Statistisk tidskrift / Efterföljare: Journal of official statistics : JOS Anmärkning:

Transkript

1

2 INLEDNING TILL Statistisk tidskrift / utgiven av Kungl. Statistiska centralbyrån. Stockholm : Norstedt, H. 165, utg utgör register till I Statistisk tidskrift årgångarna publicerades Sveriges officiella statistik i sammandrag som första nummer. Efter ett uppehåll uppstod Statistiska tidskrift igen åren Efterföljare: Journal of official statistics : JOS : an international quarterly / published by SCB, Statistics Sweden. Stockholm : Statistics Sweden [Statistiska centralbyrån], Tidskriften finns från 1985 fritt tillgänglig i fulltext på internet. Anmärkning: Vid digitalisering av Statistisk tidskrift, , har häftena med Sveriges officiella statistik i sammandrag och tre bilagor brutits ut ur sin årgång och behandlats som separata häften. Statistisk tidskrift. 1884: häft Digitaliserad av Statistiska centralbyrån urn:nbn:se:scb-st-1884_h72-73

3 STATISTISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF KUNGL. STATISTISKA CENTRALBYRÅN. [Häft 71 73] STOCKHOLM, KUHGL. BOKTRYCKERIET, P. A. NORSTEDT & SÖNER.

4

5 INNEHÅLL AF ÅRGÅNGEN [Häft. 71] Årgångens N:o 1. Sveriges officiela statistik i sammandrag sid. 1. [Häft. 72] Årgångens N:o 2. Sparbankerna i Sverige år 1882» 89. [Häft. 73] Årgångens N:o 3. Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län åren (med en karta)» 153. Hundskatten i Sverige år 1881» 169.

6

7 Sparbankerna i Sverige år (Pour un résumé en français voir page 152). De egentliga sparbankerna i riket voro vid 1882 års slut 351 (tab. n:r 1) och folkbanherna med sparkasseafdelningar, för hvilka några uppgifter erhållits, 11 (tab. n:r 2), eller tillsammans 362 sparbanksinrättningar. Af dessa komma enligt hufvndkontorets belägenhet 259 på landsbygden och 103 på städerna. Under året hafva 2 sparbanker upphört med sin verksamhet, nemligen Ljusne sågverks sparbank med 126 delegare samt Högsby och Långemåla sparbank med endast 3 delegare. Deremot hafva följande 6 nya sparbanker tillkommit: Korsberga pastorats sparbank (i Jönköpings län) har reglemente stadfäst af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande den 19 Mars 1881 och började samma år sin verksamhet inom det område, som namnet angifver. Hufvudkontoret är tillgängligt för insättare första och tredje lördagen i hvarje månad. Sparbanken i Hullaryd (i Jönköpings! län) har reglemente stadfäst af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande den 29 Juli 1881 och började sin verksamhet den 6 Oktober s. a. inom socknarna Lommaryd, Bälaryd, Vireda och Hagrida. HutVudkontoret, som är beläget inom Lommaryds socken, är tillgängligt för insättare första helgfria torsdag i hvarje månad. Hvena sockens sparbank (i Kalmar län) har reglemente stadfäst af Kungl. Maj:ts Befallningshafvade den 20 Maj 1881 och började sin verksamhet inom socknen vid 1882 ars ingång. HutVudkontoret är tillgängligt för insättare första och tredje tisdagen i hvarje manad, hvarjemte insättningar kunna göras när som heldst hos någon af styrelsens ledamöter. Fardhems pastorats sparbank (i Gotlands län) har reglemente stadfäst af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande den 17 Augusti 1882 och började s. å. den 1 december sin verksamhet med socknarna Fardhem, Linde och Lojsta till område. HutVudkontoret, som är beläget i Linde socken, hålles öppet för insättare hvarje helgfri fredag. Aryds sparbank (i Blekinge län) har reglemente stadfäst af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande den 7 Februari 1881 och började s. a. sin verksamhet inom Aryds socken. HutVudkontoret är för insättare tillgängligt den första och den näst efter den 15 infallande lördagen i hvarje manad. Stat. Tidskrift. 72:dra häftet. 1

8 90 Sparbankerna i Sverige år Rönnebergs sparbank (i Malmöhus län) har reglemente stadfäst af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande den 14 April 1882 och började den 1 derpå följande Maj sin verksamhet med Rönnebergs härad och Landskrona stad såsom det hufvudsakliga området. Hufvudkontoret, i Landskrona, är alla helgfria dagar tillgängligt för insättare. Enligt de stiftelseår, som i tab. n:r 1 och n:r 2 äro för hvarje af de 351 sparbanksinrättningarna meddelade, hafva de tillkommit under följande tider: Nedanstående tabeller litt. A och B lemna en öfversigt af de vigtigaste data af sparbankernas verksamhet under de senare åren och visa, hvilken på en gång snabb och säker utveckling sparbanksväsendet tagit intill de senaie åren af 1870-talet, då en märkbar återgång i deras framåtskridande inträder och fortsätter till decenniets sista år, under hvilket rörelsen tager en mera gynnsam vändning. Tab. litt. A. Sparbanker, delegare och deras medel.

9 Sparbankerna i Sverige år Tab. litt. B. Reservfond, skulder, summa medel. Relativa tal. 91 Yid de tal, som Mr för år 1882 äro särskildt meddelade tor städerna och för landsbygden, är att märka, att till de förra är räknad hvarje sparbank, hvars hufvudkontor är beläget i stad, och till de senare de, som hafva hufvudkontoret å landsbygden. Men om delegarne höra till städernas eller landsbygdens invånare, känner man icke, och det är uppenbart, att sparbankerna i städerna, särdeles länssparbankerna, räkna bland sina delegare en mängd af landsbygdens befolkning. Genom den stora tillökningen i sparbankernas antal i riket under de år, för hvilka dessa tva tabeller redogöra, i det de ökats från 151 till 362 eller mer än fördubblats, har ock torhållandet till areal och folkmängd blifvit under åren mer och mer gynnsamt, och fanns sålunda ar 1882 i medeltal 1 sparbank pä qv.-mil af rikets hela areal mot 1 på 25-6 qv.-mil år 1860, och till en folkmängd af 12,649 personer kom år sparbank, då det motsvarande personantalet år 1860 var 25,561. Antalet af delegare har mer än fyrdubblats, och anträffas nu en delegare bland 5 invånare, da ar 1860 en sådan kom pa 21 inbyggare. Delegarnes behållning har under samma tid mer än sexdubblats, och hvarje sparbanksbok har ett tian kr. till 208-9; kr. ökadt värde. Äfven sparbankernas egna fond har likasom delegarnes ökats 6 å 7 gånger hvad beloppet var år 1860.

10 92 Sparbankerna i Sverige år Beträffande vidare särskildt redogörelseåret 1882, angifver tab. n:r 1, att till sparbankerna hörde 579 filialkontor eller sparbankskomitéer. Om delegarne meddela tab. n:r 1 och n:r 2 att under året 1882 tillkommit 100,882 delegare, hvaraf 75,546 kommo på städernas sparbanker och 25,336 på landsbygdens, hvilket för riket är 9,192 flere än under år 1881; a/gått 62,046 hvaraf 46,675 i städerna och 15,371 å landsbygden, hvilket likaledes för riket är 3,826 flere än under det föregående året; och att vid årets slut qvarstodo 842,754 hvaraf 638,362 i städerna och 204,392 å landsbygden, och har deras samfälda antal ökats med 39,139. Denna ökning är något större än hvad den bort vara enligt öfverskottet af de tillkomna öfver de afgångna, 38,836, och beror denna skiljaktighet hufvudsakligen deraf, att några sparbanker nu tor första gången redovisas, ehuru de äfven före år 1882 varit i verksamhet. Insättningarna under året uppgå till 46,316,904 kr., eller 1,597,091 kr. mera än under år Uttagningarna utgöra 40,208,827 kr., hvilket är 2,850,294 kr. mera än det föregående året. Sålunda belöper sig öfverskottet af insatta öfver uttagna medel till 6,108,077 kr. 1 städernas sparbanker utgöra insättningarna 35,974,131 kr., uttagningarna 32,131,575 och således öfverskottet af de förra 3,842,556 kr. A landsbygden äro dessa tal 10,342,773 kr. insatt belopp och 8,077,252 kr. uttaget samt alltså 2,265,521 kr. öfverskott. Här ofvan är anfördt, såsom ock af tab. litt. A och B visas, att en tillbakagång i sparbanksverksamheten egde rum under åren , hvarefter förhållandena förbättrades. Proportionen emellan de tillkomne och afgångne delegarne och emellan det insatta och uttagna beloppet var under de nämnda åren ogynnsam, men har sedan dess närmat sig de om större välmåga eller åtminstone bättre penningetillgang vittnande talen för midten af nästlidet decennium. Efterföljande tal angifva för de sista 10 åren, huru många delegare afgått mot 100 tillkomne och huru många kronor uttagits mot 100 kr. insatta: Räntorna, som tillgodoskrifvits delegarne för deras behållningar, utgöra för året ett belopp af 7,889,672 kr., hvilket med 576,824 kr. höjer

11 Sparbankerna i Sverige år sig öfver räntorna for nästföregående år. Detta räntebelopp fördelar sig å städernas sparbanker med 5,998,589 kr. och å landsbygdens med 1,891,083 kr. Räntefoten har under de tre sista åren varit följande inom sparbankerna, bland hvilka en, som var verksam blott sista månaden af år 1882 och under den tiden ej gifvit någon ränta, ej medräknats. 93 De flesta sparbankerna hafva sålunda gifvit 5 \ i ränta, men om man jemför räntebeloppet med medeltalet af delegarnes behållning under dessa är, finner man att medelräntan varit blott 4"i %, i det att de stora sparbankerna gifva lägre ränta än de sma. Desslikes märkes af förestående öfversigt, att sparbankerna under dessa ar nedsatt insättningsränta.i. Delegarnes behållning uppgick vid 1882 års slut till 17(5,110,252 kr., eller 13,989,221 kr. mera än vid det näst föregående årets utgång. Af denna behållning egde delegare i sparbankerna i städerna 134,826,142 kr. och delegare i landsbygdens sparbanker 41,284,110 kr. Den ofvan nämnda summan for hela riket 6,108,077 kr., hvarmed insättningarna under året öfverskjuta det uttagna beloppet, jemte räntorna, 7,889,672 kr., gifver en totalsumma af 13,997,749 kr., livarmed delegarnes belopp borde hafva ökats. Såsom synes, är denna beräknade summa 8,528 kr. högre än den verkliga ökningen i delegarekapitalet, hvilken skilnad luifvudsakligen beror på flere mindre rättelser i nästföregående årets bokslut. Hvilket inflytande insättningar jemte räntor och uttagningar haft på ökningen eller minskningen i delegarnes kapital sedan ar 1860, visar sig af följande siffror:

12 94 Sparbankerna i Sverige år Under dessa 22 år har kapitalet ständigt ökats med undantag af åren 1878 och 1879, då det sänktes under nästföregående års belopp. Den största ökningen uppvisa åren 1873 och 1874, hvartdera fullt 18 1 / 2 mill, kr. Visserligen uppnå ej de två sista åren 1881 och 1882 detta höga tal, men den gjorda besparingen af 14 å 15 mill. kr. årligen måste anses såsom ett särdeles gynnsamt resultat af förmågan och viljan att aflägga en umbärlig penning. Medelvärdet af hvarje sparbanksbok, eller delegarekapitalet jemnt fördeladt på samtlige delegare, uppgår för år 1882 till 208 kr. 97 öre, hvilket medelvärde förut aldrig vunnits och har, såsom af tab. litt. B synes, under året ökats med 7 kr. 23 öre och på de två nästföregående åren med omkring 10 kr. om året. Hvad beträffar sparbankerna i städerna, är medelvärdet der kr. och i landsbygdens sparbanker kr. Klassifikation af delegarne efter deras innestående behållning meddela tab. n:r 1 och n:r 2 för 351 sparbanker. Det saknas sålunda uppgift för några, men de uppgifter, som föreligga, omfatta dock 97 % af sparbankernas antal, 88 % af delegarne och 89 % af deras kapital, hvadan de i klassifikationen representerade sparbankerna torde temligen nära uttrycka det allmänna förhållandet. De meddelade uppgifterna gifva vid handen, att inom den grupp, som omfattar delegare med behållning af 1,000 kr. och deröfver, bilda delegarne blott 4-91 i. af hela antalet, men deras behållning är % af samfälda kapitalet. I nästföregående grupp, från 500 till 1,000 kr., utgöra delegarne 6-39 % och deras behållning %. I gruppen 100 till 500 kr. äro delegarne 23-oo % och behållningen %. Alla de som ega innestående mindre än 100 kr. äro så talrika, att de uppgå till % af alla delegare, men deras samfälda behållning är ej mer än 7-64 % af hela kapitalet. Jemförda med föregående år visa dessa procenttal en benägenhet till höjning inom de förmögnare grupperna. Om denna öfversigt utsträckes till samtliga de i tab. n:r 1 meddelade grupperna, hvarigenom dock Stockholms stads sparbank, som ej har uppgifvit någon specifikation under 100 kr., måste uteslutas, sä finner man af efterföljande tal, hvilken procent af det hela delegarnes antal och deras behållning under de fyra sista åren utgjort inom de olika grupperna.

13 Sparbankerna i Sverige år Det visades här ofvan vara en liten skilnad mellan städernas och landsbygdens sparbanker i fråga om hvarje sparbanksboks medelvärde, som var något högre i de förra än i de senare. Deraf är ock tydligt att man å landsbygden skall finna ett större antal delegare med mindre behållning än i städerna. Detta framgår ock af följande öfversigt för år 1882, i hvilken Stockholms stad är medräknad. Sparbankernas egna tillgångar voro vid 1882 års slut 13,492,636 kr., visande en ökning för året af 1,075,695 kr. Dessa tal gälla endast de egentliga sparbankerna och icke folkbankerna, som hafva reservfonder gemensamma för all sin rörelse. Inkomsterna under året hafva utgjort 2,119,796 kr. och utgifterna 1,049,092. Med hänsyn till städernas och landsbygdens sparbanker äro dessa tal för städenia: 1,582,485 kr. inkomster, 823,574 kr. utgifter, och 10,694,339 kr. behållning vid årets slut, och för landsbygdens sparbanker 537,311 kr. inkomster, 225,518 kr. utgifter och 2,798,297 kr. behållning. Det belopp, hvarmed inkomsterna öfverskjutit utgifterna, om hvilka summor tab. litt. B lemnar upplysning, äfvensom utgifternas förhållande till såväl inkomsterna som samtliga de af sparbankerna förvaltade medlen, eller delegarnes och sparbankernas egna fonder samt upplänade medel, har under åren varit följande:

14 96 Sparbankerna i Sverige år Om reservfondens förhållande till delegarnes fordringar af sparbanken är i 4 af gällande förordning föreskrifvet, att någon disposition utöfver behofvet ej må å reservfonden, som skall ökas med vinsten af rörelsen, göras förr, än den uppgått till 10 % af delegarnes behållning jemte räntor. Ännu är det dock ej många sparbanker som liafva en så relativt hög reservfond. Af kol. 23 och 26 af tab. n:r 1 finner man nemligen, att antalet varit följande: I medeltal för samtliga sparbanker utgjorde reservfonderna 7-8 % af delegarnes behållning vid 1882 års slut, såsom förhållandet var äfven under de två närmast föregående åren. I städernas sparbanker motsvaras detta tal år 1882 af 7-9 % och i landsbygdens af 6-«%. Detta relativa tal, 7-8 % för hela riket, vexlar dock mycket inom de olika sparbankerna. Det visar sig ock, att om man efter rörelsens storlek grupperar sparbankerna, utfaller detta procenttal olika för de sålunda vunna olika grupperna. I följande öfversigt äro de i tab. n:r 1 upptagna sparbankerna sammanförda enligt delegarnes behållning vid 1882 års slut:

15 Sparbankerna i Sverige år Reservfondemas procenttal af delegarebehållningen visar sig häraf och jemfördt med föregående år hafva varit följande: 97 Häraf framgår öfver hufvud taget, att de mindre sparbankerna, under 100,000 kr. delegarebehållning, hafva de relativt minsta reservfonderna, och att de med behållning] mellan ',', och 1 million kr. visa det i detta hänseende gynnsammaste förhällandet. De i tab. n:r 1 för sparbankerna angifna skulderna utgöra 538,795 kr. hvaraf 232,668 kr. i städerna och 306,127 kr. å landsbygden, eller för hela riket 282,505 kr. mindre än vid 1881 års slut. Summan af de af sparbankerna förvaltade medlen utgjorde vid 1882 års slut 187,134,052 kr. Häraf komma pä städernas sparbanker 143,246,203 kr. och på landsbygdens 43,887,849 kr. I detta hänseende redogör tab. n:r 1 för hvarje sparbank, huru dessa förvaltade medel placerats, hvilket i relativa tal visas af följande tal för såväl är 1882 som några föregående år: Det visar sig häraf att, största delen af medlen utlånats mot säkerhet af inteckningar och dernäst mot borgen samt att under de här anförda åren sparbankerna relativt minskat sina tillgångar i obligationer och aktier, men ökat inteckningslånen. Nu såsom förr äro dock dessa för riket

16 98 Sparbankerna i Sverige år angifna procenttal mycket olika, om frågan gäller de större eller mindre sparbankerna. Följer man den här ofvan (sida 96) framställda grupperingen af sparbankerna, finner man nemligen följande förhållande mellan de vigtigaste sätten för placering af medel: Dessa tal stämma temligen nära med de motsvarande för föregående år och gifva vid handen, att publika värdepapper ej hafva någon mera nämnvärd användning for andra än de största sparbankerna och att i fråga om den lemnade säkerheten för lån af inteckningar eller af borgen stå de små och stora sparbankerna i alldeles motsatt förhållande till hvarandra, i det att ju större rörelse sparbankerna drifva, desto heldre fordra de inteckningar för utlemnade lån, hvaremot de mindre sparbankerna utlåna största delen mot borgen. Hvad här är nämndt om skilnaden mellan de stora och små sparbankerna, inträffar äfven med städernas och landsbygdens sparbanker. Visserligen utgöra sparbankerna i städerna blott 28-5 % af hela antalet, men de räkna likväl 75-7 % af delegarne, 76-e % af delegarnes behållning och 79-2 % af sparbankernas fond. Deraf framgår stadssparbankernas öfvervigt öfver landsbygdens. Och i medeltal har hvarje sparbank i stad förvaltat 1,390,740 kr. och å landsbygden blott 169,451 kr. Dessa medel voro placerade sålunda af sparbankerna:

17 Sparbankerna i Sverige år För rikets 15 rönte- och kapitalförsäkringsanstalter meddelas här, i likhet med hvad i föregående års sammandrag egt rum, några korta uppgifter för år Af försäkringsböcker voro vid årets början utfärdade 164,363 och under året 10,051. Delegarne voro vid början af året dels 583 lifräntetagare och dels 147,220 hörande till besparingsfonden. Under året afledo 18 lifräntetagare och 884 af senare kategorien. Under insättningsåret afledo 42. Antalet af delegare, hvilkas behållningar under året afförts till förfallna medels konto, var 268; af dem som under året uttagit samlade kapital 441 och af dem som under året lyft uppsagda års- och räntevinster 427. Anstalternas fonder voro vid årets början 19,972,528 kr. Följande öfversigt, i hvilken anstalterna ordnats efter summan af de förvaltade fonderna, visar behållningen i de olika fonderna vid 1882 års slut: 99 Inkomsterna under året voro 2,266,811 kr., deraf 1,162,736 kr. insättningar, 1,039,385 kr. upplupna räntor, 35,441 kr. förvaltningsafgifter och 29,249 kr. diverse. Utgifterna voro 533,982 kr., deraf 241,224 kr. utbetalda samlade kapital, 79,757 kr. uppsagda arfs- och räntevinster, 72,398 kr. lifräntor, 49,765 kr. utbetalningar i anledning af dödsfall, 55,999 kr. förvaltningskostnader och 34,839 kr. från förfallna medels konto, afskrifningar m. m. Karl Sidenbladh.

18 100 Tab. N:o 1. Rikets

19 Sparbanker år

20 102 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets

21 Sparbanker år

22 104 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets spar-

23 banker Östergötlands län. 105 Stat. Tidskrift. 72:dra häftet. 2

25 banker Östergötlands län. 107

26 108 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker

27 1882. Jönköpings län. Kronobergs län. 109

29 1882. Jönköpings län. Kronobergs län. 111

31 1882. Kronobergs län. Kalmar län. 113

33 1882. Kronobergs län. Kalmar län. 115

35 banker Gotlands län. Blekinge län. 117

37 banker Gotlands län. Blekinge län. 119

39 1882. Blekinge län. Kristianstads län. 121 Stat. Tidskrift. 72:dra häftet. 3

41 1882. Blekinge län. Kristianstads län. 123

43 1882. Kristianstads län. 125

45 1882. Kristianstads län. 127

47 banker Malmöhus län. 129

49 banker Malmöhus län. 131

50 132 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker Malmöhus län.

51 Hallands län. Göteborgs och Bohus län. Elfsborgs län. 133

52 134 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker Malmöhus län.

53 Hallands län. Gröteborgs och Bohus län. Elfsborgs län. 135

54 136 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker 1882.

55 Skaraborgs län. Vermlands län. Örebro län. 137 Stat. Tidskrift. 72:dra häftet. 4

56 138 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker 1882.

57 Skaraborgs län. Vermlands län. Örebro län. 139

58 140 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker Örebro län.

59 Vestmanlands län. Kopparbergs län. Gefleborgs län. 141

60 142 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker Örebro län.

61 Vestmanlands län. Kopparbergs län. Gefleborgs län. 143

62 144 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker Gefleborgs län. Vester-

63 norrlands län. Jemtlands län. Vesterbottens län. Norrbottens län. 145

64 146 Tab. N:o 1 (forts.). Rikets sparbanker Gefleborgs län. Vester-

65 norrlands län. Jemtlands län. Vesterbottens län. Norrbottens län. 147

66 148 Tab. N:o 2. Folkbankernas (Forts.).

67 sparkasseafdelningar år Anmarkningar till tab. n:r 1. ') Stockholms stads sparbank. Klassifikation af medel under 100 kr. är ej meddelad. a ) Uppsala sparbank. "Det nominells värdet af sparbankens obligationer öfverstiger det här angifna bokförda värdet med 33,483 kronor". s ) Forsjö bruks sparbank. Räkenskapsaret börjar med den 1 November och slutar med den 31 Oktober. 4) Strengnäs sparbank. I förvaltningskostnaderna inga "anslag 1,200 kr." ö ) Daga härads, Kristianstads, Engelholms, Vittsjö sockens, Vinslöfs och Näjlinge, Allerums m. Jl., Sunne, By sockens sparbanker. Största delen af skulden är kreditivskuld. 8 ) Vestra Ny sockens sparbank. Egna fondens behållning vid årets början angifves nn mindre än vid föregående års slut. Skulden är kreditivskuld. ') Valtebo sparbank. Delegarnes behållning vid årets början, som enligt föregående års redogörelse bort vara 523,916 kr. 43 öre, uppgifves nu till blott 503,416 kr. 59 öre. 8 ) Grenna, Tofteryds, Korsberga pastorats, Sunnerbo härads, Lärbro sockens, Gärds härads, Borrby, Akarps sockens, Visseltofta, Torna m. jl. härads, Lunds stads, Eslöfs, Jonsiorps och Farhults, Vållufs och Helsingborgs, Välinge, Borås, Lidköpings, Nora, Fellingsbro, Arboga sparbanker. Skulden är kreditivskuld. g ) Östra härads sparbank. I de höga inkomsterna och utgifterna för sparbankens egen fond ingå antagligen delegarnes räntor.,0 ) Stengårdshults sparbank. Egna fondens behållning vid årets början nppgifves nu till 2,833 kr. 73 öre i st. f. 4,104 kr. 73 öre enligt 1881 års redogörelse. Den i förhållande till sparbankens rörelse betydliga sknlden "är till folkbanken. Meningen är att så snart möjligt sparbanken skall öfvergå till folkbanken". ") Rydaholms sparbank. I skulderna är här inräknad behållningen i "anslagsfonden" 3,464 kr. 67 öre. Skuld ä kreditivräkning var 2,200 kr.

68 150 ") Vesterviks sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingår "utdelning till aktieegarne" 3,203 kr. 46 öre och gåfvor till välgörande ändamål 1,075 kr. "Aktieegarne" synas dessutom hafva delat hela behållningen vid årets början, 9,156 kr. 54 öre, å "Besparingsfonden". 13 ) Högsby och Långemåla sparbank npphörde i Maj u ) Fliseryds sparbank. Redogörelsen upptager nnder rnbriken Sparbankens egen fond följande poster: Behållning vid årets början 48,253: 93. Socknen lemnat 20,000: Inkomster nnder året 2,950: 87. Summa 71,204: 30. Utlöst aktieegarne 27,377: 04. Förvaltningskostnader m. m. under året 4,155: 21. Fondens behållning vid årets slut 39,672: 05. De af sparbanken förvaltade medlen, 83,539 kr. 5 öre, redovisas hafva bestått af: Delegarnes behållning... 43,867: Sparbankens egna fonds behållning 27,672: 05. Skuld 12,000: Summa 83,539: 05. Då häraf framgår, att sparbanken, som varit under ombildning, år 1883 haft inkomster och utgifter, som icke stått i direkt förhållande till dess sparbanksverksamhet, och att kanske hela den stora behållningen i egna fonder torde i sjelfva verket vara skuld, så hafva här inga sammor kunnat utföras för den egna fondens inkomster, utgifter och behållning och Kro skulderna utförda med 39,672 kr. Af anm. 10 till tab. n:r 1 af 1881 års sparbankssammandrag framgår ock, att af den här ofvan angifna behållningen i egna fonder 48,253 kr. 93 öre voro minst 46,379 kr. 6 öre skulder. '") Aspelands sparbank. "Rörelsen drifves under namn af "Aspelands sparbank", som ar en solidarisk aktiebank". 18 ) Kristdala kommuns sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingår "Ränta till Kristdala kommun på inlösningssumman" 447 kr. 15 öre. ") liv ena sparbank har af kommnnen fått 5,000 kr., hvaraf vid början af redogörelseåret influtit 2,834 kr. 4 öre. 18 ) Karlshamns sparbank. I egna fonden är inräknad "Fond till Styrelsens och Hufvndmännens framtida disposition" 12,652 kr. 95 öre.,9 ) Ronneby distrikts sparbank. Bland de mot borgen ntlånade medel ingår ett belopp af 44,032 kr. 5 öre, som till en del har säkerhet af inteckning. a0 ) Mellby sparbank. Shorn såväl delegarnes som sparbankens behållningar vid årets början ej öfverensstämma med hvad föregående års redogörelse meddelade och samtliga 1882 års åtgående balanser icke heller stämma med 1883 års ingående balanser, så äro likväl, i brist på bättre uppgifter, de för år 1882 meddelade siffrorna, i hvilka ingen rättelse kunnat erhållas, här återgifna. ") VittsjS sockens sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå "anslag" till ej nppgifvet belopp. ") Jngelstads och Jerresiads härads sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingår för "inköp af lokal för banken" 10,000 kr., hvilken tillgång dock icke synes hafva åsatts något värde. ") Sparbanken i Lund. 1 förvaltningskostnader m. m. ingå "gåfvor" till ej nppgifvet belopp. Nästan hela skulden utgöres af medel, som stå under sparbankens förvaltning, till ett belopp af 27,848 kr. 38 öre. 2i ) Landskrona sparbank. Skulden är en "amorteringsfond". M ) Sparbanken i Helsingborg. Räkenskapsåret år '/ 1881,0 ' u Skoiden består af "sparbankens välgörenhetsfonder". ") Höganäs sparbank. Medlen utlånas mot säkerhet af Stenkolsbolaget. ") Luggude härads sparbank. Räkenskapsåret börjar med den 31 December och slätar med den 30 December.

69 151 ) Allerums, Flenninge och Välinge sparbank. I förvaltningskostnader na. m. ingår ett belopp af 2,500 kr., som gifvits till sparbanken i Välinge. 29 ) Göteborgs stads sparbank. Sparbankens obligationskonto upptager kommuners och hypoteksföreningars obligationer till 1,632,406 kr. 21 öre och jernvägsobligationer till 175,500 kr., tillsammans 1,807,906 kr. 21 öre, hvilket är bokfördt till 1,713,968 kr. 44 öre. Da dessa värdepapper tillsammans sålunda äro bokförda till nära 95 procent af nominela värdet, har här, för att i kol. 31 och 32 skilja de båda slagen af obligationer, den förstnämnda gruppen uppförts med 1,547,468 kr. 44 öre och den senare med 166,500 kr. ) Göteborgs och Bohus läns sparbank. I skulden ingå 6,639 kr. 42 öre, hvilka såsom "Afförda sparbanksmedel" uppförts å särskildt konto för möjligen blifvande efterfrågan. 31 ) Örebro sparbank. "Tjenstehjonsbelöningsfonden" 2,128 kr. 41 öre är inräknad i egna fonden. 32 ) Nora sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 4,800 kr., gifna till allmännyttiga ändamål. 33 ) Fellingsbro sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 2,000 kr., gåfva till en fattiggård. 3< ) Karlskoga härads sparbank. Räkenskapsåret börjar med den 1 November och slutar med den 31 Oktober. 35 ) Ramsbergs sparbank. Det kontanta beloppet är "kontant på upp- och afsknfning mot hypotek". ) Vester-Löfsta sparbank. Någon grundfond linnes icke, men "Kommunalstyrelsen är ansvarig för sparbankens räkenskaper och förvaltning, enligt reglemente i likhet med kommunens öfriga medel". ") Gefte stads sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå afskrifningar till ett belopp af 29,366 kr. 61 öre. ") Gefieborgs läns sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå afskrifningar till ett belopp af 30,677 kr. 84 öre. _, 38 ) Ljusne sågverks sparbank upphörde i Februari ) Skellefteå sparbank. Under andra räkningar är här npptagen förre Kamererarens balans, 36,641 kr. 38 öre, uppkommen genom "förfalskning af 30,000 kr. och annat svek å 6,561 kr. 13 öre".

70 152 Résumé de la Statistique des Caisses d'épargne en Le nombre des caisses d'epargde était de 351 et celui des banques popnlaires de 11, en somme 362, dont 103 dans les villes et 259 a la eampagne (tabl. N 1 et N 2 col. 1), c'est-a-dire une caisse par 12,649 habitants et une par 1,221 kilom. carrés. Col. 2 indiqne 1'année de la fondation des caisses. Les succursales étaieut de 579 (col. 3). Pendant 1'année, 100,882 livréts ont été ouverts (col. 4) et 62,046 soldés (col. 5). Il existait, å la fin de 1'année, 842,754 livréts (col. 6). Les colonnes 7 18 contiennent une classification des livréts d'apres leur montant: au-dessons de 10 conronnes, de 10 å 50, 50 a 100, 100 å 500, 500 a 1,000 et au-dessus de 1,000 conronnes. Le total des versements pendant 1'année était de 46,316,904 conronnes (col. 20) et celui des rembonrsements de 40,208,827 conronnes (col. 22). Les colonnes 19 et 21 indiqaent les intéréts du capital des déposants, en ponr cent et en conronnes. Total 7,889,672 conronnes. Le capital des déposants, å la fin de 1'année, s'elevait å 176,110,252 conronnes (col. 23), dont 173,102,621 conr. dans les caisses d'epargne et 3,007,631 cour. dans les banques popnlaires. Le livrét moyen était de 208'97 conronnes. A la fin de 1'année, les fonds reserves de caisses d'epargne étaient 13,492,636 conronnes (col. 26). Les recettes 2,119,796 cour. (col. 24) et les dépenses 1,049,092 cour. (col. 25). Les dettes des caisses d'epargne, ä la fin de 1'année, étaient 538,795 couronnes (col. 27). Le passif total des caisses d'epargne se composait de: Capital des déposants (col. 23) 173,102,621 conr. Fonds reserves (col. 26) 13,492,636» Dettes (col. 27) » Total 187,134,052 cour. Ces sommes étaient placées que voici: Caisse (col. 28) 1,942,750 conr. Dépåts dans les banques (col. 29) 8,952,307» Immenbles et mobilier (col. 30) 1,613,648» Titres pnbliques, obligations des sociétés hypolhécaires et des communes (col. 31) 20,199,4S'4» Obligations et actions des compagnies industrielles et des sociétés diverses (col. 32) 4,626,487» Préts contre hypothéques immobiliéres (col. 33) 79,499,327»» caution (col. 34) 61,862,170»»» nantissement d'or on d'argent (col. 35) 10,177» > " d'autres hypothéques (col. 36) 5,051,178 " Intéréts non payés (col. 37) 2,830,366» Autres operations actives (col. 38) 543,148» Total 187,134,052 conr. 1 conronne = l - 39 franc.

71

72 Dödligheten bland späda barn i Vesternorrlands och Jemtlands Län (Mortalité des nouveau-nés dans les gouvernements de Vesternorrland et Jemtland, )

73 Barnadödligheten i Yesternorrlands och Jemtlands län. I den uppsats»om dödligheten i första lefnadsåret», som af Statistiska Centralbyråns dåvarande chef, D:r F. T. Berg, år 1869 infördes i Statistisk Tidskrifts 23:dje häfte, förekommer vid sammanfattningen af undersökningens resultat bland annat följande:»vi hoppas hafva ådagalagt att inom Sverige första årets dödlighet visserligen företer en fortgående minskning under den mer än sekellånga tiderymd, som våra iakttagelser omfatta, och för närvarande med sina % står fördelaktigare än i flertalet andra länder, men dock för särskilda stora landsdelar visar belopp så skiljaktiga (Jemtlands län 9-18 <fcoch Vesternorrlands län %) att anledningarne dertill påkalla största uppmärksamhet». Dessa ord voro onekligen egnade att behjertas. Sundhetskollegium lät sig ock angeläget vara att svara på uppropet, dete genom uppsatsens delgifvande åt de inom riket anställde civile läkare, dels genom att åt dem lemna i uppdrag att hvar för sitt område söka utreda de förhållanden, som kunde lemoa förklaring öfver de provinsiela skiljaktigheterna. Under några års tid meddelades ock i Sundhetskollegii statistiska publikationer om Helso- och Sjukvård utdrag ur provinsialoch distriktsläkares rapporter om hithörande frågor. Sedan synes intresset hafva slappats, och från och med år 1875 indrogs, i samband med en formel omarbetning af sagda publikation, den afdelning som åt dessa läkarerapporter egnats. Jag hade alltid hyst ett visst tvifvel, huruvida de valde utvägarne månde vara de rätta; jag hade mig nogsamt bekant, med hvilken fasade fleste betrakta en statistisk, sifferfylld uppsats, och jag misstänkte jemväl, att icke ens de bifogade kurvorna skulle förmå utöfva någon synnerligt stark lockelse till närmare bekantskap. Jag ansåg också, särskildt med hänsyn till de ofvan nämnda båda ytterligheterna bland våra län, sjelfklart, att ett fåtal läkare, spridde öfver vidsträckta ytor, svårligen skulle Stal. Tidskrift. 73:e häftet. 1

74 154 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. vara i stånd att med framgång arbeta på den äskade utredningen 1 ). Härför kräfdes oundgängligen att tränga längre i enskildheter och, så vidt möjligt, till smärre områden fixera det ondas skarpaste yttringar; först sedan detta skett, vore det möjligt, att med utsigt till framgång bekämpa detsamma. Men för att detta skulle kunna ske, var det åter oundgängligen nödvändigt att anskaffa ett större material af iakttagelser; skedde ej detta, lupe man fara att råka ut för de misstag, som i statistiken oftast åtfölja opererandet med alltför små tal. Den sjuårsperiod (I ), hvars siffror legat till grund för Bergs undersökningar var otvifvelaktigt fullt tillräcklig, sålänge frågan ännu höll sig blott till de större administrativa områdena, länen; ville man tränga längre ned, till tingslagen eller, ännu hellre, till socknarne, vore ock nödigt att till grund för beräkningarne lägga iakttagelser från en desto längre följd af år. En dylik ända till sockenenheterna utsträckt undersökning af de båda grannlän, hvilkas dödlighetsförhållanden genom den Berg'ska afhandlin^en tilldragit sig särskild uppmärksamhet, borde ovilkorligen gifva ett bättre uppslag och fastare hållpunkter ifråga om vidtagandet af praktiska åtgärder till det ondas bekämpande. Man borde antagligen på denna väg kunna komma derhän, att dess egentliga härd fixerades inom jemförelsevis trånga gränser, och å andra sidan borde området för den motsatta ytterligheten vid en liknande närmare undersökning kunna lemna vigtiga bidrag till kännedomen af de sociala, klimatiska, sanitära och dietetiska förhållanden, hvilka på barnadödligheten utöfva ett afgjordt inflytande. Ledd af dessa åsigter har jag vid tvenne olika tillfållen återupptagit den Berg'ska undersökningen, i hvad den rörer Vesternorrlands och Jemtlands län: länet med den öfverdrifvet höga och länet med den utomordentligt låga barnadödligheten. Första gången lade jag till Bergs sjuåriga iakttagelse-serie ytterligare sex år, men fann det snart vara alltför vågadt att på grundvalen af denna tidrymds siffror sträcka jemförelsen längre ned än till tingslagen. Men redan här började den sökta sanningen skimra igenom; de vidsträckta Jemtländska bygderna företedde ovanligt jemt fordelade goda förhållanden, hvilka fortsattes öfver gränsen ett stycke österut, under det att skuggorna hopade sig allt starkare, ju mer man utefter Ängerman-elfven nalkades kusten. Nu har jag ökat materialet med ytter- ') För Vesternorrlands läns landsbygd finnas f. n. anställde 9 provinsialoch distriktsläkare, för Jemtlands läns ej mer än 7. Öfverhnfvnd taget eger således enhvar af de förre ett verksamhetsfält af 24 svenska qvadrat-mils vidd (i det närmaste = Blekinge län); för de senare ökas denna areal ända till 63 qv.-m. (d. v. s. något mer än hela Södermanlands län). Under sådant förhållande kan det ej egentligen förvåna, att t. ex. en läkare i Ångermanland, hvars distrikt vid närmare granskning visat sig ega en synnerligen hög barnadödlighet, i ingifna rapporter förmenat den mortalitet, som vållar Vesternorrlands läns ofördelaktiga plats, vara att söka i helt andra trakter än der han hade sin verksamhet.

75 Barnadödligheten i Vestemorrlands och Jemtlands län. 155 ligare tio års iakttagelser och tror förvisso, att ingen tvekan rimligtvis bör hysas hvarken med hänsyn till dess beskaffenhet eller tillräcklighet. Det bör särskildt framhållas, att hvarje förnyad undersökning i allo bekräftat den fortfarande giltigheten af de beräkningar, som af Berg verkställdes på grundvalen af års siffror. Dessa angåfvo, såsom ofvan i förbigående antyddes, följande mortalitet bland barn under ett års ålder: i Jemtlands län 9-18 %, och i Vestemorrlands län %, af de lefvande födda barnens antal. En till och med år 1872 utsträckt undersökning gaf för Jemtlands län 9-34 % och för Vestemorrlands län 18-oo % (Medelpads landsbygd %, Ångermanlands 18-09%). Och min senaste undersökning, som omfattar de 23 åren , har.gifvit för Jemtlands län 9-66% och för Vestemorrlands län 17-79% (Medelpads landsbygd 14-96%, Ångermanlands %). Baruadödligheten inom de båda länen synes sålunda vara temligen konstant; differensen mellan medeltalen för och de för stiger ej ens till 1 / 2 %. Möjligen skulle man kunna säga, att utvecklingsgången synes leda till ett sämre för Jemtlands län, men till det bättre för Vesternorrlands län eller nogare räknadt endast för Medelpad. Efter dessa anmärkningar torde få meddelas det statistiska material, hvarpå den nu föreliggande undersökningen grundar sig. Tabell 1. Dödligheten bland späda barn i Vesternorrlands län

76 156 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. Forts. Tabell 1.

77 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. 157 Forts. Tabell 1. Tabell 2. Dödligheten bland späda barn i Jemtlands län

78 158 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. Forts. Tabell 2.

79 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. 159 Resultaten af en undersökning af detta slag fattas, enligt min åsigt, bäst, om de åskådliggöras genom upprättandet af ett kartdiagram. Vid konstruerandet af ett dylikt gäller det först och främst att bestämma den normalsiffra, från hvilken i skilda rigtningar de olika färgnyanserna böra utgå. Då det nu visade sig att för de båda länen mortalitetsmedeltalet var vid pass 15 & noga räknadt 15-33$ valde jag denna siffra såsom gräns och lät för öfrigt de olika förtoningarne uppåt och nedåt fortgå med jemn minskning eller ökning af 2 l /i % på sätt kartdiagrammets färgskala och Tab. N:o 5 närmare angifva. Ordnade efter den sålunda upprättade skalan, intaga de båda länens socknar x ) följande platser. Tabell 3. Socknarnes ordningsföljd i Vesternorrlands län. 1) 1 fråga om de socknar, som äro delade mellan båda länen, må anmärkas att de i Tabb N:ria 3 och 4 till hela sin vidd upptagits under det län, dit den större delen hörer.

80 160 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. Forts. Tabell 3. Tabell 4. Socknarna ordningsföljd i Jemtlands län.

81 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. 161 För vinnande af större öfverskådlighet torde ock vara lämpligt att af den sålunda angifna ordningsföljden socknarne emellan meddela en gruppvis sammanfattad öfversigt: Tabell 5. Barnadödlighet inom särskilda grupper af Vesternorrlands och Jemtlands läns landsbygd Anm. Beräkningarne äro utförd» under iakttagande af de ofvan angifna överflyttningar af en del länsdelar. Då jag nu öfvergår till en mera i detalj gående granskning af de statistiska fakta, som finnas grafiskt framställda å närlagda kartdiagram, må till en början anmärkas, att det naturligtvis är de skarpa ytterligheterna åt hvardera sidan, de synnerligen fördelaktiga och de mycket sorgliga siffrorna, som företrädesvis äro värda att uppmärksammas. Jag skalle då först vilja fästa uppmärksamheten på de smärre»enklaver», som gå en och annan punkt af kartan finnas antydda. A ena sidan finner man att i Vesternorrlands län en och annan ljus punkt bjert nog afsticker mot de omgifvande mörkare färgnyanserna. Dessa ljusare punkter beteckna ett antal sjelfständiga bruksförsamlingar, inom hvilka den ringa barnadödligheten skarpt skiljer sig från förhållandet inom den omgifvande bygden. Så befinnes det att t. ex. Galtströms bruksförsamling företer den för Vesternorrlands län exceptionelt låga siffran af 9-21 %, under det den angränsande socknen Njurunda har15,18 %; Lögdö och Lagfors bruk räkna blott %, men nejden deromkring, Hässjö och Ljustorps socknar 19'56 och %; och Gålsjö bruk visar siffran

82 162 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. 10-io %, under det att den onigifvande Boteå socken har siffran %. Ljusnedals braksförsamling i Jemtlands län har att uppvisa den lägsta kända svenska siffran 4'02 %; men då den socken, inom hvilken den är belägen, Tennas endast når upp till %, har med det valda beteckningssättet ej varit möjligt att på liknande sätt särskildt utmärka dess ytterst goda ställning. Men å andra sidan förekomma inom Jemtlands län ett antal mer eller mindre mörka»enklaver», som skarpt afteckna sig mot de eljest ljusa färgtonerna. Dessa enklaver utgöras af länets samtliga Lappförsamlingar. Den sämst lottade af dessa, hvilken bildas af»lappar i Hedefjäll», når ända upp till 2973 % och står således sämre till boks än någon socken i Vesternorrlands län; Frostvikens och Hotagens Lappförsamlingar utvisa en barnadödlighet af mellan 20 och 21 %; Undersåkers håller sig visserligen vid omkring 13%, men skiljer sig dock väsentligen från den liknämnda svenska socknens 9-23 %. Jag bör dock i fråga om samtliga dessa enklaver å ena sidan bruksförsamlingarne och å den andra Lappförsamlingarne erinra derom, att de små siffror, som äfven af 23 års tid stälts till mitt förfogande, möjligen kunnat vålla en i någon mån skef bild. Men om jag hoplägger uppgifterna från alla fyra Lappförsamlingarne, erhållas likvisst så pass stora siffror, att den då erhållna mortalitetssiffran af nära 21 % tvifvelsutan kan på goda grunder anses stå fast. Jag skall längre fram återkomma till detta förhållande. Den nejd, bland hvars befolkning den största barnadödligheten påträffas, är, såsom redan antydt blifvit, att söka omkring Angerman-elfvens utlopp och i angränsande socknar utmed hafvet och uppåt elfven. Sämst stå socknarne Bjertrå, Hernö och Skog; de förstnämnda båda med vid pass 26VJ % och den sistnämnda med något öfver 27 %. Medeltalet för denna grupp, beräknadt på grund af 691 dödsfall bland 2,592 lefvande födda barn, blir %. Dernäst följer en af socknarne Häggdånger, Ytter- Lännäs, Sidensjö, Nätra, Boteå, Dal, Nordingrå, Ullånger, Styrnäs, Torsåker och Sånga samt Hernösands hospitalsförsamling bildad grupp med en barnadödlighet, som är lägst %, högst 24-78%. Medeltalet, beräknadt på grund af 3,648 dödsfall bland 15,638 lefvande födda barn stiger till 23'/ 3 %. Slutligen må ock bland de för en öfverdrifvet hög mortalitet bland de späda utmärkta distrikten nämnas den följande gruppen, som utgöres af socknarne Nora, Högsjö, Tynderö, Ofver-Lännäs, Själevad, Ed, Arnäs och Säbrå. Inom samtliga dessa socknar öfverstiger barnadödligheten 20%. Medeltalet för denna grupp, %, är beräknadt på grund af 3,315 dödsfall bland 15,568 lefvande födda barn.

83 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. 163 Skilnaden är utomordentlig mellan de grupper, jag sålunda i korthet vidrört, och den motsatta ytterligheten, som, hufvudsakligen förlagd närmast intill sjelfva fjällryggen, bildar Jemtlands läns ypperst lottade grupp. Den består af socknarne Bodsjö, Hede, Tennas, Åsan, Offerdal, Storsjö, Elfros och Hotagen samt den nyss nämnda Ljusnedals bruksförsamling. Medeltalet för denna grupp, 6-37 %, vunnet genom en jemförelse af 347 dödsfall mot 5,445 födelser, är mer än fyrdubbelt förmånligare än de sämsta siffrorna i grannlänet. Om den nästföljande jemtländska gruppen vare det nog sagdt, att den omfattar mer än hälften af länets samtliga socknar liksom ock af det befolkningsstatistiska material, hvarpå beräkningarne grunda sig. Och den utgör ined sin väldiga utsträckning och jemna godhet ett alldeles påtagligt intyg om tillvaron af synnerligen gynsamma lifsvilkor. Jag afstår, för att ej otillbörligt trötta, från behandlingen af de mellan ytterligheterna liggande öfvergångsgrupperna. Och nu tränger sig oemotståndligt fram den frågan: hvad vållar dessa skiljaktigheter? Aro de månne så grundväsentliga, att de måste anses vara en gång för alla gifna? Eller bero de på omständigheter, dem det i större eller mindre mån ligger i menniskomagt att afhjelpa? Strängt taget skulle jag med fullt fog kunna visa ifrån mig den frågan; det tillhör egentligen ej mig att besvara den. Statistikerns rol är slut i och med uppvisandet af de sjuka punkterna; sedan vidtager läkarens arbete. Då likvisst min uppsats skulle komma att sakna sitt kanske största intresse, derest jag icke äfven vidrörde denna sida af frågan, och då jag dels genom direkt skriftvexling med ortens läkare, dels ock genom studium af deras under en följd af år i ämnet afgifna rapporter till Medicinal-Styrelsen, kommit i besittning af åtskilliga bidrag till frågans besvarande, anser jag det vara min> pligt att i detta sammanhang också korteligen redogöra för de upplysningar, som sålunda vunnits. Först anser jag mig dock böra erinra derom, att åtminstone de för Vesternorrlands län anmärkta ogynsamma förhållandena ingalunda innebära någon nyhet. Visserligen göra ändrade länegränser, samt jemväl i viss mån ändrade former för de statistiska uppgifternas afgifvande, det omöjligt att utsträcka detaljjemförelsen till de äldre tiderna; men det vet man, att Bottniska vikens kuster jemväl på finska sidan sedan gammalt stått i vanrykte för en synnerligen hög dödlighet bland de späda barnen. Då detta förhållande, just genom införandet af det svenska»tabellverket» upptäcktes, vållades deraf liflig oro i de styrandes läger; upplysningen, att i ganska vidsträckta bygder barnadödligheten var nästan dubbelt större än på andra håll, var ej egnad att finna nåd inför statsmän, som hyllade den då gängse läran om en stor folkmängds afgörande betydelse för ett rikes välfärd och styrka. Och så giepo statsmagteina in. Ämnet gjordes

84 164 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. till föremål för öfverläggningar inom 1756 års sekreta utskott; särskilda undersökningar anordnades i orterna; och sedan man trott sig finna den väsentligaste och kraftigast verkande anledningen till missförhållandet i mödrarnas försumlighet att fullgöra en moders första pligt, anmanades presterskapet att i sina predikningar och i öfrigt på lämpligt sätt kraftigt framhålla det ovärdiga i ett sådant beteende; landshöfdingarne bemyndigades att fastställa viten, hvartill de mödrar gjorde sig förfallna, som kunde, men ej ville sjelfva amma sina barn; och det hemställdes, huruvida icke föräldrar, hvilka bevisligen uppfödt ett antal af 8 barn till åtminstone 5 års ålder, borde hugnas med något särskildt premium, i form t. ex. af befrielse från alla personliga utskylder. Collegium Medicum hade redan år 1755 låtit utgå en skrift»om späda barns ans och skötsel»; kungörelser i ämnet infördes i Inrikes Tidningar o. s. v. Antingen voro nu åtgärderna fullkomligt olämpliga, eller öfvervakades ej deras tillämpning, såsom vederbort; ett faktum är att missförhållandena fortlefde på ömse sidor om Bottniska viken. Finlands Läkaresällskap fann sig ännu för 10 år sedan ega anledning att upptaga ämnet till öfverläggning; och de erfarenheter, som Sverige, trots det omisskänneliga allmänna fortskridandet till ett bättre, ännu på 1860-talet hade att framvisa vid bygdernas ställande sida vid sida, framlades i klaraste dager af den ofvannämnda Berg'ska uppsatsen. Det onda är således af mycket gammalt ursprung. I fråga åter om de verkande orsakerna är det till en början nödigt att undanrödja tanken på två, hvilka man tilläfventyrs eljest kunde vara frestad att åberopa: inflytandet af stadsbefolkningen samt proportionen af de utom äktenskap födda barnen. Man vet nemligen att der endera eller oftast samtidigt bådadera af dessa faktorer, är synnerligen hög, der måste ock den ifrågavarande mortalitetssiffran för hela området blifva sämre. Nu är emellertid förhållandet att stadsbefolkningen i intetdera länet spelar någon egentlig rol 1 ); och äfven siffrorna för den utomäktenskapliga nativiteten äro ingalunda höga, hvarjemte den lilla differens, som i fråga derom förefinnes mellan de ifrågavarande båda länen, snarast utfaller förmånlig för Vesternorrlands län a ). Orsaken, eller rättare sagdt orsakerna, (ty så djupt genomgripande olikheter leda med all säkerhet aldrig sitt ursprung ur en enda källa!) orsakerna måste således sökas på andra håll. ') Stadsbefolkningen utgjorde år 1880 i Vesternorrlands lan 8'6 %, i Jemtlandslän 3'4 % af hela folkmängden. Naturligtvis visar hvartdera länets landsbygd för sig lägre dödlighetssiffra än länet i dess helhet; men skilnaden är, såsom af Tabb. N:r 1 och 2 framgår, dock ej större än emellan 17'50 och 17'79 för det förra länet samt mellan 9'47 och 9-66 för det senare. ') De oäkta barnen utgjorde under årtiondet : i Vesternorrlands län 10'75 #, i Jemtlands län af samtliga lefvande födde.

85 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. 165 I främsta rummet måste då uppmärksamheten fästa sig vid de mer eller mindre onaturliga förhållanden, som bevisligen och beklagligen på många orter ännu förefinnas och, enligt hvad nyss ådagalades, länge förefunnits med hänsyn till de spädas uppfödande. I nejder, der mödrarne mera allmänt, på grund af ärfda sedvänjor eller fördomar undandraga sig uppfyllandet af modrens första pligt och i stället anlita mer eller mindre konstlade uppfödningsmetoder, der framträder, enligt samstämmande vitnesbörd från så godt som all verldens länder, ovilkorligen en naturens hämnd, i form af en betydligt ökad dödlighet bland de späda, som beröfvats sin naturligaste föda. Jag kan, vid tal härom, ej underlåta att såsom ett exempel anföra följande, i en af de ofvan nämnda läkarerapporterna meddelade berättelse. Hustrun till en sågverksarbetare hade en dag infunnit sig hos läkaren, för att för sig sjelf rådfråga honom. Under samtalets gång kom hon att nämna, att hon haft sju barn, men nu ej egde något. Han efterforskade noggrannare, under hvilka förhållanden de aflidit, och fann sig af de erhållna upplysningarne manad att till tre andra arbetarehustrur från samma sågverk, hvilka under dagens lopp infunno sig för att taga hans hjelp i anspråk, ställa enahanda förfrågningar. Det visade sig då, att den andra hustrun haft två barn, båda döda; den tredje åtta barn, af hvilka fyra dött; och den fjerde likaledes åtta, af hvilka tre aflidit. Tillsammans hade således dessa fyra gifta qvinnor haft 25 barn, af hvilka 16 aflidit; och intet enda af dessa barn hade af sin moder ammats! Men det är ej nog med denna brist på den naturliga födan; man söker sedan i sin välmening bota skadan med något sjufaldt värre, med en dietetisk regime, som ej fäster ringaste afseende vid de späda varelsernas digestionsförmåga. Den ko- eller get-mjölk, som i lyckligaste fall x ) användes såsom surrogat, blandas merendels, då den begagnas utspädd, just hur som helst; oftast gifves den sur! Det är rent af vidunderliga historier som i detta hänseende meddelas i flertalet af provinsialläkarerapporterna. Det är jemförelsevis en småsak, att barnet, nära nog från inträdet i verlden, blir delaktig af den nationalnjutning, som representeras af ett ymnigt förtärande af kaffe; detta särskildt i afsigt att»stärka krafterna», såsom det naivt heter. Och likaså är en bastant hvetemjölsvälling ett med förkärlek anlitadt botemedel för vissa magåkommor. Och så snart en möjlighet dertill gifves, har det några veckor eller månader gamla barnet vid måltiderna sin gifna plats i modrens knä och blir då delaktig af måltidens samtliga beståndsdelar sill och potatis, fläsk och pannkakor ; men, till yttermera visso, merendels ej ur handen, utan ') I kustsocknarna ar det ofta nog omöjligt att anskaffa mjölk, och den kan för öfrigt ej der rara fattigmans föda, då priset ofta uppgår till 50 öre pr kanna.

86 166 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. ur munnen! Följderna dröja naturligtvis ej att visa sig i oordningar i matsmältningen; ihärdiga magkatarrer, diarrhéer, och dylikt infinna sig och börja långsamt, men säkert undergräfva den lilla lifskraft, som möjligen kan förefiunas. När då barnets helsotillstånd börjar blifva i viss mån oroande, är det ingalunda visst, att läkaren rådfrågas, äfven om han har sin bostad i allra närmaste grannskap; det vanliga är att innan dess hela det rika förrådet af huskurer och signerier (såsom: jorddragning, dragning genom enbuskar eller genom gamla selar o. s. v.) uttömmes, och att slägtens och ortens samtliga gamla gummor tillkallas för att afgifva sina sakkunniga råd. I en af de läkarerapporter, jag haft tillfälle se, heter det uttryckligen, att i allmänhet»den norrländske bonden oftast är ifrigare att hemta veterinär till sin sjuka ko eller häst, än att skaffa lämplig läkarevård åt sitt sjuka barn»; och i ett annat fall omnämner provinsialläkaren, att han under hela årets lopp endast en enda gång kallats till ett barns sjuksäng. Det gällde då, säger han, lifvet för en rik bondes enda barn; och han tillägger:»jag är långt ifrån viss, att jag blifvit tillkallad, derest familjen varit talrikare». Och äfven vid de fall, der läkaren verkligen blir rådfrågad, och det vore orätt att förneka, att icke detta sker allt oftare, ju högre upplysning och bildning stiga och ju lättare, genom ökande af provinsialoch distriktsläkareplatserna, tillgången blir på verkligt god läkarevård äfven då har läkaren vanligen en hård och ofta fruktlös kamp att bestå mot gamla inrotade ovanor och sedvänjor. Och sorgligt att säga till hans motståndares antal höra ofta nog de qvinliga bitriiden, som helt naturligen komma att utöfva ett betydande inflytande på det nyfödda barnets skötsel och vård. Med den stränga renlighet och sorgfälliga ans, som just i fråga om de späda är af så stor vigt, har det sig oftast ej så noga. Lägger man ändtligen härtill de olägenheter och faror, som äro oskiljaktiga från de ytterligt starka temperaturvexlingar, hvilka följa med vanan att helst inom ett dygn efter födelsen föra barnet, ofta milsvidt och i hvad väder som helst, till prest eller kyrka för att få det döpt, samt de liknande förhållanden som åtfölja en äkta norrländsk bostad, der temperaturen i stugan kan vara uppdrifven ända till + 25 C. då man går till sängs, men finnes sjunken till 18 1), då man vaknar, eller der i en mera omsorgsfullt ombonad våning med mattbelagda rum man vaknar med 11 vid golfvet, så har man sannerligen snarast anledning att förvåna sig öfver, att motståndskraften dock varit så pass stor som de anförda siffrorna utvisa. ') En provinsialläkarerapport talar till och med om 28.

87 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. 167 Ja, detta blir desto mer förvånande, om man besinnar hvad jag anser mig pligtig att särskildt framhålla, att åtskilliga af de ofvannämnda, dels olämpliga, dels felaktiga, dels rent af skadliga anordningarne ingalunda äro något som alldeles uteslutande utmärker det så sorgligt lottade Vesternorrlands län, utan fastmer åtminstone delvis jemväl förefinnes i Jemtlands län, om ock ej der fullt så skarpt och allmänt framträdande. Särskildt torde böra uppmärksammas, att enligt allas intyg otvifvelaktigt den konstlade uppfödningen i Jemtlands län är ett undantag, der den ej af verkligt nödtvång är bjuden. I sistnämnda lyckliga och naturenliga förhållande ligger tvifvelsutan en väsentlig anledning till Jemtlands stora öfverlägsenhet. Dertill kommer ock att i nödfall anskaffandet derstädes af lämpligaste surrogat väsentligen underhjelpes genom länets öfverlägset stora boskapsskötsel '). Men äfven andra orsaker torde kunna uppvisas. Dit ville jag då bland annat räkna en mera jemn och allmän välmåga, hvilken fördelaktigt skiljer sig från förhållandena inom Vesternorrlands vidsträckta sågverksdistrikt, der hvarken öfverdådet under lyckans dagar eller den tvungna svältkuren vid inträdandet af en trävårukris äro egnade att höja vare sig välstånd eller helsa, och der befolkningens lif i allmänhet står vida närmare städernas fabriksarbetares, än jordbrukarens 2 ). Jag skulle ytterligare vilja räkna bland dessa Jemtlands förmåner dess utomordentligt gynsamma klimatiska förhållanden, hvilka särskildt genom sin jemnhet bilda en stark motsats till kustklimatets hastiga och skarpa omkastningar. Den friska, rena luften på Jemtlands högslätter och i Herjeådalens fjälldalar skall ovilkorligen bidraga till fostrandet af ett härdadt, kraftfullt och kärnfriskt slägte.»hela Jemtland är ett enda stort sanatorium», må man väl med en Stockholms-läkare säga; och dess granne, det fattiga Herjeådalen, åtnjuter i detta hänseende samma förmån. En läkare der uttrycker saken sålunda:»af friska och starka föräldrar får barnet oftast helsan till arf alltifrån födelsen; äfven om det arfvet skulle vara det enda!» Och ändtligen kan jag ej undertrycka den förmodan, att bakom de låga JemtlandssifFrorna jemväl döljer sig ett inflytande af rasen. Jemtarne äro, såsom det ju antages, väsentligen af norskt ursprung; och i Norge är, såsom bekant, barnadödligheten mindre än i något annat land i vår verldsdel. På en till Norges statistiska centralbyrå ställd anhållan om delgifvande af de upplysningar, som funnes tillgängliga med hänsyn till barnadödligheten i de till Jemtlands län angränsande smärre ') I Vesternorrlands län räknas omkring 300 kor mot 1,000 personer; i Jemtlands län 500! 2 ) Det förtjenar också all uppmärksamhet att qvinnorna i sågverksdistrikten, från tidiga år uteslutande egnande sig åt det jemfurelsevis lätta förvärfvet vid sågen, i regeln äro fullkomligt främmande för hemmets arbeten och således vid giftermåls ingående sköta sina hnshåll ph ett allt annat än efterdömligt sätt.

88 168 Barnadödligheten i Vesternorrlands och Jemtlands län. distrikten, har jag visserligen erhållit det svar, att dylika uppgifter ej stode att erhålla sockenvis, hvilket onekligen varit mest interessant; men det egendomliga inträffade, att de for de båda angränsande norska fögderien (Stjör-Vaerdalens samt Inderöens af Nordre Trondhjems amt) meddelade siffrorna gifva rent Jemtländska relativa tal för barnadödligheten: 10-4 % och 7-7 %. Det vare emellertid med rasinflytandet i detta fall huru som helst, ingen lärer dock vilja eller kunna förneka, att ju ett dylikt inflytande, i samband med det af rasen betingade lefnadssättet, väsentligen ligger till grund för de höga siffror, Lappförsamlingarne hafva att uppvisa. Ofullständigheten af de förklaringar, jag sökt hopbringa, är jag den förste att erkänna. Jag har i detta hänseende ej kunnat lemna särdeles mycket mer än blotta antydningar; men jag hyser det säkra hopp, att om vår dugliga och nitiska läkarekårs uppmärksamhet blir fäst vid det nu inom jemförelsevis trånga gränser fixerade ondas farligaste tillhåll, skail deraf, i samverkan med en stigande bildning och upplysning bland massan af folket, ett välsignelserikt arbete kunna bringas till stånd och de nu så djupa skuggorna kanske om ett eller annat årtionde hafva väsentligen skingrats eller åtminstone mildrats. J. Hellstenius.

89 Hundskatten i Sverige år Då en för hela riket sammanfattad redogörelse för hundskatten och dermed sammanhängande förhållanden hittills icke blifvit offentliggjord, men saken utan tvifvel synes vara förtjent af en viss uppmärksamhet, har jag trott mig böra anställa ett försök till en dylik utredning, så mycket heldre som det härvid erforderliga materialet varit jemförelsevis lätt tillgängligt i de till Statistiska Centralbyrån afgifna sammandragen af koramunalräkenskaperna. Förevarande uppsats stöder sig alltså nästan uteslutande på de uppgifter, som å debetsidan af ifrågavarande räkenskapssammandrag finnas meddelade under rubriken»hundskattsmedel (å kr. pr hund) kr. öre», hvadan utom en kort, inledande historik resultaten af undersökningen i sjelfva verket inskränka sig till angifvande af: antalet kommuner, i hvilka hundskatt finnes införd; den i dessa kommuner utdebiterade skatten å hvarje hund; det influtna skattebeloppet; samt det på grund deraf approximativt beräknade antalet hundar inom landet. A) Historik. Första gången frågan om införande af hundskatt synes hafva förekommit var vid års riksdag, då en ledamot af ridderskapet och adeln framstälde förslag derom, att i rikets städer måtte för hvarje hundkreatur af dess egare erläggas en årlig skatt af 2 r:dr banko eller något annat lämpligt belopp, samt att den behållna inkomsten deraf, efter godtgörelse af kostnaden för uppbörd och kontroll, borde anslås i Stockholm till Prins Karls uppfostringsinrättning för fattiga och vanvårdade barn och i öfriga städer länsvis användas såsom bidrag till inrättande och upprätthållande af dylika anstalter. Denna framställning rönte dock icke ständernas bifall, utan frågan fick för den gången förfalla. Vid års riksdag väcktes saken å nyo till lif, denna gång genom särskilda motioner i alla fyra stånden. Ehuru till hufvudsyftet lika, företedde dock dessa förslag i afseende på öfriga bestämmelser Stat. Tidskrift. 73:e häftet. 2

90 170 Hundskatten i Sverige år ganska stora skiljaktigheter sins emellan. Sålunda föreslogs å ena sidan, att ifrågavarande skattemedel borde ingå till statsverket för att användas till något med deras ursprung sammanhängande syftemål, såsom veterinärinrättningens bättre ordnande, utödande af rofdjur eller dylikt, hvaremot å andra sidan förordades, att skatten borde tillfalla kommunen att användas till fattigvård eller annat välgörande eller allmännyttigt ändamål. Trenne af de framstälda förslagen undantogo från skatt en del hundar, såsom valpar under 3 månaders ålder, bandhundar, vallhundar och jagthundar, medan det fjerde icke nämnde något sådant undantag. I afseende på skattens årliga belopp föreslogs dels endast 1 r:dr r:mt, dels 3 r:dr, dels äfven 6 r:dr för hundar i allmänhet, men blott 2 r:dr för jagt- eller gårdshund. Till stöd för förslaget om hundskatt anfördes, att det vore nödvändigt att söka minska det växande antalet hundar, hvarigenom man ock i någon mån skulle förekomma spridning af sjukdomen»rabies canina». I saknad af statistiska uppgifter för hela landet vore det visserligen svårt att beräkna det befintliga antalet hundar, men Veterinärinrättningens till Kungl. Maj:t afgifna årsberättelse lemnade dock härför någon ledning. Enligt dessa berättelser hade antalet sjuka hundar, hvilka blifvit vårdade dels inom, dels utom inrättningen, uppgått år 1856 till 208, år 1857 till 281 och under år 1859 till 514. Således hade på 3 år en tillökning af öfver 100 % egt rum i antalet af vårdade sjuka hundar, oaktadt under sistnämnda år någon farsot bland hundar icke herskat. Antalet hundar beräknades för hela riket utgöra 60,000 stycken eller en på hvar 50:de person. Med de födoämnen, som till dessa till största delen onyttiga kreaturs underhåll åtginge, skulle många tusen menniskor kunna näras. Under antagande, att hvarje hund i årligt underhåll kostade 25 r:dr r:mt, eller omkring 7 öre om dagen, uppginge årliga kostnaden för underhållet af 60,000 hundar till 1,500,000 r:dr. Åfven i de flesta andra land vore hundskatt påbjuden. Sålunda vore Norges köpstäder tillåtet att lägga en årlig afgift af ända till 3 speciedaler eller 12 r:dr r:mt på hvar och en, som hos sig hyser hund, han må vara dess egare eller icke. I Köpenhamn betalades 5 riksbankdaler, i Frankrike pr medium 10 francs, i Preussen 3 thaler, i Wien 2 5 gulden o. s. v. Vid frågans behandling anmärktes mot det framstälda förslaget att ålägga hvarje hundegare särskild skatt samt göra skatten till en statsinkomst, att då onekligen vissa orter hade behof af de nyttigare slagen af hundar, såsom jagt- och vallhundar, skulle en allmän beskattning å egare af hundar komma att å den ena orten kännas mindre rättmätig än å en annan, der dessa djur underhöllos mera för nöje än för nytta.

91 Hundskatten i Sverige år Mot förslaget att göra ifrågavarande afgift till en kommunalskatt ansågs deremot mindre hinder möta, dels emedan kommunerna, såsom sjelfva intresserade för sakens framgång, i sådant fall, så vidt möjligt vore, komme att tillse, att underslef i ett eller annat hänseende ej egde rum, dels ock emedan kommunerna, i fall billigheten någon gång fordrade befrielse från skatt, hade tillfälle för sådana fall medgifva undantag. Då likväl de olägenheter, som det stora antalet hundar så väl i nationalekonomiskt som i sanitärt hänseende förorsakade, icke vore på alla orter lika kännbara, syntes det vara lämpligast att öfverlemna åt kommunerna sjelfva att bestämma icke blott huru vida de ville ålägga sina hundegande medlemmar en årlig, till kommunen ingående skatt, utan äfven dess belopp, hvilket dock ansågs icke få öfverstiga 5 r:dr r:mt, hvarjemte kommunerna borde ega rätt att använda de influtna skattemedlen för sina egna behof. Detta blef ock rikets ständers beslut, och nådig kungörelse angående skatt för hundar utfärdades i öfverensstämmelse dermed af Kungl. Maj:t den 12 Juli Under den närmast följande tiden synas de sålunda vidtagna åtgärderna hafva medfört åsyftad verkan. Något förslag till ändring i hundskatteförordningen förekommer åtminstone icke förr än år 1877, då en motion väcktes vid riksdagen i syfte att få det lör hundskatten dittills satta maximibeloppet af 5 kr. höjdt till 15 kr. Såsom skäl för en sådan förhöjning anfördes, hurusom, enär penningevärdet i högst betydlig mån fallit sedan år 1861 och det skattebelopp, som då ansågs tillräckligt, nu visade sig overksamt, man borde på något sätt söka stäfja det företrädesvis i städerna allt mer tilltagande oskicket att hålla en mängd onyttiga hundar, hvarigenom ej allenast ett stort och nogsamt insedt obehag vållades, utan äfven faran ökades för uppkommande och spridning af den fruktansvärda sjukdomen»rabies canina», deraf vårt grannland Danmark under det då näst förflutna året varit så svårt hemsökt. Att antalet hundar, synnerligast i städerna, vunnit en högst betydlig tillväxt under de senare åren, ansågs icke vara tvifvel underkastadt. Till stöd för denna åsigt åberopades förhållandet i Stockholms stad, der hundarnes antal år 1862, då hundskatt först infördes, utgjorde 3,394, hvarefter det under de närmast följande åren visserligen företedde en i det hela taget fortgående minskning ända till och med år 1867 (2,297), men allt sedan dess oafbrutet stigit, så att detsamma år 1874 uppnådde 3,506. Häraf framginge alltså äfven, att den siffra, som varit nog stor att på 1860-talet nedsätta hundarnes antal till 2,016 (år 1864), nu icke förmådde hålla antalet nere, emedan skattebeloppet 5 kr. icke hade samma värde som på 1860-talet.

92 172 Hundskatten i Sverige år Oafsedt sakens nationalekonomiska sida, hvars förfäktare dock uppskattade den årliga kostnaden för underhållet af rikets omkring 100,000 hundar till icke mindre än 5 millioner kronor, och utom de motiv för en förhöjning af skatten, hvilka upprätthållandet af allmän ordning, sedlighet och renlighet måste innebära, synes det likväl hufvudsakligen hafva varit de sanitära skälen, som vid frågans behandling i Riksdagens kamrar blefvo för utgången bestämmande. Ur denna synpunkt ansågs saken böra företrädesvis betraktas, då»ett menniskolif är mer värdt än alla hundar i Sveriges rike», och det ju vore klart,»att ju större antalet hundar är, dess större är sannolikheten, att sjukdomen (rabies canina) skall utbreda sig, och tvärtom». Då för öfrigt de äldre bestämmelserna skulle förblifva orubbade, och det alltså fortfarande skulle ankomma på kommunerna sjelfva att besluta, huru vida skatt borde åläggas eller icke, äfvensom att fastställa dess belopp eller medgifva undantag från dess erläggande, blef det framstälda förslaget af Riksdagen gilladt. På grund af Riksdagens framställning blef alltså, med upphäfvande af förordningen den 12 Juli 1861, ny kungörelse angående skatt för hundar af Kungl. Maj:t utfärdad den 1 Juni Första paragrafen af denna ännu gällande förordning lyder sålunda:»så väl i stad som å landet må kommun icke allenast besluta, huru vida för hundar eller särskilda slag af dem skatt årligen bör utgöras, utan äfven bestämma beloppet af den skatt, dock ej öfverstigande femton kronor, som en hvar inom kommunens område boende person, hvilken derstädes innehar hund, skall för hvarje sådant djur erlägga. Statens skogs- och jägeribetjente äro dock för de hundar, som de i och för sina tjenster underhålla, frie från beskattning.» Kungörelsen innehåller för öfrigt de närmare föreskrifter, som för dess tillämpning ansetts erforderliga. B) Hundshattens förekomst. Vid efterforskandet af antalet kommuner, i hvilka hundskatt finnes införd, visar sig suart, att det är mycket mindre, än man må hända hade väntat. Af rikets 2,480 kommuner (år 1881) befinnas nemligen endast 683, eller ungefär 27"5 % af hela antalet kommuner, hafva hundskatt hos sig införd. Men under det dylik beskattning kan sägas endast undantagsvis förekomma å landsbygden, synes den vara regel i städerna. Ty af 2,381 landskommuner hade endast 590, eller 24-8 %, hundskatt, men af 99 stadskommuner, till hvilka då äfven räknats 9 köpingar, befunnos icke mindre än 93 beskatta sina hundar.

93 Hundskatten i Sverige år Ganska olika tedde sig dock förhållandet inom landets skilda delar, och ytterligheterna synas härvid beröra hvarandra. Under det nemligen å Kopparbergs läns landsbygd 40 kommuner, eller 81-6 % af dess hela kommunantal, beskattade sina hundar, funnos bland Jemtlands läns 56 kommuner endast 3, eller 5-4 %, der hundskatt förekom. De i öster och söder näst intill Kopparbergs län belägna Gefleborgs, Vermlands och Vestmanlands län stodo dock jemte Örebro och Stockholms län i afseende på procenttalets storlek det förstnämnda länet närmast. Af nedanstående öfversigt framgår ock, att i fråga om det relativa antalet kommuner med hundskatt den för hela landsbygden gällande siffran, 24-8 %, öfverträffas, förutom af ofvannämnda, jemväl af Kronobergs, Norrbottens, Östergötlands, Södermanlands och Jönköpings län, hvarernot, oafsedt Jemtlands, de lägsta talen träffas för Hallands och Malmöhus län, hvilka tal icke ens uppnådde tredjedelen af det för hela landsbygden gemensamma.

94 174 Hundskatten i Sverige år De städer eller köpingar, hvilka icke hade hundskatt hos sig införd, voro, enligt hvad de meddelade uppgifterna synas utvisa, endast Grenna, Vernamo, Åmål, Säter, Gefle och Skellefteå. Möjligt är dock, att äfven i en eller annan af dessa kommuner hundbeskattning verkligen förekommer, ehuru så icke uppgifvits. En egendomlighet beträffande hundskatten, som väl icke torde böra anses som en ren tillfällighet, tycker man sig kunna skönja deri, att städerna, i synnerhet de större, ofta utöfva i afseende på sjelfva förekomsten ett visst inflytande på den kringliggande landsbygden. Såsom rätt betecknande exempel dera framstå de hundbeskattande kommunerna Bromma, Solna, Danderyd, Lidingö, Sicklaö och Brännkyrka, hvilka omsluta hurvudstaden; de invid Göteborg belägna Orgryte, Fässberg, Nya Varfvet och Lundby, hvilka alla hafva hundskatt; vidare de intill Norrköping gränsande Borg och Löt, Östra Eneby och Qvillinge; de invid Jönköping belägna Jerstorp, Sandseryd och Hakarp o. s. v. Visserligen utvisa de skånska städerna i allmänhet ett motsatt förhållande, men äfven i Malmöhus län, der hundbeskattning så ytterst sparsamt förekommer, befinnas många, ja, större delen af de länets landskommuner, som hafva dylik skatt, liggande invid eller nära en af dess större städer, nemligen Helsingborg. C) Utdebiterad skatt pr hund. En följd af förordningens medgifvande åt kommunerna att, låt vara inom den föreskrifna maximigränsen, sjelfva i hvarje fall bestämma hundskattens storlek blir naturligtvis den, att de inom olika kommuner utdebiterade skattebeloppen pr hund måste sins emellan förete stora skiljaktigheter. Sålunda utdebiterades under år 1881 i 7 kommuner endast 50 öre pr hund; i 53 var skatten 1 kr., i 23 steg den till 1 kr. 50 öre, o. s. v., hvaremot i 35 kommuner hundskatten öfversteg 5 kr. Bland de sistnämnda hade 26 en skatt af 10 kr., men endast 4, nemligen Risinge i Östergötlands län och Habo i Skaraborgs samt städerna Jönköping och Vadstena, det högsta medgifna skattebeloppet eller 15 kr. Den å hvarje hund debiterade skatten utgjorde i medeltal för rikets samtliga kommuner 3 kr. 80 öre. För landsbygden ensam belöpte den sig likväl icke till mer än 2 kr. 91 öre, under det städernas motsvarande medelskattebelopp uppgick ända till 5 kr. 38 öre. Endast undantagsvis förekomma inom samma kommun olika skattebelopp för olika hundar. Af dylika fall hafva nemligen iakttagits endast 5 (jfr noterna å nästa sida), deraf för tvenne uppgifvits, att valpar voro underkastade en lägre beskattning än fnllvuxna hundar.

95 Hundskatten i Sverige år En fördelning af kommunerna efter storleken af den utdebiterade skatten pr hund utfaller på följande sätt; ') I den ena 2 å 4 kr. 2) I den ena 0'75 k 1 kr. 50 öre. 3) 10 å 15 kr. ') 3 k 6 kr. 5 ) I en kommnn 3 å 5 kr.

96 176 Hundskatten i Sverige år Här förut upptagna stader och köpingar voro följande: Med handskatt af 2 kronor: Figeholm, Ronneby; 3 kronor: Vaxholm, Mariefred 1 ), Eksjö, Borgholm, Mönsterås, Nybro, Sölvesborg, Engelholm, Simrishamn, Skanör med Falsterbo, Laholm, Falkenberg, Alingsås; 4 kronor: Strömstad, Umeå; 5 kronor: Stockholm, Norrtelge, Oregrund, Östhammar, Sigtuna, Enköping, Nyköping, Eskilstuna, Strengnäs, Torshälla, Trosa, Linköping, Norrköping, Skeninge, Vexjö, Kalmar, Vestervik, Vimraerby, Visby, Karlshamn, Kristianstad, Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg, Ystad, Trelleborg, Eslöf, Halmstad, Varberg, Kungsbacka, Göteborg, Uddevalla, Kungelf, Lysekil, Borås, Ulricehamn, Mariestad, Lidköping, Falköping 1 ), Karlstad, Filipstad, Arvika, Sala, Arboga, Falun 1 ), Hedemora, Söderhamn, Hudiksvall, Hernösand, Sundsvall, Örnsköldsvik, Östersund, Luleå, Piteå; 6 kronor: Skara, Sköfde, Köping; 10 kronor: Södertelge, Uppsala, Söderköping, Motala, Oskarshamn, Karlskrona, Marstrand, Venersborg, Hjo, Kristinehamn, Örebro, Askersund, Nora, Lindesberg, Vesterås, Haparanda; 15 kronor: Vadstena, Jönköping. D) De influtna hundskattamedlen år 1881 utgjorde sammanlagdt 125,160 kronor 25 öre, således en ringa bråkdel (0.3 %) af samtliga kommunala inkomster, hvilka under sagda tid belöpte sig till något öfver 47 millioner kronor. Någorlunda jemnt fördelade sig detta skattebelopp på lands- och stadskommunerna. De förres andel deraf utgjorde nemligen 61,265 kr. 25 öre, de senares 63,895 kr. I förhållande till hela inkomstsumman för de städer, der hundskatt finnes, utvisade motsvarande influtna hundskattsmedel knappt (H %. För de särskilda länens landsbygdsområden utgjorde hundskattsmedlen följande belopp: ') Uppgiften osäker.

97 Handskatten i Sverige år Af landsbygdens kommuner utvisade följande de högsta beloppen, nemligen Norrbärke (Kopparb. län) 885 kr.; Ramsberg (Örebro 1.) 670 kr.; Fässberg (Göteb. 1.) 550 kr.; Brännkyrka (Stockh. 1.) 546 kr.; Solna (Stockh. 1.) 535 kr. och Norberg (Vestm. 1.) 500 kr. Medelbeloppet af influtna hundskattsmedel utgjorde för samtliga landskommuner likväl icke mer än ungefär 104 kr. De städer, i hvilka hundskattsmedlen uppgingo till ett belopp öfver 500 kr., voro följande: Medelbeloppet för öfriga stadskommuner höjde sig icke till mer än 198 kr. I afseende på det ändamål, för hvilket i fråga varande inkomster användts, äro upplysningarna ganska sparsamma. Af dem, som föreligga, framgår likväl, att kommunerna icke så sällan pläga anslå sina hundskattsmedel såsom bidrag till bestridande af vissa utgifter för kyrka eller folkskola. För en del kommuner namnes också uttryckligen, att hundskatten utgått till understöd eller premier åt skolbarn, eller att de afsatts till fonder för anskaffande af orgelverk, tornur, värmeledning i kyrka och dylikt. Någon gång användas medlen till beredande af lifräntor åt fattiga barn, till inköp af böcker för sockenbibliotek, till anskaffande och underhåll af brandredskap, till planteringar o. s. v. I de flesta fall synes dock ingenting vara bestämdt i afseende på hundskattsmedlens använ-

98 178 Hundskatten i Sverige år dande, utan ingå de till kommunens kassa för att tillsammans med öfriga smärre inkomster tjena till bestridande af de kommunala utgifterna i allmänhet. E) Approximativ beräkning af antalet hundar. De faktorer, hvaraf man härvid har att betjena sig, äro uppgifterna å utdebiterad skatt pr hand och de influtna skattebeloppen, hvilka för hvarje kommun dividerats med det tal, som angifver den förstnämnda. Summan af de på sådant sätt erhållna qvoterna skulle alltså utgöra hela antalet hundar i de delar af riket, der hundskatt finnes. Men då efter all sannolikhet åtskilliga hundegare undandraga sig denna afgift, i synnerhet der kontroll är svår att utföra, och då helt visst inom en del kommuner icke alla äro skyldige att för sina hundar erlägga skatt, utan på grund af antingen hundskatteförordningens 1 eller formligt kommunalstämmobeslut varit af någon anledning derifrån befriade, måste det genom ofvan anförda räkneoperation vunna resultatet anses såsom ett minimum och i sjelfva verket endast gälla antalet hundar, för hvilka skatt blifvit erlagd. Antalet shattlagda hundar i hela riket år 1881 befinnes sålunda utgöra 32,939. Då folkmängden i de kommuner, der hundskatt finnes, vid slutet af nämnda år uppgick till 2,064,437 personer, skulle alltså mot 63 invånare svara en hund eller mot hvarje tusental af folkmängden 16 hundar. A landsbygden ensam var de beskattade hundarnes antal 21,060, i städerna 11,879. I förhållande till hvarderas folkmängd visa dessa tal de må hända oväntade proportionerna af en hund mot 65 invånare för landsbygden, men 1 :58 för städerna, eller, med andra ord, å landet funnos å hvarje tusental af folkmängden blott 15 hundar, men i städerna 17. För de särskilda länens landsbygdsområden vexlade antalet mellan 1,947, för Stockholms län, och 72, för Jemtlands, såsom nedanstående öfversigt utvisar:

99 Hundskatten i Sverige år De städer, i hvilka antalet skattlagda hundar öfversteg 100, voro 22, och hafva de här nedan ordnats med hänsyn till förhållandet mellan hundantalet och folkmängden. I Östersund funnos alltså i förhållande till folkmängden nära fem gånger så många hundar som i Örebro och dubbelt så många som i Stockholm, hvarest åter antalet var väl dubbelt så stort som i hvar och en af städerna Norrköping, Karlskrona och Göteborg. Sistnämnda stad hade, relativt taget, endast hälften så många hundar som den närbelägna staden Borås; Uppsala knappt hälften så många som Sundsvall o. s. v. Under sådana förhållanden framställer sig sjelfmant den frågan, hurn vida den debiterade hundskattens storlek utöfvar något inflytande på antalet hundar, så att vid en hög beskattning deras antal är mindre än då skatten är låg. Svaret dera utfaller i viss mån olika, om jeraförelsen anställes emellan enskilda kommuner eller om man ser saken i stort och med hvarandra jemför större grupper af kommuner med olika beskattning. De skiljaktigheter, som framträda i det förra fallet, kunna nemligen icke alltid skrifvas på räkningen af olika hundskatt, utan måste anses härröra af helt andra orsaker. Sammanföras åter i vissa större grupper de kommuner, i hvilka hundskatten utgår med lika stort belopp, och beräknas derefter det relativa antalet skattlagda hundar i hvarje sådan grupp, befinnas resultaten ganska tydligt gifva vid handen, att då

100 180 Hundskatten i Sverige år hundskatten är låg, är antalet hundar jemförelsevis högt och tvärtom. Till belysande deraf tjena efterföljande sammanställningar: Det visar sig alltså, att i de kommuner, der hundskatten understeg 5 kr., svarade mot 1,000 inv. 18 hundar, hvaremot der skatten uppgick till ett belopp öfver 5 kr., svarade mot samma folkmängd endast 8 hundar. Det relativa antalet beskattade hundar var således mer än dubbelt så stort i de förre som i de senare. I de kommuner å landsbygden, der hundskatten var lägst, var det relativa antalet hundar nästan åtta gånger större än i de kommuner, der högsta skattebeloppet utgick. I de städer, hvilka hade en hundskatt af 15 kr., var antalet hundar fyra gånger mindre än der samma skatt understeg 5 kr., o. s. v. Om man derefter ville anställa ett försök till beräkning af antalet obeskattade hundar, torde ingen lämpligare utgångspunkt föreligga än den, som angifves af det relativa antalet skattlagda hundar i de kommuner, der hundskatten är lägst. Såsom ofvan är visadt, svara i dessa kommuner å landsbygden 39 hundar mot hvarje tusental af folkmängden, medan motsvarande proportion för de lägst beskattade städerna utvisade 24:1,000. Antager man nu, att i de delar af landsbygden eller i de

101 Hundskatten i Sverige år städer, der hundskatt ej finnes, det relativa antalet hundar vore lika stort som i de kommuner, der den lägsta skatten förekommer, skulle de obeskattade hundarne å landsbygden efter detta beräkningssätt utgöra 97,609 och i städerna 592. Med tillägg af antalet beskattade hundar, resp. 21,060 och 11,879, skulle hela antalet hundar i riket komma att uppgå till 131,140, deraf 118,669 å landsbygden och 12,471 i städerna, hvadan mot hvarje tusental af folkmängden svarade 29 hundar i hela riket, 31 å landet och 17 i städerna. Enär likväl med skäl kan förutsättas, dels att i de landsdelar, der hundskatt ej förekommer, hundantalet bör vara relativt större än der dylik beskattning eger rum, och dels att äfven i de hundbeskattande kommunerna antalet hundar måste vara i någon mån högre än hvad som här uppgifvits, torde den anförda rikssumman böra må hända icke så obetydligt höjas, men intill hvilken gräns man härvid får gå, kan svårligen bestämmas, då ingen ledning gifves för anställande af något slags beräkning. Hvad man dock med temligen god visshet synes kunna antaga, är, att en dylik höjning bör i långt högre grad träffa landsbygdens siffra än städernas, hvilken senare utan tvifvel ligger sanningen betydligt närmare. Utan att göra sig skyldig till öfverdrift synes man på grund deraf kunna förslagsvis antaga, att landets samtliga hundar i rundt tal uppgå till 150,000, af hvilka 137,000 då torde böra anses tillhöra landsbygden och 13,000 städerna. Det torde slutligen icke vara ur vägen att söka göra ett öfverslag af den ungefärliga kostnaden för underhållet af denna stora mängd hundar. Enligt inhemtade upplysningar af hundegare anses underhållet pr dag för en hund betinga ett medelvärde af 10 öre å landsbygden och 20 öre i städerna, hvilket för år räknadt skulle utgöra resp. 36 kr. 50 öre och 73 kr. Landsbygdens hundar skulle alltså kosta i underhåll 5,000,500 kr. och städernas 949,000 kr., och totalsumman af årskostnaderna för hela landets 150,000 hundar uppgå till det ansenliga beloppet af 5,949,500 kr., eller i rundt tal 6 millioner kronor. Då man likväl med skäl kan antaga, att den föda, som mångenstädes bestås hundarne, icke skulle i annat fall kommit till någon nytta och i följd deraf saknar allt penningevärde, torde summan må hända ej så obetydligt böra reduceras. K. G. Odén.

Visa mer