Samtal pågår. En kvalitativ studie om hur socionomer inom hörselområdet beskriver sitt arbete. Cristin Bergdahl

Transkript

1 Göteborgs Universitet Institutionen för socialt arbete Magisteruppsats i psykosocialt arbete (PSA) Samtal pågår En kvalitativ studie om hur socionomer inom hörselområdet beskriver sitt arbete. Cristin Bergdahl Handledare Margareta Regnér Våren

2 Innehåll SAMMANFATTNING 3 1. INLEDNING.. 4 Bakgrund. 4 Syfte och frågeställning.. 5 Begrepp och disposition METOD. 6 Ett inifrån perspektiv. 6 Teorival.. 6 Intervjuer... 7 Transkribering 8 Validitet 9 3. TEORIER.. 10 Hörselvetenskap Begrepp och språk i socialt arbete ANALYS OCH TOLKNING AV INTERVJUER MED SOCIONOMER I HÖRSELOMRÅDET.14 Arbetsplatsen - att arbeta inom hörselområdet tvärprofessionellt team ett självständigt arbete mandat...17 Metoderna 18 - vad är specifikt för socionomyrket? relationen som överordnad i behandlingen behandlarens stil...20 Begrepp.21 - att samtala att fixa eklekticism...27 Berättelserna - om att bli intervjuad 29 - diffus och dunkel breda och tunna berättelser SLUTSATSER. 31 KÄLLOR. 34 Intervjumall

3 Sammanfattning Samtal pågår - en kvalitativ studie om hur socionomer inom hörselområdet beskriver sitt arbete. Bakgrund: Socionomer har en roll som är omfattande och arbetet utspelar sig på många arenor. Generellt upplever socionomer sig ha svårt att få andra att förstå arbetets karaktär, att det är diffust. Man upplever att det är få som fullt ut förstår vad psykosocialt behandlingsarbete är. Utifrån detta kan slutsatsen dras att det också kan vara svårt att rekommendera och motivera brukare till dylik behandling. Att sprida kunskap om vad psykosocialt behandlingsarbete är, bör alltså vara viktigt för att nå brukaren med insatsen. Socionomer har fört in det psykosociala behandlingsarbetet inom hörselområdet. Även här finns bilden av att arbetet är diffust och svårbegripligt. Det var en önskan om att lyfta fram det psykosociala arbetet och beskriva socionomens roll som drev mej att göra denna studie. Jag valde att studera hur socionomer själva beskriver sitt arbete. Dels för att lyfta fram socionomers arbetsuppgifter och metoder men också för att lyssna till hur de beskrev sitt arbete. Att med en narrativ ansats närma mig socionomernas egen berättelse om sitt arbete inom hörselområdet kanske kan ge en ledtråd till vad som gör att yrket upplevs diffust. Studien är en D-uppsats från magisterprogrammet psykosocialt arbete på institutionen för socialt arbete i Göteborg och ett projekt i Västra Götalands Handikappförvaltnings FOU. Syfte; är att beskriva hur socionomer inom hörselområdet beskriver sitt arbete. Metod: Det är en kvalitativ studie med 12 djupintervjuer där socionomer inom hörselområdet i Sverige fått beskriva sitt arbete. De berättade om vilka metoder och begrepp de använder och hur tydligt de upplever att deras arbete är. Till detta har psykosociala aspekter på hörselområdet kopplats, men även teorier om psykosocialt arbete i allmänhet. Resultat: Socionomernas berättande belyser hur det psykosociala arbetet utförs inom hörselområdet i Sverige. De beskriver att det psykosociala arbetet har utvecklats inom hörselområdet, dock kvarstår brister i förståelse av vad arbetet går ut på till fullo. Man berättar om samtalet som arbetsmetod där behandlingsrelationen är central och nödvändig i det psykosociala arbetet. Själva relationen är en metod i sig, som bygger på förtroende, trygghet och kunskap. I studien framkommer en begreppsförvirring bland de intervjuade socionomerna. Dels har man svårt att belysa vissa delar av sitt arbete då man uppfattar dem som tabubelagda. Dels har socionomerna själva olika begrepp för samma sak vilket gör det svårt att berätta om sitt arbete. Men det är även så att organisationen där socionomen arbetar har låg sakkunskap om det specifika psykosociala arbetet. Bland annat ges det uttryck i att den beslutat om begrepp som socionomen inte känner sig bekväm med. Dessutom framkommer att dessa begrepp inte är enhetliga runt om i landet. Jag funderar i min slutsats om begreppsförvirringen gör att socionomer upplever sig ha en diffus och dunkel yrkesroll. Men även hur teoretisk grund påverkar hur yrkesberättelserna tar form. Handledare: Margareta Regnér, Göteborgs Universitet, Institutionen för socialt arbete. Projekt tid: Projektansvarig: Cristin Bergdahl; Hörsel- och Dövverksamheten, FyrBoDal, Uddevalla. Uddevalla sjukhus, plan 6, Uddevalla Tal: Fax: , texttelefon: , e-post: cristin.bergdahl@vgregion.se 3

4 1. INLEDNING Bakgrund Det är fem minuter kvar av samtalet som pågått i 40 minuter på socionomens rum. - Ja nu är det inte mycket tid kvar. Vi får börja runda av. Vad skulle du säga att vi gjort idag? - Ja vi har ju pratat. - Om vad? Om du sammanfattar på någon minut. - Ja om att min fru inte accepterar min hörselskada. - Vad sa du det har för betydelse för dig? - Att jag får en känsla av att hon inte tycker att jag duger. - Och det var en känsla som inte är helt obekant för dig? - Nej för i skolan så blev jag jämt mobbad för att jag inte hörde. Både av lärare och klasskamrater. Så drog jag mej undan för att inte bli utsatt för de andras hån. - Och nu när vi pratade om det så.. - Blev jag så arg. Varför var det ingen som hjälpte mej? Jag tänker på att det var ju de vuxnas ansvar som du sa. Tänkte jämt att det var mitt öras fel och det var ju mej det var fel på. Ja, så tänker jag. - Vi kaunde se att känslor spelar för oss från både i nutid och dåtid på samma gång. - Mmm - Ja vi får sluta nu för idag. Och så ses vi på försäkringskassan nästa gång. - Ja fy. Bra att du är med. Det känns bra att ha någon som stöd. De är så svåra och jag upplever att de inte förstår. - Känns det igen? - Ja det är ju som innan. Det är som om det hela tiden upprepar sig. Så här kan slutet på ett samtal se ut hos mej på hörselvården. Som socionom har jag bekräftat och stöttat patienten i att själv kunna sätta ord på både känslor, handlingar och tankar. Vi har belyst viktiga relationer både i nutid och i förfluten tid. Vi har också fångat upp handikappets konsekvenser, där jag även har informerat om samhällets hjälpresurser samt erbjudit mitt stöd. Mina erfarenheter är att patienten har behov av att få tid att sitta ner och prata om sig själv. Få prata om sitt handikapp och om andra svårigheter samt om sin sorg, ilska och förtvivlan. Det är viktigt att få sätta ord på sitt liv. Orden blir till meningar som bildar berättelser, livsberättelser. Det är genom samtal vi kan formulera oss och förstå oss själva i vårt sammanhang. En socionom blir som en lots i samtalet som kan följa handlingen och leda mot den röda tråden så att berättelsen blir begriplig. Berättelsen ska igenom det svåra som upplevs utifrån handikappet. Som lots behövs kunskaper om individuella processer och socionomer söker i intrapsykiska teorier. Berättelsen tar också vägar in i relationer och funderingar kring vad de betyder för individen. Här lotsar socionomer i interaktion och dess betydelse med kunskaper om system- och kommunikationsteori. Berättelsen tar sig också uttryck i frustration över samhället. Att inte få förståelse från försäkringskassa, arbetsförmedling, arbetsgivare. Socionomer har här hjälp i övergripande samhällsvetenskapliga perspektiv samt kunskaper om samhällets stödresurser. Socionomer tänker och agerar på tre nivåer - individ, relation och samhälle - i syfte att öka brukarens delaktighet i samhället. Att samtal pågår på socionomens rum visas med att den röda lampan lyser i en korridor. Men vad vet andra professioner och andra aktörer om vad som verkligen sker i dessa samtal? Och hur gör vi socionomer det möjligt för andra professioner att förstå det? Jag har ofta funderat på detta. Och funnit att det är svårt att hitta enhetliga begrepp för mitt arbete. Vad kallar jag och andra aktörer mina samtal? I journaltext, vid behandlingskonferenser, i remisser och remissvar benämns de olika: kuratorssamtal, terapi, utredning, stödsamtal, råd- och stödsamtal med mera. Vad kommer det sig? Vet de andra vad socionomen och brukaren gör där inne på rummet när röd lampa är tänd? Hur ett samtal hos 4

5 socionomer går till? Och den viktigaste frågan kanske är vad det är som gör att jag tvivlar på det. Dessa frågor fanns med mej till magisterprogrammet på institutionen för socialt arbete med hopp om att hitta svar under studiernas gång. För att ytterligare fördjupa kunskapen i ämnet, avslutas nu studierna med ta reda på hur socionomkollegor runt om i landet ser på detta. Syfte och frågeställning En övergripande önskan att göra socionomyrket inom hörselområdet mer tydligt genom att låta socionomerna själva få berätta om sitt arbete är central i studein. Syftet med studien är därmed att: - Studera hur socionomer inom hörselområdet beskriver och reflekterar över sitt arbete, samt utifrån detta diskutera och analysera olika innebörder och konsekvenser av dessa beskrivningar. Frågeställningarna blev då: - Hur berättar socionomerna i hörselområdet om sitt arbete? - Hur tydligt anser de att deras arbete är? - Vilka metoder och teorier använder de? - Vilka begrepp använder de? Vilken innebörd ger socionomerna olika begrepp? - Hur påverkas socionomernas användning av olika begrepp av organisationen, av andra professioner i teamen samt av egen professionell tillhörighet? Begrepp och disposition För att förstå varandra i en dialog behöver vissa begrepp tydliggörs för att så långt det är möjligt undvika missförstånd. Samma sak gäller när vi nu möts i en text. Som ett stöd för att läsa denna studie väljer jag att definiera några begrepp medveten om risken att någon kan uppleva definitionerna som smala eller missvisande. I studien används flera begrepp för samma företeelse eller målgrupp. Socionomerna som intervjuats finns i olika verksamheter för döva och hörselskadade. Dessutom jobbar de med både rehabilitering, habilitering och behandling. I texten blandas begreppen något, men i huvudsak i används ett samlingsbegrepp för de olika arbetsplatserna: hörselområdet. För de intervjuade socionomerna används bestämd form: socionomerna, informanterna eller intervjupersonerna. För socionomer i allmänhet används obestämd form: socionomer. Om de personer socionomerna möter inom hörselområdet används brukare eller patient i rapporen. Båda begreppen används blandat i verksamheterna och man syftar då till personer med alla typer av hörselnedsättningar - lindrig, måttlig, grav, dövhet - medfödd eller förvärvad. Orsaken kan finnas i bullerskador, ärftlighet, åldersnedsättning, öronsjukdomar och symptom Ménière syndrom, tinnitus mfl. I begreppen brukare och patient kan även deras anhöriga och närstående ingå. Om bakomliggande tankar och syfte med studien har du redan läst. I nästa kapitel får du veta hur studien genomförts. Därefter kommer en teoretisk utgångspunkt innan det stora avsnittet där redovisning och tolkning av materialet presenters. 5

6 2. METOD - Tror du att verkligheten finns? sa Silla. Sådär som på riktigt, menar jag. - Det hoppas jag verkligen, sa Fina. De reste sig upp och gick fram till bokhyllorna. Där stod några enstaka böcker med berättelser om verkligheten. Pappa kungen sa att det var rena rama fantasierna, men mamma drottningen sa att det på sätt och vis var ganska lustiga berättelser. Fina drog fram en av böckerna. (Lind 2004 s 63). Sagan handlar om Silla och Fina, två prinsessor i prinsessklänningar från Sagolandet, som läser och hoppar in i böckerna för att besöka verkligheten. De vill ta reda på hur det är där inga drakar finns. Draken i sagolandet ska just till att utmäta sina gåvor; två prinsessor. Silla och Fina vill göra allt för att rädda sina liv. I verkligheten får de en vän, Johanna klädd i jeans och tröja, som berättar och visar hur hon har det i verkligheten. De utforskar miljön och lär sig även saker de inte åkt dit för att ta reda på. Men framför allt hur de släcker bränder i Johannas verklighet. Prinsessorna får med sig en brandsäckare till Sagolandet där de sprutar skum i drakens röda gap. Hans ögon spärrades upp av största förvåning. För första gången i sitt drakiga liv kände han smaken av en okänd verklighet, där inga drakar fanns. (s 69). Draken dör och sagan slutar lyckligt för prinsessorna. Ett inifrånperspektiv Likt prinsessorna från Sagolandet har jag sökt i skrifter och i verkligheten efter svar på mina frågor. Ibland har jag likt draken känt smaken av en okänd verklighet. Men i samma stund anat att det kanske inte var så unikt även om det inneburit ökad kunskap. Ja, för vad är sanningen och vad är verkligheten? I denna uppsats finns en avsikt att redovisa insamlad kunskap (Backman 1998) i syfte att lära hur man kan studera vad som är en rimlig uppfattning om verkligheten. På prinsessornas vis har litteratur studerats där forskare (kungen) och andra (drottningen) inom området förmedlat hur de uppfattar verkligheten. Även en resa gjordes för att fråga hur andra socionomer har det i sin verklighet. Studien är gjord med ett fenomenologiskt inifrånperspektiv genom att ta del av hur socionomer i hörselområdet upplever sitt arbete. Kvale (1997) skriver att i en kvalitativ studie kan man genom att lyssna på och analysera andras berättelser få en förståelse för hur andra uppfattar ett område. Berättelser är en social konstruktion, något som var och en skapar utifrån sin egen världsbild. Hydén&Hydén (1997) skriver att om man är nyfiken på världen är berättelsen en viktig form att studera. Den sociala vekligheten är inte åtskild från språket. Vi förstår och tolkar varandra genom språket och genom språket skapar vi mening och innebörd. Teorival Det fanns inget skrivits om socionomers arbete inom hörselområdet i Sverige. Vid sökningar i databaser, frågande runt bland kollegor och forskare framkom inget i ämnet. Sökning skedde via Universitetsbibliotekens olika sökvägar: Gunda, IDA, Sofia, Libris samt Sjukhusbibliotekens databas med länkar till medicinska, psykologiska och sociologiska databaser. Sökord var: Socionom/kurator/socialarbetare/social worker i/in hörselvård/hörselrehabilitering/re- och habilitering/hörselområde/hearing aid mot hörselskada/ hörselhandkapp/dövhet/ hörselbesvär/ hörselnedsättning/tinnitus/ meniéré/öron-näsa-hals/hearing loss. 6

7 Mycket är skrivet om hörselskadade personer och allmänt om psykosocial rehabilitering men inget specifikt om hörselkuratorers arbete. Vidare sökning skedde i andra kategorier: re- och habilitering och kurator/socionomer där det fanns en del om psykosocialt arbete, men bara ur brukarperspektiv. Så sökningen gick vidare med: socionomer, socialt arbete, profession, begrepp, språkbruk, hörsel/kommunikationshandikapp. Här blev det avsevärt mycket mer att hämta. Vid genomgång av dessa träffar och genom möten med människor, på bibliotek, i kollegors bokhyllor, i tidskrifter och i studentlitteraturen ställdes synen in på användbar litteratur. Valet blev att stanna vid teorier om hörselskadades psykosociala situation för att beskriva inom vilket område socionomerna i studien verkar, men också om psykosociala metoder och begrepp. Efter en genomläsning för att finna mest aktuell forskning fann jag att mycket återgick till och väl täcktes i den kurslitteratur som presenterats på magisterprogrammet i psykosocialt arbete i Göteborg. Intervjuer Att göra intervjuer var självklart för att passa på att möta kollegor och höra deras berättelser om hur de arbetar. Redan i oktober 2005 mötte jag ett 40-tal av cirka 80 medlemmarna i YSDH, Yrkesföreningen för socionomer för döva och hörselskadade. Vi hade samlats i Sunne för en årlig konferens. Jag presenterade då i korthet mina tänkta studier och fick positiv respons på att någon ville skriva om oss som grupp. Fjorton anmälde sig till intervju. En ansökan hos Handikappförvaltningen i Västra Götalands lokala FoU-råd gav ett generöst ekonomiskt bidrag vilket gjort att tid och resor blivit enklare att få till. Tack snälla FoU-rådet! Jag har verkligen njutit av att kunna göra en uppsats utan att bränna ut mej. Samt är säker på att både patienter, kollegor och min familj även gynnats av detta. Tretton kollegor runt om i Sverige har blivit intervjuade (en av de 14 anmälda fick förhinder). Två var telefonintervjuer. Tveksamheter angående att få till ett gott möte i telefonen undanröjdes då det visades sig att det var lätt att komma i samspråk utifrån att tidigare ha träffats på YSDH-konferensen. Likaså upplevdes ett varmt välkomnande i mötena med de elva övriga vid besöken på respektive arbetsplatser. Samtalet var avspänt i alla intervjusituationerna med en formell inledning om studien om vikten av att lyfta fram vad som är unikt med var och ens arbete. Innan hade vi bara träffat någon eller några gånger på konferenser och i liknande forum men inte i någon nära yrkes eller privat relation. En av de intervjuade finns i samma organisation som jag. Vi korsar sällan varandras vägar i arbetet och den analyserade intervjun särskiljer inte från de andra. Mot den bakgrunden finns ingen anledning att utesluta den intervjun från studien. Sammanlagt fanns sedan tolv inspelade intervjuer att analysera och dessa tolv utgör underlaget i studien. Det blev tolv totalt då det som inte får hända hände! En intervjuinspelning misslyckades. Det var en erfaren grupp med ett snitt på 23 år i yrket (276 år tillsammans, minst 4 år och max 33 år) och 12,5 år inom hörselområdet (151 år tillsammans, minst 1,5 år och max 30 år). Alla jobbar med målgruppen hörselskadade och döva personer och deras närstående. Fem jobbar med enbart vuxna, två med bara barn och fem med både barn och vuxna. Fyra har sin arbetsplats på sjukhus. Sex socionomer fanns i utflyttad verksamhet men inom hälso- och sjukvårdens verksamhetsområde. En av de intervjuade jobbade inom skolan och en inom arbetsmarknadsverket. Kön och arbetsort har medvetet inte lyfts fram då det dels kan 7

8 undanröja utlovad konfidentiellitet i ett så litet arbetsområde, dels saknar det betydelse i studien. Att intervjua kollegor innebär givetvis ett dilemma där eventuella prestationskrav och kollegial lojalitet kan infinna sig. Visst kan detta funnits med i denna studie. Men nyfikenheten och viljan att lyfta fram sitt jobb varit så stark att det dominerat i intervjuerna. Till hjälp i den aktiva lyssnande forskarrollen, som Holme & Solvang (1991) benämner det, var intervjuguiden ett gott stöd. De första intervjuerna blev mer strikta och mallen följdes mer exakt. Men med vana fick samtalet ha sin egen gång. Det gick ändå att kontrollera situationen så att ämnet hölls. Riessman (Hydén & Hydén 1997) erfar att berättelsen ofta vill nå vissa delar i sig själv och rekommenderar att det finns gott om tid och utrymme att berätta och att intervjuaren har goda kunskaper om relationer. Dessutom ska ömsesidighet finns mellan de två parterna. Intervjuerna var avtalade till två timmar med var och en där intervjun skulle ta en timme. Övrig tid hade vi i reserv, dels till att umgås och dels till en rundvisning på respektive arbetsplats. Jag vill här passa på att tacka alla informanter varmt för de fantastiska samtalen som intervjuerna ledde till. Utan dem vore ej denna uppsats. Lärdomen från kollegor har även berikat med många nya tips och idéer att dra nytta av i yrkesutövandet. Att intervjua kollegor på detta vis kan varmt rekommenderas. Det ger en helt annan insyn i den andres arbete. En vanlig diskussion mellan kollegor utgör inte samma koncentration. Den gemensamma socialt konstruerade verkligheten skapas genom dialog skriver Kvale (1997). Han menar att forskaren har ett stort ansvar för dialogen i intervjusituationen och lyfter fram kunskaper som att ha sakkunskap i området, mänskligt samspel och samtalsmetodik. Som forskare ska man också hantera de olika typer av frågande Kvale skriver om: Inledande, uppföljande, sonderande, specificerade, direkta, indirekta, strukturerade, tolkande. Men man ska även kunna hantera tystnad och leda den andre i reflektion utan att själv gå in i diskussion. Det utgav en trygghet att vara socionom vilket innebär att ha en roll som innehåller mycket av den beskrivna forskarrollen. Och det var lätt att intervjua socionomer då de genast förstod denna samtalsstil. De accepterade genast att ingen nappade på deras motfrågor och att samtalet skulle utgå ifrån deras unika uppfattning. Kvale (1998) skriver att forskaren är en resenär som i konversationen vandrar tillsammans med den intervjuade. Frågor och svar bildade en enhet så att samspelet i mötet mellan intervjuare och de intervjuade gjorde berättelsen, som Caterine Riessman skriver (Hydén & Hydén 1997). Transkribering Med yrkesberättelserna inspelade skrevs materialet ner i fulltext en första gång. Därefter redigerades de i mer läsbar text. Utan att ändra innehållet fick talspråket en skrivform bandet genomlyssnades igen för att undvika omformulering. En av intervjuerna kom i ett annat ljus efter transkriberingen. Under intervjun var berättelsen svår att följa och utan flyt. Vid genomläsningen av den utskrivna berättelsen upplevdes innehållet välformulerat och intressant. Upplevelsen under intervjun kan ha förklaringar som trötthet eller olika språkstil. Tekniken var i alla fall till god hjälp här. Så var det dags för tematisering. Viktiga utdrag skrevs för hand på ark som sedan häftades upp på en vägg för att enklare kunna följa teman från informant till informant. Helhetens likheter och olikheter kunde då överskådas. Sammanställning skedde sedan under rubriker för varje tema. Här utformades var uppsatsens fokus skulle komma att vara. Det blev tydligt 8

9 vilka delar berättelserna ville nå. Likheter och avvikelser markerades och citat som fångade dem noterades. Helhetsanalys fick en innebörd. Holme & Solvang (1991) skriver att om man utgår från den helhet som den samlade informationen utgör och sedan väljer ut centrala teman som man vill belysa, innebär det att man har en helhetsanalys. När transkriberingen var färdig fanns väldigt mycket skrivet material som underlag. Men tilltron fanns till det Riessman (Hydén & Hydén 1997) skriver ingav tillförsikt: berättelserna utvecklas på ett bestämt sätt, så att teman betonas medan andra skjuts undan (s 58). Det tema som betonades var om hur man berättar sin berättelse och hur andra lyssnar till den. Under arbetet med att sammanställa berättelserna hade jag ständigt röster inom mej. Text och väggar talade med informanternas röster. Helt fantastiskt! Vilken upplevelse! Så mycket information man kan få genom att inta en lyssnande position (Kvale 1997). Transkriberingen, tematiseringen och att ideligen påminnas om de andras röster var ett bra stöd när materialet skulle analyseras med den nödvändiga distansen. Som sakkunnig i området har jag måst lyfta mej utanför mej själv många gånger under analysarbetet, för att inte forma arbetet med egna värderingar. Intervjuerna är redovisade i flera teman och med många citat som är direkt överförda från intervjun i citationstecken och kursiv stil. I någon mån är de friserade för läsbarheten utan att informantens utsaga förvrängts (Holme & Solvang 1991). Validitet Hur giltig (valid) är då denna studie? Syftet har funnits med redan i idén om vad som var intressant att studera och har sedan följt med under hela studien. Intervjuerna har lett till förändringar i frågeställningarna under arbetets gång men den stora övergripande frågan har varit den samma. Hur beskriver socionomer i hörselvården sitt arbete? Strävan efter en god forskarstil har varit central. Likaså har en distans till det utskrivna materialet varit viktig utifrån medvetenhet om att det kan vara ett problem i det när man utforskar egena verksamhetsområden. Kvalitativ forskning handlar ofta om att förklara det som redan är känt. Målet har varit att sträva efter att lyfta fram socionomer i hörselområdets ontologiska perspektiv och visa på tendenser i hur de beskriver sitt arbete. En kritik mot en kvalitativ analys kan vara att det inte går att mäta objektivt vad som sägs i intervjuerna med hörselvårdens socionomer. Att det inte går att veta vad socionomerna faktiskt gör utan bara vad de säger att de gör. Och att en liknande studie kanske inte skulle kunna påvisa exakt samma resultat. Men som Karin Widerberg (1995) skriver är objektivitet i det fallet inte bara något som handlar om metod utan också om syn på vad kunskap är. Att det är en skillnad mellan att producera och ha kunskap om ting och att producera och ha kunskap om människor. I samhällsvetenskap är det den kvalitativ studien som är mest framgångsrik då den vill belysa och få förståelse för olika aspekter. Genom att lyssna till människors berättelser om hur de upplever sin situation kan vi se om det finns tendenser som kan beskriva vissa företeelser. Hur ska vi kunna mäta hur människor upplever saker och ting om vi inte finns där och ställer våra följsamma frågor i den nära forskningsrelationen? 9

10 En D-uppsats är ju ingen stor empirisk studie. Men det kan ändå anses att det finnas en viss generaliserbarhet i denna studie. Urvalet är stort i förhållande till hur många socionomer det finns inom hörselområdet, vilket gör att det kan ge en god inblick och förståelse för hur socionomer inom hörselområdet i Sverige arbetar. 3. TEORIER Hörselvetenskap Hörselnedsättning är en vid benämning på många olika typer av hörselproblem. Det kan vara en lindrig, måttlig eller grav nedsättning. Nedsättningarna finns också inom olika frekvensområden vilket påvekar hur nedsättningen upplevs i praktiken. Exempelvis kan någon ha svårt att uppfatta tonlösa konsonanter medan någon annan har svårt med vokalljud. Andra hör inte alls eller har ytterst få hörselrester och räknar sig som döv. Besvären kan ha funnits med i hela livet eller förvärvats. Hörselnedsättningen kan komma plötsligt eller smygande samt vara orsakad av sjukdom eller buller. Som patient får man kontakt med en medicinsk öronklinik som diagnostiserar. I de flesta fall kan ingen medicinsk behandling avhjälpa hörselbesvären. Sjukvårdens audiologiska rehabilitering ska istället se till att personen får anpassade hjälpmedel utprovade. De ska också ge information om handikappets konsekvenser samt utföra behovsprövad habilitering och rehabilitering. Beroende på typ av besvär blir kommande anpassning olika. Den tekniska utvecklingen har varit revolutionerande de senaste åren och hörapparater ger idag en enastående hjälp. Dock kan hörapparater inte ersätta det normal hörandets oerhörda kapacitet till att förstå, sortera och tolka ljud. Andra strategier för att tillgodogöra sig ljud är nödvändiga. Det kan vara att man är mån om att alltid se den man pratar med för att kunna avläsa läppar och mimik. Se till att andra ljud inte stör det man vill höra, be andra att tala tydligt och att själv använda speciella frågetekniker och knep för att få tillgång till konversationen. Många använder teckenkommunikation. En del nyttjar tolk- och skrivhjälp. Att höra dåligt innebär att man ofta måste var uppkopplad och spetsa, om inte öronen, så hela sin uppmärksamhet. Ann-Christin Gullacksen är fil dr i socialt arbete och lektor vid Malmö högskola. Hon skriver (2002) att den kvalitativa forskningsmetoden har gjort det möjligt att studera subjektiva upplevelser, tankar och handlingar i samband med en hörselnedsättning. Hon har följt hörselskadade personer över tid och intervjuat dem i omgångar. I sin forskning beskriver hon bland annat hörselskada utifrån ett stresskontrollperspektiv. Hon belyser den oerhörda ansträngningen i att vara så koncentrerad som många hörselskadade behöver vara för att tillgodogöra sig ett samtal. De använder en mängd copingstrategier för att möjliggöra interaktionen med andra. Hörselskadan stör vitala delar av ett samtal och ingriper i centrala delar av interaktionen mellan människor när kommunikationsprocessen störs, skriver Gullacksen. Det kan väcka känslor som kan leda till en stigmatiseringsprocess av utanförskap och osäkerhet. Dolda handikapp kan också passera som icke-handikapp. Den hörselskadade själv önskar dölja sina besvär och är rädd för att bli avslöjad. Mycket energi går åt till att dölja och copa. Många med hörselhandikapp beskriver en enorm trötthet där vi socionomer allt som oftast möter på den relativt nya diagnostiseringen utmattningssyndrom Berth Danermark är professor i sociologi vid Institutet för handikappvetenskap vid Linköpings och Örebro universitet. Han skriver (2001) om vikten av att ta till vara de olika vetenskapernas kunskaper, teorier, metoder och synsätt. För att nå en samlad vetenskap, en tvärprofessionell vetenskap, bör hänsyn tas till de olika ontologiska utgångspunkter som varje profession har. Han skriver att exempelvis en bullerskada inte bara handlar om att höra sämre. Hörselskadan påverkar förmågan att kommunicera och blir därmed även ett socialt fenomen. 10

11 Mekanismer som skam och skuld kan ge en stigmatiseringsprocess vilken är en social process eftersom den pågår på en social nivå och ger sociala konsekvenser. Danermark skriver: Stigmatiseringen av en hörselskadad kan alltså inte härledas till neurobiologiska eller psykologiska mekanismer. Sådana mekanismer påverkar dock stigmatiseringsprocessen exempelvis genom att en viss karaktär av hörselskada (neurobiologiska mekanismer) och hur individen upplever hörselnedsättningen (psykologiska mekanismer). (s292) Vidare skriver han: Bullerskadan och den funktionsnedsättning och handikapp den ger är producerat av mekanismer på flera nivåer. (s292) Danermark menar att det är viktigt för oss att förstå att det finns motverkande mekanismer mot stigma, till exempel gott självförtroende och stöd från närmaste omgivningen. Samma typ av mekanismer i en stigmatiseringsprocess kan verka helt olika i olika kulturella, klassmässiga och könsmässiga miljöer. Danermarks exempel till detta är den manlige bullerskadade inom tung industri där det nästan anses normalt med en hörselskada. Däremot för en kvinnlig företagsledaren i IT-branchen kan acceptansen svikta. Vidare skriver Danermark (2003) att hörselskadade fungerar på sätt och vis som ett förstoringsglas för en sociolog. Han menar att kommunikationssvårigheter kan finnas i alla relationer, men de förstoras hos personer med hörselskada. Det blir så tydligt vad som bygger upp interaktion och vad som sker när kommunikationen störs. Alla dessa känslomässiga omvälvningar kan inte fixas med en hörapparat, säger han i en artikel i en av brukarorganisationernas tidning (2000). Han anser även att hörselvården gör fel i att lägga fokus nästan uteslutande på hörapparaten. Och vill vända på prioriteringen och hävdar bestämt att stor vikt bör läggas på de känslomässiga aspekterna med en psykosocial rehabilitering. Hörselskadade behöver hjälp med att hantera sin nya livssituation, hjälp att reda ut känslorna och fortsätter med att det är en förutsättning för att ha glädje av hörapparaten. HRF (Hörselskadades Riksförbund) skriver i sin årsrapport 2005 om en betydande grupp patienter med stora behov. De refererar till Hörselvårdsprojektets slutrapport om att dessa personer har behov av större rehabiliteringsinsatser. De skriver om hörapparatutprovningen där vissa patienter vekar ha ett extra stort behov av återbesök: Det stora behovet av återbesök kan bero på en komplicerad utprovningsprocess. Men det kan också bero på en ofullständig behovsanalys, som leder till att patienten inte får det psykosociala stöd han/hon behöver för att kunna hantera sin hörselsituation på ett bra sätt. (sid 31.) För de brukare som kommer till socionomen finns behov av psykosocialt stöd. Det handlar oftast om en stigmatiseringsprocess. Många har behov av att få samtala om hur hörselskadan påverkar dem och reda ut hur man kan förändra sin situation samt få stöd i genomförandet av dessa förändringar. Gullacksen skriver i en artikel i Socialmedicinsk tidskrift (2003) om betydelsen av att själv förstå sin livsvärld vid långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning. Hon använde en rad forskare i den narrativa teorin (Giddens, Havensköld, Bury, Denzin, Riessman, Arvidsson, Martin, Hydén) när hon beskriver livsberättelsers betydelse för rehabilitering. Kan man i sin inre dialog skapa en mening i sin historia så kan man klarare forma sin yttre dialog. Berättandet upprätthåller en kontinuitet i livet genom att individen utvecklar en förståelse av det förflutna, nuet och framtiden Det är inte sanningen om vad som hänt som ger berättelsen dess styrka utan meningen, innebörden och samanhanget, samt: För en framgångsrik berättelse krävs att inte bara berättaren själv accepterar den, utan även att en utomstående accepterar den. (s.164). Berättandet har betydelse för alla människor. Livet förändras och påverkas av olika upplevelser och skeenden. Livsberättelsen är i en ständig 11

12 process. Att berätta ger ett värde i självreflektion samt kan ha en terapeutisk och läkande kraft. Gullacksen ser att omställningsprocessen vid hörselhandikapp blir mer lyckosam om betydelsefulla personer funnits med i processen. Hon skriver att berättandets reparerande funktion kan hindras om inte omgivningen ger den respekt och feedback som behövs. Om berättelsen inte duger för andra skapar det osäkerhet i den inre självförståelsen. Risken finns då att det blir en oändlig berättelse som går vidare i samma spår. Helandet kan då störas av att man uppehålls i ett ständigt berättande om att förklara sin kropps funktioner. Man måste bevisa och presentera fakta istället för att uppleva sin egen resa i livsförändringsprocessen. (s170). Gullacksen har en diskussion om hur de professionella möter personer i en omställningsprocess vid handikapp. Att vi bör beakta varje persons egen historia och lyssna till den verklighet patienten befinner sig i. Samtalet i berättande form är en betydelsefull rehabiliteringsresurs som kan möjliggöra delaktighet och partnerskap i den rehabilitering som personen står inför. (s 170) Begrepp och språk i socialt arbete Socionomer möjliggör det meningsskapande berättandet för brukaren med sina metoder och tekniker. Men hur ser socionomers egen berättelse om sitt arbete ut? Lisbeth Johnsson, nyligen pensionerad professor i socialt arbete vid institutionen för socialt arbete i Göteborg, porträtteras i en artikel i tidskriften Socionomen (2006). Där säger hon att socionomer ofta klagar över sin diffusa yrkesroll. Hon har under sin karriär arbetat för att stärka yrkesrollen genom att påtala behovet av handledning och teoriutveckling. Lisbeth Johnsson och Gunnar Bernler skrev 1988 en av de första böckerna om metoder för socialt arbete i Sverige. Teorier och metoder i psykosocialt arbete har alltså inte varit tillgängliga för socionomer i Sverige under så lång tid. Lisbeth Johnsson skriver tillsammans med Hans Lindgren (Bernler red 1999) om socionomers yrkesroll och professionalisering. De har sett svårigheter för hela socialarbetarkåren att beskriva vad man egentligen gör. De tar upp att olika forskare har olika syn på socionomers professionaliseringsstävanden: Å ena sida har hävdats att dessa kan gynna klienten, som får en bättre och säkrare hjälp. Å andra sidan har man pekat på att dessa kan leda till ökat avstånd till klienten, att de professionella blir immuna mot yttre kritik, att icke önskade personer väljs bort i det sociala arbetet. (s17) Johnsson och Lindgren menar att professionaliseringsprocessen i socialt arbete är komplex jämfört med andra yrken. Arbetet sker i skärningspunkten mellan klienters (ett inre uppdrag) och övriga aktörers (ett yttre uppdrag) men även ibland i samhällets intressen. Ofta handlar det om för socialarbeten att handskas med motstridiga intressen och att kunna arbeta i och med denna komplexitet. Helhetssynen i det sociala arbetet liksom det psykosociala arbetet med dess analys och förändring av såväl inre som yttre faktorer, liksom samspelet mellan dessa, gör att arbetet inte kan repliera enbart på en enda psykologisk teori och/eller samhällsteori. (s 20) De skriver att en multiteoretisk ansats är nödvändig men att det inte får bli att plocka ihop teorier som inte går att inordna i en helhet. De vänder sig mot de skeptiker som hyllar erfarenhetsbaserad kunskap framför teoretiserande och hävdar att det krävs ett vetenskapligt förhållningssätt för att kunna få en ömsesidighet mellan teori och praktik. Det vekar alltså vara viktigt för socionomer att undvika att vara diffusa för att nå en ökad förståelse för sitt arbete. Om man vill förstå det diffusa bör man nog titta på hur socionomer beskriver och berättar om sitt arbete. Lars-Christer Hydén skriver (Hydén & Hydén 1997) om 12

13 intresset för berättandet i forskning. Han skriver att det är vi själva som är med och skapar verkligheten genom vår konstruktion av verkligheten. Det är svårt att föreställa sig verkligheten utanför språket. Språket i meningen tal, text och språklig framställning vad som brukar kallas diskurs. Vi förstår och tolkar varandra genom språket och skapar därigenom mening och innebörd. Man kan därför inte studera berättelser utan dess sociala situation. Inte heller förhålla sig till språket som om det är en självklar resurs. Ord och begrepp har ingen självklar innebörd. Begrepp som förefaller självklara finns i socialt arbete skriver Denvall och Jacosson (1998). Ett begrepp är en sammanfattande idé om gemensamma egenskaper hos en grupp av föremål, individer eller idéer skriver de och citerar Brante & Fasth; Det vore förmätet att tro att betydelser i begrepp kan fastslås, eller att vi människor skulle kunna enas om hur vi skall förstå det språk vi använder. (s11). Samhällsvetenskapliga ämnen utgår ofta ifrån vardagliga händelser och ett vardagligt språk. Dock finns i vetenskapliga samanhang ett mer exakt språk med koncisa, specialiserade och entydiga formuleringar, uppger de. De skriver att begrepp inte är samma sak som teorier utan något som sammanfattar observationer och idéer. Dessutom används och bildas begrepp i intuitiva och kreativa processer. Författarna tror att begreppsanvändning i sig kan vara viktigt att studera. Praktikerna riskerar att fastna i begränsad kunskap om de inte tillgodogör sig den överblick och den problematisering som ett vetenskapligt förhållande medför (s13) Karin Wideberg (1995) lyfter fram kvinnoforskningens perspektiv på begrepp och språkstil när hon skriver att vi inte ser könsstrukturer utan tar dem för givna. Hon förespråkar studier i det vanliga och banala för att se ojämnvikten och hänvisar till att det patriarkala språket står i vägen för att förstå vardagen. För att förstå kvinnors erfarenheter måst vi igenom denna språkliga fernissa. Bekymret är inte att kvinnor är tysta utan pratar något alldeles våldsamt om det vardagliga i ofarliga termer. (s 125). Inom hörselområdet har vi bekantat oss med ICF (ICF=International Classification of Funktion and Health, antogs av WHO och grundas på FN s mänskliga rättigheter). Socialmedicinsk tidskrift gav ut ett nummer 2002 ägnat helt åt ICF. Där skriver Björn Smedby och Tora Dahl att ICF vill tillförsäkra människor med funktionsnedsättningar delaktighet och jämlikhet. Syftet är att ge en vetenskaplig grund för hälsa och hälsorelaterade tillstånd samt att skapa ett gemensamt språk för att beskriva hälsa och hälsorelaterade tillstånd. Man vill förbättra kommunikationen för aktörer kring och med dessa personer för att möjliggöra jämförelser mellan länder och olika delar i hälso- och sjukvård. Sonja Calais van Stokkom (2002) belyser i samma tidskrift att ICF erbjuder ett gemensamt språk för kommunikation mellan olika yrkesgrupper. ICF har möjliggjort en biopsykosocial modell. Hon skriver; Folkhälsa hälsa och välfärd täcker fysiska, psykiska och sociala dimensioner och måste beskrivas i relation till en kontext. Det nya begreppet delaktighet är därför mycket viktigt för att öka medvetenheten om att full delaktighet och jämlikhet är huvudmålet för all socialpolitik. (s 523). För att hindra professionellt förtryck har man medvetet strävat mot att göra ICFs klassifikation så tydlig och klar som möjligt för att kunna användas av olika kategorier av användare, skriver hon. Socialstyrelsen arbetar för att öka vårdgivare och vård- och omsorgspersonals medvetenhet om betydelsen av enhetliga begrepp och termer. Myndigheten skriver på sin hemsida ( ): Socialstyrelsen har möjlighet att normera respektive rekommendera användning av begrepp och termer som har betydelse för att skydda den enskilde människan, för verksamhetsuppföljning och planering samt för insamling av hälsodata, kvalitetsdata m.m. 13

14 Målet för Socialstyrelsens terminologiarbete är ett gemensamt fackspråk för vård och omsorg.. Socialstyrelsen har öppnat en termbank där man kan finna de termer som redan är definierade ( I socialstyrelsens klassifikation av vårdåtgärder, KVÅ, finns en åtgärdsförteckning för kuratorer. Här kan man hitta koder och definierade åtgärder bland annat för att förenkla datajournalföring. 4. ANALYS OCH TOLKNING AV INTERVJUER MED SOCIONOMER I HÖRSELOMRÅDET. Här följer en sammanställning av de intervjuer som utförts med 12 socionomer i hörselområdet i Sverige. Sammanställningen har delats in i 4 centrala teman i ett kapitel var. I varje kapitel finns några underteman med egna rubriker. Arbetsplatsen - att arbeta inom hörselområdet De intervjuade socionomernas yrkeserfarenheter innan arbetet som kurator inom hörselområdet var blandade. De hade såväl arbetat inom kommunal socialvård och sjukvård men tre hade även varit verksamma inom handikappområdet. Även om många beskrev att orsakerna till att man sökte sig till hörselområdet var tillfälligheter visade det sig att flertalet hade tidigare erfarenheter av att jobba med handikapp. Exempelvis så hade man erfarenheter från att ha jobbat med rehabilitering tidigare. - Jag hade funderingar under utbildningen på vad jag skulle jobba med. Jag var lite osäker men så såg jag annonsen om kurator i hörselvård. Det tilltalade mej det här med habilitering och rehabilitering. Jag har arbetat som undersköterska innan på en rehabklinik. Så det tilltalade mej. Och att annonsen kom ut i rätt tid. Några berättar om högst medvetna val när man sökte sig till att arbeta med hörselskadade och döva personer. - Jag jobbade innan som socialkonsulent för döva i hörselvården. Det var ett jobb som stod och väntade på mej. Jag hade jobbat som tolk innan (socionomutbildningen) och varit inne i döva och dövblindas värld. Intresset väcktes redan på gymnasiet då jag gick ihop med döva. Sju av informanterna har tillträtt nytillsatta tjänster på arbetsplatsen, även om det kunde vara både 4,10 och 30 år sedan. Några tillträdde den första socionomtjänsten på arbetsplatsen. De beskriver också att tjänsterna utökats sedan man började. - På grund av att arbetsbelastningen är så stor ( ) när jag började var det 50% och nu är vi två hela tjänster och hinner inte med så mycket som vi vill. Man har sett behovet ( ) av arbetsuppgifter vi kan klara av. Majoriteten av informanterna beskriver att de arbetar inom verksamheter där det pedagogiska inslaget är väl grundlagt. När sjukvården såg att hörselskadade hade ett ökat behov av audiologisk rehabilitering utöver den medicinsk-tekniska var det främst pedagoger som anställdes. Med tiden har även socionomers kunskaper efterfrågats och yrkesprofessionen växer. Idag finns nog ingen audiologisk rehabilitering utan socionom anställd. Fler beskrev att det var svårt att komma in i en redan etablerad verksamhet med en pedagogisk historia. - Det var (..) lite svårt att komma in i det som socionom i det som hetat pedagogisk hörselvård. 14

15 Andra beskriver att socionomprofessionen var efterlängtad av de andra yrkesgrupperna. En informant beskriver en verksamhet som inte kunnat nå fram till vissa patienter. Hon blev därför väldigt väl mottagen då hon kunde ta dessa patienter. Det verkar alltså som om vissa arbetsgrupper på förhand har upplevt sina metoder som otillräckliga. En annan informant beskriver mötet med arbetskamrater som fått ta de patienter som hade ett annat behov än vad de själva hade utbildning för. Informanten kom in som första socionom i verksamheten för tio år sedan. - Då(innan socionomer anställts) tog de andra yrkesgrupperna det som var det psykosociala arbetet. ( ) hörselvårdare: konsulenter och pedagoger, det var ju de som fanns. Då hörde man ju när man kom: Så får man ju vara lite kurator också. Orsaken till att socionomerna stannar i hörselområdet är att de upplever att det är intressant med kommunikationshandikapp. - Jag trivs med kommunikation det är jag intresserad av. - Att jobba med hörselskador, som är utbrett med 1 miljon i Sverige. Och är ett dolt funktionshinder. Det är spännande. Det handlar om identitetsfrågor och integrationsfrågor. Hur hanterar samhället människor som bär på ett hörselhinder? Många beskriver också att de tycker om det pedagogiska inslaget i arbetet. Mycket av arbetet innebär att leda grupper och föreläsa om psykosociala aspekter på hörselhandikappet. Man har fått ta del av pedagogiska metoder som också blivit en del av socionomens arbete. - Att få jobba med de psykosociala bitarna. Och sen att få kombinera socialt arbete med det pedagogiska arbetet. Det är nu förankrat i mej. Informanterna beskriver att det pedagogiska och det psykosociala synsättet befruktat varandra och idag följs de åt sida vid sida på många av informanternas arbetsplatser. - Jag upplever inte att det finns någon konkurrens mellan det pedagogiska och den psykosociala delen.vi samverkar. Det är en sak som teamet strävar efter. -tvärprofessionellt team Informanterna beskriver att de ingår i team som är tvärprofessionellt sammansatta. I teamen finns förutom socionomerna själva; audionomer, sjuksköterska (enbart i ett team), pedagoger, teckenspråkslärare, tekniker och psykologer. Fem har audiolog (hörselspecialiserad öronläkare) i teamet eller i nära samarbete. Socionomerna beskriver hur de för in ett helhetstänkande på patienten i teamet. De menar att patienten inte bara har en hörselnedsättning utan man måste se till sammanhanget runt om personen. Så här säger till exempel två informanter. - De ärenden jag fått har en hörselproblematik i grunden. Så har man(patienten) fått någon typ av utmattnings situation. Där tycker jag socionom är väldigt bra för vi ser helheten. Det är inte bara att hänga på en hörapparat och tro att det är grönt. Utan det är också att lära sig att förhålla sig på ett nytt sätt. Till både familj och egna önskningar. Lära sig sätta gränser och se alla bitarna i livet. Det är vi socionomer väldigt bra på att se. - Arbetet med tinnitusdrabbade ( ) har utvecklats enormt den här tiden jag jobbat. Innan ( ) då det var pedagogisk och medicinska bitar. Men hur vi mår av tinnitus och hur vi ska hantera det, ja den psykiska biten. Var vi socionomer som kom in med det. För flera är det ibland svårt att nå den medicinska, tekniska och pedagogiska kulturen med sin psykosociala helhetssyn och man upplever ett stort ansvar i att vara drivande i de 15

16 psykosociala frågorna. Några informanter upplever att de klarar uppgiften utifrån att de har en drivande personlighet. - Jag som person är ganska drivande. Driver frågor i teamet. Jag kan vara medveten om att göra en analys av olika frågor med ett övergripande perspektiv.(..) att vara den som inte har, likt psykologerna, så bråttom. Ej akut. ( ) Att hålla fast vid att vi ska ha en helhetsbedömning Informanterna berättar att de olika professionerna bidrar till att det blir en helhetssyn i teamet. - vi ser alla till helheten i teamet Danermark (2001) skriver att en sammansmältning av kunskap kräver ett nära samarbete mellan företrädare för olika kunskapsområden. Han påtalar också att tvärvetenskap är en demokratisk verksamhet och kräver respekt för de olika vetenskapernas metoder. Informanterna beskriver att ansvaret för helhetstänkandet i teamet finns med i arbetsbeskrivningar för socionomernas arbete. Arbetsbeskrivningarna är upprättade och utformade av socionomer och ledning. Socionomer har allmänt en unik kunskap i sina systemiska metoder för att kunna knyta samman olika delar till en helhet och att socionomer är lämpade för detta ansvar. Alla professioner bidrar med olika synsätt till ett team men socionomen behärskar kunskapen att knyta samman. Flera informanter beskriver att ansvaret för helheten är deras men att det inte är klart uttalat i teamen. Några av dem har funderat över den rollen och ser att de är bäst lämpade och ser att de har en mer eller mindre informell samordnande roll. Lindgren (Bernler 1999) skriver om socionomens roll i samordning det påminner lite om hustrun som städar och plockar men där ingen ser det arbete hon utför. Det finns därför all anledning att lyfta fram, diskutera och definiera denna enligt min mening viktiga och centrala funktion inom psykosocialt arbete (s 87). Han skriver också att ha ett större ansvar än vad omgivningen bekräftar påvekar självkänslan. En person beskriver sitt stora arbete med att ha tydliggjort och proklamerat för helhetssynen. Hon upplever att det varit tufft och arbetsamt och att hon varit ensam i det arbetet. Men när hon beskriver det så ger hon hela teamet äran. - Som socionom har man fått slita för det, helhetssynen. Det har varit tufft och arbetsamt. Flera år har det tagit. Och nu har vi även psykolog. Vi har alltså vridit lite på det här och kan fokusera på den sociala biten. Jag tycker att vi fått det dit. Tidigare var det den lilla individen. Nu har vi fått in helheten. -ett självständigt arbete Informanterna beskriver att de är nöjda med att ha ett självständigt arbete där de har stor möjlighet att själva påverka sina arbetsuppgifter. - Jag tycker att jag i stor utsträckning har påverkat dem (arbetsuppgifterna). De har förändrats, jag har arbetat med dem. Vi har arbetat med dem i teamet. Och även på senare år från ledning i att göra arbetsbeskrivningar. Annars har det varit väldigt lite stöd och styrning. Citatet ovan benämner att ledningen varken stöder eller styr socionomens arbete. Alla informanter beskriver att de har varit och är aktiva i att själva utforma sin tjänst utan någon större ledning. De flesta berättar att de trivs med att det är ett så självständigt arbete. Det finns tendenser att tjänsterna formas utifrån dem själva som personer och vid en nyanställning måste detta arbetet börjas om på nytt. Den här personen beskriver hur introduktionen i arbetet var. 16

17 - Den förra kuratorn ( ). Det var en blandning av skriftlig och muntlig tradition att ta över. Men sen mitt eget personliga sätt att jobba ihop med patienter och personal, Unikt för varje kurator. Jag har fått forma. -mandat När det gäller det direkta arbetet med brukarna upplever informantarena att de har ett mandat och förtroende från närmaste chefer och arbetskamrater. Utan ett sådant mandat vore arbetssituationen närmast omöjlig. Ändå finns tvivel bland de intervjuade socionomerna på att de andra professionerna på arbetsplatsen riktigt vet vad som uträttas på socionomtjänsten. Informanterna säger själva att de har en diffus roll och att den är svår att beskriva. De svårigheter de stöter på i förståelsen av den egna rollen förklarar de som en kunskapsbrist om det specifika sociala arbetet. - Det finns inte mycket förståelse från ledning för utveckling och utbildning av min roll. Vad det är för speciellt med en socionom. Men någon tror också att andra kan vara nyfikna och fundera över det de inte vet. Samt finna en mystik i socionomens arbete. - Jag tror att vi ibland blir ifrågasatta: Vad gör ni egentligen? Att det är blir en mystik, det är spännande, skrämmande för en del. Och det blir offer för fantasier. Lite att, de vet inte vad vi gör. De säger det inte rakt ut till mej. Jag är relativt öppen och känner mej inte hotad i min roll, så jag behöver inte känna att jag blir ifrågasatt i mitt yrke. Socionomerna uppger även att kunskapsbrist påverkar att ledning och organisation inte förstår det sociala arbetets omfattning. Samt att det saknas intresse för att vilja förstå. Vilket i sin tur påverkar den totala synen på och utvecklingen av yrket. - Jag skulle vilja vara med mer på organisationsnivå här. Men.. Ledningen förstår inte att de inte förstår vad de ej tar till vara. Socionomerna ger en dubbel bild av situationen. De beskriver att de upplever förtroende från andra aktörer i verksamheten samtidigt som de upplever att andra inte kan tillräckligt om deras kunskapsområde. Detta kan tolkas som att den ensamma rollen i att ha ett annat kunskapsperspektiv på ett plan fungerar väl men på ett annat plan också upplevs som påfrestande. Vid frågan om mandat i teamet kom jämförelsen med andra professioner i teamet upp. Främst berättades om hur man arbetar ihop och hur man fann samarbetet och mandat. Någon hade fört en dialog om de två närliggande professionerna socionom-psykolog och hade en tydlighet i arbetsuppgifter. De berättade om vad som kan tolkas som att socionomen har ett systemiskt helhetsperspektiv och psykologen ett intrapsykiskt perspektiv. - Det som liknar är att vi jobbar psykosocialt, men har olika teorier och tankar och metoder när vi går in och möter en familj. Hon (psykologen) tittar mer på individen i individen. Och jag på individen i samhället. - Psykolog jobbar mycket med individen. De testar barn, bedömer barn om de är intelligensmässigt( ). Jag ser barnet i dess sociala sammanhang och hur det mår i sig, i sammanhanget, i skola med kompisar, i familjen. Att det finns oklara och outtalade roller mellan professioner beskriver informanterna. Någon jobbar hårt med att göra socionomrollen tydlig och möter på oförståelse när man försöker nås i en diskussion. Istället tycks andra vilja definiera socionomens roll. - Psykologerna tycker inte vi ska prata om psykosocialt arbete. De vill vi ska prata om psykologiskt arbete, socialt arbete och pedagogiskt arbete. 17

18 Andra har inte definierat rollerna alls utan låter det bero utan att, vad man kan tro, själva reflektera över det. Man låter det vara. - Min roll i barnteamet är inte det finns en psykolog där också. Så då är min roll att ta hand om ett ärende när vårdbidrag ska sökas. Om det blir krisbearbetning eller om det blir, ja, nåt i familjerna, måste hon (psykologen) få göra det för hon har en 50%-ig tjänst. Denna socionom finns med i både barn och vuxenteam och beskriver sin roll som mer fullvärdig i vuxenteamet. Det upplevs som en vinst hos dem som diskuterat sina roller i teamen. Flera har haft eller har pågående processer med detta klargörande i sina organisationer. Det gäller alla professioner. I intervjuerna framkommer otydlighet mellan andra professioner också, men jag valde att ovan belysa socionom och psykolog då de är närbesläktade. Dessutom är psykologtjänsterna nyare i hörselverksamheten än socionomtjänsterna och det kan tänkas att detta påverkar behovet av tydliggörande. Att klargöra sina gränser innebär att kunna tydliggöra sitt samarbete. Risken med att inte lyfta frågan är att det blir ett självsorterande mellan rollerna som kan vara förknippat med person och inte profession. För att ett tvärprofessionellt team ska fungera bra är det viktigt att diskutera sina roller i form av professioner. Metoderna - vad är specifikt för socionomyrket? Ovan har framkommit hur informanterna beskrivit att helhetssynen är viktig i temaarbetet. De uppger också att det är specifikt för socionomyrket att utgå ifrån helhetsperspektivet i mötet med brukaren. Men även att utgå ifrån varje människas egen upplevelse av verkligheten. Med detta som utgångspunkt syftar socionomernas arbete att stödja brukaren i sin väg mot en ökad självtändighet - att så långt som möjligt göra människor självständiga, att kunna hantera sin situation själva. Jag är ett stöd under en tid. För att sedan kunna gå vidare på egenhand. Ett annat sätt att beskriva hur man arbetar var att man inte bara tänker utan även i handling jobbar i tre olika nivåer. Så här uttrycker en informant det. - Jag jobbar på olika nivåer. Både i den konkreta handlingsnivån och ( ) med människans inre och på en slags strukturnivå. Det är mitt jobb att både jobba med den enskilda människa och med förändringsarbetet med kollegor och andra människor för att medvetandegöra vad det innebär med ett hörselhinder. Informanten talar här om hur socionomen kan bidra med att föra in helhetstänkandet om hörselskadan för den enskilde hörselskadade. Men också för andra aktörer och människor som finns i den enskildes nätverk. Ytterligare ett sätt att beskriva sina metoder finns i följande citat: - Jag hamnar direkt i ett helhetstänkande. I micro-makronivå eller vad man ska kalla det. Jag hör läkarens medicinska utlåtande och audionomens hörselbedömning. Och jag kan direkt tänka att vad är det mer som är viktigt för denna människa. Samhällsperspektiv, det psykologiska, det mentala, hur familjen har det Och allt det knyter man ihop. 18

19 På frågan om vad de gör konkret som socionomer i hörselområdet svarade informanterna med att man har många olika arbetsuppgifter. Informanterna gjorde en uppräkning av olika moment som finns i arbetet med patienten. I stort sett har alla samma beskrivning om att man har olika former av samtal med brukare och deras anhöriga. Man är samtalsledare i patientgrupper. Fångar upp och bedömer samtalsbehov. Har en samordnande roll i personens nätverk. De ger information om olika samhällsresurser och bistår i ansökningar. Socionomerna motiverar till att söka stöd och hjälp samt kan finnas med i kontakter med andra aktörer. De skriver sociala utredningar och intyg. Informerar i grupper och på utbildningar. Dessutom är de en samtalspartner för andra aktörer. Fyra handleder även annan personal. - relationen som överordnad i behandlingen. För att nå djupare in i arbetet ställdes frågor om hur informanten utför sina samtal med brukaren. Frågan ställdes väldigt naivt: Hur gör du när du samtalar? De beskrev att de bjuder in till samtal genom att lyssna in vad personen har för bekymmer och hur han/hon upplever sina besvär och vad de vill ha hjälp med. - Bjuder man in till samtal kan många formulera vad det är de vill. Några beskriver sina inledande tekniker i mötet med brukaren. Om hur de möter patienten i väntrummet och går tillsammans till ett rum där de visar på att de ska få vara ostörda. Man säger till patienten att telefonen stängs av och att stängd dörr respekteras. - och så säger jag nu har vi stängt ute världen. Förtroende är ett ord som återkommer frekvent i informanternas beskrivningar. Brukaren ska vara trygg och känna förtroende. Att ge tid och utrymme för samtalet ger förtroende. Informanterna återkommer till att man måste våga lyssna och vara trygg i mötet och stå kvar. Men också genom att patienten förstår att man är kunnig om hörselskador samt insatt i de svårigheter det innebär. - Ja sen försöker man ju berätta, visa på hörselnedsättningen. Hur den påverkar alltså. Förklarar audiogrammet. Jag brukar lägga på tal-bananen* för att de ska förstå vad som är svårt i hörandet. Försöker peka på olika sätt som personen själv kan tänka på. Hur kommunikation fungerar. (* Tal-bananen är en modell för Svenska talljudet. Den kan användas som underlag för att påvisa hur hörselskadan påverkar upplevelsen av språkljuden.) Informanterna berättade vidare att det är viktigt att få en ömsesidig relation. Det är en medveten och aktiv process där socionomen jobbar för att få till en bra relation. - genom att lyssna och vara intresserad av personens situation så skapar man ( ) förtroende så att man bygger upp någon form av tillit. Så att personen vågar berätta. Alla talar om relationen som nödvändig och som det viktigaste för att kunna föra ett behandlande samtal. Informanterna beskriver behovet av en relation som är förtroendefull. De har metoder för att både nå in i och bevara relationen mellan sig och patienten. Det första steget innebär att hitta likheter för att bli insläppt i patientsystemet. -..vi möts nånstans hittar något som de håller med om. En gemensam synpunkt. Det behöver ibland inte vara så stort. Etablera ett förtroende. - Att hitta likheter, om än små, gör att vi möts någonstans. En person benämner den här metoden med mer teoretiska begrepp. - det här med att jobba med isomorfistratagier( ) Här är du och här är jag, vi är två människor. (...) Hitta lite likheter först och skapa någon form av förtroende. 19

20 Isomorfistrategier finns som begrepp i teorier om behandlingsrelationer. Bernler & Johnsson (1988) skriver att behandlaren genom isomorfistrategier tar sig in systemet. Relationen är ett behandlarsystem där förändringen sker. För at nå in i en genuin behandlarrelation måste isomorfistrategierna vara verkliga. Det går inte att lura sig in i systemet. Det är en sådan genuin känsla informanterna vill förmedla. En informant beskriver det genuina mötet med brukaren så här. - Att mötas som medmänniskor och inte som motmänniskor. Jag har aldrig gillat att vara byråkrat. Jag har ett nyfiket förhållningssätt det är det som gör att jag jobbar med människor. Jag är väldigt nyfiken på hur människor kan handla på ett sätt som verkar uppenbart destruktivt. Min idé är att varje människa fattar ett beslut med det beslutsunderlag man har som är klokast. Då gäller det att förstå det.( )vara nyfiken på hur en människa kan fatta till synes väldigt knepiga beslut för sitt liv. Informanterna beskriver också ett annat steg i relationen, de har metoder för att även påvisa olikhet. Vilket är viktigt i behandlarrelationen då det är en förutsättning för förändring. - ( )vara tydlig med att jag aldrig kan sätta mej in i hur du har det. Har aldrig hört illa själv så jag vet inte vad det innebär men jag har träffat många som.lite om vem jag är så de ska bli trygga med vem jag är. Informanterna börjar därefter föra tillbaka det de ser att brukaren har behov av att jobba vidare med. - När jag har skapat en arbetsallians, en relation då kan jag börja föra tillbaks till henne (patienten). - Jag lyssnar, fångar upp, speglar tillbaka och konfronterar mönster. Samtidigt jobbar socionomerna också med att patienten ska känna att förändringen sker i mötet och inte att behandlaren gjort en förändring åt dem. - Jag försöker förstå var de befinner sig och ger det tillbaka. Min förhoppning är väl att de ska känna att de har gjort det själva. Att det jag ger tillbaka är de tankar som de själva har. Men ibland kanske man tittar lite framför dem och inför nya tankar. Både och. Lite nya tankar och lite gamla tankar. Bernler & Johnsson (1988) kallar detta anisomorfi vilket innebär att vi för till nytt i systemet som då är förändringen. För mycket likhet innebär att behandlaren accepterat systemet och då är det svårt att förändra. Skickligheten hos socionomen ligger i att kunna finna balans mellan likhet och olikhet. - behandlarens stil Vid intervjun berördes om informanterna har någon speciell stil eller förhållningssätt för att få till ett bra möte. Svaren skiftande. Några lade in en personlig förmåga utan att kunna definiera den. - Det måste vara en slags förmåga, har inga problem med att få kontakt. - Vi har lätt patienten och jag att få kontakt( ) Jag bjuder mycket på mej själv. Andra beskrev sin stil i mötet med djupare reflektion. - Jag är ganska stram ( ) reflekterande och lugn. Tydlig. Rätt hållande på ett återhållet sätt. Lovar inte mer än jag kan hålla. ( ) Jag vågar vara nära smärtan. Jag är hållande..(..)ja, holdingbegreppet. - Jag låter det flöda(om patientens berättelse). Jag är ganska aktiv i samtalen när man väl gjort den första bedömningen. ( ) att i bedömningen: vad är avtrycket? Avtrycket ger mer den känsla jag får av henne. Innebörden i samtalet om man skiljer från innehållet. 20