Metod och design för miljöövervakning av naturvärden i kraftledningsgator

Transkript

1 1(34) Institutionen för ekologi Metod och design för miljöövervakning av naturvärden i kraftledningsgator Anders Glimskär, Merit Kindström, Assar Lundin Innehåll 1. Bakgrund och syfte Design av stickprovet Principer för urval Underlag för design Förslag till stickprovsdesign Flygbildstolkning Flygbilder som datakälla och inventeringsunderlag Markslagsindelning Gräsmarker med ängsartad vegetation Kartering av patrullstigen Utlägg och metodik för provytor Provytor i patrullstigen och andra gräsmarker Arter i småprovytor Innehåll och arbetsgång Exempel från metodtester Fyra exempelområden Slutsatser från metodtesterna Kostnadsuppskattning Förberedelser inför skarp inventering Referenser

2 1. Bakgrund och syfte Detta dokument beskriver ett förslag till rikstäckande miljöövervakning av naturvärden och vegetation i de kraftledningsgator som förvaltas av Svenska kraftnät. Ett viktigt underlag finns i form av den rikstäckande inventering av värdefulla kraftledningsgator, som Svenska kraftnät utför som underlag för bland annat anpassad skötsel. Ett långsiktigt miljöövervakningsprogram kan bli ett viktigt komplement som stärker och ökar användbarheten av den inventeringen över tiden. Miljöövervakningsprogrammet kan utformas så att det svarar mot flera olika syften: 1. Tidsserier för att noggrant beskriva förändringar i kvalitet och innehåll över tiden. 2. Referensdata för att kvalitetssäkra och värdera de artrika kraftledningsgatornas bidrag till landskapets naturvärden. 3. Underlag för jämförelser med andra miljöövervakningsprogram med liknande syfte och innehåll, till exempel i ängs- och betesmarker och vägkanter. 4. Underlag för att utvärdera effekter av region, skötsel och omgivande landskap på kraftledningsgatornas innehåll och naturvärden. 5. Referensdata för uppskalning och utvärdering av skötselexperiment eller andra detaljundersökningar. För detta behövs en standardiserad, väldefinierad och detaljerad metodik och ett representativt stickprov som tillräckligt stort och anpassat efter frågeställning och behov av indelningar. Metodiken bör tillämpas konsekvent över en längre tidsperiod för att ge bästa utdelning. Det ingår i förutsättningarna för projektet att de naturtyper som bedöms värdefulla är de som har ängsartad gräsmarksvegetation, som har artrik kärlväxtflora och som kan förväntas vara gynnsamma även för insekter och andra djur som är karaktäriska för sådana miljöer (t.ex. många fjärilar). Inom projektet har vi sammanställt underlag och gjort fältbesök på utvalda lokaler, som grund för att ta fram ett metodförslag och en design för att följa kvalitetsförändringar och i viss mån effekter av skötsel och andra miljöfaktorer på vegetationen i kraftledningsgator. Arbetet samordnas med regional miljöövervakning inom länsstyrelsernas gemensamma delprogram Gräsmarkernas gröna infrastruktur, som har ambitionen att följa alla typer av gräsmarker i landskapet, med en kombination av flygbildstolkning och fältinventering. 2

3 2. Design av stickprovet 2.1. Principer för urval För att de data man samlar in ska ha så hög kvalitet att man ska kunna påvisa förändringar i ett tidigt skede, och som beskriver kvaliteter och miljöeffekter i tillräcklig detalj, så är stickprovsmetodik ofta det mest kostnadseffektiva och flexibla arbetssättet. I detta fall innebär vårt förslag att man lägger ut ett stort antal provytor enligt strikta och väldokumenterade kriterier, där man kan samla in data för många variabler och arter med hög kvalitet, samtidigt som man relativt enkelt kan styra utlägget för att göra det så effektivt som möjligt. Genom att man har en begränsad grupp av specialiserade och välutbildade inventerare, som samordnas centralt, kan man få hög och jämn kvalitet över hela landet. Principen för urval av fältytor att inventera innebär att ett antal provytepunkter slumpas ut inom områden med förekomst av ängsartad gräsmarksvegetation, och i dessa registreras vegetationens struktur (täckning i träd- busk-, fält- och bottenskikt), artinnehåll av växter och eventuella synliga spår av skötselåtgärder och andra miljöfaktorer. Det är viktigt för stickprovets effektivitet att en så stor andel av fältinventeringen i provytor faktiskt hamnar i den avsedda typen av gräsmarker, och därför behövs en bra styrning av utlägget utifrån befintliga kartskikt och detaljerad flygbildstolkning i stickprovet av landskapsrutor. Ett tillräckligt stort stickprov i olika typer av miljöer kan också användas för att belysa regionala skillnader och samband mellan naturvärden och olika miljöfaktorer, som är svåra att undersöka i forskningsprojekt eller heltäckande inventeringar. Som jämförelse förutsätter ett forskningsprojekt normalt att man håller många faktorer konstanta för att kunna renodla de faktorer som är i fokus, och metodiken är normalt så tids- och arbetskrävande att man bara kan ha ett begränsat antal mätområden. Medan en heltäckande inventering av resursskäl måste vara översiktlig med förenklad metodik, kan man ha fler kvantitativa variabler i ett stickprov av provytor som ökar möjligheten att se förändringar i naturvärde och samband med skötsel och andra miljöfaktorer. Att stickprovet är representativt innebär att mätpunkterna (t.ex. provytorna eller flygbildstolkningspolygonerna) kan användas för att ge rättvisande mått på tillståndet i en hel region eller i hela landet, utan att man för den skull måste mäta överallt. Det är viktigt att välja en nivå som är realistisk att upprätthålla under lång tid, eftersom det ingår i förutsättningarna att miljöövervakningsdata blir alltmer värdefulla ju längre tidsserier man har. I enlighet med många andra nationella och regionala miljöövervakningsprogram föreslår vi att inventeringen görs i ett rullande omdrev, vilket innebär att urvalet av landskapsrutor slumpmässigt fördelas ut på en 3

4 flerårsperiod som tillsammans utgör hela stickprovet. Ett flerårigt inventeringsvarv innebär att man normalt gör analyser för hela sammanhängande perioden av ett antal påföljande år, men genom att använda glidande medelvärden kan man illustrera gradvisa förändringar som grafer med ett värde per år, där man dock har jämnat ut variationen mellan år Underlag för design I flera tidigare utvecklingsprojekt har vi testat skillnader mellan olika storlek på landskapsrutorna i stickprovet, och funnit att 3x3 km storlek verkar vara en bra kompromiss för många olika syften. En 1x1 km stor landskapsruta medför att många av de strukturer i landskapet man vill få med ofta inte påträffas i rutorna, eftersom de är mer sparsamt förekommande. De rutor som saknar förekomst av en struktur bidrar inte till stickprovet av den strukturen, även om man förstås ändå måste ta hänsyn till dem vid beräkningarna. Fördelen med en 3x3 km stor landskapsruta är också att man får en betydligt bättre bild av omgivningarna och landskapssammanhanget än i en mindre ruta, där avstånd med en radie 1-2 km ofta är ekologiskt viktiga. 5x5 km storlek ger tre gånger så stora arealer att kartera, men det bidrar troligen ändå bara marginellt till den statistiska styrkan, eftersom antalet träffar för de strukturer man vill ha med oftast inte ökar så mycket. Ur statistisk synvinkel är antalet rutor viktigast för den statistiska styrkan i framtida analyser, och inte mängden data inom varje ruta (t.ex. antalet provytor) (Ringvall m.fl. 2004; Glimskär m.fl. 2005). Som underlag för utlägget av landskapsrutor används Svenska kraftnäts kartskikt över kraftledningsgator i stamnätet. En viss andel av provytorna placeras i de mer intensivt skötta patrullstigarna, och som komplement och jämförelsematerial placeras även provytor i andra ytor med ängsartad gräsmarksvegetation. För att man ska få en bra representation av de mest intressanta vegetationstyperna, används flygbildstolkning i moderna och äldre flygbilder för att identifiera potentiellt värdefulla ytor med gräsmarksvegetation. De äldre flygbilderna används för att identifiera ytor med tidigare jordbruksdrift (åkermark, betes- eller slåttermark), eftersom många studier har visat att det har ett starkt samband med förekomst av artrik ängsartad vegetation även i dagens landskap. De underlag som behövs för att ta ställning till den lämpligaste designen är: 1. Antal landskapsrutor i det totala stickprovet av landskapsrutor där kraftledningsgator påträffas. 2. Underlag för att bedöma i hur stor andel av landskapsrutorna där värdefulla naturtyper kan finnas. 3. Behov av indelning i regioner och vegetationstyper. 4. Erfarenheter från styrkeanalyser som vilken stickprovsstorlek som behövs för att påvisa förändringar eller skillnader mellan områden. 4

5 Vår GIS-överläggsanalys i detta projekt visar att nittio av ett grundutlägg med drygt 600 landskapsrutor med 3x3 km storlek innehåller kraftledningsgator i stamnätet (Figur 1). Figur 1. Karta som illustrerar var det befintliga stickprovet av landskapsrutor sammanfaller med kraftledningsgator i stamnätet, på totalt 90 ställen. Slutsatsen är att ett utökat stickprov av rutor behövs för att få ett tillräckligt statistiskt underlag med tillräcklig detalj (Bild: Eva Grusell). Baserat på tidigare styrkeberäkningar för liknande miljöövervakning vid SLU är en tumregel att rutor med förekomst av den aktuella företeelsen, inom en relativt enhetlig region, är tillräckligt för att kunna uttala sig om många typer av skillnader och förändringar i vegetation och 5

6 markanvändning, ibland även för enskilda arter om de är tillräckligt vanligt förekommande. Tidigare utvärderingar har ofta föreslagit stickprovsstorlekar kring rutor för nationella miljöövervakningsprogram (Glimskär m.fl. 2005, Ringvall m.fl. 2004, jfr. även Ranneby m.fl och Fridman m.fl. 2014), men då har förutsättningarna gällt antingen variabla organismer (t.ex. fjärilar) eller ett urval med stor variation mellan olika naturtyper. Då vi har valt att begränsa inventeringen till ett mer enhetligt urval av naturtyper, ökar möjligheten att påvisa skillnader inom denna mer enhetliga grupp även i ett något mindre stickprov. I förberedelserna inför programperioden har vi för länsstyrelsernas miljöövervakning av gräsmarker inom Regional landskapsövervakning (Glimskär m.fl. 2014) tagit fram underlag för att variera tätheten av stickprovet av landskapsrutor på ett antal olika nivåer. Grunden är det grundutlägg med jämn täthet över hela landet som används av Svensk Fågeltaxering. Man kan alltså både förtäta, genom att ha dubbla eller fyrdubbla antalet landskapsrutor, eller minska genom att t.ex. halvera antalet (Figur 2). Syftet är att på ett flexibelt och tydligt sätt kunna anpassa omfattningen av inventeringen, men ändå bibehålla så god samordning som möjligt, exempelvis genom att samutnyttja flygbilder och göra karteringen i samma områden, vilket både sparar tid i flygbildstolkningen och möjliggör kombinerade analyser, med data från flera jämförbara inventeringar. Man kan också använda samma grupp av fältinventerare, för att minimera reskostnader och utbildningskostnader. Inventeringarna ställer likartade krav vad gäller inventerarnas artkunskap och fälterfarenhet, vilket gynnar alla inventeringar och bidrar till hög kvalitet på inventeringen. 6

7 Figur 2. Exempel på förtätat rututlägg som grund för riktad inventering. Detta exempel visar en fyrdubbling av tätheten jämfört med det som används av t.ex. Svensk fågeltaxering. Olika täthet (röda, gröna eller gula rutor i exemplet) kan användas i olika regioner och för olika naturtyper. Om vi antar att ungefär hälften av rutorna med ledningsgator har någon gräsmark med ängsartad vegetation, så får vi med en fyrdubbling av grundtätheten ett stickprov om totalt 360 rutor i hela landet, där ungefär 180 rutor kan ha gräsmarksvegetation som fältinventeras. Troligen ligger de flesta av dessa i Götaland och Svealand, medan tätheten av sådana områden i Norrland förmodligen är lägre. Dock finns stora arealer ledningsgator i stamnätet i norra Sverige, så möjligen blir underlaget för utvärdering ändå tillräckligt stort. Vi bedömer därför att en förtätning av stickprovet till fyra gånger det befintliga utlägget är en bra och effektiv kompromiss. Med den omfattningen innebär det att en indelning av Sverige i tre regioner skulle kunna vara realistisk (t.ex. södra, mellersta och norra Sverige). Med ett större stickprov kan man göra en mer detaljerad indelning, men då stiger förstås kostnaderna för flygbildstolkning och fältinventering i motsvarande grad. Våra erfarenheter visar att även omgivande landskap, med närhet till områden med pågående eller äldre jordbruksdrift, har ett tydligt samband med stor artrikedom. Därför är samordningen med annan gräsmarks- 7

8 övervakning för länsstyrelsernas regionala miljöövervakning (Glimskär m.fl. 2014) och för Trafikverkets vägkanter (Glimskär m.fl. 2015b) mycket angeläget. Genom att samordna inventeringen till gemensamma områden (landskapsrutor), får vi en mycket bra totalbild av gräsmarkernas gröna infrastruktur i landskapet (Figur 3). Eftersom vår utgångspunkt är att mätningarna så långt möjligt ska vara samlokaliserade med annan regional och nationell landskapsövervakning, finns stora möjligheter att samutnyttja flygbilder, utrustning och kompetens för sådan flygbildstolkning. Figur 3. a) Exempel på gräsmarker på jordbruksmark, i anlagd mark (rastrerad, vilket symboliserar fläckvis förekomst av gräsmarker i anlagd mark) samt i kanter mot brukad åkermark och vägar. Tätortsbebyggelse inte inkluderad Förslag till stickprovsdesign Detta är alltså våra slutsatser om designen av stickprovet inom detta projekt: Med en fyrdubbling av tätheten av det befintliga stickprovet av landskapsrutor och en urvalsram på 3x3 km (samma som för länsstyrelsernas gräsmarksövervakning) har vi goda förutsättningar för att få ett stickprov med god statistisk styrka. Från grundutlägget väljs de rutor ut som har kraftledningar i stamnätet. Inom dessa rutor avgränsas olika typer av mark i ledningsgatorna med samma markslagsindelning som för länen, och fältinventeringen styrs till avgränsade ytor med gräsmark och karterade patrullstigar inom äldre jordbrukslandskap. 8

9 Med lite större insats av flygbildstolkning skulle även den kunna bli en primär datakälla för att följa arealförändringar, vad gäller t.ex. träd- och busktäckning i gräsklädda marker, liksom förändringar i arealen skogsgator på olika typer av mark. En viktig förutsättning för att metodiken ska vara effektiv är att fältinventeringen kan styras noggrant till områden som kan ha gräsmarksvärden. Detta görs stegvis med en kombination av olika underlag: 1. Identifiering av de rutor i stickprovet som har ledningsgator i stamnätet (Figur 1). 2. Kartering av markslag (åkermark, betesmark m.m.) inom hela ledningsgatorna. 3. Avgränsning av äldre jordbrukslandskap i äldre flygbilder. 4. Kartering av skogsgatornas yttergränser. 5. Avgränsning av ängsartad gräsmark i skogsgatorna inom det äldre jordbrukslandskapet. 6. Kartering av patrullstigar i skogsgatorna (och/eller komplettering av befintligt linjeskikt). All denna information är viktig att ha med för att få så effektiv styrning av fältinventeringen som möjligt, samtidigt som underlaget för detta måste vara väldokumenterat och finnas heltäckande och med jämn kvalitet i stickprovet över hela landet. För att stickprovet ska fortsätta att vara representativt över tiden bör lägesuppgifterna i princip vara belagda med viss sekretess, så att inte stickprovet medvetet eller omedvetet behandlas annorlunda än andra likartade ytor. 3. Flygbildstolkning 3.1. Flygbilder som datakälla och inventeringsunderlag För att beskriva omgivningen och landskapssammanhanget har vi på SLU välutvecklade system för avancerad flygbildstolkning i stereo i infraröda flygbilder, som är framtagen i samarbete med forskargrupper inom naturgeografi och fjärranalys. Här används flygbildstolkningen både som ett hjälpmedel för att styra fältinventeringen till de intressanta naturtyperna och som ett dataunderlag för att beskriva arealer av naturtyper och rumsliga mönster i landskapet. Syftet med flygbildstolkning inom landskapsövervakning är generellt sett att samla in data om arealer och utbredning av naturtyper och deras kvaliteter, samt att bidra med underlag till att styra fältinventeringen. För kraftledningsgatornas del kan flygbildstolkningen till stor del integreras med den metodik som utvecklats inför länsstyrelsernas gemensamma gräsmarksövervakning 9

10 från och med år Det arbetsflöde vi föreslår för flygbildstolkningen för kraftledningsgator är följande: 1. Kartering av markslag i nutida infraröda flygbilder 2. Kartering av äldre jordbrukslandskap i äldre svartvita flygbilder 3. Kartering av ängsartad gräsmarksvegetation i skogsgatorna 4. Inom gräsmarksvegetationen görs kompletterande bedömning av variabler som markfuktighet, träd- och busktäckning 3.2. Markslagsindelning Ett underlag är den markslagsindelning (Tabell 1) som från 2014 används inom de regionala miljöövervakningsprogrammen för gräsmarker, myrar och småbiotoper (Regional landskapsövervakning; se t.ex. Glimskär m.fl. 2014). Indelningen är utformad för att vara jämförbar med befintliga ägoslag och markanvändningstyper i Sverige (SCB 1981, 2013), samtidigt som den ska vara funktionell och kunna ge god kvalitet för både flygbildstolkning och fältinventering. Denna indelning är en utveckling av den markslagsindelning som användes som grund för länsstyrelsernas småbiotopsinventering för åren (Andersson & Glimskär 2013). Enligt denna markslagsindelning utgörs de röjda skogsgatorna normalt av markslaget Annan mark präglad av mänsklig störning eller markanvändning, eftersom det i huvudsak är Svenska kraftnäts röjning av vedväxter som håller marken öppen. Annan mark i ledningsgatorna kan ha annat markslag (t.ex. åkermark eller betesmark), eller utgöras av öppen semiakvatisk mark (t.ex. myrar eller strandängar). Inom kraftledningsgatorna i stickprovets landskapsrutor kartläggs de nutida markslagen (Tabell 1) med hjälp av infraröda flygbilder. Att markslagen karteras även i kraftledningsgator som inte fältinventeras gör att vi bättre kan sätta in de riktade inventeringarna i sitt sammanhang och fånga in marker som tillkommer när t.ex. jordbruksmark tas ur drift och övergår till att skötas enbart genom röjning i skogsgator. En sådan kartering har till stor del karaktären av en engångsåtgärd, och kommande inventeringstillfällen behövs normalt endast mindre justeringar. 10

11 Tabell 1. Indelning av markslag i huvudtyper och undertyper. 1. Naturmark med skog och/eller skogsbruk 2. Terrester naturmark utom skog 3. Semiakvatisk 4. Terrester naturmark utom seminaturlig skog fodermark 5. Åkermark 6. Anlagd och tidigare mark utom åkermark åkermark 7. Akvatisk yta 1. Terrester mark med tydliga spår av skogsbruk 2. Terrester mark med skog utan tydliga spår av skogsbruk 3. Terrester mark med skog av igenväxningskaraktär 4. Semiakvatisk mark med tydliga spår av skogsbruk 5. Semiakvatisk mark med skog utan tydliga spår av skogsbruk 6. Semiakvatisk mark med skog av igenväxningskaraktär 1. Naturlig block- och hällmark 2. Annan mark präglad av hårt klimat och/eller naturlig störning 3. Annan mark präglad av mänsklig störning eller markanvändning 1. Torvbildande mark (myr) utom stränder 2. Torvbildande mark (myr) vid stränder 3. Icke-torvbildande mark utom stränder 4. Icke-torvbildande mark vid stränder 1. Hävdad betes- och slåttermark 2. Ohävdad betes- och slåttermark 3. Betespräglad block- och hällmark 1. Åkermark med åkerbruk/vall 2. Åkermark med permanent bete/slåtter 3. Obrukad åkermark 4. Tidigare åkermark med permanent bete/slåtter 5. Obrukad tidigare åkermark 1. Transportområde 2. Bebyggelseområde 3. Jordbruksområde 4. Industriområde 5. Rekreationsområde 1. Akvatisk yta utom myrmosaik 2. Akvatisk yta i myrmosaik 3.3. Gräsmarker med ängsartad vegetation För att miljöövervakningen av artrika gräsmiljöer i kraftledningsgator ska bli effektiv, så är det viktigt att fältinventeringen effektivt kan styras till de ytor som har sådan vegetation. Fokus för det här projektet är därför de skogsgator som sköts av Svenska kraftnät (Svenska kraftnät 2012) och de partier inom skogsgatorna som har ängsartad gräsmarksvegetation. Det innebär normalt att de har en historia i ett äldre jordbrukslandskap och sin regelbundet återkommande dynamik som ett resultat av röjning. Enligt vårt förslag i denna rapport är det i första hand i den ängsartade gräsmarksvegetationen och patrullstigarna inom skogsgatorna som fältinventering och en mer detaljerad flygbildstolkning görs. Framför allt är det näringsfattiga torrängar, friskängar och fuktängar med hävdgynnad ängsvegetation som Svenska kraftnät lyfter fram som mest värdefulla i sin inventeringsmetodik. Markfuktighet och stenbundenhet påverkar skötselbehoven och förändringen av vegetationen och naturvärdena över tiden. Torra gräsmarker och hällmarkstorrängar växer igen mycket långsamt, och värdena kan stå kvar under lång tid. Fuktiga och blöta marker växer dock igen snabbt, om inte skötseln eller annan störning har stark påverkan på vegetationen (jfr. Grusell & Miliander 2011). Erfarenheterna från Svenska kraftnäts inventeringar är att pågående eller tidigare jordbruksdrift är ett viktigt tecken på att det finns artrik, ängsartad gräs- 11

12 marksvegetation inom ett område. Det stämmer väl överens med tidigare utvecklingsarbete på SLU, där vi har använt äldre flygbilder från Lantmäteriet för att urskilja marker med jordbrukshistoria och sett att detta ger tydliga spår i vegetationen. Figur 4. Exempel på de yttre gränserna av ett äldre odlingslandskap, som bland annat kan användas för att välja ut ytor som kan innehålla intressanta gräsmarker. Grusell & Miliander (2011) lyfter också fram ljunghedar som en värdefull naturtyp, men syftar då främst på kulturpåverkade ljunghedar i södra och sydvästra Sverige, som är präglade av bland annat bete och bränning och har stort inslag av hävdgynnade växtarter. Däremot är det sällan som hedartad vegetation i skogslandskapet har utpräglade ljunghedsvärden. Vi väljer därför att fokusera fältinventeringen på den ängsartade gräsmarksvegetationen, för att undvika gränsdragningsproblem mot i sammanhanget mer ointressant skogsmarksvegetation. Till det kommer också småmiljöer som småvatten, bäckar och hällmarker (Grusell & Miliander 2011(. Vi tror att sådana naturtyper är mycket viktiga för mångfalden, men eftersom de är mer sparsamt förekommande eller finns i småskaliga mosaiker, så tror vi att det behövs en något annorlunda metodik för att fånga in dem med tillräckligt hög kvalitet, exempelvis genom kartering av småmiljöer i fält (jämför Andersson & Glimskär 2013; Glimskär m.fl. 2015a). Skogsgatorna delas in ytterligare med avseende på markfuktighet och träd- /busktäckning. Här styr behoven från fält vilka avgränsningskriterier som 12

13 ska gälla. Med flygbildstolkningen styr man fältinventeringen till markytor med gräsrikt fältskikt (ej typiska skogsgräs) i en tidpunkt i röjningscykeln som möjliggör ett provyteutlägg. För att urvalsmetodiken ska bli effektiv föreslår vi att förekomst av jordbruksdrift i flygbilder från och 60-talet används som ett viktigt urvalskriterium vid avgränsning av de områden som ska ingå (Figur 4). Det är särskilt viktigt för att skilja ut sådana ytor som domineras av arter som kan ha likartat utseende i flygbild, men som inte har ängsartad vegetation. Exempel är örnbräken, piprör och tät förekomst av kruståtel Kartering av patrullstigen Utifrån erfarenheterna i Svenska kraftnäts hittillsvarande arbete med kunskapssammanställning, inventering och skötselförsök (Grusell & Miliander 2004, 2011; Svensson 2010a, b), är det tydligt att patrullstigen är mycket viktig för att öppenmarksvärdena ska kunna bibehållas över längre tid, eftersom röjningen där sker oftare och är mer intensiv. För att vi ska kunna fältinventera patrullstigarna med bra kvalitet, behöver vi kunna kartera dem med stor noggrannhet. Helst av allt skulle man utgå ifrån ett färdigt digitalt kartskikt, där de skötta patrullstigarna är tydligt utmarkerade som linjeobjekt. I frånvaron av ett sådant kartskikt, så kan vi göra egen kartering av troliga patrullstigar i flygbilder, eventuellt kompletterat med viss justering eller nykartering i fält. Det medför dock en risk att vi behöver flytta mätpunkterna (provytorna) om läget av den patrullstig som faktiskt sköts är annorlunda än den som karterades i flygbilder, och det är också svårt att utvärdera om urvalet faktiskt motsvarar de avsedda patrullstigarna eller inte. Detta är en fråga som behöver lösas i dialog med Svenska kraftnät. 4. Utlägg och metodik för provytor 4.1. Provytor i patrullstigen och andra gräsmarker Inom varje område läggs ett antal provytor i patrullstigen och i omgivande ängsartad gräsmarksvegetation, där vegetation och artinnehåll av växter beskrivs, med samma metodik som inom t.ex. regional miljöövervakning av gräsmarker. Täckning av artgrupper i träd, buskar, fält- och bottenskikt Förekomst av växtarter i provytor och frekvens i småprovytor Miljövariabler som beskriver solexponering, röjningspåverkan, markstörning m.m. Markfaktorer som fuktighet och blockighet 13

14 Cirkelytor har fördelen att man endast behöver ha en enda koordinat för att lokalisera ytan. Vi föreslår att man använder flera, relativt små provytor för att få bra representativitet och stort stickprov i mosaikartade marker. Alternativet är att ha färre stora provytor, som ger sämre statistisk styrka men bättre jämförbarhet med vissa rikstäckande miljöövervakningsprogram. För jämförbarheten med den planerade miljöövervakningen i vägkanter (Glimskär 2015b) skulle mindre provytor vara mer lämpliga, och de rektangulära provytor som föreslås för vägkanter är mycket lämpliga även för patrullstigarna. Troligen kommer även länsstyrelsernas gräsmarksövervakning (Glimskär m.fl. 2014) att gynnas av att ha fler små provytor, för att kunna ha fler provytor och därmed bättre representation av fler gräsmarkstyper. Om man mer noggrant vill beskriva träd- och buskskiktet så kan större provytor ge en bättre representation av hur träd- och buskskiktet som helhet ser ut, eftersom annars värdena för en enskild yta kan påverkas mycket av ett enstaka större träd. Om man i första hand är intresserad av markvegetationen och den dessutom är mycket mosaikartad, så kan mindre provytor ge en bättre representation av varje enskild yta. Ett bra alternativ kan vara att täckningen av träd och buskar beskrivs genom detaljerad flygbildstolkning i en större cirkelyta. På det sättet får man med även träd och buskar i omgivningen, som kan ha tydlig påverkan på markvegetationen i den mindre ytan. Det kan bidra till att snabba upp fältinventeringen men samtidigt ge god jämförbarhet med andra inventeringar som har större provytor. Eftersom patrullstigar är smala, linjära objekt, så är cirkulära provytor mindre lämpliga. Vi föreslår därför att man använder rektangulära provytor med 10 m längd (i patrullstigens längdriktning) och med samma bredd som det skötta området kring patrullstigen. Liknande metodik används i linjekorsningsinventeringen inom det nationella miljöövervakningsprogrammet NILS (Sjödin 2013) och skulle även vara lämplig i övervakning av vägkanter och åkerkanter för Trafikverkets och länsstyrelsernas behov av gräsmarksövervakning. Sådana rektangulära provytor skulle normalt ha en area av ungefär 30 m 2, och för att resultaten ska bli jämförbara bör cirkelprovytor också vara av ungefär den storleken (Figur 5). 14

15 Figur 5. Form och storlek på fältprovytor i. patrullstigar och i andra gräsmarksytor i kraftledningsgator. Figur 6. En GPS-punkt tas vid ett hörn i den rektangulära provytan i patrullstigen. En koordinat tas fram från flygbildstolkningen, och vid samma position i stigens längdriktning placerar därefter fältinventeraren ut en punkt i kanten av patrullstigen. Detta medför att man får samma princip för utlägg av småprovytor som i vägkanter (Glimskär m.fl. 2015b), och hela patrullstigens bredd blir representerad i de insamlade data Arter i småprovytor Som komplement lägger vi till ett antal småprovytor med radien 0,25 m 2, vilket är en etablerad metodik i andra miljöövervakningsprogram (Figur 5 och 6). Genom att man registrerar artförekomst i de småprovytorna får man ett mycket väldefinierat och lättanalyserat mått på de vanligare växtarternas mängd. Tillsammans med att man även registrerar arternas förekomst i hela den större provytan ger det en nyanserad bild av den totala artförekomsten, även de mer sparsamt förekommande. Med sådana småprovytor får man också god jämförbarhet med andra miljöövervakningsprogram 15

16 (Glimskär 2014; Sjödin 2014) och med uppföljningen av naturvärden och bevarandestatus av gräsmarker i skyddade områden (Haglund & Vik 2010). Antalet småprovytor är också en kompromiss. I tidigare gräsmarksövervakning, exempelvis i länsstyrelsernas uppdrag för betesmark och gräsklädd åkermark, har nio småprovytor använts, liksom i Jordbruksverkets uppföljning av ängs- och betesmarksobjekt och i metodtesterna i detta projekt. Våra erfarenheter är dock att nio småprovytor är tidskrävande, och att ett mindre antal småprovytor ofta ger en nästan lika god bild av vegetationen. I de provytor där vi har gjort metodtester i detta projekt verkar fem provytor ge en godtagbar bild av artinnehållet i cirkelytan, som inte skiljer sig särskilt mycket från att ha alla nio (Figur 8, 12, 16 och 20). I den gamla stigen vid Lydinge, där även en totalinventering gjordes av arter längs hela 10 m-sträckan, tillkom bara 4 ytterligare arter utöver de 27 som hade påträffats i de fem småprovytorna (Figur 24). Vår slutsats är att fem småprovytor är tillräckligt för att få en bra beskrivning av artsammansättningen, med ett bra mängdmått för många av de lite vanligare arterna. Vi föreslår också, baserat på 2014 års fälterfarenheter, att man även registrerar förekomst av arterma i hela den större ytan. Totalt sett får man då både ett kvantitativt mått för de vanligare arterna (frekvens i småprovytorna) och bättre data för arter som finns lite mer sparsamt i provytorna. När man har gjort registreringar i de fem småprovytorna går det oftast snabbt och enkelt att komplettera med arter i den stora provytan Innehåll och arbetsgång Sammanfattningsvis är vårt förslag för provyteinventeringen alltså: Mindre provytor med fokus på arter i fält- och bottenskiktet, förslagsvis rektangulära provytor med 10 m längd i patrullstigen och cirkelytor med 3 m radie i övriga gräsmarksytor (Figur 5). Täckningsbedömning av träd- och buskskikt görs i flygbilder i en större yta kring provytepunkten, förslagsvis med 10 m radie. I flygbilden har man bättre överblick över ytan i mosaikartade områden och i områden med tätt träd- och buskskikt. En grupp av fem småprovytor läggs ut med jämna avstånd i en diagonal, i både rektangulära provytor och cirkelprovytor (Figur 5 och 6). Ambitionen bör vara att en lokal i genomsnitt inte tar mer än en timme för en person, inklusive gångsträcka och positionering, och i kraftledningsgator kan en lokal möjligtvis ha ett kluster av mindre provytor (varav t.ex. en i patrullstig och en eller flera i omkringliggande gräsmark). Det förutsätter att läget kan styras effektivt utifrån flygbilderna, och våra erfarenheter är att 16

17 det kan fungera bra. Provytorna får dock inte vara för stora, om tidsåtgången ska kunna hållas nere med bibehållen kvalitet. Det beror på möjligheten att få överblick, på söktiden för att hitta alla förekommande arter och på hanterandet av den mosaikartade variationen. Arbetsgången för fältinventeraren vid provyteinventeringen blir alltså: 1. Uppsök punkten för provytans förutbestämda GPS-koordinat. Markera centrumpunkten i cirkelprovytan och sätt en markering i vardera hörnet av den rektangulära provytan. 2. Bedöm täckning av träd- och buskskikt och markvegetation i provytan. Miljövariabler som markfuktighet och synliga spår av röjning eller markstörning registreras också. 3. Dra ut ett band längs med provytans diagonal. På bandet finns markerat positionen för de fem småprovytorna. 4. Vid varje provytepunkt registreras förekomst av arter i småprovytorna enligt förutbestämd lista. Komplettera med tillkommande arter i hela provytan. För att datainsamlingen ska bli effektiv bör en inventerare på egen hand registrera en provyta, men det finns många skäl till att två personer ändå ska samarbeta i fältinventeringen, bland annat säkerhetsskäl. Vi föreslår därför att de två inventerarna delar upp provytorna inom en landskapsruta mellan sig. Då kan de samordna arbetet och resorna och har kontinuerlig kontakt med varandra, utan att de i onödan ska behöva vänta in varandra eller att det ska behövas komplicerade rutiner för arbetsfördelning. I Svenska kraftnäts manual för fältinventering lyfts även småmiljöer som hällmarker fram. För sådana naturtyper har vi i ett annat projekt tagit fram ett förslag till metodik som skulle kunna användas även i kraftledningsgator, och förslaget beskriver hur en inventering av bland annat hällmarkstorrängar skulle kunna utföras i denna typ av gräsmarksinriktad stickprov av landskapsrutor (Glimskär m.fl. 2015a). Detta är ytterligare en möjlighet till samordning av olika inventeringar, som skulle kunna ge god kostnadseffektivitet och jämförbarhet mellan data för naturtyper med liknande naturvärden och likartat artinnehåll. 5. Exempel från metodtester 2014 För att belysa dessa frågor har vi valt ut ett antal kraftledningsgator med potentiellt värdefull gräsmarksvegetation, men som i övrigt skiljer sig i karaktär och har varierande grad av påverkan från tidigare jordbruksdrift. Ambitionen var att fånga in en stor del av variationen i olika typer av marker och olika regioner. Under augusti månad 2014 genomfördes fälttester, där de lokaler i Syd- och Mellansverige som hade flygbildstolkats också besöktes i fält. I fem av dessa områden har detaljerade fältdata samlats in, 17

18 som stöd för utvärderingen, men också för att ytterligare illustrera hur resultat från en löpande miljöövervakning kan se ut. Täckningsbedömningarna gjordes i detta fall i cirkelytor med 10 m radie, vilket motsvarar ytor som hittills har används inom t.ex. den regionala gräsmarksövervakningen (Glimskär 2014). Vi har besökt både sådana lokaler som i Svenska kraftnäts inventeringar har markerats som särskilt värdefulla, och andra näraliggande områden, för jämförelsens skull. Eftersom historisk användning som jordbruksmark i flera undersökningar har visat sig vara betydelsefullt för om det finns artrik ängsartad vegetation eller inte, så har vi besökt både sådana lokaler som har tidigare har varit jordbruksmark och sådana som inte har det. Totalt besöktes åtta olika kraftledningsgator, i Uppland, Västmanland, Västergötland och Närke. Där ingick även två lokaler där Svenska kraftnät i samarbete med CBM har specialstudier av skötseleffekter i ängsartad vegetation: Lydinge och Jälla. Här nedan presenteras mer utförliga resultat från cirkelprovytor på fyra av lokalerna, och en patrullstig Fyra exempelområden Svanberga Provytan vid Svanberga utanför Norrtälje har tydlig prägel av tidigare jordbruksdrift, med stort inslag av örter, gräs och graminidförna, men liten mängd mossor och inga ris. Bland vedväxterna finns hassel, vilket också är typiskt för ängsartad, jordbrukspräglade områden. (Figur 7). Den har hög artrikedom av växter och domineras av arter typiska för ängsartad, hävdgynnad gräsmarksvegetation (Figur 8). Figur 7. Markvegetation och vedväxter (% täckning) i provytan vid Svanberga. 18

19 Figur 8. Artförekomst i nio resp. fem småprovytor vid Svanberga. Figur 9. Fältfotografi över området kring provytan vid Svanberga. 19

20 De äldre flygbilderna visar att området där provytan ligger tidigare vad delvis öppen betespåverkad mark (Figur 10). En del av ytan hade relativt hög trädtäckning, men träden var relativt bredkroniga och trädskiktet luckigt. Det tyder på att området med stor sannolikhet var trädklädd betesmark. I den nya flygbilden, där de stora träden har röjts bort, syns inga markanta skillnader i markvegetationen som tyder på att den tidigare trädklädda ytan skulle ha märkbart annorlunda karaktär. Man måste alltså vara uppmärksam på sådan mark med tätt trädskikt som ändå kan ha tydlig jordbruksprägel, i synnerhet om den som här ligger i nära anslutning till mer öppen mark. En viss risk för att sådan mark missas finns dock. Figur 10. Flygbilder över provytan vid Svanberga, från 1960 och Lindesberg Ledningsgatan i Lindesberg i Bergslagen är det tydligaste exemplet på en yta med skogsartad artsammansättning i markvegetationen, där skogs- och hedväxter (inklusive lingon, ljung och andra ris) dominerar helt (Figur 11), och artantalet i markvegetationen är också lågt, som förväntat för skogsartad vegetation. Alla arter i småprovytorna, t.ex. kruståtel, väggmossa och piprör (Figur 12) är sådana som ofta också finns på t.ex. hyggen och inne i skogen. 20

21 Figur 11. Markvegetation och vedväxter (% täckning) i provytan vid Lindesberg. Figur 12. Artförekomst i nio resp. fem småprovytor vid Lindesberg. 21

22 Figur 13. Fältfotografi över området kring provytan vid Lindesberg. I flygbilden har området där provytan ligger rödaktig färg, vilket tyder på mycket klorofyll och synbarligen frodig vegetation (Figur 14). Att denna färg kommer av örnbräken visas bland annat av att vegetationen i området som helhet är mosaikartad, med mycket inslag av magrare risvegetation i omgivningen. Figur 14. Flygbild över provytan vid Lindesberg, från

23 Flygsfors I provytan vid Flygsfors i Småland dominerar ris och örnbräken, men det finns ändå inslag av ängsväxter, vilket i viss mån kan bero på att ytan ingår i en beteshage, men i övrigt är det arter som är typiska för skogsmark och hedar (Figur 15-17). Det är alltså ett exempel på att beteshävd kan öka inslaget av ängsväxter, även om ytan som helhet är av hedkaraktär. I området finns också enar, som är typiska för lite magrare mark, men just i den inventerade cirkelprovytan var de enda vedväxterna några mindre björkar (Figur 15). Figur 15. Markvegetation och vedväxter (% täckning) i provytan vid Flygsfors. 23

24 Figur 16. Artförekomst i nio resp. fem småprovytor vid Flygsfors. Ytan har alltså mycket stort inslag av hed-.och skogsväxter som lingon, kruståtel, ljung, väggmossa och örnbräken, men i mindre mängd finns också svartkämpar, gråfibbla och teveronika, som är tydliga tecken på viss jordbrukspåverkan och ängsartade inslag i vegetationen. 24

25 Figur 17. Fältfotografi över området kring provytan vid Flygsfors. Även i den moderna flygbilden syns tydligt att vegetationen har mycket inslag av ris (grå/blå-aktig färg i IR-bilder; Figur 18). Förekomsten av aktuell betesdrift går dock att urskilja, och gör att man bör vara uppmärksam på att den potentiellt har inslag av ängsartad vegetation, trots att den som helhet är relativt hedartad. Figur 18. Flygbild över provytan vid Flygsfors, från Lydinge Slutligen är den södra ytan vid Lydinge ett intressant exempel, eftersom den ansluter till en patrullstig, även om provytan som helhet inte har så tydlig ängskaraktär. Ytan har mycket bredbladiga gräs, men också mycket 25

26 mossor, vilket till stor del beror på att det finns mosstäckta block på ytan (Figur 19 och 21). Småprovytorna har en blandning av växter från frodig gräsmark (ängsgröe, hundäxing, kvickrot) och från magrare skogsmark (väggmossa, piprör, örnbräken) (Figur 20). Figur 19. Markvegetation och vedväxter (% täckning) i provytan vid Lydinge. Figur 20. Artförekomst i nio resp. fem småprovytor vid Lydinge. 26

27 Figur 21. Fältfotografi över provytan vid Lydinge. Den äldre flygbilden från den södra provytan vid Lydinge indikerar också relativt öppen, gles skog som ligger i anslutning till mer öppen jordbruksmark (Figur 22). Dock påverkar det artinnehållet att det just kring ytan och i omgivningen till stigen finns flera stora block och buskar, där ängsvegetation har svårare att trivas. Man måste alltså vara medveten om att denna småskaliga variation också påverkar resultaten för den enskilda provytan. Figur 22. Flygbilder över provytan vid Lydinge, från 1945 och Stigen vid Lydinge Om man slutligen tittar på stigen (troligen rester av en gammal brukningsväg) som går rakt igenom provytan vid Lydinge, så har den en helt annan artsammansättning än provytan som helhet, med ett stort antal utpräglade ängsväxter. För att underlätta jämförelsen med de fem småprovytorna i patrullstigen har ett urval av de fem mest centralt belägna småprovytorna gjorts även för cirkelprovytan (Figur 20 och 23). Det visar tydligt hur stor variation det kan vara inom ett begränsat område, och att en stig med 27

28 längre skötselkontinuitet kan bidra mycket till att gynna ängsvegetationen. De övriga resultaten visar dock att ängsvegetation kan finnas även utanför stigen, om än ibland mindre renodlat och i mindre mängd. Figur 23. Artförekomst i fem småprovytor och totalt längs en 10 m-sträcka (fyra tillkommande arter) i patrullstigen vid södra provytan vid Lydinge. Stigen sträcker sig från provytecentrum och uppåt till höger i flygbilden (Figur 22), och försvinner därefter in bland de relativt nyetablerade buskarna och kvarlämnat röjningsris (se även Figur 24). Det är alltså inte säkert att den skulle kunna identifieras som patrullstig i flygbilden i en skarp inventering. Den indikerar i alla fall hur de ängsartade ytorna kan vara spridda över ytan, inom den relativt småskaliga mosaiken. 28

29 Figur 24. Fältfotografi över patrullstig med fem småprovytor vid södra provytan vid Lydinge Slutsatser från metodtesterna Erfarenheten från testerna är att överensstämmelsen mellan flygbildstolkning och gräsmarksvegetation i fält är god. Det verkar finnas ett tydligt samband mellan markanvändningshistorik och vegetationens sammansättning, men man måste vara medveten om att det finns övergångar mellan olika typer, både på grund av att miljön är mosaikartad och att det sker en gradvis förändring (ekologisk succession) i artsammansättning när markanvändningen förändras. Vissa arter kan i vissa fall ställa till problem, exempelvis där örnbräken kan vara dominerande, men med återkommande kalibrering kan sådana problem relativt enkelt övervinnas. Den metodik vi redan tidigare har använt för att avgränsa äldre jordbrukslandskap verkar ge urval som stämmer mycket väl med Svenska kraftnäts hittillsvarande urvalskriterier. Tidigare skogsbeten med relativt tätt trädskikt kan riskera att missas, men att få ett hundraprocentigt komplett urval av ängsartade miljöer är troligen alltför svårt och kostsamt. Flygbildstolkningen och fälttesterna inom årets utvecklingsprojekt har bekräftat att äldre flygbilder är ett mycket användbart och effektivt stöd för att välja ut sådana potentiellt värdefulla ytor. Arter som förekommer i ängsvegetation kan i viss mån finnas på andra ytor, men oftast bara i mindre mängd. Vi kan inte förvänta oss att finna samtliga sådana potentiellt värdefulla ytor, eftersom marginalkostnaden för att få bra säkerhet för ängsartad vegetation i t.ex. äldre eller igenväxande skogsbeten kan vara 29

30 hög. Det är dock en risk man måste ta, för att kostnaderna ska bli realistiska. Vi har också sett tydliga exempel på hur viktiga patrullstigarna kan vara för den ängsartade gräsmarksvegetationen. I vissa fall har patrullstigen inte varit så tydligt avsatt och välskött som man kanske kunde ha hoppats, men vi är övertygade om att riktlinjerna för patrullstigarnas skötsel kommer att genomföras alltmer konsekvent framöver. Våra fältbesök visar också att patrullstigen ibland kan vara tydlig både i flygbild och i fält, men ofta är det när den används (eller nyligen har använts) även för andra syften, t.ex. som brukningsväg eller för boende i närområdet. I de fall en patrullstig har kunnat karterats i flygbild har den normalt kunnat återfinnas med stor säkerhet i fält. Vi är dock inte alltid säkra på om det är den stigen som faktiskt använts som patrullstig eller om man där uttalat har tillämpat skötselföreskrifterna för patrullstigar. Tydliga och välskötta patrullstigar går bra att se i flygbild, men ett kartskikt med patrullstigen inritad skulle underlätta, eftersom vi då kan vara säkra på att lägga provytorna på de ställen där skötseln kommer att vara anpassad för patrullstigen. Frågan om hur vi ska göra där patrullstigen är väldigt otydlig behöver diskuteras ytterligare. De fem småprovytorna verkar ge en mycket bra bild av vegetationens sammansättning, i kombination med att förekomst av alla växtarter på listan också registreras i provytan som helhet. Om småprovytorna inventeras först, så är den kompletteringen snabb och enkel att utföra, och den tillför mycket värdefulla resultat, i synnerhet för de lite mer sparsamt förekommande arterna. Med en sådan metodik tror vi att så många som nio småprovytor inte behövs, utan det är mest tids- och kostnadseffektivt att begränsa sig till fem, för att istället kunna hinna fler provytor totalt. En del detaljer om fältinventeringens innehåll kan behöva klargöras ytterligare innan en skarp inventering påbörjas, i samråd med Svenska kraftnät. För kraftledningsgatorna är tidpunkten för inventeringen i förhållande till röjningen i ledningsgatorna den kanske viktigaste frågan att diskutera vidare, eftersom röjningsåtgärderna påverkar utseendet påtagligt i olika faser under röjningscykeln (Svenska kraftnät 2012), och både flygbildsinventeringen och fältinventeringen påverkas av detta, hur mycket av markytan man ser, hur lätt det är att ta sig fram (täta buskage och slyområden, kvarliggande röjningsmaterial m.m.). Vilket inventeringsintervall man väljer, påverkar också i sig de årliga kostnaderna: Kanske bör inventeringen styras av röjningsintervallet, t.ex. andra eller tredje året efter röjning röjningsmaterialet är borttaget, och det är fortfarande lätt att ta sig fram och att hitta provytepunkterna. Kanske 30

31 bör man ta hänsyn till att röjningsintervallet är längre i delar av norra Sverige. Både vanliga och mer sällsynt förekommande arter är viktiga för att beskriva miljön och naturvärdena, så därför bör listan av arter som ingår i inventeringen vara ganska lång. Men för att kvaliteten hos inventeringen ska bli tillräcklig måste vi vara säkra på att alla personer som deltar i inventeringen har en rimlig chans att lära sig arterna, även små exemplar som inte blommar, som är vissnade eller avklippta. Förslaget till artlista bör överensstämma med befintlig metodik (Grusell & Miliander 2011) och befintliga inventeringsresultat från kraftledningsgator (Svensson 2010a, b), så att vi inte missar växtarter som har visat sig vara intressanta. 6. Kostnadsuppskattning Enligt våra överläggsanalyser finns kraftledningar i stamnätet i 90 rutor i det befintliga nationella stickprovet (Figur 1, ovan). Vi tror dock att det behövs betydligt fler för att få god statistisk styrka i framtida analyser, i synnerhet som förmodligen inte alla kraftledningsgator i rutorna innehåller gräsmarker med ängsartad vegetation. Vi föreslår därför preliminärt att grundtätheten för stickprovet av landskapsrutor fyrdubblas, så att medelavståndet mellan grundutlägget av rutor blir 12,5 km istället för 25 km. Därmed skulle vi få uppskattningsvis omkring 360 rutor med kraftledningsgator. Om vi antar att hälften av dem (180 rutor) innehåller någon gräsmarksvegetation med ängsartad vegetation, blir det alltså 30 per år i ett sexårigt omdrev, 22 i ett åttaårigt, o.s.v. Hur många som faktiskt kommer att fältbesökas beror på hur många av dessa som har ytor med ängsartad gräsmarksvegetation, och detta kommer förstås att variera över landet och mellan rutor. Om man väljer ett längre, åttaårigt omdrev, har man möjlighet att istället lägga ut fler provytor och därmed får ett större underlag och täcka in mer av variationen i varje område. Kostnaden beror också på hur stor insats som görs inom varje provyta (se ovan). Vi uppskattar att arbetet med flygbildstolkningen i genomsnitt motsvarar en fjärdedels effektiv arbetsdag per ruta, och att fältinventeringen normalt bör innefatta mellan 2 och 4 gräsmarksprovytor av vardera typ (patrullstig resp. omgivande gräsmark) i varje ruta, beroende på hur mycket gräsmark och hur stor variation som finns inom rutans ledningsgator. I rutor med stora gräsmarksarealer kan det vara betydligt fler, kanske uppemot 6-7, men sådana rutor är troligen relativt ovanliga totalt sett, och det finns också rutor med mycket liten areal och därför kanske bara någon enstaka provyta. I sådana rutor är därför samordning med andra gräsmarksinventeringar angelägen, för att hålla nere resekostnaderna. 31

32 Beroende vilken ambitionsnivå som används för provyteinventeringen (t.ex. en betydligt förenklad beskrivning av träd- och buskskiktet) bör provytor alltså helst läggas i såväl patrullstigen som i omgivande gräsmark. Här räknar vi på en realistisk total ambitionsnivå, och sedan kan fördelningen mellan olika moment justeras beroende hur man vill prioritera. Om vi räknar på i genomsnitt 5-6 provytor per ruta skulle detta innebära ca. 150 provytor detaljinventerade provytor per år och ett totalt stickprov om ca. 900 provytor över ett sexårigt inventeringsvarv (och ca över ett åttaårigt), beroende på hur omfattande metodiken per provyta är och hur många provytor som läggs i vardera patrullstig och övrig gräsmark. Till det kan komma ett antal provytepunkter som hamnar i buskmark och som därför inte detaljinventeras. Exakt hur den fördelningen ska göras behöver utredas vidare. Totalt kan kostnaden uppskattas till kr per år för flygbildstolkning och GIS-bearbetning, kr för själva fältinventeringen, och kr för administration, datahantering och databearbetning, sammanlagt 320 tkr per år. 7. Förberedelser inför skarp inventering Vissa förberedelser behövs inför uppstarten av ett löpande program, som exempelvis inköp av viss utrustning. Andra utvecklingsmoment kan med fördel göras i början, men kan också spridas ut över flera år i mån av tillgång på resurser. 1. Urval av rutor som ska flygbildstolkas 2. Beställning och mottagning av äldre och moderna flygbilder 3. Flygbildstolkning i alla rutor med ledningsgator i stamnätet 4. Skarpt utlägg av provytepunkter i flygbildstolkade gräsmarker 5. Anpassning av fälthanddator och inventeringsadministration 6. Anpassning av datahanteringsrutiner och databaser Beroende på hur stor samordning som kan göras med andra liknande inventeringsuppdrag i gräsmarker och vilka tekniska anpassningar som kan behövas, är det önskvärt med en tilläggsfinansiering för initiala förberedelser det första året, för att totalt sett effektivisera arbetet och för att mest möjligt förebygga uppstartsproblem. Den totala kostnaden för administration, datahantering och databearbetning beror också på hur väl integrerad den verksamheten blir med länsstyrelsernas miljöövervakningsprogram och annan liknande miljöövervakning, exempelvis i vägkanter. Ju mer likartad metodik och likartade behov, desto större samordningsvinster och lägre kostnader för varje enskilt program. Eftersom länsstyrelsernas gräsmarksövervakning, där huvuddelen av länen i Sverige deltar, kommer att påbörjas med skarp inventering under 2015, är 32