Årsrapport för Regional miljöövervakning via NILS, år 2013

Transkript

1 1(57) Institutionen för skoglig resurshushållning Anders Glimskär, Per Andersson, Anders Pettersson, Merit Kindström RAPPORT Årsrapport för Regional miljöövervakning via NILS, år Bakgrund Denna årsrapport avser de uppdrag som SLU har från Länsstyrelsen i Örebro län m.fl. länsstyrelser att utföra miljöövervakning med utökad metodik för myrar, gräsmarker och småbiotoper samordnat med NILS stickprov av landskapsrutor, inom ramen för tre gemensamma delprogram inom regional miljöövervakning. De projekt som ingår samlas ibland under det gemensamma arbetsnamnet LillNILS. Årsrapporten avser de löpande uppdrag med datainsamling som påbörjades I anslutning till dessa projekt finns också utvecklingsprojekt, som dock redovisas separat. Följande gemensamma delprogram ingår för programperioden : Småbiotoper i jordbrukslandskapet (via NILS) Gräsmarker i jordbrukslandskapet (via NILS) Vegetation och exploatering i myrar (via NILS) Metodiken bygger på samma stickprovsdesign som NILS rikstäckande inventering, såtillvida att övervakningen sker inom befintliga 5x5 km stora rutor (småbiotoper i en 3x3 km stor del) och att projekten till stor del använder samma system och liknande metoder för flygbildsinventering, fältinventering och datahantering. Det stickprov som inventeras är anpassat för att det ska bli möjligt att göra regionala utvärderingar baserat på data från en grupp av län. Som underlag för fältinventeringen har en särskild flygbildsinventering gjorts i stickprovet av 5x5 km-rutor, där åkermark, betesmark och myrar avgränsas. Dessa skikt kan förutom att styra fältinventeringen också bli användbara tillsammans med fältdata i framtida analyser i landskapsskala. Arbetet inom projekten genomförs av SLU, inst. för skoglig resurshushållning, avd. för landskapsanalys, på uppdrag av de länsstyrelser som deltar i respektive gemensamt delprogram (Tabell 1). Länsstyrelsen i Örebro län ansvarar för projektledning och fungerar som kontaktlänk mellan de länsstyrelser som deltar och SLU. SLU, Box 7070, SE Uppsala, Sweden tel: +46 (0) Org.nr info@slu.se

2 Tabell 1. Kryssen visar vilka länsstyrelser som deltog i respektive av de tre gemensamma delprogrammen under Länsstyrelser Småbiotoper Gräsmarker Myrar Stockholms län x x x Uppsala län x x x Södermanlands län x x Östergötlands län x* x Jönköpings län x Örebro län x x x Västmanlands län x x x Kronobergs län x Skåne län x* * Eftersom Östergötlands och Skåne län har stor areal åkermark, ingår hälften av länens rutor, men i övrigt samma omfattning Från och med år 2011 deltar också Riksantikvarieämbetet som beställare och finansiär inom projektet. För den delen finns dock ett separat avtal mellan RAÄ och SLU för perioden Avtalet omfattar ett tillägg av variabler till småbiotopsinventeringen, där synlighet, skick, komplettering av annan stängsling (t.ex. eltråd) vid stenmurar, omgivande markslag samt eventuell betespåverkan registreras vid ett antal av de ingående småbiotopstyperna. 1.1 Avgränsning av jordbruksmark i flygbilder Som underlag för fältinventeringen av småbiotoper och gräsmarker har en flygbildsinventering gjorts för att avgränsa de jordbruksmarksytor som ska fältbesökas (Terä 2010). Flygbildsinventeringen har flera syften: att ta fram underlag för detaljerade fältkartor att avgränsa den gräsmark (betesmark och viss åkermark) där provytor läggs ut att avgränsa och ta fram kartskikt för den åkermark där fältinventeringen av småbiotoper görs att samla in tilläggsinformation som kan användas vid framtida analyser (markslag och brukningsform) Först gjordes en avgränsning av åkermark och betesmark, med stöd av Jordbruksverkets Blockdatabas (Jordbruksverket 2009), vilket bl.a. har fördelen att vi lättare kan koppla de framtida analyserna till informationen i databasen. Blockdatabasens blockavgränsning användes om den stämmer med den avgränsning man ser i flygbilden, och flygbildsinventeraren kompletterade med åkermark och betesmark som inte var blocklagd. Som komplement till klassningen i de två ägoslagen, så gjordes också en underindelning i totalt sex olika markslag som även visar på dagens markanvändning (Tabell 2; Terä 2010). 2(57)

3 Vi har så långt möjligt försökt följa de officiella definitioner som beskrivs av bl.a. SCB (1981). Fördelen med det, förutom att det ökar möjligheterna till samordning och jämförelser, är dels att de går att omformulera till kriterier som är möjliga att kartera i flygbilder (eftersom de inte innefattar brukarens avsikt med marken), dels att indelningen är relativt konstant över tiden: Åkermark: Mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller bete och som är lämplig att plöjas Betesmark: Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte är lämplig att plöjas Även permanent slåttermark har en definition motsvarande den för betesmark, men arealerna är generellt mycket små. Därför räknas slåttermarken ofta in i ägoslaget betesmark. SCB (1981) ger också några förtydliganden om hur man ska tänka när oklarhet eller konflikt mellan olika synsätt kan uppstå: Aktuell användning: Om marken används för flera ändamål, exempelvis för både virkesproduktion och bete, vilthägn o. dyl. ska marken klassificeras efter den huvudsakliga användningen Outnyttjad mark: Mark som tidigare använts till växtodling eller bete men som nu ligger helt eller i huvudsak outnyttjad ska räknas som åkermark eller betesmark om den med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga omständigheter är lämplig för växtodling eller bete. I annat fall räknas den i allmänhet som skogsmark. Undantag utgör dock mark som ej bör tas i anspråk för virkesproduktion på grund av särskilda förhållanden. Här avses t.ex. mark som inom en nära framtid ska tas i anspråk för annat ändamål eller som bör hållas öppen av naturvårds- eller kulturminnesvårdsskäl. I det förra fallet räknas marken som annan mark, i det senare som betesmark 3(57)

4 Tabell 2. Markslag som används vid avgränsning av åkermark och betesmark Markslag 1. Åker/vall, brukad 2. Åker/vall, igenväxande 3. Betad/slåttrad åkermark, hävdad 4. Betad/slåttrad åkermark, igenväxande 5. Betes- /slåttermark, hävdad 6. Betes- /slåttermark, igenväxande Definition Åkergröda eller vall, nyligen plöjd eller med synliga plöjningsspår, Här ingår energiskog och frukt-/bärodling på åkermark Plöjningsbar åkermark som inte är brukad eller tydligt hävdpräglad. Här ingår långliggande träda. Inga eller endast enstaka träd/buskar >1,3 m Plöjningsbar åkermark som är hävdad med bete eller slåtter (utom vall, se ovan). Inga synliga plöjningsspår och inga eller endast enstaka träd/buskar >1,3 m Plöjningsbar åkermark som inte är hävdad men har tydligt hävdpräglat fältskikt. Inga synliga plöjningsspår och inga eller endast enstaka träd/buskar >1,3 m. När hävdspåren försvinner övergår marken normalt till markslag 2. Permanent betes- eller slåttermark som hävdas men inte är plöjningsbar med modern teknik, på grund av småskalig arrondering, markens struktur (stenighet m.m.) eller förekomst av träd/buskar >1,3 m Permanent betes- eller slåttermark som inte är hävdad men är tydligt hävdpräglad. Inte plöjningsbar med modern teknik, på grund av småskalig arrondering, markens struktur (stenighet m.m.) eller förekomst av träd/buskar >1,3 Ägoslag Åkermark Åkermark Åkermark Åkermark Betesmark Betesmark Avgränsningen av jordbruksmark användes som underlag för fältinventeringen på så sätt att småbiotopsinventeringen gjordes vid all åkermark (markslag 1-4), och gräsmarksinventeringens provytor lades ut i jordbruksmark (markslag 2-6) utom brukad åker/vall (Tabell 2). Provyteutlägget för gräsmarker har gjorts baserat på alla fem år gemensamt, vilket ger en mer likartad fördelning mellan rutorna för varje län, med hänsyn till hur mycket jordbruksmark som finns i varje ruta. Antalet provytor kan skilja mellan år, beroende på hur många rutor och hur mycket gräsmark som finns inom dem för varje län, men totalt över femårsperioden är omfattningen jämförbar för alla län, beroende på mängden avsatta medel. För år 2009 användes ett annat underlag för utplaceringen av provytor, där vissa provytor lades ut i ett kompletterande urval av objekt från Ängs- och betesmarksinventeringen (Jordbruksverket 2005 a, b) och övriga ytor hämtades från ett antal punkter som var klassade i flygbilder. Ett motsvarande tolkningsunderlag som för övriga år har dock tagits fram även för 2009 års rutor, vilket möjliggör jämförelser. En sådan jämförelse mellan de båda underlagen redovisas i 2013 års utvecklingsprojekt för gräsmarker, som rapporteras separat (se avsnitt 6.2, nedan). 1.2 Avgränsning av myrar i flygbilder Utlägget av provytor bygger på den avgränsning av myrar i 5x5 km-rutan, med stöd av Fastighetskartans sankmarksskikt, som påbörjades inför fältsäsongen 2009 och slutfördes under våren 2010, så att provyteutlägget kunde göras klart 4(57)

5 samordnat för samtliga fem år i inventeringsvarvet. Utlägget för samtliga fem år i inventeringsvarvet bygger alltså på likvärdigt underlag. Den definition av myr som används är våtmarker som har torvbildande vegetation (= myr) och/eller annan torvmark (före detta myr) med mer än 30 cm torvdjup. Liksom för jordbruksmark är det en stor fördel att skikten finns färdiga för hela det femåriga inventeringsvarvet, så att man kan få bästa möjliga fördelning av provytor mellan rutor, baserat på hur mycket myr som finns. För kommande femåriga inventeringsvarv kommer bara eventuella uppenbara förändringar i myrarnas utbredning att behöva läggas in. Eftersom kriterierna för vilka marker som ska ingå är relativt entydiga, så fick inventerarna som direktiv att endast detaljinventera de provytor (och delytor i de fall provytan var delad) som innehöll myr eller annan torvmark. Även i de provytor/delytor som innehåller fastmark görs dock en enkel klassning av markanvändning tillsammans med orsak till varför ytan inte har detaljinventerats. 2 Småbiotoper 2.1 Metodik för småbiotopsinventering Inför fältinventeringen av småbiotoper i och i anslutning till åkermark som påbörjades 2009, togs en nyutvecklad metodik fram i nära samarbete mellan framför allt SLU och Länsstyrelsen i Örebro län och i samråd med Riksantikvarieämbetet (Andersson & Glimskär 2013). Från och med 2011 ingår även Riksantikvarieämbetet som uppdragsgivare, och några variabler har tillkommit på grund av sitt kulturmiljövärde, exempelvis synlighet och omgivande markslag. Fältinventeringen täcker alla småbiotoper vid åkerkanter i ett större landskapsavsnitt, där man har möjlighet att ta med ett stort antal variabler som beskriver småbiotopernas egenskaper, och man får en fullständig bild av vilka småbiotoper som faktiskt finns i landskapet. Metodiken innehåller ett antal objektstyper som man normalt kanske inte räknar in i begreppet småbiotoper (t.ex. bärande träd och buskar), men som tillsammans med övriga typer bidrar väsentligt till variationen och naturvärdena i åkerlandskapet. I många riktlinjer för skötsel av småbiotoper och landskapselement, så är särskild hänsyn till bärande träd och buskar ofta en viktig komponent. 5(57)

6 Tabell 3. De objektstyper som registreras karteras som ytobjekt, linjeobjekt eller punktobjekt: Småbiotop Åkerholmar Småvatten/märgelgravar Breda diken (med vattenfåra minst 5 dm bred) Smala diken (omgivna av åkermark) Vegetationsremsor (omgivna av åkermark) Markvägar/brukningsvägar Bärande träd och buskar Stensubstrat/murar/gropvallar Artrik vegetationstyp Allérader Alléträd Skyddsvärda träd Typ av skikt Ytobjekt Ytobjekt Linjeobjekt Linjeobjekt Linjeobjekt Linjeobjekt Linjeobjekt Linjeobjekt Linjeobjekt Linjeobjekt Punktobjekt Punktobjekt Alla småbiotoper som påträffas i och i anslutning till åkermark karteras i en handdator (Andersson & Glimskär 2013). För varje småbiotop registreras ett antal variabler som beskriver småbiotopernas innehåll, struktur och eventuella synliga spår av skötselåtgärder. De förändringar som påvisas i landskapet kan innebära att småbiotoper tillkommer eller försvinner, att de växer igen eller röjs, eller att den åkermark där de ligger tas ur bruk eller åter tas i bruk. Karteringen görs i ArcPad, som är ett standardprogram för att samla in geografisk information i handdatorer, och data är i ett format som gör dem lätta att överföra till en persondator för analyser i GIS. Förutom de standardfunktioner som finns i ArcPad så finns, i den ArcPad-applikation som har utvecklats för småbiotopsinventeringen, också ett särskilt anpassat verktygsfält, som innehåller undermenyer som är speciellt framtagna för småbiotopsinventeringen. De flygbildsinventerade skikten med åkermarkens avgränsning, förs över till handdatorns ArcPadapplikationtillsammans med ortofoton baserade på infraröda flygbilder. Dessa skikt används också för att göra fältkartor som stöd för fältinventeringen. Inventeraren ska registrera alla småbiotoper som ligger i en 5 m bred zon längs kanten av åkermarken, mellan åkrar (t.ex. diken) eller i åkermarken (t.ex. åkerholmar). Karteringen av objekt i fält styrs i första hand av de gränser som inventeraren ser i fält, men med stöd av det karterade åkermarksskikt som har tagits fram med hjälp av flygbildinventering, se ovan i punkt 1.1. Objektet ritas in genom att markera läget på skärmen så att det ligger rätt i förhållande till ortofotot. Fältinventeraren har inga förtolkade linje- eller punktobjekt med sig ut i fält, utan alla småbiotopsobjekt karteras i fält med stöd av ortofotot och åkermarksskiktet. Fältinventeraren har också möjlighet att redigera, dela eller klassa om 6(57)

7 åkermarkspolygoner, om det man ser i fält tydligt avviker från det skikt som är framtaget med flygbildsinventeringen. 2.2 Fältinventeringen av småbiotoper 2013 Under 2013 års säsong bedrevs fältinventeringen med tre inventerare, jämfört med två inventerare 2012 och fyra under tidigare år. Alla tre hade tidigare under säsongen arbetat med inventering av fjärilar, humlor, grova träd och lavar samt betesdjur i ängs- och betesmarker, enligt samma modell som för tidigare år. Inventeringen inleddes med en uppstart i närheten av Kungsör augusti, där inventerarna och projektledaren träffades för att gå igenom och träna på inventeringsmomenten. Från 2 september till 4 oktober genomfördes inventeringen av småbiotoper i åkermark i 20 rutor inom en 3x3 km stor ruta. I stickprovet för 2013 ingick totalt 23 rutor med åkermark (av totalt 26, se tabell 3), men på grund av fler rutor och större mängd åkermark än tidigare år, så rymdes inte tre av rutorna inom den avsatta tiden. Dessa tre rutor kommer istället att inventeras under säsongen 2014, tillsammans med viss komplettering från 2009, och därefter har samtliga rutor i det femåriga stickprovet färdiginventerats. Under år 2013 inventerades totalt 1120 åkrar och 716 km åkerkant. Länen som deltog var desamma som tidigare år, det vill säga Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Örebro, Västmanlands och Skåne län. I Uppsala län fanns dock inga rutor med åkermark i 2013 års utlägg, utan alla rutor har redan inventerats färdigt under de fyra tidigare åren (Tabell 4). Den återstående fältinventeringen planeras att utföras under 2014 av två inventerare under en 5 veckorsperiod i augusti-september. Enligt överenskommelse med länsstyrelserna utgör 2014 det sista året av inventeringsvarvet, så att perioden tillsammans täcker in hela stickprovet. Nästa inventeringsvarv börjar alltså år 2015, vilket sammanfaller med nästa programperiod inom regional miljöövervakning. Då har också andra län möjlighet att ansluta till programmet vid samma tidpunkt. 7(57)

8 Tabell 4. Antal inventerade (och totalt antal) landskapsrutor för småbiotoper 2009 (4x4 km) och (3x3 km), per län. Återstoden för inventeringsvarvet (åtta rutor med åkermark) inventeras under år Summa Stockholm Uppsala 3 5* Södermanland Östergötland Jönköping Skåne Örebro Västmanland (19) 21* (20) 22 (22) 20 (21**) 20 (26 ) * varav en från 2009 ** varav 20 med åkermark varav 23 med åkermark Inventeringsresultat för småbiotoper Här presenteras resultat i form av mängden registrerade objekt, vilket inte går att direkt tolka som den totala mängden i landskapet. För att kunna uttala sig om landskapet som helhet måste skattningar göras, som tar hänsyn till att tätheten hos stickprovet är olika stort i olika regioner. Dessutom behöver spridningsmått och andra resultat tas fram som indikerar hur tillförlitliga resultaten är. Generellt sett är resultaten säkrare för vanliga typer av objekt som finns fördelade över många områden i landskapet. Sådana skattningar planeras för 2014, inom ramen för det befintliga uppdraget. Genom skattningarna och den statistiska utvärderingen får man också mått på hur tillförlitliga resultaten är. Liksom tidigare år var bärande träd och buskar och stensubstrat/murar de klart vanligaste typerna av småbiotopsobjekt (Figur 2). Även övriga objekt visar liknande mönster mellan åren. Det verkar alltså som att vi kan få en ganska bra, enhetlig bild av hur vanligt förekommande olika typer är. Variationen mellan åren har inte bara att göra med hur mängden varierar mellan olika landskap, utan också hur mycket åkermark (och åkerkant) som finns i rutorna och hur många rutor som ingår för det aktuella året. 8(57)

9 Tabell 5. Totalt antal registreringar för alla småbiotopstyper, För bärande träd och buskar anges antal registreringar totalt för alla enskilda arter, eftersom ett karterat objekt kan innehålla flera arter. Småbiotopstyp Summa Åkerholme Småvatten Brukningsväg Dike Vegetationsremsa Stensubstrat Artrik vegetationstyp Bärande träd och buskar Allérad Alléträd Skyddsvärt träd (ej i allé) Figur 1: Totalt antal registreringar för alla småbiotopstyper, För bärande träd och buskar anges värdet totalt för alla enskilda arter, eftersom ett karterat objekt kan innehålla flera arter. Mängden av de ovanliga typerna, t.ex. småvatten, kan troligen inte få så tillförlitliga skattade resultat för hela regionen om de analyseras separat, men de bör ingå i sammanvägda mått som beskriver den totala variationen av småbiotopstyper i landskapet. Det är ju inte heller bara antalet objekt som är viktigt för möjligheten till analyser. Långa diken, brukningsvägar och vegetationsremsor är påtagliga inslag i landskapet, och även deras längd är ett viktigt mått på mängden som man lägger in i databearbetningen, inte bara antalet. Ett exempel på 9(57)

10 hur längden kan användas som ett mått och relateras till mängden åkermark togs fram år 2012 (Figur 2). Resultaten i figur 2 är exempel på en skattning som gäller för hela regionen, och medelfelet visar på säkerheten (felmarginalen) i skattningen. Ju större stickprov och ju mindre slumpvariation (t.ex. skillnader mellan olika rutor), desto mindre medelfel och desto större säkerhet i det skattade värdet. Figur 2: Skattad täthet (meter per hektar åkermark) med medelfel av registrerade småbiotopsobjekt som ligger mellan två åkermarksytor respektive i kanten mot annan mark, Åkerholmar I fält beskrivs i denna inventering små åkerholmar som är mindre än 0,05 hektar. Även större åkerholmar är ekologiskt intressanta, men de är troligen mer lämpade för att beskriva via flygbildsinventering, både för att man där bättre kan urskilja innehållet i flygbild om man betraktar en större yta och för att en större yta är lättare att få överblick över i flygbild än i fält. För de åkerholmar som ingår i inventeringen finns till stor del samma variabler som för övriga småbiotoper, vad gäller exempelvis träd- och buskskiktet. Mängden vedväxter kan presenteras på många olika sätt, och i fältinventeringen finns flera variabler som återspeglar träd- och buskskiktet. Utifrån dessa är tanken att man även ska kunna ta fram olika typer av mått på igenväxningsgrad, beroende på hur igenväxning ska definieras. Här presenteras både den vertikala trädtäckningen och den bedömda solexponeringen, där man även tar hänsyn till instrålningsriktning, från söder (Figur 5 och 6). En stor andel av åkerholmarna är helt öppna, utan träd, men det finns också ett mindre antal åkerholmar med mycket hög trädtäckning, över 70 % (Figur 5). Vad gäller solexponeringen är det dock en ganska liten andel som är helt skuggade. Den skillnaden kan delvis bero på att det för de små åkerholmarna ofta kommer in solljus från sidan, så variablerna för vertikal trädtäckning och solexponering 10(57)

11 kompletterar delvis varandra. Lägg märke till att procentklasserna för de två variablerna inte är helt jämförbara (Figur 5 och 6). Figur 5. Antal åkerholmar med olika täckning av träd, år Figur 6. Antal åkerholmar med olika grad av solexponering, år Diken och rätade vattendrag Diken karteras om de har en vattenfåra som är minst 5 dm bred eller om de ligger omgivna av åkermark på båda sidor. Smala kantdiken registreras alltså inte. Ungefär en femtedel av dikena har ingen vattenfåra eller vattenfåra smalare 5 dm. För att ytterligare belysa var dikena förekommer kan man använda den registrering av omkringliggande markslag som infördes i fältinventeringen Här presenteras bara det dominerande markslaget (som gränsar till mer än 50 % av den åkerkant där objektet ligger), men i fältinventeringen finns också möjlighet att ange 11(57)

12 ett andra markslag, om samma objekt ligger i en kant som gränsar mot flera. Även för de bredare dikena ligger de allra flesta omgivna av åkermark på båda sidor (Figur 7). Ekologiskt har de alltså ett värde både som vattenmiljö och som potentiell spridningskorridor för växt- och djurarter. Figur 7. Längd av registrerade breda diken (vattenfåra minst 5 dm bred) per år (km), fördelat på dominerade markslag som gränsar till åkermarken, Registreringen av variabeln påbörjades år Figur 8. Längd (km) av registrerade breda diken (vattenfåra minst 5 dm bred, alla diken oavsett typ av åkerkant) med olika grad av synlighet, från 5 m avstånd från 12(57)

13 den vinkel där objektet syns som bäst, Registreringen av variabeln påbörjades år Figur 9. Längd (km) av registrerade smala diken omgivna av åkermark (vattenfåra smalare än 5 dm) med olika grad av synlighet, från 5 m avstånd från den vinkel där objektet syns som bäst, Registreringen av variabeln påbörjades år Dikets värde som livsmiljö för både vatten- och landlevande organismer påverkas bland annat av hur mycket det skuggas av träd och buskar. För kulturmiljövärdet är också synligheten av objektet viktigt, vilket också påverkas av mängden träd och buskar. Dessa två mått är alltså i viss mån mått på samma sak. Synligheten anges dock från det håll där objektet är mest synligt, oavsett varifrån solen lyser. De flesta diken är i viss mån skymda är träd och buskar, både de breda och de smala, och även de som ligger helt i åkermark (Figur 8 och 9). Ett sätt att beskriva karaktären hos diket, och i förlängningen också värdet för biologisk mångfald, är att ange vilka vattenväxter som förekommer. Istället för att göra en klassning i olika vegetationstyper, har vi valt att registrera var och en av de förekommande arterna, enligt en förutbestämd lista, där de vanligaste och mest karakteristiska arterna är tänkta att ingå. Artlistan överensstämde från början med den som används för vattendrag och stränder i NILS (Sjödin 2013), men från 2010 valde vi att även lägga till älgört, skogssäv och kabbleka, som ofta är karakteristiska för diken i jordbrukslandskapet. För dessa finns alltså inga värden för 2009 (Figur 10 och 11). En uppdelning på vattenväxternas förekomst i breda och smala diken visar att det är i stort sett samma arter som är vanliga i båda typerna (Figur 10 och 11). Att antalet registreringar är mindre i smala diken påverkas förstås av att de är mindre vattenpåverkade, men också av att de totalt finns i mindre mängd i landskapet. 13(57)

14 Antalet registreringar, som presenteras här, säger dock inget om hur vanliga vattenväxterna är inom diket, bara att de förekommer. Figur 10. Antal observationer av vattenväxter i diken med bred vattenfåra (minst 5 dm bred), år OBS: Älgört, skogssäv, flaskstarr/blåsstarr och kabbleka ingick inte i artlistan Figur 11. Antal observationer av vattenväxter i diken med smal vattenfåra (mindre än 5 dm bred) i åkermark, år OBS: Älgört, skogssäv, flaskstarr/blåsstarr och kabbleka ingick inte i artlistan (57)

15 Till de vanligaste arterna hör älgört och veke-/knapptåg, följda av bl.a. kaveldun och vass, som ju kan förekomma även i torrare diken (Figur 10 och 11). Även arter med större krav på vattentillgång, som sjöfräken och andmat finns i många objekt. Artgruppen övriga övervattensväxter har totalt över fem år en rätt stor förekomst, i synnerhet för Möjligtvis kan man alltså fundera på om artlistan kan kompletteras. Exempel på fuktindikerande arter som kan vara vanligt förekommande är videört och revsmörblomma. Arter som näckrosor och kabbleka har totalt sett få förekomster, men kanske kan man argumentera för att t.ex. näckrosor är viktiga för att beskriva karaktären där de förekommer, även om de är ovanliga. Från figurerna kan man också utläsa att förekomsten av olika vattenväxter varierar rätt mycket mellan de fem åren, vilket kan försvåra något när man vill utläsa förändringar över tiden Markvägar och andra brukningsvägar I inventeringen registreras alla brukningsvägar och alla markvägar, det vill säga vägar som följer terrängen och inte ligger på en anlagd vägbank. Brukningsvägar används i huvudsak för transporter i jordbruket och inom jordbrukfastigheten, och många av dem är också markvägar. Större vägar och anlagda vägar med annan funktion tas inte med, men kan vid behov tas in från annat kartmaterial, eftersom de finns som kartskikt i t.ex. Fastighetskartan. Markvägar/brukningsvägar finns i hög grad omgiven av åkermark (Figur 12), och bara i mindre mängd i gränsen mot skogsmark eller annan mark. Figur 12. Total längd av registrerade brukningsvägar och andra markvägar per år (km), fördelat på dominerade markslag som gränsar till åkermarken, Registreringen av variabeln för angränsande markslag påbörjades år (57)

16 2.3.4 Stensubstrat, inklusive murar De vanligaste typerna av registrerade stensubstrat är röjningsanläggningar, det vill säga röjningssten upplagd i någon urskiljbar form (mer eller mindre staplad), både äldre och moderna. Som tilläggsvariabel finns stenarnas medelstorlek, vilket kan vara användbart om man t.ex. antar att äldre röjningsanläggningar oftast består av mindre stenar än de mer moderna, där man har haft tillgång till kraftigare verktyg och maskiner. Gropvallar lades till år 2010 på önskemål av Länsstyrelsen i Skåne län, men än så länge har vi bara påträffat någon enstaka gropvall. Figur 13. Antal registrerade objekt av olika typer av stensubstrat. *: År 2010 ökades storleken på minsta karterade objekt för block och hällar från 1 m 2 till 2 m 2. Det innebär att betydligt fler små block och hällar registrerades 2009, och värdena är överskattade jämfört med övriga år. Om man presenterar längd istället för antal, så kompenseras det mindre antalet i större åkermarkspolygoner av att varje objekt där i genomsnitt är längre. Vilken visuell bild man får är alltså beroende av vilken måttenhet man använder, vilket är viktigt att vara medveten om. Från och med 2011 så innehåller metodiken också några variabler som är av särskilt intresse för kulturmiljön. Där ingår synlighet och omgivande markslag för ett antal objektstyper, och för stenmurar ingår även skick och kompletterade hägnadsstrukturer. Det sistnämnda innebär att den hägnande funktionen har förstärkts med en hägnad med exempelvis eltråd eller taggtråd. 16(57)

17 Figur 14. Total längd (km) av registrerade objekt av stenmurar med olika skick. Registreringen av variabeln påbörjades år Skicket hos stenmurarna är ungefär jämnt fördelat mellan de tre klasserna (Figur 14), men år 2013 var en betydligt större andel av stenmurarna i mellanklassen ( behov av underhåll ). Ungefär en fjärdedel av stenmurarna är i gott skick, och det är de stenmurarna som i första hand kan förväntas vara i aktivt bruk. Totalt en tredjedel av stenmurarna har också kompletterats med någon annan hägnadsstruktur, exempelvis el- eller taggtråd, vilket även det antyder att de kan vara i aktivt bruk (Figur 15). 17(57)

18 Figur 15. Total längd (km) av registrerade objekt av stenmurar med kompletterande hägnadsstrukturer. Registreringen av variabeln påbörjades år En ny variabel från och med 2011 är synlighet, som är av betydelse för kulturmiljövärdet och bland stensubstraten anges för stenmurar och röjningsanläggningar. Under 2011 missade inventerarna att registrera variabeln på några objekt av röjningsanläggningar (Figur 17), men från och med 2012 finns kontrollfunktioner införda så att det inte ska vara möjligt att missa. Huvuddelen av stenmurarna och röjningsanläggningarna är svagt eller måttligt skymda, och det är bara en mindre del som är helt synliga eller helt skymda (Figur 16 och 17). Ofta är man angelägen om att stenmurarna inte ska bli alltför starkt överväxta av träd och buskar, eftersom deras bidrag till kulturmiljön blir mindre om man inte kan se dem. Det blir också en mindre gynnsam miljö för växter och djur som gynnas av solvarma substrat. Synlighet och solexponering tillsammans beskriver alltså en del om objektets förväntade natur- och kulturvärden. 18(57)

19 Figur 16. Total längd (km) av registrerade objekt av stenmurar med olika grad av synlighet, från den vinkel där objektet syns som bäst, från 5 m avstånd. Figur 17. Total längd (km) av registrerade objekt av röjningsanläggningar med olika grad av synlighet, från den vinkel där objektet syns som bäst, från 5 m avstånd. För ett antal objekt saknas av misstag registreringar för år Vad gäller markslag som omger objekten på den sida som inte är åkermark, så är som förväntat skogsmark/annan mark den vanligaste klassen (Figur 18 och 19), men framför allt för 2012 har en stor andel objekt som gränsar mot åkermark på båda sidor, eller som gränsar mot hävdad betesmark. Några ligger också vid övrig mark, där man kan anta att anlagda vägar är den vanligaste klassen, eller i viss mån tomter. Igenväxande eller planterad jordbruksmark eller jordbruksbebyggelse 19(57)

20 finns i väldigt liten mängd (Figur 18 och 19). Resultaten visar också att det är en rätt stor skillnad mellan de tre inventeringsår då variabeln har funnits med. Figur 18. Total längd (km) av registrerade objekt av stenmurar som är omgivna av olika markslag, utöver åkermarken. Här anges endast det dominerande markslaget, d.v.s. det som omger minst 50% av objektet på den sida som inte är åkermark. Lägg dock märke till att det finns en särskild klass för Åkermark på båda sidor. Figur 19. Total längd (km) av registrerade objekt av röjningsanläggningar som är omgivna av olika markslag, utöver åkermarken. Här anges endast det dominerande markslaget, d.v.s. det som omger minst 50% av objektet på den sida som inte är åkermark. Lägg dock märke till att det finns en särskild klass för Åkermark på båda sidor. 20(57)

21 2.3.5 Bärande träd och buskar Sett över alla fem åren visar fördelningen av de olika arterna ett ganska konstant mönster, med sälg, rönn, rosor, hallon och hassel som de vanligaste arterna (Figur 20). Vissa arter har hittats i mer varierande mängd mellan åren, t.ex. slån, fågelbär och hägg, vilket kan bero på att många av dessa arter är ojämnt fördelade i landskapet och att antalet rutor och mängden åkermark varierar mellan olika regioner olika år. Totalt över ett femårigt inventeringsvarv, så har artregistreringar av bärande och blommande träd och buskar gjorts, förutom de 737 förekomsterna av en, som enbart registrerades Enar ingick i inventeringen 2009, men togs sedan bort och presenteras därför inte i Figur 20. Figur 20. Totalt antal registrerade småbiotopsobjekt per art av bärande och blommande träd och buskar, De bärande träden och buskarna utgörs av ett stort antal registreringar, där varje art förekommer i relativt begränsad mängd. Därför är antalet registreringar ett ganska rättvisande mått på mängden i landskapet. Ett mer noggrant sätt att presentera mängden bärande träd och buskar kan dock fås fram genom att man tar hänsyn till mängden vid varje registrering. Varje registrerat objekt utgörs av en linje längs med åkerkanten, som kan ha olika längd och där varje art kan ha en viss täckning längs med den karterade linjen. Summan av dessa sammanräknade värden blir alltså en beskrivning av längden åkerkant där varje enskild art förekommer, mätt i meter eller km. För att ytterligare illustrera innehållet i registreringarna visas här mängden av registrerade objekt för varje län (Figur 21). Där framgår att en större totalmängd av ett antal vanliga bärande träd och buskar har påträffats i Jönköpings, Skåne och Stockholms län, medan betydligt mindre mängd har påträffats i Västmanlands och Örebro län. Slån har påträffats mest i Stockholms, Södermanlands och Uppsala län, 21(57)

22 medan hassel har i särklass störst mängd längs de inventerade åkerkanterna i Jönköping, Skåne och Stockholm (Figur 21). Eftersom det inte är en regelrätt mängdskattning (som alltså inte tar hänsyn till antalet rutor eller mängden åkermark i varje län) kan man inte direkt dra slutsatser om totalmängden per län eller tätheten längs med åkerkanterna i länen som helhet. Troligen skulle också skattningarna uppdelade på län ha höga medelfel och alltså vara otillförlitliga. Resultaten i Figur 21 ska alltså bara ses som exempel. Figur 21. Mängd bärande och blommande träd och buskar per län, mätt som längd (meter) åkerkant med förekomst av arten (summa för alla fältinventerade åkerkanter). På samma sätt som för längd kan man också räkna fram medelhöjd för varje art genom att kombinera olika variabler. I Figur 22 presenteras en medelhöjd där höjden har viktats med hjälp av längd och täckning. En registrering där arten förekommer med hög täckning längs en lång sträcka påverkar alltså medelvärdet mer än en registrering där arten förekommer i liten mängd längs en kort sträcka. Eftersom både höjd och täckning registreras i mängdklasser har en klassmitt använts för varje beräkning. För höjdklassen 3-10 m har exempelvis klassmitten 5 m använts, och för täckningsklassen 5-30 % har klassmitten 15 % använts. Med det sättet att räkna visar det sig att medelhöjden av sälg och rönn längs med de inventerade åkerkanterna är ungefär 6 m, medan slån, hallon och rosor har medelhöjd kring 2 m. I viss mån är det förväntade resultat, men vid analyser av förändringar med tiden kan det vara intressant att jämföra eventuella förändringar i medelhöjd, eftersom höjden kan förväntas ha ett samband med kontinuiteten på platsen, graden av röjningspåverkan och i förlängningen också naturvärdet hos de bärande träden och buskarna. 22(57)

23 Figur 22. Medelhöjd (meter) för arter av bärande och blommande träd och buskar, totalt för alla deltagande län. Ett annat sätt att presentera höjden är att ange mängden inom en viss höjdklass för varje art. Om mängden stora respektive små sälgar ökar eller minskar med tiden kan det vara en indikation på skötselpåverkan, men också på det potentiella värdet som pollenkälla för insekter. Här har mängden sälg och hallon i varje län valts som exempel på hur sådana resultat kan presenteras (Figur 23). I exemplen kan man se att mängden stora sälgar verkar vara större i Södermanland och Östergötland än i Skåne. Södermanland ser ut att ha större mängd högre hallonbuskage än vad Skåne och Uppsala har. Exakt hur sådana resultat ska presenteras och hur de ska tolkas bör förstås utredas och diskuteras vidare. 23(57)

24 Figur 23. Mängd sälg och hallon fördelat på fyra höjdklasser, mätt som andel (%) av totalmängden per art för varje län Skyddsvärda träd (utom alléträd) Det är en relativt god spridning mellan olika trädslag av skyddsvärda träd, med ek, ask, asp, björk och tall som vanliga arter (Figur 24), men fördelningen mellan olika trädslag skiljer sig mellan år, även för de vanligare trädslagen. Vissa arter har inga värden för 2009, t.ex. björk, pilar och klibbal, eftersom då bara en förkortad artlista användes. Ek tillhör de vanligast förekommande trädslagen, trots att en grövre diametergräns används för ek och bok (70 cm). Diametergräns för de övriga trädslagen är 50 cm. 24(57)

25 Figur 24. Antal skyddsvärda träd per år, Flera trädslag ingick inte i inventeringen av skyddsvärda träd 2009, och har därför inga registreringar det året Alléträd Precis som för skyddsvärda träd så är alléträden fördelade på många olika trädslag (Figur 25). Dock är det delvis andra arter som dominerar, framför allt björkar, men också exempelvis lind och oxel, som är mindre vanliga som fristående skyddsvärda träd (jfr. Figur 24). Alléträd är fördelade på ett begränsat antal allérader, vilket bidrar till en större variation mellan år. I genomsnitt har varje allérad träd (jfr. Tabell 5, ovan) men vissa allérader har betydligt fler träd. En enstaka allérad med ett stort antal träd av ett visst trädslag kommer att slå igenom mycket i en sådan figur. Det tyder på att det behövs ett ganska stort stickprov av områden och allérader för att man ska få en representativ bild. Figur 25. Antal registrerade alléträd per år och trädslag, (57)

26 2.3.8 Artrik vegetationstyp Artrik vegetationstyp är en av de småbiotopstyper som kan användas för att direkt indikera artrikedom, i detta fall för kärlväxter i fältskiktet. De vegetationstyper som ingår är viktiga inslag i landskapet där de finns, och de har förhållandevis många arter som är typiska just för den vegetationstypen. Flera av klasserna är sällsynt förekommande, framför allt äldre åkerogräs och sandblottor. Ett problem är att dessa vegetationstyper ofta inte är tydligt avgränsade från annan vegetation. Om de arter som är karakteristiska för vegetationstypen förekommer i landskapet, så är det ofta uppblandat med andra växter som är betydligt vanligare i alla typer av miljöer. Man får alltså inte någon totalbild av hur vanliga arterna är i landskapet, utan artförekomsten kan bara användas för att i någon mån utvärdera karteringen av artrik vegetationstyp. Exempelvis kan man bestämma sig för att de objekt som har fler arter eller mer krävande arter är mer särpräglade och mer värdefulla, så att man får ett slags skala som beskriver kvalitet. Figur 26. Antal registrerade objekt av artrik vegetationstyp, Klassen sandblottor kom med i inventeringen först 2010, så därför finns inga registreringar för år Resultaten för alla de fem åren visar att antalet registrerade objekt skiljer sig väldigt mycket mellan åren (Figur 26). Av alla registreringar är 291 stycken, d.v.s nästan hälften, funna i en enda ruta år Denna enda ruta förklarar alltså nästan all skillnad mellan 2011 och övriga år. Även när 2013 års data tillkommer, framstår denna ruta som väldigt avvikande. Det verkar alltså som att det finns stora skillnader mellan olika landskap, vilket påverkar hur resultaten kan tolkas. Även om det troligen är så att denna ruta har större floristiska värden knutna till åkerkanten, så är det troligen ändå svårt att göra en rättvisande statistisk utvärdering med så ojämn mängdfördelning. Det är alltså värt att fundera på en 26(57)

27 annan metod att få mer heltäckande data för att beskriva arternas totala förekomst i landskapet. Figur 27. Antal registreringar av arter i artrik vegetationstyp, , för arter med totalt minst 10 registreringar. Ett sätt att effektivisera inventeringsarbetet skulle kunna vara att fokusera på de arter som är vanligast, med tonvikt på torr-frisk ängsvegetation. De 15 vanligaste arterna står för 93 % av registreringarna, medan nästan hälften av arterna har mindre än 10 registreringar under fyraårsperioden (Figur 27). Fjorton arter har mer än 100 registreringar under femårsperioden, men även de har i särklass flest registreringar år De vanligaste arterna (gulmåra, smultron, liten blåklocka) har påträffats i över hälften av de totalt 621 registrerade objekten av artrik vegetationstyp (Figur 27; jfr. Tabell 5, ovan). 27(57)

28 Väldigt få registreringar har gjorts för något av de äldre åkerogräsen, så antagligen är det ingen större mening med att ha med äldre åkerogräs, sandblottor och hällmarksvegetation som separata kategorier i den fortsatta inventeringen. Den detaljerade utvärdering av småbiotopsinventeringen som hade planerats för utvecklingsprojektet för gräsmarker och småbiotoper 2013 drogs ned på grund av neddragning av de beviljade medlen. Till nästa programperiod behöver dock ett reviderat förslag till metodik tas fram, som alltså helst ska vara färdigt under Det vore att föredra om man kunde kartera förekomst av vissa arter i hela landskapet, men troligen är det mycket tidskrävande och svårt att få bra kvalitet på sådana data, eftersom man då måste inspektera alla sträckor av åkerkanter mycket noggrant för att se om de finns eller inte, då de aktuella växterna ofta är mycket små och svåra att urskilja i vegetationen, åtminstone om de inte blommar. 2.4 Datahantering och datalagring för småbiotoper Efter fältinventeringen läggs fältdata i en geodatabas, som utvecklades under 2011 i projektet Datavärdskap småbiotoper (Pettersson m.fl. 2012). Databasen för småbiotoperna innehåller också de flygbildstolkade skikten för LillNILS och kan lätt kopplas till andra kartskikt, exempelvis åkermarkspolygonernas form och storlek. Hur de olika kartskikten kan kombineras illustrerades t.ex. i 2012 års utvecklingsprojekt om en indikator för åkermarkens arrondering (Glimskär m.fl. 2013). Inom utvecklingsprojektet 2011 togs också verktyg och rutiner fram för att lägga samman GIS-skikt och göra felkontroller för data (Pettersson m.fl. 2012). Vissa enkla fel kan supporten se redan under själva inventeringen, så att inventeraren har möjlighet att rätta till, exempelvis om något är glömt. Andra korrigeringar kan göras med hjälp av GIS-rutiner i efterhand. Följande topologiska felkontroller för småbiotopsdata har genomförts under 2013: Ingen överlappning mellan åkermarkspolygoner Samtliga åkermarkspolygoner klarmarkerade, d.v.s. ingen är bortglömd av inventerarna Ingen åkermarkspolygon är mindre än minsta tillåtna areal (0,1 ha) Inget småbiotopsobjekt återfinns längre från åkerkant än 5 m (ut i åkermarken) respektive 10 m (i omgivande mark) från åkerkanten Alla linje- och punktobjekt i åkermark omges av en åkerkant (d.v.s. ligger på en tydligt avgränsad åkerholme) Inget alléträd (punktobjekt) ligger mer än 10 m från närmaste karterad allérad (linjeobjekt) Alla karterade allérader ligger i närheten av en väg Under 2013 var många karterade objekt karterade lite för långt ifrån den faktiska åkerkanter, vilket innebär att det behövdes ovanligt mycket arbete för att manuellt justera deras läge så att de hamnade i rätt läge vid åkerkanten. Inventerarna har 28(57)

29 blivit uppmanade att i första hand följa ortofotot, för att inte små avvikelser i de karterade åkermarkspolygonerna ska skapa ytterligare fel. För att få bra noggrannhet i karteringen måste man ibland zooma in och ut i bilden, för att omväxlande få överblick över var i landskapet man befinner sig och därefter få bra noggrannhet i läget vid åkerkanten. Detta tar lite tid, och det kan vara lätt att slarva vid karteringen. Det går att rätta till i efterhand, men det kräver visst arbete. Till övriga bearbetningar som görs hör att transponera datatabeller för träd och buskar till ett format som lämpar sig för analyser och att göra geografiska kopplingar mellan småbiotoper och åkermarksskiktet (Pettersson m.fl. 2012). 2.5 Utvärdering och utveckling av småbiotopsmetodiken Fältinventeringen av småbiotoper genererar en stor mängd data, som kommer att möjliggöra många intressanta analyser. I kombination med det kompletterade och justerade skiktet med jordbruksmarkspolygoner kommer man att kunna koppla ihop småbiotopernas förekomst med åkermarkens struktur och utbredning i landskapet, vilket är viktigt för att göra olika typer av jämförelser och förklara orsaken till och effekten av förändringar i småbiotopernas förekomst. I det stora hela ryms småbiotopsinventeringen med dagens omfattning inom den avsatta budgeten. Med erfarenheterna från den första femårsperioden har vi större möjlighet att anpassa dimensioneringen av fältarbetet efter mängden åkermark och mängden åkerkanter för varje enskild säsong, vilket effektiviserar arbetet och underlättar planeringen. En möjlighet till att effektivisera arbetet är att utelämna de mest ovanligt förekommande arterna av bärande träd och buskar och skyddsvärda träd (utom i alléer), eftersom man troligen ändå inte kan göra tillförlitliga skattningar på artnivå. Dock finns det andra sätt man kan göra beräkningar, där man aggregerar arter till artgrupper eller tar fram mått på artdiversitet hos en viss grupp, där även sparsamt förekommande arter kan vara viktiga att ha med. Även om inventerarna måste lägga ned viss energi på att lära sig alla ingående arter, så kan man inte komma ifrån att det är registreringen av de vanligast förekommande arterna som tar mest tid. Det är alltså svårt att hitta någon bra princip för besparing. De mest sparsamt förekommande typerna av småbiotoper är småvatten och gropvallar. För småvattnen har totalt registrerats 57 objekt, vilket kanske inte är tillräckligt för att få ett tillförlitligt mått på mängden småvatten totalt, men det kan åtminstone ge underlag för en ganska rättvisande beskrivning av småvattnens karaktär och innehåll. Dessutom är småvattnen ett viktigt och påtagligt inslag i åkerlandskapet i de områden där de förekommer, och är därför viktiga att ha med för en fullständig beskrivning av landskapets variation just där. Gropvallar finns dock bara som 9 registrerade objekt, vilket innebär att man antagligen inte alls kan uttala sig med någon säkerhet om gropvallarnas tillstånd och förändring. Under 2014 måste vi också ta ett definitivt beslut om hur återinventeringen av småbiotoper ska göras, eftersom det är samma rutor och samma åkerkanter som ska 29(57)

30 besökas. Ett huvudalternativ som har kommit fram under årets utvecklingsprojekt och med erfarenheter från hela programperiodens inventering, är att de redan karterade småbiotoperna finns med som ett visuellt stöd, för att minimera slumpvariationen i vilka småbiotopsobjekt som påträffas och inte, men att inventeraren ändå förväntas göra sin egen kartering och registrera alla attribut på nytt. Det minimerar risken att inventerarna slentrianmässigt styrs alltför hårt av tidigare registreringar. Det skulle göra att kriterierna för kartering blir alltför olika mellan åren, vilket gör att kvaliteten kan bli ojämn och att man riskerar att underskatta mängden förändringar. På något sätt måste man kunna skilja på vad i resultaten som beror på att inventeraren har påverkats av resultat från tidigare registreringar och av vad personen faktiskt har sett i fält. Ytterligare en slutsats är att noggrannheten i åkermarkspolygonernas avgränsning är viktig. Noggrannheten har varit någorlunda tillräcklig nu, med tanke på att inventerarna har instruerats att i första hand följa ortofotot och ha polygongränsen mer som ett stöd. För mer avancerade bearbetningar och för möjligheten att få inventerarna att kartera med ännu högre lägesnoggrannhet, så skulle en betydligt mer noggrann avgränsning av åkermarken troligen vara till hjälp. Det blir särskilt viktigt när det börjar uppträda skillnader mellan tidsskiktet beroende på att åkermarkens gränser faktiskt ändrar sig med tiden. Sådana förändringar måste kunna urskiljas noggrant för att inte döljas av dålig karteringsnoggrannhet. 3 Gräsmarker Inventeringen av provytor i gräsmarker har gjorts med samma metodik som fältinventeringen i NILS och det Jordbruksverksfinansierade utökade stickprovet i ängs- och betesmarksobjekt (Sjödin 2013). Som underlag för provyteutlägget har det jordbruksmarksskikt som togs fram med flygbildsinventeringen (Terä 2010; se även avsnitt 1.1, ovan) använts. Det är samma underlag som har använts som stöd för småbiotopsinventeringen. Exempel på de typer av analyser som kommer att kunna göras finns hos Eriksson m.fl. (2010) och Pihlgren m.fl. (2010). Under perioden har fältinventeringen av provytor varit integrerad med den ordinarie fältinventeringen i NILS, medan den 2009 gjordes efter den ordinarie fältsäsongen. Från och med 2012 minskades stickprovet av provytor i förhållande till det utlägg som gällde för Detta beslut togs i samråd med länsstyrelserna, för att hålla nere kostnaderna efter en grundlig genomgång av både direkta och indirekta kostnader för inventering och administration knuten till uppdraget. Inom ramen för denna anpassning av stickprovet har alla rutor och alla provytor inventerats som planerat. 3.1 Fältinventeringen av gräsmarker 2013 Under 2013 har alltså samma omfattning av provyteutlägget använts som för Alla 125 provytor för året har inventerats som planerat (Tabell 6). År 2013 ingick inga provytor i Uppsala län, eftersom där av rena slumpskäl inte finns några rutor 30(57)

31 med gräsmark enligt det avgränsade kartskiktet för åker- och betesmark. Uppsala har istället haft fler provytor under tidigare år. Dock har Östergötlands län tillkommit till gräsmarksinventeringen för 2013, och antalet provytor som har inventerats (27 stycken) motsvarar dem som skulle ha inventerats om länet hade varit med samtliga år. För 2014 inventeras ytterligare några provytor i Östergötland, för att antalet ska motsvara en tredjedel av de som har ingått för övriga län, alltså ett totalantal som är proportionellt mot investeringen (två år av totalt sex år under programperioden). Tabell 6. Antal gräsmarksprovytor per län för de fem inventerade åren: Östergötland anslöt till inventeringen år Län 2009* ** 2013** Summa Stockholm Uppsala Östergötland Kronoberg Örebro Västmanland * Avvikande utlägg för gräsmarker första året ** Baserat på 60 % av det ursprungliga utlägget Resultaten nedan baseras endast på antal av inventerade provytor, och ska alltså bara ses som exempel på vilka typer av resultat som kan komma att presenteras framöver. Vid regelrätta skattningar räknas detta om till ett mått som beskriver den totala arealen eller andelen av arealen för en region. Då tar man bland annat hänsyn till hur tätt stickprovet av provytor är utlagt och om tätheten skiljer sig mellan olika delar av regionen. I utlägget av rutor varierar tätheten mellan de 10 geografiska strata, och i LillNILS varierar tätheten av provytor dessutom mellan olika rutor. Slutligen räknar man fram ett medelfel eller annat variansmått som beskriver hur säker skattningen är. Sådan information kan man inte få av enbart antalet registrerade provytor. 31(57)

32 Figur 28. Antal gräsmarksprovytor (även delytor i delade provytor) fördelade på olika typer av markanvändning. Klasser med minst en förekomst i gräsmarker. De markanvändningsklasser som ingår i den hittillsvarande fältmetodiken (Sjödin 2013) avser den aktuella användningen, vilket inte är samma sak som markslagsindelningen för åkermark och betesmark (Tabell 2). Det som i Figur 28 anges som t.ex. naturbetesmark är alltså sådana marker som idag betas, medan obrukad betesmark (enligt markslagsindelningen) ingår i markanvändningsklassen Naturmark utan användning. Huvuddelen av provytorna har markanvändning naturbetesmark, kultiverad betesmark och Naturmark utan användning, vilket är som förväntat. De ytor där fältinventeraren har angivit markanvändning åker eller vall, alltså där åkermarken är regelbundet plöjd (jämför markslag 1 Åker/vall brukad i Tabell 2) har relativt stor andel, fastän sådan mark enligt instruktionen inte skulle ingå. Huvuddelen är dock slåttervall, där det kan vara särskilt svårt att urskilja i flygbild om det är vall som ingår i växtföljden eller om det är annan (obrukad eller permanent slåtter- eller beteshävdad) åkermark. Det tjugotal provytor (och delytor i delade provytor) som har klassats som transportområde kan till stor del vara mindre delytor i delade provytor, där den övriga delen av provytan faktiskt uppfyller kraven för att vara gräsmark. Att vissa avvikande klasser finns med behöver alltså inte innebära att flygbildstolkningen har klassat fel, även om det förstås är oundvikligt att vissa felklassningar förekommer, både i flygbild och i fält. Vid regelrätta skattningar görs beräkningarna på delytenivå, så där tar man hänsyn till hur delningen är gjord och variablerna för varje enskild delyta. Markanvändningsklasser som enbart finns i mindre delytor får därmed ett betydligt lägre (och mer rättvisande) värde än om man räknar det totala antal provytor/delytor. 32(57)

33 Tabell 7. Antal provytor (delytor i delade provytor) i gräsmarker med förekomst av olika typer av åtgärder och påverkan. Åtgärder/påverkan Antal delytor Dikespåverkan 265 Körspår av fordon 31 Avverkning/röjning 81 Hygges-/röjningsavfall 9 Totalt antal 932 I tabell 7 presenteras antalet provytor (eller delytor) där inventeraren har noterat förekomst av någon mänsklig påverkan eller störning. I jordbruksmark är inte dikespåverkan någon överraskande faktor, eftersom många åkermarksskiften avgränsas av åkerdiken, och även vid åkermark som har övergivits eller övergått till annat bruk (t.ex. permanent bete) finns förstås dikena kvar under lång tid. Körspår är också oftast ett naturligt inslag i jordbruksdriften i många typer av jordbruksmark och den nära omgivningen. Mer intressant för gräsmarker är kanske förekomst av avverkning eller röjning av vedväxter, som ofta görs antingen som produktionshöjande åtgärd eller som naturvårdsåtgärd (t.ex. som ett led i åtagandena för att få gårdsstöd eller miljöersättning för jordbruksmarken). Sådana åtgärder påverkar också vegetationen, bruket och de potentiella naturvärdena. Knappt en tiondel av provytorna har påverkats av röjning, och i en mindre andel av dem finns det också viss mängd kvarliggande röjningsavfall. I mer fördjupade analyser under 2014 kan det vara intressant att fördjupa sig i sambandet mellan röjningsåtgärder och naturvärden. 33(57)

34 Figur 29. Procentandel av provytor (och delytor) i gräsmarker med förekomst av olika arter av träd i stora provytan, För att ge en bild av sammansättningen av vegetationen i gräsmarksprovytorna presenteras här förekomsten av träd- och buskarter i provytorna (och delytorna), som procentandel av alla inventerade provytor. Som förväntat är björk, gran och tall vanliga, men även rönn, asp, ek och sälg (Figur 29). Björk förekommer i en tredjedel av alla ytor. Av buskar är fyra arter klart vanligast, hallon, viden enar och rosor, men även många andra buskarter kan förekomma, om än mer sparsamt (Figur 30). Figur 30. Procentandel av provytor (och delytor) i gräsmarker med förekomst av olika arter av buskar i stora provytan, (57)

35 Förutom träd och buskar registreras också ett antal beståndsbildande arter i fältskiktet, som kan vara höga och dominanta och i viss mån kan föras till buskskiktet (Figur 31). Där ingår ett antal negativa indikatorarter, som ofta ökar vid begynnande igenväxning eller otillräcklig hävd. Dit hör alla de fyra (eg. fem) vanligaste stora arterna : brännässla, älgört, veke-/knapptåg och örnbräken. Bland övriga arter i listan ingår många vanliga beståndsbildande fuktmarksväxter. Eftersom de fuktiga markerna totalt sett har mindre areal i stickprovet blir de av nödvändighet mindre ofta registrerade (Figur 31). Figur 31. Procentandel av provytor (och delytor) i gräsmarker med förekomst av stora arter (beståndsbildande fältskiktsarter) i stora provytan, Många arter i fält- och bottenskiktet inventeras med förekomst i småprovytor. Alla arter, inklusive de vanligaste arterna, registreras i de tre inre småprovytorna, där också täckningsgrader för fält- och bottenskikt bedöms, medan ett tillägg av mer sparsamt förekommande positiva indikatorarter registreras i ytterligare sex småprovytor (jfr. Figur 33). I de inre småprovytorna, med den längre artlistan, är vitklöver, gräshakmossa, maskrosor och röllika mycket vanligt förekommande, och finns i nästan en tredjedel av alla småprovytor (Figur 32). Det indikerar att frisk, förhållandevis näringsrik mark dominerar i stickprovet. Även störningsgynnade arter som groblad och mer fuktgynnade arter som älgört och tuvtåtel är vanligt förekommande. 35(57)

36 Figur 32. Procentandel av småprovytor (0,25 m 2 ) i gräsmarker med förekomst av fält- och bottenskiktsarter Den fullständiga listan av arter används i tre småprovytor per provytepunkt. 36(57)

37 Figur 33. Procentandel av småprovytor (0,25 m 2 ) i gräsmarker med positiva indikatorarter för värdefulla ängs- och betesmarker, Artlistan är densamma som i den rikstäckande Ängs- och betesmarksinventeringen. För dessa arter inventeras nio småprovytor per provytepunkt. Av de positiva indikatorarter som registreras i nio av småprovytorna är ärenpris, brudbröd och artgruppen ängs-/blek-/svartfryle vanligast (Figur 33). Gruppen stångfibblor innefattar bland annat gråfibbla och revfibbla. Många av arterna finns i torr mark, men även vissa lite mer skugg- och fukttåliga arter som ängs- /skogskovall och ängsvädd finns högt upp i listan. 37(57)

38 För att illustrera hur man kan jämföra resultat genom att kombinera data från olika tabeller och inventeringsmoment, visas här ett mängdmått för arter i småprovytorna, baserat på en finare indelning i olika markslag (Figur 34). Variablerna som registreras i provytorna har där använts för en reviderad indelning, som skiljer ut även fler olika typer som inte är åkermark eller betesmark enligt den ursprungliga markslagsindelningen. Exempelvis finns här tidigare åkermark, som inte längre kan räknas som lämplig att plöja (oftast eftersom en viss mängd träd och buskar har etablerat sig, men som fortfarande är gräsklädd och starkt präglad av tidigare åkerbruk. Mängdmåttet för respektive art och markslag anger procentandelen av alla småprovytor som finns inom ett markslag, vilket gör att mängden kan jämföras mellan markslag oavsett hur många provytor (och delytor) som finns av varje. Figur 34. Andel av småprovytorna inom ett markslag som har förekomst av några utvalda växter i fält- och bottenskiktet. Figur 34 indikerar att hundkäx är vanligt förekommande i många typer av mark, men mest i obrukad och ohävdad åker- och betesmark. Åkertistel visar liknande mönster, men är ännu mycket mer utpräglad igenväxningsart. Groblad finns nästan inte alls i obrukad mark, men däremot i hävdad och brukad mark, där markanvändningen utgör ett slags störning som håller vegetationen gles och låg. Liten blåklocka och gullviva finns som förväntat båda mest i betesmark, men liten blåklocka verkar mer beroende av pågående beteshävd, medan gullviva verkar tolerera visst mått av ohävd. Väggmossa finns knappast i åkermark, men är vanligt förekommande i skog och i viss mån i ohävdad betesmark (Figur 34). Alla dessa mönster stämmer förvånansvärt bra med hur man normalt brukar beskriva under vilka förhållanden arterna normalt sett förekommer. Det kanske inte låter så förvånande, men det är samtidigt uppmuntrande att resultaten ger tolkningsbara mönster. 38(57)

39 Figur 35. Andel av småprovytorna i provytor med olika klasser av markfuktighet, baserat på fältinventerarnas bedömningar. Precis som för markslagen stämmer fält- och bottenskiktsarternas förekomst relativt bra med det förväntade (Figur 35). Gulmåra och fårsvingel har en markant topp i ytor som har klassats som torrmark, ängssyra har bred förekomst, revsmörblomma och veke-/knapptåg i frisk/fuktig mark, medan älgört finns i många typer av mark, men mer ju fuktigare och blötare det är. Även detta är uppmuntrande och visar hur arter kan användas för att utvärdera och illustrera samband med andra klassningsvariabler. Figur 36. Andel av småprovytorna i provytor som har olika klassats som värdefullt gräsmarkshabitat (enligt Art- och habitatdirektivet) eller ej, baserat på fältinventerarnas bedömningar. Silikatgräsmark har valts som exempel för att det är den vanligaste typ som är starkt knuten till fältskiktets sammansättning. De sex arterna till vänster räknas normalt som negativa indikatorarter, medan de fem till höger räknas som positiva indikatorarter (enligt t.ex. Jordbruksverket 2005 a, b). 39(57)

40 För att illustrera sambandet med förekomsten av värdefullt habitat har ett antal arter som räknas som positiva respektive negativa indikatorarter (Figur 36). Resultaten visar mycket tydligt att många av de arter som räknas som positiva indikatorarter nästan bara finns i skyddsvärda habitat, men inte i icke-habitat, medan negativa indikator är mer generalistiska men i huvudsak visar det motsatta mönstret. Även det bekräftar vad man skulle förvänta sig. Figur 37. Andel av provytor i gräsmarker med förekomst av skyddsvärd naturtyp enligt Art- och habitatdirektivet i stora provytan, En något modifierad indelning har använts för att få med fler undertyper (Gardfjell & Hagner 2013). Procentandel av alla inventerade provytor (och delytor i delade provytor). Totalt sett är en ganska liten andel av gräsmarksytorna klassade som skyddsvärt habitat, bara ungefär en femtedel (Figur 37). Den vanligaste klassen enligt Gardfjell & Hagners (2013) klassning, förutom ej habitat är öppen kultiverad betesmark, vilket inte räknas som ett skyddsvärt habitat enligt Art- och habitatdirektivets lista. Den finns med i klassningssystemet för provytorna mest för att synliggöra även vissa likartade naturtyper men som inte uppfyller kraven för de egenliga habitaten. Silikatgräsmark är den vanligaste typen av egentligt skyddsvärt habitat, följd av trädklädd betesmark. Ett stort antal skyddsvärda habitat finns representerade i mycket liten mängd, men de flesta är så ovanligt förekommande att det troligen inte går att göra några meningsfulla analyser utifrån resultaten. Några, som havsklippor och skär i Östersjön, är lite förvånande, och kanske krävs en fördjupad utvärdering för att man ska förstå vad de ytorna egentligen innehåller och varför de finns med i gräsmarksstickprovet. Det skulle också vara värt en fördjupad analys för att man ska förstå vad gruppen ej habitat innehåller. Om man jämför med Figur 28 (se ovan) kan man anta att t.ex. 40(57)

41 slåttervall, transportområde (vägar) och ytor med skogsbruk ingår bland ej habitat. Figur 38. Bottenskiktets sammansättning i gräsmarker, genomsnittlig täckning av artgrupper/livsformer och strukturer i småprovytor (0,25 m 2 ), Klasserna summerar till 100 %, och klassen Annat, kvar till 100 % innefattar t.ex. löv- och barrförna, stammar av vedväxter, täta grästuvor m.m. Klasserna Sten/block/häll, Mineraljord/grus och Humus/torv avser blottat substrat, d.v.s som inte är täckt av annat bottenskikt eller fältskikt. I de inre tre småprovytorna registreras inte bara artförekomst, utan även täckning av ett antal artgrupper/livsformer och strukturer i fält- och bottenskiktet, med samma variabler som för den stora provytan. Detta kan vara mycket användbart för att beskriva tillståndet i olika typer av gräsmarker och påverkan av hävd och beskuggning, liksom för att koppla till artförekomsterna. Här presenteras dock enbart medelvärden för alla inventerade småprovytor (Figur 38 och 39), som exempel på vilken typ av data som inventeringen kan leverera. Den vanligaste artgruppen i bottenskiktet är övriga mossor (Figur 38), vilket inkluderar alla utom de vanliga våtmarksmossorna (d.v.s. vitmossor, stor björnmossa och brunmossor). Enligt sammanställningen av arters förekomst i småprovytorna (Figur 32) är gräshakmossa vanligast, följd av väggmossa och husmossa. Alla mossarter registreras dock inte, och troligen kan gräsmossor (arter i släktet Brachythecium) vara ofta förekommande. En annan vanlig struktur är mineraljord/grus, vilket innefattar blottad mineraljord och grus med kornstorlek mindre än 2 cm som inte är täckt med ett humuslager. Till denna klass räknas även brunjord (där det organiska materialet är inblandat i mineraljorden p.g.a. daggmaskar), som är vanligt förekommande i många gräsmarker. Med blottat substrat menas här sådant som inte är täckt av humus, annat bottenskikt, fältskikt 41(57)

42 eller förna. Som ett slags kontrollfunktion i inventeringen av bottenskikt anges även täckning av klassen annat kvar till 100 %, som innefattar bland annat lövoch barrförna, stambaser, mark som täcks av täta grästuvor och av andra skäl inte har några bottenskiktsväxter eller blottat substrat. I gräsmarker är alltså detta en stor och vanlig klass (Figur 38), vilket ofta kan bero på det täta fältskiktet eller graminidförnan i gräsmarker. Figur 39. Fältskiktets sammansättning i gräsmarker. Genomsnittlig täckning av artgrupper och livsformer i småprovytor (0,25 m 2 ), Fältskiktet beskrivs på motsvarande sätt, med skillnaden att det inte finns någon kontrollfunktion med summering till 100 %. Fältskikt kan helt saknas och i extrema fall även ha övertäckning så att summan av klasserna kan bli över 100 %. Bredbladiga gräs och örter de i särklass vanligaste artgrupperna, och täcker i genomsnitt tillsammans nästan tre fjärdedelar av markytan (Figur 39). De smalbladiga gräsen (rullade eller borstlika blad av t.ex. fårsvingel, kruståtel eller stagg) täcker totalt sett en mindre del, liksom starr-arter. Nästan en fjärdedel av ytan saknar fältskikt, i genomsnitt. 3.2 Utvärdering och utveckling av gräsmarksmetodiken Utifrån resultatet att en viss andel av provytorna inte uppfyller kriterierna på gräsmark kan det vara värt besväret att gå igenom de synbarligen felklassade ytorna i polygonskiktet, för att se om klassningen kan förbättras. Dock kan vi aldrig helt undvika att flygbildsinventeraren och fältinventeraren gör olika klassningar, och utgångspunkten bör vara att för säkerhets skull ta med fler provytor än vad som med säkerhet uppfyller urvalskraven. 42(57)

43 I utvecklingsprojekten om gräsmarker, som även har fortsatt under 2013 (se nedan; Åkerholm & Glimskär 2013) har vi undersökt olika alternativ för att utvidga urvalsramen för gräsmarker. Där har också ingått att utvärdera de befintliga avgränsningskriterierna för gräsmarker på jordbruksmark. Data från provytorna har varit ett viktigt underlag. Till skillnad från för myrar, så fick fältinventerarna som instruktion för gräsmarksprovytorna att inventera alla provytor lika detaljerat, just för att man skulle ha möjlighet att använda fältdata för en sådan utvärdering. 4 Myrar Liksom för gräsmarker har inventeringen av provytor i myrar under gjorts med samma metodik som för fältinventeringen i NILS (Sjödin 2013). Som underlag för provyteutlägget används det flygbildsinventeringsskikt med myrpolygoner som tagits fram med visst stöd av sankmarksskiktet i Fastighetskartan. Precis som för gräsmarker och småbiotoper ska presentationen av inventeringsresultaten i denna rapport användas som exempel och som underlag för att utvärdera själva metodiken, och inte som resultat om tillståndet för myrar för en region. 4.1 Fältinventeringen av myrar 2013 Fältinventeringen av provytor har styrts genom tätheten av provytor per ruta så att alla län ska få samma antal provytor totalt som motsvarar mängden avsatta medel (Tabell 8). Precis som för gräsmarker minskades dock utlägget till 60 % av det ursprungliga från och med 2012, för att hålla nere kostnaderna så att de bättre motsvarar mängden tillgängliga resurser. Tabell 8. Antal myrprovytor per län för de fem inventerade åren Län * 2013* Summa Stockholm Södermanland Uppsala Västmanland Örebro * Baserat på 60 % av det ursprungliga utlägget Principerna för utlägget har varit som tidigare, men på grund av att antalet rutor och arealen myr skiljer sig mellan åren har totalantalet blivit något förskjutet på grund av denna anpassning (Tabell 8). Något tiotal provytor/delytor har angivits som varken myr eller torvmark och har alltså inte detaljinventerats. 43(57)

44 Södermanlands län deltog för med halva mängden provytor, men deltar från och med 2011 med samma mängd som övriga län. Några få myrprovytor kommer att inventeras i Södermanlands län 2014, för att totalantalet ska motsvara samma som mängden avsatta medel under programperioden , d.v.s. fem sjättedelar av dem i övriga län. Figur 40. Antal myrprovytor (även delytor i delade provytor) fördelade på olika typer av markanvändning. Klasser med minst en förekomst i myrar. Som förväntat har huvuddelen av myrarna inga synliga spår av markanvändning. Ungefär hälften har dock så tätt trädskikt att inventerarna har bedömt att de uppfyller kraven för skogsmark, och av dessa har en betydande andel någon typ av spår av skogsbruk (Figur 40). Något tiotal provytor har också påverkan av täkt. Tabell 9. Antal provytor (delytor i delade provytor) i myrar med förekomst av olika typer av åtgärder och påverkan. Åtgärder/påverkan Antal delytor Dikespåverkan 47 Körspår av fordon 4 Avverkning/röjning 28 Hygges-/röjningsavfall 4 Totalt antal (57)

45 Vad gäller andra typerna av påverkan, så har nästan en tiondel av myrprovytorna (delytorna i delade provytor) någon påverkan av dikning inom 20 m från provytans centrum (Tabell 9), vilket alltså är en direkt påverkan på provytan. Diken och andra markavvattnande åtgärder som kan ha hydrologisk påverkan men som ligger längre från provytecentrum syns dock inte i denna sammanställning. Där får man istället använda andra datakällor (t.ex. flygbildstolkning, se nedan) för att utläsa sådan möjlig påverkan. En mindre andel av provytorna /delytorna har också direkt påverkan av körspår inom ytan. Det skulle dock vara viktigt att kunna utvärdera även hur mycket diffus påverkan av terrängkörning som finns (som inte syns som påtagliga spår i ytan) och vilken hydrologisk påverkan körspåren har en bit ifrån själva spåren. Om det dessutom hela tiden tillkommer nya spår, så kan det totalt sett vara betydligt större påverkan av terrängkörning än vad Tabell 9 indikerar. Precis som antyddes för markanvändningen (ovan), så finns en betydande andel ytor med påverkan av avverkning eller röjning, och i några ytor finns även kvarliggande hygges- eller röjningsavfall (Tabell 9). Figur 41. Andel av provytor i myr med förekomst (samtliga individer) av olika arter av träd i stora provytan, Procentandel av alla inventerade provytor (och delytor i delade provytor). Som förväntat är tall, björk och gran de vanligast förekommande trädslagen på myrarna, och de förekommer alla i ungefär en tredjedel av ytorna (Figur 41). Mönstren för del vanligaste trädslagen är ungefär likartade mellan de fem åren. 45(57)

46 Man kan anta att tall finns mest i de fattigaste och mest öppna myrarna, medan andra trädslag finns mer i trädklädda myrar. Det kan alltså vara värt att i kommande analyser titta mer i detalj på sambandet mellan trädslagens förekomst och andra faktorer. Figur 42. Andel av provytor i myr med förekomst av olika arter av buskar i stora provytan, Procentandel av alla inventerade provytor (och delytor i delade provytor). Vad gäller buskar är viden och pors vanligast och finns i ungefär en femtedel av ytorna (Figur 42). Därefter i vanlighetsordning kommer brakved, en och dvärgbjörk. Dvärgbjörk har ojämn fördelning mellan åren, och registrerades särskilt mycket i inventeringen år Det kan tyda på att den finns aggregerat och är vanlig bara i vissa typer av myrar eller vissa regioner. 46(57)

47 Figur 43. Andel av provytor i myr med förekomst av stora arter (beståndsbildande fältskiktsarter) i stora provytan, Procentandel av alla inventerade provytor (och delytor i delade provytor). Bland de beståndsbildande fältskiktsarter som ingår i listan för stora arter är relativt många knutna till våtmarker och andra fuktiga miljöer. Till de vanligaste hör vattenklöver, trådstarr, flaskstarr/blåsstarr och vass (Figur 43). Eftersom även dessa arter registreras med täckningsgrad, kan förändringar i mängd användas för att indikera förändringar i myrarna över tiden, beroende på t.ex. eutrofiering eller förändrad hydrologi. Figur 44. Genomsnittlig täckning av bottenskiktets i myrar, artgrupper, livsformer och strukturer i småprovytor (0,25 m 2 ), Klassen Annat, kvar till 100 % innefattar t.ex. löv- och barrförna, täta grästuvor m.m. Klasserna Sten/block/häll, Mineraljord/grus och Humus/torv avser blottat substrat, d.v.s som inte är täckt av annat bottenskikt eller fältskikt. 47(57)

48 Som förväntat är vitmossor den grupp som dominerar bottenskiktet i myrar, men även andra mossor är vanliga (Figur 44). Troligen är det framför allt de vanliga skogsmossorna som har större förekomst i de torrare, trädklädda myrarna. Till de mossor som inte är vitmossor eller brunmossor men ändå är vanligt förekommande, hör väggmossa, myrbjörnmossa och husmossa (se nedan, Figur 46). En anmärkningsvärt stor andel av ytan saknar bottenskikt, vilket kanske kan ha ett samband med tätt trädskikt i trädklädda myrar, där förna eller bar mark under t.ex. täta granar kan förklara den höga täckningen. Förklaringen är inte mängden blottad humus/torv och vatten (t.ex. lösbotten och gölar) eftersom de i genomsnitt har låg täckning (Figur 44). Detta bör belysas mer i kommande detaljanalyser. Figur 45. Fältskiktets sammansättning i myrar. Genomsnittlig täckning av artgrupper och livsformer i småprovytor (0,25 m 2 ), Jämfört med gräsmarkerna (se Figur 39) har myrarna i genomsnitt betydligt lägre täckning av fältskikt, och fältskiktet utgörs framför allt av ris, med en genomsnittlig täckning på nästan en fjärdedel av arealen (Figur 45). Örter, bredbladiga gräs, starr och övriga graminider har ungefär lika stor förekomst. 48(57)

49 Figur 46. Andel av småprovytor i myrar med förekomst av fält- och bottenskiktsarter Procentandel av alla inventerade småprovytor (0,25 m 2 ). Den fullständiga listan av arter används i tre småprovytor per provytepunkt. 49(57)

50 Det är anmärkningsvärt att tranbär och tuvull finns i så stor andel av småprovytorna, ända upp till 40 %. Även skvattram, odon, ljung och de vanliga skogsrisen (lingon, blåbär) är mycket vanligt förekommande, vilket indikerar att trädklädda myrar med ristuvevegetation eller frisk skogsvegetation är vanliga i stickprovet. Den stora förekomsten av många arter innebär att man troligen kan komma långt med att beskriva tillståndet i myrar utifrån artsammansättningen hos de vanligare arterna. Detta är troligen ett effektivt sätt att beskriva gradvisa detaljförändringar hos myrarnas vegetation över tiden. Att småprovytorna är så små innebär att de snabbt kan indikera även gradvisa förändringar i arternas mängd och förekomst inom en stor provyta. Om förekomsten hade registrerats i större provytor hade det behövts betydligt kraftigare förändringar innan en art helt skulle ha försvunnit från en yta. Figur 47. Andel av provytor i myrar med förekomst av skyddsvärd naturtyp enligt Art- och habitatdirektivet i stora provytan, En något modifierad indelning har använts för att få med fler undertyper (Gardfjell & Hagner 2013). Procentandel av alla inventerade provytor (och delytor i delade provytor). Precis som för gräsmarker är huvuddelen av provytorna inte klassade som skyddsvärt habitat (Figur 47), trots att många av de aktuella myrtyperna finns med i Art- och habitatdirektivets lista över habitat. Troligen är det påverkan från bland annat dikning (se Tabell 9, ovan), som bidrar till att många ytor inte uppfyller naturlighetskriterierna för skyddsvärt habitat (jfr. Gardfjell & Hagner 2013). Sambandet mellan habitatklassning och sådan påverkan bör belysas i kommande detaljanalyser. 50(57)