivå är att ett strikt anställningsskydd missgynnar dem som står utanför arbetsmarknaden och gynnar dem med en stark position. (Prop. 2006/07:100 s 27-28) De ekonomiska förklaringarna till utanförskapet är som synes identiska med dem som gäller för arbetslösheten. Här uttrycks också utanförskapet på arbetsmarknaden explicit. Orsakerna handlar om traditionella neoklassiska argument såsom inflexibel lönesättning, långtidseffekter, skattesystemets utformning, alltför generös arbetslöshets- och socialförsäkring, och insider/outsider-effekter. Detta leder oss till vilka det är som hålls ansvariga för problemet. Regeringen nämner en rad olika faktorer till utanförskapets höga nivå. Först och främst är incitamenten för att arbeta och ta ett jobb för dåliga. Det är alltså den extra marginal individen får genom att gå från bidrag till arbete som ska förbättras. Att anse sig behöva göra det mer lönsamt att arbete indikerar att människor aktivt väljer att inte arbeta. Det visar också att ersättningsnivåerna är för höga, att trygghetssystemen är för generösa för samhällsekonomin. Det kommer av allt att döma behövas ytterligare åtgärder som gör det mer lönsamt att arbeta. (Prop. 2006/07:100 s 23) Brännpunkten i frågan är att dagens system inte tillräckligt uppmuntrar till arbete. Regeringen menar också att kommuner och landsting har ett ansvar att förbättra förutsättningarna för tillväxt och välfärd genom att skapa incitament för folk att gå från utanförskap till arbete. Här lyfts den tidigare regeringens sätt att handskas med arbetsmarknadspolitiken fram. Om vi tidigare har kunnat konstatera att orsakerna till utanförskapet går hand i hand med konsekvenserna av detsamma kan även utanförskapets lösning och dess åtgärder sälla sig till denna grupp. Regeringen har sedan sitt tillträde genomfört en rad reformer som syftar till att minska utanförskapet, att skapa utrymme för en god välfärd och att öka makten för enskilda och familjer i deras egen vardag. Fler människor skall ges en rimlig chans att komma i arbete, återse arbetskamrater och få del av den trygghet som ett arbete innebär. Den övergripande 16

19 inriktningen är att göra det mer lönsamt att arbeta, enklare att anställa och mer attraktivt att starta och driva företag. (Prop. 2006/07:100 s 15-16) Åtgärderna för att minska utanförskapet är fokuserade på att få de som är i utanförskap in i sysselsättning. Vi kan därför gå vidare genom att fråga oss vilka som är en del av utanförskapet. Vilka är utanför? Det är också de faktorer som nämnts som förklarar utanförskapet för ungdomar och utrikes födda. Det handlar bland annat om att kostnaderna för att anställa i alltför liten utsträckning tar hänsyn till dessa gruppers sysselsättningsproblem och som försvårar för dem att få fäste på arbetsmarknaden. (Prop. 2006/07:100 s 28) Även detta svar får ett arbetslöshetsfokus. Frågan om vilka som framställs som utanför är därför en fråga om vilka som framställs som arbetslösa. Det är ungdomar och utrikes födda som förs fram som de största grupperna i utanförskap, samma grupper som släpar efter i sysselsättningsstatistiken: Arbetslösheten bland unga är hög i internationell jämförelse. Sysselsättningen bland utrikes födda är låg och arbetslösheten hög i jämförelse med den övriga befolkningen. (Prop. 2006/07:100 s 16) I övrigt spelar långtidseffekter en avgörande roll. De som länge stått utanför arbetsmarknaden har försämrat sina möjligheter att åter få ett arbete. Detta får en konserverande effekt. De i utanförskap får svårt att ta sig ur utanförskapet på grund av att de är i utanförskap. Det innebär också att personer med relativt låga kvalifikationer eller personer som tappat kompetens genom ett långt utanförskap får svårt att hitta jobb. (Prop. 2006/07:100 s 27) 4.2 Rekonstruktion Det har nu blivit dags att försöka rekonstruera utanförskapets diskurs. Med en presentation av vårpropositionen och en introduktion till diskursteori har vi de nödvändiga bitarna för att kunna förstå hur diskursen är organiserad. Målet är att försöka kartlägga diskursens olika tecken och hur de har organiserat sig i relation till varandra. Tidigare har diskurs beskrivits som en totalitet av skillnader mellan olika tecken. För att förstå hur diskursen är organiserad måste vi därför fokusera på dessa skillnader och kartlägga hur de olika tecknen skiljer sig från varandra. Med hjälp av ekvivalenskedjor blir det möjligt att inte bara säga något om diskursens innehåll, utan även om dess gränser (jmf. Bergström & Boréus 2005 s 337). Vad är möjligt att tänka, vad är möjligt att göra och vilka kan göra det? Som nämnts i teorikapitlet har differensens och ekvivalensens logik olika inflytande i olika diskurser. Hur många subjektspositioner och i förlängningen ekvivalenskedjor diskursen erbjuder är därför en öppen fråga som först måste besvaras. I utanförskapets diskurs råder det emellertid inga tvivel om vilka subjektspositioner som är möjliga. Det är vi, den sysselsatta majoriteten, och dom, den avvikande arbetslösa minoriteten. 17

20 För att kunna rekonstruera materialet i ekvivalenskedjor behöver vi också ta fram ekvivalenskedjornas konstitutiva negationer, alltså den gemensamma motsats som gör att tecknen ekvivalerar varandra diskursivt. Den första subjektspositionen, de som befinner sig i utanförskap, har alla det gemensamt att de saknar jobb, vi kan därför sluta oss till att sysselsättning utgör den första negationen. Den andra subjektspositionen utmärker sig genom att inneha ett arbete. Det gemensamma för denna ekvivalenskedja blir därför avsaknaden av arbetslöshet. Det har nu blivit möjligt att organisera tecknen i den första ekvivalenskedjan utanförskap genom deras gemensamma egenskap av att vara i motsats till sysselsättning. Utanförskap likställs med sysselsättningsproblem och arbetslöshet vilket medför samhällskostnader i form av försämrad välfärd och sociala och ekonomiska klyftor. Ungdomar och invandrare riskerar genom tappad kompetens och låga kvalifikationer ekonomiska, sociala och hälsomässiga problem vilka kan lösas genom att stärkta incitamenten att arbeta. Figur 2: Utanförskapets ekvivalenskedja (utanförskap sysselsättningsproblem arbetslöshet samhällskostnader försämrad välfärd sociala och ekonomiska klyftor ungdomar invandrare/utrikes födda tappad kompetens låga kvalifikationer ekonomiska, sociala och hälsomässiga problem incitament att arbeta) / sysselsättning I motsats till utanförskapets ekvivalenskedja har vi i sysselsättningens ekvivalenskedja som ekvivaleras genom tecknens gemensamma negation till arbetslöshet. Sysselsättning ger arbete vilket skapar trygghet, välmående och gemenskap för individen och gör att hon kan prestera, utvecklas och känna delaktighet i byggandet av en samhällelig välfärd. Figur 3: Sysselsättningens ekvivalenskedja (sysselsättning arbete trygghet välmående gemenskap prestera utvecklas delaktighet välfärd) / arbetslöshet I ett sista led i rekonstruktionen av utanförskapets diskurs behöver vi hitta den eller de nodalpunkter vilken diskursen centreras kring. Nodalpunkten ger diskursen mening i det att den tillfälligt låser betydelseskiftningar mellan tecknen. Detta betyder inte att nodalpunkten i sig själv måste ha en fast betydelse, alltså stelnat till ett moment. Tvärtom delar nodalpunkten den tomma signifikantens egenskap av att ha en signifikant men sakna en tydlig koppling till något den betecknar. Den kan därför sägas vara kraftigt överdeterminerad, dvs. ha ett stort överskott av betydelse. Nodalpunkten kan därför betyda allt och inget på samma gång. Detta möjliggör också dess flexibla egenskap av att vara diskursens center. Att den centrerar diskursen ska inte misstolkas som att nodalpunkten existerar oberoende av diskursiva förhållanden. Även nodalpunkten är beroende av andra tecken inom diskursen för att få mening. Den kan således endast förstås inom och som en del av diskursen. Inom utanförskapets diskurs framstår arbetet som det enda element vilket innehar nodalpunktens karaktäristika. 18

21 Vi kan börja med att betrakta arbetet som en tom signifikant. Vad betyder egentligen arbete? Som signifikant har arbetet en självklar plats. Få tecken är så centrala i dagens samhälle. Ska arbetets tankeinnehåll preciseras hamnar man emellertid genast i problem. Vad innebär det att arbeta? Är arbeta att sy, snickra, läsa, skriva eller kanske flyga? Det självklara svaret är att detta beror på vilket sammanhang man gör dessa sysslor. Är man en skräddare som syr är det troligtvis ett arbete. Kopplar man av på kvällen genom att brodera rör det sig sannolikt om fritid. Lappar man sina trasiga byxor upplevs det kanske som både och. Vad som är eller inte är arbete är således beroende av kontexten. Arbete kan därför ses just som en tom signifikant, ett tecken som i sig kan betyda allt och inget men som i sitt diskursiva sammanhang kan få en mycket precis innebörd. Beträffande nodalpunktens andra viktiga egenskap, som diskursens center, ska den ge övriga element mening och partiellt låsa fast betydelse inom diskursen. Det kan därför inte vara möjligt att förstå utanförskapet utan att sätta det i relation till arbete (jmf. Bergström & Boréus 2005 s 318). Det definitiva testet av arbetets roll skulle därför vara att teoretiskt leka med tanken att lyfta ut tecknet arbete ur utanförskapets diskurs. Resultatet skulle bli en betydelseupplösning där tecknen förlorade sin relation till de andra tecknen och på så sätt tappade sin position och betydelse inom diskursen. Exempelvis ger nodalpunkten arbete ungdomar och invandrare en ekvivalent innebörd samtidigt som den ger delaktighet och hälsomässiga problem en different innebörd i förhållande till varandra. 19

22 5 Dekonstruktion & Hegemoni Rekonstruktionen av utanförskapets diskurs har framförallt givit oss två viktiga insikter. För det första är utanförskapets diskurs organiserad kring två dikotoma subjektspositioner. Ekvivalensens logik kan därför sägas kraftigt dominera diskursen genom att utesluta all övrig skillnad. För det andra är arbetet avgörande för diskursens organisering. Dessa båda insikter möts i uppdelningen mellan arbetslöshet och sysselsättning. Denna dualism kommer att stå i centrum för uppsatsens kommande diskussion om arbete och utanförskap. 5.1 Utanförskapets möjlighetsvillkor och kontingens Regeringen är på inget sätt unik i att artikulera utanförskap som nära relaterat till arbetslöshet och arbete mer generellt. Det utmärkande är med vilken omfattning detta görs. Det är frånvaron av ett arbete som utgör orsaken till utanförskapet i samhället. Liksom det är den möjliga närvaron av ett arbete som är utanförskapets lösning. Annat uttryckt, du är i utanförskap eftersom du är arbetslös och vore du inte längre arbetslös hade du heller inte varit i utanförskap. Användningen av arbetslöshet och utanförskap kan därför sägas vara en sanning i sig själv. Detta resonemang där utanförskap förutsätter arbetslöshet och sysselsättning kan i diskursiva termer anses utgöra diskursens möjlighetsvillkor, dvs. vad som överhuvudtaget är möjligt att tänka. Jag ska återkomma till dessa möjlighetsvillkor senare genom att förstå utanförskapets diskurs i termer av dualismer. Regeringens artikulering av individens arbete har en i det närmaste marxistisk klang, där arbetets självförverkligande roll betonas. Individen mår bra av att arbete. Det ger mening åt tillvaron, trygghet, en chans att utvecklas och en känsla av delaktighet. Frånvaron kan å andra sidan resultera i, inte bara ekonomiska problem, utan också sociala och hälsomässiga problem. För samhället i stort är arbetets värde lika fundamentalt artikulerat och en förutsättning för en god samhällelig välfärd. Med detta följer en intressant följdfråga varför har arbetet en så central betydelse i Sverige? Hur är regeringens artikulering möjlig? Vi kan börja med att förstå arbetets betydelse genom det sätt på vilket det svenska samhället är organiserat. En välfärdsorganisering med en stor offentlig sektor förutsätter att flertalet bidrar. Målet om full sysselsättning utgör en av samhällets grundpelare. I Sverige hyllas idealen och berättelsen om det träget arbetande folket. Svenskarna berättar gärna om hur de har arbetat sig upp ur fattigdomen. Att de varken som individer eller som nation har fått någonting för givet. Även den förmögne har en moralisk skyldighet att arbete. Man arbetar 20

23 nämligen inte bara för att mätta sin egen mage, utan också för att bidra till det gemensammas bästa. Vi behöver emellertid inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för ett annat Sverige ska framträda, fjärran från vare sig reell eller eftersträvad full sysselsättning. Och så ser det fortfarande ut i många västländer. I samhällen som Italien eller USA där familjen har en mer framträdande roll är inte heller samhället organiserat kring alla medborgares förvärvsarbete. Skiljelinjen går längs med vad samhället och staten betraktar som samhällets minsta enhet har samhället ansvar för individens eller familjens försörjning. Sverige har här gått mycket långt i sin individualisering och den familjebaserade föräldraförsäkringen kan i enlighet med detta resonemang sägas utgöra den sista kollektiva resten av den tidigare sambeskattningen. I Sverige kan individen sägas stå i en mycket personlig relation till staten. Arbetets roll i relationen mellan individen och samhället förstås kanske tydligast genom uppdelningen i arbete och fritid. Dygnet delas genom åttatimmarsdagen in i arbete och fritid och året delas in likadant i termer av semesterledighet. Frånvaron av arbete kan, men behöver inte vara fritid. Dualismen är enbart giltig för dem som har ett arbete. För den som saknar ett sådant innebär frånvaron av arbetet inte fritid utan arbetslöshet och dualismen arbete / fritid blir meningslös. Arbetets möjlighetsvillkor utgörs där istället av en uppdelning mellan arbetslöshet och sysselsättning. Denna dualism blir meningsfull också på en samhällelig nivå. Båda dessa dualismer som på sitt sätt utgör arbetets möjlighetsvillkor är emellertid oförmögna att gå utanför förvärvsarbetets snäva definition av arbete. Hur ska de frivilligt arbetslösa och de som inte behöver samhällets hjälp för att försörja sig, som kanske får sin försörjning inom familjens enhet, kategoriseras? Och utgör inte allt det osynliga arbetet i hemmet ett arbete, är inte den föräldraledige samhälleligt sysselsatt och den i hemmet vårdande samhälleligt produktiv? Arbetslöshet och sysselsättning framstår som otillräckliga för att fånga in denna dimension. Kontingensen i denna dualism blir uppenbar om vi istället betraktar dualismerna betalt respektive obetalt arbete och förvärvsarbete respektive arbete i hemmet. Först då synliggörs exempelvis kvinnors oproportionerligt stora del av arbetet. Mot bakgrund av denna utvikning kan vi kanske bättre förstå arbetet i en svensk kontext som konstitutivt för relationen mellan individ och samhälle. På en samhällelig nivå är uppdelningen mellan arbetslöshet och sysselsättning, inte arbete och fritid, som gör arbete möjligt att tänka. Arbete kan förstås som egenskapen av att ha ett arbete eller frånvaron av att ha ett arbete. På samma sätt blir utanförskapets möjlighetsvillkor det mellan arbetslöshet och sysselsättning. Grundat på andra principer hade utanförskapet, som betecknare av någon form av social exkludering, sannolikt sett annorlunda ut. Exkluderingen från arbete kan ses som bara en av många möjliga former av exkludering från det sociala jämför exempelvis med exkludering från: uppehälle, säkerhet, fast anställning, inkomst, egendom, kredit, mark, boende, minimala eller anständiga levnadsvillkor, utbildning, färdigheter, kulturellt kapital, välfärd, medborgarskap, likhet inför lagen, delaktighet i den demokratiska processen, offentliga nyttigheter, familj, ekonomisk tillväxt och språk (Se Silver 1994 s 541). Utanförskapets diskurs konstitueras inte genom, utan i förhållande till vad den utesluter (jmf. Winther 21