Rapporten Prestationsbaserad resurstilldelning för universitet och högskolor (U2011/7356/UH)

Transkript

1 Sid 1 (9) Regeringskansliet Utbildningsdepartementet Stockholm Rapporten Prestationsbaserad resurstilldelning för universitet och högskolor (U2011/7356/UH) Regeringskansliet (Utbildningsdepartementet) har anmodat Umeå universitet att yttra sig med anledning av Anders Flodströms rapport Prestationsbaserad resurstilldelning för universitet och högskolor. Umeå universitet tillstyrker: att kvalitetsutvärderingar inte införs som en del av resurstilldelningssystemet; att pilotprojektet för att mäta forskningens påverkan genomförs; att KB, VR och SUHF ges ett uppdrag att utveckla en nationell databas, men med ett öppnare uppdrag än i utredningens förslag. Umeå universitet avstyrker: att intäkter från uppdragsforskning och uppdragsutbildning införs som indikatorer på samverkan enligt utredningens förslag; utredningens övriga förslag till förändringar. Umeå universitet anser att några större förändringar av dagens system inte bör genomföras utan ytterligare analys och fullödig utvärdering av nuvarande system. Inledning och allmänna reflektioner Umeå universitet vill inledningsvis framhålla att utredningen har lämnat ett viktigt bidrag både i form av de nationella och internationella överblickar som presenteras och i form av de läsvärda och tänkvärda resonemang som finns t.ex. i de inledande delarna om forskningens roll i dagens samhälle och om hur kvalitet i forskning och nyttiggörande kan mätas. Här finns många trådar att plocka upp och spinna vidare på i arbetet med att utveckla Sverige som forsknings- och kunskapsnation i en global värld. Tyvärr följer inte alltid de kloka resonemangen fullt ut med in i de konkreta förslagen. Trots skrivningar om att inte diskutera forskningskvalitet och nyttiggörande som ett antingen-/ellerförhållande och om vikten av sociala och kulturella innovationer, föreslås en snävt ekonomisk indikator som uppdragsforskning och med en viktning som gör att de lärosäten som har ett högt värde på denna indikator missgynnas i förhållande till dagens system. Trots insiktsfulla passager om att indikatorer aldrig är direkta mått på kvalitet och därför bör tolkas försiktigt, föreslås omfattande förändringar av ett nyligen infört och ännu inte utvärderat system samtidigt som dess omfördelande genomslag föreslås öka dramatiskt. När det gäller förändringarna av det nuvarande systemet konstaterar Umeå universitet dessutom att utredaren i stor utsträckning avvikit från sitt uppdrag, som var fokuserat dels på formerna för

2 Sid 2 (9) kvalitetsutvärderingar som komplement till nuvarande indikatorer publiceringar och citeringar samt externa medel, dels på att utreda hur kvalitet i samverkan med det omgivande samhället kan ingå i resursfördelningen. De övriga förändringar som föreslås bygger enligt Umeå universitets uppfattning inte heller på en grundlig utvärdering av dagens system, och bör därför inte genomföras på grundval av denna utredning. Umeå universitet vill också framhålla att utredningen är starkt präglad av ett naturvetenskapligt vetenskapsperspektiv som tar liten hänsyn till andra publiceringstraditioner. Till exempel ställs publicering i bokform i motsats till internationella tidskrifter, och det sägs t.o.m. att publicering i bokform riskerar att missa utbyte med den internationella forskningsfronten (sid 84) som om böcker och antologibidrag med nödvändighet publiceras på svenska, eller inte kan röra sig på forskningsfronten. Det vittnar om bristande insikt i humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Visserligen växer publicering i artikelform, men det finns all anledning att tro att bokformen kommer att vara viktig och inom vissa områden dominerande även i framtiden. Utredningen andas en viss skepsis till politiska avvägningar. Umeå universitet vill med anledning av det framhålla det självklara att regering och riksdag har ansvar för det faktiska utfallet av ett resurstilldelningssystem, oavsett om en del av pengarna fördelas på basis av förment objektiva kriterier. Utfallet av alla rankingar och det prestationsbaserade resurstilldelningssystemet kan ses som en slags ranking är först och främst beroende av de indikatorer som väljs och den vikt de ges. Även om det ofta finns en samstämmighet mellan olika sätt att mäta när det gäller vilka lärosäten som tenderar att vara ledande finns det inget objektivt facit här, än mindre om vilket utslag det bör ge ekonomiskt. Särskilt svåra är jämförelser mellan olika ämnen och vetenskapsområden. Den centrala frågan för resurstilldelningssystem är naturligtvis vad man vill uppnå. Vill man t.ex. genomföra en större omfördelning av den basresurs som de olika lärosätena har, kanske i syfte att skapa ett högskolelandskap med färre och större, alternativt mer specialiserade lärosäten än i dag? I så fall är det enligt Umeå universitet mer lämpligt att göra det genom öppna politiska avvägningar än genom ett automatiskt omfördelningssystem. Ett automatiskt system är bättre ägnat att skapa incitament t.ex. för ökad vetenskaplig publicering av hög kvalitet, utan att omfattande omfördelning är huvudsyftet. Med tanke på forskningens internationella karaktär och den ökade vikt som forskning och kunskapsbaserad utveckling tillskrivs i Sveriges fortsatta utveckling torde det mest värdefulla vara att hitta incitament som premierar framgång i en internationell jämförelse snarare än bara jämförelser med andra svenska lärosäten. Sverige som helhet har t.ex. halkat efter vissa andra länder när det gäller andelen högciterade artiklar. Umeå universitet delar utredningens bedömning att det vore önskvärt om en effektivitetsmodell kunde utformas, dvs. att alla resurser (input) som bidragit till författarandelen kunde ställas mot vetenskaplig output (s. 122). De olika universiteten i Sverige arbetar under olika ekonomiska förutsättningar. I motsats till de flesta yngre universiteten (t.ex., Umeå, Luleå) har vissa universitet (t.ex. Uppsala, Lund, KI) tillgång till betydande medel från lokala stiftelser och fonder; dessa främjar rimligen såväl direkt som indirekt den vetenskapliga produktionen och lyfter kvalitetsindikatorerna. En rimlig fråga att ställa vore var staten kan satsa pengar för att få störst marginaleffekter, men tyvärr har utredningen inte levererat något förslag i den riktningen.

3 Sid 3 (9) Kvalitetsutvärderingar Utredningen tycks ganska snabbt kommit fram till att peer-review-baserade kvalitetsutvärderingar inte bör genomföras, trots uppdraget. Umeå universitet delar denna bedömning, även om utredningen inte kan sägas ha vänt på varje sten (t.ex. analyseras inte alternativet att genomföra rullande utvärderingar ämnesområdesvis som i Högskoleverkets utvärderingar). Det tyngsta argumentet är kanske inte kostnaden, utan snarare svårigheten att göra bedömningar som är så pålitliga att det är rimligt att fördela medel utifrån dem på något automatiskt sätt (det är kanske talande att inget av de lärosäten som genomfört sådana här utvärderingar har kopplat dem till någon automatisk resursfördelning). Beaktas bör också den undanträngning det skulle innebära av de utvärderingar anpassade till varje lärosätes behov som i dag äger rum. Umeå universitet har använt en kombination av självvärderingar och externa paneler som underlag för de riktade satsningar vi gjort på starka forskningsmiljöer och karriärbidrag för unga forskarbegåvningar (det sistnämnda för övrigt ett viktigt perspektiv som vi gärna skulle se mer av på nationell nivå). Vi förstår också att andra universitet har ansett en genomlysning av hela lärosätets forskning värdefull, även i de fall resultaten inte kopplas direkt till strategiska satsningar. Med tanke på de stora arbetsinsatser som krävs av de institutioner och forskargrupper som granskas samt mängden panelexperter som måste engageras är det troligt att ett nationellt system för utvärderingar skulle minska lärosätenas utrymme att göra egna utvärderingar, vilket riskerar att göra det nationella systemet som helhet mer trögrörligt och likriktat. Indikatorer för samverkan En ökad samverkan mellan lärosäten och utomstående parter kan öka lärosätenas betydelse i regionala och nationella innovationssystem och i samhällsutvecklingen i stort. Samverkan kan också fungera som resursförstärkning och kvalitetshöjande faktor inom både forskning och undervisning som, trots allt, är universitetens grundläggande uppdrag utan vilka samverkan blir meningslös. Det är enligt Umeå universitet viktigt att ha en breddad syn på samverkan och nyttiggörande i förhållande till den ibland snäva fokuseringen på patent och kommersialisering. Målet med universitetens dialog med samhället är att forma kunskap och kompetenta människor som kan förändra världen; en del kan ske genom kommersialiserbara innovationer, medan annat som kan bidra till en demokratisk och hållbar samhällsutveckling inte kan värderas på en marknad. Samverkan och nyttiggörande är svårt att definiera och än svårare att mäta. Utredningen tar upp ett antal tänkbara indikatorer och argumenterar i vissa fall övertygande till varför de inte bör användas (t.ex. för att omfattningen av det man ska mäta såsom patent eller industridoktorander är så liten att slumpen blir starkt styrande). I vissa fall är det dock mindre uppenbart varför ett alternativ avvisas, t.ex. rörande s.k. in-kind-bidrag eller rörligheten mellan akademi och samhälle. Uppdragsutbildning och uppdragsforskning otillräckliga och tveksamma som indikatorer Den indikator som utredningen fastnar för intäkter från uppdragsforskning och uppdragsutbildning har den tydliga fördelen att statistiken finns lätt tillgänglig. Umeå universitet anser dock att nackdelarna överväger och avstyrker utredningens förslag i denna del. I inledningen till samverkans- och påverkansavsnittet står det att det inte [är] självklart att den ekonomiska omfattningen är ett bra mått på betydelsen, då stora ekonomiska värden relaterade till allmännyttan är svåra att uppskatta. Risken med att premiera uppdragsintäkter är att universiteten endast fokuserar på verksamhet som kan ge monetär utdelning. En viktig del av samverkansuppgiften består i att förmedla kollektiva nyttigheter som per definition inte kan generera monetära intäkter men som ändå ger samhällsnytta. Förutsättningarna för intäkter från såväl uppdragsforskning som

4 Sid 4 (9) uppdragsutbildning skiljer sig dessutom åt mellan områden (och kanske också mellan regioner), men trots det föreslås ingen viktning utifrån ämne eller vetenskapsområde (sid 129). Om man enligt uppdraget ska försöka bedöma kvalitet i samverkan och nyttiggörande framstår uppdragsintäkter som ett både grovt och snävt mått. Det finns mycket högkvalitativ bidragsfinansierad forskning som också har stor samhällsrelevans och påverkan t.ex. är Berzeliicentra utvalda även utifrån samhällsrelevans och nyttiggörande. Likaså finns många utbildningar i det reguljärt finansierade utbudet som involverar nära samverkan med det omgivande samhället (lärar-, läkar-, tandläkar-, jurist-, sjuksköterske-, ekonom- och ingenjörsutbildningar bara för att nämna några). Kvaliteten i samverkan i den statligt finansierade forskningen och utbildningen är troligen av större betydelse än omfattningen av uppdragsforskning och uppdragsutbildning. När det gäller uppdragsutbildning kan det ifrågasättas huruvida det är relevant för fördelning av anslag till forskning och forskarutbildning. För att uppmuntra samverkan och nyttiggörande av den kunskap och kompetens som finns och genereras vid universitet och högskolor i ett bredare perspektiv kan uppdragsutbildning måhända vara en parameter av flera, men det är då inte givet att det är enbart forskningsanslagen som ska påverkas. När det gäller specifikt uppdragsforskning finns det slutligen ett enligt Umeå universitet viktigt problem av både principiell och praktisk karaktär. Om uppdragsutbildning inte tas med och pilotprojektets roll ännu är oklar består förändringen inledningsvis av att indikatorn externa medel delas upp i bidrag och uppdrag. En sådan uppdelning kan i förstone framstå som principiellt riktig vi skiljer ut vad som är forskningskvalitet och vad som är samverkan så att vi kan premiera dem var för sig. Signalvärdet av en sådan uppdelning är dock principiellt problematiskt om vi på allvar menar att kvalitet i forskning och samverkan inte bör ställas mot varandra. Uppdelningen är också praktiskt problematisk såtillvida att det finns en ganska stor gråzon i klassificeringen i bidrags- respektive uppdragsforskning och att det därmed finns risk för försök att optimera kontraktsstrukturen. Detta förhållande har utredningen tagit hänsyn till (sid 132), men på ett sätt som ytterligare belyser det principiella problemet och också ställer frågan på sin spets om vad man vill åstadkomma genom att införa en samverkansindikator. Utredningen har gjort beräkningar på effekten av att flytta fem miljoner kronor från bidrag till uppdrag och konstaterat att Lunds universitet skulle tjäna på en sådan operation om samverkansindikatorn är viktad högre än 15 procent, och drar slutsatsen att samverkansindikatorn därför inte bör viktas högre än så. Utgångspunkten att det viktiga är att inget lärosäte tjänar på att ha relativt mycket uppdragsintäkter speglar dels en underförstådd motsättning mellan kvalitet och samverkan, men framför allt är det anmärkningsvärt att utredningen inte alls för något uttalat resonemang om det faktum att man föreslår införande av en indikator som ska mäta samverkan och sedan viktar den så att nettoeffekten blir att lärosäten med relativt högt värde på denna indikator missgynnas. Pilotprojektet bör genomföras Med tanke på att såväl många lärosäten som andra aktörer försöker hitta lämpliga sätt att bedöma samverkan och nyttiggörande är utredarens förslag till pilotprojekt modellerat på HEFCE:s pilotprojekt intressant och bör enligt Umeå universitet genomföras. Det bör också kunna verka kvalitetsdrivande i sig, genom att lärosätena stimuleras att på ett nytt sätt aktivt eftersträva påverkan och följa upp och dokumentera den påverkan som sker.

5 Sid 5 (9) Samtidigt ser Umeå universitet det som svårt att i dagsläget bedöma om det är lämpligt att fördela medel utifrån sådana resultat och i så fall i vilken omfattning. Man kan notera att utredningens optimism av någon anledning tycks större inför kvalitativa bedömningar av forskningens påverkan jämfört med bedömningar av forskningskvaliteten. Umeå universitet ställer sig mer avvaktande till hur resultaten lämpligen kan användas och anser att inga beslut om hur de kan ingå i resurstilldelningen bör tas förrän pilotprojektet genomförts och utvärderats. En aspekt att analysera särskilt är hur ett fördelningssystem utformas så att det å ena sidan inte styr mot enbart forskning som kan ge ett snabbt, direkt genomslag, och å andra sidan inte huvudsakligen premierar lärosätets ålder (t.ex. medicinsk forskning som efter några årtionden gett genomslag i nya behandlingsformer). Om pilotprojektet genomförs bör man samtidigt överväga om det är mest ändamålsenligt att begränsa fallstudierna till påverkan av en viss forskning. För fördelning av forskningsresurser ligger det förstås nära till hands. Men den kunskap och kompetens som finns vid universitet och högskolor är bredare än vad som går att hänföra till specifika forskningsresultat, och om ett så pass nytänkande pilotprojekt genomförs vore det olyckligt att utan vidare begränsa det till enbart forskningens påverkan. Ett lärosäte som är särskilt framgångsrikt i att föra ut kunskap och bidra till att den omsätts till samhällsnytta bör rimligen kunna premieras för det även om det inte (enbart) bygger på ursprungliga forskningsresultat från det egna lärosätet. Parallellt med genomförandet av pilotprojektet efterlyser Umeå universitet ett fortsatt arbete för att hitta andra lämpliga mått på samverkan och nyttiggörande. Ett sådant arbete bör inte låsa sig vid vilken statistik som finns enkelt tillgänglig i dagsläget (även om en bedömning naturligtvis måste göras av kostnaden att ta fram uppgifter i förhållande till nyttan), och bör helst inte heller låsa sig till forskning och den prestationsbaserade resurstilldelningsmodellen för forskningen. Övriga förslag (utanför uppdraget) Omfattande förändringar av nuvarande system förutsätter utvärdering Nuvarande omfördelningssystem har bara funnits i ett fåtal år. I forskningssammanhang är tiden sedan införandet förhållandevis kort, särskilt med tanke på att effekter av systemet endast kan mätas fram till och med I samband med att det infördes aviserade regeringen bl.a. sin avsikt att noga följa och utvärdera effekterna av det nya systemet. Någon sådan utvärdering är inte genomförd, och de kommentarer om nuvarande system som finns i föreliggande rapport betraktar Umeå universitet som mer av synpunkter och svepande hänvisningar till kritik av ospecificerad proveniens och substans. Utredarna gör inga försök att bedöma hittillsvarande effekter på lärosätens och forskares beteende eller forskningens kvalitet, och konstaterar också att mycket få sådana studier från andra länder finns tillgängliga. Kort sagt saknas empiriskt baserade skäl till en förändring av nuvarande system. Goda sådana skäl bör enligt Umeå universitet finnas innan förändringar av modellen genomförs de direkta anslagen syftar ju som regeringen brukar uttrycka det till att ge universitet och högskolor förutsättningar för en stabil verksamhet och långsiktig planering. Mot den bakgrunden anser Umeå universitet att de övriga förslagen inte bör genomföras utan att ytterligare kunskapsunderlag tas fram. Det behöver inte innebära att de lagda förslagen är dåliga eller att det saknas brister i nuvarande system; Umeå universitet ser flera möjligheter till förbättringar och kommenterar i det följande både de meriter och de problem som finns med utredarens förslag.

6 Sid 6 (9) Viktfaktorer Utredarens argument mot nuvarande viktfaktorer är att de mött en del kritik. Det framhålls också att de fastställdes efter en politisk rimlighetsbedömning, och intrycket kan lätt fås av att detta i sig är dåligt. Umeå universitet vill framhålla att politiska avvägningar mellan olika vetenskapsområden är helt legitimt, och även om regering och riksdag avhänt sig möjligheten att fördela de direkta anslagen till olika vetenskapsområden görs fortfarande sådana avvägningar t.ex. i fördelningen till forskningsråden vilket påverkar hur mycket externa medel som finns inom olika områden. Samtidigt behöver om inte annat en ny grund för att fastställa ett lärosätes ämnesmix tas fram; att som i dag utgå från anslagsfördelningen 2008 är inte hållbart hur länge som helst. Den SCB-statistik över FoU-intäkter som utredningen hänvisar till är då en rimlig utgångspunkt, och bör kunna användas också för fastställande av viktfaktorer (vars omfördelningseffekt med avseende på ämnesprofil som ovan nämnts bör vara ett öppet politiskt ställningstagande). Viktfaktorerna bör dock vara rimligt stabila och ämnesindelningen grov, så att fördelningen blir förutsägbar. Utgångspunkten bör därför hellre vara att skapa ett mindre antal viktfaktorer baserade på olika områdens möjligheter att erhålla externa medel under en längre tid, än att utgå från de nationella forskningsämnena på tvåsiffernivå vid det senaste rapporteringstillfället. Det förtjänar att påpekas att denna statistik inte finns direkt tillgänglig utan samlas in genom en enkät vartannat år. Om uppgifterna ska användas för medelsfördelning gäller det att kvaliteten i rapporteringen är god och att manipulation kan undvikas. Att basera uppgifterna på längre tidsserier kan vara ett sätt att förebygga försök till manipulation. I sammanhanget bör också påpekas att det inte råder någon enkel relation mellan storleken på externa medel och forskningens resultat och betydelse. Olika typer av forskning inom samma SCB-område kan ha olika kostnader beträffande t.ex. infrastruktur. Med tanke på att universiteten skiljer sig i profil och att en fältnormalisering är svår att göra när de direkta anslagen inte fördelas utifrån ämnes- eller vetenskapsområden borde man överväga att starkare fokusera på bibliometriska uppgifter än på externa medel. Endast bidragsintäkter räknas med Som ovan nämnts anser universitetet att en uppdelning av uppdrags- och bidragsintäkterna skulle ge tveksamma signaleffekter. I princip anser Umeå universitet att avgiftsintäkterna bör kunna utgå ur modellen, men en analys bör i så fall först göras av vad denna kategori innehåller, vad effekten blir och om det finns utrymme för strategiskt agerande även på detta område. Högre vikt för medel från Vetenskapsrådet och Europeiska forskningsrådet Att försöka införa en excellensfaktor av något slag är enligt Umeå universitet en rimlig strävan, och medel från Vetenskapsrådet (VR) är ett mått som t.ex. används av teknisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet för intern resursfördelning. De belopp som VR har att fördela skiljer sig dock betydligt mellan fakultetsområden, och den fördelningen speglar statsmakternas (legitima) prioriteringar mellan vetenskapsområden snarare än olika forskares och lärosätens kvalitet. Även success rate skiljer sig kraftigt mellan olika områden, och är inte nödvändigtvis högre för VR än för andra finansiärer. För humanister är det t.ex. naturligt att söka medel via Riksbankens Jubileumsfond. Medel från VR lämpar sig därmed enligt Umeå universitets bedömning inte som indikator för fördelning på nationell nivå över vetenskapsområdesgränser, och detta förslag skulle missgynna universitet med en stor andel humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.

7 Sid 7 (9) Om uppdragsforskning enligt Umeå universitets förslag fortsatt ingår i indikatorn externa medel kan det vara motiverat att överväga en uppviktning av hårt konkurrensutsatta vetenskapligt prövade medel men i så fall av fler finansiärer. Gränsdragningen av vilka finansiärer som bör räknas med kan vara svår, men bör vara möjlig att göra utifrån deras relativa betydelse inom olika områden. Ett alternativt och bättre sätt att gynna spets i forskningen skulle enligt Umeå universitet vara att basera en del av fördelningen på andel av de 10 % högst citerade publiceringarna. Detta mått framhålls för övrigt i den senaste Leiden-rankingen som den mest stabila och därför viktigaste indikatorn. 1 För att ge incitament till förbättringar i ett internationellt perspektiv skulle medel från Europeiska forskningsrådet (ERC) på sikt kunna vara intressant; Umeå universitet är dock tveksamt till om ERC ännu är tillräckligt väl etablerad som finansiär i det svenska systemet. Om man vill ge incitament till att söka forskningsmedel utanför Sverige skulle en analys också kunna göras om även vissa andra utländska finansiärer borde medräknas. Nationell databas, impact och citeringar Vi tillstyrker utredarens förslag att bygga upp en nationell publiceringsdatabas, inte minst för att bättre spegla bl.a. humaniora och samhällsvetenskap, för vilka täckningsgraden av såväl publiceringar som citeringar är för låg i det nuvarande systemet som enbart bygger på Web of Science. Det är en god ambition att samtidigt inkludera konstnärlig forskning i den nationella databasen. Umeå universitet menar också att publiceringar av universitets- och högskoleanställda alltid ska tillgodoräknas respektive lärosäte, även om man valt att använda en sjukhusadress som författardress. Detta låter sig göras vid registreringen av publiceringar där författarnamn normalt knyts till ett visst lärosäte, fakultet och institution. Det krävs ganska mycket arbete för att förbättra SwePub, som idag är bristfällig när det gäller funktionalitet och pålitlighet. Utvecklings- och aktivitetsplaner saknas, felrapporteringssystem saknas, versionshantering med dokumentation av införda förbättringar och bugfixar saknas. Swepub hämtar idag sin information från de olika publiceringssystem som finns ute på lärosätena, och det är därför också viktigt att det finns tillräckliga resurser för utveckling och underhåll av dessa källsystem ute på respektive lärosäte. Med tanke på behovet av samordning, bibliografisk kompetens och erfarenhet är det rimligt att KB får uppdraget att bygga upp och driva en nationell publiceringsdatabas. Samverkan med VR och SUHF är också lämpligt i dessa frågor samt att VR fortsatt har ansvar för att utarbeta tabellunderlag för resurstilldelning. Samtidigt vore det enligt Umeå universitet olyckligt att överge citeringsmåttet till förmån för impactfaktorer. Det finns förvisso nackdelar med citeringar, som på grund av sin eftersläpning visar mer historia än nutid. Impactfaktorer ger snabbare genomslag, men har andra nackdelar. På aggregerad nivå tyder studier på att korrelationen mellan de båda måtten är hög, men på artikelnivå är den närmast obefintlig; en hög impactfaktor kan ofta byggas upp av ett fåtal extremt högt citerade artiklar. Sättet som impactfaktorer beräknas på (genomsnittligt antal citeringar under de senaste två åren) passar också vissa områden bättre än andra inom t.ex. matematik och många humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen vore ett längre tidsfönster mer rättvisande. Umeå universitet 1

8 Sid 8 (9) bedömer att citeringsmåttet, som ett mer direkt mått på en artikels faktiska genomslag, har stor acceptans och om möjligt bör behållas. Ett alternativ kunde vara att citeringar behålls men att antalet publiceringar också kan viktas med fältnormaliserade impactfaktorer (vilket skulle ge mindre incitament till att fokusera på publiceringsvolym). Vikter baserade på tidskrifters citeringsnivå kan då ge ett jämnare, mindre subjektivt och styrande viktsystem än det norska som endast har två nivåer varav den högsta ger tredubbel utdelning. Det finns dock många avvägningar och analyser som återstår att göra i detta sammanhang, t.ex. hur många nivåer som är lämpliga, hur man hanterar tidskrifter som saknar impactfaktor 2 och vilken betydelse böcker har inom olika områden. Det är lämpligt, som utredaren föreslår, att dessa överväganden kring hur publiceringar kan klassificeras och viktas uppdras åt SUHF. Om och när en förändring av systemet ska göras vilket Umeå universitet alltså inte anser bör ske nu på grundval av den remitterade rapporten finns anledning att också fråga sig om man nödvändigtvis ska vara bunden vid Web of Science. Scopus har för vissa områden en bättre täckning av citeringar, och för samhällsvetenskap och humaniora vore en användning av Google Scholar som även indexerar böcker intressant. Man kan också, lite mer revolutionärt, fundera över om det vore möjligt att göra det betydligt enklare för sig och t.ex. använda uppgifter från Leidenrankingen. De mindre lärosätena ingår då inte men det är å andra sidan långt ifrån uppenbart att det är lämpligt att jämföra lärosäten med mycket olika förutsättningar med samma mått. Utan att förespråka ett tudelat system à la RUT 2 kan det vid en utvärdering av nuvarande system ändå vara värt att med öppet sinne överväga om samma indikatorer verkligen fungerar lika bra för alla slags lärosäten. Omfördelning av 10 % av basresursen Utredaren konstaterar att om inga inbördes förändringar i indikatorvärdena mellan lärosätena sker mellan åren blir omfördelningen verkningslös. Umeå universitet menar att det är en rimlig konstruktion att det är relativa förändringar som premieras och att därför ingen omfördelning sker om inga relativa förändringar sker. Utredarens förslag att i stället 10 % av föregående års basresurser ska omfördelas skulle få dramatiska och inte minst långsiktiga konsekvenser, som dessutom i sig riskerar att påverka indikatorerna och därmed bli en negativ eller positiv spiral beroende på utgångsläget. Om regering och riksdag vill åstadkomma omfattande omfördelningar mellan lärosäten som i slutändan kan innebära att vissa lärosäten kanske måste lägga ner stora forskningsområden eller får svårt att överleva bör det göras genom uttalade politiska beslut. Effekter som efterfrågas i missivet Utbildningsdepartementet efterfrågar synpunkter på effekterna för olika forskningsområden, tvärvetenskaplig forskning, nya forskningsområden och framtida kunskapsförsörjning samt balansen mellan olika typer av forskning. Umeå universitet konstaterar liksom utredningen själv gör att förslaget missgynnar lärosäten med höga andelar humaniora och samhällsvetenskap. 2 Förslagsvis kan tidskrifter utan impactfaktor åsättas värdet 1. Detta implicerar dock rimligen att de tidskrifter som har en impactfaktor under 1 också tillskrivs vikten 1.

9 Sid 9 (9) Tvärvetenskaplig forskning torde i princip missgynnas något av en uppviktning av medel från Vetenskapsrådet, eftersom det innebär en relativ nedviktning av medel från t.ex. finansiärer som Formas och Mistra som i högre utsträckning ger medel till tvärvetenskaplig forskning. Mer allvarligt och värt att överväga inför framtida förändringar av systemet är måhända att en alltför stark fokusering på publiceringsvolym och citeringsgrad riskerar att hämma satsningar på nya områden, eftersom satsningar på helt nya forskningsområden kan ge perioder med lägre produktivitet och genomslag. Ett för starkt fokus på publiceringsvolymen är inte heller bra för forskningen i stort, då ingen har någon glädje av att forskningsresultat delas upp (i värsta fall näst intill dupliceras) i fler publikationer än nödvändigt. När det gäller balansen mellan olika typer av forskning uppmuntrar den föreslagna modellen i sin helhet lärosätena till att hellre fokusera på ett fåtal starka forskningsområden i stället för att säkerställa en bred täckning av ett ämnesområdes olika specialområden. Det kan i sin tur riskera att äventyra grundutbildningens kvalitet, eftersom denna måste bygga på en heltäckande tillgång till vetenskapligt kompetenta lärare inom en rad specialområden. Som redan nämnts uppmuntrar det föreslagna systemet också till att inte ha en hög andel uppdragsforskning. Yttrandet har utarbetats av en remissgrupp bestående av föredragande handläggare, universitetets forskningsstrategiska råd, professor Olle Persson, budgetchef Per Ragnarsson och universitetsdirektör Lars Lustig, i samråd med universitetets samverkansstrategiska råd. Yttrandet har fastställts av rektor Lena Gustafsson efter föredragning av utredare Anders Steinwall. Lena Gustafsson Umeå universitet Anders Steinwall Handläggare Umeå universitet