Metoder för delaktighet och inflytande inom LSS Susanne Larsson FoU Södertörns skriftserie nr 134/15 1

Transkript

1 Metoder för delaktighet och inflytande inom LSS Susanne Larsson FoU Södertörns skriftserie nr 134/15 1

2 Innehållsförteckning Metoder för delaktighet och inflytande...3 Serviceboendet... 6 Förbättringsförslag... 6 Resultat... 7 Gruppboendet... 8 Förbättringsförslag... 8 Resultat... 9 Personlig assistans Förbättringsförslag Resultat Daglig verksamhet Förbättringsförslag Resultat Reflektion kring resultaten Små förändringar i arbetssättet gjorde stor skillnad Förekomsten av metoder för delaktighet och inflytande Kunskap, medarbetares känsla av sammanhang och förmåga att göra det rätta? Tydlighet kring uppdraget En blick framåt Bilaga 1: Exempel från praktiken Bilaga 2: Metoder och koncept Referenslitteratur Omslagsbilden visar Jonathan Niemi framför sitt schema. FoU Södertörn och författaren 2015 FoU Södertörns skriftserie 134/15 ISSN

3 Metoder för delaktighet och inflytande Inledning och bakgrund Han hämtade bilden och visade att han ville gå ut! Vi ska skicka ut dagordningen före mötet nu, och lägga till bilder vid punkterna, så att de (brukarna) kan förbereda sig, och se vad mötet ska innehålla Nu när vi skriver upp vad som ska handlas så kan hon själv gå och hämta och lägga i korgen Om det fanns streck man skulle dra, eller glada och sura gubbar skulle jag kunna fylla i mer själv i min genomförandeplan Tre medarbetare och en brukare uttalar sig ovan om olika metoder för delaktighet och inflytande. De visar att det spelar roll hur vi arbetar inom stöd och omsorg. Att de sätt vi arbetar på kan vara avgörande för om brukare kan vara delaktiga, få påverka och ha en känsla av sammanhang, alltså vara en del av något, förstå hur olika delar hör ihop och kunna utföra delar av uppgifter/aktiviteter. Med metoder avses här visuellt stöd som saker/bilder/text/teckenspråk eller stödtecken alternativt digitala hjälpmedel som komplement till det verbala språket. Syftet kan vara att förtydliga exempelvis vad som ska ske, tidpunkt, tidsåtgång, sammanhang, vad brukaren kan välja mellan eller i vilken ordning en viss uppgift/aktivitet ska göras. I FoU-rapporten 82/10 (Alsterdal, Engwall, Gustafsson 2010) definieras metod som ett tillvägagångssätt, ett pedagogiskt verktyg som används i arbetet för att uppnå ett visst resultat. Se också bilaga 1 som presenterar verksamheter samt metoder eller koncept inom området. Inflytande och delaktighet är två av intentionerna med LSS, Lagen om Stöd och Service (SFS 1993:387). Skälen till att många brukare behöver någon form av visuellt stöd för att kunna vara delaktiga och påverka sitt liv är olika. Men kort och förenklat kan sägas att kognitiva funktionsnedsättningar av olika slag kan innebära att man har svårt att abstrahera, alltså göra sig egna bilder av vad som ska ske eller vad en information innebär. Man kan ha svårt för att hämta i minnet /få upp minnesbilder utan en impuls (påminnelse) om vad det är man letar efter, vad som ska ske eller vad något innebär. Det kan också, särskilt för personer med autism/autismspektrumstörning, vara svårt att hålla en strategi, eller räkna ut vad nästa steg i en händelsekedja är, även om man gjort det många gånger. Det gör det svårt att förstå sammanhanget och finna en meningsfullhet i det (Söderman 2005). En del brukare har också perceptionsstörningar. Det innebär, utöver att deras sinnen kan uppfatta intryck annorlunda, att det kan vara en utmaning att förstå verbala instruktioner/information för att man har svårt att placera intryck och sätta dem i rätt kontext (Mandre1999). Det man kan se och ta på är mer 3

4 konkret och lättare att förstå än det talade språket och därför till hjälp. Brukare själva svarar (frågeformulär) att det man återkommande behöver stöd i är behovet av struktur, påminnelser och hjälp att komma igång. Vardagen upplevs som kaotisk och oöverskådlig (Gustafsson, Nordqvist, Engwall 2011). I ett tidigare FoU-projekt (Larsson 2014) studerades och utvecklades genomförandeplaner och journaler. Resultatet visade att målen kan skrivas mer konkret och att kopplingen mellan mål och det som skrivs i journal kan bli större. I genomgången framkom också att det ofta saknas uppgifter om hur personalen arbetar, alltså på vilket sätt de stödjer brukaren för att han/hon ska få en chans att kunna delta, påverka och uppnå de mål som finns i genomförandeplanerna. Det finns till exempel inte nedskrivet om personalen använder saker, bilder eller text då de kommunicerar med brukaren. I inledningen av det här projektet ville jag stämma av med cheferna i organisationen om de som jag upplever att användandet av metoder för delaktighet och inflytande kan öka. Jag samtalade med ett trettiotal chefer i olika konstellationer (enhetschefer och gruppchefer) inom funktionshinderområdet i Södertälje kommun. Jag träffade dem antingen som ett inslag på deras ledningsgrupp, alternativt på gruppchefsträffar och/eller organiserade träffar med syfte att sätta frågan om metoder i fokus. På de sistnämnda deltog enhetschefer och gruppchefer tillsammans inom olika inriktningar inom området, exempelvis boende eller daglig verksamhet. Det samlade intrycket från samtalen är att chefernas upplevelse stämde väl överens med min egen. De menade att det är vanligt att medarbetare mest pratar och är med brukaren. Även om det finns undantag, i vissa verksamheter används exempelvis text- och bildscheman och digitala hjälpmedel för delaktighet och inflytande, är det vanligast att de inte gör det. I alla fall inte i den utsträckning det behövs. Cheferna upplevde det som minst vanligt att personalen använde föremål som hör ihop med olika aktiviteter för att exempelvis tydliggöra vad som ska ske eller vad brukaren kan välja mellan. FoU-rapporten 82/10 (Alsterdal, Engwall, Gustafsson, 2010) lyfter fram en liknande bild som cheferna ger. Informationen från FoU-projektet om genomförandeplaner och resultatet av samtalen med cheferna i organisationen ligger till grund för det här projektet om metoder för delaktighet och inflytande. Det gör också Socialstyrelsens (2013) konstaterande om att användningen av metoder för delaktighet och inflytande kan öka. Gerland (2000), Gustafsson, Lindström och Löwenborg (2013), Thunberg (2011) och Mandre (1999) bekräftar också att metoder för delaktighet, inflytande och en möjlighet att förstå sammanhang bör vara en del av stöd- och omsorgsarbete. Syfte Syftet med projektet är att utveckla användandet av metoder som skapar förutsättningar för delaktighet, inflytande och en känsla av sammanhang för brukare inom LSS-området. 4

5 Urval och tillvägagångssätt Projektet som denna rapport handlar om omfattar fyra mindre utvecklingsprojekt i lika många verksamheter: ett gruppboende, ett serviceboende, ett personlig assistans-ärende och en daglig verksamhet. Verksamheterna valdes utifrån enhetschefernas upplevda behov av förbättringar ifråga om brukares möjlighet att kunna delta i och påverka sin vardag. Väl i verksamheterna pratade jag med medarbetarna om vem av brukarna (och arbetssättet kring denne) som skulle stå i fokus. Också här gjordes valet på grund av personalgruppens och chefernas upplevda behov av förbättring (av arbetssätt). Vid första tillfället i verksamheterna presenterade jag syftet med projektet, frågade om och i så fall vilken typ av visuellt stöd som erbjöds brukare i verksamheterna. Under projekttiden återkom jag till varje verksamhet mellan tre och fem gånger för uppföljning, vägledning och dokumentation. Ett par av verksamheterna kontaktade mig också med information om hur det gick under projekttiden. Utöver besöken i verksamheterna läste och jämförde jag brukarnas journal för en månad i början av projektet och en i slutet. Vid uppföljningen i verksamheterna ställde jag frågor om brukaren fått/verkar uppleva mer inflytande och möjlighet till delaktighet. Jag frågade också om brukarens allmänna mående som eventuellt minskad oro, ångest, utagerande och självskadande. 5

6 Verksamheternas förbättringsförslag och resultat Redovisningen av resultatet visar att man med ganska små medel kan öka brukarens förutsättningar för delaktighet, inflytande och känsla av sammanhang. Förutom högre delaktighet och uttryck för inflytande syns bland dem som tidigare utagerat/visat stor oro, ett större lugn och mindre så kallat problemskapande beteende. I kapitlet presenteras de fyra verksamheterna i varsitt avsnitt som innehåller förbättringsförslag och resultat. Serviceboendet I serviceboendet bor personer som har begåvningsnedsättningar i olika grad (några med lindrig begåvningsnedsättning) och så kallade psykiska tillägg. Personalen tycker inte att de har så mycket information om brukarna utöver att flera har kontakt med öppenvården inom psykiatrin och att oro, utagerande, självskadebeteende och passivitet förkommer. Personalgruppen menar att det som karakteriserar deras sätt att arbeta är att de sätter brukarnas självbestämmande högt. De lyssnar och bär, säger de och jag ber dem utveckla. De förklarar att de ofta får medla, lugna, göra plats (vissa brukare tar mycket plats, andra kommer lätt i skymundan), för att få gruppen av boende att fungera tillsammans. Det mesta av arbetet grundas på verbalt stöd. Förbättringsförslag Personalgruppen väljer att sätta fokus på arbetet runt en brukare som frågar mycket, alltid är orolig inför en aktivitet, och börjar vänta långt innan den ska ske. Under samtalet står det klart att brukaren verkar behöva stöd för att förstå tid, chans till att se det sammanhang han befinner sig i (vad han ska göra, med vem, på vilket sätt och vad som händer sen) och att kommunicera. Det verbala stödet behöver kompletteras med visuella hjälpmedel som förtydligar och ger förutsägbarhet. De situationer som väljs ut är då brukaren ska städa sin lägenhet, handla mat och duscha. Brukaren ska också erbjudas en översikt över vad som ska ske under dagen samt bilder på vilken personal som kommer att finnas till för honom under kommande pass. Personalgruppen behöver fundera på i vilken form brukaren har behov av att de kommunicerar/ger honom förutsättningar för kommunikation. Även om han pratar, och de pratar med honom tror de att han behöver bilder då hans förmåga att minnas och förstå tid samt läsa skriven text uppfattas som svag. Vi bestämmer slutligen att de ska se över brukarens rutiner, de som beskriver hur brukarens dagar ser ut och vad personalen ska tänka på när de arbetar. Är de uppdaterade och tydliga nog? Brukaren och personal (som börjar sitt pass) ska sätta upp bilder över vad dagen ska innehålla tillsammans, liksom bilder på den personal som ska jobba på kommande arbetspass så att han hela tiden vet vem som ska komma. Städsituationen ska utvecklas med en moment- /sekvensbeskrivning, som i förväg visar bilder på vilka moment aktiviteten innehåller med målet att brukaren ska bli mer delaktig i städandet. Personalen menar att han uppskattar att delta i aktiviteter, att han behöver mer att göra då hans vardag präglas av mycket dötid. De tror att 6

7 brukaren kommer att gå med på att pröva att innan städningen få reda på vilka moment aktiviteten innehåller. I duschen ska det sättas upp ett bildschema över vilka moment man tar sig igenom när man duschar. I det ska det finnas en bild som visar att smutsiga kläder ska läggas i tvättkorgen, och en om att man tar på rena kläder då man duschat klart. Jag påminner om att beslut om nya metoder ska kopplas till genomförandeplanen som behöver uppdateras med nya mål och rutiner. Resultat Enligt förslaget skulle brukaren få ett översiktsschema (med bilder), bild på vilken personal som jobbar och bildstöd för dusch och städning. När vi ses vid det första uppföljningstillfället berättar personalgruppen att de väntar på att habiliteringen ska komma ut med den schematavla som beställts och att de därför inte gjort så mycket. Jag manar på och bland medarbetarna hörs kommentarer om att de ändå börjat tänka mer på hur de gör i mötet med brukaren. De har noterat att han inte kan läsa som de tidigare trott. De säger också att han är delaktig vid matplaneringen, att han säger vad han vill att de ska handla och är aktiv när de skriver matlista. De tittar i reklambladet från affären när listan ska skrivas. Vi beslutar att de ska se över rutinerna och upprätta ett visuellt stöd i form av bilder för städ och dusch. Jag påminner om att det inte är en katastrof att byta ut bilder, prova alternativ och att brukarens möjlighet att påverka är det viktiga. Den som har insats måste få chans att vara delaktig. Det är även viktigt att som medarbetare gilla och förhålla sig positiv och aktiv till de visuella stöd man tar fram. Nästa gång vi ses är desto mer gjort. Ett bildschema har kommit upp över hur dagen ser ut. I duschutrymmet och på insidan av dörren till städskåpet finns bilder som talar om vad som ska göras och i vilken ordning. Bilderna är fasta och sitter där hela tiden. Det som handlar om den aktuella dagen sätter brukaren och personal upp tillsammans på förmiddagen, när morgon- och frukostrutinerna är klara. Personalgruppen berättar att brukaren står vid översiktsschemat, att han pratar om bilderna, har velat sätta upp bilder och klarar mer socialt nu. Han kan till skillnad mot tidigare göra två aktiviteter efter varandra, väntar inte lika intensivt (går inte mellan sängen, lägenheten och servicedelen, där personalen är, och frågar hela tiden) långt innan aktiviteten. Det tycks som om ett ökat fokus på brukaren och användandet av bilder gjort honom tryggare och gladare. Vid nästa avstämning visar det sig att den positiva utvecklingen fortsatt. När det varit dags för dusch har brukaren kikat på bildschemat och sagt det här klarar jag lätt som en plätt. En dag hade han valt att äta med personalen som arbetade dagtid i boendet, efter lunchen gick han in i sin lägenhet, kom ut igen och sa det står att jag ska diska nu. Förmågan att vara med i sociala sammanhang hade ökat ytterligare. Medarbetarna berättade hur brukaren nu satt kvar, och deltog i samtal, hur han betraktade andra, kunde fnissa och samspela kring hur andra betedde sig och till och med uttala sig om det. I journalen kan man läsa: Hängt upp pictogrambilder idag, dock ville han inte välja någon städuppgift, tog in tavlan till XX idag, han tycker det är bra och roligt säger han och han ber mig hjälpa till att sätta på kaffe!. 7

8 Personalgruppen pratade om att de också skulle erbjuda brukaren bildstöd för att koka kaffe och tillaga mat. De trodde att han skulle kunna, och skulle uppskatta, bli mer självständig och slippa vara hänvisad till mikrovågsugn och personal. De ville också erbjuda honom stöd för att välja och pratade om att de skulle visa två bilder på två aktiviteter som han skulle kunna välja mellan. Gruppboendet I den här verksamheten bor flera brukare med stora behov av struktur, stöd i att kommunicera och härbärgera sina känslor. De boende har till exempel oro, ångest och/eller tvångssyndrom. Flera har konstaterade eller förmodade autismdiagnoser. Personalgruppen arbetar på olika sätt med olika brukare. Som i serviceboendet bygger en stor del av kommunikationen på ord, relation (personalen tycker att de och brukarna känner varandra, och att man då kan läsa av varandra och kommunicera på så sätt) och kroppsspråk. Vissa brukare, inte den som väljs ut för projektet, har stöd av bilder eller almanackor. Personalgruppen talar om att det är viktigt att följa rutinerna i verksamheten, inte låta brukare ändra för mycket av det som planerats eftersom (ungefär) det är inte bra för dem. Samtidigt sägs att man har problem med att få all personal att följa de fastslagna rutinerna och uttalade strukturerna. Förbättringsförslag Personalgruppen enas om att arbetet med en man som får kraftiga utbrott när han är frustrerad ska stå i fokus. Han gör illa sig själv och andra och det känns angeläget att förbättra situationen. Man uppfattar att brukaren har svår oro på grund av sina kommunikationssvårigheter, att han inte vet vad som ska hända eller hur det som ska ske går till. Det bestäms att mannen ska erbjudas bilder på personalen, så att han vet vilka som arbetar och finns till för honom under respektive pass. Han ska även ha en översikt med bilder på vad som ska ske under dagen. På sikt hoppas man att han ska kunna välja mellan två bilder-/aktiviteter. I personalgruppen får man flera idéer, exempelvis att de borde ha en kommunikationstavla-/bok eller dylikt, så att brukaren kan lära sig hämta bilder för vad han vill/menar. Bildschemat över vilken personal som ska arbeta ska tillsammans med en översikt över dagen finnas på en tavla i brukarens lägenhet och hanteras tillsammans med brukaren. Han ska få hjälp att sätta upp bilder av personalen och, om någon inte ska arbeta som planerat, sätta upp en bild på ersättaren. Brukaren ska även vara med och sätta upp bilder på vad som ska ske under dagen, få påverka vilka det blir och byta bild då en aktivitet måste ställas in eller bytas ut. Personalgruppen tror att det är lagom att sätta upp bilder från perioden efter frukost fram till personalbytet efter halva dagen och vidare från personalbytet fram till kvällen. Översikten med bilder av vad som ska ske under dagen är tänkt att ge brukaren en chans att förutse, och bli trygg i att han vet, vad som ska hända och på sikt kunna påverka det. 8

9 Resultat Vid ett första uppföljningsmöte berättar personalgruppen att det varit svårt att samordna sig, att det varit rörigt och ont om personal liksom många vikarier. Detta tillsammans med en tanke om att det blir för mycket för brukaren om man inför många bilder/nyheter på en och samma gång, har gjort att man startat med bilder på personalen. Den planerade bildbanken (där han själv skulle kunna hämta bilder för att få personalen att förstå vad han vill/menar) har inte gjorts, men en översikt, med bilder över eftermiddagen och kvällen är klar och prövad till viss del. Personalen säger att de också behöver bli mer konsekventa i att använda brukarens bildstöd. Liksom i serviceboendet uppmanar jag personalgruppen att sätta igång ändå, att det är bättre att pröva än att inget göra och att lite är bättre än inget. Vid ett tillfälle då jag kommer till verksamheten för avstämning frågar jag om de tycker att det märks någon skillnad i hur brukaren är och gör och de berättar att han själv hämtar bilder från schemat. Med dem i handen försöker han få personalen att förstå vad han vill. Ibland verkar han leka med bilderna, men han tar dem också för att visa att han vill gå ut, eller ha något att dricka. En chef som deltar i mötet säger att hon hört att brukaren verkade lite lugnare då de använde bilderna i dagsöversikten, men att nu, då de varit sämre på att följa rutinen, sett en ökad oro och utagerande igen. Efter en tid får jag ett mejl från brukarens stödperson. Hon är så glad över framsteg de ser i arbetet och berättar att brukaren tagit bilden på henne från tavlan med personal som arbetar. Stödpersonen hade frågat brukaren vad han ville och visat honom de pictogrambilder man använder. Brukaren hade valt matbilden och gått med stödpersonen ut i köket. Där visade stödpersonen på olika saker att äta men brukaren avböjde och propsade på att få det godis som han visste fanns i en låda. Vid ytterligare en avstämning visar det sig att den positiva utveckling som rapporterats via chef och stödperson i mejl fortsätter. Kommentarer i personalgruppen vittnar om att brukaren är intresserad av bilderna, att han vill använda dem. En medarbetare säger att trots att han är stressad tar han sig tid att stå där vid schemat. Journalanteckningar ger samma information, under juni månad står exempelvis att brukaren använder bilderna även då han är arg vilket varit otänkbart tidigare. Ingen har sett att han hämtat bilder av personal, så som stödpersonen återgav, men att han väljer mellan två bilder när personalen visar honom dem. På frågan om brukarens psykiska mående och utagerande så hörs unisont att det blivit bättre. Berättelserna visar att man betraktar brukaren som att han vill något när han kommer, till skillnad mot tidigare då det, på grund av kommunikationssvårigheter och hög frekvens av utbrott, blev spänt; de avvisade honom redan innan han hunnit visa vad han ville och hamnade lätt i en ond cirkel av frustration. I slutet av samtalet funderar personalen på flera idéer, exempelvis att bistå med bildtavlor/bildböcker för att underlätta kommunikationen när brukaren söker sig till köket som han ofta gör. 9

10 Personlig assistans Den verksamhet som beskrivs här finns runt en person med förvärvad hjärnskada. Personalgruppen berättar att han har svårt att minnas och brister i uthållighet. Man upplever inte att han har svårt att förstå, mer att hans utmaningar handlar om just minnet, att stå ut känslomässigt med sin livssituation, sitt nikotinbehov och att sysselsätta sig längre stunder i aktiviteter. De berättar att det som görs idag för att brukaren ska kunna ha inflytande och vara delaktig är att man frågar honom, och försöker göra som han vill när han ber om det (förutom att ge honom cigaretter varje gång eftersom han vill röka hela tiden). Jag talar om att en del brukare, även om de har tal som denne har, kan behöva läsa eller se bilder för att komma på vad de vill, för att minnas etc. Gruppen är tveksam till att arbeta med bilder och/eller text, de är rädda för att brukaren ska bli arg, osäkra på hur de ska använda hjälpmedlen och har svårt att se vilken nivå de ska lägga sig på. De upplever att mycket utav arbetet handlar om att hantera brukarens behov av cigaretter och den frustration han upplever när han inte har några. Förbättringsförslag Personalgruppen diskuterar sig fram till att försöka skapa andra förutsättningar för att brukaren ska bli mer delaktig, komma på saker som han vill/kan göra och stå ut längre stunder när han väl exempelvis åkt på utflykt. När man frågar eller erbjuder saker att göra eller ta del av avböjer han oftast. Brukaren frågar om vem som kommer för att arbeta nästa pass, det vill han veta. Vi bestämmer tillsammans att de ska skriva en kort text om att pengarna bara räcker till ett paket cigaretter om dagen, att hans dotter som håller i ekonomin sagt så. Den korta texten ska sättas upp i köket och i vardagsrummet. Personalgruppen är väl medveten om att begränsningen av cigaretter som tänks leda till bättre hälsa inskränker hans makt över att bestämma om sitt liv. När brukaren ber om cigaretter med tätare intervall än vad de räcker till, ska personalen hänvisa till texten som ska sitta så att den syns. De ska också sätta upp en tavla där de skriver vem som arbetar och en annan med bilder och/eller text på olika aktiviteter och utflyktsmål. Den sistnämnda ska användas för att visa vad dagen innehåller/kan innehålla, när personalen behöver fylla tiden, kanske göra något i väntan på nästa cigarett (det blir ofta utbrott och oro om brukaren bara ska vänta och inte har något att göra mellan cigaretterna) och när brukaren själv påtalar att han vill åka ut/hitta på något. Tavlan med bilder/blockord är tänkt att hjälpa brukaren att få fler uppslag och en mer varierad dag och bli mer delaktig. Personalen ska uppmana honom att säga vad de ska skriva (de tror inte att han vill skriva själv) eller fråga om de kan skriva dit olika saker. Personalgruppen planerar också att inför en utflykt, till exempelvis köpcentret dit han oftast vill åka, ska försöka få till ett delschema, eller en ärendelista, så att han vet vad som ska göras där och klarar av att vara där en liten stund. De berättar att han oftast vill åka hem direkt när han väl kommit dit. 10

11 Resultat Vid en första avstämning återger gruppchefen hur hela personalgruppen varit på Ord- och Bildverkstaden, den dagliga verksamheten som servar andra verksamheter med visuella hjälpmedel (som presenteras i sista kapitlet). Medarbetarna har också gått igenom pictogrambilder tillsammans med brukaren för att presentera dem och komma överens om vilka som ska användas i vardagen. De väntar på en whiteboardtavla som de ska sätta upp bilderna på. Jag ber dem att, trots detta, försöka komma igång, säger att det inte är så farligt att behöva ändra små detaljer och att det är värdefullt att försöka öka förutsättningarna för kommunikation, delaktighet och innehåll i vardagen. Jag träffar personalgruppen några veckor senare. De väntar på att få den inköpta whiteboardtavlan uppsatt, och att bilderna de beställt ska komma. Personalen har inte tagit tag i frågan om rökandet, och lappen som skulle förklara att brukaren inte kan röka hela tiden. Gruppen pratar om att delaktighet är ett viktigt mål i arbetet. Brukaren vill inte delta i några sysslor men gruppen tror att det skulle vara värdefullt för honom om han tog större del i exempelvis vardagliga bestyr som att tvätta, städa, laga mat och ge katten mat. Vid en avstämning med vikarierande gruppchef hörs att arbetet fortskrider. Tavlan har kommit upp, och de skriver upp vad som ska ske och vilken personal som kommer. Brukaren vill fortfarande att personal ska välja aktivitet, men de uppmanar honom att göra det med stöd av bilderna. De har inte kommit igång med något så kallat utflyktsschema men gruppchefen har talat med brukaren om rökningen. Personalen arbetar utifrån det samtalet, de har inte satt upp någon kort text om rökningen utan svarar verbalt att de ju kommit överens om, att systern säger att pengarna bara räcker till ett visst antal cigaretter. Vid ytterligare en avstämning med en personal på telefon berättar hon att de skriver upp vad som ska ske och vilken personal som ska arbeta. Medarbetaren beskriver att det gått bättre att komma iväg på utflykter sedan de började skriva upp vad som ska ske under dagen. Brukaren klarar oftare av att vara kvar en stund jämfört med tidigare då han ville åka hem direkt man kommit fram till utflyktsmålet. Det är dock svårt att motivera brukaren att vara delaktig i att ex. hälla upp kattmaten, göra iordning sin egen mat, tvätta etc. Han vill inte säger medarbetaren. Tavlan där de skriver upp vilka som arbetar och vad som ska ske är ändå till hjälp säger personalen. Brukaren frågar mindre om vem som kommer och arbetar nästa pass och personalen upplever att de får något bättre förutsättningar att prata med brukaren om vad som ska ske under dagen i och med att det ska skrivas upp på tavlan. Han blir då lite delaktig i vad dagen ska innehålla. Vi ses igen i gruppen och konstaterar att det gått framåt, men att det inte är någon stor skillnad i verksamheten eller hur brukaren verkar må, hur han deltar i eller påverkar sitt liv. Det är trots det lättare att avleda brukaren när han är orolig/inte kan göra annat än tänka på cigaretterna. Han deltar mer och pratar om exempelvis maten, han verkar vara lite hjälpt av att man skriver upp vilken personal som ska arbeta och man får lite avlastning som personal när han frågar 11

12 mycket. Det känns rätt att fortsätta skriva upp vilken personal som ska arbeta. När det gäller veckoschemat över aktiviteter verkar brukaren fortfarande väldigt ointresserad men man kommer överens om att fortsätta skriva upp vad som ska ske, försöka få honom delaktig i det och själv komma med förslag. Alla som jobbar måste själva förmedla, och tycka, att tavlan är viktig. Personalgruppen tycker att det är svårt att veta hur de ska agera för att brukaren ska bli mer delaktig och göra mer, komma ut ur lägenheten och stå ut längre när han väl gör något. De är dock positiva till att fortsätta konkretisera sitt arbetssätt. Daglig verksamhet Verksamheten vänder sig till personer med stora behov av fysiskt, psykiskt och kommunikativt stöd. Alla behöver konkret stöd för att förstå tid och rum, vad som avses, vad som ska ske och var. De flesta sitter i rullstol/permobil och har hjälp med grundläggande behov som förflyttning etc. Brukaren som personalgruppen bestämmer sig för att försöka utveckla arbetet kring är i 50- årsåldern, han talar inte och avböjer ofta när personalen talar om för honom att det är dags för en aktivitet. De upplever att han inte vill följa med och/eller delta och att det är svårt att kommunicera med honom. Det är svårt att veta vad han vill och hitta aktiviteter som han vill delta i. Personalen upplever att när brukaren inte tycker om det som sker, eller förstår det, så blir han orolig och gör illa sig själv. De vet att brukaren har autistiska drag och befinner sig på en tidig utvecklingsnivå. I dagsläget visar personalen inga bilder eller föremål när de pratar med brukaren. De upplever att han förstår ibland, och som sagt, inte vill så mycket. Vi pratar om att det kan vara så att han säger nej eftersom han inte förstår och inte kan förutse vad som ska ske. Personalgruppen arbetar generellt mycket med konkreta upplevelser i form av doft (de låter brukarna lukta på dofter som de kopplat ihop med särskilda dagar), sångsamling för att visa att dagen börjar och visa brukarna exempelvis mattan de ligger på, gåstolen eller ingången till bollrummet om de ska vara där. De anser att det är viktigt att ta hänsyn till brukarnas vilja och behov, men tycker att det är svårt att se hur de ska kunna ordna så att brukarna kan få en chans till förutsägbarhet och val. Förbättringsförslag Först tänkte personalen att bilder skulle kunna fungera som kommunikationsstöd för brukaren men vid första uppföljningen berättar de att det känns trevande. De har visat brukaren saft- och kaffekannan vid fikat för att han skulle kunna välja vad han ville ha samt bilder på gåstol, gunga och arbetsstol inför att han skulle använda någon av dem. De berättar om svårigheten att hitta på saker att göra som intresserar brukaren, att det blir en del bara vara och vänta. I samtalen uppdagades att han gillar att vara i köket, och jag föreslog att han skulle kunna få saker att göra 12

13 där, istället för att bara följa med. De beslutar sig för att ta en bild på köket och skriva en rutin om att brukaren ska bli följd till en avsedd och markerad plats med hans matsaker, (plasttallrik skulle införskaffas då han tappade saker ibland) och få hjälp att duka. Tanken var att han skulle få mer att göra, bli mer delaktig och på ett tydligare sätt vara en del av sammanhanget. Personalen pratar också om att ta en bild på arbetshandledaren Johan som haft enskild musik med brukaren någon gång tidigare. Johan minns att den aktiviteten fungerat, till skillnad från den gemensamma musikstunden som brukaren alltid avvek ifrån. De bestämmer slutligen att ta en bild på, och skriva en rutin för att gå till, affären. De inser att det kan göras tydligare och bli en aktivitet för brukaren snarare än att han bara följer med. Personalen provar att visa en del bilder men tycker att det är svårt att avgöra om brukaren förstår bilderna. Jag säger det jag sagt från början att jag tror att brukaren behöver faktiska saker som hör ihop med respektive aktivitet för att förstå vad som avses, ska ske eller finns att välja mellan. De bestämmer sig för att ordna en låda som ska innehålla brukarens saker och/eller instruktioner om vilka saker som ska användas vid olika aktiviteter och/eller val. Stödpersonen tar på sig att skriva instruktioner till övrig personal om hur de ska använda brukarens saker. De inser och bestämmer att vissa saker lämpar sig att ha i korgen/lådan, andra får man helt enkelt gå ut i verksamheten och hämta. Det kan röra sig om brukarens skor, rullstol, gunga och plånbok när han ska handla. Vi enades om en gemensam målbild, nämligen att de skulle observera och vara lyhörda för eventuella reaktioner kring saker, och att en dag kunna visa upp två olika saker, och se om brukaren väljer. Övergripande syfte är att skapa förutsägbarhet och förståelse för vad som ska ske, detta för att öka chansen att brukaren deltar och kan påverka dagens innehåll. Resultat Några veckor senare när jag kommer tillbaka har det hänt saker. Personalen har sett över och skrivit rutiner för vilka saker som ska erbjudas brukaren, sådana som hör ihop med och symboliserar olika aktiviteter och hur man ska arbeta som personal bredvid brukaren. Det är alldeles i början och svårt att säga något om resultat men det man märker är att skeden (för att äta), koppen (för att fika) och bollen (för att gå till bollrummet) verkar betyda något. Brukaren tar emot dem, håller i dem på väg till aktiviteten och man uppfattar att han vill delta i aktiviteter i något högre utsträckning nu än tidigare. Det syns ingen större skillnad i oro än men som sagt, brukaren deltar mer. Ytterligare några veckor senare ser personalen skillnad. Brukaren fortsätter öka sitt deltagande i aktiviteter. Han är distinkt när han tar muggen eller skeden för att fika/äta och rullar ibland själv till köket. Övriga objekt som kommit till är blöjan (för att gå på toaletten), kloss (för att jobba med klossar), symbol för djungelrummet, olika skor för att vara inne eller ute och ärtpåsar (för att kasta/plocka med). Flera av dem tar han emot, och håller i när han är på väg till den aktuella aktiviteten. Personalen ser det som meningsfullt, som att man träffat rätt att man i högre utsträckning medvetandegör för brukaren vad som ska ske istället för att saker bara händer honom. Man upplever att han mår bättre, deltar mer och har en större känsla av sammanhang. För att gå i gåstol och sitta i arbetsstolen ställer man fram den sak det gäller, ger 13

14 honom tid och initierar tydligare. Man har också skrivit rutiner för hur man ska arbeta med sakerna, hur man gör om brukaren inte vill och för dagliga anteckningar över hur det går. I dessa syns uttryck som verkade förstå att vi skulle ut i köket, tog med min hjälp fram blöjan bland sakerna, innan lunch tog sig X fram till sin kommunikationslåda och tog fram skeden och dukade själv på sin plats. Under en planeringsdag för daglig verksamhet kommer en utav medarbetarna som arbetar en del med brukaren i projektet fram till mig. Hon berättar att brukaren rullat fram sig själv till köksdörren en dag. När han insåg att dörren var stängd vände han och rullade iväg till lådan med sina saker (som symboliserar olika aktiviteter/saker) och tar kaffekoppen och rullar åter till köket. De har aldrig sett honom kommunicera så och jag tror vi delar känslan av att ha bidragit till att brukaren fått bättre förutsättningar för att tala om vad han vill och menar. Reflektion kring resultaten Här reflekteras kring resultatet som det tar sig ut dels med stöd i styrdokument och forskning, dels med hjälp av Antonowskys (2005) KASAM, en känsla av sammanhang. Begreppet KASAM består av tre delar; begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Begripligt blir något när det går att förutsäga, hanterbart när man har resurser (kompetens) till det och meningsfullt när man upplever det värt att investera i. De perspektiv som valts i reflektionen handlar om: att en liten insats kan ha stor betydelse (för brukarens möjlighet att förstå, delta och påverka) förekomsten av metoder för delaktighet och inflytande och vad som kan tänkas gynna respektive missgynna den Små förändringar i arbetssättet gjorde stor skillnad Vid sammanställning av resultatet syns att de förändringar personalen vidtog i arbetet gjorde skillnad. Förändringarna handlade om små tillägg i form av bilder eller saker och, för en person, skriftlig information som kompletterade det talade språket. Utöver detta, vilket förstås också spelar roll, hälsade jag på i verksamheterna och följde upp hur det gick. Det gav tillsammans med att jag granskade och återkopplade journalanteckningar, en chans till reflektion kring uppdraget, funktionsnedsättningars innebörd och behovet av metoder för delaktighet och inflytande. Brukaren i daglig verksamhet deltog mer i de aktiviteter han erbjöds och kommunicerade lättare med hjälp av de saker som hörde ihop med olika aktiviteter. Brukaren i gruppboendet utagerade mindre och tog hjälp av bilderna i bildstödet för att få personalen att förstå vad han ville/menade. Brukaren i serviceboendet väntade mindre otåligt på kommande aktiviteter sedan han fått sitt översiktsschema. Han blev också mer självständig när han duschade sedan han fått ett bildschema över vilka moment han skulle ta sig igenom. Samma brukare blev mer delaktig i veckohandlingen och sociala aktiviteter. Enligt personalen hade han tittat på bildschemat i 14

15 duschen och sagt att det här klarar jag lätt som en plätt. Brukaren med personlig assistans visade inte på någon större förändring i sitt sätt eller mående, men personalen uppfattade ändå att det var till lite hjälp för honom att de skrev upp vilken personal som skulle komma och arbeta på en tavla. Exemplen ovan visar på ökad chans till förutsägbarhet, delaktighet och inflytande samt förmodad trygghet. Det visar på begriplighet och hanterbarhet, två av begreppen i KASAM, en känsla av sammanhang (Antonowsky 2005). Det harmoniserar med LSS intentioner om att verksamheten ska främja jämlikhet i levnadsvillkor, trygghet, delaktighet, inflytande, medbestämmande etc. (LSS 1993:387, SOSFS 2011:5, 2014:5 och 2011:9). Personalens arbete vittnar om att de har kunskap om den enskildes rätt till självbestämmande, integritet och inflytande samt att de kan utforma individuella stöd och erbjuda brukare alternativ kommunikation. De vet något om hur hjälpmedlen kan bidra till ökad självständighet för brukaren. Allt enligt direktiven i SOSFS 2014:12. Exemplen ovan kan också ta spjärn i forskning som pekar på behovet av att stöd- och omsorgsarbete utförs så att det stärker brukarens känsla av sammanhang, alltså ger en möjlighet att se hur olika delar hänger ihop och påverka dessa (Gustafsson m.fl. 2013). Författarna framhåller att en känsla av sammanhang är lika betydande för hälsa och utveckling för personer med funktionsnedsättning som för alla oss andra. Utöver ökat deltagande och bättre förutsättningar för inflytande syns minskad stress, oro, utagerande och självskadande beteende hos i synnerhet tre av de fyra brukarna i projektet. I gruppboendet berättar personalen att de nu undrar vad brukaren vill när han kommer till dem, istället för att förbereda sig på bråk och avvisning. De ger fler exempel på då brukaren visat vad han vill istället för att bygga upp en frustration och sen slåss, vidare att han står vid bildschemat och tittar trots att han är stressad och orolig. Utagerandet och begränsningsåtgärder samt riskerna i arbetet har minskat. Journalanteckningar från gruppboendet visar att brukaren hade flera utbrott om dagen innan projektet till skillnad från i slutet av det då det var åtta under hela månaden. Ett par chefer för verksamheter i projektet talar också om minskad stress hos personalen samt färre anmälningar i systemet för tillbud angående arbetsmiljön. I serviceboendet har brukarens passivitet och ångest minskat och i den dagliga verksamheten skadar han sig själv mindre. Han varken skriker eller dunkar sitt huvud mot saker lika ofta som tidigare, berättar personalen. Resultaten ligger i linje med vad forskning på temat visar (Thunberg 2011 och Gerland 2000 och Hejlskov 2009). Bättre förutsättningar för brukaren att förstå, delta och påverka spelar roll för oro och utagerande. Frågan om metoder för delaktighet och inflytande hör på så vis ihop med den om begränsningsåtgärder. Om en brukare mår bättre/får bättre förutsättningar att förstå, delta och påverka och därmed utagerar eller gör sig själv illa i mindre omfattning behöver personalen inte vidta begränsningsåtgärder i samma utsträckning som annars. Den som utför insats får inte ta till begränsningsåtgärder annat än i nödvärn och/eller då liv och hälsa står på spel. De kan upplevas som både obehagliga och kränkande för den som utsätts. Insatserna ska utföras med 15

16 respekt för den enskildes självbestämmande och integritet och utformas utifrån brukarens individuella behov och förutsättningar. För verksamheter inom LSS-området gäller att de ska vara av god kvalitet (vilket i SOSFS 2011:9 definieras som att den utgår ifrån individen, bejakar och skapar förutsättningar för brukarens inflytande och följs upp och utvärderas) och erbjuda personal i den omfattning som behövs (Socialstyrelsen 2013). Syftet med att i denna rapport lyfta fram den lilla insatsens stora betydelse är förstås att motivera prioriteringar som möjliggör konkret metodarbete som stöds av ledning, organisationsstrukturer samt vid behov handledning. Förekomsten av metoder för delaktighet och inflytande Varför har inte alla brukare som behöver en almanacka eller ett system av text, bilder eller saker som hör ihop med och/eller symboliserar de aktiviteter som ska ske? Det finns och förekommer, men det är inte en självklar del i arbetet. I arbetet runt de brukare som stod i fokus i det här projektet erbjöds ingen typ av visuellt stöd. De cirka trettio chefer jag talade med i början bekräftade bilden, användandet av metoder för delaktighet och inflytande kan öka. Nedan diskuteras användandet av metoder för delaktighet och inflytande ur några olika perspektiv. Kunskap, medarbetares känsla av sammanhang och förmåga att göra det rätta? Att förstå olika delars relation till varandra, bemästra det man gör och se en mening i det är grunden för en känsla av sammanhang (Antonowsky 2005). En hög känsla av sammanhang påverkar människors motivation och förmåga att göra ett gott och målinriktat arbete, menar Gustafson (2009). I det här projektet skapades förutsättningar för ökad kunskap om kopplingen mellan funktionsnedsättningars innebörd och behovet av visuellt stöd samt reflektion kring uppdraget för personalen. Jag upplevde att de anställdas inställning till metoder för delaktighet och inflytande förändrades under arbetets gång. Fler var positiva till att arbeta förtydligande med saker, bilder eller text då vi lärt oss mer och sett betydelsen av det för de brukare som stod i fokus. Förutsättningarna för ökad känsla av sammanhang, alltså hur olika delar förhåller sig till varandra, berodde på att jag som projektledare följde upp arbetet, återkopplade granskning av journaler, hänvisade till olika styrdokument och satte ljus på frågan om hur man bättre ger möjlighet till delaktighet och inflytande för brukarna. Medarbetare som deltog uttryckte att det fungerade som ett stöd att jag kom ut i verksamheterna och frågade hur det gick och att de nu bättre förstod varför de behövde erbjuda brukarna exempelvis bilder över vad som skulle ske. De genomförde också arbetet och kom med egna nya förslag på hur de ville utveckla arbetet ytterligare, vilket tyder på kompetens. Teorier om människors behov av KASAM, en känsla av sammanhang, är prövade och belagda även inom arbetsmiljöforskningen. Exempelvis redovisas att medarbetares upplevelse av 16

17 rättvisa, jämlikhet och tydlighet i arbetsroller gynnar trivsel och prestation. Det ökar begriplighet och hanterbarhet och gör det mer meningsfullt att investera i (Karlsson Lohela). Frågan är om ökad kunskap och förståelse för exempelvis varför en del brukare behöver visuellt stöd också lett till ökad empati hos personalen. Empati handlar ju om att förstå den andre, brukaren i det här fallet, och kunna ta dennes perspektiv. Rolf Gustafson (2009) tar med dialogens hjälp fram ytterligare dimensioner av KASAMs betydelse. Medarbetare med en hög känsla av sammanhang, som är delaktiga och kan påverka beskrivs som vägen till en mer effektiv organisation. Gustafson skriver om vikten av att medarbetare förstår problemet innan de får lösningar serverade, eller ombeds komma med förslag på lösningar. Han menar att det är själva grunden till arbetet med och för delaktighet och medarbetares vilja att bidra mot mål, förbättringar, förändringar etc. KASAM som talar om begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, ligger nära LSS intentioner om delaktighet och aktivitet (Gustafsson m.fl. 2013). Gustafsson menar, utifrån ett salutogent perspektiv (där det friska och resurser betonas snarare än det sjuka /ickefungerande), att ett pedagogiskt förhållnings- och arbetssätt (som skapar en chans att förstå hur olika delar hänger ihop och att påverka dem) ger förutsättningar för en känsla av sammanhang. Vidare att det bör prägla stöd- och omsorgsverksamhet för att KASAM är lika viktigt för personer med funktionsnedsättning som för alla andra. Tydlighet kring uppdraget Betydelsen av ett tydligt uppdrag är värt ett eget stycke och den nämns också exempelvis i föreskriften om kvalitet (SOSFS 2011:5). Medarbetarna i projektet tyckte att det var roligt och bra att någon (jag som projektledare) kom ut och frågade hur det gick, att man fick tala om brukares delaktighet och inflytande eftersom det satte fokus på det man ansåg vara viktigt i arbetet. Min upplevelse är att projektet och den uppföljning som fortgick under projekttiden tydliggjorde uppdraget och bilden av vad arbetet handlar om/ska handla om och att det gynnade arbetet och brukaren. Man kan se förändringen i medarbetarnas (i tre av fyra verksamheter) sätt att tala om sitt arbete som ett uttryck för det. Från att ha sett sig som några som var där för att förhindra bråk/oro/ta hand om brukaren talade de mot slutet av projektet om att i högre grad ordna förutsättningar för delaktighet och inflytande. De talade också mer om vad brukarna gjorde och ville göra än vad de inte borde göra. Som nämns under rubriken om en känsla av sammanhang utvecklades inte arbetet i personliga assistansgruppen lika mycket, och man kan tänka sig att det bland annat berodde på att de (i och med mindre mötestid, de arbetar i högre utsträckning själva etc.) fick mindre chans att tydliggöra sitt uppdrag och det sammanhang de arbetar inom. 17

18 En blick framåt Arbetet i projektet har fött många nya tankar och handlar om: På vilka fler sätt kan man skapa förutsättningar för brukaren att få göra sin röst hörd? Och hur kan man säkerställa att även de som inte kan föra sin egen talan får gehör för önskemål och behov? Att fråga företrädare är viktigt, men jag tänker att en omsorg av idag, också ska innefatta ett förhållningssätt och kompetens nog att ordna förutsättningar så att man, i möjligaste mån, också låter de som inte så lätt kan uttrycka sig kan komma till tals. Den dagliga verksamhet som varit med i projektet och exemplet från Månadsvägens gruppbostad (bilagan 1) visar att det går. Fler frågor handlar om hur man säkerställer att metoder för delaktighet och inflytande kopplas till och syns redan i genomförandeplaner. Det vore också intressant att leta uttryck för den systematiserade praktiken på utförarsidan inom funktionshinderområdet: Hur följer man upp arbetet, hur fångar man brukarens röst eller väljer på vilket sätt man ska arbeta? Liksom att fråga brukare och anhöriga om hur de ser på användandet av metoder för delaktighet och inflytande. För att inte tala om inflytande och delaktighet som begrepp. LSS syftar till både självbestämmande och delaktighet. Dilemman kan uppstå då det för någon kan vara just inflytande att få säga nej (till att delta, välja eller vara så aktiv som man kanske behöver för att kunna delta). Att metoder för delaktighet och inflytande blir en naturlig och självklar del i arbetet med brukare, som är i behov av det, innebär att leva upp till krav och intentioner i LSS, men också om att närma sig en mer systematiserad praktik. Det är viktigt vilka metoder man använder och hur man följer upp det som görs. Här spelar dokumentationen en viktig roll. Uppföljning och utvärdering som leder till nya beslut, rutiner och arbetssätt, som följer brukarens utveckling och önskemål och som syns i journalen och genomförandeplaner är kanske den största garanten för att brukare ska få det de behöver. Dock kräver det som Alsterdal, Engwall och Gustafsson (2010) skriver att man reflekterar kring hur man dokumenterar. Dokumenterandet får inte leda till en objektifiering av brukaren. Att följa upp, utvärdera och dokumentera kräver precis som användandet av metoder kunskap, förståelse för uppdraget, möjlighet att prata och tänka om det man gör. Som understrukits i rubrikerna ovan ses tid, reflektion, kompetens och en tydlighet kring uppdraget som gynnande faktorer ifråga om metoder för delaktighet och inflytande. Hur kan man tänka kring betydelsen av ett stödjande och kunnigt ledarskap i frågan? Chefer som leder verksamheter måste förstås i sin tur ha ett tydligt uppdrag och stöd nog att ordna goda förutsättningar i verksamheterna, men vad betyder deras eget sätt att se på frågan om brukarens delaktighet och inflytande och användandet av metoder för det? 18

19 Bilaga 1: Exempel från praktiken I denna bilaga presenteras tre verksamheter som arbetar med tydliggörande pedagogik. Ord och bild-verkstaden I mötet med gruppchefer inom personlig assistans kom Ord och bild, en daglig verksamhet med uppgift att serva andra verksamheter med kommunikationshjälpmedel, på tal. Där tänkte gruppchefer att man borde ha en uppfattning om vad som efterfrågas, och vad som finns men inte efterfrågas. Nedanstående är en beskrivning av mitt besök i verksamheten. Marita, medarbetare som arbetat länge i Ord och Bild visar runt. På väggarna finns en mängd olika hjälpmedel upphängda så att den som kommer och vill ha/behöver visuellt stöd kan ta del av det och se det i sin verkliga form. Marita berättar att man också kan önska och påverka sitt stöd. Ibland är brukare med och gör det, berättar hon, och ibland är det personal som framför vad man uppfattar att brukaren behöver. Brukare kan erhålla hjälpmedlen till självkostnadspris. De visuella hjälpmedlen som visas i Ord och Bilds lokaler är indelade i olika teman. Exempel på sådana är hygien, pengar, vardagssysslor som tvätt och tvättråd, sopsortering, mat och matlagning men också aktiviteter och känslor. En bildserie som tagits fram visar hur man kan visuellt tydliggöra utrymning vid brand, vilket en brandman som gjorde tillsyn i verksamheten uppskattade, berättar Marita. Hjälpmedlen visas i olika utformningar för att passa brukare som kommunicerar på olika nivåer. En aktivitet, eller en slags kalender kan vara uppbyggd med små bilder, stora bilder, olika slags bilder eller bild och text. Kalendrarna kan också visa tiden för en dag i taget, en vecka eller en månad. Jag frågar Marita om de erbjuder ännu mer konkreta hjälpmedel, alltså saker, men det görs inte. Vissa bildscheman är gjorda i klossformar, så att brukaren kan hålla och känna. Marita berättar att det blivit vanligare att personal vill ha bilder på brukares personliga ägodelar, för att använda dessa som stöd för kommunikationen. Liksom att brukare är med då hjälpmedel för kommunikation förs på tal. Almanackor och klisteretiketter till dem är det som köps/efterfrågas mest liksom bilder på saker (som ska hända). Även scheman och inplastade bilder till dem är vanligt. Matbilder efterfrågas inte i så stor utsträckning som man skulle kunna tro, inte heller bilder på hygiensituationer, även om det har ökat. Inom verksamheten ser man att många hjälpmedel skulle kunna efterfrågas mer, till exempel så kallade pratböcker, som man kan fylla med bilder på saker, teman, personer, händelser som brukaren kan söka stöd i då han/hon vill/behöver kommunicera något. Likadant är det med 19

20 tema känslor, exempelvis gilla/ogilla-bilder och bilder på fritidsaktiviteter. Vidare anser man att stöd för kommunikation/förståelse kring sopsortering och tvättråd kan öka. Bilder/stöd för användandet av pengar är det mest Särvux, numer Lärvux, som efterfrågar. Åkerivägen och Jonatan Vid samtal med chefer inom funktionshinderområdet framkom att vid vissa dagliga verksamhet hade man ha kommit en bit på vägen ifråga om att arbeta konkret och visuellt för brukares möjlighet till inflytande. I en sådan gör jag ett besök och får en stunds samtal med delar av personalgruppen. Verksamheten riktar sig till personer med behov av struktur och stöd för av att kunna förutse, kommunicera och ta andras perspektiv och samspela. Brukarna har i skiftande omfattning verbalt tal. Under samtalet med personalgruppen, och som svar på mina frågor om hur de arbetar, visar det sig att alla brukare har individuella scheman som de går igenom vid dagens början. De har ingen gemensam samling/uppstart på morgonen men däremot APT där frågor om trivsel och annat tas upp. I personalgruppen tackar de för tipset om att dessa möten kan fungera ännu bättre för vissa om de får en dagordning en tid innan själva mötet. De översikter som brukarna har för att visuellt förtydliga dagen och dess innehåll är uppbyggda med text, ordbilder (blockord) och/eller bilder. Någon skriver själv och någon tecknar som förstärkning då schemat sätts. Jag frågar om brukarna har möjlighet att välja, vilket erbjuds först då man gör genomförandeplanen. När aktiviteter, arbetsuppgifter och sysselsättning ska väljas så blir brukarna tillfrågade. Frågorna som ställs vid upprättandet av genomförandeplanen kompletteras med bilder om det behövs. Likaså om brukaren ska välja mellan olika saker vid de brukarforum som kallas för APT, arbetsplatsträff, i verksamheten eller välja något eget då de har tid över. Vid brukares arbetsplatser arbetas det inte i någon högre utsträckning med del- arbetsscheman, utan man organiserar material och uppgifter så att de så att säga talar för sig själv. Det kommer också fram att vissa brukare får stöd av sociala berättelser för att förstå situationer och/eller händelser. Exempel på det är tavlor med direktiv text. Dessa används vid exempelvis oro, då de kommunicerar med hjälp av bild eller text vad man kan göra istället för att göra illa sig själv eller andra. Exempelvis riva trasor, tänka på annat än det jobbiga etc. Jag återkommer senare för att följa Jonathan, en arbetstagare i verksamheten. Jonathan visar sitt schema och sina arbetsplatser och berättar om vad han gör på dagarna. Så här kan Jonatans schema för en dag se ut: 20