Reserapport från Burkina Faso och rapport från konferens, ALNEFs kvinnonätverk, Ouagadougou, 8-9/11-13

Transkript

1 Reserapport från Burkina Faso och rapport från konferens, ALNEFs kvinnonätverk, Ouagadougou, 8-9/11-13 Lotta Johnsson Fornarve Övergripande om Burkina Faso Jag anlände ett par dagar före konferensen och gjorde ett flertal studiebesök under dessa dagar för att skaffa mig lite mer kunskap om landet, framförallt utifrån kvinnornas perspektiv. Burkina Faso är ett av världens fattigaste länder med hög arbetslöshet och barnadödlighet. Man räknar med att ungefär hälften av befolkningen lever i svår fattigdom, vilket drabbar kvinnor särskilt hårt. Burkina är ett utpräglat jordbruksland. Ca 90 procent av befolkningen arbetar inom jordbruket. Bomull och boskap är de främsta produkterna. Det finns en viss bomullsindustri och lite små industrier. Det finns en viss guldproduktion, men mineralutvinningen är inte så utbredd. Under de senaste åren har landet drabbats av svår torka som lett till vattenbrist, vilket i sin tur lett till stora livsmedelsproblem på landsbygden. Analfabetismen är hög, särskilt bland kvinnor på landsbygden, där endast ett fåtal kan läsa och skriva. Det är vanligt att kvinnor utsetts för våld i hemmet och könsstympning förekommer fortfarande ofta, trots att det är förbjudet. Regeringen har en landsomfattande kampanj i samarbete med UNICEF mot könsstympning. Kvinnorna på landsbygden har huvudansvaret för familjen och är ofta den som bär upp familjens ekonomi. Burkina är biståndsberoende och främsta biståndsgivare är Frankrike och IMF. Burkina har ca 50 procent muslimer, övriga är i huvudsak kristna(katoliker är i majoritet bland de kristna) och andra trosinriktningar. Grundskola PDS/METBA hade genom Isabelle Dialo ordnat flera mycket intressanta studiebesök Jag besökte en grundskola, en gymnasieskola och en yrkesskola under min första dag. Burkina har 8-årig skolplikt, men långt ifrån alla barn går i skolan. På landsbygden är det fortfarande många barn som inte går i skolan, särskilt hårt drabbas flickor. Regeringen satsar dock ganska hårt på att få barnen att åtminstone gå i grundskolan. Den skola jag besökte var en statlig skola med 310 barn och sex lärare. I de äldre klasserna kunde det vara upp till 65 barn i en klass. Skolan var ganska fin, jämförelsevis, men bänkarna var inte så bra. De hade blivit lovade nya, men de hade ännu inte kommit. Ett stort hygieniskt problem var avsaknaden av toaletter, men nu håller man på att bygga sådana. Lärarna tjänar endast ca 100 euro i månaden. Skolan är inte gratis, utan man måste betala en låg skolavgift, och alla har inte råd att låta sina barn gå i skolan. Gymnasieskola Jag besökte en gymnasieskola med 2000 studenter och 71 lärare. Det var ca 44 elever i varje klass. Eleverna läser olika ämnen, som främmande språk, matematik etc. Skolan var välutrustad med en sjukstuga, kurator, toaletter och bibliotek. På biblioteket kunde eleverna låna böcker till en liten avgift på 1 1/2 Euro/år. Man kunde också hyra kurslitteratur för en låg avgift. Skolavgiften är ca Euro/år och skoluniformen kostar ca 10 Euro. Det finns också privata gymnasier och där är skolavgiften ca 500 Euro/år. Alla har inte råd att låta sina barn gå

2 på gymnasiet, även om avgiften är låg. Efter gymnasiet kan man studera vidare på något av landets universitet. Kuratorn berättade att de jobbar hårt med att förhindra könsstympning genom en informationskampanj. Man har också en kampanj mot polio. Malaria är annars den vanligaste sjukdomen bland barnen på skolan och man kan få hjälp på sjukstugan av utbildad personal. Allt för allvarliga fall skickas vidare till sjukhuset. Yrkesskola Jag besökte också en yrkesskola där man varvar teori och praktik. Skolan tar emot både pojkar och flickor, men den överväldigande majoriteten var flickor. Skolan är statlig och har ca 322 elever och 40 lärare. Man har ett intagningsprov och en låg skolavgift på ca 50 Euro/ år. Utbildningen är populär och man har en lång kö av elever. Man lär sig bereda ull som man köper från Mali, väva dukar och mattor, brodera och laga mat. Skolan finansieras av statliga bidrag, försäljning av det man tillverkar och skolavgifter. Det finns bara denna skola i det här slaget och det behövs fler. Det man tillverkar har god kvalité. Kvinnokooperativet Ragussi Dag två besökte jag ett kvinnokooperativ utanför Ouagadougou och en center för kvinnor som blivit utkastade från sina byar anklagade för häxeri(!). Jag blev positivt överraskad av mitt besök på kvinnokooperativet, Ragussi, som tillverkar Shea Butter som utvinns ur Shea Butter-nöten som växer vilt. Det är en lång och arbetskrävande process. Slutprodukten kan man laga mat med eller använda som hudvårdsprodukter. Kooperativet har 600 kvinnliga medlemmar från de närliggande byarna och genom sitt arbete på kooperativet får de en inkomst så att bland annat kan betala sina barns skolavgifter. En äldre kvinna tar hand om alla de små barnen medan kvinnorna jobbar. Man försöker också lära kvinnorna att räkna så att de kan klara av att hantera pengar. Det är kvinnorna som håller ihop familjen och fungerar som den huvudsakliga försörjaren. Man exporterar sina produkter till ett flertal länder som Japan, Holland, Canada och Frankrike. Det finns sex liknande kooperativ i området. Det var ett mycket intressant, upplyftande och positivt besök. Center för äldre kvinnor På eftermiddagen besökte jag ett center för kvinnor som blivit utkastade från sina byar anklagade för häxeri. Det var oftast äldre kvinnor som inte kan läsa och skriva och saknar egna tillgångar. Orsaken kan vara att mannen tagit sig en yngre kvinna och att den äldre blivit anklagad för häxeri, eller att ett barn dött eller något annat dåligt hänt, och då behöver man någon att skylla på. Centret drivs av en katolsk nunnemission. Kvinnorna får tak över huvudet, ett mål mat om dagen och sysselsättning. Man tillverkar bomullstråd av råbomull. Man odlar också lite majs och grönsaker. Kvinnorna bor under mycket enkla förhållanden på madrasser på golven i små kyffen. Centret jobbade med att försöka lobba ute i byarna för att kvinnorna skulle få återvända till sina byar och familjer. Besöket på centret var minst sagt beklämmande och berörde mig starkt. Jag frågade de andra kvinnorna på konferensen om detta förekommer även i deras länder och fick ett jakande svar. Sorgligt! Konferens, 7-8/11, ALNEFs kvinnonätverk, Ouagadougou Konferensen inleddes med en formell öppning där ett stort antal personer var inbjudna utöver delegaterna. Det var ca 120 personer på plats, varav ca 30 män. På öppningen talade

3 presidenten för PDS/METBA, Hama Arba Diallo, Marie Michelle från samma parti och huvudansvarig för konferensen, jag från VIF. Presidenten talade bland annat om vikten av att stärka kvinnors roll i politiken och att hela partiet stod bakom konferensen. Jag talade lite övergripande om att kvinnor är förtryckta just på grund av att de är kvinnor och vikten av att stärka kvinnor globalt. Samtliga delegater på konferensen fick möjlighet att kortfattat presentera sig och säga några ord om situationen i respektive land. Delegaterna kom från Burkina Faso, Mali. Sudan, Senegal, Tunisien och Sydafrika. Öppningen fick relativt stor massmedial uppmärksamhet, både i teve och tidningar. Besök på kvinnliga textil kooperativ Efter öppningen av konferensen var det fika med mingel. Sedan åkte samtliga delegater på ett studiebesök till två kvinnokooperativ inom textilbranschen där man beredde bomullen, färgade den och vävde tyger som man sedan sydde kläder av eller sålde som tyg. Många av kvinnorna hade med sig sina små barn på arbetet. Kooperativen är ytterligare två exempel på kvinnokraft. Kooperativen låg på landsbygden en bra bit utanför huvudstaden och vi fick både prova på hur det är att åka på mycket skumpiga vägar och se resultatet av torkan. Konferensens andra dag inleddes med att samtliga delegater informerade om situationen i respektive land utifrån ett kvinnoperspektiv. Jag inledde med en kort presentation där jag belyste kvinnofrågan, feminismen utifrån ett svenskt och globalt perspektiv. Jag informerade också om VIF:s roll och vilka möjligheter vi har att stödja kvinnonätverket. Burkina Man har lagar mot diskriminering och för lika lön mellan män och kvinnor. Enligt lag måste 30 procent av alla kandidater på partiernas listor vara kvinnor, men det efterlevs inte. I det senaste valet var det bara 12 procent kvinnor som kom in i parlamentet. I kommunalvalen var det 21 procent kvinnor som kom in. Burkina har en minister för jämställdhet och kvinnliga ambassadörer, men mycket måste göras för att kvinnor ska våga ta och få högre positioner i samhället, Det finns idag en lag mot könsstympning och det har hänt att de som utfört könsstympning fått långa fängelsestraff, oftast kvinnor. Man har kampanjer för vaccinering, hälso- och mödravård. Mamman har rätt till tre månaders ledighet när hon får barn. Utbildning är en prioriterad fråga, särskilt för unga kvinnor för att få kvinnor mer aktiva. Viktigt är att bilda en grupp av kvinnor som kan fungera som förebild. Det krävs mycket lobbyarbete för att få män att förstå vikten av att kvinnor aktiverar sig. Senegal Man har 40 procent kvinnliga medlemmar i partiet och i det senaste valet kom 50 procent kvinnor in i parlamentet(måste kolla om detta stämmer, kan ha missuppfattat), Regeringen har en jämställdhetsplan där man vill integrera jämställdheten i hela samhället. Ett stort problem är analfabetismen, särskilt bland kvinnor. Det finns starka patriarkala strukturer som innebär att kvinnor gör det mesta i hemmet. Man har bildat en demokratisk organisation för kvinnor som är ett nätverk för att stärka varandra. Det är särskilt viktigt att organisera sig i solidaritet med kvinnorna på landsbygden som lever under hårda patriarkala strukturer. Utbildningen är oerhört viktig.

4 Sudan Partiet har sedan det bildades 1947 prioriterat stödet för jämställdhet. I början av 60-talet startade man ett program för kvinnor för utbildning och analfabetisering. Kvinnor har rösträtt och det finns en minimilön kom den första kvinnan in i parlamentet och hon kom från kommunistpartiet. Det är viktigt att det finns en demokratisk omgivning för att kvinnor ska utvecklas. Kvinnor är förtryckta inom flera områden, ekonomiskt, socialt, kulturellt och religiöst. Man måste jobba hårt för att öka utbildningen, höja kvinnors löner och mot tidiga giftermål. Kriget är ett oerhört stort problem som splittrar och gör livet oerhört svårt för människor. Tunisien Kvinnor har idag många rättigheter som fri abort, förbud mot våld i hemmet, men kvinnors rättigheter är idag hotade. Man försöker införa religiösa lagar för att förtrycka kvinnor. Partiet säger nej till religiöst förtryck och uppmanar regeringen att göra sitt yttersta för att försvara kvinnors rättigheter. Våldet mot kvinnor blir allt värre. Tidigare var kvinnor mer fria jämfört med idag. Alla progressiva grupper i landet har träffats och enats mot införandet av religiösa lagar mot kvinnor och för demokratiska rättigheter. Kvinnors deltagande i politiken är inte så högt. Man måste stärka kvinnors rätt och satsa på utbildning och särskilt fokusera på unga kvinnor. Mali I Mali finns lagar för jämställdhet men de förverkligas inte. Kvinnor är ett offer både för patriarkatet och kapitalismen. Kvinnor är idag mer medvetna om att de måste slåss för att få sina rättighteter. Partiet, SADI, har tagit initiativ till att bilda en kvinnoorganisation som är fristående från partiet för att stärka kvinnors ställning. Kvinnor har huvudansvaret för familjens försörjning och många jobbar inom jordbruket. Man måste arbeta konkret på gräsrotsnivå i harmoni med de traditionella strukturerna. Deras representant, Rokia, driver bland annat ett projekt för mödravård och på det sättet kan man komma i kontakt med kvinnor och skapa en bas för politiskt arbete. Sydafrika SA har under många år haft en starkt kvinnorörelse som idag är försvagad. Tidigare hade man ett nätverk av progressiva kvinnor som leddes av ANCs kvinnoorganisation, men idag är det bara ANC som återstår. Det finns idag en nationell plan för utveckling som SACP inte stödjer fullt ut. SACP har en teoretisk plan för jämställdhet. Tidigare pratade man inte om reproduktionen, utan bara om produktionen, men det gör vi idag. Det finns två ekonomier i SA idag, en informell och en formell. Inom den informella ekonomin finns främst fattiga kvinnor. Frågan är hur man kan använda den ekonomin för att bygga socialismen. SA kvinnor är tredubbelt förtryckta på grund av, ras, klass och kön. SACP måste hitta sätt att förena kampen inom dessa områden för socialismen. Sydafrika har neo-kolonialism idag genom att kvarlevor från den gamla apartheidstrukturen och patriotismen fortfarande finns kvar. Det förekommer mycket sexuellt våld mot kvinnor i SA, till exempel våldtäkter av små flickor. Vi måste satsa på utbildning, men det räcker inte. Det krävs en mobilisering av den kvinnliga rörelsen igen.

5 Därefter följde en lång diskussion om stadgar, som tolkades väldigt sparsamt, något vi kritiserade. Vi föreslog att man skulle skriva in i stadgarna att samtliga möten skulle tolkas i framtiden, vilket vi fick gehör för. I stadgarna beslutade man bland annat att de årliga mötena ska arrangeras i olika länder varje gång. Man valde också en president, en vice president, en kassör och en informationsansvarig. Man enades till slut om att alla skulle ta hem förslaget och diskutera det innan man fattar ett slutgiltigt beslut. Jag skickar med ursprungsförslaget till stadgar, med reservation för de ändringar som genomfördes. (bilaga 1) Man diskuterade också ett slutdokument och antog ett antal rekommendationer. Dessa kommer att översättas till engelska och skickas till oss så snart de är översatta. Jag skickar med det ursprungliga förslaget till slutdokument, med reservation för att det har förändrats en del. (bilaga 2) Avslutning Konferensen avslutades på samma sätt som den öppnats, med en formell ceremoni med ett presidium, som bestod av i stort sett samma personer som under öppningen. Slutdokumentet lästes upp och även de olika rekommendationerna. Presidenten för PDS/METBA avslutade med att bland annat säga att konferensen identifierat många viktiga problem kopplade till kampen för kvinnors rättigheter. Han tackade och gratulerade kvinnorna till deras arbete och önskade dem lycka till i det fortsatta arbetet och tackade även VIF för vårt stöd. Sammanfattning Det var mycket positivt att samtliga inbjudna länder skickade representanter och att konferensen blev av. Organisationen fungerade ganska bra, förutom tolkningen som kunde ha fungerat mycket bättre. Det kom fram många intressanta synpunkter och det råder ingen tvekan om att det finns mycket att jobba med för att stärka kvinnors deltagande i politiken. Det fanns en stor enighet om vikten av att satsa på utbildning av kvinnor och särskilt då unga kvinnor. Det fanns också en stor enighet om att det är viktigt och nödvändigt att kvinnor träffas för att utbyta erfarenheter, men att kampen ser olika ut och måste föras utifrån de egna förutsättningarna.