Trygg anknytning som vuxen

Transkript

1 Trygg anknytning som vuxen Bättre sent än aldrig Ann-Sofi Pessa SERht14 Helsingborg 2016

2 1 Sammanfattning: Jag har valt att skriva om trygg anknytning som vuxen. Begreppet anknytning var helt främmande för mig när jag började min utbildning till SER-terapeut, men under resans gång lärde jag känna mig själv och jag började förstå varför och hur jag blev den person jag är. Min bristfälliga barndomsanknytning har en stor del i min (och många andras) livshistoria. Alla knyter an till sina föräldrar eller andra omsorgspersoner, förutsatt att dessa finns i ens vardag de första åren, men alltför många får av olika orsaker en otrygg anknytning som begränsar deras liv. I min uppsats har jag valt att fokusera på vad i vår uppväxt som påverkar vilken riktning vårt liv tar. Vilket ansvar har jag och vilket ansvar har andra? Vad kan jag göra för att förändra det som inte fungerar i mitt liv? Vi kan inte leva om våra liv men vi kan välja att möta, ta fram och bearbeta det som ligger dolt i vårt omedvetna. Vi kan välja att förändra den del av vårt liv som ligger framför oss. SER-terapins synsätt och alternativa metoder kan vara en mycket givande behandlingsform för den som vill reparera det som på olika sätt gjort oss illa. En människas historia kan inte göras om, men den kan berättas på olika sätt Dostojevskij, Bröderna Karamazov 1

3 Innehållsförteckning: 1 Sammanfattning Inledning Syfte och frågeställning Bakgrund 4.1 Anknytningsteorin Trygg anknytning Otrygg - undvikande anknytning Otrygg ambivalent anknytning Otrygg desorganiserad anknytning Objektrelationsteorin Holding Härbärgering Spegling Spegelneuroner Det sanna och falska självet Skuggan Delpersonligheter Vårt inre barn Iscensättning Offer och förövare Dramatriangeln Känslor Rädsla Aggressivitet Sorg Skuld och skam Maslows behovstrappa SER-terapi Metod Resultat Slutdiskussion Käll- och litteraturförteckning

4 2 Inledning Jag har valt att skriva om anknytningsteorin och om anknytning i vuxen ålder. Mitt val av ämne styrs dels av det faktum att jag lyckats knyta an till mig själv genom resan jag gjort under min utbildning till SER-terapeut dels av min vilja att och min övertygelse om att jag hjälpa andra att få en trygg anknytning. Därför vill jag undersöka vilka alternativ och vilka vägar som finns för att knyta an som vuxen. 3

5 3 Syfte och frågeställning Syftet med min uppsats är att visa att oavsett vilken anknytning vi har/hade till våra föräldrar eller annan omsorgsperson, så kan vi få en trygg anknytning som vuxen. Jag vill undersöka hur vi påverkas av en bristfällig anknytning, på vilket sätt det begränsar oss i livet, vilka olika möjligheter vi har att få en trygg anknytning som vuxen och hur vi kan göra för att uppnå detta. Jag vill även undersöka på vilka sätt jag, i mitt arbete som SER-terapeut, kan hjälpa mina klienter att hela genom att i samtal, EFB och regression möta och knyta an. 4

6 4 Bakgrund 4.1 Anknytningsteorin: Anknytningsteorin har sitt ursprung i psykoanalytikern och psykiatern John Bowlbys arbeten från 1950-talet och framåt. Det är en teori som handlar om nära och känslomässiga relationer samt deras betydelse för individens utveckling. John Bowlby var banbrytare inom anknytningsteorin. Han insåg, i sitt arbete med att ge stöd till barn som separerats från sina föräldrar, hur viktig den tidiga omvårdnaden var för att vi människor ska kunna möta och hantera händelser och situationer senare i livet. Enligt Bowlby är barn när de föds utlämnade, nakna, oskyddade och utan förmåga att ta hand om sig själv och de behöver omvårdnad för att överleva sin första tid. Alla barn har medfödda system som hjälper att ge dem det de behöver. Tidigt i sitt liv knyter barnen an till sina närmaste omvårdnadspersoner för att tillgodose sina behov och säkra sin överlevnad. Tillsammans med sin kollega Mary Ainsworth fortsatte Bowlby sedan arbetet med att undersöka anknytningens koppling till såväl social som känslomässig utveckling hos barn. (Anknytningsteori Betydelsen av nära känslomässiga relationer) Mary Ainsworth utvecklade tillsammans med sina kollegor en metod för att göra en indelning av barnets beteende i sin relation till föräldern. För att kunna göra indelningen så utsattes barnen för en främmande situation och sedan iakttog man deras beteenden. Än i dag används metoden för att undersöka barns anknytningsmönster Trygg anknytning: Trygga barn litar på att föräldern (eller andra omvårdnadspersoner) finns där och försöker hjälpa barnet i svåra eller skrämmande situationer. Som vuxna har de lätt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. De har lätt att fungera i långvariga relationer Otrygg undvikande: Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. De vill ha utrymme i relationen till sin vårdnadshavare och vill eller vågar inte vara nära. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. De tänker sig fram snarare än känner efter. Som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i mer ytliga relationer. I nära relationer håller de avstånd de kan vara svåra att komma in på livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet. Detta gäller såväl i relationen till partnern som i föräldrarollen. 5

7 4.1.3 Otrygg ambivalent: Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. De lever med en förälder som antingen är av eller på. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda. Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer kan de vara klängiga och de har ett stort behov av närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer Otrygg desorganiserad: Den fjärde, mer ovanliga kategorin, kallas otrygg-desorganiserad. Det är den mest sårbara gruppen. Det desorganiserade anknytningsmönstret utvecklas ofta hos barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel, eller har föräldrar med svåra obearbetade upplevelser från sin barndom som gör att de feltolkar sitt barns signaler. De kanske blir arga eller rädda när barnet gråter, så att barnet upplever föräldern som skrämmande ändå knyter ett spädbarn an känslomässigt till en avvisande, nyckfull, motsägelsefull, vanvårdande eller misshandlande förälder. (Broberg m fl, 2009) Trygg anknytning bygger på att barnet ska känna sig säker på att det finns en förälder eller annan omsorgsperson som ställer upp och skyddar det vid hotande faror. Om föräldern finns där och hör, förstår och vill hjälpa barnet byggs en säkerhet upp hos barnet och bandet mellan dem stärks. Ett barn som känner sig säker på att föräldern kommer att erbjuda skydd vid fara kan använda denne som en trygg bas att utgå ifrån i sitt utforskande av omvärlden. Uppstår det en hotfull situation återvänder barnet snabbt till föräldern, en säker hamn, för att få skydd och bli lugnad. (Annika Tibblin, föreläsning, 2013) Vid ungefärligt 1 års ålder, så har ett barn lagrat sina anknytningserfarenheter i minnet. I en trygg anknytning har barnet och föräldern en flexibel relation där barnets förmågor utvecklas och organiseras, så att barnet får möjlighet att nå en balans mellan lusten att utforska och behovet av trygghet. Barn som inte kan använda sin förälder som trygg bas/säker hamn tvingas utveckla alternativa otrygga anknytningsstrategier för att möjliggöra mesta möjliga beskydd och närhet. (Annika Tibblin, föreläsning, 2013) Ett desorganiserat barn är rädd för föräldern/föräldrarna och har kroniskt påslagna anknytningssystem. (Annika Tibblin, föreläsning, 2013) Detta kan leda till särskilt svåra relationsstörningar även i vuxen ålder. Behovet av professionell hjälp för att kunna bryta detta mönster är störst i den här gruppen. (Psykologiguiden) 4.2 Objektrelationsteorin: Anknytningsteorin har sitt ursprung i objektrelationsteorin. Även i objektrelationsteorin läggs stor vikt vid barnets tidiga relationer och hur erfarenheterna av tidiga relationer påverkar den 6

8 vuxna individen. Teorin bygger på föreställningen om människans starka och inneboende behov av att ha meningsfulla relationer till sina medmänniskor. Det finns inte en objektsteori utan flera olika inriktningar med en indelning mellan de som håller fast vid Freuds driftslära, bl a Melanie Klein och Margaret Mahler, och de som använder objektrelationerna som förklaring till människors personliga utveckling och psykiska störningar, ex Ronald Fairbairn och John Bowlby. Gemensamt för dem alla är att de lägger stor vikt vid det tidiga samspelet mellan mor och barn och den betydelse som detta har för skapandet av inre psykiska strukturer (en inre värld av objektrelationer) som avgör individens sätt att relatera till andra människor i framtiden. I sin föreläsning om objektrelationsteorin talar Annica Tibblin om primär moderlig upptagenhet, vilket avser ett psykologiskt, känslomässigt tillstånd som utvecklas under graviditeten och varar under barnets första tid. Det handlar en vaksam lyhördhet för och en snabb reaktionsförmåga på barnets behov som antingen tillgodogörs eller så utsätts barnet för bristande omsorg. Omsorg utan ömhet inte är tillräckligt bra omsorg; Good enough mothering. Tillräckligt bra omsorg innebär inte att allt är perfekt, det viktiga är att omsorgen är tillräckligt bra i den meningen att de positiva upplevelserna överväger de negativa. När barnet inte får tillräckligt bra omsorg kan det uppleva omvärlden på ett sätt som det inte är psykiskt moget att förstå. Det kan handla om att bli lämnad ensam en längre stund, att vakna och gråta utan att någon kommer, frånvaron av kroppskontakt och tröst, att inte bli sedd eller förstådd. Blir det ett mönster i barnets liv så kan det leda till att barnet undviker kontakt (jfr Anknytningsteori; otrygg-undvikande). Inom objektrelationsteorin finns även begreppen holding, härbärgering och spegling Holding: Grunden till holding, hållande, finns i föräldrarnas lyhördhet och känslomässiga närhet till barnet och den primära moderliga upptagenheten utgör basen för det som Winnicott 1 kallar holding. Begreppet hänvisar till förälderns förmåga att hålla barnet såväl fysiskt som psykiskt, vilket bildar grunden för barnets självutveckling. Fysiskt ger vi det kroppslig närhet, värme och beskydd. Psykiskt hjälper vi barnet att möta omvärlden i små doser som är anpassade till barnets mognad. I samspelet mellan föräldern och barnet skapas inom barnet en förståelse för de känslor som föräldern förmedlar Härbärgering: Begreppet härbärgera handlar om att barnet med förälderns hjälp kan bearbeta sina känslomässiga upplevelser. Föräldern sätter ord på såväl goda som onda upplevelser och visar 1 Donald Woods Winnicott, engelsk barnläkare och psykoanalytiker. 7

9 att alla känslor som rädsla och glädje, raseri och sorg är lika viktiga. Föräldern tar emot känslorna och omvandlar dem till känslor i en mildare och lämpligare version som föräldern sedan ger tillbaka till barnet för vidare bearbetning av barnet Spegling: Genom spegling blir barnet sett av någon annan och det upplever på så vis sin egen existens. I förälderns leende och blick kan barnet se sig själv och sitt eget själv. När förälder och barn utväxlar blickar blir barnet till i bekräftad existens och införlivar bilder av förälderns ansikte och blick. Ur detta växer barnets självaktning fram. Genom att vara älskad stärks vår självaktning. Samspelet och speglingen mellan barn och förälder visar på den känslomässiga nivåns påverkan på barnet självaktning. Även Tommy Hellsten tar upp speglingens betydelse. För att barnet ska ta till sig känslor som sorg, glädje, ilska, hat, rädsla, ensamhet, lycka med mera behöver känslorna bli synliga i deras spegel d v s mamman, pappan eller annan närstående. Först då blir de olika känslorna en del av barnet självt. Enligt Hellsten speglas även behoven på detta vis; trygghetsbehov, behov av uppskattning, närhetsbehov, behov av acceptans etc. Genom att upprepade gånger se sig i den mänskliga spegeln börjar barnet bygga upp bilden av och uppfattningen om sig självt. Ibland kan speglarna saknas nästan helt. Orsaken kan vara att föräldrarna är fysiskt eller psykiskt frånvarande. Spegeln blir dunkel och reflekterar ingenting. Barnet blir då psykologiskt sett ofött. 4.3 Spegelneuroner: När vi möter en annan människa sker spegligen genom att vi reagerar på den andres kroppspråk och ansiktsuttryck. Speglingen sker via spegelneuroner, som utgår från speciella nervceller i hjärnan och skannar av omvärlden samt ger oss värdefull information utan att vi är medvetna om det. Speglingen börjar bara några timmar efter födseln när ett spädbarn imiterar sin mor eller annan närstående. Såväl inom objektrelationsteorin som inom anknytningsteorin påtalas betydelsen att samspela och interagera med en annan person och det här är ännu en aspekt. 4.4 Det sanna och falska självet: För att det sanna självet ska utvecklas måste speglingen ske utan bedömningar eller krav på att barnet ska vara någon annan eller en bättre version av än sig själv. Det betyder att inga känslor är förbjudna och det finns ingen risk för att barnet ska förlora föräldrarnas kärlek. Barnet får vara avundsjukt, ledset, argt eller glatt när de känslorna dyker upp och lär sig att det inte blir avvisat på grund av sina känslor. Samtidigt får barnet bekräftelse på att de egna 8

10 känslorna överensstämmer med det som reflekteras tillbaka. (Annika Tibblin, föreläsning, 2013) Det falska självet utvecklas när barnets känslor inte är tillåtna, när barnet måste anpassa sig till de förväntningar som föräldrarna eller andra omsorgspersoner har. Det falska självet har till uppgift att skydda det sanna självet och fungerar som en ytlig anpassning till omgivningen. Barnet bygger upp en fasad med hjälp av det falska självet och ger sken av att relationen till omsorgspersonerna är verkliga. Bakom fasaden döljer sig det sanna självet. Genom det falska självet fogar sig barnet till omgivningens krav, imiterar och anpassar sig till miljön och omsorgspersonerna. Allt det här gör att barnet alldeles för tidigt lär sig att känna in och läsa av ansiktsuttryck, sinnesstämningar, och tonfall samt blir oerhört lyhörd för omsorgspersonens signaler. Det hela resulterar i att barnet håller tillbaka sina egna behov och reaktioner för att på så vis skydda föräldern känslomässigt. Allt på bekostnad av sina egna känslor och kroppsliga upplevelser. (Annika Tibblin, föreläsning, 2013) 4.5 Skuggan: Skuggan är enligt C G Jung 2 en skuggbild av oss själva och motsatsen till vårt medvetna jag. Skuggan består av hemliga och förbjudna känslor i vårt undermedvetna och de uppkommer i tidig ålder innan vår förmåga att tänka abstrakt utvecklats. Vi klarar inte av att sortera alla de budskap som vuxna i vår omgivning förmedlar och vi uppfattar vissa av budskapen som att vi är dåliga och gör fel. Detta får oss att stänga av de egenskaper och känslor som är förenade med dem. Rädsla, skam och skuld orsakar att dessa egenskaper och känslor förpassas till våra förnekade skuggsidor. (Annika Tibblin, föreläsning, 2014) 4.6 Delpersonligheter: Likt skuggan sker uppkomsten av delpersonligheter genom att vi tar över roller och egenskaper från våra närmaste eller andra i vår omgivning samt när vi redan som barn spelar roller i olika sammanhang. Vi skapar olika roller för att skydda oss, bli älskade och bekräftade, i socialiseringsprocessen och för att hantera livet. Oavsett vilka roller eller överlevnadsstrategier vi skapar, så är vår låga självkänsla en självklar del i det hela. Rollerna kan ta olika stor plats. Ju mindre vi ser av ett beteende, en tanke eller en känsla desto större kan den bli. Delpersonligheterna har två sidor; en offer- och en förövarsida; en sida som hjälper och en som stjälper; det sanna och det falska självet. Det falska självet är det som iscensätter och för att förlösa den falska delen behöver vi bli medvetna om den och genomleva den känslomässiga smärtan den för med sig. (Anki Persson, föreläsning, 2013) 4.7 Vårt inre barn: Vi har alla ett inre sårat barn inom oss och det här barnet påverkar oss mer än vi anar. Det inre barnet har flera olika åldrar och varje ålder, det kan handla om dagar, representerar en 2 Carl Gustav Jung, C.G. Jung, schweizisk psykiater, psykolog, författare, idéhistoriker och mystiker. 9

11 händelse eller upplevelse som vi inte bearbetat färdigt. Händelsen har gjort ett känslomässigt avtryck, som är smärtsamt för oss, och såret kan få oss att överreagera i situationer, som på något vis påminner om ursprungshändelsen och de känslor som av olika anledningar blockerades. Vi hamnar i iscensättningar och förstår inte varför vi reagerar som vi gör. I själva verket är det vårt inre barn som reagerar och när det reagerar sker det genom känslan, men ibland ligger även omogna tankar och beteenden bakom reaktionen. Den medvetna delen av oss kan skilja på det som är och det som har varit, men vårt omedvetna har inget tidsperspektiv och därför kan det omedvetna påverka det medvetna. Den omedvetna delen i oss bär på minnen som är djupt begravda och dessa minnen har sitt ursprung i vår barndom och uppträder därför i barndomsform. När vi reagerar för svagt eller för starkt i en situation eller när vi undviker och kämpar emot befinner vi oss i barnets medvetande. Precis som vi själva har ett sårat inre barn, så har även våra föräldrar det. Under vår uppväxt är vi i beroendeställning gentemot våra föräldrar och deras inre barn kan i olika situationer framträda på olika sätt. De kan leva ut sin egen smärta genom att utsätta sitt eget barn för samma behandling som de själva fått eller så gör de tvärtom och begränsar barnet för att skydda det. De kan även överreagera och påverka oss i situationer och händelser som en följd av deras egna obearbetade upplevelser. 4.8 Iscensättning: Iscensättningar är vårt undermedvetnas reaktion på upplevelser i barndomen som vi av olika anledningar inte bearbetat utan i stället förträngt. När vi är barn kan vi inte hantera och bearbeta våra känslor när någon sårar eller kränker oss. Upplevelser som är för smärtsamma trängs undan och för att anpassa oss skapar vi olika roller för att passa in i vår familj och i samhället (jfr delpersonligheter och falska självet). Då skapas en sorg, rädsla och smärta i oss som lagras i kropp och själ i form av fysisk smärta och oförklarliga åkommor eller som ett känslomässigt ärr som hindrar oss från att leva vårt liv helt och fullt. Kroppen åldras, men inte psyket, vilket gör att de obearbetade känslorna ligger där och väntar på att vi ska möta smärtan och upplevelsen som ligger bakom den. Nya situationer, men samma känsla och lika stark som då vi upplevde den första gången. Vårt undermedvetna fortsätter att iscensätta, spela upp, de undanträngda känslorna tills vi tagit itu med dem. Iscensättningar kan ske på olika sätt; när vi känner oss obekväma i en situation och har svårt att vara oss själva i sällskap med andra människor är vi alltid i en iscensättning. Om vi däremot reagerar och beter oss som ett barn har vi regredierat (gått tillbaka) till barndomens känslor. (Anki Persson, föreläsning, 2014) 4.9 Offer och/eller förövare: Det är skillnad på att vara ett verkligt offer och att känna sig som ett offer och i det här sammanhanget avses det senare av dem. Ett offer lägger oftast all skuld utanför sig själv och 10

12 reflekterar överhuvudtaget inte över om man själv har ett ansvar i en situation eller i sitt liv. Att vara ett offer ger uppmärksamhet från omgivningen och många gånger lever man med sjukdomar som avlöser varandra. Allt för att få uppmärksamhet och bekräftelse. Den som har offerkoftan på har svårt att visa tacksamhet och blir sällan nöjd. Ett offer ser andra som förövare och kan trigga andra att reagera på det man själv är rädd för eller inte vill se hos sig själv. I iscensättningarna är vi ofta både offer och förövare, men oftast väljer vi att inte se vår förövarroll Dramatriangeln: En intressant och konkret sammanställning av offerrollen finns i dramatriangeln, som utformats av Stephen Karpman. Triangeln återges uppochnervänd med en spets nedåt och där finns offret som befinner sig i underläge gentemot de två andra spetsarna (rollerna) i triangeln; tyrannen (förövaren) och hjälparen. Enligt Karpman innebär alla tre rollerna ett slags offerskap, även om endast en kallas offer, då det i samtliga roller i grunden handlar om en ovilja att ta makten över sitt eget liv. Även här framställs offret som någon som inte kan (vill) ta hand om sig själv. Hjälparen är den som fixar och löser problem för att på så sätt känna sig viktig och behövd. Allt för att kompensera en låg självkänsla. Hjälparen hjälper andra och hoppas få tillbaka. Hjälparen förnekar sina egna behov och tar i ställer hand om andras. Ständigt med förhoppningen om att någon gång få tillbaka. Förövaren, av Karpman kallad tyrann, övertalar, straffar, anklagar och läxar upp andra. Förövaren förnekar och projicerar sin svaghet på andra, vilket gör att denne känner sig stark. Förövaren har ofta blivit förtryckt i sin barndom och döljer sin svaghet bakom en hård och hänsynslös fasad. I samtliga delar finns negativa kvalitéer som förhindrar personlig utveckling och mognad, men bakom detta döljer sig krafter som kompletterar varandra och främjar personlig utveckling och hjälper oss att förstå oss själva och våra känslor. Vi har alla en huvudroll i dramatriangeln, men vi kan spela helt olika roller i olika relationer och vi kan växla roller i olika faser i livet. Ett offer blir en förövare när man manipulerar någon för att denne ska hjälpa. En hjälpare blir ett offer när martyrskapet träder in eller en förövare när ilskan tar över. En förövare blir en hjälpare när skammen blir för stor och ett offer när man har skrämt iväg sina närmaste och förstört det mesta i sitt liv. Ofta ligger någon form av missbruk, som dövar smärtan och gör så att man slipper möta sin egen svaghet, bakom förövarens övergång till att bli ett offer. Genom att uttrycka vad vi känner, visa vår svaghet, erkänna våra behov och vår vilja att ta ansvar över våra egna liv tar vi oss ut ur dramatriangeln. Om vi inte har kontakt med vår livsenergi (känslor och behov) hamnar vi förr eller senare i triangeln. ( 11

13 4.11 Känslor: Alla känslor är medfödda och alla är lika viktiga, men vi har förlorat kontakten med flera av våra känslor redan i vår barndom. Vi kan inte bli av med våra känslor, men vi kan förändra hur vi reagerar på dem. Som en följd av våra barndomsupplevelser tenderar vi att reagera antingen för svagt eller för starkt. Den som reagerar för svagt har ett försvar som skapats i barndomen och antingen undviker man känslorna, är inte medveten om att de finns eller så har man stängt av sina känslor. En förövare, som gör illa känslomässigt, reagerar oftast för svagt. Den som reagerar för starkt har också ett aktivt barndomsförsvar och kämpar i sina relationer, klamrar sig fast vid hoppet om förändring och har svårt att sätta gränser. Den som reagerar för starkt behöver lära sig att hålla tillbaka känslorna Rädsla: Rädslan driver oss bort från det vi behöver möta för att hela. Allt för att skydda oss från den känslomässiga smärtan. Bakom rädslan gömmer sig djupt smärtsamma känslor som saknad, sorg, skam, övergivenhet etc. Rädslan måste få finnas som en del i vårt vanliga liv och det krävs mod för att möta den. När vi låter den vara en del av oss och vågar möta den så bearbetar den sig själv. (Anki Persson, föreläsning, 2013) Aggressivitet: Aggressivitet är ett försvar mot bl a känslomässig smärta och bortträngda upplevelser. Den kan ta sig olika form och uttryckas på många olika sätt; defensiv medfödd aggressivitet (gränssättning, spädbarnets skrik, drivkraft att uppnå våra mål etc) är den enda aggressivitet som har en ändamålsenlig funktion. Däremot är ex grymhet och destruktivitet inlärda hos oss människor. Andra former av aggressivitet är; biologisk aggressivitet genom genetiskt arv ex hett temperament, ADHD och hormonell påverkan, hämmad/instängd aggressivitet ex konfliktundvikande, passivitet, depression och psykosomatisk sjukdom samt passiv aggressivitet som är förnekad, undertryckt, manipulativ där man förtalar, mobbar, sprider elaka rykten, förstör andras relationer, kontrollerar andra och ifrågasätter. (Anki Persson, föreläsning, 2013) Sorg: All slags förlust väcker sorg och smärta och varje förlust måste bearbetas. I sorgen ryms alla våra naturliga och mänskliga känslor och sorgen gör ont. Det går inte att jämföra sin egen 12

14 förlust med någon annans och sorgen tar olika lång tid att bearbeta beroende av situation. Vi flyr från vår sorg och smärta genom våra försvar och genom vår kontroll. (Anki Persson, föreläsning, 2013) 4.12 Skuld och skam: Vi bär alla på skuld och skam. Skuld är en vuxen känsla som finns i nuet medan skammen har sitt ursprung i barndomen. Skuld känner man för något man gör eller gjort och skulden inverkar på vårt självförtroende och vår självrespekt. Känslan av skuld kan man släppa genom att göra om och göra rätt samt genom att be om och få förlåtelse. Skam sitter djupare och är svårare att komma åt. Skammen handlar om vem man är inte vad man gör och det kan man inte ändra på. Den djupaste skammen är att känna att man inte är värd att älskas Bearbetning av barndomsupplevelser: Psykoterapeuten Jean Jenson har under många år arbetat med att hjälpa sina klienter att bli fria från barndomsupplevelser, som på olika sätt fortfarande påverkar och stör deras liv. Alice Miller arbetade även hon som psykoterapeut innan hon valde att lämna yrket för att i stället börja forska och skriva om barndomstrauman och hur de påverkar vuxenlivet. I sin forskning fann hon att grunden till psykiska problem är barnens beroendeställning i förhållande till sina föräldrar. Ett barn kan inte hantera de känslor som uppstår när en förälder medvetet eller omedvetet begår fysiska, sexuella eller verbala övergrepp mot det. I stället tränger barnet bort händelsen. I all litteratur som Alice Miller skrivit tar hon upp samma ämne: Varför människor undviker och flyr från de minnen som påminner om den utsatthet de upplevde i sin barndom? Hennes forskning visar att det är för att människor vill undvika den fruktansvärda smärtan, som minnena för med sig. Det är lättare om traumat endast finns i det undermedvetna med följden att det återupprepas i iscensättningar som även kommer att påverka nästa generations barn. Patricia Tudor-Sandahl är ännu en psykoterapeut som länge varit intresserad av barnets första relationer och hur de påverkar identitetsutvecklingen. Hon var bland de första i Sverige att introducera objektsrelationsteorin Maslows behovstrappa: Maslows behovstrappa är en modell som förklarar hur de mänskliga behoven prioriteras. Han var en av sin tids stora förespråkare för det humanistiska perspektivet och han trodde på en i grunden god människa med en medfödd uppgift; självförverkligande. En människas behov delas in i fem nivåer i behovstrappan. Behoven kan existera samtidigt på de olika nivåerna, men behoven på de högre nivåerna är mindre viktiga, så länge de lägre nivåernas behov inte är tillfredsställda. 13

15 Förenklat kan man säga att på nivå ett ligger våra basbehov, som vatten, mat, luft och sex. När de fysiologiska behoven är tillfredsställda förflyttar vi oss till nivå två; behov av trygghet, säkerhet och stabilitet. När vi känner oss trygga flyttar vi upp till nivå tre där vårt behov av kärlek och vänskap är i fokus. Då vi känner att vi har relationer som ger oss kärlek och gemenskap väcks nästa behov inom oss; behovet av uppskattning och respekt, och vi förflyttar oss till nivå fyra. Det är på den här nivån vår självkänsla, vår självrespekt och vårt självförtroende byggs upp. På den femte och sista nivån i behovstrappan ligger vårt självförverkligande. Når du hit så är du så äkta och sann du kan vara mot och i dig själv. Det är få i världen som når den här nivån eftersom behoven på de fyra underliggande nivåerna behöver vara tillfredsställda för att du ska kunna fokusera på att förverkliga dig själv SER-terapi: I SER-terapin möts olika psykologiska teorier där grunden är psykodynamisk, humanistisk, existentiell, men den har även ett transpersonellt och andligt perspektiv. Grundfilosofin utgår ifrån att människan är en helhet med kropp, behov, tankar, känslor och själ. Utifrån SERterapins synsätt behöver vi människor bearbeta de känslor som vi som barn trängt undan. Terapin handlar både om att se och förstå våra beteenden, känslor och tankar och fokus ligger på genomlevande och bearbetande av den känslomässiga smärtan, som vi som barn tryckt undan, vilka tar sig uttryck i våra iscensättningar. SER-terapeuten arbetar med att hjälpa klienten att bli medveten om sina iscensättningar, att genomleva känslan och att få en förståelse för varför och hur allt uppstått. Det unika med SER-terapin är kombinationen av alternativ terapi och vetenskaplig psykologi och terapi. Att se, möta och arbeta med vårt inre sårade barn är det mest grundläggande i terapin. Våra psykologiska mönster, handlingar och relationer kan inte på ett hållbart sätt förändras utan detta arbete. SER-terapin består av Samtalsterapi, Energy Flow Breathing och Regressionsterapi. Samtalsterapin utgör grunden i terapin. Genom samtalet får klienten möjlighet att förstå vad som händer i dennes liv, vad som ligger bakom och vad man kan göra för att förändra det och därmed må bättre. Samtalsterapin kan kombineras med Energi Flow Breathing, som är en kombination av djupandning, stresspositioner och Mindfulness. Metoden löser upp den stress, de spänningar och de trauman som finns lagrade i kroppen. Metoden kan hjälpa såväl mot fysiska som psykiska problem. Den tredje delen i SER-terapin är regressionsterapin, en visualiseringsmetod där man genom djup avslappning hjälper klienten att se och bearbeta de upplevelser och händelser i dennes undermedvetna, som orsakar känslomässig smärta ofta i form av iscensättningar. Ytterligare verktyg som används i terapin är visualisering (åskådliggöra med hjälp av bilder, från vårt inre), bildterapi, symbolterapi och arbete med drömmar, som alla syftar till att nå den djupaste känslan och lösa upp den smärtan som ligger dold där. (Anki Persson, rektor, Akademin för SER-terapi, 2016) 14

16 5 Metod I mitt arbete med denna uppsats har jag använt mig av och fördjupat mig i kurslitteratur, föreläsningsunderlag och anteckningar från utbildningen till SER-terapeut, annan facklitteratur samt min egen erfarenhet för att undersöka och skriva om trygg anknytning som vuxen. Jag har även använt mig av olika artiklar på internet. 15

17 6 Resultat Människan är ett flockdjur och vi behöver alla känna tillhörighet. Vi föds och helt naturligt knyter vi precis som djuren an till våra föräldrar eller andra omsorgspersoner. Anknytning bygger på ömsesidighet där man behöver vara två eller flera. Vad händer om de eller de personerna inte förmår att ta emot oss och knyta an? En förutsättning för att människobarnet ska kunna utveckla sitt anknytningssystem är förstås att det finns någon att knyta an till, någon som faktiskt tar hand om barnet (Broberg m fl, 2009) Om vi inte lyckas knyta an som barn på ett sätt som ger oss möjlighet att möta livet precis som vi är, då kommer förr eller senare känslan av att något fattas, att vi inte har någon som bär oss, som håller oss, som härbärgerar våra känslor och intryck samt ger oss trygghet. Vi blir otrygga och stänger av våra känslor, tar avstånd från dem som ska skydda och hjälpa oss eller så gör vi allt för att få bekräftelse från våra föräldrar och alla, till och med totala främlingar, som vi har en relation till. Oavsett så kommer barndomens anknytning att påverka hur vi tar oss an livet. Att ett barn knutit an till sin förälder är därmed inget bevis för att barn och förälder haft det bra tillsammans (Broberg m fl, 2006) Om våra föräldrar inte kan ge känslomässig närhet, inte klarar av att vara lyhörda för vårt behov och misslyckas med hållandet (holding) riskerar vi att förlora vår förståelse för vårt själv (självet), då det bara kan förstås i samspel med en annan person. Det kan i sin tur påverka hur vi ser på världen; pålitlig eller opålitlig och om vi känner tillit eller misstro till andra och oss själva. Om föräldern brister i sitt hållande och därmed inte ger sitt barn en känsla av att vara fysiskt och psykiskt hållen kan det leda till att barnet upplever total hjälplöshet och övergivenhet och en känsla av att gå sönder (Annika Tibblin, föreläsning, 2013) Spegling är ett annat sätt att bli sedd och bekräftad på. Genom spegling blir vi sedda av någon annan och vi upplever på så vis vår egen existens. I vår förälders leende och blick kan vi se oss själva och vårt eget själv. Speglingen lägger en del av grunden för vår självkänsla och vår självaktning, men vi behöver vara älskade och så är tyvärr inte fallet alla gånger. Våra föräldrar sitter fast i sina egna iscensättningar och klarar inte av att möta oss. De kanske aldrig lärt sig hur man förmedlar kärlek till en annan människa eller så vill de att vi ska bli det barn de själva aldrig fick vara. Barnet kan inte använda förälderns ansikte som en spegel om det inte villkorslöst är älskat som den är och inte för vad föräldrarna önskar och vill att barnet ska vara (Annika Tibblin, föreläsning 2013) 16

18 När vi möter en annan människa sker speglingen genom att vi reagerar på den andres kroppspråk och ansiktsuttryck. Såväl inom objektrelationsteorin som inom anknytningsteorin påtalas betydelsen att samspela och interagera med en annan person och det här är ännu en aspekt där speglingen sker via spegelneuroner. Motsvarigheten till spädbarnets imitationsövningar består i att modern och identifikationsobjekten i sin tur har en intuitiv tendens att imitera spädbarnet och därmed spegla tillbaka till barnet de signaler som det själv sänder ut Därigenom får barnet långt innan det förfogar över något som kan kallas medvetande, tecken som visar att han eller hon har blivit sedd, vilket i sin tur stimulerar honom eller henne till andra resonanshandlingar (Bauer, 2007) Upplevelsen av att inte vara älskad kan börja redan i spädbarnsåldern om barnet inte blir sett och speglat av de omsorgspersoner det har i sin omgivning. Det blir skamfyllt att längta efter den kärlek, omsorg och bekräftelse som man inte fått och det leder till en skam över den man är. Det byggs tidigt upp en negativ självbild och det är svårt att ta till sig positiva saker om sig själv samtidigt som det negativa tas emot med öppna armar. Enligt Bowlby är anknytningsfönstret öppet de två första åren. Detta innebär att barn, som växer upp på en institution eller som under en längre sammanhängande period inte har någon omsorgsperson, i framtiden kan ha svårt att utveckla en anknytningsrelation. Däremot kan ett barn som förlorar sin mor vid tre års ålder knyta an till den som tar över omsorgen om barnet. Bowlby anser dock att det går att reparera en trasig relation i en ny anknytning med en annan person. (Annika Tibblin, föreläsning 2013) Enligt Maslows behovstrappa börjar vi längst ner i pyramiden när vi föds och sedan arbetar vi oss uppåt, men alla når inte de högre nivåerna utan blir kvar längst ner med delvis otillfredsställda behov på såväl basnivån som trygghetsnivån. Om ett barn på grund av separation, krig, dödsfall, olyckor eller andra skäl går miste om att få något behov på de lägre nivåerna tillfredsställt kan det komma att påverka barnet under resten av dennes liv. Barnets förlust gör att det låser fast sig vid det icke tillfredsställda behovet och därför aldrig lyckas ta sig upp till de högre nivåerna. Med tiden utvecklas allt fler falska själv eller delpersonligheter och icke tillåtna eller bortträngda känslor hamnar i skuggan. Ett sårat inre barn tar plats inom oss. Tommy Hellsten har under sina förläsningar mött många människor som av olika skäl mist föräldraskapet som barn och unga. Det gemensamma för dem alla har varit det som kallas djupfrysning. Känslorna och behoven har varit osynliga i den föregående generationens speglar, vilket gjort att dessa människor har förlorat kontakten med sina egna känslor och behov. Barnet har varit helt utom räckhåll för dem. bara det som föräldrarna själva har fått kan de låta återspeglas hos sina barn. (Hellsten, 1998) 17

19 Dessa människor behöver leva sig igenom sin barndom på nytt. Något som man gör genom regressioner. Att uppleva barndomen på nytt blir möjligt när man gått igenom tillfrisknandets första fas d v s identifierat och kommit till insikt om bristerna i sin barndom. Jag är inte fel utan man har gjort fel mot mig. Allt det som föds i mig när jag möter barnet inom mig kommer att förändra mig som förälder till mina egna barn. När jag själv förnyas då förnyas jag självfallet också som förälder. Mina barn behöver inte reda ut det jag redan har rett ut. Genom denna process har ett föräldraskap fötts inom mig och det föräldraskapet rymmer mina egna barns ofödda jag. Jag kan bara ge mina barn det jag själv fått. Om jag ingenting har fått kan jag ingenting ge om jag ser till att jag nu får mycket, att mina egna behov och känslor får leva, att jag mår bra då har jag möjligheten att ge också mina barn samma rätt. När jag accepterar att själv ta ansvar för mina egna känslor och behov ger jag mina barn frihet att leva sina egna liv. (Hellsten, 1998) Även författarna till Hemligheten; Dan Josefsson och Egil Linge anser att otrygg anknytning kan bearbetas och att en förvärvad trygg anknytning kan skapas i vuxen ålder. (2008) I en artikel i Svenska Dagbladet säger Pia Risholm Mothander att: Anknytningen är viktigast under barnets första tre, fyra år och uppstår allvarliga problem i föräldra-barn-relationen under den tiden, kan det få negativa konsekvenser för barnets framtida fysiska och psykiska hälsa. Samtidigt är det aldrig kört. Att reparera anknytningen är mycket vad psykoterapi går ut på. Man kan inte ändra sin barndoms historia, men som vuxen kan man bli medveten om hur tidigare relationer påverkar ens beteende och vad man kan göra för att handskas med de här erfarenheterna. Ann-Mari Orrenius sammanfattar anknytningsteorin på ett så bra och hoppingivande sätt att jag väljer att citera ett större stycke: Enligt anknytningsteorin kan vi skapa en trygg anknytning till en vuxen om vi får kontinuitet och värme från en mamma och en pappa de första tre åren. Får vi det känner vi oss sedda och bekräftade och vi får också en inre struktur där kärleken till en viktig person kan omvandlas till respekt och omsorg för vårt eget inre känslo- och tankeliv. Om denna kärleksfulla respekt får växa sig stark kan den bli en stor hjälp för oss genom livet. Vi får självkänsla och självförtroende och vi blir personer som kan känna tillit både till oss själva och till andra människor. Vi blir också kapabla att älska en annan person. Att känna tillit till sig själv är en av de viktigaste förutsättningarna för att vi ska klara livet med alla dess utmaningar och relationer, glädjeämnen och sorger, utan att gå sönder eller drabbas av vanmakt. 18

20 Jag är av den fasta övertygelsen att vi kan skapa trygga anknytningsmönster och en trygg relation till oss själva även om starten i livet inte varit den bästa. Till det kan vi behöva hjälp av andra personer. Har vi inte utvecklat ett tryggt förhållande till oss själva från början kan vi senare i livet göra det. Vi kan bygga nya viktiga relationer som hjälper oss att reparera sådant som kanske gjort oss illa tidigare i livet. (2005) För en del människor är det enkelt att leva i nära relationer medan andra har svårare att finna sig tillrätta. I de flesta fall handlar det om vilket anknytningsmönster vi har med oss från vår barndom. Vi lärde oss hur vi ska vara i samspel med vår närmaste omgivning d v s våra omsorgspersoner och många av oss fortsätter att följa samma mönster i våra framtida relationer. Anknytningsmönstret utvecklas under våra första levnadsår och mönstret är förhållandevis bestående, men kan fortfarande förändras i vuxen ålder. (Psykologiguiden) Alla känslor är medfödda och alla är lika viktiga, men vi har förlorat kontakten med flera av våra känslor redan i vår barndom. Vi kan aldrig förlora någon av våra känslor, men vi kan g(l)ömma dem djupt i vårt inre. Utan våra känslor (emotioner) hade vi varit helt likgiltiga inför våra egna handlingar och tankar, även inför deras följder. (Anki Persson, föreläsning, 2013) Aggressivitet är ett försvar mot bl a känslomässig smärta och bortträngda upplevelser. Den kan ta sig olika form och uttryckas på många olika sätt. Vi löser inte vår vrede genom att leva ut den. Vi löser den däremot genom att erkänna och känna den. Bakom vreden finns den känslomässiga smärtan. Det är där den löses upp. (Anki Persson, föreläsning, 2013) All slags förlust väcker sorg och smärta och varje förlust måste bearbetas. I sorgen ryms alla våra naturliga och mänskliga känslor. Vi behöver sörja alla förluster som vi drabbats av, och annat som orsakar känslomässig smärta, för att helas. En relation är obearbetad om man fortfarande är arg på personen, inte klarar av att prata om det eller skönmålar och säger sig vara färdig med barndomen eller relationen. För att kunna helas behöver oavslutade relationer avslutas. Det kan ske genom att man tar ansvar för sina egna känslor och reaktioner samt förlåter sig själv och släpper taget. (Anki Persson, föreläsning, 2013) Ibland kommer bortträngda känslor upp till ytan från vårt undermedvetna och vi projicerar då dem på andra eller fördömer oss själva. Det som stör oss hos andra kan vi hitta inom oss själva. Vi kan ursäkta vårt eget beteende, men inte acceptera ett liknande beteende hos någon annan. Om vi lär oss känna och förstå våra förnekade skuggsidor kan vi förändra vårt emellanåt destruktiva beteende. Genom att ta fram egenskaper och känslor från skuggan skapar vi en möjlighet att bli hela som människor. Skuggsidan gömmer inte enbart de mindre angenäma känslorna och egenskaperna utan där finns även många positiva personlighetsdrag. (Annika Tibblin, föreläsning, 2014) När vi blir medvetna om vår skuggsida och våra olika delpersonligheter har vi möjlighet att ändra eller helt få slut på beteendet och känslan. 19

21 Vi måste lära oss av vårt förflutna och återta de delar av oss själva som vi har skjutit undan. På det sättet kan vi bryta den onda cirkeln. De som har lärt sig av en svår erfarenhet, tagit ansvar för sina känslor och medvetet åtagit sig att göra sitt liv annorlunda kommer sällan att skapa samma situation igen. (Ford, 2002) Vi har alla ett inre sårat barn inom oss och det här barnet påverkar oss mer än vi anar. Vi hamnar i iscensättningar och förstår inte varför vi reagerar som vi gör. I själva verket är det vårt inre barn som reagerar och när det reagerar sker det genom känslan, men ibland ligger även omogna tankar och beteenden bakom reaktionen. Det är uppenbart att om vi vill förändras måste vi förändra kärnan. Eftersom det var vårt inre barn som först organiserade våra upplevelser, är kontakten med det inre barnet ett sätt att direkt förändra vår kärna. (Bradshaw, 1991) Precis som vi själva har ett sårat inre barn, så har även våra föräldrar det. Väljer vi att lägga all skuld för vårt mående på våra föräldrar, så kommer vi inte vidare i vårt eget liv. Vi behöver i stället ta ansvar för våra egna reaktioner, bli medveten om vårt eget inre barn och bearbeta vår smärta genom att genomleva känslorna som varit otillåtna. Vi behöver återuppleva och genomleva känslan för att nå en hållbar förändring. (Anki Persson, föreläsning, 2013) Det finns två sätt att iscensätta situationer: att utsätta sig själv för de jobbiga känslorna eller att utsätta andra för dem. (Anki Persson, föreläsning, 2014) Iscensättningar är vårt undermedvetnas reaktion på upplevelser i barndomen som vi av olika anledningar inte bearbetat utan i stället förträngt. Som vuxen återskapar vi gång på gång upplevelser från vårt förflutna och återupplever de bortträngda känslorna om och om igen. Våra reaktioner när vi känner maktlöshet, övergivenhet, ilska, sorg med mera bottnar ofta i vår barndom. Känslor som inte fått ageras ut har hela tiden lagrats i kroppen och i vårt undermedvetna. När vi utsätts för en liknande händelse och upplever samma känsla sker en reaktion som ibland kan vara svår att förstå. För att bli fri gäller det att först bli medveten om sina mönster, sedan genomleva den förträngda smärtan man en gång känt, och därefter ta chansen att handla på ett nytt sätt som vuxen. (Anki Persson, föreläsning, 2014) I iscensättningarna är vi ofta både offer och förövare, men oftast väljer vi att inte se vår förövarroll. De flesta klarar inte av att se sin förövarroll eftersom smärtan, skammen och skulden blir för stark (Anki Persson, föreläsning, 2014) För att komma åt skammen behöver den lyftas upp i dagen inför oss själva och andra. Vi behöver bearbeta känslorna och känna empati med barnet vi var och den vuxne vi är. Vi 20

22 behöver även förlåta oss själva samt inse att vi gör eller har gjort vårt bästa i varje situation och i varje ögonblick. När vi tar itu med vår barndom är bearbetningen inte enbart positiv och upplyftande. Arbetet med att ta bort våra barndomsförsvar kan orsaka både obehag och rädsla då vi hela vårt liv har skyddat oss från smärtan genom blockeringar i såväl kropp som själ. Förutom att vi upplever smärtan på exakt samma sätt när blockeringen tas bort, som vi upplevde den som barn, ska vi även hantera rädslan som uppstår när vi går mot våra försvar. Rädslan driver oss bort från det vi behöver möta för att hela. Allt för att skydda oss från den känslomässiga smärtan. Liksom smärtan byggts på lager på lager genom olika upplevelser och händelser behöver vi bearbeta den lager för lager. När vi kommer till ett nytt lager behöver vi leva i det ett tag innan vi kan ta oss an nästa lager. Rädslan måste få finnas som en del i vårt vanliga liv och det krävs mod för att möta den. När vi låter den vara en del av oss och vågar möta den så bearbetar den sig själv. (Anki Persson, föreläsning, 2013) Genom regression kan vi möta oss själva, förlösa smärtan inom oss och läka den känslomässiga smärta som påverkar oss såväl fysiskt som psykiskt och helas. Med hjälp av regressionsterapi låter Jean Jenson klienterna återuppleva och genomleva de smärtsamma känslor och erfarenheter som de i sin barndom av olika orsaker höll tillbaka och gömde inom sig. Terapin ger klienten möjlighet att bli fri från sina barndomstrauman och ta tillbaka sitt liv. Människan behöver känna, veta och förstå vad som hände dem som barn, hur smärtsamt och svårt detta än kan vara, för att bryta sig loss ur förnekandets grepp. Om vi inte ärligt granskar den gamla verkligheten och är beredda att känna smärtan i den, kan vi aldrig sluta att skydda oss själva på ofruktbara sätt. Att känna igen gagnlöst eller till och med destruktivt beteende räcker inte för att förändra det. Vi måste läka de sår som vår barndom har lämnat hos oss (Jenson, 1995) Alice Miller har i sin forskning kommit fram till att bortträngning av känslor inte tar bort upplevelsen utan den lagras i det undermedvetna och kommer att påverka personen på olika sätt ex genom psykiska besvär, missbruk, våld eller andra destruktiva sätt resten av livet. Skadan från de traumatiska upplevelserna går, enligt Miller, att reparera förutsatt att individen blir medveten om händelserna i barndomen och får möjlighet att återuppleva och genomleva dem som vuxen. Att förlåta förövaren är inget alternativ, hävdade Alice Miller, då detta förhindrar möjligheterna att läka de känslomässiga såren. Bara genom att minnas och känna barndomens smärta kan den utsatte helas. Varför undviker och flyr människor från de minnen som påminner om den utsatthet de upplevde i sin barndom? I de flesta fall för att det är lättare om traumat endast finns i det undermedvetna, dessvärre med följden att det återupprepas i iscensättningar som även kommer att påverka nästa generations barn. 21

23 Föräldrarna kämpar med sina barn och den makt som de förlorade till sina egna föräldrar. De första levnadsårens hotade situation, som de inte minns, upplever de för första gången hos de egna barnen, och först här värjer de sig, ofta kraftigt mot den svagare (Miller, 1985) Patricia Tudor-Sandahl har bland annat skrivit boken Det glömda självet och i den skriver hon följande: Att lära känna sig själv och använda sin kunskap till att bli en bättre människa är ett livsmål som kräver en hel del arbete, insikt och vilja till mognad och förändring. Den identitet vi fått är resultatet av en lång process, där erfarenheter och upplevelser i stor utsträckning ligger dolda i det omedvetnas djup men påverkar vårt handlande, formar våra reaktionsmönster och våra relationer till andra människor. Otrygghet och identitetssvaghet går i arv. Det kan vara mycket svårt att älska om man själv inte har älskats tillräckligt eller att bli en pålitlig människa om man själv inte har lärt sig att lita på någon annan (Tudor-Sandahl, 1989) Vi behöver bearbeta känslorna och känna empati med barnet vi var och den vuxne vi är. Vi behöver även förlåta oss själva samt inse att vi gör eller har gjort vårt bästa i varje situation och varje ögonblick. Vi behöver älska oss själva; villkorslöst. Genom SER-terapin får klienten hjälp att genomleva och bearbeta den känslomässiga smärtan som denne som barn tryckt undan och som tar sig uttryck i dennes iscensättningar. SERterapeuten hjälper klienten att se och förstå sina beteenden, känslor och tankar samt arbetar med att hjälpa klienten att bli medveten om sina iscensättningar, att genomleva känslan och att få en förståelse för varför och hur allt uppstått. Allt sker inom den unika kombinationen av alternativ terapi och vetenskaplig psykologi och terapi som SER-terapin består av. Att se, möta och arbeta med vårt inre sårade barn är det mest grundläggande i terapin. Våra psykologiska mönster, handlingar och relationer kan inte på ett hållbart sätt förändras utan detta arbete. Genom samtalsterapin får klienten möjlighet att förstå vad som händer i dennes liv, vad som ligger bakom och vad man kan göra för att förändra det och därmed må bättre. Samtalsterapin kan kombineras med Energi Flow Breathing, regressionsterapi, visualisering, bildterapi, symbolterapi och arbete med drömmar. Alla metoder syftar till att nå den djupaste känslan och lösa upp den smärtan som ligger dold där. 22