Statistisk tidskrift / Efterföljare: Journal of official statistics : JOS Anmärkning:

Transkript

1

2 INLEDNING TILL Statistisk tidskrift / utgiven av Kungl. Statistiska centralbyrån. Stockholm : Norstedt, H. 165, utg utgör register till I Statistisk tidskrift årgångarna publicerades Sveriges officiella statistik i sammandrag som första nummer. Efter ett uppehåll uppstod Statistiska tidskrift igen åren Efterföljare: Journal of official statistics : JOS : an international quarterly / published by SCB, Statistics Sweden. Stockholm : Statistics Sweden [Statistiska centralbyrån], Tidskriften finns från 1985 fritt tillgänglig i fulltext på internet. Anmärkning: Vid digitalisering av Statistisk tidskrift, , har häftena med Sveriges officiella statistik i sammandrag och tre bilagor brutits ut ur sin årgång och behandlats som separata häften. Statistisk tidskrift. 1882: häft Digitaliserad av Statistiska centralbyrån urn:nbn:se:scb-st-1882_h65-67

3 STATISTISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF KUNGL. STATISTISKA CENTRALBYRÅN. [Häft ] STOCKHOLM, KUNGL. BOKTRYCKERIET, P. A. NORSTEDT & SÖNER.

4

5 INNEHÅLL AF ÅRGÅNGEN [Häft. 64] Årgångens N:o 1. Sveriges officiela statistik i sammandrag sid. 1. [Häft. 65] Årgångens N:o 2. Sparbankerna i Sverige år 1880» 89. [Häft. 66] Årgångens N:o 3. Om Sveriges uppodling, dess relativa åkervidd och kreatursantal» 153. [Häft. 67] Årgångens Supplement. Folkmängden och folkökningen i Skandinavien » 1.

6

7 Sparbankerna i Sverige år (Pour un résumé en français voir page 152). Af efterföljande tabeller n:r 1 och n:r 2 innehåller den förra uppgifter om de egentliga sparbankerna och den senare om folkbankernas sparkasseafdelningar. Om ock dessa olika slag af sparbanker i efterföljande text blifvit, så vidt möjligt är, sammanslagna för vinnande af en öfversigt af hela rikets sparbanksverksamhet, så måste de dock stundom särskiljas, såsom i tabellerna skett, enär folkbankerna, som drifva äfven annan bankrörelse, för sina sparkassor icke hafva någon egen reservfond och ej heller kunna redovisa, humledes sparbanksdelegarnes behållning skild från andra medel är placerad. De egentliga sparbankerna voro enligt tab. n:r 1 vid årets slut 340, hvaraf dock en utan egentlig verksamhet, och enligt tab. n:r 2 var antalet af folkbanker med sparkasseafdelningar, för hvilka några uppgifter erhållits, 11. Af dessa 351 sparbanksinrättningar komma 93 på städerna och 258 på landsbygden. Under året har deras antal minskats med 3, i det att 2 nya visserligen tillkommit, men 5 upphört att räknas bland sparbankerna, nemligen arbetarnes vid Motala verkstad, som förlagts under Linköpings läns sparbank, Ulricehamns, Bromö glasbruksarbetares och Fernebo sparbanker, som icke ingå i årets uppgifter, samt Östra Hargs sparbank, som upphörde den 1 Oktober Såsom af anmärkningarna till tab. n:r 1 synes, säger sig Aspelands sparbank, som fortfarande är medräknad, vara en sparbank blott till namnet men i sjelfva verket "en solidarisk aktiebank". Om och i livad mån åtskilliga andra här upptagna bankinrättningar förtjena namn af egentliga sparbanker är utan närmare kännedom om förhållandena svårt att afgöra, men i de fall, der nämnda anmärkningar lemna upplysningar om sparbanker med "aktieegare" och goda vinstutdelningar samt om vissa bankoperationer, som icke tillhöra sparbanksrörelse, kan tvekan uppstå om dessa bankers egentliga beskaffenhet. De nu för första gången redovisade 2 sparbankerna äro: Långasjö sockens sparbank (i Kronobergs län), som har reglemente stadfäst af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande den 30 November 1878 Stat. Tidskrift. 65:e häftet. 1

8 90 Sparbankerna i Sverige år och började år 1880 sin verksamhet med Långasjö socken till område. Sparbanken, som för insättare hålles öppen sista helgfria fredagen i hvarje månad, har gifvit dem 5 % årlig ränta å insättningar. Tostarps sparbank (i Kristianstads län) har reglemente stadfäst af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande den 29 Maj 1880 och började samma år sin verksamhet inom Tostarps socken. För insättarne är sparbanken tillgänglig andra och sista fredagen i hvarje månad, eller, om helgdag då inträffar, näst föregående söckendag, och har den årliga räntan å insatta medel varit 5'/ 2 %. Bland de ofvan nämnda sparbankerna, som upphört, var äfven den äldsta sparbanken i riket, nemligen Bromöj glasbruksarbetares, hvilken stiftades Af de nu i verksamhet varande sparbankerna är Göteborgs stads den äldste såsom stiftad 1820, och efter honom följa Stockholms stads och Mariestads inrättade Enligt de stiftelseår, som i tab. n:r 1 kol. 2 äro angifna, hafva de 340 sparbankerna tillkommit under följande år:

9 Sparbankerna i Sverige år Att den förmögenhet, som af sparbankerna förvaltas, skall hafva vexlat med de i ekonomiskt hänseende bättre eller sämre åren, är naturligt, och att under den senare tiden sparbanksverksamheten varit delvis hämmad eller till och med visat en tillbakagång, framgår af de senare årens uppgifter, men att likväl denna verksamhet i sin helhet gått betydligt framåt, ådagalägges allra enklast genom de tal, som i följande tabellariska öfversigt meddelas: De i tab. n:r ] upptagna 3:59 fullt verksamma sparbankernas och i tab. n:r 2 antecknade 11 folkbankernas eller de tillsammans redovisade 350 sparbanksinrättningarnes förhållande till rikets areal och folkmängd var: 1 sådan bankinrättning kom på 1! i qvadratmil af rikets hela område och 1 på 13,045 invånare. Under näst föregående år motsvaras dessa tal af 11 -o qvadratmil och lika antal invånare. Enligt, hvad tab. n:r 1 angifver, hörde under sparbankerna 574 filialkontor eller sparbankskommittéer, som under aret förökats med 9. Hvad delegarne beträffar, framgår vidare af tab. n:r 1 och n:r 2, att under året tillkommit 81,024 delegare, hvilket är 18,893 flere tillkomna än under år 1879; af gått 62,105 eller 3,035 färre än under det näst föregående året, och att vid årets slut

10 92 Sparbankerna i Sverige år qvarstodo 770,551, hvilket är en tillväxt under aret af 16,547 i delegarnes antal. En jemförelse mellan dessa och nästföregående års tal visa deri en bristande öfverensstämmelse, att enligt beräkning hade delegarnes antal bort vara större, men detta förklaras deraf, att de här ofvan anförda sparbankerna som upphörde med 1879 års slut nu först anmält detta, hvadan deras vid nämnda tid afgångne delegare icke kunnat någonstädes redovisas. Det under flere år iakttagna mer och mer ogynnsamma förhållandet emellan de tillkomnes och afgângnes antal, som under de två nästföregående åren gått derhän, att de varit flere som utträdt ur sparbankerna än de som tillkommit, har under nu ifrågavarande år tagit en något gynnsammare riktning. Förhållandet har under decenniet varit följande: de tre första aren afgingo 30 delegare mot 100 tillkomne, under de derpå följande fyra åren var proportionen 34, 51, 55, 71 och under nästa två ar uppgick talet till 101 och 105 men har nu år 1880 nedgått till 77 afgångne mot 100 tillkomne. Hvad delegarnes förhållande till folkmängden beträffar, var i början af decenniet relationen 1 delegare på 10 invånare, hvilken förbättrats under periodens fyra första år, men sedan varit lika under de derpå följande åren, så att redogörelseåret 1880 uppvisar 1 delegare på 6 invånare. Insättningarna under året hafva uppgått till 39,530,389 kronor eller 11,912,436 kr. mera under år 1879, och uttagningarna hafva utgjort 34,893,299 kr. eller 2,510,626 kr. mindre än under sistnämnda år. Insättningarna öfverskjuta sålunda uttagningarna med 4,637,090 kr. Afven häri har en vändning till det bättre inträdt, dä under de tre närmast föregående åren mera blifvit uttaget än insatt. Under tioårsperioden har förhållandet varit följande: under år 1871 uttogos blott 56 kronor mot 100 som insattes; under de derpå följande åren stego uttagningarna till 60 %, 61 %, 68 % och var procenttalet 1875: 92, 1876: 90, 1877: 116, 1878: 149, sänkte sig 1879 till 135 och nu år 1880 till 88 kronor uttaget belopp mot 100 kr. insatt. Till detta öfverskott för år 1880 af mer än 4}j 2 mill. kr. är att lägga räntorna, som under året uppgått till 6,709,817 kr. 124,044 kr. mera än under år 1879, och skulle således delegarnes behållning hafva ökats med mer än 11 mill. kr. Insättningsräntan har i de flesta sparbanker varit 5 % och har i öfrigt vexlat mellan 4V 2 till 6 %, i det att räntefoten varit

11 Sparbankerna i Sverige år Delegarnes behållning var vid 1880 års slut 147,555,662 kronor eller 10,991,279 kr. mera än vid 1879 års slut, och då insättningarnas öfverskott öfver uttagningarna jernte räntorna uppgå till ett belopp af 11,346,907 kr., så ter sig härvid en brist i delegarnes kapital à 355,628 kr. Denna skilnad förklaras, likasom här ofvan nämndes angående delegarnes antal vid årets slut, af de behållningar som förefuunos i de vid 1879 års slut upplösta sparbankerna, hvilka behållningar, utgörande ensamt för Ulricehamns sparbank 323,156 kr., medräknades år 1879 men icke kunnat redovisas i 1880 ars räkenskaper. Genom de för hvarje år meddelade insättningarnas och räntornas förhållande till de uttagna beloppen har i delegarnes kapital uppstått den tillväxt eller minskning, som efterföljande öfversigt angifver: För hela tioårsperioden har summan af räntorna uppgått till 56,277,061 kr. Samtidigt hafva insättningarna utgjort 328,995,946 kr. och uttagningarna 295,498,392 kr., hvadan alltså de insatta beloppen öfverskjuta de uttagna med 33,497,554 kr. Sistnämnda summa jemte räntorna under perioden bildar en tillväxt af 89,774,615 kr. i delegarnes kapital, och då detta vid 1870 års slut var 57,376,611 kr., borde delegarekapitalet vid 1880 års slut hafva varit 147,151,226 kr. Att det likväl, enligt hvad ofvan synes, med omkring 400,000 öfverskjuter sistnämnda summa har sin orsak i det vanliga förhållandet, som dock icke

12 94 Sparbankerna i Sverige år inträffade år 1880, att åtskilliga af de för första gången ett år redovisade sparbankerna förut varit i verksamhet, utan att uppgifter om dem inkommit, och de sålunda redan vid årets början ingått med en under föregående år ej upptagen behållning. Då delegarne vid 1880 års slut voro till antalet 770,551 och deras behållning uppgick till 147,555,662 kr., så blir enligt lika fördelning på hvarje delegare af behållningen medelvärdet af hvarje sparbanksbok 191 kr. 49 öre. Detta medelvärde är bättre än under de näst föregående åren och har det för hvarje af sista decenniets år utgjort: , , , , , , , 184-so, , kronor. Klassifhkation af delegarne efter deras innestående behållning är såsom vanligt icke meddelad af alla sparbanker, men då den klassifikation, som i tab. n:r 1 och n:r 2 är leiunad af 337 sparbanksinrättningar, sålunda omfattar 96 % af bankerna, 91 % af delegarne och 92 % af deras behållning, så torde man få anse de lemnade uppgifterna vara ett temligen noggrant uttryck af förhållandet i dess helhet. Inom den grupp af delegare, der hvar och en har en behållning af mer än 1,000 kr., utgjorde delegarne blott 4-3^ % af sparbankernas alla delegare, men deras behållning uppgick till % af samtliga delegarebehållningen. 1 nästföregående grupp, hvars delegare hafva hvardera från 500 till 1,000 kr., bilda delegarne 5-9" % och deras behållning %. Inom gruppen kr. utgjorde delegarne % och deras behållning %. I den grupp, der enhvar har mindre än 100 kr,, anträffas 66-so % af delegarne, men deras behållning uppgick till blott 8 - oo % af hela kapitalet. En jemförelse med föregående år visar ungefär samma förhållande, dock har på det sista året den förmögnaste gruppen ej obetydligt tillväxt beträffande både antal delegare och behållning. Detsamma framgår ock närmare af efterföljande tabellariska öfversigt, i hvilken Stockholms stads sparbank är utesluten, då för den ingen specifikation under 100 kr. är meddelad. Inom de olika grupperna hafva delegarnes antal och deras behållning under de fyra sista åren utgjort följande procent af det hela:

13 Sparbankerna i Sverige år Såsom häraf synes, hafva under år 1880 delegarne i grupperna kr. relativt minskats likasom behållningen i alla grupper under 1,000 kr. Sparbankernas egna tillgångar uppgingo vid 1880 års slut till 11,365,954 kr. och hafva de under året ökats med 741,561 kr. Härvid är, såsom ofvan nämndes, ingen hänsyn tagen till folkbankerna, då deras reservfonder äro gemensamma för hela deras bankrörelse. Om reservfonden stadgar 4 af gällande förordning angående sparbankerna, att "all vinst, som å sparbanks rörelse uppkommer, skall ingå i en reservfond, till bestridande af nödiga omkostnader och betäckande af möjligen inträffande förluster; dock må, när reservfonden öfverstiger 10 procent af insatta mede! med dera upplupen ränta, öfverskottet kunna, der ej reglementet innefattar förbud deremot, användas för allmännyttigt ändamål'. Under de närmast föregående åren, då delegarekapitalet hade ringa tillväxt eller till och med var i tillbakagående men deremot reservfonden ökades jemt, uppnådde allt flere och flere af sparbankerna det föreskrifna förhållandet mellan delegarnes och bankens egna fonder, och voro de vid 1877 års slut blott 34 af 329, följande år 44 af 338 och vid 1879 års slut 71 af 343, men vid utgången af år 1880 hade de ej stigit till flere än 74 af 340. Till denna ringa tillväxt synas tva orsaker hafva medverkat, dels isynnerhet att insättarnes kapital ej obetydligt ökats under året och dels i någon mån att ofvan citerade har ifrån och med 1881 års böljan tillämpning till alla delar äfven på de redan före förordningen stiftade sparbankerna. Anmärkningarna till tab. n:r 1 gifva ock vid handen, att åtskilliga sparbanker före 1881 års ingång begagnat sig af friheten att disponera öfver reservfonden. I medeltal för alla sparbankerna utgjorde reservfonden vid 1880 års slut 7-8 % af delegarnes behållning, hvilket är en liten sänkning från 1879 års procenttal 7'9. Förhållandet härutinnan är dock i allmänhet sedt olika i större och mindre sparbanker. I följande öfversigt äro de i tab. n:r 1 upptagna sparbankerna sammanförda i vissa grupper enligt delegarnes behållning vid 1880 års slut:

14 96 Sparbankerna i Sverige år Af förestående tal visar sig, att de minsta sparbankerna hafva den relativt minsta reservfonden, de med behållning under 10,000 kr. 5-4 % af delegarebehållning, nästa grupp höjer sig till 6-3 %, derpå följande till 6-9 %, gruppen ,000 kr. till 7-6 och uppnås maximum 8.6 % af nästa grupp. Derefter vidtager en liten sänkning, så att gruppen V 2 1 million kr. har 8-5 % och gruppen öfver 1 million kr. 7'5 % Enligt hvad anm. till tab. n:r 1 angifva, hafva på några ställen sparbankens affärer hänförts till kommunens angelägenheter, såsom i Vester-Löfsta, der fattigvårdsstyrelsen är sparbankens styrelse och ansvarig för dess förvaltning, och i Ludvika, der enligt ordalydelsen församlingsboarne skola stå i "solidarisk ansvarighet" för insatta medel och räntor dera. Sparbankernas skulder utgjorde vid 1880 års slut 605,376 kr. och hafva under året minskats med 325,175 kr. Huru hvar och en af de egentliga sparbankerna vid 1880 års slut hade de förvaltade medlen placerade, redovisas af tab. n:r 1. Det samfälda beloppet af delegarnes behållning, sparbankernas egna fond och skulderna utgjorde vid slutet af de år, för hviika sådana uppgifter äro meddelade, följande belopp, nemligen år 1876: ,021 kr., år 1877: 154,415,463 kr., år 1878: 149,308,320 kr., år 1879: 146,866,478 kr. och år 1880: 158,043,038 kr. Af dessa summor utgjorde i procent:

15 Sparbankerna i Sverige år Af dessa tal, som äro temligen lika det ena och andra året, framgår dock bland annat, att utlåningar mot borgen i någon mån minskats och lån mot inteckningar ökats. Till fortsatt belysning af den frågan, huru medlen olika placeras af större och mindre sparbanker, meddelas följande tabellariska öfversigt, i hvilken sparbankerna sammanförts enligt den förut (se sidan 95) följda grupperingen. Inom dessa grupper voro de förvaltade medlen sålunda placerade: Ofvanstående procenttal visa för år 1880 det äfven förut vanliga förhållandet, att publika värdepapper hafva endast för de större sparbankerna någon nämnvärd användning och att, i fråga om utlåningar mot borgen och inteckning, den förra säkerheten lemnas mest till de mindre sparbankerna, hvaremot inteckningar kräfvas af de större. I likhet med hvad i föregående års sammandrag egt rum, meddelas här några uppgifter för ränte- och kapitalförsäkrings-anstalterna i riket år De voro följande 15:

16 98 Ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna i Sverige år Af försäkringsböcker voro vid årets början utfärdade 145,517 och under året 9,376. Delegarne voro vid början af år 1880 dels 429 lifräntetagare och dels 131,964 hörande till besparingsfonden. Under året afledo 9 lifräntetagare och 1,091 hörande till besparingsfonden. Under insättningsåret afledo 42. Antalet af delegare, hvilkas behållningar under året afförts till förfallna medels konto, var 198; af dem som under året uttagit samlade kapital 371 och af dem som under året lyft uppsagda arfs- och räntevinster 344. Anstalternas fonder voro vid årets början 16,892,556 kr. I efterföljande tabellariska öfversigt äro anstalterna ordnade efter summan af de förvaltade fonderna, af hvilken framgår inom hvar och en af anstalterna behållningen i de olika fonderna vid det ifrågavarande årets slut: Under året voro inkomsterna 2,028,446 kr., deraf 1,047,402 kr. insättningar, 909,591 kr. upplupna räntor,.31,479 kr. förvaltningsafgifter och 39,974 kr. diverse.

17 Ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna i Sverige år Utgifterna voro 579,173 kr., deraf 287,205 kr. utbetalda samlade kapital, 69,162 uppsagda arfs- och räntevinster, 49,791 kr. lifräntor, 75,531 kr. utbetalningar i anledning af dödsfall, 51,138 kr. förvaltningskostnader och 46,346 kr. från förfallna medels konto, afskrifningar m. m. Karl Sidenbladh.

18 100 Tab. N:o 1. Rikets

19 Sparbanker år

20 102 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets

21 Sparbanker år

22 104 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets spar-

23 banker Östergötlands län. 105

24 106 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets spar-

25 banker Östergötlands län. 107

26 108 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker

27 1880. Jönköpings län. Kronobergs län. 109

28 110 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker

29 1880. Jönköpings län. Kronobergs län. 111

30 112 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker

31 1880. Kronobergs län. Kalmar län. 113

32 114 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker

33 1880. Kronobergs län. Kalmar län. 115

34 116 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets spar-

35 banker Gotlands län. Blekinge län. 117

36 118 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets spar-

37 banker Gotlands län. Blekinge län. 119

38 120 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker

39 1880. Blekinge län. Kristianstads län. 121

40 122 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker

41 1880. Blekinge län. Kristianstads län. 123

42 124 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker

43 1880. Kristianstads län. Malmöhus län. 125

44 126 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker

45 1880. Kristianstads län. Malmöhus län. 127

46 128 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets

47 sparbanker Malmöhus län. 129

48 130 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets

49 sparbanker Malmöhus län. 131

50 132 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker Hallands län.

51 Göteborgs och Bohus län. Elfsborgs län. Skaraborgs län. 133

52 134 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker Hallands län.

53 Göteborgs och Bohus län. Elfsborgs län. Skaraborgs län. 135

54 136 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker 1880.

55 Skaraborgs län. Vermlands län. Örebro län. 137

56 138 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker 1880.

57 Skaraborgs län. Vermlands län. Örebro län. 139

58 140 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker 1880.

59 Vestmanlands län. Kopparbergs län. Gefleborgs län. 141

60 142 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker 1880.

61 Vestmanlands län. Kopparbergs län. Gefleborgs län. 143

62 144 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker Gefleborgs län. Vester- *) Koll. 4, 5, 20, 22 och 25 galla (med inräkning af den under året upphörda Östra Hargs spar- parbank ej ingår i koll

63 norrlands län. Jemtlands län. Vesterbottens län. Norrbottens län. 145 bank) för 341 sparbanker, men koll för endast 326 sparbanker, af hvilka Stockholms stads

64 146 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker Gefleborgs län. Vester-

65 norrlands län. Jemtlands län. Vesterbottens län. Norrbottens län. 147

66 148 Tab. N:o 2. Folkbankernas

67 sparkasseafdelningar år Anmärkningar till tab. n:o 1. 1) Klassifikation af medel under 100 kr. är ej meddelad. 2 ) Ibland förvaltningskostnader m. m. ingår ett bidrag af 900 kr. till Eskilstuna elementarläroverk. 3 ) "Insatta och uttagna penningar införas i Brukets kassakonto vid hvarje månads slut, så ock iîibetalta och utlånta medel. Utlånta äro: återstående amorteringslån för socknens 2me skolhus kr. och till 195 anderhafvande 37, kr. mot 5V 4 % ränta och reverser med och utan horgen. Bruksegaren ansvarar I sista hand för betalningen. Räkenskapsåret börjar med den 1 November och slutar med den 31 Oktober." 4 ) Sparbanken eger under sig 18 kommittéer och 4 j'filialer", de senare belägna i Kimstad, Borg och Löt, Klookrike och Brunneby samt i Östra Harg. Bland de förre räknas nu äfven Arhetarnes vid Motala verkstad förr egna sparbank. 5 ) I förvaltningskostnader m. m. är inräknad afskrifning till ett belopp af 11, kr. å fastighetens värde. a ) Sparbankens verksamhet upphörde den 1 Oktober ) Den af sparbanken afgifna uppgiften redovisar icke för några inkomster å egna fonden och af förvaltningskostnader m. m. endast hvad de öfverskjuta iukomsterna. 8 ) Enligt anteckning å den af sparbanken afgifna redogörelsen är med sparbanken förenad en folkbanksafdelning, hvilket vållat att sparbanksuppgifterna icke äro exakta. Det synes som om folkbankens penningar blifvic inräknade i delegarnes behållning till ett belopp af omkring 15,000 kr. 9 ) Den meddelade klassifikationen har såsom felaktig ej kunnat användas. 10 ) "Af reservfonden afsättas nu, euligt hittills gällande reglemente och i kommunalstämman fattadt heslut, 5, kr. till en så kallad ''anslagsfond", hvilken förvaltas tillsammans med sparbankens öfriga medel, men står under kommunalstämmans beslutanderätt."

68 150 ") I förvaltningskostnaderna ingå "utlemnade anslag" till ej nppgifvet belopp. ") Sknlden är kreditivskuld. 13) Sparbanken, som började sin verksamhet är 1880, hade likväl vid årets början en behållning å egna fonden af 200 kr. u ) I sparbankens egen fond är äfven "Aktieegarnes besparingsfond" inräknad. Denna senares behållning vid årets början utgjorde 16,841'95 kr., dess inkomster under året 8, kr., dess utgifter "utdelning till aktieegarne" 15,450 kr. och dess behållning vid årets slnt 10,142'15 kr. Bland den egna fondens förvaltningskostnader ingå "gåfvor" till ett belopp af 650 kr. ") Insättningar hafva upphört. Räkenskapsåret är Vio 1879 '/, 1880.,e ) I förvaltningskostnaderna ingå "vinstutdelning och gåfvomedel" till ej nppgifvet belopp. ") Den egna fondens inkomster under året hafva uppgifvits till 4,361'34 kr., utgifter 5,637'S5 kr. och behållning vid årets slut 40,188'75 kr. (således nästan lika stor aom delegarnes behållning) men härom har sparbankens direktion lemnat den upplysning, att Sparbankens behållning 1880 bestod af följande belopp: Med anledning häraf har här i tab. n:o 1 sparbankens egna fouds utgifter upptagits till 1,030 kr. och behållning vid årets slut till 6,151 kr hvaremot "grundfonden", som antagligen är det räntebärande aktiekapitalet, sammanslagits med lånet ur Oskarshamns Ensk. bank till en skuld å 34,038 kr.,s ) Behållningen innestår hos Öfveruma bruk. 19 ) I den under året från 23,729'58 kr. till 5,776-8i kr. nedgångna egna fondens förvaltningskostnader m. m., 20,107 kr., ingår en utgift för inlösta 163 aktier i sparbanken. "Sparbanken är för närvarande" (d. 11 Mars 1881) "under utredning; deas" (Misterhults sparbankä) "verksamhet öfvertages af Misterhults sockens sparbank, aom via början af detta år öppnades." ) "Sparbanken drifver sin rörelse under namn af sparbank, är en solidarisk aktiebank." ") Pigeholms sparbank, hvars delegarebehållning aldrig mera än till en mindre del räckt till de utlemnade lånen och nu har vält derhän att den uppgår till in emot hälften af dessa lån, fyller fortfarande de till utlåningarna erforderliga beloppen med pengar, som sparbanken sjelf lånar på kreditivräkning. Delegarnes behållning var 13,028'58 kr. och kreditivskulden 12,000 kr. Den till 3,628'72 kr. uppgifna behållningen i sparbankens egna fond, som under året haft goda inkomster men inga utgifter, torde blott till någon del tillhöra sparbanken, ty vid sparbanksverksamhetens öppnande togos "2,000 kr. ur kommnnens kassa och äro således kommunens tillhörighet". ") Redogörelsen upplyser, att "bland sparbankens fordringar förekomma reverser till cirka 1,400 kronor utan borgen eller säkerhet; förhållandet har så varit i flere år, utan att styrelsen gjort något för vederhäftigheten." M ) I sparbankens egna fond ingå 12,636'lä kr. "till styrelsens och hufvndmännena framtida disposition". 24 ) Delegarnes behållning vid årets början uppgifves olika mot behållningen vid föregående års slnt. M ) I förvaltningskostnaderna ingå 11,000 kr., som blifvit anslagna till församlingens skolväsende.

69 151 M ) I förvaltningskostnaderna äro inräknade 10,000 kr., som anslagits till en "skolhnsbyggnadsfond" inom socknen. ") Sparbankens egna fonds behållning vid årets början uppgifves nn olika mot behållningen vid föregående års slnt. 28 ) I förvaltningskostnaderna ingå "gåfvor" till ej nppgifvet belopp. Skuldsumman omfattar äfven särskilda fonder, 24,457'26 kr., som stå under sparbankens förvaltning. 29 ) Sknlden utgör en sparbankens "välgörenhetsfond", som under året åtnjutit 25,000 kr., upptagna bland förvaltningskostnader. 3n ) Grnfbolaget anävarar för de ntlånade medlen. 31 ) "I sparbankens inkomster ingå 2,000 kr. beräknadt högre värde å jernvägsaktierna." 32 ) "Räkenskapsåret slutar med den 30 och börjar med den 31 December" 33 ) "Sparbanken mottager äfven medel för länets lifränte- och kapitalförsäkringsanstalt och insätter der vid årets slut de uppsamlade beloppen, för så vidt dessa nppgå till jemna kronor." 34) "Den ringa behållningen" i sparbankens egen fond "härrör dels af att de stiftare, som icke under förra året lyftat sina tillskott, hafva uttagit desamma under 1880, och dels till följd af uppkomna förluster." 3 ') I skulden ingår "Jordbruksarbetares pensionsfond 650 kr." 36 ) "Gåfvor" till ej nppgifvet belopp ingå i förvaltningskostnader m. m. ") Sknlden ntgör "afförda sparbanksmedel, uppförda å serskildt konto för möjligen förekommande reklam". M ) I förvaltningskostnaderna ingår en "afskrifven fordran" till ej nppgifvet belopp. 39 ) I sparbankens egna fond är inräknad "Tjenstehjonsbelöningsfonden" 2,112'IS kr. 40) Bland egna fondens utgifter äro upptagna 9,750 kr., som blifvit donerade till allmännyttiga ändamål. 41 ) "Räkenskapsåret börjar med den 1 November och slutar med den 31 Oktober." ") Största delen, 18,181'26 kr., af medlen voro placerade i "fordringar innestående hos Karmansbo brnksegare". 43 ) "Sparbankens styrelse ntgöres enligt reglementet af fattigvårdsstyrelsen, hvilken är ansvarig för dess räkenskaper och förvaltning i likhet med kommunens öfriga medel." 44) "Jemlikt 2 g af gällande reglemente stå Ludvika församlingsboar i solidarisk ansvarighet för alla uti sparbanken insatta medel och å dem upplupna räntor." 4Ö ) I egna fondens utgifter ingå diverse afskrifningar å egendom med 13,716'9S kr. 4e ) De här under rubriken andra räkningar upptagna 31,488 kronor äro af sparbankens förre räkenskapsförare förskingrade. Någon inventering har aldrig egt rum. "Kassabristen började 1865 och hafva revisorerne aldrig förr än i år tagit sitt uppdrag på allvar eller undersökt, om bankens tillgångar på papperet också funnits i verkligbeten." 47 ) "Sparbanken, som förr skötts och egts af ett bolag, öfvergår från 1 Jannari 1881 till Bollnäs kommun." 4 8 ) "Kassan innestår hos Aktiebolaget Bergman Hnmmel et K:i, med hvilket bolag sparbanken har upp- och afskrifningsräkning."

70 152 Résumé de la Statistique des Caisses d'épargne en Le nombre des caisses d'épargne (non compris 1 caisse qui dès à présent n'est pas en activité) et celui des banques populaires était de 350, dont 93 dans les villes et 257 à la campagne (tabl. N 1 et N 2 col. 1), c'est-à-dire une caisse par 13,045 habitants et une par 1,265 kilom. carrés. Col. 2 indique l'année de la fondation de3 caisses. Les succursales étaient de 574 (col. 3). Pendant l'année, 81,024 livrets ont été ouverts (col. 4) et 62,105 soldés (col. 5). Il existait, à la fin de l'année, 770,551 livrets (col. 6). Les colonnes 7 18 contiennent une classification des livrets d'après leur montant: au-dessous de 10 couronnes, de 10 à 50, 50 à 100, 100 à 500, 500 à 1000 et au-dessus de 1000 couronnes. Le total des versements pendant l'année était 54,903,873 francs (col. 20) et celui des remboursements 48,462,915 fr. (col. 22). Les colonnes 19 et 21 indiquent les intérêts du capital des déposants, en pour cent et en couronnes. Total 9,319,190 fr. Le capital des déposants, à la fin de l'année, s'élevait à 204,938,419 fr. (col. 23), dont 202,877,372 fr. dans les caisses d'épargne et 2,061,047 fr. dans les banques populaires. Le livret moyen était de 266 fr. A la fin de l'année, les fonds réservés des caisses d'épargne étaient 15,786,047 fr. (col. 26). Les recettes 2,697,421 fr. (col. 24) et les dépenses 1,544,664 fr. (col. 25). Les dettes des caisses, à la fin de l'année, étaient 840,800 fr. (col. 27). Le passif total des caisses d'épargne se composait de:

71 Om Sveriges uppodling, dess relativa åkervidd och kreatursantal. Af Gustav Sundbärg. Huru bristfälliga än våra svenska jordbruksstatistiska uppgifter i många fall ännu tyvärr måste anses vara, lemna de likväl ett material, som för endast ett par årtionden sedan alldeles icke fans till, för kännedomen om vårt lands uppodling och om dess båda vigtigaste näringsgrenar, jordbruket och boskapsskötseln. Efterföljande lilla uppsats är ett försök att i möjligaste korthet sammanfatta hvad denna nya kunskapskälla numera upplyser i fråga om huru långt uppodlingen har framskridit inom de olika bygderna af vårt land, samt om den relativa betydelse de ofvannämnda båda näringsgrenarne intaga i skilda landsändar. En dylik undersökning är ingen nyhet, men såvidt bekant är, har den likväl ännu icke fullföljts så långt att den redogjort icke blott för länsolikheterna utan äfven för de mindre områden, som utgöras af häradenia. Häradsindelningen har här valts såsom den mest historiska och derför också med naturförhållandena mest öfverensstämmande; af samma orsak har den gamla landskapsindelningen föredragits framför den nyare och mera godtyckliga länsindelningen. Graden af ett områdes uppodling uttryckes naturligtvis kortast och enklast genom att angifva huru många proc. af dess ytinnehåll äro lagda under plog; dock att någon uppmärksamhet äfven bör egnas åt utsträckningen af den naturliga ängen. En jemförelse mellan hela ytinnehållet och folkmängden ådagalägger äfven i huru hög grad en nejd är tagen i besittning för kultur, och torde derför vara den andra synpunkten för undersökningen. Som vidare denna s. k. folkmängdstäthet måste stå i ett visst förhållande till nejdens uppodling i egentligaste mening den första synpunkten, inställer sig för det tredje jemförelsen mellan den under plog lagda jordens utsträckning a ena sidan och å«den andra folkmängden; en talrik befolkning i jemförelse med åkervidden angifver då antingen att nejden är väl starkt befolkad i förhållande till sina natur-

72 154 Inledning. Källor. liga hjelpkällor, eller också naturligen att den erbjuder sina inbyggare äfven andra inbringande näringsgrenar än åkerbruket. Hvilkendera af dessa båda slutsatser i hvarje särskildt fall bör dragas, beror naturligtvis på den kännedom man om trakten i fråga eger från andra kunskapskällor. Boskapsskötselns betydelse, ändtligen, uttryckes enklast genom angifvande af kreatursstockens förhållande till folkmängden. Naturligtvis gifvas många andra och mera djupgående jemförelser, men den nu nämnda torde dock rättast böra begagnas såsom utgångspunkt. Härvid är åter nödvändigt att på något sätt få de mångskiftande kreatursslagen uttryckta i något gemensamt mått, och har härvid från vår officiela landtbruksstatistik hemtats sättet att reducera samtliga kreatursslag till»nötkreatursenheter», nemligen så att en häst satts = l'/ 2 nötkreatur, ett får = 1 / 10, en get = 1; 12 och ett svin = 1 : t nötkreatur, hvarjemte iakttagits att en unghäst räknats endast såsom l / i häst och ett ungnöt såsom V» not - Frän den norska jordbruksstatistiken har dessutom hemtats värderingen af renen att utgöra 1 / i nötkreatursenhet; renen är nemligen vid denna reduktion icke medtagen inom den svenska landtbruksstatiken. Af det föregående framgår alltså att innehållet för den följande undersökningen kommer att blifva, för landskap och hiirad: areal (land, ej vatten); folkmängd; areal af dels odlad jord, dels naturlig äng; antalet nötkreatursenheter; vidare: den odlade jordens procenttal af hela ytvidden, folkmängdtätheten, samt vidden af odlad jord och antalet nötkreatursenheter uttryckta i förhållande till folkmängden. Såsom ytmått hafva anviiudts qvadratkilometern och hektaret, hvilka mått ju redan om några få år skola vara allmänna vid hvarje undersökning af detta slag. Källorna till denna uppsats hafva naturligtvis varit hushållningssällskapens berättelser. För Uppsala län samt (i fråga om åker och äng) Hallands län, och (i fråga om åker och kreatur) Olands Norra Mot har användts årgången 1881, emedan denna för dessa trakter innehåller en del uppgifter af betydligt större värde än föregående årgångar; äfven för Vestmanlands län har denna årgång begagnats. I allt öfrigt ligga 1880 års berättelser till grund. Arealen är hemtad ur Statistisk Tidskrift, häftet 47, med deri gjorda senare rättelser; folkmängden är den af Statistiska Centralbyrån vid 1880 års folkräkning faststälda. I fråga om åkervidden (i hvilken här öfverallt är inbegripen äfven ytvidden af träd-, humle- och kålgård) hafva delvis måst verkställas approximativa beräkningar för att utfylla en eller annan lucka, eller allmännast för att föra en äldre uppgift till ungefärlig öfverensstämmelse med förhållandet år För Vesternorrlands och Vester-

73 Granskning af Hushållningssällskapens jordbruksstatistik. 155 bottens län har sålunda hela den uppgifna odlade jorden ökats med 10 proc, emedan för sistnämnda län inga nyare uppgifter finnas än från 1871, och för det förstnämnda inga nyare än från Ätt denna tillökning åtminstone för Vesterbottens län är snarare för låg än för hög, framgår deraf att senaste femårsberättelse upptager en motsvarande areal såsom uppodlad endast under åren Afven för Stockholms län har åkerarealen höjts, nemligen med 5 proc. (senaste uppgiften är för 1869), och med lika mycket för Elfsborgs läns södra del, hvars lemnade uppgifter visserligen äro något senare, eller från 1875, men synas, efter utsädesbeloppen att döma, vara väl låga. För Kalmar läns södra del saknas uppgift om trädgårdsjorden; åkerarealen har derför höjts med 1 proc. För Östergötland är arealen af odlad jord och naturlig äng hemtad från ekonomiska kartverket. Största osäkerheten i fråga om den odlade jordens utsträckning råder för Jemtlands län. Den länge upprepade uppgiften om 40,000 tunnland för hela länet synes vara betänkligt origtig; åtminstone föra våra beräkningar till en ungefär 50 proc. högre siffra. Deu med dessa orters förhållanden förtrogne må afgöra, om det ej förefaller sannolikare att, såsom här blir fallet, Jemtland är relatift till folkmängden något bättre försedt med åkerjord än Vester- och Norrbottens län, än att, såsom de officiela talen angifva, Jemtlands län sknlle på detta sätt räknadt ega mindre åkerareal än något annat i Sverige. Allmänneligen bekant är att åtminstone bygden omkring Storsjön är väl uppodlad i förhållande till sitt nordliga läge. Det sätt hvarpå luckorna här utfylts är att der uppgift saknas om trädesjorden har denna antagits vara lika med höstsädesjorden, och der ingen uppgift funnits om den till odling af foderväxter använda jorden ') har denna, i likhet med det vanliga förhållandet i Norrland, tagits lika med all annan odlad jord tillsammans. 2 ) I fråga om den naturliga ängen hafva bland de norrländska länen endast Norrbottens och Vesternorrlands i sin jordbrukstatistik kunnat lemna antagliga upplysningar; för de öfriga tre hafva Skogskoniiténs (af 1870) uppgifter om inrösningsjordens utsträckning lagts till grund, i det denna minskats med den här faststälda åkervidden. I fråga om kreatursstocken äro uppgifterna så till vida fullständiga att intet helt härad alldeles»lyser genom sin frånvaro»; att ofullständigheten innanför de gifna siffrorna dock är ganska stor, åtminstone å vissa håll, är nogsamt bekant. I fråga om renarnas antal har en fördelning (i proportion till lappbefolkningen) måst göras på de båda lappmarks- ') Härvid har 1879 ära jordbruksstatistik användts såsom oiemförligt fullständigare än 1880 ars. 2 ) Gränsen mellan hvad som hör förstås med»odlad jord» och»naturlig äng» är i Norrland svårare än annorstädes att uppdraga, och en hel del jord af det senare slaget torde med tvifvelaktigt skäl vata inräknad som odlad.

74 156 Jemförelser med främmande länder. häraderna i Vesterbottens län af det för hela länet uppgifna ungefärliga antalet 40,000, och för Jemtlands län har antagits ett antal af 30 renar för hvarje lapp, i likhet med förhållandet i Vester- och Norrbottens län. För de mindre approximationer, som måst göras i fråga om vissa städer, redogöres å sid Att anställa en jemförande granskning af det olika sannolikhetsvärdet af de särskilda länens jordbruksstatistiska uppgifter förbjudes af det bristande utrymmet. Dock torde ej vara ur vägen att nämna att, efter hvad vill synas, den jemförelsevis största trovärdigheten bör tillmätas uppgifterna från Uppsala, Kronobergs, Vestmanlands, Norrbottens (!) och numera äfven Skaraborgs län, hvarimot, såsom redan är omnämdt, talen för Jemtlands län äro i hög grad osäkra, liksom äfven de för Gotlands län, samt i mer eller mindre mon äfven de från Vesterbottens, Vesternorrlands och Geneborgs och sannolikt äfven Malmöhus län. Innan vi öfvergå till en öfversigt af Sveriges olika landsdelars förhållanden torde fur jemförelsens skull fa anföras följande tal för några andra länder: ') Häraf framgår att Sverige mer än de flesta andra europeiska länder är ett öfvervägande åkerbruksidkande land, i det endast Ryssland, Danmark, Frankrike och Ungarn hafva mera åkerjord i förhållande till sin folkmängd. Endast Ryssland och Danmark hafva mer än ett helt hektar åker för hvarje inbyggare. I de egentliga fabriksländerna samt i Norge svara mot hvarje hundratal inbyggare endast hektar od- ') Talen i de båda första siffer-koll. hemtadc från den svenska texten till Richard Andres Handatlas. 2) Land och vatten; häraf förklaras för Sverige skiljaktigheten från tab. n-.r i.

75 Jemförelser med främmande länder. 157 lad jord, eller endast något mera än hos oss i Lappmarken! Man vore benägen att föreställa sig att detta besynnerliga förhållande mer än fullt skulle uppvägas af de södra ländernas större s. k. fruktbarhet. På det sätt detta förhållande vanligen uppfattas innebär det likväl ett misstag. Vår jordbruksstatistik åtminstone gifver vid handen att ett tunnland åkerjord i Norrbottens län afkastar ej obetydligt mer än ett tunnland i Malmöhus län. Och vilja vi då misstro vår jordbruksstatistik, så rycker den norska fram med den bestämda förklaringen att jorden i Finmarkens amt relatift afkastar mera än i något annat norskt amt. An vidare veta vi från Frankrike att medelskörden, pr tunnland för de särskilda sädesslagen använd jord, under åren derstädes af hvete utgjort 4 till 5 tunnor, af råg 4 tunnor, af korn 5 l! v af hafre ej fullt 7 och af potatis något öfver 30 tunnor, medan J. Arrhenius i sin landtbrukspraktika uppskattar skörden å ett tunnland svensk jord till resp tunnor hvete, råg eller hafre, 6 10 tunnor korn och tunnor potatis. Och i Ryssland ändtligen, med dess ryktbara»svarta jord», uppgår medelkorntalet af hvetet till endast 3-4, af rågen till 4-i och af vårsäden till endast omkring 3-5, J ) medan hos oss medelkorntalet för höstsäden är 7 och för vårsäden omkring 6 Y r Huru dessa öfverraskande siffror skola förklaras, få vi öfverlåta åt fackmännen. Derimot är det vår skyldighet att här meddela en annan olikhet, som äfven framgår af jordbruksstatistiken. Enligt C. E. Ljungberg kan skörden i Malmöhus län under 6 år af hvarje årtionde uppskattas till öfver medelmåttan eller god, under 3 år till medelmåttig och endast 1 år till under medelmåttan, medan Vesterbottens län under samma tidrymd får glädja sig åt endast 1 godt år och 4 medelmåttiga, men deriinot får genomgå 3 år med mindre än medelmåttig skörd och 2 missväxtår. Tryggheten för skördens någorlunda goda utfall är således söderns egentliga företräde framför norden. Omkostnaderna för jordens bearbetande och skötsel torde äfven spela en stor rol. Af allt framgår att de slutsatser som i och för sig dragas af åkerarealens proportion till folkmängden äro ganska osäkra. De hithörande talen i det följande böra alltså egentligen betraktas såsom utgångspunkter för undersökningar af mera djupgående natur. I nästan ännu högre grad gäller detta de tal, som uttrycka kreatursstockens relativa storlek i förhållande till folkmängden. Ljungberg haï påvisat att länder med relatift lägre antal kreatur än Sverige likväl uppträda såsom exporterande i fråga om ladugårdsalster, medan vårt land ännu inför dylika varor för högre belopp än det utför. Qvaliteten spelar alltså här en mycket stor rol vid sidan af qvantiteten. Att så ') Ur texten till Andres Handatlas.

76 158 Åkervidden i proc. af landets ytinnehåll. måste vara förhållandet framgår också af det enkla faktum att i annat fall skulle vår boskapsskötsel ovedersägligen hafva gått starkt tillbaka sedan detta århundrades begynnelse, ty i förhållande till folkmängden egde vårt land långt flere kreatur då än nu. Ett lika bestämdt faktum är dock att denna näringsgren, särskildt under de sista årtiondena, hos oss gjort aktningsvärda framsteg. Med den reservation, som dessa nu framstälda förhållanden innebära, gå vi att i några korta drag lemna en öfversigt af våra undersökningars resultat, och fästa oss då först vid landets uppodling, för det andra vid folkmängdstätheten, för det tredje vid den relativa åkervidden och för det fjerde vid det relativa kreatursantalet. 1. Landets uppodling. Af hela den svenska jordens yta äro, såsom af tabell n:r 2 framgår, ännu endast 7-4 proc. lagda under plog. Allbekant är, hurusom detta förhållande egentligen får tillskrifvas de stora obygderna i norra Sverige. Af Svealands areal upptager åkern 12 proc. och af Götalands 21 proc, och dessa bada landsdelar ega 92 proc. af Sveriges odlade jord samt 86 proc. af dess folkmängd. Norrland, som upptager 59 proc. af landets yta, är derimot endast till 1 proc. uppodladt och eger endast 8 proc. af Sveriges åkerjord och blott omkring 14 proc. af dess folkmängd. Häradsvis räknadt är skilnaden störst mellan Skytts härad i Malmöhus län med ej mindre än 93 proc. af sin areal npptagen af åkerjord och Enontekis härad i Lappmarken med endast 0'ui proc, d. ä. omkring nio tusen gånger mindre. Götaland eger 22 härader med mer än 50 proc. åker, deraf 15 belägna i Skåne; Svealand eger endast 2 härader, som äro så väl uppodlade, och i Norrland är maximum 13 proc, och utom detta finnas blott två härader, hvarest åkern upptager fullt 10 proc. af ytinnehållet. Götaland har 18 härader ined mindre än 10 proc. åker och Svealand 27 (deribland 3 med mindre än 1 proc); af Norrlands 69 härader sjunker denna siffra för ej mindre än 25 ned under 1 proc. Af Svealands landskaper innesluter Uppland de största vidderna med den uppodling, som i södra Europa skulle anses ungefärligen vara den normala. Men detta landskap är temligen ojemnt till sin naturbeskaffenhet. Undantages Danderyds härad l ) invid Stockholm, som hinner till 27 proc, äro kusthäraderna endast uppodlade till 7 à 11 proc, och för skogsbygdens härader vexlar talet mellan 8 och 18 proc. Annorlunda ställer sig förhållandet å det egentliga slättlandet. Der är redan minimum 18 proc. (i Långhundra härad), och två härader (Lagunda och Vaksala) stiga till öfver 40 proc, ja det sistnämnda ända till 49. Men ännu starkare uppodlad är Mälarebygden, af hvars sju härader blott ett enda, ') I det följande göres ingen skilnad mellan härad, skeppslag, bergslag och (i Dalarne och Norrland) tingslag, utan kallas de alla härad. Likaså, der ett härad är nppkalladt efter flere dithörande socknar, begagnas här endast det första sockennamnet.

77 Åkervidden i proc. af landets ytinnehåll. 159 Erlinghnndra, stannar nedanför 30 proc. (nemligen vid 27 proc), medan Asunda härad omkring Enköping hinner till jemnt 50 proc. och dermed intager den första platsen inom hela mellersta Sverige, om man endast undantager det lilla Hardemo härad i Nerike. Såsom af tabellen framgår är denna utomordentligt starkt uppodlade del af Uppland jemförelsevis ganska glest befolkad. Sådana höga tal som en del Upplandshärader uppvisar ingen trakt af Södermanland, men detta landskap är i stället särdeles jemnt och, efter våra svenska förhållanden, äfven väl uppodladt. Minimum, 14 proc, träffas å Södertörn, i Sotholms härad, som inbegriper Södertörns skärgård; maximum, 28 proc, i Selebo härad omkring Mariefred. Afven här gör sig Mälarebygdens öfverlägsenhet gällande, om än i mindre grad än i Uppland. Vestmanland består, såsom kändt är, af tvenne till naturbeskaffenhet och näringslif skarpt skilda delar, slättlandet och bergslagen. Skiinaden mellan dessa båda framgår här tydligt. I östra delen af landet fortsätter Upplandsslätten. Häraderna vid Mälaren utgöras till 25 à 42 proc. af åker; förstnämnda lägre siffra tillkommer endast Snefringe härad, som når högt upp i bergslagen. I det nordliga och vestra Vestmanland åter har naturen anvisat andra näringskällor äu jordbruket: åkerjorden sjunker hastigt ned till 11 proc. i Lindes härad och når i Nya Kopparbergs och Grythyttans härader ej öfver 3 proc. Såsom af tabellen framgår äro vexlingarne i folkmängdstätheten ingalunda lika skarpa, ty skiinaden i detta fall är ej större än mellan 22 såsom maximum och 12 säsom minimum. Det lilla Nerike är jemnt och väl uppodladt och innesluter inga andra än åkerbruksbygder. Minst odladt är Sundbo härad (13 proc), som omsluter den nordligaste viken af Vettern, mest åter det lilla Hardemo härad midt på slätten (strax vester om Halsberg), som hinner ända till 54 proc. och dermed intager första platsen i hela Svealand. Men detta härads ytinnehåll hinner också ej till en svensk qvadratmil. Synnerligen väl odladt är äfven Örebro härad (35 proc). Vermland består af tre hvarandra mycket olika bälten. Kusten vid Venern är jemnare och i det hela en god åkerbruksbygd; åkern upptager från 20 till 32 proc. Hit kunna äfven räknas Kils och Nyeds härader norr om Karlstad (resp. 22 och 16 proc.) Vida mindre uppodlade äro de vestra och inre häraderna (8 14 proc.) samt bergslagshäraderna, af hvilka dock Karlskoga, märkvärdigt nog, höjer sig ända till 15 proc, medan Fernebo härad stannar vid den mycket låga siffran 5 proc. Den nordligaste delen af Vermland, Elfdals vidsträckta härad omkring Klarelfvens öfre lopp, hvilket upptager 4,800 qvkm. eller mer än en fjerdedel af landskapets hela yta, angifver genom sin naturbeskaffenhet att man

78 160 Åkervidden i proc. af landet ytinnehåll. nalkas Dalarne och Norrland. Endast l / 50 af marken är här uppodlad, och deraf tillhör största delen den nedre Elfdalen, omkring Bådasjön; längre i norr utgöras stora vidder af fullständig ödemark. I och med Dalarne möter man likväl först den egentliga Norrlandsnaturen. Man finner bygder der icke en hundradedel af marken är lagd under plog. Ja, Särna härad, längst upp i norden, stannar vid O - o: proc; här råda fullständiga lappmarksförhållanden: åkerbruket är nedsjunket till en binäring, hvaremot kreatursstocken är stark. Äfven af Vesterdalarnes båda härader står det nordligare (Malungs) i afseende på uppodling närmast i jemnhöjd med de inre delarna af Jemtland, och det sydligare (Nås) är jemförligt med Elfdalen i Vermland. Om Osterdalarnes nordligaste del (Särna) är redan taladt. Ned imot och söder om Siljan stiger procenten men hinner äfven i det sydligaste häradet (Gagnefs) endast till 6 proc, hvilket ej hindrar att, såsom välbekant är, sjelfva strandbygden omkring Siljan är högt uppodlad och i synnerhet starkt befolkad. Ännu återstå tvenne hufvuddelar af Dalarne: Södra Dalarne och Bergslagen. Hvad den första beträffar är dess natur helt olika det öfre Dalarnes. Man finner åkerjorden upptaga ända till 32 proc. i Torsångs lilla härad, och Hedemora och ännu mera Stora Skedvi äro goda sädesbygder, likasom det gamla historiskt märkvärdiga Stora Tuna. Bergslagen åter (3 8 proc.) liknar närmast det nordligare Dalarne eller Vestmanlands bergslager., och Grangärde i sydvest, liksom Svärdsjö i nordöst, hinna ingendera fullt till 3 proc. Härmed hafva vi genomvandrat Svealands landskaper. Ofvergången till Norrland sker ifrån Uppland. I Gestrikland finna vi då ett litet landskap, som är något glesare befolkadt än Uppland men mycket mindre odladt. Hvartdera af Gestriklands båda härader stannar vid 6 proc. Något högre tal möta vi i Helsinglands kusthärader, men maximum är likväl endast 9 proc. (i Forsa), och i nordvestra delen af detta landskap ligger en stor obygd, tillhörande Ljusdals härad (2 proc). Ännu något mindre uppodladt än Helsingland är Medelpad, der man likväl träffar ej blott Norrlands utan hela Sveriges norr om Göteborg tätast bebodda härad, Sköns. Hvad uppodlingen beträffar är detta härad dock icke någon märkvärdighet från sydsvensk synpunkt, ty åkern upptager ej fullt en sjundedel (13 proc.) af dess yta, ehuru det i alla fall äfven i detta hänseende är det främsta i Norrland, och jemte det angränsande Selångers härad samt Sunne härad vid Storsjön i Jemtland det enda norrländska som hinner till 10 proc. Vestra och norra delarne af Medelpad (Torps härad, som upptager 2,800 qvkm. eller inemot hälften af hela landskapet, samt Indals) innesluta stora obygder och ega endast 2 proc. odlad jord.

79 Åkervidden i proc. af landets ytinnehåll. 161 Utefter kusten är Ångermanland ungefär så nppodladt som Helsingland och Medelpad. Men i vester och norr möter lappmarksnaturen. Ramsele ofantligt stora härad (4,200 qvkm.), som omfattar det som en kil mellan Jemtland och Lappland inskjutande -nordvestra hörnet af Ångermanland, är det ödsligaste vi ännu påträffat i Norrland, men hinner till 1 proc. och står alltså framför de nordligaste delarna af Dalarne. Det återstående kustlandet uppefter Bottniska viken, hvilket i äldre tider benämndes Vesterbotten, är, så fort man aldrig så litet aflägsnar sig från kusten, en mycket ödslig bygd. Bäst odladt är det tredje häradet i ordningen, söderifrån räknadt, eller Nysätra (6 proc), äfvensom det allra sydligaste, Umeå (5 proc). Mellan dessa båda ligger Bygdeå härad (blott 2 proc). Norr om Löfåugers härad (3 proc.) aflösa hvarandra Skellefteå och Piteå ofantliga härader, båda lika ödsliga (1 proc). Sedan finner man i Neder-Luleå en något bättre bygd (4 proc), till stor del dock blott skenbart, beroende derpå att detta härad endast består af en kuststräcka. Råneå härad, norr derom, är det enda vid kusten, som ej hinner ens till fullt 1 proc. Inuti landet finnes derimot endast ett härad som hinner så högt, nemligen Ofver-Luleå. Af de ännu återstående tre landskapen i Norrland, nemligen Herjeådalen, Jemtland och Lappmarken, hvilka icke beröra hafvet, är Jemtland det ojemförligt mest odlade. Här ligga omkring Storsjön några härader, af hvilka det lilla Sunne höjer sig till 10 proc, och Rödöns, Brunflo och Hackas till resp. 5, 4 och 3 proc. Återstoden är dock lappmarksnatur äfven här. Endast Hallens och Offerdals härader (också vid Storsjön) nå 1 proc; sedan finnes hvarken i Jemtland eller Herjeådalen något härad, som hinner ens till denna mycket blygsamma siffra, och i Lappmarken är 0 - i proc. maximum! Men häraderna nå också här upp till en sådan utsträckning, att dessa tal ej kunna betraktas såsom fullt upplysande. Lycksele härad (19,500 qvkm.) och Jockmocks (18,200) äro hvar för sig större än hela Vestergötland. Ofvergå vi så till södra Sverige, kunna ifrågavarande tal icke innehålla något egentligt nytt utöfver hvad man vet förut om dessa trakters naturbeskaffenhet. Sjelfklart är att Öst- och Vestgötaslätterna samt Skåne skola visa mycket höga siffror men Småland lägre. Hvad först Östergötland beträffar, vexlar procenttalet för de inuti landet belägna häraderna endast mellan 25 och 43 proc, om man undantager att Dals lilla härad mellan Vettern och Tåkern höjer sig ända till 69 procent. Kustlandet är något mindre uppodladt (16 och 19 proc), utom Björkekinds härad eller södra delen af Vikboland (32 proc); ännu mindre odlad är Kolmardsbygden (11 och 14 proc), om man ej räknar dit Lösings härad (29 proc), som mest omfattar slättbygd. Allra svagast odlad är

80 162 Åkervidden i proc. af landets ytinnehåll. inom Östergötland skogsbygden i söder, Kinda och Ydre härader (resp. 11 och 7 proc). VestergöUand är, såsom kändt, af mycket olika naturbeskaffenhet i norr och söder. Medan ett stort område inom Skaraborgs län, omfattande Ase, Kållands, Kinnefjerdings, Skånings, Viste och Barne härader, eller hela sydöstra delen, sammanlagdt 2,052 qvkm., till mer än hälften eller från 50 till 61 procent upptages af åkerjord, och medan siffran för de öfriga delarna af Skaraborgs län (med andantag af det lilla Frökinds härad, som stannar vid 17 proc.) vexlar mellan 24 och 41 proc. samt för nordvestra delen af Elfsborgs län mellan 17 och 34 proc, vidtager i sydöst på gränsen mot Småland ett vidsträckt område, omfattande Gäsene, As, Vedens, Bollebygds, Marks, Kinds, Redvägs och Mo härader (6,726 qvkm.), inom hvilket maximum endast är 12 proc. och minimum (Bollebygds härad) sjunker ända till 4 proc. Afven det skogiga Säfvedals härad söder om Göteborg är uppodladt endast till 1 / 10 ; ön Hisingen derimot, h vars vestra härad af gammalt räknas till Bohuslän, till 30 à 35 proc. Dalsland uppvisar oväntadt höga siffror, från 16 proc. (Tössbo) ända till 43 proc. (Sundal); blott Vedbo härad vid norska gränsen, som riktigt nog är nära lika stort som alla de öfriga tillsammans, stannar vid 8 proc. Bohuslån är starkt befolkadt men, ehuru temligen jemnt, endast medelmåttigt uppodladt: de tre nordligaste häraderna, Vette, Tanums och Bullarens, resp. 13, 14 och 7 proc, de öfriga från 17 proc. (Inlands Torpe och Tjörns) till 30 proc. (det hithörande häradet af Hisingen). Ungefär i jemnhöjd med Bohuslän står Halland (minimum 16 proc), som dock eger tvenne härader, som gå något högre, Himle omkring Varberg (38 proc.) och Viske vid Viskans utlopp (32 proc). Inom Småland står, såsom man kunde vänta, kustbygden främst, dock att Tunaläns härad omkring Figeholm ej hinner längre än till 8 proc; i öfrigt proc. Mera oväntadt är att i det hela taget den gamla Värendsbygden kommer dernäst, dock med ett undantag äfven här, nemligen det stora Uppvidinge härad i nordöstra delen af Kronobergs län, hvilket är det på odlad jord fattigaste i hela Småland (3-6 proc.) och dermed i hela Götaland. Norra Vedbo härad samt Östra härad i östra delen af Jönköpings län hinna båda till 12 proc, men i öfriga, ej nu nämnda delar af Småland vexlar siffran blott mellan 5 och 9 proc, med särskildt undantag för de båda häraderna vid Vettern af hvilka Tveta hinner till 16 proc. och det lilla Vista härad ända till 32 proc; det sistnämnda utgör egentligen en fortsättning af Östgötaslätten. I vester utbreda sig vid Vestgöta- och Hallandsgränserna de tre stora häraderna Östbo, Vestbo och Sunnerbo, 1 ) med endast 5 à 7 proc odlad jord. ') I förbigående må påpekas att Sunnerbo härad (2,600 qvkm.) är det till ytinnehållet vidsträcktaste i Götaland. Dess folkmängd åter (43,400) öfverträffas af Vadsbo härad i Vester-

81 Åkervidden i proc. af landets ytinnehåll. 163 Ön Öland är temligen väl försedd med åker, mera i sin norra del (30 proc.) än i den södra (23 proc). För Gotland skulle man säkerligen väntat sig en högre siffra än den här angifna (21 proc), och omöjligt är icke att den i verkligheten också är något högre, ehuru å andra sidan ej heller är omöjligt att den skall befinnas lägre. Om Gotlands jordbruksförhållanden hafva vi nemligen ännu ingen egentligen tillförlitlig kunskap. Blekinge, med på hvarje qvadratmil väl dubbelt så stor befolkning som Uppland, är likväl i medeltal till och med mindre uppodladt än detta landskap. Efter tabellen att döma skulle Blekinge vara en temligen jemn och enformig bygd (vexlingen är ej större än mellan 17 och 23 proc), men detta kommer sig deraf att alla dess härader följa efter hvarandra från öster till vester och således hvart och ett omfattar såväl kustbygd som alla gradationer derifrån ända upp till smålandsuaturen i norr. Går man till hvarje härad för sig finnner man alltså mycket större skilnader, i synnerhet i det vestligaste, Listers, der Mellby socken till mer än 50 proc. af sin yta består af åkerjord, medan Kyrkhult ej hinner till 10 proc. Återstår»Sveriges rikaste landskap», Skåne. På ett ytinnehåll som ej uppgår till mer än omkring 2 '/ 2 proc. af vårt land, inrymmer detta landskap ej mindre än eu sjettedel af all Sveriges odlade jord. Här äro alltså såväl af detta faktum, som ock af hvad förut härom är kändt, att vänta siffror af helt andra belopp än dem vi hittills gjort bekanskap med, och denna förmodan blir visst icke besviken. Visserligen hafva vi ännu att genomvandra tre stora härader i Kristianstads län, Norra Åsbo och de båda Göinge-häraderna (alla 14 proc), hvilka till och med i Småland ej skulle afgjordt blifva de främste; och derefter möter ett bälte, bestående af Villands, Gärds och Albo härader vid östra kusteu af Kristianstads län, Bjäre härad i vester af samma län samt de inre häraderna i Malmöhus län, inom hvilka procenten vexlar mellan 30 och 57, alltså ännu endast ungefär lika med de rikaste bygderna på Test- och Östgötaslätterna. Men der Söderåsen löper ut i Östersjön, vidtager ett bälte, som i fråga om jordens rikedom och fruktbarhet väl skuile intaga en rangplats inom hvilket land som helst i hela Europa. Alla kusthäradenrafrån och med Jerrestads vid Östersjön till och med Södra Åsbo vid Kattegat, kunna anses höra hit. Sammanlagdt upptaga de med derinom liggande städer en yta af götland, som eger 64,300 inb. eller mera än hela Gotland-, vidare också af Södra Möre härad i Småland, med 46,600, och Luggade i Skåne, med 44,200 inb. Svealands folkrikaste hårad är Fryksdals i Vermland, med 42,500 inb. Den största odlade arealen tillkommer Vadsbo härad, som eger 57,200 hektar eller nära dubbelt så mycket som Jemtlands hela län! Samma härad eger ock den största kreatursstocken (40,000 nötkr.-enh.) men dernäat följer Snnnerbo (med 35,000), som i fråga om utsträckningen of den naturliga ängeii eår vida utöfver hvarje annat härad; det eger nemligen sådan till en yta af ej mindre in 48,500 hektar eller mera än all ängsmark i Södermanland.

82 164 Naturlig äng. Folkmängdstäthet. 3,898 qvkm., af hvilken 295,760 hektar, eller 76 proc, utgöras af ypperlig åkerjord, och bebos af 330,400 menniskor (deraf landsbefolkning 244,500 och stadsbefolkning 85,900), d. ä. i medeltal 85 inb. på hvarje qvkm., eller ej långt ifrån medeltalet för Italien. Inom detta område finnas tre härader, der åkern upptager»blott» 63 à 65 proc, men för de öfriga äro talen i ordning 74, 76, 78, 79, 79, 80, 82, 83, 90 och 93 procent! De båda sista, förvånande talen tillhöra Oxie och Skytts härader, invid och söder om Malmö. Tabellerna i det följande innehålla äfven uppgift om utsträckningen af den naturliga ängen. De kunna likväl knappast anses vara så tillförlitliga att mera speciela slutledningar af dem skulle kunna dragas, och ett försök i denna rigtning förbjudes dessutom af utrymmet. Det torde alltså endast böra påpekas att den naturliga ängen, som i jemförelse med åkerjorden merändels intager en mindre utsträckning, likväl i Dalarne, i alla de norrländska landskaperna utqm Helsingland, samt i Småland är större än åkervidden. Fullföljes jemförelsen häradsvis, befinnes samma förhållande utom i nyss nämnda landsdelar ega rum äfven i de fyra nordligare häraderna i Koslagen, i Orbyhus, Våla och Närdinghundra härader inom den uppländska skogsbygden, i tre af Vestmanlands bergslagshärader, Elfdals härad i Vermland, samt Södra Helsinglands Vestra härad och Ljusdals härad i Helsingland; ja till och med å några ställen i Götaland, äfven utanför Småland, eger samma förhållande rum nemligen i Ydre härad af Östergötland, åtta härader i Vestergötland i den trakt som gränsar till Småland, och slutligen äfven i Norra Åsbo och Vestra Göinge härader af Skåne. I de landskap, för hvilka detta förhållande ofvan angafs såsom regel, förekomma derimot åtskilliga härader, som göra undantag, nemligen i Dalarne hela Södra Dalarne (utom Säters härad), Sundborns och Kopparbergs härader i Bergslagen och Gagnefs härad i Osterdalarne; i Medelpad Njurunda, Sköns och Selångers härader, alla belägna vid kusten); samt i Ångermanland Gudmundrå, Nora och Boteå härader. I Herjeådalen, Jemtland, Vesterbotten och Lappland förekommer intet dylikt undantag. I Småland ändtligen afvika alla kusthäraderna (utom Södra Möre) och likaså Vista härad vid Vettem och Handbörds härad inuti landet, hvarimot regeln står fast för samtliga öfriga femton härader som icke beröra kusten. 2. Folkmängdstätheten. Utöfver hvad i det föregående redan å ett eller annat ställe är anfördt torde endast böra uppmärksammas, hurusom i allmänhet taget folkmängdstätheten hos oss befinnes stå i ett ganska nära beroende af landets uppodling, hvilket utvisar jordbrukets öfvervägande betydelse i förhållande till de öfriga näringarna. Att

83 Åkervidden jemförd med folkmängden. 165 dock förskjutningar i den ena eller andra rigtningen förekomma inhemtas af den kolumn som uttrycker åkerviddens förhållande till folkmängden, hvilken kolumn ju skulle innehålla ett konstant tal, om folkmängdstätheten endast och allenast bestämdes af uppodlingsprocenten. För en utförligare kännedom om folkmängdstätheten hänvisas till häftet 59 af Statistisk Tidskrift, hvarförntom den under utgifning varande andra delen af berättelsen om 1880 års folkräkning kommer att härutinnan tillhandahålla ett fullständigt material. 3. Den relativa åkervidden. Af tabell n:o 1 inhemtas att den odlade jorden i Sverige numera kan anses upptaga (minst) 2,990,000 hektar, så att, då landets folkmängd uppgår till 4,570,000, mot hvarje hundratal inb. svara 65 hektar odlad jord. Vexlingarna i detta fall äro i Svealand störst mellan Trögds härad i Uppland med för hvarje hundratal inb. 200 har och Särna härad i Dalarne med 19 har; i Norrland mellan 84 har Selångers häradaf Medelpad och 6 har i Enontekis härad af Lappmarken; i Götaland mellan 180 har i Skånings härad af Vestergötland och 23 har i Bollebygds härad likaledes i Vestergötland. Om än dessa vexlingar äro ganska stora, innebära de dock en högst betydande reduktion af de oerhörda skilnader, som kunna iakttagas mellan de högsta och de lägsta graderna af folkmängdstätheten. A). Sammanfattas de härad i hvilka mot hvarje hundratal inb. svara minst 150 har åker, alltså mot hvarje inb. minst 1 ', liar odlad jord, befinnas de vara: a) alla de härader inom Uppsala län, som beröra Mälaren, äfvensom de fyra östligare häraderna vid Mälaren inom Vestmanland, alltså tillsammans 8 härader af de 13 på norra Mälarestranden ; b) alla häraderna på slättlandet inom Uppsala län, med undantag af Rasbo men med tillägg af Simtuna härad, som hör till Vesterås län; c) Ase, Kållands och Skånings härader på Vestgötaslätten omkring och vester om Skara samt d) enstaka Hardemo lilla härad i Nerike och Dals härad invid Vadstena i Östergötland. Sveriges båda äldsta kulturbygder, hvars medelpunkter ju voro Uppsala i mellersta Sverige och Skara i Götaland, gifva sig alltså än i dag tillkänna såsom de renaste åkerbruksbygderna i vårt land. I synnerhet gäller detta omgifningarna omkring Uppsala, hvilkas inbyggare förfoga öfver ojemförligt större odlade vidder än någon annan trakt i Sverige. Trögds härad, den lilla i Mälaren söder om Enköping utskjutande halfön, eger ända till 200 hektar åker för hvarje hundratal af sin folkmängd, "Vaksala härad utanför Uppsala, likasom Tuhundra utanför Vesterås ega 199, Asunda härad vid Enköping 193 och Ytter-Tjurbo i Vestmanland 191, alla

84 166 Åkervidden jemförd med folkmängden. dessa härader alltså mera än maximum i Sveriges södra landskap, hvilket, såsom redan är nämndt, utgör endast 180. B). Utsträckes blicken till att omfatta alla de nejder inom Sverige som ega fullt 1 hektar åkerjord för hvar och en af sina inbyggare, vidga sig naturligtvis de nyss funna oaserna, och komma att utgöra följande större områden: a) All bygd omkring Mälaren. Gränslinje: från Stockholm ungefärligen upp till Dannemora; derifran åt vester, omslutande hela den del af Vestmanland som tillhör Vesterås län, utom Vagnsbro härad och de båda bergslagshäraderna; Fellingsbro härad inom Örebrodelen af Vestmanland, Glanshammars, Örebro, Grimstens och Hardemo härader i Nerike samt hela Södermanlands län med undantag af Oppunda och Villåttinge härader i vester; dessutom äfven Oknebo i Södertörn; b) Hela Ostgötaslätten alltså Östergötland med afräkning af först de tre häraderna vid Kolmården, och vidare Hammarkinds härad sydligast vid kusten, södra skogsbygdens båda härader Kinda och Ydre, och undan tagsvis äfven Aska härad, som väl tillhör slätten men som eger en mycket talrik industriel befolkning i Motala. Med Östgötaslätten sammanhänger Vista härad i Småland. På andra sidan om Vettern hörer hit den stora Vestyötaslätten, d. v. s. hela Skaraborgs län utom det lilla Frökinds härad (och Vilske, som dock hinner sä nära som till 0.9 9), samt utom norra delen af Vadsbo; ') hit höra äfven Bjerke härad inom Elfsborgs läns rågång samt Sundals härad i Dalsland; c) Halland, med undantag af de båda nordligaste häraderna (samt Tönnersjö, som dock hinner till 0-97); vidare hela Skåne, när inan fråndrager de härader, som beröra Hallands- och Smålandsgränserna. Enstaka undantag gör äfven det af Söderåsen uppfylda Albo härad vid Östersjön; d) Norra hälften af ön Oland och hela ön Gotland; e) Slutligen - mera enstaka äfven fyra af de sex Vermlandshäraderna vid Venern en fortsättning alltså af Vestgötaslätten; samt två små härader i Dalarne, vid och omkring sjön Runn. Dessa äro således Sveriges egentliga åkerbruksbygder, i hvilka åkerbruket intager en afgjordt beherskande ställning i förhållande till de andra näringarna. Härvid bör imellertid icke förgätas att städernas folkmängd icke är tagen i betraktande, och att industri och handel stundom hafva uppslagit sina bopålar midt uti den rikaste sädesbygden, såsom fallet är t. ex. med Norrköping och Motala. C). Såsom ofvan är visadt uttrycker riksmedeltalet för Sverige att mot hvarje hundratal inb. svara 65 har odlad jord, d. ä. ungefär i / 3 har ') Medeltalet för hela det stora Vadsbo härad är visserligen endast 89 hektar pr hundra inb., men härtill torde väl egentligen den norra delen, Tivedstrakten, vara vållande

85 Åkervidden jemförd med folkmängden. 167 på hvarje inb. De trakter der talet faller under ett helt hektar pr inb. men öfver ett hälft, äro således icke från svensk synpunkt mera skarpt markerade hvarken såsom starka eller svaga åkerbruksbygder, men der talet går under t. ex. ett hälft hektar, betecknar det tillvaron af en för svenska förhållanden mera betydande utveckling af någon annan näringsgren än åkerbruket eller också angifver det för den ifrågavarande bygden ett jemförelsevis mindre godt ekonomiskt tillstånd. Såsom redan är nämndt, behöfvas upplysningar från en mångfald af källor innan man kan afgöra hvilken af dessa slutsatser bör tillämpas i fråga om hvarje särskild hithörande trakt af vårt land, och detta kan således här icke komma i fråga. Att frågan icke är lätt visar sig exempelvis om man tänker sig förhållandet mellan Småland och Blekinge. Allmänna meningen är ju att Blekinge är en ganska välmående bygd, under det den småländska fattigdomen är blifven till ett ordspråk: nu befinnes likväl den relativa åkervidden i båda landskapen vara mycket låg och lägst i Blekinge. (Och hvad kreatursantalet angår står Blekinge till och med långt efter.) Hvaruti består då det företräde hos det Blekingska landet, som förmår bereda dess inbyggare deras högre välstånd i jemförelse med deras grannar, småländingarna? 'Utan att kunna inlåta oss på dylika intressanta undersökningar, som ligga utom vårt ämne och öfver vår förmåga, inskränka vi oss till att uppräkna de trakter inom vårt land, som falla inom ifrågavarande kategori, d. v. s. ega mindre åkerjord än att densamma motsvarar ett hälft hektar pr inb. Hit höra då först en del kustbygder, nemligen två härader i Roslagen (Frötuna och Väddö), Gestriklands Östra härad, tre af Blekinges härader, nemligen alla utom Listers, Göteborgsdelen af Vestergötland samt Tjörns, Orusts Vestra härad och Sotenäs härad i Bohuslän, i hvilka alla sjöfart och fiske (och i Göteborgstrakten industrien) väl få anses gifva sysselsättning och uppehälle åt en så stor del af befolkningen, som öfverstiger hvad man till följd af den odlade jordens utsträckning skulle kunna vänta. Vidare höra hit större delen af våra bergdager, nemligeu fyra af de sex bergslagshäraderna i Vestmanland, hela bergslagen i Dalarne utom Kopparbergs härad, samt Fernebo härad i Vermland. Men hnfvuddelen af det hithörande området bilda dock de stora mindre fruktbara nejderna i norra Sverige samt i Småland och Vestergötland. Dessa utgöras i norra Sverige af två större härader i Vermland (Fryksdals och Elfdals), af hela Öster- och Vesterdalame, två härader i Helsingiand (Enångers och Södra Helsinglands Vestra), fem härader af sju i Medelpad (undantag: Selångers och Ljustorps), nio härader af elfva i Ångermanland (undantag: Nora och Boteå), sexton härader af aderton i Vesterbotten (undantag: Umeå och Nysätra), Herjeådalens båda härader, Jemtland med undantag af fem härader omkring Storsjön, samt slutligen hela

86 168 Relativa kreaturaantalet. Lappmarken. I södra Sverige hela Kronobergs län utom Norrvidinge härad, som hinner till 0.54; vidare Östbo, Vestbo och Vestra härader i Jönköpings län samt Tunaläns och Aspelands i Kalmar län; ändtligen hela Elfsborgs län söder om en gränslinje dragen ungefär en mil nedanom vestra stambanan, 1 ) äfvensom Vedbo stora härad i Dalsland och Bullarens i Bohuslän. I många trakter inom dessa stora delar af vårt land får boskapsskötseln eller skogsbruket eller båda i förening ersätta hvad som den mer eller mindre karga jorden nekar, och mångenstädes torde denna ersättning också vara riklig nog. Tydligt är dock att inom detta område också äro att finna de verkligen fattigaste bygderna i landet. Imellertid gifves ock en annan faktor, som vid dylika afgöranden icke får förglömmas, nemligen arten af jordens fördelning. D). Det gifves slutligen några trakter der åkerjordens utsträckning är så ringa att mot hvarje inb. ej ens STarar l / t hektar odlad jord. Dessa äro ej flere än: i Svealand: Nya Kopparbergs och Grythyttans härader i Vestmanland, samt Grangärde, Elfdals och Särna härader i Dalarne; i Norrland: Sköns härad i Medelpad, Svegs i Herjeådalen, Undersåkers i Jemtland, Skellefteå, Råneå, Neder-Kalix, Norsjö, Ofver-Kalix, Öfver-Torneå och Korpilombolo i Vesterbotten och alla lappmarkshäraderna utom Arvidsjaurs och Jockmocks; i Götaland: ett enda härad, nemligen Bollebygds i Vestergötland. I fråga om dessa trakter åtminstone torde kunna säaas att åkerbruket spelar rolen endast af en binäring. De hithörande häraderna i Svealand äro dels bergslager, dels utgöras de af de norra obygderna i Dalarna. Bland Norrlandshäraderna finner man en af Sveriges förnämsta industriorter, Sköns härad i trakten af Sundsvall. 4. Relativa kreatursantalet. Märkligt nog är antalet nötkreatursenheter i Sverige nästan alldeles detsamma som hektartalet af den odlade jorden, så att mot hvarje hundratal inb. svara i medeltal 64 nötkreatursenheter mot 65 har åkerjord. Uppgifterna angående kreatursantalet äro imellertid i allmänhet ofullständigare än de som angifva den odlade jorden och äro derför vida vanskligare att lägga till grund för slutledningar. Exempelvis kan anföras att när Kalmar läns södra hushållningssällskap år 1881 lyckades finna en särdeles noggrann oeh med ortens förhållanden förtrogen bearbetare af jordbruksstatistiken för Ölands Norra Mot, så höjdes dess kreatursstock med ens från 20,600 nötkreatursenheter till nära 27,000, och det efter ett så utomordentligt dåligt foderår som ) Likaså bör anmärkas att siffrorna för kreatursstocken, som afse det bestående antalet vid hvarje års slut, icke kunna lemna någon föreställ- ') Bedraga härad omkring Ulricehamn når dock till 55 har pr 100 inb. J ) Antalet svin höjdes frän 2,163 till 6,570!

87 Relativa kreatursantalet. 169 ning om ladugårdarnas afkastning under året, hvadan den kreatursgödning för export, som mer och mer börjar i stor skala idkas i södra Sverige, bär icke har kommit att tagas med i beräkningen. Såsom en antydan om hvad en sådan ofullständighet kan innebära, må anföras hurusom enligt 1878 års jordbruksstatistik ensamt Madesjö socken i Södra Möre härad afsatte 2,000 slagtoxar, medan antalet vid årets slut underhållna oxar inom socknen uppgick till endast 1,100. Enligt jordbruksstatistikens uppgifter imellertid, sådana de nu äro, vexlar kreatursstockens styrka i förhållande till folkmängden icke i lika hög grad som de motsvarande talen för åkervidden, allt under förbehåll att Lappmarken får behandlas såsom ett land för sig utan jemförelse med det öfriga Sverige. Hvad nemligen först Lappmarken angår, så komma i medeltal ungefärligen 30 renar på hvarje lapp, hvilket här räknas lika med 6 nötkreatursenheter, så att i vårt nordligaste härad, Enontekis, der lapparna utgöra så godt som hela befolkningen, mot hvarje hundratal inb. svara ej mindre än 612 beräknade nötkreatur, mot i medeltal för hela Sverige, såsom nyss är nämndt, 64. Lemna vi åter Lappmarken finnes detta tal i det öfriga Norrland vexla mellan 136 i Hede härad af Herjeådalen och 25 i Sköns härad af Medelpad, i Svealand mellan 147 i Orsa härad och 22 i Vika härad, båda i Dalarne, och i Götaland mellan 137 i Ölands Norra Mot och 34 i östra häradet på ön Hisingen. Och skulle således på detta sätt landskapet Dalarna innesluta hela landets såväl maximum som minimum, hvilket dock med afseende på minimum har föga betydelse, då dels det ifrågavarande häradet (Vika) är ganska litet, dels dess stora folkmängd är framkallad genom de derinom belägna mycket storartade sågverken vid Korsnäs. Imellertid finner man på detta sätt tillvaron af en skarpt utpräglad liten industribygd vid Runn3 stränder af samma slag som Sköns industribygd vid Sundsvall. I fråga om den senare torde i förbigående böra anmärkas att den synes af alla Sveriges landsändar minst basera sin tillvaro på landtbruket, ty ej blott dess kreatursstock utan äfven dess åkervidd ligga mycket nära intill landets resp. minima, under det i allmänhet hos oss ett lågt tal för jorden motsvaras af ett åtminstone medelmåttigt för kreatursuppsättningen. Vår renaste industriort är alltså att finna ända uppe mellan den 62:a och den 63:e breddgraden, ett talande intyg om skogsindustriens ofantliga betydelse i vårt land. Såsom ofvan nämndes svarar antalet beräknade nötkreatur i Sverige ganska nära till hektartalet odlad jord. Ett enkelt sätt att utfinna de trakter af vårt land, der boskapsskötseln efter våra förhållanden räknadt får tillmätas en något större betydelse, är då att uppsöka de fall då antalet nötkreatnrsenheter Sfverstlger den i hektar uppmätta åkerjorden. Detta finnes vara händelsen: Stal. Tidshr. 66:te haft. 2

88 170 Relativa kreatursantalet. inom Uppland i de fem nordligare kusthäraderna i Boslagen samt inom alla skogsbygdens härader, med undantag af Lyhundra, som dock har båda talen i det närmaste lika; inom Södermanland i Sotholms härad af Södertörn; inom Nerike i Askers härad (högst obetydlig skilnad); inom alla Vestmanlands bergslagshärader utom Lindes, inom Fernebo bergslagshärad samt Elfdals härad i Vermland samt inom fyra af de sex häraderna i Dalarnes bergslager; inom Öster- och Vesterdalarnas alla härader; inom hela Norrland med undantag allenast för tre härader i Helsingland (Södra Helsinglands Östra, Bergsjö och Jerfsö), två i Medelpad (Ljustorps och Selångers) och ett i Ångermanland (Gudmundrå); inom Östergötland i Finspånga läns härad vid Kolmården samt Kinda och Ydre härader, som utgöra den södra skogsbygden; inom hela Småland, Oland och Blekinge, med undantag allenast för det lilla Vista härad vid Vettern samt Norra Tjusts härad (??), der de båda talen nästan sammanfalla; inom hela det stora, i det föregående redan fiere gånger omnämnda ofruktbara området i sydöstra Vestergötland, nemligen häraderna Aie, Frökinds, Gäsene, Kullings, Bollebygds, Vedens, As, Redvägs, Mo, Kinds och Marks; i Vedbo härad i Dalsland; i Hallands båda nordligaste härader (Viske och Fjäre), Göteborgsdelen af Vestergötland och hela Bohuslän med undantag af Orusts Östra härad samt Lane, Tunge och Sörbygdens; samt slutligen inom Norra Åsbo och de båda Göingehäraderna i norra Skåne. Dessa äro alltså de trakter der boskapsskötseln har den jemförelsevis största betydelsen, nemligen i jemförelse med åkerbruket. Deraf följer naturligtvis ej att samma bygder alltid skola visa de högsta kreaturstalen i och för sig. Tvärtom fastän väl boskapsskötseln får anses proportionsvis vara af större vigt för Norrland än för södra Sverige, kan Norrland egentligen icke sägas ligga öfver i fråga om kreatursstockens relativa storlek; ty ontman frånräknar lappbefolkningen uied dess renhjordar, sjunker det relativa kreaturstalet för Norrland, som nu ligger ungefärligen vid medeltalet, ned till något derunder. Derimot finnas nejder der boskapsskötseln (efter kreaturstalet räknadt) är långt högre uppdrifven än i de ofvan nämnda, men som äro så rikligen utrustade med näringskällor, att åkerjorden på samma gång visar ännu långt högre tal och således i alla fall reducerar boskapsskötselns betydelse till att blifva en mindre. Sammanfatta vi då slutligen de bygder i vårt land der på en gång mot hvarje inb. svarar minst 1 hektar odlad jord och minst 1 beräknadt nötkreatur, så befinnas dessa vara följande:

89 Relativa åkervidden och kreatursantalet. 171 Uppsala läns samtliga elfva härader vid Mälaren och på slättlandet, med undantag af att Håbo och Norunda brista högst obetydligt resp och 0.98 i st. f. l - oo i fråga om kreaturstalet; härtill kommer Simtuna härad på slätten, hvilket tillhör Vesterås län; Ytter-Tjurbo, Siende och Tuhundra härader vid Mälaren i "V estmanland; Hanekinds och Åkerbo och möjligen ännu ett eller annat härad i Östergötland; On Gotland, Olands Norra Mot samt Herrestads, Rönnebergs, Frosta och Södra Åsbo härader i Skåne. Ifrågavarande utomordentliga förhållande visar sig alltså på fastlandet nära nog vara en specialitet för omgifningarna omkring Mälaren eller egentligen norra Mälarestranden, men derjemte är det mycket vanligt också å de båda stora öarna i Östersjön och förekommer här och hvar äfven å Östgöta samt skånska slätterna. 1 ) Till sist påtvingar sig sjelf den anmärkningen att vill man vinna en verklig föreställning om landtbruksförhållandena i vårt land, så äro till och med häraderna alltför stora landområden, och det återstår endast att upptaga en granskning socknevis. En sådan torde till en början lättast utföras under form af monografier öfver särskilda län eller landskaper. Härvid torde då ock böra tagas i betraktande de slag af jord, som utrymmet här hindrat oss att behandla, nemligen den skogbärande marken och impedimenten. ') I det nästan mer än något annat europeiskt land (möjligen med undantag af Rumänien) öfvervägade landtbruksidkande Danmark är detta hos oss mycket sällsynta förhållande regel, ty i medeltal för hela landet svara derstädes mot hvarje hundratal inb. 119 hektar åker och 104 nötkreatursenheter, pä Jntland särskildt t. o. m. resp. 150 och 130!

90 172 Tab. N:r 1. Tab. N:r 1. Sveriges uppodling och kreatursantal. Landskapsvis, absoluta tal. ') Hed tillägg af inoanvattnen är rikets hela areal 442,818 qvkm.

91 Tab. N:r Tab. N:r 2. Sveriges uppodling och kreatursantal. Landskapsvis, relativa tal. ') Denna kolnmn angifver således hnrn många % af marken som ära uppodlade.

92 174 Tab. N:r 3. Tab. N:r 3. Sveriges uppodling och kreatursantal. Landsbygden, häradsvis. Anm. Siffrorna framför häradsnamnen utmärka länsindelningen; 2: betyder att häradet tillhör Stockholms län (1 = Stockholms stad), S: Uppsala län och 19: Vestmanlands län.

93 Tab. N:r Anm. a: Stockholms län; i: Södermanlands län; 18: Örebro län; 19: Vestmanlands län (framför häradsnamnen).

94 176 Tab. N:r 3. Anm. 17: Vermlands län; 18: Örebro län; 19: Vestmanlands län; 20: Kopparbergs län (framför häradsnamnen).

95 Tab. N:r : Kopparbergs län; 21: Gefleborgä län; 22: Vesternorrlands län (framför härads- Anm. namnen).

96 178 Tab. N:r 3. Anm. 22: Vesternorrlands län; 23: Jemtlands län; 34: Vesterbottens län; 25: Norrbottens län (framför häradsnamnen).

97 Tab. N:r Anm. 5: Östergötlands län: 23: Jemtlands lan-, 24: Vesterbottens län; 25: Norrbottens län (framför häradsnamnen).

98 180 Tab. N:r 3. Anm. 5: Östergötlands län; 14: Göteborgs och Bohus län; 15: Elfsborgs län; 10: Skaraborgs län (framför häradsnamnen).

99 Tab. N:r Anm 6: Jönköpings län; 18: Hallands län; 14: Göteborgs och Bohus län; 15: Elfsborgs län (framför häradsnamnen).

100 182 Tab. N:r 3. Anm. 6: Jönköpings län; 7: Kronobergs län; 8: Kalmar län; 9: Gotlands län; U: Hallands län (framför häradsnamnen).

101 Tab. N:r Anm. 10: Blekinge län; 11: Kristianstads län; 12: Malmöhus län (framför häradsnamnen). Anmärkningar till tabb. X:r 3 och 4. ') Denna kolumn angifver således hnrn mänga % af marken som äro uppodlade. 2) Här sammanfattas nnder detta namn, liksom i äldre tider varit händelsen, endast kustbygden; nnmera förstås vanligen med»roslagen» hela den del af Uppland, som tillhör Stockholms ]4n. a ) Når fram till kosten. 4) De tre häraderna i Södertörn beröra äfven Östersjön. s ) Vid Mälaren ligger dessutom Oknebo härad i Södertörn. ) Berör Hjelmaren. ^ En femtedel af Hardemo sockens jord och kreatur är öfverflyttad på Grimstens härad; denna socken är nemligen i jordbruksstatistiken förd odelad på Hardemo härad. Jfr anm. 33. Orsaken till det nndantag som här göres är Hardemo härads ringa storlek, hvilket

102 184 Tab. N:r 4. Tab. N:r 4. Sveriges uppodling och kreatursantal. Städerna, landskapsvis. 34 ) nödvändiggör större precision. 8 ) Vid Vettern. 9 ) Eger endast en obetydlig kuststräcka.,0 ) Går långt in i landet. ") Når äfven Hjelmaren 12 ) Bergslagen i Dalarne består af två från hvarandra skilda områden, af hvilka de tre första häraderna bilda det ena (nordöstra), de tre sista det andra (nordvestra). 13 ) Berör hafvet helt obetydligt. u ) Går långt in i landet. 15) Till Norsjö härad i Vesterbotten hör äfven Mala kapell i Lappmarken, och äro dess ytinnehåll (1,868 qvkm.), folkmängd (1,508 inb.), åkervidd (125 har) och kreatnrstal (2,344) ofvan inräknade i motsvarande tal för Norsjö härad, hrarimot dess areal af natnrlig äng är inbegripen i siffran för Arvidsjaurs härad i Lappmarken, hvarifrån den ej knnnat skiljas.,6 ) Går ända till norska gränsen och berör blott obetydligt Storsjön. ") Berör äfven Storsjön ehuru mycket obetydligt. 18 ) Den för Juckasjärvi och Enontekis härader gemensamt angifna arealen är fördelad med 2/ 3 på det förra och \/ 3 på det senare, enligt Stat. Tidskr. h. 47, anm. 3, sid ") Antalet kreatur är i Östergötland ej kändt annat än för de olika hnshållningsgillena, af hvilka flere omfatta två härader. 20 ) Siffrorna inbegripa Motala stad. 21 ) Berör egentligen endast nedre delen af Götaelf. ") Vadsbo härad ligger mellan Venern och Vettern. 23 ) Tillhör Jönköpings län och räknas derför nu vanligen till Småland. u ) Beröres af en långt inskjutande hafsvik. M ) Alla häraderna i Halland beröra hafvet. 26 ) Sträcker sig ganska långt inåt landet. ") Det gamla historiska namnet på dessa fem härader, som nu, jemte Sunnerbo, utgöra Kronobergs län. 28 ) Nordöstra delen af Jönköpings län samt det inre af Kalmar län. 20 ) Öland är äfven indeladt i härader (Åkerbo, Slättbo och Runstens i Norra motet, Algntsrums, Möckleby och Gräsgårds i Södra motet), men vanligen sidoställas de båda»möten» med häraderna på fastlandet, hvilket här ock torde vara fullt tillräckligt. ""J Talen för Gotland kunna icke fördelas på de båda häraderna, det Norra och det Södra. Talet i kol. 6 inbegriper staden Visby. ") Alla häraderna beröra hafvet. 3 2 ) Sträcker sig långt inåt landet. ") I Malmöhus läns jordbruksstatistik äro alla socknar förda odelade på något af

103 Anmärkningar. 185 häraderna; för att förekomma allt för stora olikaeter meå de verkliga häradasummorna hafva vi här förlagt Annelöfs socken till Onsjö härad i stället för Rönnehergs, och Qvistofta frän Rönnebergs till Xnggnde, hvarjemte Kågeröd förlagts till Lnggude härad, dit den ojemförligt största delen hör, och icke till Rönnebergs. Någon ändring af de verkliga siffrorna för ytinnehåll och folkmängd har dock ej ansetts behöflig, dä nemligen skilnaderna efter ofvan nämnda modifikationer äro temligen små, och dessutom uppgifterna om åkerjorden och kreatursantalet väl ej äro så tillförlitliga att ett noggrannare förfaringssätt sknlle löna mödan. Af samma skäl har äfven för öfriga län intet afseende fästs vid i jordbruksstatistiken här och hvar förekommande upplysningar om sockendelar, som förts på andra härad än de rätteligen tillhöra; oegentligheterna i detta fall äro nemligen efter all sannolikhet långt flere än som hushållningssallskapernas upplysningar gifva vid handen. Jfr emellertid anm ) Uppgifterna om städernas jordbruksförhållanden äro mycket ofullständiga. Ser uppgift i jordbruksstatistiken alldeles saknas om vidden af åker och äng, har begagnats Skatteregleringskomiténs promomoria N:o 23, i hvilkeu förekommer för hvarje stad i riket uppgift om åker och naturlig äng i en summa, hvarefter denna summa fördelats på de båda egoslagen i samma proportion som för öfriga städer inom samma län. För Malmöhus läns städer har likväl hela den ifrågavarande ytvidden antagits vara åkerjord. Der uppgift om kreatursstocken saknas, har den beräknats efter»den reducerade inegovidden» (åker + '/i äng), under antagande af samma proportion till denna som inom länets öfriga städer, eller för Malmöhus läns det nästgränsande länets (Kristianstads). För Visby har antagits samma proportion mellan åker och äng som å Gotlands landsbygd, hvaremot dess kreatursstock ej kunnat frånskiljas landsbygdens.

104

105 FOLKMÄNGDEN OCH FOLKÖKNINGEN SKANDINAVIEN I KRITISK UNDERSÖKNING AP HJALMAR GULLBERG OCH GUSTAV SUNDBÄRG. LA POPULATION ET SOS ACCROISSEMENT EN SCANDINAVIE POUR ON RÉSUMÉ EN FRANÇAIS VOIR PAGE 106. STOCKHOLM, KONGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

106

107 FOLKMÄNGDEN OCH FOLKÖKNINGEN I SKANDINAVIEN UNDER TIDRYMDEN Föreliggande arbete utgör ett försök att dels bestämma folkmängden inom hvart och ett af de tre skandinaviska länderna vid slutet af h varje år, som förflutit sedan 1815, dels framleta och närmare fixera de olika faktorer, hvilka direkt konstituerat den sedan nämnda tid förefunna folkmängdsförändringen. Härvid hafva vi i fråga om det förstnämnda begreppet, eller»folkmängden», fattat vår uppgift inskränktare, än man väl skulle kunna göra, i det vi icke tagit hänsyn till befolkningens gruppering efter kön, ålder, civilstånd o. s. v., ej heller dess fördelning på land och stad, olika administrativa områden m. m., utan endast till sjelfva folkmängdssummorna för hvarje särskildt land och för Skandinavien i dess helhet. Deremot hafva vi fattat begreppet»folkökning» vidsträcktare, än man plägar, så till vida nemligen att vi särskildt behandlat antalet födde och aflidne. Ämnet kommer alltså att omfatta några af de första och enklaste af de tal, med hvilka man vanligen börjar en befolkningsstatistisk undersökning, och vårt mål dermed skulle vara vunnet, om denna lilla afhandling komme att betraktas såsom en inledning till en jemförande skandinavisk befolkningsstatistik, på hvilken inledning en mera djupgående forskning sedan kunde känna sig manad att bygga vidare. Beträffande anordningen af tabellerna, hvilka här äro hufvudsaken, har vår sträfvan siått ut på att göra dem i möjligaste måtto öfversigtliga, så att resultaten måtte utan någon vidlyftigare upplysande text springa den läsare i ögonen, som har tålamod och intresse att taga dem i närmare skärskådande. Den text, som förutskickas, är endast ämnad att gifva en föreställning om tabellernas innehåll och naturligtvis icke afsedd att göra ett studium af dessa öfverflödigt. I textens första atdelning skola vi något utförligare redogöra för det sätt, hvarpå vi kommit till de framlagda resultaten, och i den andra i korthet påpeka några synpunkter, ur hvilka dessa tal kunna fattas. Siat. Tidskr. Sappl

108 2 Tabellernas anordning. I. Tabellerna äro fördelade i tvenne serier, af hvilka den första i åtta tabeller (N:r 1 8) innehåller folkraängdsbeloppen samt de absoluta talen för folkökningen, och den andra serien i sex tabeller (Litt. A F) angifver de relativa talen för folkmängdens förändringar, hvarförutom äro tillagda fyra bilagor. Alla tabellerna äro i hufvudsak anordnade efter samma plan, så att samma år och perioder öfverallt återkomma, med undantag likväl för tvenne tabeller, eller dem som behandla omflyttningen. Vid dessa ha vi i fråga om tidrymden före 1850 endast upptagit femårs- och större perioder och icke, såsom annars, jemväl hvarje enskildt år, af skäl som längre fram skola omnämnas. De år och perioder, som (med nämnda undantag) i hvarje tabell innehållas, äro följande: a) Hvart och ett enskildt år från och med 1815 till och med 1880; b) Femårsperioderna, från jemnt femtal af år räknadt, alltså , o. s. v.; c) Tioårsperioderna, dels från 1815 (således: , o. s. v.), dels från 1820 ( , o. s. v.); d) Tjuguårsperioderna, med utgång från hvarje jemnt fem- och tioårstal, således , , o. s. v,; e) De båda perioderna och , hvilka ungefärligen kunna betraktas såsom den här studerade tidrymdens båda hälfter; f) Tidrymden , eller det första halfva århundradet efter Sveriges och Norges förening, omfattande på samma gång tiden före utvandringens uppträdande i dess nuvarande ofantliga utsträckning; och slutligen g) flela tidrymden , uttryckt i ett enda medeltal. För större öfversigtlighets skull framställas dessa perioder i tabellerna i omvänd ordning mot den, i hvilken de här anförts. Måhända torde någon anse dessa många sammanfattningar onödigt vidlyftiga och särskildt utdöma de dubbla serierna af tioårsperioder samt de successivt i hvarandra ingripande tjuguårsperioderna såsom onödiga. Beträffande dock de tvafaldiga tioårsperioderna (med utgång från både 1815 och 1820) talar för deras bilehållande den enkla omständigheten, att till följd af de faststälda årtalen för folkräkningarna den norska sta-

109 Tabell N:r 1. 3 tistiken alltid räknar tioårsperioderna på det ena sättet 1815, 1825, 1835 o. s. v. men den svenska deremot på det andra 1820, 1830, 1840 o. s. v. Och beträffande de successiva tjuguårsperioderna ( , , o. s. v.) tro vi, att de vid närmare undersökning skola befinnas mera lätt och tillförlitligt än någon annan gruppering ådagalägga utvecklingsgången, hvilken man ofta nog har svårt att följa vid sammanställande af endast de tjuguårsperioder, som falla helt och hållet utom hvarandra. För öfrigt bedja vi läsaren sjelf af dessa tabeller öfvertyga sig om, huru lätt det är att med siffror bevisa nära nog hvad som helst, allenast man»förstår att välja sina femårsperioder», och att således största möjliga säkerhet mot felslut vinnes genom att, såsom här, systematiskt utsträcka grupperingen så långt som utan godtyckliga omsägningar låter sig göra. Rörande uppkomsten af de i tabellerna anförda talserierna, särskildt för så vidt dessa afvika från motsvarande officiela uppgifter, innehåller det närmast följande en, som vi hoppas, något så när fullständig redogörelse. Tabell N:r 1. Folkmängden vid slutet af hvarje år. Betydelsen af ett noggrant bestämmande af talen i denna tabell framgår, när man erinrar sig att en faktor i folkökningen, nemligen omflyttningen, är före 1850 så godt som okänd och äfven sedan ingenstädes fullständigt känd, hvadan den öfverallt måste beräknas. Detta sker på det sätt att, sedan den under en tidrymd verkligen förefunna folkökningen blifvit utrönt genom folkmängdsbeloppens fixerande vid periodens början och vid dess slut, skilnaden mellan denna så funna tillväxt å ena sidan och öfverskottet af födde öfver aflidne å den andra får representera de resp. öfverskotten af in- eller utflyttning. Det är lätt att inse, huru i och för sig obetydliga felaktigheter vid folkmängdens bestämmande komma att antaga betänkliga proportioner, när de inverka på de jemförelsevis små siffrorna för omflyttningen. Ett fel på 10,000 personer vid en folkräkning är ganska lofligt, men låt ett sådant finnas vid hvar och en af två hvarandra närliggande folkräkningar samt gå i motsatt rigtning, och man skall genast i fråga om omflyttningen hafva ett fel på 20,000 personer, så att der verkliga förhållandet är t. ex. ett utflyttningsöfverskott af 15,000 personer, skall man fa detta falskeligen stegradt till 35,000 personer, d. ä, mer än fördubbladt, eller om felet går i omvänd rigtning helt hastigt förvandladt till ett inftyttningsöfverskott på 5,000 personer. Svårast framträder detta missförhållande, när man håller sig till de enskilda åren, hvilkas folkmängd åtminstone hos oss

110 4 Tabell N:r 1. Sverige. numera alltid beräknas med stöd endast af den nästförutgångaa folkräkningen ntan afvaktan af den följande. Mellan det års siffra, som närmast föregår folkräkningsåret, och folkräkningsåret sjelft inträffa derför ofta språng, som alldeles ingen motsvarighet ega i verkligheten, utan endast innebära en rättelse af de föregående beräkningarna. Det sätt, på hvilket möjligast noggranna rättelser härutinnan kunna vinnas, är alltså, rent teoretiskt taget, att förkasta de beräkningar, som för de mellan folkräkningarna liggande åren äro gjorda med stöd af endast en bakomliggande folkräkning, och i stället göra nya med stöd af folkräkningarna vid hvarje (femårs- eller tioårs-) periods såväl början som slut. Men innan detta åter kan ske, måste också föregå en granskning af sjelfva folkräkningsresultaten. Redan här torde vara vigt af att nämna, att dessa nya folkmängdsberäkningar icke äro ämnade att upphäfva begagnandet af de officiela, när fråga blir om jemförelser mellan folkmängden och t. ex. vigde, födde, döde o. s. v. Medelfolkmängderna, eller folkmängderna vid midten af hvarje år, hvilka vanligen äro de som användas vid dylika beräkningar, hafva för Sverige och Norge bibehållits, och till följd häraf qvarstå äfven de relativa tal oförändrade, som i dessa fall redan äro uträknade. De nya folkmängdssiffrorna äro endast afsedda för folkökningens möjligast noggranna bestämmande och användas således vid beräkningen af relativa tal endast i fråga om denna. Skilnaderna mellan de båda folkmängdslängderna äro i stort sedt så obetydliga, att någon nämnvärd olägenhet icke uppkommer af denna deras användning jemnsides med hvarandra. Sverige. 1) Folkräkningarna före A tabellen äro för jemförelsens skull intagna äfven de båda åren 1750 och 1800, ehuru dessa falla utom den tidrymd, som vi egentligen tagit til! föremål för vart studium års folkmängd uppgifves officiell till 1,763,338 personer, men är här antagen till 1,780,000. Orsaken till denna afvikelse finner man redan hos Wargentin, som upplyser, att vid vår första folkräkning inga uppgifter lemnats an- 'gående folkmängden i staden Karlskrona; sådana fattades derjemte sannolikt äfven för Stockholms garnison. En senare beräkning har anslagit Karlskronas folkmängd till 12,000 personer. Angående Stockholms garnison föreligger en uppgift från år 1757, enligt hvilken den samma då skulle utgjort 5,340 personer, qvinnor och barn inräknade. Sammanläggas dessa tal, får man en summa af 17,340 personer, med hvilken Sveriges folkmängd år 1751 (och 1750) således rätteligen bör ökas. Denna summa,

111 Tabell N:r 1. Sverige. 5 lagd till den officielt uppgifna folkmängden år 1750, gifver talet 1,780,678, som för samma år finnes, afrundadt, infördt i tabell N:r 1. För ett rigtigt uppskattande af den tillit man har att fästa till 1815 års folkräkning, hvilken bildar utgångspunkten for samtliga i det följande gjorda beräkningar, är kanske nödvändigt att något närmare granska värdet af våra äldre folkräkningar i allmänhet. En kortfattad öfversigt härutinnan, uppvisande förhållandet mellan den med ledning af nativitetsöfverskotten beräknade och den verkligen uppgifna folkökningen, lemna nedanstående, å sidd. 6 och 7 intagna tveune tabeller. I de fall då de här meddelade folkmängdssiffrorna skilja sig från de officiels, har detta sin grund i ofvan anförda tillägg, angående hvilka bör anmärkas, att de i fråga om Karlskrona gälla alla våra folkräkningar till och med 1769, men att Stockholms garnison torde, såsom nämndt, vara medräknad redan år För att få ofvan angifna summa af 17,340 personer fördelad efter kön, kan man i fråga om Karlskrona antaga, att proportionen könen emellan i den öfriga delen af länet har varit den samma år 1772 som vid närmast föregående folkräkning, 1769; återstoden af den för hela länet antecknade folkmängden förstnämnda år blir då i fråga om hvartdera könet folkmängden i Karlskrona. Så beräknad skulle den samma hafva utgjort 5,700 män och 6,300 qvinnor. Och beträffande Stockholms garnison innehåller uppgiften från år 1757, att den uppgick till 2,885 man, hvilket gör till fyllest. Med dessa tillägg å vederbörliga ställen blir resultatet för hvartdera könet (och i första rummet qvinkönet, hvars antal af lätt begripliga skäl säkrast kan bestämmas) sådant, som framgår af tabellen å följande sida. Anda till och med 1785 års folkräkning möta i sista kolumnen af denna tabell icke några tal, som egentligen kunna sägas vara stötande. Mest anmärkningsvärdt är det stora inflyttningsöfverskottet för perioden , men detta torde kunna förklaras dels deraf, att 1763 års folkräkning, enligt Wargentins uttryckliga vitsord, verkstäldes med synnerlig noggrannhet och således utan tvifvel kom att omfatta en del personer, som rätteligen borde hafva medräknats äfven de föregående åren, dels ock deraf att en stor mängd både män och qvinnor nu voro hemkomna från pommerska kriget. Betänkliga äro deremot alla de tal, som den ifrågavarande kolumnen inrymmer för perioden 178Ö Dessa ständiga och starka vexlingar mellan in- och utflyttnhigsöfverskott kan man icke gerna tänka sig i verkligheten hafva egt rum under samhällsförhållanden, som hvarken erbjödo särskilda lockelser till eller lämpliga medel för en dylik rörlighet hos det qvinliga slägtet. En revision af dessa tiders folkräkningar torde derför vara af behofvet starkt påkallad; här är likväl icke tillfället att försöka en sådan.

112 6 Tabell N:r 1. Sverige. a) Qvinkönet. Emellertid har vår undersökning gifvit vid handen, att vi med någorlunda grundadt förtroende kunna utgå från 1785 års räkning, och jemföra vi nu, med förbigående af de mellanliggande åren, folkräkningarna 1785 och 1815, blir resultatet följande: Detta resultat kan icke kallas annat än särdeles godt, och då vi redan funnit 1785 års folkräkning tillförlitlig, torde härmed vara visadt, att 1815 års räkning måste tillerkännas samma vitsord, likgiltigt sedan om de mellanliggande folkräkningarna äro mer eller mindre trovärdiga. I fråga om 1800 års folkmängd, som äfven skulle fixeras, gifver en jemförelse med 1785 års ett utflyttningsöfverskott af 3,106 personer (qvinnor), hvilket resultat icke heller innebär någon anledning till större misstroende, och torde derför äfven här den officiela siffran böra bibehållas, då ju en skarpare granskning är ämnad att börja först med I den mosvarande tabellen för mankönet förekomma tre + i sista kolumnen, alla omedelbart efterföljande de tre krigsperioder, som denna tidrymd innesluter, och efter allsannolikhet framkallade dels genom krigsfångars återkomst till hemlandet, dels genom återupptagandet i längderna

113 Tabell N:r 1. Sverige. 7 af en mängd soldater, hvilka origtigt varit afförda under frånvaron på krigsskådeplatsen. Sjelfva krigsperioderna utmärkas af starka minus, visserligen till en del ersatta ocb förklarade genom derpå följande plus om nemligen den nyss anförda härledningen af dessa får anses rigtig men för öfrigt betecknande förlusten af sådana stupade, hvilka icke blifvit antecknade å dödslistorna. Att dessa sistnämnda varit synnerligen ofullständiga i fråga om krigens offer, vitsordas uttryckligen af samtida tabellförfattare. b) Mankönet. Af de öfriga minustecknen i sista kolumnen utmärka de, som tillhöra perioden före 1785, ej större belopp, än att de torde kunna anses sannolika. En utvandring skulle således hafva egt rum, särskildt under tidrymden , hvilken ju ock, med undantag af 1770-talets sista skede, var en i ekonomiskt hänseende särdeles olycklig tid för vårt land. Från förra tabellen erinras, att äfven qvinkönet hade minus för dessa år, utom för perioderna Huru deremot den betydliga förlusten af mer än 23,000 män under fredsperioden skall på ett tillfredsställande sätt förklaras, är oss icke möjligt att afgöra, så mycket mer som qvinkönet för samma period egde ett + af ej mindre än 6,800 personer. En fullständig undersökning af ålders- och dödlighetstalen skulle möjligen lemna någon vägled-

114 8 Tabell N:r 1. Sverige. ning för frågans lösning. Då emellertid tidrymden i sin helhet slutade med ett mindre + för qvinkönet, kan icke någon större utvandring anses derunder hafva förekommit, hvarför man nödgas skrifva hela förlusten af mankön på krigens räkning. Huru denna förlust, som uppgår till ej mindre än 62,945 personer, skall fördelas på Gustaf IILs och Gustaf IV Adolfs krig, är icke möjligt att för det närvarande med någon säkerhet afgöra. Om vi, med hänsyn till den omständigheten att 1800 års folkmängd icke spelar någon egentlig rol vid våra undersökningar, här provisoriskt förlägga \: 3 af förlusten före och 2 / 3 efter år 1800 hvarigenom den förändring i 1800 års folkmängdsbelopp uppstår, att man erhåller 1,138,000 män mot 1,221,000 qvinnor eller tillsammans, afrundadr, 2,360,000 personer så torde vi i alla händelser hafva kommit sanlingen uågot närmare än de officiela talen kunna göra, hvilka fördela förlusten med ungefär lika stort belopp på tiden före och efter år Frågans slutliga afgörande lemnas naturligtvis öppet för en grundligare forskning, hvilken omständigheterna nu icke medgifva. Af det ofvan anförda torde framgå, att 1815 års folkmärgdssiffra, beträffande såväl mankönet som qvinkönet, ej befunnits osannolik i jemforelse med de föregående folkräkningsresultaten. 2) Folkräkningarna efter år Förhållandet mellan uppgifven och beräknad folkmängdstillväxt under denna tidrymd tydliggöres af närmast följande tabell. Att skilja mellan de båda könen är mindre nödvändigt under en fredsperiod och har derför här icke iakttagits. A) Under tidrymden före 1850, eller före den egentliga utvandringens begynnelse, är att uppmärksamma den stora förlusten af 10,887 personer för

115 Tabell N:r 1. Sverige. 9 perioden Redan Tabellkommissionen har funnit detta förhållande misstänkt och antager, att om också någon utvandring må anses ha egt rum under dessa år, som inneslöto tider af starkt ekonomiskt betryck, förlusten dock delvis måste vara endast skenbar och beroende på för höga uppgifter vid föregående folkräkningar. Då ingen ledning står att vinna, hafva vi gått medelvägen, d. v. s. låtit hälften af den nämnda siffran eller 5,443 beteckna den verkliga förlusten under åren och fördelat den andra hälften till lika belopp på åren Derigenom hafva för dessa år de små differenserna uppkommit i jemförelse med de officiela talen. Ehuru alltför obetydliga att spela någon rol i och för sig, torde de dock hafva fört oss något närmare sanningen i fråga om omflyttningsförhållandena. B) Mot folkräkningarna af åren 1840, 1845 och 1850 är, såvidt oss synes, intet att anmärka. C) Folkräkningen år 1860, jemförd med den summariska folkmängdsuppgiften för 1859, utvisar för år 1860 en folkökning af 71,993 personer. Då nativitetsöfverskottet samtidigt uppgick till 65,660 personer, skulle under detta år ha inflyttat ej mindre än 6,333 personer, eller rättare 6,681, emedan enligt uppgift 348 flyttade ut. Förhållandet har med säkerhet icke varit sådant, utan den stora tillväxten utöfver nativitetsöfverskottet har sin grund deruti, att 1860 års folkräkning utfördes noggrannare än de föregående; den var nemligen den första nominativa folkräkningen i vårt land. För att nu erhålla kännedom om den verkliga tillväxten under 1860 har man att lägga märke till, att enligt de summariska redogörelserna för åren omflyttningen åstadkommit en förlust af 11,024 personer, medan det kända antalet utvandrare endast är 3,808, och att således under dessa år den verkliga förlusten var 289 % af den uppgifna utvandringen. Antages samma förhållande för 1860, skulle förlusten detta år ha utgjort 1,006 personer, då utvandringen är uppgifven till 348. Då nativitetsöfverskottet under året, såsom förut är nämndt, utgjorde 65,660, skulle den verkliga folkökningen alltså ha uppgått till 64,654. Genom folkräkningen hade den, såsom också nämndes, skenbart höjts till 71,993; skilnaden mellan dessa tal, eller 7,339, skulle alltså vara antalet af dem, som genom den större noggrannheten vid folkräkningen ytterligare uppdagats, och således också utgöra det antal, som rätteligen bör tilläggas den föregående, mindre exakta räkningen år Detta har ock i tabell N:r 1 blifvit verkstäldt. Man skulle möjligen vilja lägga denna summa till någon tidigare folkräkning än just 1855 års, men tillräckliga skäl för att icke gå till väga på det sättet hafva vi: dels deruti att 1855 års folkräkning, såsom ock tabellen utvisar, företer en ' brist af 9,519 personer utöfver den redovisade utvandringen,

116 10 Tabell N:r 1. Sverige. hvilket förhållande också gifvit Tabellkommissionen anledning misstänka, att redan vid denna folkräkning en afskrifning af tillfälligt frånvarande börjat ega ram; dels dernti att 1850 års folkräkning icke uppvisar någon nämnvärd brist i jemförelse med den närmast föregående, och lika litet 1845 års i jemförelse med 1840 års; om de derförut gående är redan taladt. D) Folkräkningsresultatet år 1860 är i tabellen oförändradt bibehållet. Detta har deremot icke kunnat blifva händelsen med våra båda sista folkräkningar, åren 1870 och Vid dessa tvenne folkräkningar har man insett nödvändigheten att från folkmängden afräkna de tusental personer, hvilka i ett rörligt samhälle sådant som våra dagars försvinna från den ort, der de rätteligen äro hemmahörande, utan att likväl blifva på lagbestämdt sätt afförda ur församlingslängderna. Men derigenom att denna afräkning skett i sammanhang med och efter samma grunder som i detta fall äro de bestämmande vid mantalsskrifningarna, har den samma råkat få en betänklig utsträckning och medfört den olägenheten, att säkerligen många tusen menniskor kommit att uteslutas, hvilka visserligen ej varit åtkomliga för indrifvandet af sin hembygds kommunalutskylder men likväl allt fortfarande vistas inom landets gränser och alltså också böra inräknas i dess folkmängd. Man kan derför med full visshet våga påstå, att våra nuvarande folkräkningar lemna ett för lågt resultat, och att, om man vill komma sanningen närmare, det är nödvändigt att ånyo taga upp en hel del af de afförda»obefintlige». Beklagligtvis eger man icke den ringaste ledning för en rigtig uppskattning af, huru stor denna med orätt uteslutna del är af det hela, hvarför vi äfven här måst inskränka oss till att gå medelvägen mellan att förkasta och att behålla hela suraman, eller med andra ord vihafvaafde afräknade återupptagit halfva antalet. Så godtyckligt detta förfarande än må förefalla, skola vi i korthet ådagalägga, att det resultat, som på detta sätt vinnes, icke kan anses vara alltför osannolikt. Först måste emellertid ännu en sak uppmärksammas, den nemligen att dessa s. k.»qvarstående obefintliges» antal icke är beräknadt på samma sätt vid de båda folkräkningarna, utan att man år 1880 dit hänförde äfven beloppet af den sedvanliga skilnad, hvarmed presterskapets uppgifter om folkmängden i Stockholm och Göteborg öfverskjuter det motsvarande folkräkningsresultatet. För full jemförlighets ernående bör då detta utföras äfven för år Resultatet blir härigenom följande: hälften häraf, eller 22,845, lagd till 1870 års oppgifna folkmängd, som är 4,168,525, gifter «lntsomman 4,191,370.

117 Tabell N:r 1. Sverige. 11 hvilka summor äro de, som för dessa år finnas införda i tabell N:r 1. Se här hvilka konseqvenser dessa resultat medföra och efter hvilkas sannolikhet deras eget värde bör afgöras: l:o) Folkökningen under 1860-talet blir på detta sätt bestämd till 330,300 personer (1860 års folkmängd = 3,859,700). Då nativitetsöfverskottet under denna tid uppgick till 458,745, och inflyttningen i betraktrande af tillväxten af de utomlands föddes antal väl får anslås till omkr. 6,000, samt utvandrarnes antal är uppgifvet till 122,447 personer, skulle folkmängdens tillväxt egentligen ha uppgått till 342,298 personer. Ofvanstäende beräkning, som lemnar en tillväxt af endast 330,300, förutsätter alltså, att 12,000 personer under 1860-talet lemnat landet utan att ha blifvit i laglig ordning upptagna på utvandringslistorna, eller med andra ord: om vår beräkning af folkmängden är rigtig, bör utvandringssiffran, för att motsvara verkliga förhållandet, höjas med ungefär 10 %. Detta resultat förefaller åtminstone oss alldeles icke orimligt. 2:o) För 1870-talet blir folkökningen bestämd till jemnt 400,000 personer. Officielt uppgifves den till 397,143, hvilket stämmer godt. Med tillväxtens särskilda faktorer är förhållandet följande: Antagandet att folkökningen i verkligheten skulle utgjort jemnt 400,000 innebär alltså, att den okända utvandringen under dessa år skulle uppgått till 11,375 personer, eller 7 1 / i % af den kända. Åfven detta resultat förefaller ganska antagligt. Och till följd deraf anse vi jemväl ådagalagdt, att vi med de gjorda antagandena om folkmängden 1870 och 1880 kommit sanningen åtminstone något närmare än genom att behålla oförändrade de officiela folkräkningsresultaten. 3) Icke-folkräkningsåreu. A) Före 1850, under hvilken tid man ingen kännedom eger om utflyttningarnas storlek, är den differens, som vid folkräkningarna yppats mellan den verkliga folkmängden och den med ledning af nativitetsöfverskottet beräknade, fördelad till lika belopp på hvart och ett af de mellanliggande åren.

118 12 Tabell N:r 1. Sverige. Norge. B) För tidrymden har man deremot kännedom om utvandringen (men icke om invandringen), och kan således för hvarje år minska nativitetsöfverskottet med detta belopp. Den differens, som ytterligare uppstår derigenom, att utvandringen är för lågt uppgifven, fördelas på de särskilda åren i män af den kända utvandringen. C) För tioårsperioden har man liksom förut uppgifter om utvandringen, och från och med 1875 äfven om invandringen, och för att kunna begagna dessa sista uppgifter, ha vi approximerat oss till invandringen äfven för de fyra första åren af perioden, hvilken vi antagit till i rundt tal 2,000 pr år. Följaktligen ha vi här haft att för hvarje år först öka nativitetsöfverskottet med beloppet af invandringen och sedan från denna summa afdraga den uppgifna utvandringen. Den differens, som jemförelsen mellan folkräkningarna än vidare ådagalägger, och hvilken, enligt hvad i det föregående är visadt, uppgår till 11,375 personer, har fördelats på de olika åren i mån af deras kända utvandringsbelopp. Slutligen bör nämnas, att alla folkmängdsuppgifterna i tabell N:r l äro afrundade till jeinna hundratal, hvilket icke torde behöfva vidare motiveras. Folkmängden för åren före 1815 är afrundad till jemna tusental. Norge. I»Tabeller vedkommende Folkeniîengdens Bevœgelse i Aarene », sidd. VI och VII, förekommer en granskning af de äldre norska folkräkningarna, hvaraf framgår, att Norges folkmängd vid nedanstående tidpunkter sannolikast utgjort: Sista kolumnen innehåller de tal, som erhållits genom de resp. folkräkningarna. Genom att reducera talen för de tre första folkräkningarna derhän, att äfven de afse den 31 december 1 ) och genom att tillägga folkräkningsresaltatet för 1875 möjliggöres uppställandet af tabellen å nästa sida. ') Härvid hafvs begagnats uppgifterna om folkmängdens tillväxt i»tabeller vedk. Folkem. Bev. i Aarene », sid. 183, under antagande att tillväxten varit jenmt fördelad på årets alla månader.

119 Tabell N:r 1. Norge. 13 Denna tabell har blifvit understäld chefens för Norges Statistiska Centralbyrå, herr Direktören A. N. Kisers granskning, med anhållan om benägna upplysningar: l:o) huruvida de här ofvan först upptagna beräkningarna öfver folkräkningsresultaten i Norge fortfarande anses vara de mest sannolika, eller b.vilka modifikationer i annat fall ytterligare skulle vara att göra; 2:o) huruvida, då vid folkräkningen 1875 uppgifves både den faktiska och den rättsliga folkmängden, den i tabellen meddelade siffran 1,818,900, som betecknar den rättsliga, kan anses motsvara siffran 1,705,000 för år 1865; 3:o) genom hvilka särskilda beräkningar folkmängden åren 1820 och 1830 blifvit bestämd i ofvannämnda»tabeller etc», sid. 183, då omflyttningsresultaten derstädes äfven före alla uppgifter om utvandringen uppgifvas olika för olika femårsperioder, oaktadt folkräkningarna hållits blott hvart tionde år; ' 4:o) huru folkmängden möjligast noggrant bör bestämmas för åren ; samt 5:o) och 6:o) angående antalet födde, döde, in- och utflyttade under åren samt den ungefärliga folkmängden vid 1880 års slut. På dessa förfrågningar har Direktör Kiaer med största tillmötesgående lemnat alla de upplysningar, som kunnat önskas, och då hans bref härom både bättre än någonting annat utreder sjelfva saken och dessutom lemnar ett uttömmande exempel på, huru en approximation af detta slag utföres, återgifva vi det samma här med brefskrifvarens benägna till låtelse:»spörgsmaal 1. De i»tabeller vedkommende Folkemœngdens Bevaegehe i Aarene », Side VI og] VII, meddelte Beregninger ansees fremdeles i det vsesentlige at udtrykke det sandsynligt rigtige Resultat; men det er ikke muligt i denne Henseende at opstille absolut gyldige Tal. Folketsellingerne ere i Norge ligesaalidt som i andre Lande saa nöiagtige, at der jo kan vaere Differencer paa et Par Tusinder eller mere, o^

120 14 Tabell N:r 1. Norge. derfor bliver Beregningen över Overskudet af Indflytning og Udflytning altid usikker, saalsenge den kun stötter sig til Folketallet, sammenholdt med Nativitetsoverskudet. Jeg anser derfor Opgaverne i Deres ö:te Kolonne for svage, hvad Aarene angaar. For har jeg nylig gjort op fölgende Beregning: Tallet 1,813,424 corresponderer med 1,701,756 paa samme Maade, som 1,818,853 (se Folketeellingstabellerne, Side 4) omtrent svarer til 1,705,000. Vi holde os ved Opgaverne for de tidligere Aar till Resultaterne af Tsellingerne undtagen for Aaret 1815, se Indledningen til Tabellerne for , Side VII överst. Spörgsmaal 2 er besväret ovenfor. Spörgsmaal 3. For Aarene er Beregningen udfört paa den Maade, at man har sammenholdt med hinanden Tilvaexten ifölge de tiaarlige Folketsellinger med Nativitetsoverskudet -4- Udvandringen til Amerika. Den Forskjel, som fremgaar herved, er betragtet som hidrörende fra Forholdet mellem Indflytninger og de övrige Udflytninger og fordelt ligeligt (med Y 10 ) paa hvert Aar af Tiaarsperioderne , og For Aarene og har man sammenholdt med hinanden Tilvsexten ifölge Folketœllingerne (bortseet fra 1815) med Nativitetsoverskudet. Forskjellen er bleven betragtet som Overskud af Indflyttede eller Udflyttede. Denne Beregning viser for et Overskud af Udflyttede, for derimod af Indflyttede. Jeg kan nu, da saa läng Tid er forlöben efter Beregningens Udförelse, intet sikkert oplyse med Hensyn til Fordelingen paa hvert Femaar, men formoder, at man har gaaet ud fra, at Overskudet af Udflyttede har vœret störst i de ugunstige Aar , men efter 1815 gradvis er bleven formindsket. Det kan synes underligt, at Övergången ikke fremtraeder paa fölgende Maade: Maaske har der vseret en speciel Grund til Ombytningen af Tallene for de to sidstanförte Femaar, maaske ikke. Men i ethvert Fald bliver Forskjellen ubetydelig i Forhold til Beregningens Gjenstand, nemlig Fastseettelsen af Folkemaengdens aarlige Forandringer. Heromhandlede Kolonne har nemlig for alle Aar för 1835 kun Betydningen af ett usikkert underordnet Moment i den aarlige Tilvsext og maa for disse Aar ikke tillsegges nogen selvsteendig Betydning. Spörgsmaal 4. Det under Besvarelsen af Spörgsmaal 1 opgivne Udvandringsoverskud for Aarene (-:- 108,858) er Resultatet af fölgende enkelte Faktorer: ') 219,954 er Overskudet af de i Tiaaret indregistrerede Döbte med Fradrag af de i samme indregistrerede Döde. 2 ) Nsermere Détailler villefindesnnder Spörgsmaal 4.

121 Tabell N:r 1. Norge. 15 Af foranstaaende sees, at man for Aarene kjender Ind- og Udflytningernes aarlige Antal for 73 Procent af de Indflyttede (a) og for 96 Procent af de Udflyttede (e + g). Hvad de övrige angaar, har man helt enkelt fordelt dem med Vio P aa hvert Aar, hvilket anbefaler sig ved den Betragtning, at Fordelingen under enhver Omstsendighed bliver approximativ, og at det her kun er Tale om smaa Tal. Vil man til det yderste anvende principmsessige Beregninger, vilde det vistnok vœre rigtigt at fordele de ved Litera b, c og d betegnede Faktorer efter samme Forhold som for den svenske Indvandring, idet det jo er adskilligt, som tåler for, at de samme Aarsager, som bevirke en steerkere eller mindre stserk Indflytning af Svensker, ogsaa influere paa Indflytningen fra andre Lande. Hvad de Utflyttede angaar, burde igjen de under Litera f anförte fordeles paa samme Maade som den oversöiske Udvandring (Litera e), de under Litera h derimod paa samme Maade som ved Litera g. (Oplysning om det aarlige Antal af römte og hjemkomue Söfolk findes i Skibsfartsstatistiken). For Aarene för 1866 anser jeg det rimeligst at holde sig til de officielle Beregninger i Tabeller vedkommende Folkemœngdens Bevsegelse i Aarene , Side 183, mod hvilke der vistnok kan gjöres enkelte Indvendinger, men som dog i det vaesentlige maa antages att veere rigtige. I sin Almindelighed anser jag det for rigtigt at benytte de officielle Tal, naar der ved samme ikke klœber vaesentlige Feil; den modsatte Fremgangsmaade förer iet til Förvirring. Spörgsmaal 5 og 6. Til Besvarelse heraf hidssettes nedanstaaende Opgaver: ') Dödeligheden for den svenskfödte Befolkning i Norge er herved forndsat i Tiaaret at have udgjort 1,3 % aarlig af Middelfolkemsengden. Der er nemlig forholdavia mange i de Åldersklasser, hvor Dödeligheden er liden. ') o: Litera e ovenfor. 3) o: Litera g ovenfor. 4) o: Litera a -T- Indvandring fra Norge til Sverige.

122 16 Tabell N:r 1. Norge. Efter denne Beregning (der vistnok ikke ganske er udfört i Overensstemmelse -med de under Spörgsmaal 4 ovenfor meddelte Opgaver för , men som vi dog for Tiden ikke finde Grund til at forandre) skulde den faktiske Folkemaengde i Norge ved TJdgangen af 1880 udgjöre 1,912,496. Den hjemmehörende Folkemsengde skulde altsaa vaere henholdsvis 6,500 eller 12,000 större, eftersom man for 1875 vselger Tallet 1,813,424 eller 1,818,853 som sammenlignende Led.» Då Kiser sjelf anser de af honom utförda beräkningarna angående folkmängden vid folkräkningsåren»i det vsesentlige udtrykke det sandsynligt rigtige Resnltat», ha vi också trott det för vårt ändamål bäst att använda dem, fastän han sjelf ännu bibehåller de officiela talen (utom det för 1815). Folkmängden vid folkräkningsåren är således i tabell N:r 1 upptagen sådan den angifves i ofvan uppstälda tabell. Häraf följer, att talen också för de mellanliggande åren komma att något skilja sig från de officiela. Olägenheterna häraf torde till stor del försvinna, när vi erinra om, att vi behållit den officiela medelfolkrnångden och således också alla de derur härflytande beräkningarna å sid. 183 i»tabeller etc.»i naturligtvis med undantag af dem för sjelfva folkökningen samt för omflyttningsresultatet. I fråga om beräkningarna för åren ha vi utfört approximationen enligt den af Kiair angifna strängaste metoden, hvarvid dock är att märka, dels att vi icke kunnat begagna den nya uppgiften om nativitetsöfverskottet på annat sätt, än att vi för hvarje år höjt det fornt uppgifna med 0-26 %, dels att en ytterligare differens uppstått, i det att tillväxten från 1865 till 1875 i vår tabell härofvan beräknats till 113,900, men af Kiœr, som räknar med den i strängaste meningen»hjemmehörende» folkmängden 1 ), endast till 111,668. Denna differens, som är ett nytt 4-, har utproportionerats i mån af den uppgifna inflyttningen från Sverige. Resultaten af dessa approximationer äro motsvarande folkmängdssiffror i tabell N:r 1. Efter denna metod har folkmängden blifvit bestämd för folkräkningsåren samt för de år, som ligga mellan 1865 och För åren ha vi begagnat upplysningarna i Kiaers bref, med utgång från talet 1,818,853 för den senaste folkräkningen. Återstå alltså icke-folkräkningsåren under perioden a) Åren De officiela talen, sid. 183 i»tabeller etc», lemna för denna tidrymd ett omflyttningsresultat af 2,004, men de i tabellen här ofvan anförda beräkningarna deremot ett + af 4,396. Begagnande oss af de nämnda upplysningarna om den norm, efter hvilken ') Den rättsliga folkmängden vid folkräkningen 1875 utgjorde 1,818,853 personer, af hvilka likväl hemorten inom Norge var känd för blott 1,813,424. Sistnämnda siffra är den i Kiaers bref använda, hvaremot vi hafva användt den förstnämnda. För 1865 rader samma skilnad, i det att talet 1,701,756 motsvarar 1,813,424, och det beräknade talet 1,705,000 motsvarar 1,818,853. Se brefvet, Spörgsmaal 1.

123 Tabell N:r 1. Norge. 17 man här sannolikt skilt emellan femårsperioderna, hafra vi fördelat detta + på å ena sidan åren , å den andra åren i omvänd proportion mot den i den officiela statistiken använda, då ju der är fråga om ett, men här om ett +. Inom hvardera femårsperioden är differensen förlagd till lika belopp på hvarje särskildt år. b) Aren Här är det officiela omflyttningsresultatet + 2,493 och det af oss begagnade + 3,293. Ett tillägg af 800 personer bör alltså göras, och då här båda beräkningarna lemna +, kan detta tillägg göras efter samma proportion mellan de båda femårsperioderna som den i den officiela statistiken använda. Inom femårsperioderna delas lika pr år, då ännu inga uppgifter finnas om in- eller utvandring. För att icke synas fästa en löjlig vigt vid en så obetydlig differens som 800 personer, få vi erinra om, att frågan här gäller icke att modifiera de officiela talen, utan att göra helt nya beräkningar. Den folkmängd, som i förevarande fall bildar utgångspunkten, d. v. s. den af år 1825, är nemligen antagen till 1,069,500, medan den samma officielt uppgifves till 1,053,000. Med en så stor differens måste naturligtvis de officiela beräkningarna för de mellanliggande åren lemnas å sido, utom hvad angår deras proportionela fördelning af omflyttningsresultatet. c) Åren Från och med 1836 börja uppgifterna om utvandringen, och efter denna tid äro alltså de officiela folkmängdsberäkningarna jemväl utförda i öfverensstämmelse härmed. Hvad som för oss återstått att utproportionera, har endast varit den än vidare uppkommande differens, som har sin grund deri, att vi antagit de af Kiser beräknade folkräkningsresultaten i stället för de officiela. Denna ytterligare differens utgör hvilka belopp lika fördelats på hvarje år inom de särskilda tioårsperioderna och derefter tillagts eller fråndragits den officielt beräknade folkökningen, sådan denna är uppgifven i ofta näranda»tabeller etc», sid Den sista periodens differens kan möjligen vid första påseende synas väl stor att fördelas på ett så lättvindigt sätt. Förhållandet är emellertid, att den officiela folkökningsberäkningen här redan förfarit på samma sätt med ett + af nära 14,000, hvilket uteslutande är att tillskrifva den erkändt större noggrannheten vid 1865 års räkning och följaktligen icke kan sägas beteckna någon faktisk folkökning. Vår fördelning af de 11,700 blir derför rätteligen ett npphäfvande af det oegentliga i det officiela förfaringssättet och den slutliga, verkliga Siat. Tidikr. Suppl

124 18 Tabell N:r 1. Norge. Danmark. utdelningen utgöres endast af skilnaden mellan dessa båda tal, eller omkring 2,000 personer, d. ä. blott 200 pr år. För de båda åren 1750 och 1800 har Norges folkmängd bestämts på följande sätt: 1) Från 1769 års af Kiœr vederbörligen korrigerade folkräkningsresultat 730,000 personer har dragits nativitetsöfverskottet under åren , hvilket uppgår till 104,842; återstoden har ansetts vara Norges folkmängd vid slutet af år ) Folkmängden den 1 februari 1801 skattas af Kiœr till 885,000, och då denna tidpunkt endast med en månad afviker från den 31 december 1800 samt dessutom en afrundning i alla fall skall göras till jemnt tusental, har det nämnda invånareantalet behållits äfven för den 31 dec Danmark. 1. Den första folkräkningen i Danmark verkstäldes år 1769 och den närmast derpå följande år 1787; den tredje i ordningen egde rum den 1 februari Folkmängden uppgifves för 1769 till 814,238, för 1787 till 840,045 och för 1801 till 925,680 personer. Tillväxten åren var således ytterst obetydlig, hvilket deremot icke kan antagas ha varit händelsen under åreu , om man, i överensstämmelse med hvad som i allmänhet konstaterats för den efterföljande tiden, tör förutsätta, att skilnaden mellan dessa båda perioder varit ungefär densamma i Danmark som i Sverige, der åren likaledes förete endast svag tillväxt, under det att tiden mellan 1750 och 1769 utmärktes af en ganska betydlig folkökning. Till följd häraf hafva vi, vid beräkningen af Danmarks folkmängd 1750, lemnat 1787 års folkräkning derhän och i stället beräknat årliga tillväxtprocenten för hela perioden Med tillämpning af denna tillväxt på tidrymden , skulle en folkmängd sistnämnda år af 814,238 motsvaras af i rundt tal 750,000 år Till detta belopp, som strängt taget ej kan gälla för mer än en lös uppskattning, är Danmarks folkmängd 1750 upptagen i tab. N:r Folkmängden den 1 februari 1801 har, efter fråndragning af J / 12 af årets nativitetsöfverskott samt afrundad till närmast lägre tusental, fått representera invånareantalet den 31 december Efter 1801 kom ingen folkräkning till stånd i Danmark förr än den 18 februari 1834, men derpå följde redan den 1 februari 1840 en ny. Denna sistnämnda gaf som resultat en folkmängd af 1,283,027,

125 Tabell N:r 1. Danmark. 19 hvilket belopp, evalveradt till den 31 december 1839 genom fråndragning af 1/u af 1840 års nativitetsöfverskott blir lika med 1,282,014, eller i rundt tal 1,282,000 personer. Jemför man nu 1834 och 1840 årens folkmängd och sammanställer den sålunda för de mellanliggande åren funna tillväxten med det samtida nativitetsöfverskottet, framträder en förlust om cirka 6,000 personer. Danmarks Statistiska Byrå anser detta endast och allenast bero derpå, att 1834 års folkräkning gifvit en för hög summa, då in- och utflyttning under denna tid skulle i det närmaste hafva motvägt hvarandra. Följaktligen kan folkmängden den 31 december 1833 i rundt tal beräknas till 1,216,000 personer. Detta öfverensstämmer också förträffligt med 1815 års folkmängdsberäkning, h vars slutsiffra är 1,031,000, i det ätt tillväxten åren blir = 185,000, samtidigt med att nativitetsöfverskottet faktiskt uppgick till 184, Folkräkningarna den 1 februari 1845, 1860, 1870 och 1880 hafva endast på nyss angifvet sätt behöft reduceras till att afse den 31 december resp. 1844, 1859, 1869 och Deremot har 1850 års uppgifna folkmängd, såsom Danmarks Statistiska Byrå sjelf föreslagit, höjts från 1,407,747 till 1,415,000, allt för den 1 febr.; reduktionen till den 31 dec gifver 1,413,500. Likaledes har 1855 års folkräkningsresultat ökats med 1,200 personer, af skäl, som angifves å sid. III i»statistisk Tabelvserk, Ny Raskke, tolfte Bind, anden Afdeling». 5. Sedan talen sålunda blifvit faststälda för de särskilda folkräkningsåren, uppstå mellan den beräknade tillväxten och nativitetsöfverskottet 1 ) följande differenser, nemligen öfverskott af inflyttning ( + ) eller utflyttning ( ): Som utvandringen icke är känd före 1861, ha de små differenserna under de föregående perioderna fördelats med lika belopp på hvarje är. Derjemte hafva vi, till fullständigande af perioden , nödgats antaga samma utflyttning 1860 som Då saken ej rör större belopp än 234 personer och kändt är, att 1860 var såväl i Sverige som Norge ett år med ovanligt ringa utvandring, torde vårt förfaringssätt härvidlag få betraktas som en berättigad nödfallsutväg. Med stöd af dessa siffror för utvandringen hafva vi i fråga om åren på vanligt sätt fördelat den qvarstående differensen ett minus af 3,751 ') Om ökningen af det kända antalet aiiidne för hvardera af perioderna och med 800 personer, se sid. 21. ") Obs. i fr&ga om folkökningen ar 1864 den frändragning af 7,811 personer, som omnämnes i sid. 21.

126 20 Tabell N:r 1. Danmark. Island och Färöarna. personer i proportion af den kända utflyttningen. Den ytterligare differensen för åren , en vinst af 6,060 personer, har deremot fördelats på de särskilda åren i omvänd proportion till den uppgifna utvandringen. Beträffande det jemförelsevis betydliga inflyttningsöfverskottet af 5,500 personer under perioden har Danmarks Statistiska Byrå uttalat den mening, att det måste betraktas som sannolikt och hufvudsakligen förskrefve sig från hertigdömena. 6. För bestämmandet af 1880 års folkmängd har till folkmängdsbeloppet den 31 dec lagts 1880 års nativitetsöfverskott, minskadt med det uppgifna antalet utvandrare. Någon approximation af inflyttningen, för vinnande af det verkliga utflyttningsöfverskottet, har icke försökts, enär den redovisade utvandringen, som endast afser emigration till Amerika, i alla händelser måste anses för låg och fördenskull utan minskning bör säkrare återgifva det faktiska omflyttningsresultatet. Island och Färöarna. För att erhålla en sammanhängande öfversigt af hela Skandinaviens folkmängd under den i fråga varande tidrymden, har å tabell N:r 1 jemväl upptagits en beräkning af invånareantalet å Island och Färöarna. Men då fullständiga uppgifter rörande befolkningens årliga förändringar å dessa aflägsna öar, som dessutom i sådant hänseende torde vara föga jemförliga med det egentliga Skandinavien, saknas, hafva vi trott oss icke böra å tabellen sammanslå deras folkmängd med Skandinaviens. De beräkningar, som ledt till de i tabellen anförda talen, äro följande: 1. Med beräkning af samma tillväxt under tidrymden som den, hvilken egde rum mellan 1766 och 1801, utgjorde 1750 års folkmängd på Island och Färöarna 50,196 personer, hvilket tal afrnndats till 50, För år 1800 har antagits den räknade folkmängden af den 1 februari För år 1815 har i fråga om Island begagnats uppgiften i»etat de la population», sid. 17. Beträffande Färöarna har folkmängden detta år beräknats med antagande af en likformigt fördelad tillväxt mellan folkräkningarna 1801 och För åren hafva vi hemtat uppgifterna ur»état de la population», sidd. 3 och 17, med ungefärlig reduktion till årens slut samt under antagande att, der ej annorlunda uttryckligen är angifvet, uppgifterna för Färöarna afse samma datum som de för Island. 5. Tillväxten har fördelats med Vio På hvarje år, sedan likväl 1880 års folkmängd blifvit afrundad uppåt till 83,500 i st. f. 83,200, hvilken senare siffra egentligen afser den 1 februari.

127 Tabellerna N:r Tabellerna N:r 2 7. Befolkningens årliga förändringar. Sedan folkmängden blifvit bestämd på sätt, som i det föregående finnes angifvet, framgå de årliga folkökningsbeloppen såsom korollarier och blifva liksom folkmängden uttryckta i jemna hundratal. I fråga om folkökningen år 1864 i Danmark är att märka den områdesförökning, som konungariket vann vid freden i Wien, genom hvilken ett landstycke med 7,811 inv. öfverflyttades från Sönder- till Nörrejylland. Denna tillväxt är i våra tabeller icke påförd folkökningen. Antalet lefvande födde och aflidne är öfverallt lika med uppgifterna i den officiela befolkningsstatistiken, utom att antalet aflidne i Danmark blifvit höjdt med 400 för hvartdera af krigsåren , utgörande ungefärliga antalet af stupade, hvilka icke upptagits i sina hemorters dödböcker 1 ). Sålunda äro talen för Sverige före 1876 hemtade ur bihanget till 1876 års Befolkningsstatistik och för de följande åren ur de särskilda årsberättelserna; för Norge före 1866 ur»tabeller etc », sid. 195, för åren ur»statistisk Aarbog», sid. 17, samt för åren ur Kiaers ofvan meddelade bref; för Danmark slutligen ur de officiela befolkningsredogörelserna till och med år 1874 och för de följande åren till och med 1878 ur L. Bodios»Movimento dello stato civile ». För åren 1879 och 1880 har chefen för Danmarks Statistiska Byrå, Herr Marius Gad, benäget meddelat oss särskilda uppgifter. Det i tab. N:r 7 meddelade omflyttningsresultatet utgör skilnaden mellan folkökningen och nativitetsöfverskottet, sedan dessa blifvit behörigen fixerade. Då den verkliga folkökningen är uttryckt i jemna hundratal, men nativitetsöfverskottet deremot icke på något sätt afrundats, hafva de två sista siffrorna i de tal, som uttrycka omflyttningsresultaten, för sin tillkomst att tacka endast en rent aritmetisk operation och kunna alltså icke tillmätas annan betydelse än den att bereda möjlighet för erhållandet af formelt rigtiga summor. I de fall, då talen ej ens uppgå till 100, kan sålunda omflyttningsresultatet icke egentligen sägas vara numeriskt bestäradt, utan framgår af sådana tal endast, att in- och utflyttning ungefärligen motvägt hvarandra en inskränkning, som naturligtvis i viss mån gäller äfven inom vidsträcktare gränser. Kännedomen om utvandringens belopp är i Danmark icke äldre än från och med 1869, ehuru uppgifter från Amerika sätta oss i stånd att någorlunda följa den samma tillbaka till I Sverige börja uppgifterna år 1851, i Norge För de år, under hvilka ingenting är kändt om utvandringen, har, såsom i det föregående är framstäldt, omflyttnings- ') Se "Stat. Tabelvœrk, Ny Eœkke, 12:te Bind, 2:den Afd.», sid. III.

128 22 Tabell N:r 8. Medelfolkmängden. resultatet fördelats med lika belopp på hvarje år (med den olikhet endast, som uppstår genom folkmängdens derefter skeende afrundning till jemna hundratal). Till följd deraf tjenar till ingenting att för dessa äldre år redogöra för omflyttningen hvarje år, utan ha vi i såväl tab. N:r 7 som Litt. F börjat den årsvisa redogörelsen med år Tabell N:r 8. Hedelfolkmäugden. Såsom redan i det föregående blifvit afltydt, äro de approximativa beräkningar öfver folkmängden, hvilka innehållas i tab. N:r 1, endast afsedda att möjliggöra ett noggrannare bestämmande af folkökningen, men ingalunda att i något annat fall föredragas de officiela uppgifterna. Vi hafva derför i tab. N:r 8, som upptager folkmängden vid midten af hvarje år och period, hvilka tal äro behöfliga vid jemförelser mellan folkmängden och dess årliga förändringar (utom sjelfva folkökningen), bibehållit alla tillgängliga officiela beräkningar och alltså för Sverige begagnat hithörande uppgifter i bihanget till 1876 års berättelse och i senare befolkningsstatistiska årsredogörelser, samt för Norge användt de i»tabeller etc », sid. 183, införda talen för åren och de i»statistisk Aarbog», 2:aårg., sid. 17, gjorda beräkningarna för åren För de senaste åren, rörande hvilka ännu inga definitiva beräkningar blifvit af Norges Statistiska Centralbyrå offentliggjorda, har deremot medelfolkmängden beräknats med begagnande af talen i tab. N:r 1. Differenserna mellan våra folkmängdsberäkningar och dem, som ligga till grund för bestämmandet af Sveriges och Norges medelfolkmängd, äro icke tillräckligt stora att vålla någon egentlig olägenhet; dessa skilnader ega en viss betydelse endast vid beräkningen af»ökningstalet», hvarom se sid. 23. I fråga om Danmark förefinnas inga beräkningar öfver medelfolkmängden, ja, ej ens öfver folkmängden vid årens början eller slut, utan afse de danska folkmängdsuppgifterna i allmänhet den 1 februari. Under sådana förhållanden har intet skäl förefunnits, hvarföre ej vid beräkningen af Danmarks medelfolkmängd skulle användas täten i tab. N:r 1, och har så äfven blifvit iakttaget. Enär medeltalsberäkningarna onödigtvis försvåras, om man på enheter bestämmer så vanskliga siffror som medelfolkmängdens, äro i alla ofvanstående fall talen afrundade till jemna hundratal.

129 Tabellerna Litt. A F. 23 Tabellerna Litt. A F. Relativa tal för folkmängdens förändringar. Den årliga folkökningen uttryckes i /(M) af folkmängden vid årets hörjan (ej medelfolkmängden) och är för perioder af flere år beräknad efter formeln log. (x + 1,000) = log. f-j), der t är antalet år under perioden, A folkmängden vid periodens begynnelse och A x vid dess slut. De relativa talen för le/vande födde, aflidne, nativitetsöfcerskott och omflyttningsresultat äro beräknade i årliga medeltal på 1,000 af medelfolkmängden. För Norge ha vi behållit de officiela»födelse»-,»döds»-, och»öfverskottstaleii», fastän vi afrundat medelfolkmängden till jemna hundratal, hvilket anmärkes för den, som möjligen skulle vilja pröfva ett eller annat tal. Det relativa talet för nativitetsöfverskottet, ökadt eller minskadt med det relativa talet för omflyttningsresultatet, kunde synas böra sammanfalla med samma tal för folkökningen. Så är likväl icke förhållandet, emedan ökningstalet matematiskt rigtigast bör uttryckas i förhållande till begynnelse-, ej till medelfolkmängden. En särskild omständighet, som här förstorar dessa differenser, är skiljaktigheten mellan tab. N:r 1 och de tal, som ligga till grund för tab. N:r 8. Likväl äro de totala differenserna ej så betydliga, att de skulle kunna åstadkomma förvillelse; störst äro de för Norge, minst för Danmark. Bilagan N:r 1. I denna bilaga äro, till jemförelse med nutida förhållanden, intagna några af de vigtigaste äldre uppgifterna inom Sveriges och Norges befolkningsstatistik. Talen för Sverige äro, beträffande åren , hemtade ur bihanget till 1876 års Befolkningsstatistik. Antalet aflidne har likväl höjts för årtiondet med 10,000, för med 5,000, för med 20,000 och för med, 40,000 personer, utgörande de ungefärliga antalen af förut icke inräknade stupade. Se härom sidd. 7 och 8. Folkmängden i Sverige år 1720 är upptagen efter mycket samvetsgranna beräkningar af Edvard Axelson 1 ), enligt hvilken 1718 års folkmängd kan uppskattas till ungefär 1,241,000. Folkmängden år 1740kan anses utgöra något mindre än 1,700,000 personer, då den tio år senare, enligt tab. N:r 1, uppgick till 1,780,000; tillväxten under detta årtionde kan ') I ett ännu icke ntgifvet arbete med titeln»bidrag till kännedomen om Sveriges folkmängd på Karl XII:s tid», nr hvilket ofranstående beräkning benäget meddelats oss.

130 24 Bilagorna N:r 1, 2 och 3. nemligen ej gerna sättas högre än 5 à 6 % i betraktande af det olyckliga kriget under dess begynnelse. Antalet födde under tidrymden är uppgifvet efter en ytterst noggrann beräkning, som verkstäldes för några år sedan i Statistiska Centralbyrån 1 ) och utvisade för Då nu folkökningen under åren kan beräknas till ungefär 450,000 (se ofvan!) och under åren till 90 à 100,000, synes antalet aflidne ha utgjort för de förstnämnda tjugu åren omkring 670,000 och för de sista tio åren omkring 500,000. In- och utflyttning får man väl antaga under dessa tider ha ungefär motvägt hvarandra. Troligen skall mången anse den sålunda beräknade dödligheten (se bilagan) för åren alltför låg och nativitetsöfverskottet alltför högt i jemförelse med de följande tiderna, men efter en blick på Finlands befolkningsförhållanden under och 1870-talen skola de utan tvifvel förefalla mindre otroliga. Man måste ihågkomma, att de lidanden och förödelser Karl XII:s tidehvarf medförde voro utomordentliga och derför med all sannolikhet efterföljts af en lika utomordentlig reaktion. De tal, som denna bilaga innehåller för åren rörande Norge, äro hemtade ur»tabeller etc », sid. XVII. För Danmark äro inga uppgifter tillgängliga angående födde och aflidne före år Bilagan N:r 2. Här införda tal, som lemna en öfversigt af Finlands nativitets- och dödlighetsförhållanden under tidrymden , äro, hvad angår de för beräkningarna till grund liggande absoluta talen, hemtade ur Finlands officiela befolkningsstatistik. Bilagan N:r 3. Ifrågavarande bilaga innehåller en öfversigt af de senare årens naturliga folkökning i Europas särskilda länder. Denna öfversigt grundar sig för de främmande länderna på uppgifterna i L. Bodios»Movimento dello stato civile », till hvilken alltså hänvisas i fråga om de perioder, som här meddelade siffror afse, äfvensom med afseende å vidare detaljer. De förändringar, som vi företagit med Bodios tal, inskränka sig dertill att vi ur beräkningen här och hvar uteslutit år, som kunna betraktas såsom ') Se Bihanget till 1876 år» Befolkningsstatistik, sid. VI.

131 Bilagorna N:r 3 och abnorma och således för vårt ändamål mindre lämpliga. Sålunda har, vid beräkningen af dödstalet, året 1871 uteslutits för Frankrike, året 1873 för Ungarn och Kroatien-Slavonien, året 1868 för Finland och året 1876 för Serbien. För Tyskland ha vi ej begagnat Bodios tal, emedan dessa afse endast de år, som följt efter kriget, och således icke kunna betraktas såsom normala. Vi ha derför i stället valt hans 14-åriga medeltal ( ) för Preussen. En jemförelse mellan Bodios tal för tyska riket i dess helhet och för Preussen ensamt visar för de år, som en sådan låter sig utföra, så stor öfverensstämmelse, att ofvannämnda utbyte derigenom fullt rättfärdigas. För de skandinaviska länderna gälla talen i denna tabell åren Det sätt, på hvilket medeltalen uträknats först för»östra» och»vestra Europa» och sedan för hela vår verldsdel, är följande. Enligt nyaste uppgifter egde af Europas befolkning: Sammanlagdt ega dessa länder alltså 96-8 % af Europas folkmängd, hvaraf komma på»östra Europa» (se bilagan) 28-2 % och på»vestra Europa» 68-6 %. De särskilda ländernas i bilagan införda tal äro nu multiplicerade med ofvanstående proportionaltal och summorna sedan dividerade med resp. 96-8, 28-2 och 68'6. De länder, som icke blifvit inrymda i denna bilaga, äro endast Irland och Turkiet. För Irland finnas visserligen uppgifter hos Bodio, men de äro att betrakta såsom i hög grad ofullständiga. Bilagan N:r é. För jemförelse med tab. N:r 1 äro i denna bilaga upptagna de offlciela uppgifterna om folkmängden i Skandinavien under tidrymden Siffrorna för Sverige äro hemtade ur Statistiska Centralbyråns årsberättelser, särskildt bihanget till årgången 1876, och de för Norge ur»tabeller etc », sid. 183 samt»statistisk Aarbog», 2:a årg., sid. 17. Danmarks folkmängd är angifven efter»état de la population», sidd. 3 och 17. För Norge och Danmark finnas ännu icke definitiva beräkningar offentliggjorda rörande de år, för hvilka bilagan har frågetecken. Folkräkningsresultaten äro utmärkta med fetstil.

132 II. Hufvudresultatet af här föreliggande beräkningar är, i runda tal uttryckt, följande: Sveriges, Norges och Danmarks sammanlagda folkmängd vid 1815 års slut uppgick till 4,420,000 personer; Hela antalet lefvande födde under tidrymden utgjorde 12,950,000; Antalet under samma tid afiidne utgjorde 8,328,000, hvilket tal med 4,622,000 understiger antalet födde; Folkmängden i Skandinavien borde alltså vid 1880 års slut ha utgjort 9,042,000, men befans i verkligheten utgöra endast 8,491,000 '); Under denna tidrymd har alltså de utflyttades antal öfverstigit de inflyttades med 551,000 personer. Gången af dessa folkmängdens förändringar äfvensom deras fördelning på Sverige, Norge och Danmark inhemtas af tabellerna, till hvilka här i korthet fogas några upplysningar och anmärkningar. 1. Folkökningen. 1. Den relativa folkökningen är öfverallt uttryckt i årligt / 00 af folkmängden vid hvarje års begynnelse, och det tal, som uttrycker detta promilleförhållande, kallas för korthetens skull Ökningstalet. Om sättet för dess beräknande se sid Enligt bilagan N:r 1 föll Sveriges ökningstal under tidrymden mellan 15 och 16 /00 ; under det halfva århundradet uppgick det till endast 5-7 %, under de olyckliga åren till blott /oo, och i medeltal för har det utgjort 9-6 %,,. Den oerhördt starka tillväxten åren framstår såsom en reaktion mot den grufliga förödelsen under Karl XII:s krig. För Norge beräknas ökningstalet under tidrymden till 4-5 /oo< för åren till 7-o / w och för åren till endast 2-9 /oo- Under den tid, som förflutit sedan 1815, har den årliga tillväxten uppgått till 11"4 %o- ') Egentligen 8,498,400; en tillvalt af 7,800 personer är emellertid vunnen genom områdeaökning för Sanmark och har alltså här ofvan fråndragits. Se sid. 21.

133 Folkökningen. 27 I Danmark växte folkmängden åren med 4.2 %o årligen, åren med 7-3 %o> och sedan dess årligen med 10 - i / M. För Skandinavien i dess helhet har ökningstalet under senare hälften af 1700-talet uppgått till 5-6 / 00, men åren i medeltal till 10-1»/oo- 3. Hvad som närmast framgår af tab. Litt. A i fråga om tidrymden , är i korthet att tillväxten var stark under tiden närmast efter 1815, svag under åren , ånyo stark åren (ehuru aldrig så hög som åren ), samt att den efter 1865 visar tydliga spår till aftagande, hvilket skulle framträda ännu märkbarare, om man icke stannade med år Grunden till detta folkökningens aftagande är, såsom bekant, utvandringen. Om anledningen till den höga folkökningen skall talas vid behandlingen af antalet födde. Vidare upplyser tabellen, att folkökningen i Sverige i allmänhet har varit något svagare än inom Skandinavien i dess helhet, att den deremot i Norge varit betydligt starkare ehuru med ett markeradt fall efter 1860, samt att Danmark förut varit något underlägset de andra båda länderna men under den sista tiden temligen afgjordt intagit högsta rummet. I % af Skandinaviens folkmängd utgjorde: Räknar man såsom enstaka år hvarje tidrymd af mindre än 3 på hvarandra följande år af lika beskaffenhet, har Sveriges folkökning ö/nmtigit Skandinaviens endast under perioderna , , och samt åtta enstaka år. Tidrymden är märkvärdig derför, att vårt land då oafbrutet hade starkare folkökning än Skandinavien under loppet af ej mindre än 8 på hvarandra följande år. Norges folkökning har wnrferstigit Skandinaviens endast under perioderna , och samt sex enstaka år; Danmarks folkökning har ö/vwstigit det gemensamma medeltalet under tidrymderna , , , , och samt sex enstaka år.

134 28 Folkökningen. 4. Sista kolumnen af tab. Litt. A. innehåller en beräkning af Skandinaviens ökningstal med ständigt utgående från 1815 och med tillägg i ordning af hvart och ett af de följande åren intill och med Höjningarna och sänkningarna hos detta stora medeltal angifva, huruvida det nykomna årets tal varit högre eller lägre än alla de förutvarandes medeltal. Ju flere år medeltalet omfattar, desto mindre inflytande utöfvar naturligtvis ett enstaka år; derför blifva också vexlingarna i medeltalet så småningom ganska obetydliga. Det torde uppmärksammas, att det sista talet ( ) är det lägsta af alla (10-09 / 00 ), och när vi en gång kunna tillägga siffrorna jemväl för åren 1881 och 1882, skall medeltalet sannolikt befinnas ha för första gängen sjunkit under 10 %o eller 1 %. 5. Maxima och minima af ökningstalen femårsvis och årsvis framgå af nedanstående tabell: Den högsta folkökningen faller således omkring 1825 och Folkminskning har sedan 1815 icke egt rum i Norge, i Danmark endast ett

135 Folkökningen. 29 år och i Sverige två år. Anledningarna till dessa vexlingar framträda naturligtvis vid en närmare undersökning af nativitets-, dödlighets- och utvandringsförhållandena och finna der sin förklaring. 6. Jemföras de tre skandinaviska länderna med sitt närmaste slägtland Finland (se bil. N:r 2), visar sig att, när] hela tidrymden fattas på en gång, folkökningen varit helt obetydligt starkare hos oss, i det Skandinavien år 1815 var 4-08 gånger folkrikare än Finland mot 4 - i7 gånger år Finlands folkökning har emellertid varit underkastad vida starkare vexlingar än Skandinaviens, så att det å ena sidan haft ej mindre än 5 folkminskningsår, af hvilka 1868 borttog ända till mellan 5 och 6 % af befolkningen, å den andra åter, och särskildt under 1870-talet, haft perioder af starkare folkökning än till och med Norge någonsin uppvisat. Under de allra senaste åren har utvandringen börjat få något insteg äfven i Finland. 7. Af stor betydelse är att betrakta Skandinaviens folkökning i jemförelse med det öfriga Europas. Med ledning af en af fransmannen Toussaint Loua gjord beräkning 1 ), äfvensom ungefärliga uppskattningar i de fall der bestämda siffror saknas för 1880, har följande tabell blifvit uppstäld: Alltså har obestridligen Skandinaviens folkmängd under alla dessa fem årtionden vuxit hastigare än Europas i dess helhet, och denna skilnad är under de båda årtiondena mellan 1840 och 1860 högst betydlig. Såsom resultat framgår, att Skandinaviens andel af Europas befolkning under detta halfva århundrade stigit från 2-40 till 2-62 %. För den närmaste framtiden kunna vi dock knappast hoppas en fortsättning af detta lyckliga förhållande till följd af den hos oss ofantligt stegrade utvandringen. ') Journal de la Société de statistique de Paris 1877, sid. 6. Folkmängdsuppgifteina för de länder, som der saknas (Turkiet och Rumänien), äro i ofvanstående tabell grundade endast pa en lös uppskattning. 2) Med Island och Färöarna.

136 30 Folkökningen. Antalet födde. Af särskild betydelse är en jemförelse mellan Skandinavien och dess öfvermägtiga grannstat Tyskland. En dylik utfaller, med tillbakagång ända till 1816, på följande sätt: I allmänhet synes folkökningen i Tyskland alltså vara något större än i Skandinavien, men så starkt låg likväl Skandinavien öfver under de båda årtiondena , att derigenom hufvudresultatet för hela tidrymden blir, att Tyskland år 1816 var 5-48 gånger folkrikare än Skandinavien, men år 1880 endast 5-27 gånger. Om också vår ofantliga utvandring fortfarande kommer att göra oss afbräck, torde således ännu en rundlig tid förflyta, innan vår proportion till Tysklands folkmängd skall befinnas vara försämrad i jemförelse med förhållandet år Antalet födde. 1. När antalet födde betraktas endast från folkökningens synpunkt, bör det uttryckas i förhållande till hela folkmängden. Så har blifvit gjordt i tab. Litt. B, och det tal, som angifver årliga antalet lefvande födde på en viss medelfolkmängd, kallas der Födelsetalet. Såsom enhet af medelfolkmängden är antaget talet 1,000, hvadan födelsetalet betecknas såsom / 00. Födelsetalet är det slutliga resultatet af en befolknings ålders- och civilståndsfördelning samt fruktsamhet och angifver således ett folks faktiska disposition för tillväxt. Till följd deraf synes det böra tillmätas en vida större betydelse än några af vår tids statistici vilja erkänna. 2. Enligt bilagan N:r 1 uppgick Sveriges födelsetal under tidrymden till 38 «00, men vexlade för de öfriga tioårsperioderna under återstoden af århundradet mellan 32 och 36 / m. Denna sänkning låter sig förklaras derigenom, att den höga siffran för de förstnämnda tjugu ') Tör Skandinavien med inräkning af Island och Färöarna; för Tyskland i dess nuvarande omfång. Talen för Tyskland äro hemtade nr Statistisches Jahrbnch fur das Dentsche Reich, 1882, sid. 5.

137 Antalet födde. 31 åren måste betraktas såsom abnorm; hon är nemligen endast ett uttryck af det kända förhållandet, att de föddes antal växer utomordentligt efter krigsperioder. I Norge var födelsetalet under förra århundradet betydligt lägre än i vårt land. Om Danmarks befolkningsförhållanden äro i detta fall inga uppgifter tillgängliga för 1700-talet. 3. Då Sveriges födelsetal för hela tidrymden befinnes utgöra ej fullt 32 /oo l medeltal, framgår häraf en betydande minskning i jemförelse med äldre tider. Oaktadt denna minskning icke framträder lika starkt i Norge och alls icke kan skönjas i Danmark, blir den genom Sveriges inflytande fullt märkbar äfven i fråga om medeltalet för Skandinavien. Men under dét hufvudgången af födelsetalets förändringar under denna tidrymd innebär en sänkning, bildar dock tidrymden ett bestämdt undantag, i det hvar och en af dess fyra femårsperioder utvisar ett stigande (resp. 3i, 0-2, 3-6 och 4-6 %). Orsakerna till detta undantagsförhållande för den nämnda tidrymden hafva i Sverige blifvit synnerligen ifrigt studerade, och det torde genom en mängd uppsatser och diagram i hithörande ämnen 1 ) vara temligen kändt, att man funnit förklaringen uti den hastiga stegringen af nativiteten efter återvunnen fred år 1815, hvarigenom tidrymden kommit att bilda en bjert motsats mot den föregående olyckliga tidrymden Alltsedan ha till följd af detta förhållande perioder af stark och perioder af svag nativitet omvexlat, allt efter som de vid födelsen talrika eller de fåtaliga kullarna inträdt i den giftvuxna åldern. Dessa perioder anses i allmänhet räcka ungefär 15 år hvardera; men öfvergången sker icke så hastigt, då ju den nya generationen först i en senare ålder blir af betydelse för folkökningen; man kan i sjelfva verket vanligen iakttaga en öfvergångsperiod, som räcker ungefär 10 à 15 år. Med afseende på denna periodicitet kunde ytterligare anmärkas, dels att den för Sverige möjligen skulle kunna spåras ännu längre tillbaka än till vårt sista krig, nemligen ända till motsättningen mellan Karl XII:s regeringstid och fredsperioden , dels ock att den i våra dagar betydligt neutraliseras genom utvandringen, så att den för framtiden torde komma att blifva mindre märkbar än förut. Emellertid denna periodicitet oafsedt har, såsom nyss är nämndt, födelsetalet benägenhet att sjunka i Skandinavien. I Sverige, der både periodiciteten och sänkningen äro skarpast utpräglade, beror detta derpå a) att åldersfördelningen från folkökningens synpunkt blifvit ofördelaktigare, i det de yngre åldrarnas relativa antal växer till följd af den betydligt minskade barnadödligheten, ett förhållande som naturligtvis till ') Senast i uppsatsen»om ett stereogram öfver Sveriges befolkning» af Eli» Sidenbladh, Statiatisk Tidskrift, h. 59.

138 32 Antalet födde. eu del neutraliserar sig sjelft genom deraf följande lägre födelsetal. På sista tiden har utvandringen, som bortrycker just medelåldern, ytterligare bidragit att göra åldersfördelningen mindre gynsam än förut; b) att giftermålens antal betydligt af tagit under detta århundrade; samt c) att giftermålen dertill, åtminstone under tidrymden från 1830 till inemot midten af 1860-talet, väsentligen försenats. Denna sistnämnda olyckliga företeelse synes visserligen ha upphört efter 1865, men vi äro fortfarande långt ifrån de gynsammare förhållandena för ett hälft århundrade sedan. På grund af allt detta kan minskningen af Sveriges födelsetal ej allenast till fullo förklaras, utan man skulle till och med haft skäl att vänta en ännu större minskning, och att detta sista icke inträffat, beror åter, åtminstone till en del, på det i sammanhang med äktenskapens aftagande och försenande olyckligtvis starkt höjda autalet oäkta födde. En annan följd af giftermålens försenande är, att den nämnda periodiciteten i födelsetalet hos oss utsträckts något längre än förhållandet är i Norge. Detta framgår af 1850-talets siffror, då Norge under den första femårsperioden mot vanligheten uppvisar högre tal än Sverige. Samma företeelse synes vara på väg att upprepas, i det Norge öfvergått Sverige äfven under femårsperioden I båda fallen har vändningen gifvit sig förr tillkänna der än hos oss. I Norge kan man icke iakttaga samma minskning i äktenskapens antal som i Sverige och ej heller samma försenande. Derför är också födelsetalets sänkning mindre än hos oss, och att en sänkning dock egt rum, härrör uteslutande från utvandringen, som bortrycker massor af den medelålders befolkningen. I Danmark slutligen är periodiciteten, ehuru skönjbar, dock betydligt mindre markerad än i de andra båda länderna, och som giftermålen här hvarken äro fåtaligare än förr eller ingås i en senare ålder, och dessutom utvandringen först under de sista åren höjt sig till någon grad af betydenhet, så har Danmarks födelsetal icke minskats utan kanske snarare höjt sig. Medeltalet för tidrymden är 30.9o / 00, men för deremot %o> hvilket för den perioden är det högsta af de tre ländernas tal. 4. En jemförelse mellan den första och den sista tjuguårsperioden utfaller så, som synes af tabellen å nästföljande sida. Minskningen är alltså för Skandinavien i dess helhet 6'i %; för Danmark endast 0-9 men för Norge 5.3 och för Sverige ända till 8'5 %. 5. Att i allmänhet Norges födelsetal har varit något lägre än Sveriges, förklaras deraf, att i Norge genom den ringa dödligheten de äldsta och äfven de yngsta åldrarna äro ovanligt starkt representerade inom folkmängden, under det att medelåldern alltså blir proportionsvis svagt i

139 Antalet födde. 33 numeriskt hänseende. Utvandringen har naturligtvis ytterligare skärpt detta förhållande. För Danmark hade man egentligen att vänta en ej sa obetydligt starkare nativitet än i de andra båda länderna, emedan en jemförelsevis större del af befolkningen der lefver i äktenskap. 6. Maxima och minima för femårsperioder samt enskilda år innehållas i följande tabell:

140 34 Antalet födde. Antalet aflidne. Synnerligen märkvärdiga äro de höga talen för åren 1821, 1822, 1823 och 1825 i Sverige, hvilka sedermera aldrig uppnåtts, än mindre öfverträffats. Vid sidan af den nämnda periodiciteten, befolkningens civilståndsförhållanden samt utvandringen är den ekonomiska ställningen och då särskildt skördens utfallande den faktor, som närmast åstadkommer de årliga vexlingarna i födelsernas relativa antal. 7. Bilagan N:r 2 tillåter en jemförelse med Finland. Detta lands födelsetal befinnes i allmänhet vara betydligt högre än Skandinaviens, om också liksom alla Finlands befolkningsförhållanden underkastadt stora vexlingar. Det höga antalet födde i Finland i jemförelse med de andra nordiska länderna kan delvis, men troligen icke till fullo, förklaras genom ett något högre antal äktenskap och en tidigare ålder för dessas ingående. 8. Utsträckes jemförelsen till Europas öfriga länder (bil. N:r 3) visar sig otvetydigt, huru mycket högre de föddes antal är på de flesta andra trakter i vår verldsdel, så att endast fyra länder ega lägre födelsetal än de skandinaviska länderna, nemligen Schweiz, Rumänien, Grekland och Frankrike. Afven här kan detta förhållande förklaras derigenom, att en ovanligt stor andel af den vuxna befolkningen i Skandinavien lefver ogift, ochäktenskapen ingås i en mera framskriden ålder. Östra Europas undantagsställning, med födelsetal som närma sig 50 ' 00, har sin grund i ett motsatt förhållande: talrika giftermål, af hvilka flertalet ingås redan i en ålder, som i vestra Europa endast förekommer i undantagsfall. 3. Antalet aflidne. 1. Tab. Litt. C innehåller de relativa talen för dödligheten i Skandinavien under tidrymden Antalet aflidne är uttryckt i årligt /oo a^ medelfolkmängden, hvilket tal här blifvit kalladt Dödstalet. Man har ofta uttalat sig i den rigtningen, att dödstalet ingen egentlig betydelse skulle ega, när frågan gäller att bestämma måttet af sjelfva dödligheten, alldenstund, menar man, dödstalet är i hög grad beroende af befolkningens sammansättning efter åldersklasser. Ett faktum är emellertid, att en befolkning ytterst sällan är samtidigt rik på begge de åldersklasser, som företrädesvis äro utsatta för dödens härjningar, nemligen den yngsta och den äldsta. Tvärtom, der den ena af dessa är talrik, der är den andra af helt naturliga skäl i de flesta fall fåtalig. Dödstalet blir derföre i sjelfva verket ett ingalunda förkastligt uttryck för dödligheten, vare sig denna afser olika tider eller olika folk. Man kan öfvertyga sig härom genom att skaffa sig en normalåldersfördelning och till denna applicera de särskilda europeiska folkens relativa dödlighetstal inom hvarje ålder. Summerar man derefter för hvarje land dödsbidragen från de olika åldersklasserna, skola summorna, som utgöra

141 Antalet aflidne. 35 hvarje lands normaliserade dödstal, befinnas intaga nära nog samma relation till hvarandra som dödstalen gjorde redan före normaliseringen. Någon gång skall man till och med finna de ursprungliga skiljaktigheterna skärpta, hvilket särskildt visat sig vara fallet med Norge gent emot de öfriga länderna. Norges dödstal är det lägsta i Europa, men långt ifrån att detta har sin grund i någon gynsammare åldersfördelning, skulle tvärtom dödstalet vara ännu lägre, om landets befolkning vore sammansatt efter den normala europeiska åldersfördelningen. Norge är nemligen, såsom redan påpekats vid behandlingen af antalet födde, ett af dessa undantagsländer med en ovanligt talrik befolkning på en gång i de yngre och i synnerhet i de mycket höga åldersklasserna. Vi hafva velat göra gällande denna dödstalets betydelse, emedan härigenom innehållet af tab. Litt. C får ett ökadt intresse, såsom sanningsenligt ådagaläggande vexlingarna i den verkliga dödligheten. 2. Enligt bil. N:r 2 uppgick dödstalet i Sverige för hvar och en af de fem tioårsperioderna mellan 1740 och 1790 till omkr / m eller ännu mera och steg under det olyckliga, första årtiondet af adertonhundratalet nära nog till 30 / 00. Det är sant, att häruti äro inräknade de fulla antalen af krigens offer; men äfven under fredstiderna betraktades en årlig dödlighet af 25 / 00 såsom ett ovanligt lyckligt förhållande. De båda årtiondena närmast efter det stora nordiska kriget skulle deremot enligt beräkning ej haft högre dödlighet än 23 m, hvilket för den tiden var något utomordentligt. Medeltalet för tidrymden är 28 / 00, med inräkning af det approxiinerade hela antalet stupade; enligt de officiela tabellerna 27'5 %o- Under tidrymden har samma tal endast uppgått till 21.i / 00. Detta sistnämnda tal är i sin ordning i våra dagar en ovanligt hög och blott sällan förekommande dödlighet; sista gången den uppnåddes var år 1869 (22.3 /oo)- I Norge är skilnaden lika markerad mellan förr och nu, och fallet är skarpt från 24-1 /o 0 åren till 19-2 %o för den derefter följande tjuguärsperioden. För Danmark ega vi inga uppgifter i detta hänseende från 1700-talet, men att döma efter den ringa folkökningen under samma tid synas dödlighetsförhållandena derstädes ha varit ungefärligen de samma som i Sverige och Norge. 3. Omfånget af dödlighetens under tidrymden alltjemt fortgående minskning inom hvart och ett af de skandinaviska länderna framgår af följande jemförelse mellan antalet aflidne sådant det i verkligheten var under tidrymden och sådant det skulle ha blifvit, om dödstalet under denna tid varit det samma som under de första tjugu åren efter Härvid bör icke förgätas, hvilket utomordentligt språng just dessa sistnämnda års dödstal inneburo i jemförelse med sina föregångare.

142 36 Antalet aflidne. Minskningen har alltså uppgått för Norge till 9, för Danmark till 12 och för Sverige till ej mindre än 19 %. Det för oss svenskar glädjande förhållandet att vårt land här visar sig ha vunnit den största förbättringen manar oss att egna denna sak en något närmare uppmärksamhet. En undersökning af vårt lands ställning till hvart och ett af de båda andra gifver för olika tider följande resultat: o) Sverige gent emot Norge: Här framträder å ena sidan vårt lands djupa underlägsenhet under Norge men å den andra också ett intyg om att denna underlägsenhet är stadd i en högeligen af behofvet påkallad och önskvärd återgång. Om vi också ej böra fästa oss allt för mycket vid det sista årtiondets utomordentligt lyckliga sjunkande, hvilket i någon mån kan vara tillfälligt, så synes oss i alla händelser, som skulle vi för den närmaste framtiden ej behöfva befara en större öfvervigt af vår dödssiffra än omkring 10 à 12 %.

143 Antalet aflidne. 37 b) Jemförelsen med Danmark utfaller sålunda: Åfven här framträder samma förbättring i Sveriges ställning, hvilken under det sista årtiondet åstadkommit till och med en betydande öfverlägsenhet å Sveriges sida. Afbrottet i förbättringen åren förklaras af dessa års missväxter i Sverige. (Ytterligare belysning af detta ämne lemnar tab. Litt. E, hvarom se sid. 45). 4. Maxima och minima femårs- och årsvis under tidrymden framgå af tabellen å nästföljande sida. Anmärkningsvärdt är, att fyra af de derstädes upptagna minimiåren för Sverige falla inom 1870-talet liksom ock de tre första för Norge, under det att Danmarks dödstal synas utvisa, att helsovårdsförhallandena i detta land intet senare år varit så gynsamraa som under det långt tillbaka i tiden liggande året De år, under hvilka dödstalet höjt sig fulla 10 % eller ännu mera utöfver det närmast föregående årets, äro följande: för Skandinavien i dess helhet 7 år, nemligen: 1828, 1829, 1834, 1837, 1846, 1857 och 1874; maximum: 19-6 % år 1857, då dödstalet steg från % 0 till 23-89; i Sverige 9 år, nemligen: 1819, 1826, 1828, 1834, 1837, 1846,1857, 1862 och 1874; maximum: 1857, då dödstalet steg från till %(, eller med ända till 26-7 %; dernäst kommer året 1837 med 23-4 % samt åren 1834 och 1874, hvartdera med 18-1 %; i Norge 4 år, nemligen: 1833, 1834, 1847 och 1861; maximum: 13-8 % år 1847 (från % 0 till 20-34); i Danmark 8 år, nemligen: 1821, 1828, 1829, 1831, 1846, 1853, 1857 och 1864; maximum uppvisar krigsåret 1864 med en höjning af 27-4 %, från % 0 till Ofver 20 % har höjningen varit, äfven åren 1853 och 1829, eller resp och 22-2 %.

144 38 Antalet aflidne. Sänkning af 10 % eller derutöfver har egt rum: för Skandinavien i dess helhet 7 gånger, nemligen åren 1822, 1830, 1832, 1835, 1848, 1854 och 1858; störst, eller 19-3 %, år 1835 (från % till ); i Sverige ej mindre än 12 gånger, nemligen åren 1820, 1822, 1830, 1832, 1835, 1840, 1848, 1854, 1858, 1860, 1870 och 1871; maximum: 27-8 %, år 1835 (från till 18-5s); i Norge endast 4 gånger, nemligen åren 1835, 1841, 1849 och 1854; maximum: 1835 med 13-2 % (från /00 till 19-48); i Danmark 8 gånger, nemligen åren 1822, 1823, 1830, 1832, 1833, 1850, 1854 och 1859; maximum, 23-7 %, år 1854 (från 24-ir till / 00 ). Man gifve akt på de utomordentligt starka vexlingarna i dödligheten i Danmark under de sex åren Oafbrtiten höjning har för hela Skandinavien icke någon gång förekommit 4 år å rad, hvilket dock i Sverige inträffade åren , i

145 Antalet aflidne. 39 Norge åren och , och i Danmark åren Längsta oafbrntna sänkningen utgör för Skandinavien 4 år ( ), för Sverige 5 år ( ), för Norge 3 år (åtskilliga gånger), samt för Danmark 5 år (dels åren , dels åren ). 6. Ett märkligt, ehuru ej svårförklarligt förhållande, som här i förbigående kan nämnas, är att vexlingarna i Norges dödstal, som ofta nog icke sammanfalla med vexlingarna i Sveriges, dock ganska nära till tiden öfverensstämma med Norrlands. Man vore frestad att då förutsätta samma likformighet mellan södra Sverige och Danmark, men detta synes icke i lika hög grad vara händelsen; kanske dock, om jemförelsen inskränkes till Danmark och Skåne. 7. En jemförelse- med Finland utfaller här afgjordt till Skandinaviens fördel. Skandinaviens dödstal kan numera i vanliga fall sättas till något mindre än 19 %, men Finlands till 24 eller 25. Kändt är, huru utomordentligt dödligheten i Finland stundom stiger under missväxtår; år 1868 nådde dödstalet ej mindre än nära 80 "l^. Såsom en reaktion häremot har landet under 1870-talet haft att glädja sig åt synnerligen lyckliga dödlighetsförhållanden, dock ej heller då så gynsamma som samtidigt i Skandinavien. 8. En jemförelse mellan Skandinavien och Europas öfriga länder är i fråga om dödligheten synnerligen glädjande att göra. Vår, snart sagdt obegripliga öfverlägsenhet i detta fall är numera allmänt känd i Europa. Vi upprepa endast (se sid. 34), att de tal, som bilagan N:r 3 i detta fall innehåller, verkligen kunna betraktas såsom tillförlitliga uttryck för den inbördes proportionen de olika länderna emellan. Deremot strider naturligtvis icke, att vår ställning kan beträffande vissa åldrar vara mindre, i fråga om andra mera gynsam än af nämnda tabell framgår. I sjelfva verket är det mest i fråga om de första lefnadsåren, som de Skandinaviska länderna, och isynnerhet Norge, göra skäl för hedersnamnet «les contrées priviligiées», såsom en fransk statistiker har kallat dem. Om Sveriges, Norges och Danmarks resp. tal sättas = 100, är Europas födelse- och dödsstat: Europas födelsetal är alltså 23 à 24 % högre än de skandinaviska ländernas, men dess dödstal är 47 % högre än Danmarks, 51 % högre än Sveriges och 66 % högre än Norges! Inskränka vi oss till Vestra Europa, är dess dödstal 26-o 0 / Q0, men Skandinaviens I8'9 0 / M, d. ä. 27 % lägre.

146 40 Nativitetsöfverskottet. 4. Nativitetsöfverskottet. 1. Ärliga antalet lefvande födde på en viss medelfolkmängd (här antagen till 1,000 personer) är i det föregående kailadt»födelsetalet», och årliga antalet aflidne på samma medelfolkmängd:»dödstalet». Skilnaden mellan dessa tal är hvad som i tab. Litt. D kallas Öfverskottstalet, hvilket alltså uttrycker det årliga nativitetsöfverskottet på hvarje tusental inv. Relationen: antalet lefvande födda mot hvarje hundratal aflidne, är i samma tabell kallad: De föddes öfrertal. 2. Af bil. N:r 1 inhemtas den naturliga folkökningens belopp i Sverige och Norge under äldre tider. Man finner, hvad först Sverige beträffar, det sedan icke uppnådda öfverskottstalet 15 / 00 för tidrymden På hvad sätt detta tal är beräknadt, har omnämnts i det föregående (sid. 24); att vi icke hafva obetingad rätt att utan vidare förklara talet för osannolikt, är på samma ställe antydt. Men att det icke i någon händelse får betraktas såsom karakteristiskt för 1700-talet, så att det faktum, att det nämnda talet sedan ej uppnåtts för någon hel tioårsperiod, skulle kunna begagnas såsom ett bevis för att den naturliga folkökningen i Sverige nu är mindre än förr, deremot strider på det bestämdaste den nämnda tabellen (bil. N:r 1) i sin helhet. Af den samma framgår, att från och med 1820-talet intet årtionde haft att uppvisa en så ringa naturlig folkökning, att den ej varit högre än den högsta för något årtionde under tidrymden 1740 J820. Det bör icke undgå uppmärksamheten, att medan vi icke sedermera ha hunnit till årens öfverskottstal, så har deremot det senast förflutna årtiondet ånyo uppnått samma periods»öfvertal» för de födde, eller mot 100 aflidne 167 födde. Hvad Norge beträffar är skilnaden så stark mellan tidrymderna före och efter 1815, att tabellen (bil. N:r 1) här talar fullt för sig sjelf. Såsom flere gånger är nämndt, ega vi ingen kännedom om den naturliga folkökningens faktorer under 1700-talet i Danmark. 3. Huru starkt den naturliga folkökningen stegrats i Skandinavien äfven inom den tidrymd, som förflutit sedan 1815, framgår af tab. Litt. D. Jemte det vi hänvisa till tabellen, torde få lemnas endast följande lilla, i likhet med motsvarande för nativiteten och dödligheten uppstälda jemförelse mellan de första och sista 20 åren af samma period. (Se nästa sida). Stegringen utgör för Skandinavien i dess helhet 14 %, särskildt för Danmark 27 och för Sverige 16 #, men är deremot för Norge så godt som ingen. Detta sistnämnda förhållande kan synas märkvärdigt, men det förklaras dels af det stora försprång Norge sedan 1815 alltid i detta

147 Nativitetsöfverskottet. 41 fall egt framför brödraländerna, till följd hvaraf det är mindre underligt, om det är dessa som egentligen kunna uppvisa en förkofran; dels deraf, att tidrymden måste för Norges dåvarande förhållanden betraktas såsom abnorm, i någon mån motsvarande tidrymden i Sverige; dels ock ändtligen deraf, att tidrymden icke såsom i de andra båda länderna är den gynsammaste tjuguårsperiod, som skulle kunna upptagas såsom representerande den nyaste tiden, och att för Norge otvifvelaktigt är att vänta ett mycket starkt nativitetsöfverskott under 1880-talet. Vid betraktandet af ofvanstående tabell bör icke förgätas, att tidrymden kan för hela Skandinavien betraktas såsom synnerligen gynsam i jemförelse med flydda tider, medan deremot tidrymden icke på förhand kunde väntas blifva mycket gynsam i detta hänseende, till följd af den motsedda nedsättningen i nativiteten (se sid. 31). I fråga om de skandinaviska ländernas inbördes ställning med afseende på den naturliga folkökningen se för öfrigt sid Ofvershottstalets maxima och minima femårs- och årsvis sedan 1815 innehållas i tabellen å nästa sida. Noga räknadt är femårsperioden icke den, som har att uppvisa den största naturliga folkökningen i Sverige. Brytes grupperingen efter jemna femårstal, finner man för femårsperioden ett årligt öfverskott af fulla 14 / 00 och för hela tioårsperioden medeltalet I3-2 / 00. Detta har varit tiden för den starkaste folktillväxt Sverige har genomgått sedan 1730-talet. Maxima och minima för de föddes öfvertal återfinnas i tabellen å sid Af ganska mycket intresse är att lägga märke till, hvilka tider som ega den största och hvilka den minsta vexlingen inom nativitetsöfverskottet- Största skilnaden i öfverskottstal mellan år, som ligga på mindre än 10 års afstånd från hvarandra, är

148 42 Nativitetsöfverskottet. för Skandinavien mellan 1823 med och 1831 med 4-82 / 00 ; skilnad % 0 ; för Sverige mellan 1857 med / 00 och 1860 med / 00 ; skilnad / 00 ; för Norge mellan 1839 med 5-os och 1845 med ' 00 ; skilnad "'28 /oo> för Danmark mellan 1823 med 15-oo och 1831 med 0-40 ' 00 ; skilnad / 00. Minsta skilnaden mellan maximum och minimum under minst 10 på hvarandra följande år egde rum för Skandinavien under tidrymden med maximum 14'04 %o (1879) och minimum Il-os % 0 (1874); skilnad endast ; för Sverige likaledes med maximum 13-TB "zoo (år 1872) och minimum / 00 (år 1874); skilnaden således 3-23 / 00 ; för Norge under åren med maximum, %<>' år 1872 och minimum, % 0, år 1867; skilnad således endast l'7i / 00 ;

149 Nativitetsöfverskottet. 43 för Danmark under åren med maximum / 00 (åren 1841 och 1842) och minimum 8 - i9 %o (år 1836); skilnaden endast 1"3 %o- Häraf synes att tidrymden för de största vexlingarna i Norge ungefärligen sammanfaller med tidrymden för de minsta vexlingarna i Danmark, och att de jemnaste öfverskottstalen för Norge infalla under en tid, som i vårt land är utmärkt af synnerligen starka vexlingar, nemligen åren Då för denna sistnämnda period de ekonomiska förhållandena skiftat för Norge ungefär som för Sverige, så framgår häraf, huru mångfaldiga de orsaker äro, som bestämma den naturliga tillväxten, och huru svårt det således är att med afseende på denna draga några slutsatser eller göra några beräkningar för framtiden. 6. Jemförelsen mellan Skandinavien och Finland (se bil. N:r 2) utfaller i det hela så, att Skandinavien tager försteget, fastän bland annat icke under 1870-talet, som varit fullkomligt abnormt i Finland, liksom i motsatt rigtning åren Sistnämnda år, det svåraste hungersår Finland genomgått sedan Karl XI:s dagar, slutade med ett dödlighets-

150 44 Nativitetsöfverskottet. öfverskott af 54 % af medelfolkmängden. I motsats härtill följde efter återvunnen gynsammare ekonomisk ställning en rad af år med utomordentlig folkökning, bland hvilka 1871 nådde till ett öfverskottstal af mer än 19 / 00, det högsta någonsin för ett helt land iakttagna i Europa. Afven åren 1870 och 1879 uppnådde 18 % 0. Den starkaste naturliga tillväxten tillkommer den del af Finland, som bebos af svenskar, särskildt Vasa län, åtminstone under 1870-talet. 7. Om beräkningarna a sid. 29 angående Europas folkmängd och likaså de å sid. 50 angående den europeiska utflyttningen äro rigtiga, så skulle öfverskottstalet för Europa åren ha uppgått till 8'6 / 00.» » -» 9-9» Medeltalet för hela tjuguårsperioden blefve 9-3 ' m, hvilket stämmer förträffligt med bil. N:r 3, som (mestadels för åren ) har talet 9.4 "/(fl. Ofvanstående beräkning torde alltså få anses någorlunda motsvara verkliga förhållandet. Det förtjenar då uppmärksammas, att Skandinaviens öfverskottstal utgjorde åren U"S % 0, eller 2'9 /oo mer än Europas »» 2-6»»» Sistnämnda årtionde är det för vår verldsdel gynsammaste under det senaste halfva århundradet. Utsträckes jemförelsen till tiden före 1860, för så vidt detta låter sig göra, blir resultatet följande. Öfverskottstalet utgjorde Fastän dessa tal i fråga om tidrymden för Europa icke få tillmätas något större värde i och för sig, gifva de dock en föreställning om dessa förhållandens regelbundenhet, när blicken sträckes öfver en så stor rymd som en hel verldsdel. Så mycket märkligare är då det stora språnget under 1870-talet. Ihågkommes att 1820-talets årliga nativitetsöfverskott i Skandinavien uppgick till 11"3 "/oo, vill det synas, som skulle den lilla underlägsenheten under Europas medeltal för 1830-talet endast ha varit ett undantagsfall, be- ') Talen för perioden äro uppkomna genom tillägg till ökningstalen, sid. 29, för af 1-1 / K :» årlig utflyttning för ärtiondet , 0'8 / och 0'S % för ; se noten å sid. 50.

151 Tabell Litt. E. 45 roende på de ogynsamraa ekonomiska förhållandena i Norden under detta årtiondes senare del. För senare tider visar bil. N:r 3, att Skandinavien, hvars medeltal för åren är 12.i / 00, visserligen öfverträffas af flertalet bland de slaviska länderna men inom vestra Europa endast af Storbritannien. I fråga om de föddes öfvertalighet i % af de aflidnes antal öfvergår Norge alla andra länder i vår verldsdel, och likaså Skandinavien i sin helhet betraktadt, hvilket åren egde 164 födde mot hvarje hundratal aflidne. 5. Sveriges, Norges och Danmarks inbördes ställning i fråga om den naturliga folkökningen. Tabell Litt. E belyser närmare detta ämne, i det den innehåller de siffror, som representera resp. Sveriges, Norges och Danmarks födelse-, dödsoch öfverskottstal, när det Skandinaviska medeltalet i hvarje fall sättes = 100. Sveriges betydligt större folkmängd inverkar här något störande, i det den samma utöfvar ett inflytande på det gemensamma medeltalet, som i någon mån bortskymmer Sveriges förhållande till de andra båda länderna. Naturligtvis måste såsom en följd häraf talen i denna tabell förete den största regelbundenheten för Sverige. 1. Sveriges födelsetal befinnes under de första 30 åren ingen enda gång understiga Skandinaviens medeltal; ett märkvärdigt bevis på regelbundenheten af dessa förhållanden, då skilnaden mellan de båda talen är så ringa som den är. Ar 1846 sjunker Sveriges tal för första gången under medeltalet, och sedan dess har detta inträffat icke så få gånger. Vi göra i det följande den distinktionen, att endast tre eller flere på hvarandra följande år af samma beskaffenhet anses bilda en period, hvaremot ett eller två år räknas för»enstaka» år. Sålunda räknadt har Sveriges födelsetal understigit Skandinaviens under perioderna , och samt under fyra enstaka år. När fråga blir om dödstalet, tjenar till intet att räkna de år, då Sveriges dödlighet öfverstigit Skandinaviens: de år, som representera det motsatta förhållandet, äro tyvärr alltför lätt räknade. Utom några enstaka år, elfva till antalet, inskränka de sig till den för vårt land i så många afseenden märkvärdiga tidrymden Blott fyra år af de sextiosex, som undersökningen omfattar, har dödligheten varit lägre än i Norge; dessa fyra år äro 1835, 1848, 1861 och Till följd af den högre dödligheten är den naturliga folkökningen i Sverige från skandinavisk synpunkt sedt under medelmåttan, ehuru, såsom förut är visadt, mycket öfver medelmåttan från europeisk synpunkt. De perioder, som legat öfver medeltalet äfven i förstnämnda hänseende,

152 46 Tabell Litt. E. äro endast åren , och , hvartill dock komma tio enstaka år. Högre än i Norge har den naturliga folkökningen hos oss varit endast åren 1815, 1833, 1835, 1836, 1839, 1840, 1848, 1860, 1861 och 1863 samt under hvarje år af den märkliga tidrymden Norges födelsetal har mestadels befunnit sig under medelmåttan från skandinavisk synpunkt; undantag göra perioderna , och , märkvärdigt nog liggande på samma tidsafstånd från hvarandra, (se sid. 32). Dessutom elfva enstaka år. Med Norges dödstal eger det högst betydelsefulla förhållandet rum, att af de sextiosex år, som här behandlas, endast 2 (säger två) kunna uppletas, under hvilka Norges folk hemsökts hårdare af döden än de andra båda folken; dessa två år äro 1848 och En följd af detta utomordentligt gynsamma förhållande är en stor öfverlägsenhet å Norges sida i fråga om den naturliga folkökningen. Den enda period, då Norge i detta hänseende trädt tillbaka, är samt åtta enstaka år. 3. Danmarks födelsetal ligger 3 % under medeltalet åren , men 0 - i % öfver det samma åren Med undantag af 1815 var Danmarks nativitet under medelmåttan hvarje år intill 1834; sedan befann den sig öfver medelmåttan under perioden samt ett och annat enstaka år, till dess med 1868 den förändringen inträder, att Danmarks födelsetal för hvartenda år utan undantag är högre än medeltalet för Skandinavien. Här återspeglas verkningarna af utvandringen i Sverige och Norge. Dödstalets utveckling är ungefärligen enahanda: före 1829 intet enda år högre än medeltalet; sedan perioder af högre och lägre ståndpunkt omvexlande {öfver medeltalet åren , och jemte sju enstaka år), och slutligen öfver medeltalet för hvarje år från och med 1864, med undantag endast af de båda för norra Skandinavien så olyckliga åren 1868 och Blott följande år har Danmarks dödstal varit lägre än Norges: 1818, 1819, 1839 och Ofverskottstalets ställning har i det hela förbättrats. Högre än Skandinaviens medeltal har det varit under perioderna , , och samt tio enstaka år. Högre än i Norge har det varit åren 1815, 1818, 1819, 1822, 1834, , 1852, 1861, 1862 och Maxima och minima femårsvis och årsvis af de i tab. Litt. E intagna jemförelsetalen mellan Skandinavien i sin helhet och de särskilda skandinaviska länderna innehållas i tabellen å nästa sida. Sveriges öfvermägtiga inflytande gör sig tydligen gällande i dessa tal, åtminstone när blicken stannar vid enstaka år. På detta sätt är det

153 Omflyttningsresultatet. 47 som t. ex året 1857 blir ett bemärkelseår för Norge, hvilket det dock egentligen endast är för Sverige. 6. Omflyttningsresultatet. 1. Det första karakteristiska förhållande, som i detta hänseende är att uppmärksamma, är fördelningen på tiden före och efter Under de 35 åren från 1815 till 1850 förlorade Skandinavien omkring 15,000 personer, men under de 30 åren från 1850 till 1880 förlorade det 536,000 personer. Detta förhållande utvisar, att vi här egentligen ha att sysselsätta oss med tiden efter Före denna tidpunkt kan man säga, att såväl in- som utflyttning spelade en mycket underordnad rol och ungefär motvägde hvarandra. Endast i Norge ligger utvandringens begynnelse något tidigare eller ungefär vid midten af 1830-talet. 2. Utvandringens öfverskott öfver invandringen femårsvis sedan 1850 äfvensom maxima för enskilda år utgör innehållet för tabellen å nästa sida. För Danmark äro 1850-talets båda perioder icke intagna i denna tabell, emedan under dessa invandringen öfversteg utvandringen. 3. Då utvandringsbeloppets egentligaste betydelse framträder först när det sammanställes med nativitetsöfverskottet, är det af intresse att undersöka, i hvad mån den naturliga folkökningens förefunna stegring

154 48 Omflyttningsresultatet. har förmått motverka den öfverhandtagande utvandringen. En föreställning härom lemnar den tabellariska öfversigten å nästa sida. Under åren utgjorde alltså Skandinaviens nativitetsöfverskott omkring 1,044,000 personer, men åren omkring 1,878,000, hvilket är en tillväxt af 834,000. Denna tillväxt är så stor, att den närmar sig dubbla beloppet af den under samma år förefunna förlusten genom utvandringen, hvilken uppgår till 483,000 personer; eller med andra ord: absolut taget har nativitetsöfverskottets tillväxt varit tillräcklig att till trots för den ofantliga utflyttningen, höja den verkliga folkökningen med 350,000

155 Omflyttningsresultatet. 49 personer. Detta förhållande ställer sig dock ganska olika för de särskilda länderna. Den nämnda tillväxten af 834,000 personer för hela Skandinavien utgör 173 <f af Skandinaviens förlust genom omflyttningen; motsvarande tal är för Danmark ej mindre än 377 %, för Sverige 166, men för Norge endast 115 %. Dock gäller gemensamt för alla länderna, att utvandringen ej förmått sänka det absoluta beloppet af folkökningen för åren ned under motsvarande belopp för de första tjugu åren, som förflöto efter Något annorlunda ställer sig saken, när man afser den relativa folkökningen. Det visar sig af tabellen ofvan, att Skaninaviens nativitetsöfverskott åren , för att motsvara samma relativa tal som för åren , skulle ha utgjort omkr. 1,649,000 personer, eller med andra ord: att den under tiden förefunna folkökningen kraft en höjning i nativitetsöfverskottet, uppgående till 605,000 personer. Denna höjning har nu, såsom visadt är, verkligen kommit till stånd, och mera dertill: den har uppgått ej blott till 605,000 utan till 834,000. Här är alltså ett ytterligare + af 229,000 personer; detta + visar då, huru stor utflyttning Skandinavien skulle kunnat bära, utan att se någon minskning ens i sin relativa folkökning. Nu har emellertid förlusten genom omflyttningen i sjelfva verket uppgått till 483,000 och alltså endast till 47 % eller ej fullt hälften kunnat täckas af den naturliga tillväxtens höjning. Afven här är förhållandet vida fördelaktigare för Danmark, hvars utvandringsöfverskott äfven på detta sätt räknadt helt och håll et ersattes af höjningen i nativitetsöfverskottet, och skulle så gjort till och med om utvandringen varit ännu 60 % högre än den är. I Sverige ersattes något mer än hälften af utvandringsöfverskottet genom den ifrågavarande höjningen. I ') D. ä. skilnaden mellan koll. 2 och 4. 2 ) D. ä. skilnaden mellan koll. 3 och 4. Stat. Tidtkr. Suppl

156 50 Omflyttningsresultatet. Norge deremot kan någon höjning i den naturliga tillväxten knappast skönj as; hela det förefunna utvandringsöfverskottet innebär alltså här en nedsättning af den verkliga folkökningens relativa belopp. Om Norges ogynsamma ställning i detta fall se dock hvad som yttras å sidd. 40 och I»Deutsche Rundschau fur Géographie und Statistik», 1882, sidd. 523 och 524, förekommer en beräkning af den samfäida europeiska utvandringen, som lemnar såsom resultat, att hela antalet utvandrare skulle ha utgjort åren ,894,000,» ,044,000, eller sammanlagdt för dessa 20 år 5,938,000 personer '). Särskildt för år 1880 är antalet beräknadt till 558,000 och för 1881 till 750,000. Då nu Europas medelfolkmängd under 1860-talet kan uppskattas till 289 millioner, under 1870-talet till 314 millioner, 1880 till omkring 327 och 1881 till omkring 329 millioner (se sid. 29), så framgår, att årliga förlusten genom utvandringen har utgjort Inflyttningen till Europa från andra verldsdelar är här antagen vara ingen. Den starkaste utvandringen eger såsom bekant rum från Irland. Der har den för vissa år, särskildt under 1840-talet, uppgått till flere % pr år, och som Irlands folkmängd ännu befinner sig i aftagande, måste den årliga normala utvandringen falla någonstädes mellan 10 och 20 /oo- Från Storbritannien utgår äfven en stark utvandring, som dock till stor del motväges af en betydande invandring. Utom de britiska öarna förekommer utvandring i stor skala endast från Tyskland och Skandinavien samt vissa år från Schweiz. I Tyskland har man för åren uppskattat den årliga förlusten till 1-7 % 0 af medelfolkmängden. Maximum för enskildt år, som inföll 1880, torde icke ha hunnit 5 /oo. 5. De slutsatser, som, såväl af de meddelade tabellerna som af ofvanstående och hvad i det föregående är omnämdt, kunnat dragas i fråga om utvandringen, äro: att den i Skandinavien under tidrymden varit mer än tre gånger så stark som i det öfriga Europa och starkare än i något ') Efter den i nämnda tidskrift asrända beräkningsgrunden skulle utvandringen nnder 1830-talet ha uppgått till ungefär 3 / 4 million, under 1840-talet till 2 millioner och under 1850-talet till 3 millioner, eller årligen på 1,000 inv. resp. 0 - S, 0'8 och l'l /oo- U'«mdriogen har alltså efter 1860 icke befunnit sig i stigande förr än de allra senaste åren.

157 Omflyttningsresultatet. 51 annat land med undantag af Irland samt särskildt att den är nära dubbelt starkare än i Tyskland; att den i såväl Skandinavien som det öfriga Europa vuxit utomordentligt under åren efter 1879, och mest i Skandinavien, der den dessa år torde ha varit fyra eller fem gånger starkare än i de andra länderna, fastän redan dessas tal varit ungefär dubbelt så höga som vanligt; att utvandringen under de båda sista årtiondena bortryckt ungefär en niondedel af Europas nativitetsöfverskott och något mer än en fjerdedel af Skandinaviens (27 % af Sveriges, 35 % af Norges och 13 % af Danmarks); att till följd af den starka naturliga tillväxten i Skandinavien dess folkmängd i alla fall under båda årtiondena vuxit hastigare än det öfriga Europas, dock icke efter 1879; att inom Skandinavien den stora utvandringeus början i Norge kan räknas från 1830-talet, i Sverige från 1860-talet och i Danmark från 1870-talet; att den merändels är starkast i Norge, som likväl till följd af sitt höga nativitetsöfverskott också eger den största motståndskraften; att den svenska utvandringen numera är på väg att upphinna den norska och under ogynsamma år redan tvenne gånger (1868 och 1869) åstadkommit folkminskning; att utvandringen deremot är jemförelsevis svagast i Danmark, ehuru äfven der betydligt öfver det europeiska medeltalet; att utvandringens stegring i Sverige under 1860-talet följde omedelbart efter en tidrymd af synnerligen stark folkökning, och att dess stegring mot 1870-talets slut infaller i sammanhang med en ovanlig talrikhet inom befolkningen af de åldrar, ur hvilka utflyttningen företrädesvis rekryteras; och ändtligen att utsigterna för folkökningen i Skandinavien under det nu ingångna 1880-talet till följd af denna mass-utvandring te sig ganska mörka.

158 52 Tabell N:r 1. Folkmängden i Skandinavien ') Utom Island och Färöarna; sä äfven i allo de följande tabellerna.

159 Tabell N:r 1. (Forts.) Folkmängden. 53

160 54 Folkmängden. Tabell N:r 1. (Forts.)

161 Folkmängd. Folkmängdens förändringar. Summor för större perioder. 55 Tabell N:r 1. (Forts.) Tabell N:r 2. Folkmängdens förändringar. Summor för femârs- och större perioder. ') I fråga om de perioder, i hvilka året 1864 ingår, se sid. 21.

162 56 Summor för större perioder. Skandinavien. Tabell N:r 2. (Forts.)

163 Tabell N:r 2. Summor för större perioder. Sverige och Norge. 57 (Forts.)

164 58 Summor för större perioder. Sverige. Tabell N:r 2. (Forts.)

165 Tabell N:r 2. Sammor för större perioder. Sverige. 59 (Forts.)

166 60 Summor för större perioder. Norge. Tabell N:r 2. (Forts.)

167 Tabell N:r 2. Summor för större perioder. Norge. Danmark. 61 (Forts.) ') I fråga om de perioder, i hrilka året 1864 ingår, se sid. 21.

168 62 Summor för större perioder. Danmark. Tabell N:r 2. (Forts.)

169 Verkliga folkökningen. 63 Tabell N:r 3. Verkliga folkökningen i Skandinavien ') Summorna för dessa perioder återfinnas i tabell N:r 2. 2 ) I fråga om 1864 samt de perioder, i hvilka detta år ingår, se sid. 21.

170 64 Verkliga folkökningen. Tabell N:r 3. (Forts.) ') I afd. "5. Årsvis": En % af folkmängden vid föregående års slnt.

171 Tabell N:r 3. (Forts.) Verkliga folkökningen. 65

172 66 Verkliga folkökningen. Lefvande födde. Tabell N:r 3. (Forts.) Tabell N:r 4. Antalet lefvande födde i Skandinavien ') Summorna (är dessa perioder återfinnas i tabell N:r 2.

173 Tabell N:r 4. (Forts.) Antalet lefvande födde. 67

174 68 Antalet lefvande födde. Tabell N:r 4. (Forts.)

175 Tabell N:o 4. (Forts.) Antalet lefvande födde. 69

176 70 Antalet aflidne. Tabell N:r 5. Antalet aflidne i Skandinavien ') Summorna för dessa perioder återfinnas i tabell N:r 2.

177 Tabell N:r 5. (Forts.) Antalet aflidne. 71

178 72 Antalet aflidne. Tabell N:r 5. (Forts.)

179 Antalet aflidne. Nativitetsöfverskott. 73 Tabell N:r 5. (Forts.) Tabell N:r 6. Öfverskottet af födde öfver aflidne i Skandinavien ') Summorna för deasa perioder återfinnas i tabell N:r 2.

180 74 Nativitetsöfverskott. Tabell N:r 6. (Forts.)

181 Nativitetsöfverskott. 75 Tabell N:r 6. (Forts.)

182 76 Nativitetsöfverskott. Tabell N:r 6. (Forts.)

183 Omflyttningsresultatet. 77 Tabell N:r 7. Öfverskottet af inflyttning (+) eller utflyttning ( ) i Skandinavien åren ') Summorna för dessa perioder återfinnas i tabell N:r 2.

184 78 Omflyttningsresultatet. Tabell N:r 7. (Forts.)

185 Tabell N:r 7. Omflyttningsresultatet. Medelfolkmängden. 79 (Forts.) Tabell N:r 8. Medelfolkmängden i Skandinavien sedan 1815.

186 80 Medelfolkmängden. Tabell N:r 8. (Forts.)

187 Tabell N:r 8. (Forts.) Medelfolkmängden. 81

188 82 Medelfolkmängden. Tabell N:r 8. (Forts.)

189 Relativa folkökningen. 83 Tabell Litt. A. Relativa folkökningen i Skandinavien ') D. ä. årliga folkökningen nä 1,000 inv. vid hvarje års början.

190 84 Relativa folkökningen. Tab. Litt. A. (Forts.)

191 Tab. Litt. A. (Forts.) Relativa folkökningen. 85

192 86 Relativa folkökningen. Relativa antalet födde. Tab. Litt. A. (Forts.) Tabell Litt. B. Relativa antalet födde i Skandinavien x ) D. a. Ärliga antalet lefvande födde på 1,000 af medelfolkmängden.

193 Relativa antalet födde. 87 Tabell Litt. B. (Forts.)

194 88 Relativa antalet födde. Tab. Litt. B. (Forts.)

195 Tab. Litt. B. (Forts.) Relativa antalet födde. 89

196 90 Tabell Litt. C. Relativa antalet aflidne i Skandinavien ') D. ä. ärliga antalet aflidne pä 1,000 af medelfolkmängden.

197 Relativa antalet aflidne. 91 Tab. Litt. C. (Forts.)

198 92 Relativa antalet aflidne. Tab. Litt. C. (Forts.)

199 Tab. Litt. C. Relativa antalet aflidne. Relativa nativitetsöfveräkottet. 93 (Forts.) Tabell Litt. D. Relativa Nativitetsöfverskottet i Skandinavien ') D. ä. årliga natiritetsöfrerskottet på 1,000 af medelfolkmängden. ') D. ä. antalet lefvande födde mot 100 aflidne.

200 94 Relativa nativitetaöfverskottet. Tab. Litt. D. (Forts.)

201 Relativa nativitetsöfverskottet. 95 Tab. Litt. D. (Forts.)

202 96 Relativa nativitetsöfverskottet. Tab. Litt. D. (Forts.)

203 Tabell Litt. E. Födelse-, döds-, och öfverskottstalen för Skandinavien , jemförda med de särskilda ländernas tal. 97

204 98 Jemförelse med medeltalen för Skandinavien. Tab. Litt. E. (Forts.)

205 Jemförelse med medeltalen för Skandinavien. 99 Tab. Litt. E. (Forts.)

206 100 Jemförelse med medeltalen för Skandinavien. Omflyttningsresultatet. Tab. Litt. E. (Forts.) Tabell Litt. F. Omflyttningsresultatet i Skandinavien åren

207 Tab. Litt. F. (Forts.) Relativa omftyttningsresultatet. 101

208 102 Relativa omflyttningsresultatet. Tab. Litt. F. (Forts.)

209 103 Bil. N:r 1.Dennaturliga folkökningen i Sverige och Norge förr och nu. Bil. N:r 2. Finlands naturliga folkökning , jemförd med Skandinaviens. ') Uppgifter SBknas för Finland är ) Uppgifter för år 1880 benäget meddelade af Finlands Satistiska Bjrå under arbetets tryckning. Anm. Jfr anm. å följande sida.

210 104 Bil. N:r 3. Relativa antalet födde och aflidne i Europa under senare år. (Angående de år, för hvilka dessa tal gälla, se sid. 24.) Anm. Födelsetalet, "/<, = årliga antalet lefvande födde på 1,000 af medelfolkm. Dödstalet,» =»» aflidne»» Ofverskottstalet,» =»» flere födde än döde»» De föddes öfrertsl, ;< = lef rande födde mot 100 aflidne.

211 105 Bil. N:r 4. Folkmängden i de skandinaviska länderna enligt offlciela uppgifter. Anm. Då talen för Sverige och Norge afse för hvarje Sr den 31 december, men de för Danmark i allmänhet årets begynnelse, äro talen för sistnämnda land egentligen ungefär ett ar äldre än vidstående siffror för Sverige och Norge.

212 106 Résumé. Dans le présent ouvrage, on a fait l'essai de déterminer les chiffres de population des trois pays Scandinaves depuis l'année 1815, ainsi que de rechercher et de préciser les divers agents qui ont directement constitué le mouvement de la population pendant le temps en question. L'ouvrage se compose de deux séries de tableaux, dont l'une (tabl. N os 1 8) contient les chiffres absolus et l'autre (tabl. Litt. A F) donne les chiffres relatifs; outre cela, il y a encore 4 petits tableaux annexés. Les sujets divers des tableaux sont: Tabl. N 1. Populatiou rectifiée des états Scandinaves. Pour la rectification des chiffres, le but a été un double: celui d'appliquer, par des évaluations, tous les chiffres de population à la fin des années respectives, et celui de déterminer approximativement, à l'aide des facteurs connus du mouvement de la population, les chiffres de population dans tous les cas où les données officielles ont paru moins probables. Il est à observer que l'île d'islande et les îles de Fœroé n'entrent nulle part dans les colonnes qui regardent le Danemark ou la Scandinavie; il en est de même pour les tableaux suivants. Tabl. N 2. Mouvement de la population. Sommes totales pour les périodes quinquennales et les périodes plus longues. Col. 2: nés vivants; col. 3: décès; col. 4: excédant des nés vivants; col. 5: excédant de l'immigration (+) ou de l'émigration ( ); col. 6: augmentation réelle de la population, dans laquelle ne sont pas comprises 7,800 personnes habitant un territoire qui, par la paix de Vienne en 1864, fut cédé au Danemark. Tabl. N 3. Moyenne annuelle de l'augmentation réelle de la population. Col. 7: un % de la population moyenne de Scandinavie. Tabl. N 4. Nombre annuel moyen des nés vivants. Col. 7: trois % de la populatiou moyenne de Scandinavie. Tabl. N 5. Nombre annuel moyen des décès. Col. 7: deux % de la population moyenne de Scandinavie. Tabl. N 6. Excédant annuel moyen des nés vivants sur les décès. Col. 7: un % de la population moyenne de Scandinavie. Tabl. N 7. Excédant annuel moyen de l'immigration (+) ou de l'émigration ( ). Col. 7: excédant annuel moyen des nés vivants sur les décès. Tabl. N 8. Population moyenne au milieu des années depuis 1815.

213 Résumé. 107 Tabl. Lift. A. Augmentation relative de la population. Coll. 2 5: augmentation annuelle pour les divers pays en %o de la population 1); coll. 6 8: rapport des divers pays aux chiffres de la Scandinavie, ces derniers chiffres étant mis = 100 en tout cas; col. 9: augmentation annuelle pour la Scandinavie en %o de la population depuis 1815 jusqu'à la fin des périodes et des années respectives. Tabl. Litt. B. Natalité. Coll. 2 5 : nombre annuel des nés vivants en %o de la popolation moyenne; coll. 6 9: angmentation (+) ou diminuation ( ) de ce nombre, en %. Tabl. Litt. C. Mortalité. Coll. 2 5: nombre annuel des décès en /oo de la population moyenne; coll. 6 9: augmentation (+) ou diminuation ( ) de ce nombre, en %. Tabl. Litt. D. Excédant relatif des nés vivants sur les décès. Coll. 2 5: excédant annuel des nés vivants en %o de la population moyenne; coll. 6 9: nombre des nés vivants sur 100 décès. Tabl. Litt. E. Chiffres relatifs sur la natalité (coll. 2, 5 et 8), la mortalité (coll. 3, 6 et 9) et l'excédant des nés vivants (coll. 4, 7 et 10) des pays divers comparés aux chiffres de la Scandinavie entière, ces derniers chiffres étant mis = 100 en tout cas. Tabl. Litt. F. Excédant annuel de l'immigration (+) ou de l'émigration ( ). Coll. 2 5: en /oo de la population moyenne; coll. 6 9: en % de l'excédant des nés vivants. Annexe N 1. Mouvement de la population autrefois et actuellement en Suède et en Norvège. Col. 2: nombre annuel des nés vivants en %o de la population moyenne; col. 3: nombre correspondant des décès; col. 4: nombre correspondant de l'excédant des nés vivants; col. 5: nombre des nés vivants sur 100 décès. Annexe N 2. Mouvement de la population en Finlande, comparé avec celui de la Scandinavie. Coll. 2 et 3: nombre annuel des nés vivants en %o de la population moyenne; coll. 4 et 5: nombre correspondant des décès; coll. 6 et 7: nombre correspondant de l'excédant des nés vivants; coll. 8 et 9: nombre des nés vivants sur 100 décès. Annexe N" 3. Nombre relatif des nés vivants et des décès en Europe. Col. 2: nombre annuel des nés vivants en %o de la population moyenne; col. 4: nombre correspondant des décès; col. 6: nombre correspondant de l'excédant des nés vivants; col. 7: nombre des nés vivants sur 100 décès. Les chiffres se basent, en ce qui concerne les pays étrangers, sur les données de M. Bodio dans la collection intitulée :»Mo- ') Pour les calculs la formule suivante est employée : log. (a; + 1,000) = log. I -r-1, où A signifie la population au commencement de la période, A, celle à la fin de la période et f le nombre des années.

214 108 Résumé. vimento dello stato civile ». Seulement il faut remarquer que certaines années, comme p. ex. l'année de guerre 1871 pour la France et l'année de famine 1868 pour la Finlande etc., n'entrent pas dans les calculs pour le nombre annuel des décès en %o de la population moyenne. Pour les pays Scandinaves, les chiffres Se rapportent aux années Annexe N 4. Population selon les données officielles. Comme le résultat principal des recherches, nous pouvons signaler les faits suivants. En 1815, les trois pays Scandinaves avaient une population totale de 4,420,200 individus, mais à la fin de l'année 1880, le chiffre total s'était élevé à 8,498,400, dont 7,800 par l'agrandissement du territoire (du Danemark). Par conséquence, l'augmentation réelle dans cet espace de temps comporte 4,070,400 personnes. L'excédant des nés vivants sur les décès étant, dans la même période, de 4,621,600, il s'ensuit que l'excédant de l'émigration sur l'immigration a fourni le chiffre total de 551,200 individus, dont la plupart, savoir 536,400, dans la période de Le nombre annuel des nés vivants en %o de la population moyenne a été, pour la Scandinavie entière, de %o dans la période de et de /oo dans celle de Pour chacun des trois pays Scandinaves, la moyenne des 30 dernières années a été env /oo, ce qui indique peut-être une natalité supérieure d'un petit peu à la natalité actuellement normale en Suède probablement aussi en Norvège. En comparaison de la moyenne de l'europe (38-3 %o)> la natalité de la Scandinavie est donc très faible; les causes en sont que les mariages n'ont pas été si fréquents et que l'âge moyen de la conclusion des mariages est beaucoup plus élevé chez les peuples du Nord que dans les autres pays européens. Le nombre annuel des décès en %o de la population moyenne a été, pour la Scandinavie entière, de / m dans la période de , de %o dans celle de , de % 0 dans celle de et de %o dans celle de L'amélioration y est évidente. Pour la Suède prise à part, les chiffres respectifs sont: %o, %o %o et %<>; pendant les années au contraire: 27 à 28 %{,. La mortalité de la Norvège s'exprime par 27"6 %o dans les années , mais par /oo dans la période décennale de Cependant, cette dernière période a été dans presque toute l'europe si favorable que, pour trouver le chiffre indiquant, sous ce rapport, l'état normal, il paraît nécessaire d'y compter aussi les dix années précédentes. Cela fait, la moyenne (des vingt dernières années) devient en Suède %o, en Norvège %o> en Danemark %o et dans la Scandinavie entière "/oo. Il est notoire que la

215 Résumé. 109.mortalité des pays Scandinaves est moins considérable que celle des autres pays de l'europe. Ainsi, la moyenne de l'europe comporte 28-9 %o> ma is celle de la Scandinavie seulement 18-9 % 0 - L'excédant des nés vivants sur les décès, après l'année 1815 considérablement plus grand que dans les périodes précédentes, a augmenté, malgré l'abaissement de la natalité, même dans la période de La moyenne des années a été, en %o de la population moyenne, pour la Scandinavie: %o, la Suède: 11-75, la Norvège: et le Danemark: %o- En considération de la natalité exceptionnellement faible pendant une grande partie de cette période, il nous paraît probable que, dans l'état de choses normal, l'excédant annuel des nés vivants doit se relever un peu, de sorte que nous aurons en Suède et en Danemark env. 12 /oo> en Norvège env. 14 % 0. Pour l'europe entière, le chiffre correspondant ne parvient qu'à 9-4 %o- L'émigration, auparavant presque inconnue en Scandinavie, a pris, dans les 20 dernières années, des proportions qui excitent de grands soucis. Il est vrai que la moyenne annuelle de l'excédant de l'émigration sur l'immigration pendant ce temps n'a pas dépassé les chiffres suivants: en Suède 3-12 %o de la population moyenne, en Norvège 4-68 %<, et en Danemark 1-51 %o> soit en % de l'excédant des nés vivants resp %, 34-9 % et 13-2 %, ce qui, par rapport à la Scandinavie, répond à 3-10 %o de la population moyenne et à 25-7 % de l'excédant des nés vivants. Mais, après des années défavorables sous point de vue économique, ces chiffres montent d'une manière redoutable. L'émigration danoise a été bien inférieure à celle des autres pays Scandinaves. Une comparaison faite entre l'émigration de l'europe entière et celle de la Scandinavie fera voir qu'en / 00 de la population moyenne, celle-ci a été plus de trois fois plus forte que celle-là, tandis qu'en % de l'excédant des nés vivants, le dessus de la Scandinavie a été moins considérable, le rapport s'exprimant par 26 % (Scandinavie) contre 12 % (Europe). Malgré l'énorme émigration, l'augmentation réelle de la population de la Scandinavie a surpassé celle de l'europe jusque dans les années dernières. Tandis qu'en 1830, 2-40 % de la population de l'europe appartenaient à la Scandinavie, le chiffre s'était élevé, en 1880, à 2-62 %. A partir de l'année 1879, cependant, un changement espérons passager s'est opéré dans les progrès favorables. En bornant la comparaison aux deux plus grands états germaniques de l'europe, nous trouverons que la population de l'allemagne (réduite au territoire actuel) a été en 1815: 5-48, en 1845: 5-65, en 1865 seulement 5-22, mais en 1880: 5-27 fois plus grande que celle de la Scandinavie. L'Angleterre et l'ecosse, an contraire, avaient une population totale qui en 1815 n'était que 2-97, mais en 1880: 3-52 fois plus grande que celle de la Scandinavie.