Här är världens ände. Elpriset i går och i morgon. Martin jobbar från Arktis till Antarktis KUNDTIDNINGEN FRÅN DITT ENERGIVERK

Transkript

1 KUNDTIDNINGEN FRÅN DITT ENERGIVERK Här är världens ände Martin jobbar från Arktis till Antarktis Elpriset i går och i morgon Till kunderna hos Esse Elektro-Kraft, Herrfors, Jakobstads Energiverk, Kronoby Elverk, Nykarleby Kraftverk och Vetelin Sähkölaitos.

2 Tre frågor Innehåll Hållbart klimat Hur beaktar du miljön när du väljer transportmedel? n Juri von Bonsdorff är Svenska Yles korrespondent i USA sedan Han har jobbat på Yle sedan 1997, mestadels med utrikesfrågor. Jag är passionerat intresserad av internationell politik, och då måste man också intressera sig för USA, säger han. Han är glad att den nya presidenten heter Barack Obama, som han karakteriserar som intelligent och med en fantastisk förmåga att ingjuta mod och hopp i människor. Vad betyder det för energi- och klimatpolitiken i USA att Barack Obama blev president? Jag tror att vi kan vänta oss ett större amerikanskt engagemang i klimatfrågan och Barack Obama torde vara mer benägen än sin föregångare att samarbeta med resten av världen. För George Bush tog det nästa sju år på presidentposten för att inse att problemet behöver åtgärdas. Obama vill styra landet in på ett spår som leder till 80 procent mindre utsläpp av växthusgaser år 2050, bland annat genom att satsa stort på utvecklingen av ren energiteknologi. I Obamas vision produceras 10 procent av USA:s energi år 2012 med förnyelsebara energiformer. Men det är lätt att ha goda intentioner som kandidat. Just nu överskuggas allt i USA av det svåra ekonomiska läget. Landet har ett jättestort budgetunderskott och regeringen tänker pumpa in allt mer pengar i den svaga ekonomin för att stimulera konsumtionen. Då kan andra planer få vänta på bättre tider. Vilken är USA:s viktigaste energipolitiska fråga just nu, sett ur ett globalt perspektiv? Ur ett internationellt perspektiv är den globala uppvärmningen viktigast, men i verkligheten är det nog oljan som intresserar mest här i USA. Barack Obama vill lösa oljeproblemet, det vill säga bli av med det amerikanska beroendet av olja från de politiskt instabila regionerna som mellanöstern och Venezuela. Obama är inte speciellt intresserad av att borra efter olja utanför de amerikanska kusterna eller i Alaska. I stället vill han bland annat sporra den amerikanska bilindustrin att utveckla bränslesnålare bilar. Hans plan är att en miljon plug-in hybridbilar kör på de amerikanska vägarna år Vad är livskvalitet för dig? Livskvalitet för mig är att ha mänskor att älska och bli älskad av. Livskvalitet är också ett intressant jobb. Ibland hittar jag livskvaliteten raklång på soffan, med en ny skiva i stereon och en gin tonic i handen. Under mitt första år här i USA har jag dessutom märkt att en av gäster hitsmugglad skiva Reissumies till morgonmålet kan höja livskvaliteten överraskande mycket. Isiga expeditioner 4 Hybridbilen äntrar scenen 14 Spara el i eluppvärmt hus? 18 Drakmästare Mårten Bondestam 20 Var elen billigare förr? 22 Arktis 50 år senare 26 Vad är smått, vad är stort? 42 SOM FISKEN I VATTNET. Då Martin Enckell var barn konstaterade hans dyklärare att han borde ha fötts som fisk. Som vuxen har han jobbat som dykinstruktör, guide och expeditionsledare i bland annat Karibien, Sri Lanka, Australien, England, Färöarna, Antarktis och Arktis. Sidan 4. Pärmbild: Martin Enckell under en av hans expeditioner till Nordpolen. Här drar han den atomdrivna isbrytaren Yamal, världens starkaste fartyg. Katternö Ansvarig utgivare Stefan Storholm, Storgatan 8, Jakobstad, tel. (06) , fax (06) , stefan.storholm@katterno.fi, Adressförändringar Siv Granqvist, tel. (06) , siv.granqvist@katterno.fi Produktion Botnia Information, Storgatan 15, Jakobstad, tel. (06) , fax (06) , Projektledare Petra Nylund Redaktörer Svenolof Karlsson/Storkamp Media, Petra Nylund, Anna Jeanne Söderlund, Johan Svenlin Layout och grafik Glenn Nylund, Annika Lillkvist, Janne Nylund Tryck Forsberg 2009 Alla är eniga om att samhället bör byggas på hållbara kriterier. För oss på Katternö innebär det att trygga tillgången på el och fjärrvärme, som en livsviktig del av infrastrukturen. Miljövänlighet, energieffektivitet och kostnadsmedvetenhet är självklara grundvärden. Men hur fattar man baserat på dagens underlag beslut om investeringar som behöver en livslängd på minst trettio år? Tidigare erfarenheter visar på många frågetecken. Under monopoltiden sågs olje- och gasbaserad kraftproduktion som den förmånligaste produktionsformen för toppkraft under några kalla vintermånader i Finland. Efter avregleringen av energimarknaden i slutet av nittiotalet har dessa investeringar visat sig helt felaktiga eftersom de inte kan konkurrera på den fria vattenkraftdominerade nordiska elmarknaden. I praktiken har de blivit en tung ekonomisk börda för sina ägare och indirekt för kunderna. Långsiktiga investeringar bygger i regel på bedömningar av expertis. Den meriterade Romklubben förutsåg på sjuttiotalet att oljan skulle ta slut inom tio till tjugo år. De som då satsade på utveckling av till exempel vätgasbilar har tyvärr knappast överlevt. I dag är långsiktiga klimatprognoser beslutsunderlag för våra Kyotoåtaganden. Doktor Hansen på NASA har som Al Gores rådgivare anfört den branschen. Men Hansens tidigare prognoser gällande uppvärmningen har visat sig helt felaktiga. Ska världen ändå satsa astronomiska summor på hans hypoteser? För Finlands del innebär åtagandena att mellan 2013 och 2020 minska koldioxidutsläppen med 20 procent och öka användningen av förnyelsebara bränslen med nästan tio procentenheter, till 38 procent. Huvudalternativen heter vatten, vind, kärnkraft och bioenergi. Men vattenkraftsreserven är i stort skyddad enligt lag. Vindkraft är olönsam utan stöd och kräver hursomhelst reservkraft under kalla vinterdagar. Ska vi trots det satsa på dyr vindkraft och långsiktigt förlita oss på politiska löften om skattestöd? Men om vinden vänder? Om Kyotoantagandena inte visar sig vara konsistenta? Torven sågs fram till nyligen som en möjlighet i Finland. Energimässigt är torven av samma storleksordning som gas- och oljetillgångarna i Nordsjön, dessutom långsamt förnyelsebar. Men även den är nu med klimatmotivering definierad som ett problem och belagd med höga koldioxidkostnader. Dessutom har den dominerande torvleverantören Vapo valt att köra ned lagren av kostnadsskäl. Därmed är nu också bränntorven en bristvara. Många städer och kommuner har av trygghetsskäl valt att basera sin värme och kraftproduktion på torv. När kölden kommer i vinter får vi hoppas att tillgången på tung brännolja räcker. Den enda koldioxidfria produktionsformen som inte kräver stöd eller subventioner är kärnkraft. För en som minns kärnkraftsdebatten på sjuttiotalet är det svårt att förstå att den stora faran nu stavas koldioxid. Utöver kärnkraft är den enda mer betydande källan biobränsle. Men vid sidan av de nationalekonomiska konsekvenserna (se Jalle Ahlbecks kommentar i frågespalten) menar kritiker nu att en snabb förbränning av gallringsvirke, stubbar, ris, bark, sågavfall och eventuellt massaved medför en kraftig ökning av koldioxiden eftersom den inte omedelbart kan bindas av ny växtlighet. Hur rimmar det med Kyotoavtalets målsättning? I dagsläget vill en politisk majoritet i EU att Europa ska vara ett föredöme genom snabba koldioxidnedskärningar. Det vi ser i vårt perspektiv är att våra Kyotoåtaganden snabbt kräver stora investeringar i ny koldioxidfri kraftproduktion. Med det ansvar vi har som energiproducent måste vi för vår del kunna ställa krav på ett investeringsklimat som är långsiktigt hållbart och inte pendlar beroende på politiska konjunkturer. stefan storholm VD för Katternö Ab n Jörgen Härmälä: Jag cyklar till jobbet då vädret tillåter, mest för eget välbefinnande. Eftersom jag bor på landet är jag beroende av min bil, men jag tänkte på totalekonomin och miljön då jag köpte min lilla dieselbil med partikel filter. Jag flyger så lite som möjligt, och ska jag till Helsingfors för en dag tar jag tåget. n Max Sacklén: Så mycket tänker jag väl inte på miljön. Jag varken cyklar eller går speciellt mycket, och jag reser hellre med egen bil än med tåg. Å andra sidan är våra bilar i dag väldigt miljövänliga om man jämför med bilarna för 20 år sedan. Flyg blir det högst en gång om året. n Anja Vornanen: Jag cyklar varje dag till jobbet. Det går både snabbare och är enklare och jag behöver inte söka någon parkeringsplats. Bilen tar jag då jag storhandlar, och reser vi med familjen blir det mera ekonomiskt att ta bilen än tåget. n Margareta Wik: Jag har nyss flyttat till Jakobstad från Helsingfors, där jag alltid åkte kollektivt och inte behövde någon bil. Nu har jag bil, för jag bor inte i centrum och har en sommarstuga. Men jag har också skaffat cykel och försöker cykla så mycket som möjligt. 2 katternö katternö 3

3 Svenolof Karlsson Yrke expeditionsledare Att arbeta vid skrivbord är inget för Martin Enckell. Arktis och Antarktis är hans vanligaste adresser, och däremellan åker han gärna i väg till avlägsna trakter. Men någon enstaka gång kan man se honom vandra som en vanlig man på gatorna i hemstaden Lund. Martin Enckell, stående i flotten, berättar om Monacoglaciären på nordvästra Spetsbergen. Den blåa färgen beror på att glaciären innehåller miljoner små luftbubblor som fångar upp ljuset och då absorberar rött och grönt men reflekterar ljusets blåa våglängder. 4 katternö katternö 5

4 Det räcker inte att ha en plan B, det behövs också en plan C och D. Svenolof Karlsson Svenolof Karlsson Martin Enckell, expeditions ledare. Varje dag är olik den andra och det gäller att fatta beslut hela tiden. Det går inte att slarva med säkerhetsreglerna, samtidigt är målet att ge gästerna så bra upplevelser som möjligt. Under veckan till havs står Martin Enckell i ständig kontakt med kaptenen Nikolai Tililyuk. Fartyget är till för gästerna, en halv dag följer vi längs iskanten diskret en isbjörn som makligt vankar omkring och vid ett tillfälle kalasar på en säl. Namnet Enckell associerar direkt till Finland, och förklaringen är den här: Martins farfarsfar Oscar Enckell var generallöjtnant i den ryska armén tills bolsjevikerna tog makten Oscars bror Carl Enckell var vid den tiden ministerstatssekreterare för Finland i Ryssland och blev sedan vår första utrikesminister. Martins farfar Georg var militär även han och deltog i Vinterkriget och fortsättningskriget, så småningom med majors grad och med tjänstgöring på högkvarteret i St Michel, bland annat i underrättelseuppdrag. Under Vinterkrigets bombningar av Helsingfors skickades hustrun Agnes Enckell tillsammans med andra gravida kvinnor med tåg över Haparanda i skydd till Sverige. I Örebro, tio dagar före vapenstilleståndet, födde hon sonen Pehr Henrik, Martin Enckells far. Vi återvände snart till Helsingfors, jag har mina tidigaste minnen från Munksnäs. Jag minns en förskräcklig lek som gick ut på att springa på skenorna så nära spårvagnarna som möjligt. Och jag minns från fortsättningskriget sirenerna som tjöt och hur vi sprang till källaren när bombplanen kom, berättar Pehr Henrik Enckell. Efter det nya vapenstilleståndet 1944 var det inte tillrådligt för Georg Enckell och hans familj att vistas i Finland. Flytten gick till Stockholm, och efter fem år där hamnade familjen i Karlshamn. Senare blev Lund hemort för Pehr Henrik Enckell, som småningom blev zoolog (docent i zooekologi och specialist på insekter) vid stadens universitet, och hustrun Monica, biologilärare och Martins mor. Med sådana föräldrar är det kanske inte konstigt att sonen blev djurintresserad. Martin kom i tidiga år hem med fågelungar som Svenolof Karlsson han hittat, och höll sig med ormar, skorpioner och allehanda insekter som han noggrant studerade och testade föräldrarnas kunskaper på. Kvick i benen Föräldrarna fick dessutom lära sig leva med en son som var mycket kvick i benen. Martin visade sig även ha talang för vatten så till den grad att lärarna i simskolan sade att han inte fick vara med. De klarade inte av att han var mer under än över vattnet. En sak som satte spår i familjens intressen var att Pehr Henrik Enckell i unga år hamnade på oceanografiska museet i Monaco och fick arbeta med havsforskaren Jacques Cousteau på hans berömda båt Calypso. Det gav smak för världen under vattnet. På semestrarna åkte vi nästan alltid till sydliga breddgrader för att dyka. En gång i Eilat [alltså vid Röda havet] deltog familjen i en dykkurs, utom Martin, som var för liten för att få vara med. Jag tyckte synd om honom och beslöt kosta på honom en privatlärare, säger Pehr Henrik Enckell. Sonen försvann med dykläraren till ett litet korallrev för en första lektion. När de efter en lång stund kom upp, vacklade dykläraren av ansträngningen, pekade på Martin och sade: He should have been born a fish! [Han borde ha fötts som fisk!] Efterhand har det blivit dykning i världens alla hav för Martin Enckell. Han hade en plan att börja studera vid Lunds universitet, men tog ett sabbatsår för att dyka. Sedan antogs han för militärutbildning till röjdykare, en utbildning som på grund av nedbantningen av det svenska försvaret aldrig kom i gång. Till slut tröttnade Martin på att vänta och stack ut i världen. Han har knappt varit hemma efter det. I femton år har han nu arbetat som dykinstruktör, guide, expeditionsledare och annat i bland annat Medelhavet, Karibien, Röda havet, Seychellerna, olika delar av Afrika, Sri Lanka, Maldiverna, Australien, Nya Zeeland, Söderhavet, England, Skottland, Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna, Färöarna och Island. Och förstås Antarktis och Arktis. Ordning och reda Anders Häggblom och jag möter Martin Enckell i Longyearbyen, huvudorten på Svalbard (se sid. 32). Martin ska under en vecka vara vår expeditionsledare på en färd med M/S Quest längs Svalbards kuster. Vi noterar att han är professionell, kunnig och supertrevlig. 6 katternö katternö 7

5 He should have been born a fish! Svenolof Karlsson Intresse för människor är lika viktigt som intresse för djur och natur, säger Martin Enckell. Mitt mål är att alla sak bli nöjda och glada. Att uppleva isen under vattnet liknar ingenting annat, säger Martin. Hans djupaste dykning med vanlig utrustning gick ner till 57 meter. Dock inte i den här miljön utan i Karibien. Att ordning och reda gäller är klart från första ögonblicket. Martins dykarerfarenhet är inget som yppar sig genast. För oss är Martin expeditionsledaren som har stenkoll på Svalbard och verkar kunna allt om djur. Men småningom lär vi känna Martin och hans dykarbakgrund bokstavligen på andra sidan jordklotet, längs Antarktis isar, där han tillsammans med brodern Henrik under flera år utbildade och guidade dykare. För en van dykare med torrdräkt gör vattentemperaturen ingen större skillnad, säger Martin. Men att uppleva is i Antarktis liknar inget annat. Ljuset och genomskinligheten skapar ett otroligt skimmer. Och det mesta av en isformation ligger ju under ytan och kan bara ses under vattnet. Speciella regler måste följas när man dyker i sådana miljöer, säger Martin. Man kan inte simma in under stora isberg. Som dykledare har man ansvar för alla i dykgruppen. Om en råkar ut för något kan man inte bara lämna alla de övriga. Till dem man kan möta i Antarktis vatten hör leopardsälarna. De är närgångna, nyfikna och fascinerande vackra. Men man ska veta att de kan bli fyra meter långa, har sylvassa tänder och att de när krillen tryter lever på pingviner och andra sälar. Bland Martins uppdrag ovanför isen finns också några säsonger i Arktis på den ryska atomisbrytaren Yamal, störst i världen. Det enda fartyg som med nästan garanterad säkerhet alltid kan nå Nordpolen. Det är en mycket speciell (och dyr) resa, där resenärerna brukar ha ett av två mål: att få göra ett besök på Nordpolen eller att få åka med världens starkaste båt. Sju gånger har den tagit Martin till Nordpolen. Sextio gånger till Antarktis Antarktis har Martin Enckell besökt mer än sextio gånger. Just nu, i januari 2009, är han expeditionsledare för resor till Antarktiska halvön, Sydgeorgien och Falklandsöarna. Det är turer på tolv eller tjugo dagar, fartyget plockar upp grupperna i Ushuaia i sydligaste Argentina. Resorna är alltid fullbokade. Vad är viktigast i jobbet som expeditionsledare? Först kommer alltid säkerheten. Arrangemangen kan ibland kännas överdrivna, men när något verkligen händer kan det handla om skillnaden mellan liv och död. Man kan aldrig med säkerhet förutse vädret i Arktis eller Antarktis, säger Martin. Han nämner en snabbt uppkommen storm som tvingade resenärerna att stanna tjugo i stället för planerade två timmar på land i Antarktis, medan han själv satt i en Zodiac (gummibåt) i sex timmar på ett rasande hav utan möjlighet att företa sig något. Allt slutade väl. Gruppen fick mer tid med pingvinerna än den någonsin skulle ha fått annars, men det blev väldigt åskådligt hur liten människan är inför naturens krafter. På Svalbard kan isbjörnarna vara ett reellt hot, säger han. Är man femtio människor i en grupp, kommer man inte ut i gummibåtarna på två minuter om en björn dyker upp. Isbjörnar kan röra sig väldigt snabbt och de är bra på att gömma sig. Näst säkerheten handlar ledarskapet om att ge gästerna så mycket kvalitetstid som möjligt vid landstigningarna. Det är viktigt att inte låsa sig vid en viss rutt eller landstigningsplats. Vädret förändras, isen rör på sig, djuren är inte där man tror och ibland hinner någon annan båt först till platsen. Det räcker inte att ha en plan B, det behövs också en plan C och D. Allt detta gäller det att kommunicera till gästerna och att skapa förväntningar som ligger så nära realiteten som möjligt. Jag jobbar hela tiden för att göra människor nöjda och glada, säger Martin Enckell. Söker äventyr Vad driver honom? Martins far kallar honom rastlös. Efter några dagar hemma vill han i väg. Martin säger själv att han vill ställas i situationer där allt inte går att förutse, där han utmanas, där det gäller att skapa lösningar och fatta beslut. Jag vill uppleva äventyr, säger han. Men det behöver inte alls vara äventyr av den extrema sorten. Det räcker långt att vara ute i naturen och möta djuren och se alla de här otroliga platserna. Är Sydpolen (som ju i motsats till Nordpolen ligger på en kontinent, 1300 kilometer från närmaste hav) ett kommande mål? Visst skulle det vara intressant att komma dit, men jag har inget behov av att stå där med en flagga i handen. Antarktis är en jättekontinent och det finns massor av annat att uppleva. Om jag fick välja, skulle jag helst åka till Rosshavet [på frånsidan av Antarktis, sett från Sydamerika] för att få se kejsarpingviner och infrusna isberg. Hur länge ska Martin arbeta på det här sättet? Kan man göra det hela livet? Den dag jag blir trött på gäster slutar jag. Intresse för människor är lika viktigt som intresse för djur och natur. I det här jobbet måste man alltid ligga på topp. Många är ute på sitt livs resa, förväntningarna är höga, du måste försöka anpassa allt för alla. Samtidigt som det är mitt ansvar på plats att leverera den produkt 8 katternö katternö 9

6 som köpts ändrar naturkrafterna dagligen det planerade schemat, säger Martin Enckell. Den fasta punkt han i praktiken har heter Suza. Hon är engelska med kroatisk bakgrund och till yrket filmproducent med London som bas. Jag ledde dykningen på ett expeditionsfartyg i Antarktis när hon kom för att paddla kajak. Eftersom vi båda hela tiden är på rörlig fot så reser vi till varann där vi råkar vara mellan uppdragen. Vi trivs väldigt bra med vår livsstil och tar tid för varann när vi känner att vi varit ifrån varann allt för länge. En fast punkt i geografin har de ändå skaffat sig: ett hus på Österlen i Sydsverige. Martin Enckell har själv viss filmerfarenhet, dock av det mer ovanliga slaget. Han arbetade som säkerhetsdykare vid inspelningen av Harry Potterfilmen The Goblet of Fire, som innehåller dramatiska scener under vattnet. Skeptisk Vi ser under veckan på Svalbard att Martin är oerhört mån om att miljön inte ska komma till skada. Men han uppskattar inte alltid medias sätt att beskriva miljöhoten. Det blir stora rubriker, men det är sällan de bygger på faktakunskaper och sinne för proportioner. Martin har själv blivit vittne till hur osanna påståenden presenterats som breaking news. Larmrapporterna har blivit en business i sig själva. Det finns folk som har som affärsidé att sälja larmrapporter till media. Och tyvärr frågar media inte alltid efter sanningshalten, säger han. Han nämner en nyhet som bland annat en svensk kvällstidning slog upp stort. Bilderna sades visa en engelsk kvinna som simmade en kilometer i öppet vatten vid Nordpolen, för att slå larm om den smältande isen. Hon hade åkt upp med Yamal, den ryska isbrytaren. Eftersom det inte fanns öppet vatten vid Nordpolen, sökte man upp en råk där hon simmade fram och tillbaka framför kamerorna. Hela nyheten var en lögn, men när folk ringde och protesterade lade man på redaktionen på telefonluren och vägrade lyssna. svenolof karlsson Fotnot: Isbrytaren Yamal på pärmen konstruerades för att lotsa sovjetiska fartyg genom Nordostpassagen, men innan sjösättningen var gjord 1992 hade Sovjetunionen upphört. Yamal har i praktiken bara använts för turistresor. Fartyget drivs av två 171 megawatts kärnreaktorer, motoreffekten är hästkrafter. Lenins misstag n Knappast någon finländare har som Martin Enckells farfarsfars bror Carl Enckell varit involverad i avgörande skeenden i Finlands självständighet. Bland annat var Carl Enckell Finlands första utrikesminister , sedan Finlands sändebud i Paris, där han ledde den finländska delegationen vid fredskonferensen i Versailles. Under de dramatiska åren var han som utrikesminister åter en nyckelperson och fick till exempel hantera den ryska kontrollkommissionen och underteckna fredsfördraget i Paris Här en av många episoder ur Carl Enckells liv: Nyårsaftonen 1917, enligt den finländska kalendern, befann sig utrikesminister Carl Enckell, Karl Gustaf Idman, som var tjänsteman vid statssekretariatet och Enckells rådgivare, och senatens ordförande Pehr Edvin Svinhuf vud i Petrograd [dagens St Petersburg] för att försöka utverka att den nya bolsjevikregimen i Ryssland skulle erkänna Finlands självständighet. Klockan elva på kvällen mottog de, väntande i förrummet till den sal där folkkommissarierna sammanträdde, besked att folkkommissarierna beslutit att för Centralkommittén föreslå ett erkännande. Enckell bad att de tre i den finländska delegationen skulle få tacka ordföranden i Folkkommissariernas råd, V.I. Lenin, för detta. Lenin var inte särskilt villig att komma och skaka hand med dessa borgerliga finländska politiker, som bolsjevikerna betraktade som sina samhälleliga fiender. Under en dispyt om vem av folkkommissarierna som skulle gå ut till finländarna föreslog Trotskij på skämt att om ingen gick så skulle de väl få lov att fängsla dem i stället. Till slut gav Lenin med sig och gick ut för att skaka finländarnas händer. Enckell presenterade honom för Svinhufvud, hjärtliga handtryckningar utväxlades, Lenin frågade om finländarna nu var nöjda och Svinhufvud brummade några ord till tack. Sedan gick Lenin tillbaka in i sessionssalen och omtalade för folkkommissarierna att han av misstag kallat finländarna kamrater, vilket roade folkkommissarierna grundligt. (Ur Brobyggaren, Cecilia af Forselles-Riskas biografi över Carl Enckell) Svenolof Karlsson Gästerna är utrustade med kamera, Martin med gevär. Isbjörnar skräms inte så lätt, inte ens av gevärsskott de är vana vid smällarna från kalvande glaciärer. 10 katternö

7 katternö Kanteleen Voima planerar för träbränsle istockphoto.com/marco Maccarini Fortsatt kylig trend Rökfritt i vedpannan BRA GÄNG. Siv Granqvist trivs med arbetsgemenskapen på Katternö, här med kollegorna Thomas Sandkulla och Sonja Källström. På arbetstid håller hon reda på Katternös ledning och på fritiden hemma i Kronoby har hon 130 tjurar att hålla reda på. Vilket som är mera krävande vill hon inte avslöja. LEKTRISGÄNGET Siv håller tio bollar i luften n Siv Granqvist känner sitt Katternö. Hon har jobbat på företaget sedan kontoret bestod av fyra personer i Kållby. Det var I dag ligger Katternö-gruppens kontor i Jakobstad och Siv har 17 kollegor. Som ledningens sekreterare har hon rätt många bollar i luften varje dag. Förutom rena sekreteraruppgifter som protokollskrivande, researrangemang och kalendrar jobbar hon med energibalanshantering, eller ser till att varje delägarbolag får sin rättmätiga andel av inköpt el, månadsvis. Dessutom råkar både företaget och Siv själv gilla nya projekt. Är det mycket på gång ibland har det nog att göra med att jag gärna blandar mig i olika saker, skrattar Siv. Skämt åsido. Få företag skulle rulla utan en spindel i nätet, en person som känner till vad de olika delarna sysslar med, och Siv är något av den spindeln, som sitter på punkten där många trådar möts. Hon började som sommarjobbare 1978, anställd på Herrfors av dåvarande vd Sven Sohlström. Då skulle hon inte stanna länge på lektrisverket, Mats Sandström hon var ju utbildad exportsekreterare och gillade språk. Men hon stannade. Jag trivs fortfarande väldigt bra. Vår arbetsgemenskap är fin och här blir man uppskattad, säger Siv. Hennes arbete har förändrats mycket under åren, tack vare stora förändringar inom företaget: fusionen med Albäck Ab 1989, som mera än fördubblade personalstyrkan, öppnandet av elmarknaden för fri konkurrens och inträdet i Pohjolan Voima (och senare andra produktionsbolag), som förde allt mera jobb till Sivs skrivbord. Och så chefsbytet, förstås. Stefan Storholm efterträdde Sven Sohlström 2001 på vd-posten. Hurudan är han då att jobba med, Katternös vd? Vi kommer mycket bra överens. Stefan delegerar gärna ansvar, litar på att vi gör det vi ska och stöder oss då det behövs, säger Siv. n Vid Kanteleen Voimas kondenskraftverk i Haapavesi har man långtgående planer på att ta i bruk träbränsle så som hygges- och sågvarurester. Tanken är att bredda bränslepaletten som i dag består enbart av torv. Under regniga år är torvtillgången begränsad och dessutom belastas torven av dyra utsläppsrätter. Omkring 10 procent av vårt bränslebehov kan täckas med träbränsle, i framtiden kanske upp till 20 procent, säger kraftverkschef Mauno Ainasoja. Projektet är långt förberett och miljötillstånd, byggnadslov och den egna andelen av finansieringen är redan ordnade. I dagsläget väntar man på besked om delfinansiering via TE-centralen. Finansieringsbeslutet fattas av arbets- och näringministeriet. Totalkostnaden för de nödvändiga om- och tillbyggnaderna av kraftverket för att kunna hantera träbränslet ligger på 2,4 miljoner euro. Styrelsen för Kanteleen Voima fattar investeringsbeslut då man fått positivt beslut om delfinansiering från staten. Kanteleen Voima är delvis ägt av Katternö och det är det största kraftverket i världen som använder enbart torv som bränsle. Dess maxeffekt ligger på 154 megawatt och årligen produceras cirka 1,2 terawattimmar. Mats Sandström BRÄNNA TRÄ? Inom en snar framtid kan torv kraftverket i Haapavesi eventuellt använda också trä som bränsle. EKODANS. På Surya i London alstrar de dansande elektricitet för discots elförsörjning. Dansa i gång discot n Ekologi- och klimattänkande har nått club-kulturen. I höstas öppnades discot Surya i London, som marknadsför sig som en eko-nattklubb. Bland annat har man investerat i egna vindturbiner och solpaneler, borden är tillverkade av tidningar, väggarna av gamla mobiltelefoner, vinet är rättvisemärkt och ekologiskt, toaletterna funkar utan vatten och man samlar in regnvatten. Det viktigaste i miljöväg är ändå dansgolvet. Ju mer folk dansar på det, desto mera elektricitet genererar det, som discot använder bland annat för att driva sin ventilation. Under golvet finns piezoelektriska kristaller som omvandlar trycket från dansstegen till elektricitet. Omkring 60 procent av sitt elbehov hoppas man att kunna täcka med dansgolvet. Överskottet av elen som alstras med vind- och solkraft tänker man donera till grannskapet. Vill du dansa ekologiskt, testa då på adressen Pentonville Road i Kings Cross i London. Fast det blir ju inte så ekologiskt om du flyger till London just för det n 2008 blev globalt det kallaste året efter år Det kan sägas även om decembertemperaturerna ännu inte förelåg när denna tidning gick i tryck. Nedan månaderna augusti, september, oktober och november 2008 på norra hemisfären. Hos oss var augusti och september kallare och oktober och november en aning varmare än jämförelseåren Kartorna gjorda av professor Ole Humlum på basis av data från NASA Goddard Institute for Space Studies. Augusti September Oktober November Mats Sandström n Han har ett brinnande intresse för vedpannor, Thomas Byggmästar i Pedersöre. För några år sedan utvecklade han ett eget system för att göra förbränningen i vedpannor mera fullständig. I dag har han både testat sin produkt, kallad Tehotuli, hos VTT och sökt patent på den. Uppfinningen är enkel, men välfungerande. Den består av två plattor av gjutjärn som ställs lutande mot sidoväggarna inne i pannan, så att de bakom sig lämnar en bit av pannans botten, rostret, fritt. När luft strömmar in genom dragluckan i pannan, ELDAR UPP RÖKEN. Allt som åker ut strömmar en del in bakom plattorna och sedan ut genom hål i Thomas Byggmästar som utvecklat med röken är förlorad energi, säger plattornas övre kant och in mot en produkt för vedpannor som gör pannans mitt. Det viktiga är att förbränningen effektivare. luften värms på vägen. Den uppvärmda luften antänder rökgaserna inne i pannan. På så sätt blir förbränningen effektivare och dessutom minskar andelarna av skadlig kolmonoxid och lättflyktiga partiklar som annars tar sig ut i luften. Ett annat plus är att skorstenen inte sotar igen, säger Byggmästar. Speciellt kombipannor för olja och ved dras med ofullständig förbränning då man eldar med ved. Grundidén till sin produkt fick Byggmästar då han jobbade på UPM och såg hur förbränningen i stora pannor effektiverades. På VTT tyckte man att produkten var en hit, och de är intresserade av att vidareutveckla flera tekniska lösningar tillsammans med mg, säger han. Dragluft Förvärmd sekundärluft EFFEKTIVARE. Luften som strömmar in bakom sidoplattorna värms och antänder sedan rökgaserna ovanför elden både miljö- och hälsovänligt. Bengt Björk 12 katternö katternö 13

8 Katja Jarmo Lösönen Teinilä Hybrid i väntan på elbilen I statsminister Vanhanens vision kör vi alla omkring i elbilar i framtiden. Men innan elbilarna kan slå igenom är det många problem som ska lösas. Var ska bilarna laddas? Hur ska elen räcka till? Och när blir batterierna tillräckligt effektiva för längre körsträckor? I väntan på elbilarnas genombrott intar de laddningsbara hybridbilarna scenen. Vesa Riihimäki backar ut sin hybridbil av märket Toyota Prius från parkeringsrutan. Eftersom backningen sker med en tyst elmotor märks det knappt att bilen är igång. Vi rullar vidare och efter några tiotals meter brummar förbränningsmotorn igång. Bilen växlar hela tiden mellan motorerna för att hitta det läge som orsakar minst utsläpp, förklarar Riihimäki. Han köpte sin hybridbil för tre år sen och har inte ångrat det en sekund. Som utvecklingsdirektör för kraftverksenheten på Wärtsilä är Riihimäki van att fundera över framtidens energilösningar också på jobbet. Jag hör till gruppen som har möjlighet att understöda ny teknologi och därför kändes det naturligt att skaffa en hybridbil. När jag provkörde bilen förvånades jag över hur bekväm och enkel den var att köra. Och så blev jag väldigt imponerad av den låga bränsleförbrukningen. Förutom de två elmotorerna på 10 respektive 50 kw har bilen en bensinmotor på 1,5 liter. Snittförbrukningen ligger på 5 l/100 km, men Riihimäki har kommit ner i så låga tal som 4,3 l/100km i landsvägskörning. Toyota Prius är designad för kaliforniska förhållanden och målet med bilen är att ha så låga utsläpp som möjligt, snarare än så låg förbrukning som möjligt. CO 2-utsläppen ligger på 104 g/100 km, vilket gör den till Europas renaste bil enligt den brittiska bilguiden Clean Green Cars. De två elmotorerna har många uppgifter; emellanåt driver de bilen framåt (och bakåt), de hjälper förbränningsmotorn att fungera med så hög verkningsgrad som möjligt, de fungerar som startmotorer, laddar batteriet och återvinner rörelseenergi vid inbromsning. När bilen startas värms katalysatorn genast upp för att den ska börja fungera optimalt. Många tror att en hybridbil har en massa extra utrustning, men de facto faller många normala bildelar bort i en hybrid, som till exempel startmotorn och den traditionella kugghjulsväxellådan. Den här bilen väger inte mer än en motsvarande bil med enbart förbränningsmotor, berättar Riihimäki. 14 katternö katternö 15

9 HUR LADDA? På Tammerfors tekniska universitet undersöker man som bäst hur elnätet skulle klara av ett stort bestånd av elbilar. För att undvika stor belastning måste laddningen göras intelligent. NÖJD. Vesa Riihimäki har inte ångrat att han skaffade en hybridbil. Som utvecklingsdirektör på Wärtsiläs kraftverks enhet är han van att fundera över framtidens energilösningar också på jobbet. RENAST. Hybridbilden Toyota Prius är Europas renaste bil. De två elmotorerna hjälper förbränningsmotorn att fungera med så hög verkningsgrad som möjligt. Katja Lösönen Plug-in-hybriderna kommer 2010 Trots alla tekniska finesser och den låga förbrukningen är Riihimäkis hybridbil fortfarande ganska långt från visionen om en utsläppsfri elbil. Toyota Prius av årsmodell 2004 har ett metallhybridbatteri, som inte kan lagra mer energi än att det går att köra ett par kilometer på det. Batteriet kan inte heller laddas från en extern källa, utan det är förbränningsmotorn som laddar det. Batteriet är och har alltid varit den stora utmaningen med elbilarna hur få det tillräckligt effektivt så man kan köra lika långt på det som med en full tank? Idag finns bara en serietillverkad ren elbil på marknaden: tvåsitsiga Think, som tillverkas i Norge. Den har i sitt vanligaste utförande nickelkloridbatterier, och sägs kunna köras kilometer på en laddning. Försök pågår också med litiumjonbatterier, som anses bli nästa steg mot uthålligare elbilar. Think planerar att fördubbla sin produktion år 2009, men fortfarande skulle produktionen vara rätt blygsam, 7800 bilar per år. Enligt tidningen Ny Teknik räknar Think ändå med att inom de närmaste åren sälja tiotusentals elbilar. Och Think är inte det enda bilmärket som satsar på el. Den senaste tidens höga oljepriser och intensiva klimatdebatt har lett till att var och varannan biltillverkare nu har olika utvecklingsprojekt på gång. Både General Motors och Toyota har meddelat att de kommer att lansera laddningsbara så kallade plug-inhybrider år 2010, vars elmotorer skulle ha en räckvidd på cirka 50 kilometer. Om de modellerna blir verklighet innebär det att förbränningsmotorn bara skulle behövas vid längre körningar, medan man skulle klara sig med elmotorn på till exempel arbetsresor. Också Volkswagen testar en hybrid som kallas Golf Twindrive och som sägs ha så låg förbrukning som 2,5 l/100km. Och förutom Toyota har också de andra stora japanska biltillverkarna flera olika testprojekt på gång. Alla orkar inte heller vänta på att bilindustrin ska komma till skott. I Finland har några hundra elbilsentusiaster gått ihop till ett nätverk, med syftet att börja omvandla vanliga Toyota Corollor till elbilar. Nätverket har lyckats samla ihop 500 intresserade som förbinder sig att köpa en dylik bil (läs mer på sahkoautot.fi). Lång väg kvar El- och hybridbilarna är alltså på kommande, men frågan är bara hur snabbt. Världens största underleverantör till bilindustrin, Bosch, räknar med att förbränningsmotorn kommer att leda över elbilen ännu i 20 år, skriver Ny Teknik. Hybridbilsägaren Vesa Riihimäki förutspår samma tidsperspektiv för elbilen. Men jag tror att redan om fem år kan hälften av alla sålda bilar vara plug-in-hybrider i Finland. Reformen av bilbeskattningen har gjort att lågutsläppsbilar har sjunkit rejält i pris. Dessutom blir batterierna bättre; med litiumjonbatterier kan bilen köras betydligt längre på elmotor. Och de batterierna riskerar inte heller att skadas om bilen inte körs på en lång tid. Nuvarande hybrider borde inte lämnas stående mer än tre veckor. En gång råkade jag prova det i misstag i samband med en semesterresa, men mitt batteri tog ingen skada, säger Riihimäki. För tre år sen betalade Vesa Riihimäki euro för sin bil, idag kostar en ny Prius nästan en fjärdedel mindre. Trots att Riihimäki annars är nöjd med bilen så grämer priset honom en aning, speciellt som både Norge och Sverige redan mycket tidigare beaktade hybridernas låga utsläpp i bilbeskattningen. Elbil En bil som drivs med en elmotor. Energin är lagrad i batterier. Hur långt man kan köra på en laddning beror på batteritypen. Litiumjonbatterierna, som är på kommande, förlänger körsträckan till över 100 km. En elmotor har betydligt högre verkningsgrad än en förbränningsmotor. I bensin- och dieselbilar går en stor del av energin till spillo som värme. Hybridbil En biltyp som har både förbränningsmotor och elmotor. Elmotorn minskar bensinförbrukningen bland annat genom att hjälpa förbränningsmotorn att arbeta med så hög verkningsgrad grad som möjligt och genom att återvinna rörelseenergi vid inbromsning. De hybridbilar som finns på marknaden idag kan inte laddas från en extern källa, men laddningsbara plug-in-hybrider väntas finnas till salu Elbilarna som energireserv Om vi utgår från att visionerna blir sanna och en stor del av bilisterna inom fem år kommer att plugga in sina hybridbilar i elnätet när de kommer hem från jobbet vad innebär det för elförbrukningen och belastningen på elnätet? De frågorna ska en forskningsgrupp vid Tammerfors tekniska universitet fundera på, under ledning av professor Pertti Järventausta. Laddningen måste på något sätt bli intelligent, så att vi slipper plötsliga stora belastningar på elnätet, slår Järventausta fast. Också han är övertygad om att elbilarna och framförallt de laddningsbara hybridbilarna kommer. Och i väntan på intåget är hans uppgift att förbereda samhället på det. Elbilar redan för 100 år sen Begreppet elbil låter modernt men i själva verket är det en gammal uppfinning. För hundra år sen då bilar började tillverkas i större skala stod kampen mellan elmotorn och förbränningsmotorn. Den senare avgick med segern. Om laddningen kan styras automatiskt kunde man ladda bilarna då nätet belastas som minst, till exempel på natten. Vid hotande överbelastning kunde laddningen avbrytas, och batterierna i elbilarna kunde till och med fungera som en reserv som kunde avge energi om det av någon anledning uppstår problem i elproduktionen, visionerar Järventausta. Inte ens ett stort bestånd av elbilar skulle öka elkonsumtionen i så hög grad som man kanske tror; Järventausta bedömer att den mängd el som behövs för att ladda bilarna kan vara till och med mindre än vad som idag går åt till eluppvärmning. Forskningsguppen kommer också att fundera på om det är möjligt att skilja åt hushållselen och bilelen från varandra. Då kunde man n Redan 1899 lyckades belgaren Camille Jenatzy komma upp i en hastighet på över 100 km/h med en elbil. I början av 1900-talet var de första taxibilarna i New York elbilar, som emellanåt körde till en depå för att byta ut sina tomma batterier mot fulladdade. Efter att Henry Ford år 1911 fått ut sin massproducerade, bensindrivna T-Ford på marknaden började han själv intressera sig för elbilar, bland annat på grund av det fluktuerande oljepriset. Allt såg alltså ljust ut för elbilen, men sen gick många saker snett. Det började med krånglande batterier, ett batterilaboratorium som brann upp och flera år av forskningsarbete som gick om intet. Den sista dödsstöten för elbilen var första världskriget tunga fordon med förbränningsmotor passade helt enkelt bättre behoven vid ett krig vaknade idén om elbilen på nytt, då General Motors presenterade en prototyp som döptes till ev1. En tid senare införde myndigheterna i Kalifornien regler om att en allt större andel av betala räkningen till ett och samma elbolag, var man än laddar sin bil. Och ladda borde man kunna göra både hemma och medan man handlar på köpcentret. I framtiden borde också snabbladdningar på bensinstationer vara möjliga. Men allt det här är fortfarande spekulationer, det finns ju inte ens några laddningsbara hybrider på marknaden ännu. I det här skedet finns det många fler frågor än svar, men om ett par år är vi redan klokare.. anna jeanne söderlund bilarna skulle vara utsläppsfria. Tanken var att bekämpa smogen och förbättra luftkvaliteten. Flera nya elbilsmodeller togs fram. Bilindustrin och oljeindustrin började ändå motsätta sig reglerna i Kalifornien och lyckades upphäva dem år Produktionen av elbilar stoppades. Den enda elbilen som överlevde var Think, som tillverkas i Norge, och som idag är den enda serietillverkade elbilen på marknaden. I takt med det stigande oljepriset har många nya elbilsprojekt inletts på olika håll i världen. Kanske elbilen småningom drygt 100 år efter starten är redo att slå igenom stort. Källa: 16 katternö katternö 17

10 Elinbesparingen beror på uppvärmningssystemet El Olja HUS MED ELVÄRME. Att dra ner på hushållselen sparar ingen el alls under uppvärmningssäsongen. Lika mycket el ska till för att värma huset oavsett om den går via radiatorn eller en hushållsmaskin. HUS MED OLJEVÄRME. Drar du ner på hushållselen sparar du i elräkning så mycket som priset per kilowattimme skiljer sig för el och olja. NER TILL 15 kwh. I dag går det åt värmeenergi på kilowattimmar per kvadratmeter och år i finländska hus. I framtiden, menar Tapio Westerlund, behöver vi inte mera än 15 kwh till värmepumparna i våra energisnåla hus. Fjärrvärme HUS MED FJÄRRVÄRME. Här blir inbesparingen lika stor som prisskillnaden mellan el och fjärrvärme. Jordvärme HUS MED LUFT- ELLER JORDVÄRME. Det lönar sig att spara på hushållselen, för värmepumpen ger tre gånger mera värme ur samma elmängd än om du låter elen värma direkt. Mats Sandström Janne Nylund Spara el hemma? Allt beror på uppvärmningssättet Har du tänkt byta ut gamla hushållsmaskiner mot nya som förbrukar mindre el? Och skruva ner glödlamporna till förmån för lågenergilampor? Innan du gör det, fundera ett slag över energibalansen i ditt hus. Det kan hända att du inte sparar en cent. Allt beror på hur du värmer upp ditt hus. Ett säljargument för hushållsapparater och lågenergilampor är ofta att man kan spara el. Det är möjligen sant att nya maskiner är elsnålare än gamla. Men huruvida du själv får mindre elräkning eller sparar på miljön är en annan fråga. Det beror i första hand på ditt uppvärmningssystem. Om du värmer ditt hus med direktel blir inbesparingen noll, för all energi som strömmar in i ditt hus blir i slutändan värme. Varje apparat som förbrukar el alstrar också värme. Värmer du huset med el, spelar det ingen roll om den elen går till radiatorn eller till en värmealstrande apparat, den värmer huset likväl och till samma pris per kilowattimme, säger Tapio Westerlund, professor i anläggningsteknik vid Tekniska fakulteten vid Åbo Akademi. Ingen energi går således förlorad fast den passerar en hushållsapparat. All el som matas in i lampan eller frysen blir till värme. Att den också driver en maskin på vägen äter inte upp något av energin. Det här beror på energiprincipen, eller lagen om energins bevarande: energi i ett slutet system kan inte skapas eller förintas, utan enbart omvandlas till andra former. I fallet med ditt hus omvandlas den till värme. Så den energi du eventuellt sparar på dina nya hushållsmaskiner måste kompenseras med mera el via radiatorn. Men visst kan du spara energi i ett eluppvärmt hus också. Det lönar sig förstås att minska på värmeförlusterna ut ur huset. Isolera huset bättre, sänk inomhustemperaturen och använd dusch, disk- och tvättmaskin sparsamt. De maskinerna använder el för att värma vattnet, och den värmen går sedan rakt ut i avloppet, säger Tapio Westerlund. Eftersom en stor del av den el disk- och tvättmaskinen använder går till att värma vatten lönar det sig naturligtvis att satsa på en energieffektiv nästa gång du köper en ny. Och utomhus finns det en poäng med lågenergilampor, eftersom spillvärmen från lampan går rakt till kråkorna. Under årstiden då du inte värmer ditt hus är förstås all elinbesparing hemåt. Man kan förstås minnas proportioner: byter du ut en utelampa på 60 watt mot en som förbrukar 10 watt blir inbesparingen 50 watt, eller ungefär 1 euro i elkostnader då lampan varit tänd i 200 timmar. Men gör alla hushåll så, har det naturligtvis en elinbesparande effekt, säger Westerlund. Effektiva värmepumpar Än olje- och fjärrvärmeuppvärmda hus då? Hur stor blir kostnadsminskningen där om man försöker spara el? Där handlar det om enkel matematik där man multiplicerar minskningen i elförbrukningen (kilowattimmar) med skillnaden mellan elpriset och priset för uppvärmningen (i cent per kilowattimme). Säg att priset på lätt brännolja ligger på 80 cent per liter, och du har en bra oljepanna som tar ut den mesta energin ur oljan, då ligger priset för din uppvärmning på ungefär 8 cent per kilowattimme. Om då elpriset ligger på 10 cent per kilowattimme sparar du alltså lite grann om du minskar på elförbrukningen och låter oljan värma huset i stället, säger Westerlund. Är ditt hus uppvärmt med fjärrvärme blir inbesparingen större, om vi utgår från att fjärrvärmepriset ligger på ungefär 4 cent per kilowattimme. Också om du värmer ditt hus med värmepump lönar det sig att spara på hushållsel, eftersom värmepumpen ger ungefär 200 procent mera värme än vad som skulle komma ur elen direkt. Tänk så här: matar du in elen i en radiator ger den 100 procent i värme. Men i en värmepump ger samma elmängd ytterligare 200 procent, eftersom värmepumpen suger ut värme ur antingen luft eller mark (luftvärmepump eller jordvärmepump). En kilowattimme el ger alltså 3 kilowattimmar värme! När du jämför uppvärmningssystem måste du naturligtvis beakta investeringskostnaderna. Du kan utgå från att ju dyrare investering, desto mera sparar du. För en luftvärmepump handlar återbetalningstiden om något år, för en jordvärmepump blir tiden längre, säger Westerlund. Det idealiska sättet att värma hus, med de möjligheter vi har i dag, är enligt Westerlund en mix av fjärrvärme och värmepumpar. Tätorter värms med fjärrvärme och glesbygden med värmepumpar. I fjärrvärmeverk produceras el samtidigt som värme. Ett smart sätt att utnyttja fjärrvärmeverkets bränsle är att använda den elen i värmepumpar. Av 100 kwh bränsleenergi i fjärrvärmeverket får vi 60 kwh som fjärrvärme och 25 kwh som el, resten blir värmeförluster. Om den elen används i värmepumpar får vi ytterligare 75 kwh värme. Slutsats: 100 kwh bränsle ger 135 kwh värme! De extra kilo wattimmarna kommer alltså ur luften eller marken, säger Westerlund. petra nylund 18 katternö katternö 19

11 De lyckliga drakarnas mästare Mårten Bondestam DRAKFANTASTEN. Förutom ivrig drakbyggare och -flygare har Mårten Bondestam också ett förflutet som arkitekt. Åren jobbade han som stadsarkitekt i Jakobstad, där han bland annat slogs för att man inte skulle riva den gamla trähusstadsdelen Skata, en av Jakobstads pärlor i dag. Här flyger han en huvudfoting i Malmö. Mårtens tips för nybörjare Viktigast: Ge inte upp. Ha tålamod. Stå med ryggen mot vinden, håll draken högt med nosen mot vinden och linan i andra handen. Ge sedan ut lina när draken lyfter. Vid svag vind och mycket fri yta kan du springa sakta mot vinden. Men se hela tiden efter hur draken stiger. Högre upp är vinden bättre. Då en drake störtar: släpp linan just innan draken slår i marken så går den inte sönder. Då en drake fastnar i ett träd: dra loss den med många små knyckar. Flyg där det blåser jämn vind. I lä av byggnader blir det virvlar som får draken att störta. Ha alltid en fällkniv eller en liten sax med. ROTERANDE CIRKEL. Mårtens plastprototyp till världens första flygande, roterande cirkel, i Cervia i Italien Se Mårten Bondestams drakar: Som en blind uppfattar världen genom sin käpp, så uppfattar drakflygaren vad som händer på himlavalvet genom sin lina och drake. Så säger Mårten Bondestam, en av Europas främsta drakbyggare. För Mårten Bondestam är drakar en passion som löpt som en draklina genom hans liv sedan Det året deltog han i sin första drakfest. Men genast från början valde Mårten en egen linje, för han hade inte lust att bygga drakar enligt en given modell: Jag försökte mig på tre egna varianter, men ingen av dem ville flyga. Då blev jag arg, säger Mårten. Ibland leder ilska till något positivt. Sedan 1981 har han byggt drakar, den ena mer fantasifull och knepig i sin konstruktion än den andra, i syfte att försöka få dem att flyga. Hemma i Kyrkslätt har han sparat ett tusental drakar, men långt flera har han byggt och flugit. I de internationella drakflygarnas krets är han välkänd och beundrad: hans drakar kan vara sinnliga, arga eller glada, de se ut som skira maneter, farliga troll eller kurviga kvinnor. Och Mårten har sin klara nisch: han bygger icke-styrbara drakar av skräpplast. Skillnaden till en stor del av drakbyggarentusiasterna är tydlig: de flesta bygger av dyr spinnakerduk och strävar efter att skapa drakar som är exakt kontrollerbara. För Mårten handlar drakflygning om upptäckarlust, glädje och skönhet. En grupp som flyger tillsammans i koreografi är väldigt vackert. Så länge Stockholms drakfestival existerade kunde man också tävla om den mest poetiska draken, säger han. Flyga av glädje För många handlar drakar om tävlan. Som i succéromanen Flyga drake (av Khaled Hosseini), där målet för de drakflygande pojkarna i Kabul är att med sin glaspulverindränkta draklina skära av alla andra drakars linor och THAIORMAR. Tredimensionella slingrande drakormar, varav den längsta 20 meter lång. Mårten Bondestam bli ensam kvar som vinnare. Men för Mårten och hans fru Kati är drakflygning inget prestigefyllt, utan något socialt. Vi åker årligen på drakfestivaler, i exempelvis Cervia i Italien brukar vi stanna tio dagar, säger Kati. Festivalerna är en tummelplats för likasinnade, där gamla bekanta från olika delar av världen träffas år efter år. Mårtens projekt drar berättigad uppmärksamhet. Det senaste var en tjurdrake i naturlig storlek, som flög lågt över marken och jagade en man som fick agera matador. En riktigt spektakulär drake var den svarta jätten som Mårten försökte slå världsrekord i storlek med. Han använde kvadratmeter svart plast. Hade den flugit skulle dess yta ha mätt 640 kvadratmeter. Men att flyga klarade den inte, och i dag tjänar draken som jordgubbslandstäckare och har blivit till ungefär kursdrakar. Drakar för energiproduktion Men allt är inte bara på skoj. Att Mårten Bondestams drakar väcker uppmärksamhet beror också på att det finns en idé bakom dem. Till exempel Mårtens intresse för miljö tar sig konkreta uttryck i hans drakpassion. Taket på hans drakverkstad är täckt av solpaneler och för honom är det ett självändamål att använda tunn, gärna återanvänd plast i sina drakbyggen. Han tror också på drakar som hjälpmedel vid energiproduktion. Som bäst pågår ett projekt i Italien med en elproducerande vindkarusell. Drakar svävande på tusen meters höjd drar runt karusellen, som i sin tur är kopplad till en generator, berättar han. På tusen meters höjd är vinden konstant. Att det är möjligt att hålla föremål på så hög höjd utan risk beror på att projektet finns inom skyddszonen för ett kärnkraftsverk, där ingen flygtrafik får förekomma. Man använder också drakar i madrassform som hjälp att driva lastfartyg och dra ner bränsleförbrukningen, säger Mårten. Drakar kan vara konst, men framför allt är de en glädjekälla, menar Bondestam. Så här skriver han i sin bok, Better Kites, fritt översatt: Drakar kan påverka din mentala hälsa. Dina tankar är koncentrerade på draken, inte på problem. Att bygga en drake och få den att flyga ger en stark känsla av att lyckas. Känslan av en högt flygande drake är bra för dig. Du upplever att du själv är där uppe, ovanför marken. Det är en känsla av uppnå något och av frihet. petra nylund Fotnot: Författaren Anna Bondestam var Mårtens farbror Henning Bondestams fru, och en nära vän till Mårtens familj. Mårten bygger vidare på Annas livsverk bland annat genom de tio böcker han skrivit. 20 katternö katternö 21

12 Det var nödvändigtvis inte bättre förr Elen är hälften billigare än för 50 år sedan Sedan 1920-talet har realpriset på el sjunkit kontinuerligt. Först på 2000-talet har priskurvan gjort en böj uppåt. Det beror på stigande kolpriser, på handeln med utsläppsrätter och på att efterfrågan stigit då samhället gått på högtryck. Elpriset, och likaså din elräkning, består av två delar: priset för elenergi och priset för elöverföring, alltså elen i sig och distributionen från kraftverk till din bostad. Man kunde egentligen dela priset i tre delar, för skatterna utgör en knapp tredjedel av priset, säger Ralf Bertula, teknisk direktör på Katternö. Själva elen utgör drygt 40 procent av priset och överföringen drygt 30 procent, resten är skatter. Procenttalen varierar lite beroende på vilket uppvärmningssystem hushållet i fråga har. I elpriset beaktar elbolagen också utgifterna för att de måste upprätthålla möjligheten att använda el, oavsett om någon gör det eller inte. För elenergins del har priskonkurrensen gjort att elbolagen har svårt att ta ut ett pris för att de upprätthåller reservkraft. Det är en dyr verksamhet att hålla kraftverk intakta och redo, även om de inte alltid behövs, säger Bertula. Ett exempel på när den här reservkraften behövs är en kall fredag kväll i januari, då finländarna slår på sina elbastur samtidigt. Det orsakar en topp i förbrukningen, men likväl måste det finnas kapacitet att möta den. STIGANDE PRISER? Elpriset påverkas av kol- och oljepriserna, som stiger på längre sikt, men också av huruvida Finland bygger ut kärnkraften, som är en förmånlig produktionsform, säger Ralf Bertula. stäms på elbörsen. Överföringspriset bestäms av den eldistributör inom vars område man råkar bo. Men inte heller där har den som äger nätet möjlighet att prissätta fritt. Energimarknadsverket övervakar all eldistribution och lägger utgående från bland annat elkvalitet och effektiv skötsel ett tak på hur stor avkastning nätbolagen får ta ut, säger Bertula. Mats Sandström Före Nord Pools tid rådde monopol på den finska elmarknaden. Då producerade man och levererade el inom ett visst begränsat nät olika öar av eldistribution bildades. År 1995 införde staten fri konkurrens på elmarknaden och 1997 bildades det nationella elstamnätet Fingrid, dit alla producenter och konsumenter i Finland är kopplade. Det blev den första fria marknadsplatsen för el. Fri konkurrens, men stigande priser, hur går det ihop? Realpriset för el har sedan 1920-talet de facto gått stadigt neråt. Till exempel under perioden halverades priset, och den sjunkande trenden fortsatte länge. Under monopoltiden skulle alla elproducenter ansvara för att det fanns tillräckligt med produktionskapacitet. Det betydde att man byggde ut mera än vad som för stunden behövdes, och utbudet blev större än efterfrågan, säger Bertula. Från slutet av 1980-talet planar priskurvan ut. Då började staten planera för den fria elmarknaden och elbolagen höll igen med investeringarna. Det tidigare produktionsöverskottet tog slut. År 2001 inträffade ett trendbrott och priset stiger en aning, för att sedan stiga kraftigt Orsaken då var torka tillgången på förmånlig vattenkraft ströps. Men efter stigningen 2002 har elpriset inte gått tillbaka till sin flacka linje, utan fortsatt att stiga. Till en början handlade det om osäkerheten inför Kyoto-avtalet om minskande av växthusgaser och EU:s direktiv om utsläppshandeln som följde på det. Ingen vågade förutspå hur priserna skulle bete sig i verkligheten då utsläppshandeln kom i gång, säger Bertula. Att priserna i dag stiger trots att fri konkurrens råder beror på stigande energiråvarupriserna och utsläppshandeln. De politiska kostnaderna är i dag snart i samma storleksklass som de direkta skatterna. För utsläppshandelns del handlar det om fördelningen av gratis utsläppsrätter. Blir man utan, betalar man för utsläppsrätter och försöker överföra det i priset på sin produkt, i vårt fall elen, säger Bertula. Dessutom verkar elbolagen i dag mera ur hand i mun, där det är svårt att investera i produktionsformer som kan kullkastas av politiska beslut inom några år. Det leder till ett visst produktionsunderskott. Vill man i dag ha tilläggsel, får man köpa den dyrt, tillverkad med dyrare produktionsformer. Regeln är ju, att ju mera el som efterfrågas på en dag, desto dyrare produktionsformer måste tas i bruk för att ta fram den. Kommer elpriset då att fortsätta att stiga? Trenden är att även om elpriset gått upp har det hållits på en förmånligare nivå än konkurrerande produkter, som olja. På längre sikt kommer kol- och oljepriserna att stiga, och de påverkar elpriset, i synnerhet då Finland är beroende av kol. Men som en liten prisstabiliserande faktor har vi vattenkraften. I slutändan bestäms också priset av huruvida Finland bygger ut mera förmånliga produktionsformer, alltså kärnkraft, så som regeringen i sin nya energipolitiska strategi aviserar, säger Bertula. Dessutom påverkar det ekonomiska läget. Lågkonjunkturer leder till att industrier drar ner på sin produktion och sin elförbrukning, vilket gör att elpriset sjunker. Herrfors låg i topp bland företagen i inkomstskattetabellen i regionen. Vad beror det på och finns det i så fall rum att sänka elpriserna? Vårt elpris ligger sedan början av decenniet stabilt under landets medeltal och under Utsläppshandeln Pågår inom EU sedan 2005, Kyoto-avtalet i kraft sedan 2008; stora ekonomier såsom USA, Kina och Indien står utanför. Syftet är att globalt minska utsläpp av växthusgaser. Omfattar i dag 7 % av de globala utsläppen och industrier och energi producenter, varav 550 i Finland. Alla som orsakar utsläpp får en viss kvot av utsläppsrätter gratis. Behöver man mera, köper man tilläggsrätter, behöver man inte alla man fått, säljer man. På så sätt tror man att utsläppen ska minska där det är ekonomiskt vettigast att göra en minskning. Omfattar energiproduktion, järn-, stål-, cement-, pappers- och kartongindustri. Ska troligen utvidgas till kemi- och aluminium industri och flygtrafik. marknadspriset. Att vi trots det gör ett bra resultat beror på vår produktionspalett. Vår vinst går tillbaka till konsumenterna i form av ett lägre pris än marknadspriset och till investeringar som gör att vi kan betjäna våra kunder också i framtiden. Med lokala ägare kommer ju också vår vinst tillbaka till regionen vi verkar i. Vårt ansvar är att se till att våra kunder har tillgång till el till konkurrenskraftiga priser, som i sin tur stöder samhällsutvecklingen, säger Bertula. petra nylund Från monopol till fri marknad Att el uppfattas som en basvara som helst bara ska komma ur eluttaget gör kanske priset till en känslig fråga. Men sedan Finland 1998 gick med i den nordiska elbörsen Nord Pool och elmarknaden för konsumenter blev fri styr lagarna om utbud och efterfrågan priset. Fördelen med Nord Pool är att Finland numera ingår i ett gemensamt prissättningssystem med tillgång till förmånlig vattenkraft från Norge. Visst kunde vi rent fysiskt ta elen via Sverige från Norge tidigare, men det fanns inget sätt för hur vi skulle handla med den, säger Bertula. Det är alltså bara elenergipriset som be- c/kwh Janne Nylund Pris utan skatt Skatter Bulgarien Lettland Grekland Estland Litauen Kroatien Malta Rumänien Slovenien Tjeckien Finland Polen Frankrike Ungern Spanien Storbritannien Cypern Portugal Slovakien Österrike Belgien Irland Luxemburg Sverige Norge Tyskland Nederländerna Italien Danmark Janne Nylund c/kwh Elpriset för hushåll i EU, 1 januari 2007 (cent/kwh) Elprisets realutveckling samt Nord Pool Nordisk börs för elhandel, med Danmark, Norge, Sverige och Finland som gemensamt marknadsområde. På spot-marknaden ger intresserade bud på hur mycket och till vilket pris de är beredda att köpa eller sälja el under följande dag. Priset hittas där utbudsoch efterfrågekurvorna möts. 22 katternö katternö 23

13 Koldioxid behövs i naturen n Koldioxid är en gas som finns naturligt i luften. Den är inte skadlig, tvärtom behöver alla växter koldioxid och vatten för att kunna växa. När en växt dör, släpps koldioxiden som finns i växten ut i luften igen. Vi människor släpper ut koldioxid i luften då vi använder maskiner och motorer och värmer våra hus med fossila bränslen, alltså olja, kol och gas. I dem finns massor av koldioxid lagrad. Det beror på att bränslena har bildats av gamla växtdelar nere i marken under miljontals år. Då vi använder olja, kol och gas släpper vi koldioxiden fri igen. CO 2 CO 2 CO 2 Vad händer om klimatet förändras? Blir det varmare? Stormigare? Ingen kan säga exakt hur det blir. Vi kan ändå göra små, men viktiga saker som är bra för miljön klimatförändringar eller inte. CO 2 Vem ska man tro på? n Väldigt många forskare jobbar med klimatfrågorna, men ännu i dag kan ingen säga säkert vad som kommer att hända. Klimatet är svårt att förstå sig på och styrs av många olika saker. Och forskarna är inte överens. En del tror inte att människan och våra bränslen påverkar klimatet på något viktigt sätt. Men andra forskare menar att vi gör det, och att jordens temperatur stigit alltför snabbt under senare tid. Säkert är i alla fall att klimatet förändras av sig självt, det har det alltid gjort. För länge sedan har det ibland varit mycket varmare och ibland mycket kallare här. Klimatförändring härligt eller hemskt? Fyra sjätteklassister från Oxhamns skola i Jakobstad om klimatförändringen n Jim Eklund: Det är inte bra om glaciärerna smälter och isbjörnarna dör och vatten dränker städer. Vi borde använda mera solpaneler och gå i stället för att åka bil, för det måste finnas snö i framtiden då mina barn ska lära sig åka slalom. n Jennie Laituri: Jag har hört om klimatförändringen i FyKe och läst i tidningar och sett på TV-nyheterna. Problemet är att vi har för många fabriker och bilar, men inte bekymrar klimatförändringen mig så mycket. CO 2 Illustrationer: Annika Lillkvist Vad är klimat förändring? n Klimatförändring betyder att det blir kallare eller varmare, och att vädret på andra sätt förändras. Kanske blir det torrare, kanske regnigare. Många forskare tror att vi får en klimatförändring för att vi bränner olja, kol och gas. Koldioxiden vi då släpper fri i luften stannar Vad händer om klimatet förändras? kvar där. Det finns nämligen inte tillräckligt många växter på jorden som kan ta upp så mycket koldioxid på en gång. Koldioxiden i luften släpper igenom solens strålar ner till jordens yta, men värmen på jorden kan inte tränga igenom tillbaka ut i rymden. Därför blir det varmare. n En del forskare tror att det blir mildare på hösten och vintern i Finland, att våren kommer tidigare och somrarna blir hetare. Vi kan drabbas av stormar och havsytan kanske höjs. I södra och mellersta Finland kan barrskogarna försvinna. Klimatet påminner mera om det som Tyskland har i dag. Myggor och fästingar kan bli flera. Nya skadeinsekter kan angripa våra växter. I andra delar av världen kan stormar och översvämningar bli vanligare, och områden som i dag är varma kan förvandlas till öken. Ifall havsytan stiger blir det omöjligt att bo på områden där miljontals människor bor i dag. Speciellt i Asien kan många bli tvungna att flytta bort från sina hem. Kom ihåg: det här är bara vad vissa forskare tror att kan hända. Och ifall de här sakerna händer, sker inget över en natt utan långsamt, under en lång tid. Vad kan vi göra? n Vi vet inte hur det går, men vi kan ändå göra saker som är bra för klimatet och för vår miljö. Hjälper det inte klimatet, hjälper det miljön på andra sätt. Här är några tips: Åk inte bil, utan gå eller cykla. Om du kan, åk tåg eller buss i stället för bil eller flyg. Be dina föräldrar sänka temperaturen hemma. Redan en grad svalare sparar energi. Släng inte saker. Reparera eller återvinn. Köp inte en massa grejor vi behöver knappast en bråkdel av alla leksaker, elektronikprylar, sportgrejor och kläder vi vill ha. Spara på varmvattnet. Duscha inte så länge. Ät mat som kommer från din hemtrakt. Mycket av vår mat åker lång väg med flyg eller bil. Stäng elapparater på strömbrytaren. Släck lampor efter dig. Men de riktigt stora besluten måste världens ledare fatta tillsammans. Dessutom måste världens länder satsa mera på att hitta nya sätt att skapa elektricitet och driva maskiner och motorer. Många forskar till exempel i hur vi kan använda solens energi. n Jakob Nordman: Klimatförändringen beror på att vi använder för mycket el, eldar för mycket och gör alltför mycket utsläpp. Då blir det bara varmare och varmare. n Lotta Mäkelä: Det är inte okej med klimatförändring, även om det inte stör Finland så mycket. Hemma har mina föräldrar sagt att vi inte ska köra så mycket bil, och jag själv cyklar nog nästan alltid till skolan. 24 katternö katternö 25

14 Svenolof Karlsson Femtio år senare Med Anders Häggblom på spaning efter Arktis För femtio år sedan som ung geografistuderande kom Anders Häggblom första gången till Svalbard. Nu är han här igen. Precis som förr mötte han isbjörnar. Men vad har hänt på de femtio åren? Hur såg man på Arktis då och vad kan man säga om Arktis i dag? Trots den sena tidpunkten på sommaren, mitten av augusti 2008, låg isen kvar på nordsidan av Svalbard och hindrade fartygen från att gå in i Hinlopensundet och på så sätt runda Spetsbergen. För isbjörnen är denna miljö med många råkar perfekt i jakten på sälar. Den här välmående hanen strövar omkring strax väster om Verlegenhuken, som ligger nordligast på Spetsbergen. 26 katternö katternö 27

15 Huvudbyggnaden på polarforskningsstationen Kinnvika, uppförd som ett svenskt-finskt-schweiziskt projekt polarforskningsåret 1957, fotograferad av Anders Häggblom från helikopter sommaren Utanför bild ligger en hel rad andra mindre hus. Anders Häggblom 1957, 26 år gammal, i sin balaklavamössa, som han fått av sin lärare och inspiratör Joakim Donner, docent i kvartärgeologi. Anders Häggblom Erkki Palosuo Som kan förstås av ingressen är Anders Häggblom arktisk veteran. Han vistades i Svalbard både somrarna 1957, 1958 och 1965 och deltog 1980 i den stora Ymerexpeditionen genom Arktis. Senaste besöket på Svalbard var 1982, då Anders med hustrun Maria som ett eget projekt besökte platser av intresse, med en hjul- och skidförsedd Cessna som färdmedel och en kamera av märket Hasselblad som viktigt arbetsredskap. Vårt primära mål nu är att försöka ta oss till Kinnvika, den forskningsstation på Nordostlandet som Anders var med och byggde Stationen byggdes som ett svensktfinskt-schweiziskt projekt under det då pågående polarforskningsåret. Den välbevarade stationen har inför sommaren 2008 åter försetts med utrusning och proviant för att härbärgera en stor internationell expedition. Vi har meddelat vårt intresse för Kinnvika och researrangören har lovat försöka ordna ett besök på platsen. Dock med tillägget att man absolut inte kan garantera att försöket lyckas. Saken beror bland annat på vädret. Vi vet inför ankomsten till Longyearbyen Svalbard Kinnvika Ishavet Ny Ålesund Spetsbergen 100 km Barents ö Longyearbyen Barentsburg Edges ö Barents hav Nordostlandet Hopen Vitön Kung Karls land Peter Björknäs att Kinnvikaexpedition en månad tidigare inte hade nått fram. Expeditionens fartyg fastnade i isen och kunde fås loss av en isbrytare först efter fyra dagar. Snopet nog fick expeditionen återvända från Svalbard med oförrättat ärende. (Detta beskrevs i förra numret av Katternötidningen) Men nu har isen fått ännu en sommarmånad på sig att smälta, så kanske ska vi lyckas i stället? Men först ska vi i någon mån lära känna Longyearbyen, huvudorten på Svalbard med omkring invånare, säte för den norska Sysselmannen, den representant för Norge som med sina stora befogenheter närmast kan beskrivas som guvernör för ögruppen. Så här beskriver Anders sitt första möte med Longyearbyen sommaren 1957: Vår destination var Longyearbyen, samhället med kolgruvor, fångstfolk och ett legendariskt namn i polarforskningens annaler. Havsforskningsfartyget Aranda, byggt som menföresfartyg (kelirikkoalus), modernt och välrustat, lägger till vid stora kajen, svart av koldamm, omgiven av pyramider av stenkol, inramad av linbanan med stålkorgar, ställningar och lagerhus. Vid den nya kajen intill lastas två fartyg med automatik, kolbitar rasslar mot plåt. Vi har last i rummen, monteringshus, proviant och vetenskaplig utrustning för den blivande polarstationen på Nordostlandet norröver i arkipelagen. På däck har vi saker och ting samt ett antal slädhundar i egna små hus. Vi har skött dem, sällskapat, matat och vårdat den vilda hopen under överfärden. Nu skall vi gå i land, med fast mark under fötter och tassar. Själv får jag i uppdrag att med Kotok och Pallas i koppel bese staden. Vi kom till en samling hus utspridda i den breda Adventdalen, genomfluten av en strid, vattenrik flod. Till höger på dalsidan en liten röd kyrka, en gul prästgård och en bit bort mängder av vita kors på den grönsvarta sluttningen. Husen är små, många gråslitna, en aning hembyggda med lutande tak och bodar. Alla byggnader står på pålar eller stolpkonstruktioner, invid nordpolen bygger man ju på den eviga tjälen. Utanför husen ligger stora högar av stenkol, under tak eller bar himmel. Nästan alla hus har hundgårdar utanför med långa slädar under lutade ställningar. En större byggnad är sjukhuset, en annan tillhör Norsk Polarinstitutt. Det största huset är kontor och centrum för Kings Bay Kull Comp. A/S, som utger egna pengar giltiga enbart på Spetsbergen. Män med pannlampa, svarta av koldamm, rör sig på de smala gatorna med täckning av kolstybb och grovgrus av skiffer. Vi återkommer alla tre till vårt vita fartyg som snabbt fläckas av koldamm och sotflagor i det stilla regnet. Femti år senare Nu, i augusti 2008, anländer Anders alltså åter till Longyearbyen: SAS-planet landar på den turistfunktionella flygplatsen. På en bred asfaltbelagd väg för bussen oss till ett elegant hotell, smakfullt draperat på sluttningen mot Isfjord. Allt jag minns med mina innersta sinnen är borta, doften av kolrök och tran, hundskall, slamret av kolbitar mot plåt, rasslet från linbanan och grammofonmusik från högtalarna utanför Svenolof Karlsson Anders Häggblom 2008, utan mössa, i Longyearbyen med det flotta SAS-hotellet skymtande till höger och universitetsfilialen med polarmuseet i bakgrunden. 28 katternö katternö 29

16 De rader i boken om Svalbards ortsnamn som fick Anders Häggblom att hojta till. centralköket. Allt är nytt och annorlunda, förnyat, nybyggt och modernt med fjärrvärme, rinnande vatten, sopstation, gatubelysning och storgata. Anders och jag går på en första promenad genom Longyearbyen av år Det har snöat lite under natten, på de omgivande bergshöjderna skimrar det vitt. Vi diskuterar det som redan inpräntats i oss flera gånger: att det är strängt förbjudet att röra sig någon annanstans än i Longyearbyens centrum utan att vara försedd med gevär, med en kaliber som kan döda isbjörnar, och signalutrustning. Har man inte gevär med sig i bagaget, hänvisas man till firmor som hyr ut sådana. Anders fnyser åt regeln. Det är viktigt att vara försiktig, men man ska inte överdriva, är hans kommentar. Under delar av vår promenad blir det mer än tydligt hur allt har förändrats på femtio år. Vi får akta oss för att inte bli överkörda av bilar, trots att det totala vägnätet i Longyearbyen understiger tjugo kilometer. Precis överallt utanför husen står snöskoter vid snöskoter, lämnade under bar himmel. Vi hamnar på en affärsgata, i och för sig ortens enda, men välförsedd med frestelser. Tiden och teknikens krav har tagit kolbrytningen, inte allt men nästan. Samhället har mer än tusen personbilar och lika många snöskotrar, ett par storköp, flera specialaffärer för reseminnen, sportartiklar, kläder och pälsverk samt ett halvt dussin matställen och pubar förutom de fem hotellens matsalar. En perfekt turistmaskin är under konstruktion. Vi går till stranden. Anders hittar snart minnen från det förflutna, pålar i vattnet från gammelkajens stadiga konstruktion. Bitar av drivved och gruvlavar ligger på den övre strandvallen tillsammans med bladtång och fiskeflöten. Anders kommer ihåg en historia och berättar den. Den slutar med att vi skrattar hejdlöst åt dess makabra poäng. Just här låg Aranda, just vid denna kaj ställde jag till med en förfärlig olycka. Jag hade släppt lös Kotok, slädhunden. Vid kajen stod en osannolikt lyxigt yacht, säkert ägt av någon miljardär. Mot mig kom en amerikansk dam med en minimalt liten hund, bara två knytnävar stor, i ett guldfärgat koppel. Innan jag eller damen hann blinka hade den lilla hunden försvunnit helt otuggad i Kotoks gap. Kopplet blev hängande utanför och den amerikanska dam som hållit kopplet flydde skrikande mot den privata ishavsskutan Arctic Star. Hon hade rosa anorak med vit pälskant, röda, knähöga stövlar och svarta byxor av skinn, och jag har inte glömt henne än. Anders hittar sig själv Nästa anhalt blir polarmuseet i Longyearbyen. Det är innehållsrikt, gediget och trivsamt ytterskorna lämnar man vid garderoben. Det är inget problem att få tiden att gå, man får ta del av det mesta om klimatets variationer genom tiderna, forntida fångstmän, flora och fauna. I ett hörn kan man lägga sig ner på djurfällar och vila. Anders hittar snart till museets bokhyllor. Han plockar fram en bok, bläddrar i den och hojtar till, påtagligt förtjust. Det är en tjock sak, The Place Names of Svalbard, alltså en bok om ortsnamnen på Svalbard, utgiven av det norska polarinstitutet Anders har hittat sig själv i boken. Jag läser att en flod i Triodalen söder om Murchisonfjorden har det officiella namnet Häggblomelva. En hänvisning finns till forskarna Schytt och Blake (svensken Valter Schytt och amerikanen Wes Blake), som 1970 beskrivit floden under namnet Häggblomälven. Schytt och Blake var i tiden Anders forskarkolleger. Anders kommenterar: Under polaråret arbetade vi med kartering, mätning och provtagning längs en flod på Nordostlandet. Källflödet var kristallklart, lägerplatsen invid kallade vi Vindvattnet, eftersom fallvindar från isen ibland kunde blåsa bort både hundar och tält. Från sjön flöt en strid, närmast vild älv ner till kusten av Murchisonfjorden. Vi kallade vattendraget Hundelva, inte efter våra fyra slädhundar, utan för att vi verkligen slet hund, på, vid och i älven. På isvallar under våren när vi hade slädföre, vid stranden då vi kokade kaffe, i vattnet då vi föll i eller tog prover. Långt senare, då minnet av hundlivet började blekna, fick jag veta att glaciologerna Schytt och Blake officiellt hade namngivit den långflutna, vilda älven och kallat den Häggblomelva. Vid dess stränder kommer inga häggar till blom, inte ens under klimathot. I en introduktionstext i ortsnamnsboken nämns som en princip att ortsnamn inte ges efter levande personer. Anders är uppenbart ett undantag. När vi slår vidare i boken, visar sig Anders finnas med också på andra ställen. Just för det nämnda Vindvatnet anges som namngivare Häggblom Kolbrytning Under fortsatt flanerande i Longyearbyen frågar sig Anders vad folk lever av. Förr var gruvorna, fisket och jakten försörjningskällorna. De var alla verksamheter som fysiskt satte sin prägel på orten: de syntes, hördes, luktade och lämnade spår. Nu lyser industrier eller tillverkningsföretag med sin frånvaro, det är kliniskt rent överallt, även om fordon, alla sorters redskap, gastuber i mängd och annat har parkerats hursomhelst. Det finns en nybyggd universitetsfilial, under terminerna flitigt frekventerad av forskare och studenter som intresserar sig för Arktis. Det finns ett sjukhus, skolor, hotell och så vidare och nu på sommaren sysselsätts många förstås av turismen. Men det fysiska vardagsslit som präglade vardagen förr, nej, det finns inte kvar. Vi passerar grova rör som går kors och tvärs och delvis är nergrävda. Vi förstår att det är fjärrvärme under utbyggnad, producerad vid det kraftverk som ligger centralt i Longyearbyen. Vi lär oss senare att all energi på orten produceras av kol, som bryts lokalt av bolaget Store Norske. Omkring hundra ton kol om dagen går åt på energiverket i Longyearbyen. Totalt bröt bolaget 3,5 miljoner ton kol på Svalbard under fjolåret. Det mesta gick på export och bolaget gjorde tack vare det starkt stigande kolpriset sin största vinst någonsin. Blandningen är märklig: Svalbard ett exklusivt hyperkänsligt mål för naturupplevelser som alla vill besöka. Energiförsörjning med kol i en tid då kolet beskrivs som klimatbov. Stränga (för att inte säga fundamentalistiska) miljöregler som bryts mot den moderna människans omättliga behov av trygghet, bekvämlighet och upplevelsebegär. Vi läser oss till att kolbrytningen på Svalbard under drygt hundra år bara undantagsvis varit kommersiellt lönsam. Syftet med brytningen har främst varit politiskt. Det har gällt att markera närvaro för att hävda ögruppens status som norskt område. Den stora konkurrenten har hela tiden varit Ryssland/Sovjetunionen, som i många år bröt kol och upprätthöll ett betydande ryskt samhälle i Barentsburg, sydväst om Longyearbyen. Svalbards politiska och folkrättsliga status regleras av en traktat som gällt sedan 1925, antagen också av Finland. Avtalet ger medborgarna i de anslutna staterna rätt att jaga, fiska och bedriva näringsverksamhet på ögruppen. Norska lagar gäller, men Norge får inte ta ut mer skatt än vad som behövs för Svalbards lokala behov. Området ska vara neutralt och permanent demilitariserat. Norge hävdar att också kontinentalsockeln är norskt territorium, vilket omvärlden inte bekräftat. Att det finns mycket ömtåligt i detta, både miljömässigt och politiskt, förstår vi när vi läser lokaltidningen Svalbardsposten: De fleste menneskelige aktiviteter setter spor, og fører som regel med seg noe som Svenolof Karlsson Anders Häggblom Anders Häggblom, med Adventdalen i bakgrunden, undersöker träpelare som burit upp hus i Longyearbyens tidigare centrum, som till stor del brann efter ett tyskt angrepp under kriget. Fortfarande byggs alla hus på pelare på grund av den eviga tjälen. Mynningen av det som numera heter Häggblomelva sommaren På isen står Anders Häggbloms reskamrat Christman Ehrström. Christman hade som barn under lång tid vistats på Grönland och blev senare en framstående läkare i Sverige. 30 katternö katternö 31

17 Anders Häggblom på en typisk strand i Svalbard. Överallt ligger drivved som tagit sig hit från skogar tusentals kilometer härifrån. ikke gagner miljøet. Det er den veien vi har utviklet oss. Vi trenger energi, ikke bare til å holde oss selv i gang, men til å varme opp husene, få bilene til å rulle, båtene til å seile og skutermotorene til å dra i gang beltene. Og Longyearbyen trenger alle de tre beina sine, for å stå støtt. Ingen av de tre hovednæringene, forskning, turisme og kulldrift, gagner miljøet. Naturen kunne fint klart seg uten dem. Men de gagner Longyearbyen, når det nå en gang er bestemt at det skal være et norsk familiesamfunn her på Svalbard. Det var den politiske strategien for ti år siden. Det er vanskelig å tro at politikerne har skiftet radikal retning i sin nordområde-politikk siden den gang, særlig når interessen for nordområdene i mellomtiden bare har økt i resten av verden. (Karine Nigar Aarskog, ledarskribent) En av nyheterna i hennes tidning handlar om att ryska experter funnit förutsättningarna goda för att utvinna olja och gas på Svalbard. Sex år av seismiska, geofysiska och andra undersökningar av kontinentalsockeln väster om Svalbard har visat det. Den norska reaktionen går inte att ta miste på: det framhålls att förlängningen av fastlandssockeln är norskt område. Norge har inte öppnat för oljeutvinning här. Det nämns att det ryska fartyget Professor Kurentsov inte längre kommer att få tillstånd för vetenskapliga undersökningar i området. Svenolof Karlsson Sedel som på sin tid var värd tio öre. Dock bara på Svalbard och bara i kolbolagets egna butiker. Syftet var att hindra arbetarna att slösa bort sin lön på dumheter. gande har han tre guider, ett fartyg med rysk kapten och filippinsk besättning. Vartefter dagarna går kommer vi att lära känna varandra rätt väl. Det blir en ständig blandning av språk svenska, norska, engelska, tyska, holländska. En gång ombes Anders och jag tala finska en tysk dam vill höra om språket låter lika svårförståeligt som det beskrivits för henne. Redan efter den första natten på M/S Quest når vi ett av Anders huvudmål: en strand fylld av drivved. Den som läst om Anders tidigare i denna tidning vet att drivved i Arktis är en av hans passioner. Varför ligger drivveden här, där den egentligen inte ska kunna vara (närmaste skog ligger ju tusentals kilometer härifrån)? Och vad har den att berätta? Stället har namnet Poolepynten, en östlig udde på Kung Karls land. Anders noterar både nu och senare likheterna med en militärexpedition. Vi lämnar M/S Quest i gummibåtar i noggrann ordning där vi varje gång antecknar att vi lämnar fartyget och återvänder till det. På land går guiderna alltid först och sprider sig i olika riktningar med gevären i beredskap till utkiksplatser där de kan spana efter isbjörnar. Först när guiderna ger klartecken får vi övriga följa efter. Vi försöker vandra i väg lite för oss själva, men blir strax tillsagda att hålla oss till gruppen. Vi har vid välkomstmötet fått veta att en isbjörn skjutits dagen innan på Svalbard; en ung hanne hade hotfullt närmat sig en rysk forskare utan att bry sig om dennes försök att skrämma bort björnen. Till sist när en grupp valrossar under en stund fångar allas uppmärksamhet lyckas Anders och jag försiktigt röra oss lite avsides och undersöka drivveden. Anders är entusiastisk. Det är en perfekt strand för drivvedsforskning. Han kommenterar de olika träslagen, spekulerar om varifrån de härstammar ( det här är typisk sibirisk lärk ) och hittar genast en mängd föremål som visar på olika stadier av civilisation. Titta på den här fina lilla näverbiten, säger han och visar fram en hoprullad liten skrutt björknäver. En sådan här kan flyta nästan i evig tid, medan trä sjunker efter högst 2 3 år. På Poolepynten skulle Anders vilja stanna länge, men tyvärr kan vi inte det. Vi ska vidare mot nya upplevelser. Till dem återkommer vi i nästa nummer av Katternötidningen. svenolof karlsson, som hade lyckan att få vara Anders resesällskap Svenolof Karlsson Svenolof Karlsson Snöskotrar står i ständig beredskap överallt i Longyearbyen Första målet nås På andra dagen i Longyearbyen träffar vi dem som ska bli våra reskamrater under en vecka, då vi som vanliga turister med M/S Quest ska ta oss upp mot de norra delarna av Svalbard. Det är en grupp på knappt femtio personer, expeditionsledaren heter Martin Enckell, vi noterar att det låter finländskt. Till sitt förfo- Vi tillåter inte vapen i butiken, upplyser skylten till Longyearbyens Konsumbutik. PS Vi kom aldrig fram till Kinnvika. Under ett par dagar låg M/S Quest i beredskap nära Hinlopen, det sund vi i så fall måste ge oss in i. Isen låg dock i vägen och drev omkring på ett sätt som riskerade att stänga in fartyget. Valrossen var länge ett eftertraktat byte för jägare och var i ett skede nästan utrotad på Svalbard. I dag återkommer den till allt fler ställen, som här på Poolepynten. 32 katternö katternö 33

18 Anders Häggblom långa resor och ligger i insnöade igloos i veckor, men också vi berättade historier och skrönor vi hört eller läst. Vi kom ihåg en episod där Knud hade försökt förklara värdet av pengar, aktier och guld för sina grönländska färdkamrater. Hans undervisning mottogs med tystnad. En oväntad storm med snöfall kom över resenärerna, för att överleva byggde de en igloo av snöblock. När alla väl var inne i skydd höll slädföraren Avataq upp snökniven av valben med orden: Vilket värde har den här i dag? Små isbjörnar Snöbjörnen Vid en sjö intill isen, vi kallade den Vindvattnet, låg i mitten av augusti polaråret 1958 vårt läger, bestående av ett ensamt Sopu-tält med dubbeltak, förankrat med linor, skyddat av staplade stenar. Året innan hade vi färdats över den stora isen, borrat, grävt och forskat med kalla händer. Nu var vi tillbaka igen. Särskilt var sjöarna mellan isranden och havet föremål för vårt intresse, med borrkärnor av sjösediment, som berättade om avsmältning och landhöjning. Allt var välordnat: två hundar, Witch och Waros, var vårt sällskap, med hjälp av pulka och draglinor hjälpte de oss med transporterna. Mitt sällskap vid Vindvattnet var Paavo Seppänen, en biolog-kemist som hade med sig ett valthorn som han gärna spelade på. Vi arbetade och dokumenterade och låg samtidigt i reserv för våra kolleger uppe på inlandsisen, ifall de skulle behöva förstärkning. En dag kom snö, litet senare vind och efter ett tag storm. Dygnet var fortfarande ljust med midnattssolen på väg mot horisontläge. Ett förankrat tält är ett bra hem, även om det på grund av stormen ligger platt över en. Vi kokade mat i skydd av pulkan, ett par stenar Paavo Seppänen och Waros i båt byggd av Edvin Grankulla i Bosund. En fantastisk båt med förstärkt akterspegel, för att vi skulle kunna använda utombords motor, berättar Anders Häggblom. Anders Häggblom och våra egna kroppar, fyllde våra termosar och kröp i sovsäck. På andra dygnet låg tältet fortfarande platt över oss, skakade och riste men höll tätt. Snön byggde vindvallar, hundarna kröp ihop och snöade över, de hade fått mat, torrfisk och pemmikan (energikakor). Under en snöstorm sover man och samtalar, diskuterar små händelser, nära ting och stora världsproblem det visste vi av polarforskaren Knud Rasmussen från hans berättelser om livet på Grönland. Paavo och jag var inte riktiga polarfarare, sådana som gör månads- Av naturliga skäl måste man ibland ut ur insnöade tält. Vi konstaterade att aluminiumstången med vår vindmätare med termometer var böjd och att hundarna låg insnöade och såg ut som små isbjörnar. Ibland uppehöll vi oss i samtalet vid de riktiga vita björnarna, de som jagades med gevär och skottfälla för att sluta som golv- och brasmattor med huvud och klor monterade. En märklig berättelse är den om jägaren som följde en björn, överraskades av en isande snöstorm, sköt björnen, kröp in i den öppnade kroppen och överlevde. Vi sov vidare inpå tredje dagen när hundarna började skälla och yla. De börjar väl bli hungriga, kanske har vi besök av isforskarna, vi får se efter. Paavo öppnade och stora snöflingor kom vågrätt in i tältet. En god stund höll han huvud och axlar utanför, vände sig sedan stelt om och sa med uppspärrade ögon: lumikarhu! Vadå snöbjörn? Har hundarna blivit björnar? Ser du i syne? Det står en stor vit björn och stirrar på hundarna. Den bara andas med öppen mun och rör sig inte alls. Nu kan du få tillfälle att spela, sa jag, ta nåt vackert tapto. Snabbare har knappast ett valthorn kommit ur sitt fodral. Toner ur Triumfmarschen i Aida (Giuseppe Verdi) flödade ut genom tältväggarna. När vi efter en stunds valthornsmusik dristade oss att titta efter fanns bara spåren kvar av björnen. Men ett ordstäv uppstod: Lumikarhu, sa Seppänen. anders häggblom Fotnot: Paavo Seppänen blev med tiden både en betydande forskare, musiker/kompositör med mera och, vill jag hoppas, far till många barn med hans dåtida trolovade Kaisu. Tyvärr förlorade jag min kontakt med Paavo med tiden och i dag har jag ingen att fråga. Isbjörnsmamma med ett par tvååriga ungar undersöker Kinnvika. Fångade på kamera 1958 av Anders Häggblom. Edgar Tollén Paavo Seppänen, sedermera professor, sällsynt musikalisk. I bagaget till Svalbard ingick ett valthorn, men här har han hittat en banjo. Till vänster om Paavo sitter Anders Häggblom, till höger schweizaren Pierre Wassenfaller, som i Kinnvika fick gå under namnet Pelle Forss. Stående en tillfällig gäst vid namn Staffan och Weston Blake. Med nacken mot kameran Erkki Palosuo och Gösta H. Liljequist. 34 katternö katternö 35

19 Skeppsbruten Eric Dyring Edvin Grankullas båt fick många gånger visa vad den dög till. Här utryckning i en kritisk situation. En svensk flygbåt, en Catalina utrustad med avancerade flygkameror, har hamnat i nödläge. Nu gäller det att snabbt nå ut med Larsmobåten för att lägga draggar och linor. Vinden är på sekundmeter. Anders Häggblom vid båten längst till höger. Vid polarbasen Kinnvika går det tredje polaråret, egentligen det Internationella geofysiska året , mot sitt slut. Övervintrarna förbereder sig för mötet med civilisationen, aktiviteten trappas ner och övergår i väntan. Polarstationen ligger vid Murchisonfjorden, en bred ishavsbukt med tolv små öar och en större, Sødra Russøya. Två av öarna ligger ytterst mot öppet ishav, Krossøya med namnet efter gravar och ett stort kors med sned nedre tvärslå och Depotøya med namn givet efter nedlagda reservförråd för både talets valfångare, Andrées ballongfarare och andra sentida färdmän. I denna arktiska övärld gav vi oss, fyra män i en båt, med åror, hjälpsegel och en tvåcylinders Penta, ut på spaningsfärd. Det var fråga om en kort resa över öppet vatten utan vind, med klar himmel och med ett minimum av utrustning: ett gevär, en handfull patroner, kameror, instrument och en liten matsäck för en eventuell nödsituation. Första anhalten blev Depotøya, obesökt dittills under polaråret. Vi ville dokumentera, möjligen hitta spår efter depåer, lägerplatser eller gravar. Vi drog båten över en grusvall vid vattenlinjen och vidare över gammal, hård strandis. Den kraftiga linan med ankare fördes inåt land. På sydsidan fann vi stranden översållad av drivgods, virke, ved, vrakdelar, flöten av glas och plåt samt annat kulturspill som den arktiska isdriften fört med sig. På de landhöjda strandvallarna låg drivveden orubbad kvar, frystorkad och vindsliten. Två världskrig kunde spåras i det strandade godset: minor, torpeder, dunkar och tunnor, flak av sprängämnen, flytvästar och bitar av livbåtar. Högre upp låg ved utan spår av människans verktyg och påverkan. Allt som samlats hade flytbarheten gemensamt. Fyra skeppsbrutna färdmän Efter några timmar var det tid att återvända till utgångspunkten. Vi hade gått med lätt packning, det mesta var kvar i båten. Det tar ibland tid att inse verkligheter, men vi förstår till sist att hela stranden har rasat ut i havet. Den stora ismuren har gett vika för stigande tidvatten, vågbildning och dyning. Vår farkost flyter oskadd femtio meter bort, omgiven av isbitar driver den sakta norröver. 36 katternö katternö 37

20 Anders Häggblom spelar munspel på lägerplatsen vid det han och kamrat erna kallade Heimbukta, precis där Häggblomelva mynnar ut. Särskilt sälarna lystrar när man spelar, säger Anders. Det krucifix som Anders Häggblom hittade som strandsatt på Sødra Russøya. Ett gott omen från en annan tid. Ur Anders Häggbloms privata album Karta över Murchisonfjorden, där Anders Häggblom paddlade på flotte från Depotøya till Sødra Russøya. Ankarlinan är avsliten, havet har tagit vår båt. Ett kort samråd, två är villiga att simma, möjligen med en bit drivved som flythjälp. Ishavet är något över noll grader, en god simmare borde kunna nå båten, men sannolikheten att en stelfrusen man tar sig in över relingen är inte stor. Avståndet till båten ökar snabbt i en tilltagande sydvind. Vi är med andra ord fyra skeppsbrutna färdmän på stranden av Depotøya. Solen döljs av lätt dimma, lufttemperaturen är noll grader och det är höst vid Polhavet. Den vida fjorden har som sagt tretton öar, halvöar, vikar och bukter med sammantaget oändligt många strandmil. Efter några timmar runt lägerelden på stranden inser samtliga vi polarfarare att ingenting kan leda eventuella eftersökare till Depotøya. Det finns ingen anledning för dem att söka just här. Ett pojkäventyr En av oss är professor i meteorologi, en köldens veteran, en forskare med stor sakkunskap som varje dag under året har karterat is och väder över Murchisons fjord. Med den stativfasta kikaren avsynar han horisonten i sektorer. Hans slutsats är att en nödflagga på toppen av Sødra Russøya borde kunna observeras på långt håll och öka chansen till en hjälpinsats. Men någon måste i så fall ta sig till ön, som vi skymtar svagt i diset. Att bygga en flotte är pojkäventyr och Robinson Crusoe. Vi har ingen yxa, ingen spik, inga rep att tillgå, däremot ligger stockar, plankor, bräder och trälådor för ammunition och fisk inom räckhåll. Ett föremål från första världskriget väcker vår uppmärksamhet: en rostig hornmina med inpräglad rysk text. Vi säger varandra att den kunde vara tänkbar som signalhjälp. Ett skott mot något av hornen skulle spränga minan som nödsignal. Innan vi vidtar åtgärden påpekar en kännare i sällskapet att en sjömina på land har en riskzon för överlevnad på minst 300 meter. Det vi noterar är att två torpedliknande behållare av plåt ligger intill minan. Behållarna nyttjades för trålning av minor under första världskriget, informerar en marinhistoriskt kunnig. Dessa två behållare av plåt blir snart bärande delar i en drygt två meter bred och fyra meter lång farkost, sammanfogad med drivved. En kantig låda med tysk text utgör överbyggnad, stänger, bräder och pinnar får tjänstgöra som mastvirke och åror. Slipen ligger intill vattenlinjen men sjösättningen blir tung och svår. Till allas glädje flyter flotten, ligger väl i vattnet och känns stabil i sidled med en enkel utriggare av trålflöten som stabilisator. De flesta resor glöms bort En sjöfärd med flotte mot Sødra Russøya kräver rätt vindriktning och framför allt ingen mot- eller sidström. Vinden från nord är kall men måttlig, solen ger ljus från öppen himmel när min flottfärd tar sin början. De flesta resor man gör glöms bort. Egentligen är livet i sig en resa, lång eller kort beroende på tid och person. En hel dag med många timmar driver farkosten söderut, huvudsakligen i riktning mot målet. Fodret till täckjackan får bilda segel, en lång bräda, ålderdomligt huggen, blir styråra. Inget dricksvatten och ingen färdkost ingår i resan med undantag av en bit tuggtobak av holländskt ursprung. Ren havsis lagrar emellertid väldigt få saltkristaller. Smälter man en bit i handen rinner det ytliga saltet bort. Det blir närmast som att dricka havsvatten i Bottenviken, smakar bräckt men är dock drickbart. Vid två tillfällen driver flotten helt ur kurs, ytströmmen drar ut mot öppet hav. Med paddel, segel och nedstuckna brädlappar som centerbord kan jag styra rätt igen. Med god fart förs den allt mer djupliggande flotten mot Ryssön. Strömmen är stark, drivisen får paddelåran att halka mot isen, men till sist tangerar flotten under några minuter stranden på sydsidan av ön. Det blir en blöt landstigning, men de vattenskyddade tändstickorna, tuggtobaken och vantarna får jag i torrt förvar tack vare den stickade luvan, en gåva av färingar i Tromsö fiskehamn. Resan kan sålunda avslutas för min del. Jag ser flotten driva med stark slagsida vidare mot öppet hav. Veden från Sibiriens taiga har burit mig till Sødra Russøya, men styrbords plåtcylinder läckte och skulle knappast ha fortsatt flyta någon längre tid. Bästa läget Bergstoppen på Russön når kanske 50 meter över havet, den omges av ett eroderat kalkberg med mängder av flata stenar. På toppen reser jag en stång, fodret från jackan fladdrar som en signal för uppmärksamhet och undsättning. Ön har det bästa en skeppsbruten i Arktis kan erbjudas: två sjöar med sött vatten, några biologiskt felstyrda ejdrar häckande på den steniga marken och mängder av drivved. Av flatsten bygger jag snabbt ett stenhus på bergssluttningen, ett tak av medeltida bräder täcker bostaden. Snart sprider en lägereld av tusenårig ved värme. En bit borta reste 1600-talets fångstmän en gång sina stockhus. Huggna, bilade golvplankor gömda i den gröna sommarmossan markerar läget. Ett märkligt krucifix svept i en bit tyg ligger gömd under den planka som jag tar till säng. Bronskorsets figurer och kyrkotext är slitna av beröring. Det är ett gott omen från en annan tid. Medan kläderna torkar vid elden ser jag en isbjörn komma strövande med nosen mot marken. Den går runt och äter ägg ur ejderbon som den ruvande fågeln motvilligt lämnar. Björnens matlista ger ett positivt besked, nu kan ägg och kanske ejder stå på min meny. Isbjörnen får med ens vittring på röken från elden, ser sig omkring, reser sig på två ben mot en sten men ser mig knappast. Den tar ett sista ägg, får en krans av dun runt munnen och lufsar ovilligt bort mot norra stranden och försvinner. Fåglarna runtom ligger kvar på boet, orädda och lättfångade, häckande en andra gång vid fel årstid. Ett tillplattat flöte av plåt blir en användbar stekpanna, äggen är långt gångna, men omelett med stänk av havsvatten och inslag av ejder är en arktisk läckerhet. Lätt dramatiskt Den fjärde dagen kom räddningsexpeditionen från Kinnvika. Inledningen blev lätt dramatisk. Räddarna fann mig sovande i det lilla huset vid bergets fot och antog att jag ensam hade överlevt skeppsbrottet. Omtumlad och inte helt vaken fördes jag ner till räddningsbåten, bäddades ner och gavs varmt kaffe, små kex och bitar av ost. Lägg dig ner och vila, du får berätta när vi kommer till Kinnvika, sa Wes Blake. Han var arg som ett bi. Vi hade avvikit från Kinnvika utan att lämna något besked till de övriga och när vår båt var försvunnen, fanns bara en kvar. Glaciologen Wes hade både militär och akademisk bakgrund, besatt ett stort allvar med rak målinriktning och ogillade felsteg. När jag svalt litet av det varma kaffet frågade jag förvånad: Ska vi inte hämta de andra som blev kvar på Depotøya? De tre skeppsbrutna återfanns vid lägerelden och landningsplatsen. De hade inte ätit ejder eller omelett, men kommit väl överens, känt sig trygga med ett gevär och en handfull patroner samt sett två isbjörnar på nära håll. anders häggblom 38 katternö katternö 39