Jordbruksdepartementet Stockholm. Ert dnr: Jo2010/1467 Vårt dnr 217/10. Stockholm

Transkript

1 Jordbruksdepartementet Stockholm Ert dnr: Jo2010/1467 Vårt dnr 217/10 Stockholm Naturskyddsföreningens synpunkter på Jordbruksverkets förslag till handlingsprogram för minskade växtnäringsförluster och växthusgasutsläpp för perioden med utblick till Övergripande kommentarer till handlingsprogrammet Naturskyddsföreningen välkomnar arbetet med att tydliggöra betydelsen av åtgärder, samt att intensifiera insatserna och hitta synergier mellan åtgärder, för minskade växtnäringsförluster och växthusgasutsläpp. Det finns tydliga synergier mellan dessa områden men risken med att optimera endast ett fåtal miljöparametrar är att det kan försvåra det systemskifte som jordbrukssektorn står inför. Åtgärder som nu behöver göras för att skapa ett livskraftigt och hållbart jordbruk kan ses som svåra, men inte lika svåra som effekterna av de kommande klimatförändringar som jordbruket måste anpassas till. Med det i åtanke måste föreslagna åtgärder vara än mer framsynta och driva mot att utveckla nya jordbrukssystem. Då kan de bli den kraft som behövs för att göra det svenska jordbruket resurseffektivt och anpassat till naturens begränsningar. Dagens jordbruk är arbetseffektivt och, med hjälp av billig fossil energi, högproducerande. Naturskyddsföreningen ser med stor oro på att handlingsprogrammet utelämnar de enklaste och hållbaraste åtgärderna för att minska miljöeffekterna på dessa områden, nämligen att återinföra en miljöavgift på handelsgödsel som återförs för miljösatsningar samt öka miljöersättningarna till ekologisk produktion. Risker med optimering av vissa miljöproblem Handlingsprogrammets inledande texter om begrepp som systemperspektiv, resurseffektivitet, behov av systemskiften är bra utgångspunkter men genomsyrar tyvärr inte resten av handlingsplanen. Handlingsprogrammet borde kompletteras med en analys för att se om åtgärderna för minskade växtnäringsförluster och växthusgasutsläpp leder till ett beroende av eller ökad användningen av kemiska bekämpningsmedel, försvårar arbetet att öka den biologiska mångfalden, driver eller låser fast jordbruket i en struktur av regional specialisering, minskar kolinlagringen i marken, eller exporterar miljöpåverkan.

2 2/10 Inga åtgärder för anpassning Handlingsplanen missar också att diskutera frågan om anpassning till kommande klimatförändringar, dvs hur vi i framtiden kommer att vara rustade för att klara av förändringar orsakade av ett förändrat klimat. Betydelsen av en hög biologisk mångfald och i övrigt resilienta ekosystem kommer att ha stor betydelse för att jordbruket även i framtiden ska kunna fortsätta att producera mat. Det är av högsta vikt att inte separera diskussionerna om anpassning och utsläppsminskningar. Naturskyddsföreningen anser därför att åtgärdsplanen även borde fokusera på att utveckla jordbrukets biologiska mångfald och resiliens inför klimatrelaterade förändringar. Mat för att försörja världen Naturskyddsföreningen uppfattar att handlingsprogrammet legitimerar onödig miljöbelastning från ett intensivt jordbruk. Handlingsplanen ska sträcka sig fram till år 2020 och anger: På längre sikt står jordbruket inför en enorm utmaning i att försörja en växande befolkning. Detta konstaterande är förvisso korrekt men kan i denna kontext verka vilseledande. Utmaningarna framöver är stora och många. En viktig fråga är hur våra samlade naturresurser ska räcka i framtiden. Om diskussionen handlar om moral och rättvis fördelning så är de svenska jordarna unga och näringsrika. Trots detta använder det konventionella jordbruket stora mängder handelsgödsel och fossil fosfor som växtnäring. Detta är en ändlig resurs. Användning av fossil fosfor i Sverige minskar möjligheten för jordbrukare i andra delar av världen med äldre och näringsfattigare jordar att använda den. Av all spannmål som odlas i världen går cirka en tredjedel till foder (avser år 2002). I Sverige används cirka hälften av spannmålsskörden till foder. Med en lägre nivå på animaliekonsumtionen samt en kött- och mjölkproduktion som är mer baserad på permanenta betesmarker och mindre andel kraftfoder kan maten räcka till långt fler människor på jorden. En annan aspekt är att en väsentlig del av djurfodret i svensk konventionell produktion kommer från en mycket miljöskadlig produktion. Främst handlar det om importerad soja och palmfrökaka som bidrar till nedhuggning av regnskog och uppodling av områden med hög biologisk mångfald (savannområdet Cerrado i Brasilien till exempel). Produktionen medför såväl negativa sociala konsekvenser för stora befolkningar som hot mot vilda djur och växter. Bristen på mat beror mindre på skördarnas storlek än på användningen av skörden som människoföda till köttproduktion, och de absolut främsta orsakerna är fattigdom orsakad av olika faktorer. Jordbruksverkets avgränsningar av uppdraget Uppdraget var att handlingsprogrammet ska utgöra en bred kunskapsbas och ett redskap i ett långsiktigt arbete för att minska växtnärings- och växthusgasförlusterna. Jordbruksverket beskriver att utgångspunkten i arbetet utgått från dagens kunskap. Men till dagens kunskap hör mycket som avgränsats från redovisningen, exempelvis åtgärder för bland annat kolinlagring i mark, regional specialisering och ekologisk produktion trots att dessa åtgärder leder till betydande minskningar av både växtnärings- och växthusgasutsläpp. Potentialen för kolinlagring i mark

3 3/10 Det är känt sedan länge att olika brukningsmetoder påverkar markens innehåll av kol. Under många år har det varit en viktig aspekt då markens kolinnehåll (mullhalt) är en mycket viktig odlingsparameter. Högre mullhalt innebär bättre vattenhållande förmåga, större leverans av växtnäring, mindre dragkraftsbehov vid bearbetning samt en generellt bättre jordstruktur vilket gynnar rotutvecklingen för växterna. Kort sagt, en hög mullhalt är gynnsam för odlingen och minskar både växtnärings- och växthusgasutsläpp. Under senare år har markens förmåga att binda in kol kommit att hamna mer i fokus. Rätt skött kan odlingsmarken bidra till en väsentlig minskning av koldioxidhalten i atmosfären, då arealerna är mycket stora globalt sett. Generellt sett innebär öppen odling, alltså odling av ettåriga grödor med jordbearbetning, att mullhalterna minskar över tid och når ett jämviktsläge på relativt låg nivå. Om skörderester som halm bortförs blir mullhalten än lägre. En annan generell regel är att ju mer intensiv jordbearbetningen är desto mer mull bryts ned varvid mullhalten minskar. Om växtföljden innehåller fleråriga grödor, främst vall, kommer mullhalterna att vara högre, liksom om stallgödsel, eller annat organiskt material som kompost, rötrest från biogas tillförs regelbundet. För ekologisk produktion är detta givet eftersom självförsörjningsgraden på foderodlingen följer reglerna enligt EU:s förordning i frågan. Soil Association publicerade nyligen rapporten Soil Carbon and Organic Fariming 1 som redovisar att ekologiska lantbruk i norra Europa har 28 % högre kolinnehåll i marken och därmed lagrar 560 kg kol/år mer för varje hektar som odlas ekologiskt istället för konventionellt. Den jordbruksmark som uppvisar den högsta mullhalten är permanenta betes- eller slåttermarker. Tidigare har den allmänna uppfattningen varit att permanenta gräsmarker når en jämviktsnivå då kolhalterna i marken blir stabila, alltså att lika mycket mull bryts ner som bildas. Nyare studier på olika permanenta gräsmarker i Europa visar att kolinlagringen i mark fortsätter under mycket lång tid (Sousana et al., 2007). Detta innebär att långliggande betes- och slåttermarker kan fungera som kontinuerliga kolsänkor. Hur stora dessa kolsänkor är återstår att utforska, hittills har mätningar bara gjorts på ett begränsat antal fält men studierna visar att det är en betydande åtgärd är att räkna med. För ökad kolinlagring bör verket formulera åtgärder för bättre växtföljder, bland annat genom att stötta produktion av inhemskt proteinfoder ökat brukandet av betesmark en bättre jordbruksstruktur med minskad regional specialisering som i sin tur möjliggör bättre utnyttjande av stallgödsel fleråriga vallar med högt innehåll av kvävefixerande växter övergång till ekologisk produktion långliggande vallar på organogena jordar 1

4 4/10 minskad användning av handelsgödsel forskning för att hitta jordbrukssystem som tillåter trädodling t ex integrerat i rader i odlingsmarken eller i anslutning till betesmarker. Dessa system kan bli mer mångfunktionella, t ex sälg är viktig för humlor. Livsmiljöerna ger biologisk mångfald men kan även producera frukt. plöjningsfri odling Regional specialisering Jordbruksverket begränsar handlingsprogrammet genom klargörandet att En annan avgörande utgångspunkt har varit att fokusera på åtgärder som kan vidtas i jordbruket utan att dagens produktionsinriktning och omfattning förändras. Inget motiv anges för avgränsningen och det hade varit bättre att inte skygga för tankar kring nödvändiga åtgärder för att minska jordbrukets specialisering. På vägen mot ett hållbarare jordbruk kommer en minskad regional specialisering vara en av de långsiktiga och viktiga åtgärder som redan nu måste börja diskuteras och stimuleras. Att undvika denna diskussion är att göra svenskt lantbruk en björntjänst. Miljövinsterna med en bättre struktur är många men även nyttan för jordbrukssektorn är stor om den får hjälp med nödvändig omställning. Att ge signaler om behovet av förändring är att ge lantbrukare en mental föreberedelse för viktiga förändringar. Skillnader i miljöbelastning beroende på lokaliseringen av produktionen diskuteras bla i Naturvårdsverkets rapport Import av kött export av miljöpåverkan 2. I den redogörs för den betydande minskningen av kväveutlakning som kan fås genom att styra köttproduktionen till lämpliga regioner. Där står också Produktionens lokalisering inom Sverige har stor betydelse också för vilka miljöeffekter kväveutsläppen får. Sker kväveutlakning inne i landet långt från kusten fångas en stor del av kvävet upp genom retention i våtmarker, vattendrag och sjöar innan det når eutrofieringskänsliga havsområden. Kväveretentionen från källa till hav är 0-10 % i många sydsvenska kustbygder, % i Mälardalen och % i delar av inre Götaland och Svealand (Arheimer & Brandt, 1998). Rapporten säger att med hänsyn till risken för övergödning vore det bättre om en större del av det griskött vi konsumerar producerades i de mellansvenska slättbygderna. Naturskyddsföreningen anser att dessa tankar bör formuleras i handlingsprogrammet även om åtgärder kan vara svåra att hitta i dagsläget. Ekologisk produktion som styrmedel I handlingsprogrammet konstateras att ekologisk produktion bidrar till att genomföra åtgärder för minskad klimatbelastning. Forskning från SIK 3 har visat att Som en följd av att ekologisk produktion erhöll miljöersättning år 2006 beräknas att utsläppen av växthusgaser från det svenska jordbrukssystemet var cirka ton CO2e lägre jämfört med en situation där motsvarande areal och djurhållning hade varit konventionell Christel Cederberg, SIK, Hur har miljöersättningen till ekologisk produktion påverkat växthusgasutsläppen från det svenska jordbrukssystemet?

5 5/10 Trots dessa forskningsresultat väljer Jordbruksverket att inte använda ekologisk produktion som åtgärd med motiveringen: När det gäller utsläpp av övergödande ämnen och växthusgaser som det här uppdraget handlar om - bedömer Jordbruksverket att skillnaden mellan det ekologiska respektive konventionella produktionssystemet är betydligt mindre i jämförelse med de skillnader som finns mellan olika gårdar inom respektive produktionssystem, åtminstone under svenska förhållanden. Naturskyddsföreningen anser att detta är olyckligt och snarast signalerar ett ovetenskapligt förhållningssätt, och föreningen uppmanar Jordbruksverket att ta hänsyn till den stora besparingspotential om ton CO2e som finns, vilken är i samma storlek som totala mängden besparingar i strategi 1. Naturskyddsföreningen anser att miljöersättning till ekologisk produktion ska tas med i strategin som ett viktigt styrmedel bland andra. Både för att minska växtnäringsförluster och växthusgasutsläpp. I rapporten används motargumentet att produktionen inte är tillräckligt hög. Naturskyddsföreningen menar att det utifrån tillgängliga vetenskapliga studier och statistik inte finns underlag för påståendet att ekologisk livsmedelsproduktion inte kommer att räcka till för att föda en växande befolkning. En studie från USA (C Badgley et al., 2007) 4 visar att ekologisk produktion som system i industriländer (Västeuropa, Israel, USA, Canada, Australien, Nya Zeeland) ger 10 procent lägre skördar än konventionell produktion, vilket är hanterbart men heller inte ett givet framtida faktum; skördarna kan väl komma att öka. Viktigare är dock att i utvecklingsländer med tropiskt klimat är det dessutom så att en produktion baserad på ekologiska metoder kan höja skördenivåerna ordentligt. Ekologisk produktion gör idag många av de åtgärder som handlingsprogrammet vill uppnå: binder in mer kol fleråriga grödor och har mer betesbaserad köttproduktion ger större biologisk mångfald gör att naturen bättre kan hantera extremt väder i ett förändrat klimat. energieffektiva, ingen användning av energikrävande mineralgödsel lägre kvävehalter i cirkulation närproducerat foder Kväveavgift Jordbruksverket begränsar handlingsprogrammet genom klargörandet att åtgärdsförslagen begränsas till deras... kunskap om vilka förändringar som låter sig styras av samhället med administrativa eller ekonomiska styrmedel. Kanske är det därför man endast kortfattat nämner den stora potentialen med att återinföra, och utveckla, handelsgödselskatten. Jordbruksverkets egen remiss vid slopandet av skatten klargjorde att effekten av skatten minskat kvävebelastningen med ton per år. 4 e=ra&fileid=s

6 6/10 Två argument emot miljöskatten på kvävegödselmedel brukar nämnas. Det ena är att den varit ineffektiv, det andra att den försämrat de svenska lantbrukarnas konkurrensvillkor. Vår bedömning är att inget av argumenten håller för en granskning. Det är troligen korrekt att skatten haft begränsad effekt på användningen. Som regeringen påpekar är priselasticiteten på kvävegödselmedel relativt låg. En vanlig uppskattning är -0,3. Detta innebär dock inte att skatten inte gett någon effekt (se ovan). Dessutom kan skattesatserna som hittills tillämpats höjas för att åstadkomma en större minskning. Regeringen hänvisade i sitt beslut till HOBS-utredningens analys. Vi vill påminna om att utredningens slutsats var att skatten borde behållas oförändrad. När det gäller kvävegödsling finns också flera handlingsvägar, till exempel ändrade växtföljder, förbättrat stallgödselutnyttjande och övergång till ekologisk produktion. Det är inte heller korrekt att skatten negativt påverkat konkurrensförmågan för det svenska lantbruket. Sedan många år har hela skatteintäkten återförts till lantbruket i form av finansiering till olika gemensamma ändamål som forskning, landsbygdsutvecklingsåtgärder och miljöprojekt, bland annat Greppa Näringen. Skatten har inneburit en nettobelastning för den lantbrukare som använt mer kvävegödning än genomsnittet, men en nettointäkt för den som använt mindre. Att slopa skatten ger motsatt effekt, och kan alltså beskrivas som en nettoöverföring från de lantbrukare som använder lite eller ingen handelsgödsel till dem som använder mycket. Naturskyddsföreningen vill se en föreslagen åtgärd som återinför prissättningen form av en avgift, som gradvis höjs men som återförs till gemensamma miljöändamål. Så kan man skapa starkare incitament för att minska kvävegödningen, utan att påverka det svenska lantbrukets konkurrensförmåga gentemot omvärlden. Att minska användningen av kvävegödning är den enda åtgärd som har effekt mot samtliga miljöeffekter som användningen orsakar. Vill man bara motverka övergödningsproblemen finns möjlighet att arbeta med åtgärder som bromsar eller neutraliserar kvävetransporten, till exempel anläggning av våtmarker eller användning av fånggrödor. Även när det gäller övergödningen visar dock tillgänglig forskning att en minskad användning är den överlägset mest kostnadseffektiva åtgärden, med en prislapp på cirka 10 kr/kg N (i Sydsverige). Våtmarker kostar 3-4 gånger så mycket, fånggrödor 5-15 gånger. Det totala läckaget av växtnäring från svenskt jordbruk är beroende av hur mycket näring som förs in. Handelsgödsel är en av de viktigaste orsakerna till att bägaren rinner över. Överskottet på kväve, det vill säga skillnaden mellan importerat foder och handelsgödsel och exporterade produkter, är omkring ton. En del av detta överskott läcker ut i sjöar och hav. Kvävets roll undervärderad

7 7/10 Naturskyddsföreningen hade 18 mars 2010 en forskningsinriktad dialog om kväve och klimat. Den extrema belastning av kväve på ekosystemen ses som en mycket allvarlig och akut fråga både när det gäller övergödningsproblematiken och utsläppen av lustgas. Djurproduktionen är den drivande faktorn eftersom produktionen av foder tar 70 procent av jordbruksmarken i anspråk samt att uppdelningen av produktionssystemet i djur- respektive foderintensiva regioner, har skapat en obalans i växtnäringsförsörjningen. Under diskussionen i mars blev det mycket påtagligt att kvävets miljö- och klimatbelastning ansågs vara extremt undervärderad. I forskningen Planetary Boundaries från Rockström m.fl. beskrivs att den mänskliga kvävebelastningen långt överskridit den gräns som satts upp för intakta ekosystem och att det nu är nödvändigt att begränsa tillförseln av nytt kväve till 25 procent av dagens. Detta är en enorm utmaning som deltagarna på diskussionen hade svårt att föreställa sig hur det skulle gå till inom ramen för befintliga jordbrukssystem. Det tillförda kvävets bidrag till växthusgasen lustgas diskuterades också där tidsperspektivet var avgörande för jordbrukets fördelning av bördan. Eftersom kväve hinner, i genomsnitt, cirkulera 2-3 varv innan det är tillbaka i sin atmosfäriska form kommer det även efter odlingssäsongens slut belasta andra ekosystem. I dagens statistik belastas jordbrukets tillförda kväve med det som avges under ett års odling och sedan får andra faktorer som utlakningen eller en bakgrundsemission belastas för utsläppen trots att detta har sin ursprungliga orsak i jordbrukets tillförsel. Dessa faktorer måste beaktas vid diskussion av åtgärder. Om man istället för att bara titta på åkersystemet tar recipienten som systemgräns, t.ex. Östersjön eller atmosfären, så spelar inte ett ettårigt perspektiv någon nämnbar roll, utan tillsätter man stora mängder kväve ett år så kommer mark- och vattensystemen laddas med ett överskott med negativ påverkan. För att hitta rätt åtgärder för miljön är det viktigt att ge en mer rättvisande allokering av utsläpp till den handling som först tillförde nytt kväve till systemet, t ex användning av handelsgödsel, och inte låta utsläppen räknas på den natur som i olika steg senare läcker näring och lustgas. Slutsatsen från forskardialogen blev, förutom att mer forskning behövs, att de totala odlingsrelaterade utsläppen av lustgas är cirka 3 procent av tillfört kväve. Vid bedömning av åtgärder anser Naturskyddsföreningen att man måste beakta den ursprungliga källan till miljöbelastningen. Det skulle leda till att jordbruk med bättre kväveeffektivitet och kvävebalanser med lägre kvävenivåer får en mer central roll för utvecklingen av framtidens jordbruk. Givet denna diskussion vill Naturskyddsföreningen se en utredning om hur ett systemperspektiv där man sätter recipienten i fokus skulle påverka jämförelser mellan olika odlingssystem samt effektiviteten i olika åtgärder. Djurproduktionen diskuterades på forskningsdialogen som den drivande faktorn bakom kvävets klimatbelastning. Regioner med specialiserade gårdar bryter kretslopp

8 8/10 och ökar användningen av mineralgödsel. Importen av foder och kött ökar också kvävebelastningen i Sverige. Med på diskussionen var Sveriges ledande forskare på området och de åtgärder som ansågs viktigast var: 1. minska tillförseln av kväve 2. effektiv cirkulation av kväve 3. minska köttkonsumtionen och -produktionen 4. minskad köttimport 5. politisk styrning via förändringar av CAP 6. köttskatt och bättre prissättning på mat Miljöeffekter av kvävegödning Idag är den antropogena produktionen av reaktivt kväve större än den naturliga, och eftersom denitrifikationen inte ökat i samma utsträckning sker en ständig ackumulation av reaktivt kväve i ekosystemen. Detta innebär att människan på bara några decennier åstadkommit förändringar i det globala kvävekretsloppet som är av jämförbar storlek med de förändringar i kolets kretslopp som lett till klimatförändringar. Den helt dominerande antropogena källan till reaktivt kväve är den industriella tillverkningen av kvävegödselmedel, som står för cirka 100 miljoner ton kväve av de totalt drygt 180 som människan årligen omsätter i reaktiva föreningar. Jordbruket står också för större delen av återstoden genom sin användning av biologisk kvävefixering (cirka 40 miljoner ton kväve). Det är först de senaste tio åren som forskningen på allvar börjat studera kvävets systemeffekter, men idag står det klart att ackumulationen av reaktivt kväve i ekosystemen är huvudorsak eller bidragande orsak till flera stora och delvis sammanhängande miljöproblem. Övergödningsproblemen är välkända. Lustgas (N2O) bildas både vid produktion och användning av kvävegödning och bidrar starkt till växthuseffekten. Efter att freonanvändningen minskat är lustgasen också den viktigaste enskilda faktorn bakom nedbrytningen av stratosfärens ozonskikt. Försurning av mark och vatten orsakas både av kväveoxider som uppstår vid fossilenergiförbränning och av ammoniak som avgår till luften och sedan bryts ned. Kvävets miljöpåverkan förstärks dessutom av att en och samma kväveatom, när den väl övergått i reaktiv form, kan bidra till flera av dessa miljöeffekter i tur och ordning, innan den återgår till inert form via denitrifikation ett fenomen som döpts till "kvävekaskaden" (the nitrogen cascade). Det råder stor vetenskaplig enighet om att människans tillförsel av reaktivt kväve till ekosystemen måste reduceras kraftigt. Klimateffekten

9 9/10 Såväl produktion som spridning av handelsgödsel ger utsläpp av växthusgaser, särskilt lustgas, en aggressiv växthusgas var klimatpåverkan den senaste tiden uppmärksammats mycket, bland annat i en artikel i den vetenskapliga tidskriften Science. Den största utsläppskällan för lustgas är handelsgödsel. Tillverkningen av handelsgödsel kräver dessutom mycket energi och ger därmed stora utsläpp av fossil koldioxid. Sveriges Lantbruksuniversitet uppskattar klimatpåverkan från mineralgödselproduktionen och lustgasutsläpp från svensk åkermark till 40 procent av jordbrukssektorns utsläpp, motsvarande 6 miljoner ton CO2 -ekvivalenter. Det är tillförseln av nytt kväve till kretsloppet som är viktigast att komma till rätta med. Mängden nytt kväve till jordbruksmarken är ca ton via handelsgödsel varje år. Övergödningseffekten Ju mer kväve och fosfor som tillförs jordbruksmarken desto mer kommer läcka från marken. Av mängden nytt kväve från handelsgödsel, ca ton per år är det inte tillräckligt mycket som kommer växterna till godo resten läcker från marken. Jordbruket står idag för 40 procent av övergödande ämnen som belastar östersjön. Ozon Forskning visar att lustgasutsläppen påverkar ozonskiktet och är den största faktorn efter att freonerna fasats ut. Lustgasutsläppen ökar och den största utsläppskällan för lustgas är handelsgödsel. Biologisk mångfald Användningen av handelsgödsel har både en direkt och en indirekt påverkan på den biologiska mångfalden. Mängden handelsgödsel försämrar jordens mikrobiologiska mångfald. Till exempel minskar handelsgödseln drastiskt mängden mykorrhizasvampar i jorden och i och med det minskar grödornas rötter sin vattenupptagande förmåga. När näringen sprids vidare till sjöar och vattendrag påverkas också den vattenlevande mångfalden negativt. Det finns en, för bland annat jordbrukslandskapets fåglar, mycket allvarlig strukturell påverkan av en ökad användning av handelsgödsel. Detta eftersom det sänker incitamenten till att ha en integrerad växt- och djurproduktion vilket ger bättre möjlighet till ett kretsloppsanpassat jordbruk. Incitamenten till att hitta lösningar för det brutna kretsloppet mellan stad och land minskar också. Dessa brutna kedjor och tillgång till billig handelsgödsel gör att produktionen är uppdelad i regioner. Idag är jordbrukets struktur och monotona landskap ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden. Två tredjedelar av de rödlistade arterna är knutna till strukturomvandlingen i odlingslandskapet. En hög biologisk mångfald är viktig inte minst för att leverera ekosystemtjänster till jordbruket, som pollinering av åkergrödor, men det underlättar även anpassning till ett förändrat klimat. Ekologisk produktion bidrar i högre utsträckning till att uppnå riksdagens svenska miljömål, inte minst genom att inte använda konstgödsel. Eftersom skatten på handelsgödsel tagits bort minskas drivkraften och incitamenten till att ställa om till ekologisk produktion och hushålla med befintliga resurser. En ny forskningsrapport

10 10/10 från Sveriges Lantbruksuniversitet visar också att de ekologiska gårdarna har lägre kväveöverskott i sina gårdsbalanser än konventionella lantbruk, Kväveeffektivitet Ett långsiktigt hållbart jordbruk måste bygga på betydligt lägre kvävetillförsel och en bättre kväveeffektivitet än dagens. Här är några viktiga åtgärder för att öka kväveeffektiviteten i jordbruket: Återinför och höj kväveavgiften, som återförs enligt ovan Vid beräkning av optimal kvävegiva bör en miljöparameter läggas in för att inte som i år rekommendera ökade givor trots mycket litet skördeutbyte. Vallfoderodling ska innehålla klöverväxter Kommentarer till några föreslagna åtgärder Föreningen ifrågasätter om ersättning till reglerbar dränering verkligen är kostnadseffektivt. 22 ton minskning förväntas men detta kräver stora investerings- och skötselkostnader och resultaten är osäkra, eftersom kunskapsläget kring dessa frågor fortfarande är undermåligt. Naturskyddsföreningen vill avråda från den föreslagna åtgärden att öka användningen av torv som strömedel för att minska ammoniakavgången. Åtgärdens negativa effekter på växthusgasutsläppen är inte kvantifierade och bör därför inte godtas som åtgärd. Föreningen menar att fortsatt torvbrytning även av andra skäl inte ska tillåtas. Föreningen ställer sig positiv till förslaget om utökning av fånggrödeodling, skyddszoner och våtmarker. Det vore intressant om man kunde göra ett anbudsförfarande för våtmarker, där de ansökningar som gör störst nytta får en bra ersättning istället för att det är rättighetsbaserat som nu då alla som söker bidrag får ersättning oavsett miljönytta. Med vänliga hälsningar Mikael Karlsson Ordförande Emelie Hansson Jordbrukshandläggare