Vad tycker brottsoffren om polisen?

Transkript

1 Vad tycker brottsoffren om polisen? En undersökning vid Polismyndigheten i Västra Götaland Jennifer Qvarnström & Magnus Lindgren

2 Innehåll Förord 3 Inledning 4 Orsaker till att brottsofferarbetet inte fungerar i praktiken 5 Polisen och brottsoffren 6 Polisens skyldigheter gentemot brottsoffer 7 Tidigare erfarenheter utifrån forskning och inspektioner 8 Tidigare studier i Västra Götaland 9 Metod 10 Urval 10 Datainsamling 11 Bortfall 11 Representativiteten av urvalet till brottsoffer i stort 12 Frågeformulär 13 Resultat 15 Övergripande resultat 15 Bostadsinbrott 18 Upplevelsen av det inträffade 18 Information 19 Kontakten med polisen 20 Sammanfattning 22 Misshandel 23 Upplevelsen av det inträffade 24 Information 24 Kontakten med polisen 25 Sammanfattning 26 Personrån 27 Upplevelsen av det inträffade 27 Information 28 Kontakten med polisen 29 Sammanfattning 31 Diskussion 33 Litteratur 37 2

3 Polismyndigheten i Västra Götaland Länspolismästaren Datum Diarienr Er referens Polisen har kommit långt i sin brottsofferstödjande verksamhet Polismyndigheten i Västra Götaland har nu för tredje gången låtit göra en brottsofferundersökning för att få kännedom om hur brottsoffren upplevt mötet med polisen. Resultaten visar på ett högt förtroende för polisen, ett förtroende som dessutom ökar. Undersökningen visar också på att brottsoffren är nöjda med det sätt på vilket man blivit bemötta. Något sämre är siffrorna när det gäller tron på polisens förmåga att lösa brott och hur brottsoffren upplevt informationen vid och efter anmälningstillfället. Undersökningen visar att Polismyndigheten i Västra Götaland kommit långt i ansträngningarna att förbättra den brottsofferstödjande verksamheten. Polismyndigheten kommer inte att låta sig nöjas med det, arbetet med att förbättra sättet att möta brottsoffer och att ge dem bra information kommer att fortsätta. Dessutom är strävan att utveckla våra arbetsmetoderna för att öka uppklaringsprocenten. POLISMYNDIGHETEN I VÄSTRA GÖTALAND Krister Jacobsson länspolismästare Adress: Telefon: Övrigt:

4 Inledning Polisen är den instans i samhället som, utöver ideella organisationer, historiskt sett har uppmärksammat brottsoffers lidande och försökt att förbättra deras situation. Polisens arbete med brottsoffer har länge varit beroende av enskilda polisers engagemang och intresse för frågorna, vilket på åtskilliga platser har varit stort. Exempelvis har många av de drygt 100 brottsofferjourer som finns i Sverige tillkommit på initiativ av enskilda poliser. Det samma gäller verksamheten med så kallat vittnesstöd vid landets tings- och hovrätter, som startades av en polis i Kronobergs län. På senare år har även Rikspolisstyrelsen, bland annat inom ramen för inspektionsverksamheten samt genom ett antal centrala utbildningssatsningar, fokuserat på brottsoffrens situation. Frågorna har också börjat att uppmärksammas av lokala polismyndigheter som bland annat utarbetat särskilda brottsofferskrifter med information om det allmänna förfarandet i en polisutredning och upplysningar om möjligheter till stöd och ersättning m.m. I några polismyndigheter finns också sedan ett par år så kallade familjevåldsenheter. Fortfarande vilar dock mycket av polisens insatser inom brottsofferområdet på enskilda polisers (så kallade eldsjälars) engagemang. Konsekvensen av detta är att brottsofferomhändertagandet fungerar relativt väl i myndigheter där det finns en polis som är intresserad av frågorna och kunnig inom området. I polismyndigheter där sådan person av olika skäl saknas, eller när vederbörande är på semester, sjukskriven, på kurs etc., varierar däremot myndighetens brottsofferarbete högst väsentligt. Brottsoffer har fått ett stort symboliskt värde i rättssystemet och i den kriminalpolitiska debatten. Detta leder inte nödvändigtvis till att förhållandena för brottsoffer förbättras. Det kan tvärtom leda till ytterligare frustration för de drabbade då det i konkreta situationer visar sig finnas ett glapp mellan vad samhället säger sig vilja göra och vad man faktiskt gör för brottsoffer. Dessutom kan det medföra att tilliten till samhället försvagas eftersom brottsoffren upplever att de inte får den hjälp och det stöd som de har hört talas om så mycket. Det finns således en fara att uppmärksamheten, trots goda intentioner, endast blir till retorik utan reellt innehåll. Orsakerna till det glapp som finns mellan teori och praktik har i debatten till stor del handlat om rättsväsendets bristande resurser och om antalet poliser. Genom att, liksom ett mantra, upprepa dessa argument ger man rättsväsendets aktörer ett alibi för att inte vidta några förbättringsåtgärder, eller för att överhuvudtaget inte göra något alls (man har inte råd eller personal). Andra populära krav för att flytta fram positionerna inom brottsofferområdet är hårdare tag mot gärningsmän och en förbättrad lagstiftning. Inte heller dessa argument håller vid en närmare analys. Visst kan lagstiftningen behövas ses över och förbättras i vissa delar, och visst måste det finnas rimliga proportioner mellan gärningen och straffet. På det stora hela är dock lagstiftningen inom brottsofferområdet bra i Sverige, och hårdare tag mot gärningsmän gynnar knappast brottsoffren. Det är dessutom en myt att brottsoffer vill att deras gärningsman skall straffas hårt (dödsstraff, tredje gången ut etc.). 4

5 Det är få områden som är så genomsyrade av politiska ställningstaganden, samt lider av så många under- eller överdrifter beroende på olika intressenters mål som brottsoffer. Genom åren har brottsoffer använts som en spelbricka av politiska partier för att få hårdare tag mot gärningsmän, av professionella grupper som till exempel psykologer och psykiatrer för att få mer jobb, av fackföreningar för att förbättra villkoren för de egna medlemmarna etc. Orsaker till att brottsofferarbetet inte fungerar i praktiken Om nu de problem som finns inom polisen och i samhället i stort när det gäller omhändertagandet av brottsoffer inte beror på bristande resurser, antalet poliser, dålig lagstiftning eller att det daltas med gärningsmän, uppkommer frågan om varför det inte fungerar i praktiken? En orsak är att området av många fortfarande betraktas som en mjuk fråga; en arbetsuppgift för ideella organisationer eller för särskilt snälla och intresserade jurister, poliser, socialarbetare etc. Att stödja och skydda brottsoffer skall emellertid inte i första hand göras för att det är synd om brottsoffer. Ytterst handlar brottsofferfrågorna om grundläggande mänskliga rättigheter; rätt till personlig frihet och integritet, rätt till ersättning, medicinsk, psykisk och social hjälp etc. (Lindgren, Pettersson & Hägglund, 2004). En annan orsak till varför det brottsofferstödjande arbetet brister i praktiken är att det i många myndigheter och organisationer finns en bristande helhetssyn. För närvarande är utsatta kvinnor och barn samt offer för rasistiska och homofobiska brott prioriterade områden. Dessa grupper är också exempel på särskilt sårbara brottsoffer; kvinnor och barn på grund av våldets struktur där gärningsmannen ofta är någon som offret känner eller kanske sammanbor med eller går i samma klass som. Offer för homofobiska och rasistiska brott eftersom brotten inte bara är en attack mot individen, utan en attack mot offrets hela person, livsstil och/eller kultur. Men det finns även andra särskilt sårbara grupper, till exempel äldre, funktionshindrade och socialt utslagna. Listan kan göras lång. Det centrala är emellertid att många av de reaktioner, behov och problem som brottsoffer ställs inför efter att ha utsatts för brott är generella. Det finns således mer som förenar än som skiljer olika offergrupper åt. Myndigheter och organisationer måste därför se till helheten när man utvecklar det brottsofferstödjande arbetet. Det gäller inte minst för att motverka att enskilda offergrupper ställs mot varandra. En tredje orsak till att brottsofferfrågorna har haft svårt att få genomslag i praktiken är bristande samverkan och samordning mellan myndigheter och mellan myndigheter och ideella organisationer. En avgörande förutsättning för att det sektorsöverskridande brottsofferstödjande arbetet i lokalsamhället skall fungera är att det i praktiken finns en utvecklad samverkan mellan olika aktörer, varav polisen endast är en och där var och en upprätthåller sin specialist- eller yrkesroll. En fjärde orsak är att det inte finns någon kontroll på att myndigheterna verkligen följer lagar och utfärdade direktiv eller, i sämsta fall, till och med bryter mot krav som ställs inom ramen för de mänskliga rättigheterna. 5

6 På ett generellt plan handlar det således om att se brottsofferfrågorna som en del av mänskliga rättigheter, att ha en helhetssyn samt att ha en utvecklad samverkan och samordning med andra myndigheter och ideella organisationer. Av detta följer att det inte går att lägga ansvaret för polismyndighetens brottsofferarbete på en enskild polis, oavsett hur engagerad och kunnig han eller hon är. För att en polismyndighet skall kunna säkerställa ett fullgott brottsofferstöd är det angeläget att klara ut hur och var i organisationen huvudansvaret för brottsofferfrågorna ligger och vilket ansvar som åvilar andra funktioner vid myndigheten. I detta sammanhang är det också viktigt att polisledningen ger tydliga signaler om att brottsoffer är ett centralt område. Det är också viktigt att intentionerna följs upp och omsätts i praktiskt polisarbete. En central del i polisens brottsofferstödjande arbete är därför att systematiskt samla in och sammanställa brottsoffers erfarenheter av och synpunkter på det egna arbetet. Syftet med denna undersökning är att studera hur personer som utsatts för bostadsinbrott, personrån och misshandel av en obekant gärningsman upplever polisen vid Polismyndigheten i Västra Götaland. Innan resultatet från undersökningen presenteras redovisas polisens skyldigheter gentemot brottsoffer samt en kortfattad sammanställning av erfarenheter från Rikspolisstyrelsens inspektioner och tidigare forskning. Polisen och brottsoffren Polisen har en mycket betydelsefull roll i samhällets samlade brottsofferstödjande verksamhet. Många gånger är polisen den första representant för samhället som den drabbade kommer i kontakt med efter brottet. Inte sällan är polisen också den enda myndighet som brottsoffret möter. Forskning visar att mötet mellan ett brottsoffer och polisen utgör en kritisk punkt för brottsoffrets fortsatta återhämtningsprocess. Negativa attityder från polisens sida kan exempelvis förvärra offrets utsatta position (Dahl, 1992; Renck & Svensson, 1997). Mötet är emellertid inte enbart viktig för offrens återhämtningsarbete. Det är också betydelsefullt för polisens utredning av det inträffade och för de egna medarbetarnas hälsa och välbefinnande (Lindgren, Pettersson & Hägglund, 2001). Under senare år har regeringen lyft fram brottsofferfrågorna som ett för polisen viktigt arbetsområde. I budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1, utgiftsområde 4) uttalar regeringen: Rättstrygghet uppnås främst genom en effektiv brottsförebyggande, brottsbeivrande och brottsofferstödjande verksamhet. Regeringen kan därmed sägas ha jämställt den brottsofferstödjande verksamheten med de tidigare kärnverksamheterna brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet. I 2002 års budgetproposition är ett av verksamhetsmålen ett förbättrat stöd till brottsoffer (prop. 2001/2002:1, utgiftsområde 4). I praktiken har det dock inte sällan visat sig vara svårt att få genomslag för prioriteringar i det vardagliga polisarbetet. Orsakerna till detta kan vara flera. En orsak kan vara den speciella poliskultur där fokus i första hand ligger på att 6

7 försöka gripa gärningsmän, det vill säga reagera på det som redan inträffat snarare än att förebygga och förhindra brott. Detta bidrar till att personalen i vissa fall har svårt att ta till sig idéer om nya arbetssätt (Ekman, 1999; RRV, 1996:64). En annan orsak kan vara att det är svårt att prioritera när det tillkommer nya arbetsuppgifter i en redan arbetstyngd organisation. I dessa fall kan det vara enklare att bedriva tillfälliga kampanjer framför ett mer strukturerat arbete i syfte att få tillstånd ett bestående förändrat arbetssätt (BRÅ, 1997:2). I stället för att på allvar integrera dessa frågor i den löpande polisverksamheten har man ofta låtit någon eller några enskilda poliser (ofta så kallade eldsjälar) ta ansvar för det prioriterade området. Vidare kan poliskulturen ha bidragit till att många fortfarande uppfattar brottsofferproblematiken som en mjuk fråga som egentligen inte hör hemma i det riktiga polisarbetet. Detta kan i sin tur ha bidragit till att frågan aldrig fått den status den borde ha. Polisens skyldigheter gentemot brottsoffer I Sverige regleras polisens skyldigheter gentemot brottsoffer i första hand i regeringsformen, polisförordningen och förundersökningskungörelsen. Av 1 kap 2 regeringsformen (RF) framgår att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Av 1 kap 6 polisförordningen (PF) framgår att polisen bör sträva efter att ge alla medborgare råd och stöd. Enligt förordningen bör polisen emellertid särskilt ge dem som utsatts för brott den information som behövs med anledning av det inträffade. Av 13 a förundersökningskungörelsen (FuK) framgår att brottsoffer skall underrättas om att åklagaren under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott och om möjligheterna att få ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413). Är brottet sådant att det kan komma i fråga att förordna målsägandebiträde enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde eller att meddela besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud, skall brottsoffret så snart som möjligt informeras om de regler som gäller för detta. Vidare framgår att brottsoffer skall ges information om reglerna om stödperson i 20 kap. 15 och 23 kap. 10 rättegångsbalken (RB), om möjligheterna att få rättshjälp och rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) samt om vilka myndigheter, organisationer och andra som kan lämna stöd och hjälp. Underrättelse om ersättning respektive information om möjligheter till stöd och hjälp från myndigheter och ideella organisationer skall ges om det inte är uppenbart att den inte krävs eller om det är förenat med betydande svårigheter. Enligt 13 b FuK skall brottsoffer också tillfrågas om de vill bli underrättade om olika beslut som fattas i ärendet 1. Brottsoffret ges därmed möjlighet att begära att han eller hon önskar få besked om att förundersökning inte skall 1 Av departementspromemorian Brottsoffren i blickpunkten (Ds 1993:29) framgår att detta bland annat inkluderar en mer konkret och begriplig information om ärendets fortsatta handläggning. 7

8 inledas eller läggas ned, beslut om att åtal inte skall väckas samt tidpunkt för eventuell huvudförhandling och dom i målet. Någon generell bestämmelse om att polisen fortlöpande skall underrätta brottsoffer om viktiga händelser i brottsutredningen, till exempel om en misstänkt gärningsman berövas friheten, finns inte. Däremot framgår av 13 c FuK att brottsoffer, om det är påkallat, skall underrättas om en gripen/anhållen eller häktad person avviker. Av 13 d FuK framgår också att så snart åtal beslutats, skall målsaganden underrättas om beslutet. I 14 FuK slås fast att brottsoffer som begärt information alltid skall underrättas i de fall polismyndigheten fattat beslut att inte inleda eller att lägga ned en förundersökning. När det gäller sättet att lämna information bör detta, enligt departementspromemorian Brottsoffren i blickpunkten (Ds 1993:29), ske såväl skriftligt som muntligt. Förutom de skyldigheter som redovisas ovan har en rad internationella organisationer utarbetat dokument som behandlar relationen mellan polisen och brottsoffer. Till dessa hör bland annat Förenta Nationerna (FN), Europarådet, The European Forum for Victim Services, som är en sammanslutning av europeiska brottsofferorganisationer, samt den internationella polischefsorganisationen, International Association of Chiefs of Police (IACP). Dessa dokument; konventioner, deklarationer och rekommendationer behandlar bland annat hur polisen bör stödja och skydda brottsoffer (för mer information om internationella riktlinjer, se Lindgren m.fl., 2001). Tidigare erfarenheter utifrån forskning och inspektioner Under senare år har det genomförts en rad undersökningar med fokus på brottsoffers erfarenheter av polisen. Inom ramen för Rikspolisstyrelsens inspektionsverksamhet har det också genomförts ett antal inspektioner och inventeringar. De inspektioner av brottsofferverksamheten som Rikspolisstyrelsens genomfört under 1990-talet visar bland annat att det i många myndigheter saknas tjänsteföreskrifter som reglerar ansvarsfördelning och handläggning av brottsofferfrågor. Det råder också ofta brister beträffande dokumentationen av de underrättelser och den information som lämnats till brottsoffer. Vidare visar inspektionerna på ett stort utbildningsbehov, särskilt hos befattningshavare som dagligen tar emot brottsanmälningar. Utbildningsbehovet rör i första hand ersättningsmöjligheter (särskilt angående kränkningsersättning), men även frågor om besöksförbud och larmpaket samt beträffande den egna organisationens förutsättningar och möjligheter i det brottsofferstödjande arbetet (se t ex dnr VKA /97; VKA /97 VKA /97). Under slutet av 1990-talet inspekterades förutom brottsofferverksamheten, dels utredningsverksamheten vid sammanlagt tio polismyndigheter dels hanteringen beträffande våld mot kvinnor i fjorton polismyndigheter. Vad gäller inspektionerna av utredningsverksamheten konstateras bland annat ett behov av kontinuerliga hot- och riskbedömningar (RPS, 1999). Vad beträffar inspektionerna av myndigheternas hantering av våld mot kvinnor noteras vikten av över- 8

9 gripande kommunala handlingsplaner som beskriver samverkan inom det lokala/regionala verksamhetsområdet på olika nivåer mellan i första hand socialtjänsten, hälso- och sjukvården, polisen, kriminalvården och de olika ideella verksamheterna. Vidare bedöms att det finns behov av genomarbetade och tydliga rutiner för tidigt beslut om förundersökning och en aktiv förundersökningsledning. Man konstaterar också att det föreligger ett påtagligt behov av ytterligare kunskap och väl genomarbetade rutiner (attityder, bemötande och omhändertagande) för att lyckas åstadkomma en väl avvägd och riktig information till målsäganden om möjligheter till stöd och hjälp enligt 13 a c och 14 förundersökningskungörelsen. Vidare framgår att Brottsoffermyndighetens broschyr Till dig som utsatts för brott inte sprids på det sätt och i den omfattning som vore önskvärd (dir. VKA /99; VKA /99; VKA /99). Av den forskning beträffande relationen brottsoffer/polis som genomförts under senare år framgår att såväl våldsoffer som offer för tillgreppsbrott och sexualbrott i allmänhet är positiva till polisen (Blomberg, 2000; Carlsson & Frost, 1980; Dahlbäck, 1988; Hedlund, 1979; Holmberg, 1994; Jonsson, 1995; Knutsson, 1979; Lindgren, 1996; 1997a; 1997b; 1999; 2002; Lindgren & Christianson, 1994; Persson, 1990; Roos, 1988). Majoriteten har också fått ett gott bemötande av de enskilda poliser som de varit i kontakt med (se t.ex. Tiby, 1999). Poliserna beskrivs bland annat som korrekta, hjälpsamma och sympatiska (Dahlbäck, 1988; Jonsson, 1995; Lindgren, 1996; 1997a; 1997b; 1999; Lindgren & Christianson, 1994). I de fall brottsoffren är missnöjda med polisens insats tycks orsaken bland annat vara bristen på information (Lindgren, 1996; 1997a; 1997b; 1999; 2000; Lindgren & Christianson, 1994). Bristen på information tycks också i vissa fall bidra till att brottsoffrens inledande positiva inställning till polisen minskar över tid (Lindgren, 1996). Som tidigare nämnts har många polismyndigheter tagit fram lokala informationsskrifter. Det finns även centrala informationsskrifter utarbetade av Rikspolisstyrelsen respektive Brottsoffermyndigheten. Mycket tyder dock på att dessa inte delas ut. I en tidigare undersökning vid Polismyndigheten i Västra Götaland uppgav exempelvis endast 22 procent av de tillfrågade brottsoffren att de fått någon form av skriftlig information från polisen (Lindgren, 2000). Vad är det då för information som offren saknar? De ovannämnda undersökningarna visar att brottsoffren främst efterfrågar information om utvecklingen i det egna ärendet. Många vill också ha information om möjligheter till kompensation och ersättning för kostnader som uppkommit i samband med brottet. Dessa resultat ligger i princip i linje med resultaten från utländska undersökningar (se t.ex. Maguire, 1985; Newburn & Merry, 1990; Shapland m.fl., 1985). Andra orsaker till att brottsoffren är missnöjda är att polisen visat för lite engagemang. Förutom dessa behov förefaller många personer ha behov av råd om säkerhetsåtgärder och brottsförebyggande information för att förhindra en upprepning av det inträffade (se t.ex. Lindgren, 1999). 9

10 Tidigare studier i Västra Götaland Två studier med likande upplägg har tidigare genomförts i Västra Götaland. En år 1997 (Lindgren, 1997a) och en år 2000 (Lindgren, 2000). Resultaten från den senare av dessa undersökningar visar att 90 procent av brottsoffren är nöjda med polisens bemötande. Ett liknande resultat erhålls beträffande polisens hantering av ärendet. Knappt 80 procent är mycket eller ganska nöjda med polisens hantering av ärendet. Dessa resultat ligger i linje med resultaten från den tidigare undersökning i dåvarande Göteborgs och Bohus län (Lindgren, 1997a). En medelålders man som utsatts för bostadsinbrott sammanfattar sin erfarenhet av polisen på följande sätt: Vi är mycket tacksamma för det trevliga, korrekta och sympatiska bemötande vi fick av de poliser som var hemma hos oss. Sedan så förstår vi att det inte kan vara speciellt enkelt att gripa förövare som ingen sett eller som inte lämnat några spår efter sig. (Lindgren, 2000, s. 21) I båda undersökningarna framkommer dock att polisen, trots en omfattande informations- och underrättelseskyldighet, inte alltid informerar brottsoffer om möjligheter till stöd och hjälp etc. På en direkt fråga till brottsoffren i den senare undersökningen uppger endast 22 procent att man fått någon form av skriftlig information från polisen. Andelen är likartad för samtliga brottskategorier. Ytterligare 10 procent är osäkra över huruvida man fått någon information. Med bakgrund från detta är det inte förvånande att cirka en fjärdedel av brottsoffren uppger att de saknade information från polisen. Brottsoffren uppger i första hand att de saknar information om vad de kan förvänta sig efter polisanmälan. En ung man uppger följande: Jag saknade information om vad som skulle hända nu med gärningsmannen och vad som skulle hända i utredningen och vilken polis som skulle utreda fallet. (Lindgren, 2000, s. 28) En annan typ av information som efterfrågades var om möjligheter till stöd och hjälp. En kvinna i 30-årsåldern uppger följande: Saknar något av ett första hjälppaket där man, om man själv är oförmögen att ta tag i sin livssituation efter det inträffade kan få bred information och en checklista över vad man kan tänkas behöva göra rent praktiskt. Exempelvis ta kontakt med försäkringsbolag, byta lås, vilka efterräkningar man kan räkna med vad gäller lagens gång, till exempel om man blir eller kan bli kallad till förhör eller till rättegång. Det är så många saker som man normalt sett inte kan om sådana här ting och det kändes, upplevde jag i alla fall, svårt att få en helhetsbild utifrån den information som man fick respektive var kapabel att ta emot. Poliserna som var på plats och tog upp anmälan gjorde nog vad de kunde men tycktes inte ha en plan för vad man skulle säga/informera om, i alla fall inte en enhetlig och lätt tillgänglig sådan. (Lindgren, 2000, s. 29) 10

11 Samtidigt skall dock framhållas att resultaten tyder på att polisen har förbättrat sig avsevärt i detta avseende. I den tidigare undersökningen (Lindgren, 1997a) uppgav endast sex procent att de fått skriftlig information från polisen. Polisen har således blivit bättre på att ge brottsoffer skriftlig information. En anledning till det förbättrade resultatet skulle också kunna vara sammanslagningen till den nya stormyndigheten och de förändrade rutiner som detta medfört. 11

12 Metod Urval Populationen i föreliggande undersökning utgörs av brottsoffer som är fysiska personer (till skillnad från ett bolag eller annan juridisk person) som utsatts för bostadsinbrott, misshandel (av en obekant gärningsman) och personrån och anmält det inträffade till polisen. I undersökningssammanhang är det dock sällan möjligt att undersöka samtliga personer i en population utan man tvingas göra ett urval. Urvalet i denna undersökning bygger på anmälningar som registrerats under första kvartalet 2003 i Polismyndigheten i Västra Götaland. Urvalet baseras endast på brott där offret och gärningsmannen är obekanta. En stor grupp som därmed faller utanför ramen för undersökningen är kvinnor som utsatts för våld av en bekant gärningsman. Anledningen till denna begränsning i urvalet är att kvinnor som utsatts för våld av en bekant gärningsman kräver en speciell undersökningsdesign, där hänsyn kan tas till deras nuvarande livssituation. Det är till exempel inte lämpligt att skicka ett frågeformulär till kvinnornas hem, där gärningsmannen i vissa fall fortfarande bor. Det kan också förväntas att särskild problematik föreligger vid brott som begåtts av anhörig eller nära bekant till brottsoffret. Forskning har visat att ett angrepp av någon som offret känner, och kanske litar på, vanligen ger upphov till mer komplicerade och allvarliga psykiska problem än ett angrepp av en främling (Everstine & Everstine, 1986). Vidare omfattar urvalet endast personer över 14 år. Skälet till detta är främst att målsmans tillåtelse måste inhämtas för personer under 15 år. Brottsoffrets ålder har beräknats på datum då anmälan skrevs in i det så kallade RARsystemet (Rationell anmälansrutin) 2, och inte på datum då brottet inträffade. Skälet till detta är att brottsdatum inte är en obligatorisk uppgift. Övervägande delen av de brott som undersökningen bygger på anmäls dock i nära anslutning till brottstillfället (Lindgren, 1996). En åldersberäkning baserad på anmälans inskrivningsdatum torde därför inte bli särskilt missvisande. De brottsfall som ingår i undersökningen har valts utan kännedom om den detaljinformation som polisen givit i anmälan. Uppgifterna från RAR-systemet innehöll endast en målsägandeförteckning med löpnummer och uppgifter om brottstyp, polisområde där brottet anmäldes, samt uppgifter om målsägandens namn, adress, kön och ålder. 1 RAR-systemet utgör ett samordningsunderlag för registrering och återsökning av uppgifter om brott/händelser som anmälts, eller på annat sätt kommit till polisens kännedom. Förutom uppgifter om själva brottet/händelsen innehåller RAR-systemet uppgifter om i anmälan beskrivna objekt såsom offrets ålder och kön, samt uppgifter om gods, fordon mm. De anmälda brotten klassificeras och ges en brottskod med hjälp av anvisningar som utfärdats av Brottsförebyggande rådet i samråd med Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren (BRÅ, 1993). 12

13 Vidare är åtkomstskyddade anmälningar, det vill säga anmälningar där uppgifterna om målsäganden är skyddade, liksom uppgifter från anmälningar som handläggs av myndighetens sektion för interna utredningar borttagna. För att undvika att anställda vid polismyndigheten skulle ingå i undersökningen gjordes även en bortsållning av dessa. Bortsållningen är dock inte fullständig, endast anställda och före detta anställda som finns med i RAR-systemet som användare är borttagna. Totalt anmäldes under perioden brott avseende de ovannämnda kategorierna till polismyndigheten. Av dessa var 962 bostadsinbrott, 846 misshandel och 246 personrån. Utifrån dessa gjordes ett slumpmässigt urval av 808 brott (se tabell 1). Tabell 1. Antal anmälda brott av typen misshandel, rån och bostadsinbrott i polismyndigheten i Västra Götaland under första kvartalet 2003, antal brott i undersökningen samt antal svarande. Brottskategori Brottskod Antal brott Antal brott i Antal svarande i under perioden undersökningen undersökningen Misshandel Ej grov, ej mot barn, 0355, målsäganden obekant 0365, 0367 med gärningsmannen Grov, ej mot barn, 0375, 0377 målsäganden obekant 0385, 0387 med gärningsmannen Personrån Med eller utan 0894, skjutvapen 0898, 0899 Bostadsinbrott 0843, Totalt Källa: Rationell anmälansrutin (RAR). Polismyndigheten i Västra Götaland. Datainsamling Datainsamlingen genomfördes i form av en postenkät med Polismyndigheten i Västra Götaland som avsändare. Två skriftliga påminnelser skickades till dem som inte besvarade frågeformulären, varav den sista innehöll ett nytt frågeformulär. Insamlingen upphörde den 25 november, 2003 och frågeformulär som inkom efter detta datum kunde av bearbetningstekniska skäl inte tas med i den slutliga resultatsammanställningen. 13

14 Bortfall Vid undersökningar där självrapporteringsmetoden används uppstår ofta problem på grund av att människor inte vill eller har möjlighet att delta i undersökningen. Något förenklat finns det två typer av bortfall, externt respektive internt (partiellt) bortfall. Med externt bortfall avses det bortfall som uppstår då personer över huvud taget inte medverkar i undersökningen. Frågeformulär som kommer i retur på grund av att personen är sjuk eller ålderdomssvag räknas som externt bortfall. Detsamma gäller formulär som kommer i retur på grund av ofullständig eller okänd adress. Det interna bortfallet avser bortfall som uppstår då en person som medverkar i undersökningen inte svarar på en eller flera frågor. Till det interna bortfallet räknas också frågeformulär som återsänds blanka, utan kommentarer. I föreliggande undersökning besvarades 509 av total 808 utsända frågeformulär, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 63 procent. I de flesta fall är orsakerna till varför frågeformulären inte besvarades okänd. Några personer uppger dock följande: Ni skall få samma hjälp som jag fick av er, det vill säga ingen. Jag är varken intresserad eller har lust att delta eftersom mitt mål blev nedlagt! Påminn mig inget mera om denna förfärliga händelse. Tack på förhand. Vill ni inte hjälpa mig vid ett brott varför skall jag hjälpa er? Det interna bortfallet är lågt. I stort sett har samtliga frågor besvarats i varje formulär. Bortfallet är allvarligt eftersom det kan snedvrida undersökningens resultat. Detta gäller i synnerhet om bortfallet är systematiskt, det vill säga att de beteenden som man är intresserad av att studera samvarierar med benägenheten att inte medverka. En viktig fråga för att kunna handskas med bortfallsproblemet i dylika undersökningar är därför huruvida de personer som deltar i undersökningen skiljer sig från de som inte deltagit, det vill säga de knappt 300 personer som har valt att inte besvara frågeformuläret. Består till exempel bortfallet av personer som betraktar brottet som en bagatellhändelse eller av personer som upplevde brottet som mycket negativt och därför inte orkar tänka på det inträffade? Ett sätt att undersöka om de som medverkar i undersökningen skiljer sig från de som inte medverkar är att göra en kortare intervju med personer som inte besvarat frågeformuläret. För att erhålla ytterligare information om bortfallets utseende intervjuades ett slumpmässigt urval av totalt 48 personer, varav 18 hade utsatts för misshandel, 14 för rån och 16 för bostadsinbrott. Materialet består av 11 kvinnor och 37 män i åldrarna år. Medelåldern är 34 år, att jämföra med 41 år för de brottsoffer som deltagit i undersökningen. 14

15 Som framgår av tabell 2 varierar orsakerna till varför offren har valt att inte delta i undersökningen. I första hand tycks orsaken hänga samman med frågeformulärets längd och den egna tiden. Det är en relativt jämn fördelning mellan dem som har en negativ inställning till polisen och dem som anser att det har varit för jobbigt att gräva i händelsen. Av tabell 2 framgår också att skälen till varför brottsoffren inte deltagit varierar mellan brottskategorierna. Att döma av offrens svar beror bortfallet vad gäller rån- och inbrottsoffer främst på att frågeformuläret var för omfattande eller försvann i vardagslivet, medan misshandelsoffer i första hand uppger att de inte haft tid att svara. Förhållandevis många rånoffer uppger också att de inte besvarade formuläret på grund av att det var känslomässigt påfrestande. Tabell 2. Brottsoffrens uppgifter om varför de inte har svarat på frågeformuläret. Procent. Inbrott Misshandel Personrån Totalt (n=16) (n=18) (n=14) (n=48) Frågeformuläret försvann i vardagslivet 14% 23% 14% 17% Har inte haft tid - 46% 7% 17% Frågeformuläret var för omfattande 29% 8% 14% 17% Känslomässigt påfrestande % 7% Negativt inställd till polisen 7% 8% - 5% Förstod inte orden 7% - - 2% Totalt 100% 100% 100% 100% Resultaten är inte entydiga men det finns anledning att misstänka att bortfallet inte är slumpmässigt. Det antagande som görs här är att gruppen som inte har deltagit i undersökningen dels har en mer avog inställning till polisen, dels till viss del upplever händelsen som mer känslomässigt påfrestande jämfört med de som deltagit. Strukturjämförelse Ett annat sätt att undersöka om de som medverkade i undersökningen skiljer sig från de som inte medverkade är att göra en så kallad strukturjämförelse. En strukturjämförelse innebär att man undersöker om grupperna skiljer sig åt med avseende på till exempel brott eller kön. Skiljer sig grupperna åt kan man misstänka att bortfallet har en snedvridande effekt på resultatet. Visar strukturjämförelsen ingen skillnad kan man emellertid inte dra slutsatsen att bortfallet är utan betydelse. Det är möjligt att den egenskap man studerar skiljer sig åt mellan grupperna utan att det visar sig vid jämförelser med variabler som till exempel kön och brott (Byström, 1994). I tabell 3 beskrivs med hjälp av registeruppgifter de personer som har svarat, respektive personer som inte har besvarat frågeformuläret. De två grupperna beskrivs med avseende på brottskategori, undersökningsområde och kön. 15

16 Tabell 3. De svarande och icke-svarande beskrivna med hjälp av registeruppgifter. Procent. Svarande (n=509) Icke-svarande (n=299) Brottskategori Bostadsinbrott 57% 29% Misshandel 35% 53% Personrån 9% 18% 100% 100% Undersökningsområde* Göteborg 60% 56% PO1 (exkl. Göteborg) 15% 18% PO2 12% 12% PO3 13% 13% 100% 100% Kön Män 66% 80% Kvinnor 34% 20% 100% 100% Medelålder 41 år 33 år * = Inte signifikanta värden Som framgår ovan finns det ett antal frågor som måste ställas vid genomförandet av dylika undersökningar. Det är möjligt att brottsoffer som har deltagit i undersökningen har andra attityder till polisen och uppvisar andra reaktioner och behov jämfört med personer som inte har deltagit. Det betyder dock inte att resultaten är oanvändbara, men det innebär att det finns vissa begränsningar vad gäller de slutsatser som kan dras från undersökningen. De individegenskaper som mäts med registeruppgifter tycks ha vissa samband med svarsbenägenheten. Svarsfrekvensen varierar mellan brottskategorierna. Andelen personer som varit utsatta för misshandel och rån är högre i bortfallsgruppen än i den svarande gruppen. Likaså är andelen män procentuellt sett högre i bortfallsgruppen. Medelåldern är något lägre i den grupp som valt att inte delta i undersökningen. Däremot finns inga skillnader i svarsfrekvens mellan undersökningsområdena. 16

17 Representativiteten av urvalet till brottsoffer i stort För att kunna generalisera resultatet från en undersökning krävs att urvalet är representativt för den grupp (population) som man avser att studera. Det finns emellertid en rad faktorer som kan påverka gruppens representativitet. En begränsning till följd av urvalsförfarandet i denna undersökning är till exempel att endast personer som anmält brottet till polisen ingår. Genom Statistiska centralbyråns offerundersökningar, 3 som genomförts regelbundet i Sverige sedan mitten av 1970-talet, vet man dock att långt ifrån alla brott verkligen anmäls till polisen. Vad gäller anmälningsbenägenheten vid våldsbrott gäller generellt att brott där gärningsmannen är okänd för offret i högre grad anmäls än brott där gärningsmannen och offret känner varandra. Vidare anmäls allvarliga brott i högre grad än mindre allvarliga brott, och brott som utspelas på allmän plats anmäls i högre grad än brott som utspelas i det privata (Wikström, 1991). Vid tillgreppsbrott tillkommer en faktor. Utöver vem som är offer och brottets grovhet påverkar förekomsten av försäkringsskydd anmälningsbenägenheten. Generellt sett gäller att brott som omfattas av försäkringsskydd anmäls. Om värdet av det tillgripna understiger självrisken, finns det dock goda skäl att anta att anmälningsbenägenheten är låg trots att det finns ett försäkringsskydd (Dolmén, 1994, s 15). Valet att anmäla ett brott kan också påverkas av den allmänna synen på brott och i vad mån brottskategorin uppmärksammas av massmedier, politiker och berörda myndigheter. Av betydelse är också offrets bedömning av det bemötande och de praktiska konsekvenser i övrigt en anmälan medför, samt möjligheten att gärningsmannen får någon påföljd för brottet (BRÅ, 1993, s 18). Vad gäller anmälningsbenägenheten för de i undersökningen aktuella brotten så är den generellt sett hög. Detta gäller framför allt bostadsinbrotten. En stor del av personrånen anmäls dock sannolikt aldrig till polisen (BRÅ, 1993, s 68). En annan faktor som kan påverka urvalets representativitet är att de grupper i samhället som löper den högsta risken att utsättas för våld, till exempel olika grupper av utslagna, missbrukare och kriminellt belastade personer, inte ingår i undersökningar som denna. Dels anmäler de sällan brott till polisen, dels saknar de många gånger fast adress och nås därför inte av undersökningar där postenkäter eller telefonintervjuer används. Resultaten redovisar därför i första hand den konventionella befolkningens kontakt med polisen. En annan kategori som till följd av tillvägagångssättet inte ingår i undersökningen är personer under 15 år. Undersökningar tyder emellertid på att det är relativt vanligt med våld även inom dessa grupper. 2 Den traditionella redovisningen av kriminalstatistik omfattar huvudsakligen brott som anmälts till polisen och personer som lagförts för brott. Denna statistik täcker dock inte alla brott som faktiskt begåtts (SCB, 1995). Ett sätt att belysa brottsligheten är därför att fråga ett urval av personer om de själva, eller någon annan person i hushållet varit utsatta för brott. 17

18 Ytterligare något som kan påverka representativiteten negativt är om många brott anmäls just under den period som man avser att studera. Varma vintrar och vackra somrar kan till exempel ge fler brott inom vissa brottskategorier (BRÅ, 1993, s 91). Som framgår ovan finns det en rad faktorer som kan påverka urvalets representativitet. En indikation på generaliserbarheten kan emellertid erhållas genom att jämföra brottsoffren i undersökningen (vad gäller t ex kön och ålder) med data från Statistiska centralbyråns (SCB) offerundersökningar. En sådan jämförelse visar att majoriteten av offren i undersökningen som utsatts för våldsbrott var yngre män. Beträffande bostadsinbrott var skillnaderna mellan könen mindre. De som utsatts för bostadsinbrott var också betydligt äldre än de som utsatts för våldsbrott. Dessa resultat stöds av Statistiska centralbyråns offerundersökningar som visar att risken att utsättas för våld är betydligt större för män än för kvinnor, samt för yngre än för äldre (SCB, 1995). Frågeformulär Brottsoffren som deltog i undersökningen besvarade ett frågeformulär med 27 frågor. Formuläret består till största delen av flervalsfrågor med slutna svarsalternativ. I instruktionerna till brottsoffren presenterades undersökningens syfte och tillvägagångssätt. I instruktionerna betonades också att medverkan i undersökningen var frivillig och konfidentiell. Frågeformuläret innehåller bland annat bakgrundsfrågor om exempelvis ålder, kön, civilstånd och sysselsättning. Vidare behandlar formuläret brottets konsekvenser (t.ex. fysiska skador, ekonomiska förluster och känslomässiga reaktioner). Formuläret innehåller också en del som rör svarspersonens kontakt med polisen. Avslutningsvis ingår ett antal allmänna frågor om exempelvis förtroendet för polisen och benägenheten att anmäla ett liknande brott i framtiden. Frågeformuläret ger dessutom svarspersonerna möjlighet att med egna ord beskriva sin upplevelse i samband med brottet. De citat som presenteras i resultatdelen är om inte annat anges ordagranna. 18

19 Resultat I detta avsnitt redovisas resultaten från undersökningen. Redovisningen inleds med en allmän beskrivning av resultaten. Därefter redovisas resultaten avseende offer för bostadsinbrott, misshandel samt personrån. Offren Majoriteten (66%) av brottsoffren i undersökningen är män. Skillnaden i antal mellan män och kvinnor är särskilt markant för dem som utsatts för våldsbrott. I misshandelsgruppen är andelen män till exempel 77 procent, vilket skall jämföras med 59 procent bland offer för bostadsinbrott och 73 procent bland rånoffer. Resultatet visar också på en medelåldersskillnad mellan brottskategorierna. I misshandelsgruppen är medelåldern endast 29 år, att jämföra med 35 år i gruppen som utsatts för rån och 50 år i gruppen som utsatts för bostadsinbrott. Resultaten visade vidare att 49 procent är gifta eller sammanboende, 32 procent ensamstående, fyra procent änka/änkling, medan 15 procent bor hos förälder/föräldrar. Beträffande sysselsättning är 61 procent av de tillfrågade förvärvsarbetande och 15 procent studerande. Sju procent är arbetslösa, fem procent förtidspensionärer och 11 procent ålderspensionärer. Endast en knapp procent är hemmafru/hemmaman. Vad gäller offrens etniska bakgrund visar resultaten att 86 procent är födda i Sverige eller i ett annat nordiskt land. Endast åtta procent är födda i ett utomeuropeiskt land. Övergripande resultat Inledningsvis ställdes ett antal frågor angående bland annat om hushållet omfattades av en hemförsäkring samt om de tillfrågade tidigare utsatts för brott. Resultaten visar att majoriteten (94%) av brottsoffren har eller omfattas av en hemförsäkring. Vidare har cirka en fjärdedel (24%) utsatts för upprepade brott under det gångna året. Bland de brott som offren tidigare utsatts för dominerar stöld (20%), misshandel (17%) och bostadsinbrott (14%). Majoriteten (77%) har även anmält dessa brott till polisen. Endast en tredjedel uppger emellertid att polisen har uppmärksammat det faktum att de utsatts för upprepade brott. Majoriteten av brottsoffren uppger att de anmält det inträffade per telefon (60%) eller genom personligt besök på polisstationen (21%). Brottet anmäldes i första hand automatiskt och instinktivt (55%). Knappt en femtedel (16%) uppger att de anmälde brottet för att se till att gärningsmannen får sitt straff medan 13 procent säger att de gjorde en polisanmälan för att förhindra en upprepning. 19

20 Knappt hälften (47%) av brottsoffren har haft någon form av påföljande kontakt med polisen. För många brottsoffer förefaller det inträffade ha medfört olika former av problem. Som framgår av tabell 4 uppger drygt hälften av de tillfrågade att de känslomässiga reaktioner var det värsta med brottet. Brottet tycks också för många vara förknippat med fysiska skador och olika praktiska problem. Tabell 4. Brottsoffrens uppfattning om det värsta med brottet. Procent. Totalt (n=509) Känslomässiga reaktioner 62% Fysiska skador 13% Praktiska problem 12% Ekonomiska förluster 7% Annat 5% Summa 100% I samband med brottsoffrens beskrivning av det aktuella brottet och den känslomässiga upplevelsen ställdes en fråga om brottet hade något rasistiskt eller homofobiskt inslag. Det vill säga utsattes personen för brottet på grund av hans eller hennes sexuella läggning, etniska ursprung, hudfärg etc. Sammantaget beskriver åtta procent (41 personer) av samtliga tillfrågade att det fanns något rasistiskt i brottet de utsatts för. Det är ett liknande mönster för män som för kvinnor. Däremot är det betydligt fler personer med utländsk bakgrund som rapporterar att de utsatts för brott med rasistiska inslag. Det är också vanligare att yngre 4 personer rapporterar att de utsatts för ett brott med rasistiska inslag. Vidare uppger två procent (åtta personer) att det fanns något homofobiskt i brottet. Samtliga av dessa personer är män. Som tidigare redovisats har polisen en omfattande informations- och underrättelseskyldighet gentemot brottsoffer. För att uppfylla sina skyldigheter och tillgodose brottsoffrens informationsbehov har många polismyndigheter, däribland polismyndigheten i Västra Götaland, utarbetat lokala skrifter innehållande allmän information om förfarandet i en brottsutredning samt om vilka organisationer som kan lämna ytterligare hjälp och stöd. Förutom myndigheternas egna informationsskrifter har Brottsoffermyndigheten utarbetat en broschyr med uppgifter om processens gång och upplysningar om samverkande myndigheter (BrOM, 2000:1). På en direkt fråga uppger 54 procent i denna undersökning att de fått skriftlig information från polisen. Knappt hälften (49%) uppger att de fått muntlig information. Totalt sett har 71 procent av de tillfrågade fått någon form av information från polisen; skriftlig, muntlig eller en kombination av skriftlig och munt- 4 I den fortsatta framställningen avser yngre personer under 25 år, medan äldre refererar till personer över 40 år. 20

21 lig. En närmare analys av i vilken utsträckning brottsoffren har fått information visar inte på någon skillnad mellan polisområdena. Som framgår av tabell 5 uppger däremot betydligt fler inbrotts- och rånoffer än misshandelsoffer att de har fått information från polisen. Tabell 5. Brottsoffrens uppgifter om i vilken utsträckning de har fått information från polisen. Procent. Inbrott Misshandel Personrån Totalt (n=289) (n=176) (n=44) (n=509) Fått skriftlig information 57% 49% 59% 54% Fått muntlig information 46% 50% 68% 49% Fått någon information 70% 68% 84% 71% Förhållandevis många (19%) säger sig sakna information från polisen. Det gäller framför allt misshandelsoffer. Av de som fått information uppger 15 procent att de saknade ytterligare information, medan nästan 36 procent av de som inte fått information uppger att saknade information. Vidare visar resultaten att brottsoffer som fått information nästan är dubbelt så nöjda vad gäller mängden information som personer som uppger att de inte fått någon information. Förutom avsaknad av information uppger 18 procent att de saknade annat stöd från polisen. Sammantaget är cirka en fjärdedel av brottsoffren missnöjda med mängden information respektive med kvaliteten på information som de fått från polisen. Även i denna fråga visar resultaten på vissa skillnader mellan brottskategorierna. Som framgår av tabell 6 är betydligt fler i misshandelsoffer än inbrotts- och rånoffer missnöjda med mängden respektive kvaliteten på information från polisen. Tabell 6. Brottsoffrens uppfattning om mängden respektive kvaliteten på informationen från polisen. Procent. Inbrott Misshandel Personrån Totalt (n=289) (n=176) (n=44) (n=509) Missnöjda med: Mängden information 19% 36% 15% 25% Kvaliteten på informationen 19% 35% 10% 24% 21

22 På det stora hela är brottsoffren nöjda med polisen och med de enskilda poliser som de varit i kontakt med. Som framgår av tabell 7 beskriver exempelvis drygt hälften poliserna som hjälpsamma och sympatiska. En förhållandevis stor del uppfattar dock de enskilda poliserna som ointresserade. Det finns vissa skillnader mellan i första hand brottskategorierna, men även i viss mån mellan polisområdena. För det första är misshandelsoffer genomgående mer negativa till de enskilda poliser som de varit i kontakt med jämfört med rån- och inbrottsoffer. Exempelvis beskriver nio procent av misshandelsoffren, men endast två procent av rån- och inbrottsoffren, poliserna som tvära och bryska. Brottsoffer i PO3 är generellt sett nöjdare med de enskilda polisernas agerande. Drygt 70 procent beskriver poliserna som mycket hjälpsamma i PO3. Motsvarande värden är 53 procent i Göteborg stad, 50 procent i PO1 (exkl. Göteborg stad) och 57 procent i PO2. Tabell 7. Brottsoffrens uppfattning om de enskilda poliser som de varit i kontakt med till följd av det inträffade. Procent. Mycket Ganska Inte alls Hjälpsamma 55% 36% 9% Sympatiska 58% 37% 6% Rutinmässiga 49% 37% 14% Tvära/Bryska 4% 11% 85% Ointresserade 9% 18% 73% På en direkt fråga uppger 86 procent att de är nöjda med polisens bemötande och 76 procent att de är nöjda med polisens hantering av ärendet. Värt att notera är emellertid att endast cirka hälften (51%) av brottsoffren är nöjda med resultatet av polisens arbete. Både vad gäller polisens hantering av ärendet och polisens bemötandet utmärker sig misshandelsoffer. Dessa är betydligt mer kritiska till polisen jämfört med rån- och inbrottsoffer. Exempelvis är så många som vart fjärde misshandelsoffer missnöjd med polisens bemötande. Motsvarande andel är bland rånoffer nio procent och bland inbrottsoffer 18 procent. Det finns även skillnader mellan polisområdena i det att brottsoffer i PO3 är mest nöjda med polisens bemötande (90%) och resultatet av polisens arbete (57%). Motsvarande andel är i PO2 (som är det område där brottsoffren är minst nöjda) 79 respektive 44 procent. Uppfattningen om polisens hantering av ärendet varierar däremot inte mellan polisområdena. Tabell 8 visar att brottsoffren har stort förtroende för polisen. Det gäller framför allt äldre personer. Av dessa äldre än 45 år uppger 83 procent av personer äldre än 40 år att de har stort förtroende för polisen. Motsvarande andel är 67 procent för personer under 25 år. Förtroendet för polisen påverkas också av tillgång till information. De som fått information i någon form - skriftlig, muntlig eller en kombination av skriftlig och muntlig - har större förtroende för polisen jämfört med personer som inte fått någon information (83% jämfört med 62%). Förtroendet för polisen varierar också beroende på var personen är 22