Remissvar: Forskningsfinansiering Remissvar: Utredningen Forskningsfinansiering kvalitet och relevans; SOU 2008:30 - U /F

Transkript

1 Remissvar: Forskningsfinansiering Remissvar: Utredningen Forskningsfinansiering kvalitet och relevans; SOU 2008:30 - U /F Dnr: V Dossnr: Skickat till: Utbildningsdepartementet, Stockholm Övergripande synpunkter Utredningen tar förtjänstfullt upp flera problem som gäller forskningsfinansieringen i Sverige. Det vore värdefullt om berörda organ tar fasta på dessa, så att förbättringar kan uppnås. Enligt direktiven ska utredningen utvärdera den reform som genomfördes 2001 då bl.a. VR, Formas, FAS och VINNOVA skapades. Resultatet av denna reform diskuteras i utredningen främst utifrån ett strategiskt forsknings- och innovationsperspektiv. Det konstateras att det funnits betydande problem med samordning mellan de olika råden. Mot denna bakgrund är det förvånande och otillfredställande att så lite analys görs i utredningen av fördelarna med en bättre samordning. Inte heller analyseras arbetsfördelning och samordning mellan lärosätenas prioriteringar och de specialgranskade rådens. Alltför litet utrymme ägnas åt utvärdering av de resultat som åstadkommits i den forskning som de granskade råden beviljat. Eftersom en god del av rådens finansiering kommit att utnyttjas för forskarutbildning vid lärosätena borde frågan ha ställts om man verkligen kan hävda att den svenska modellen att styra finansieringen av en stor del av forskarutbildningen via forskningsråd har skapat önskad forskningskvalitet. Det är samtidigt uppenbart att styrningen fungerat mer än väl som incitament att öka antalet forskarexamina. Denna finansiering borde gå direkt till lärosätena i stället för till forskningsråden, som dessutom delar ut så små anslag att de knappast räcker till mera än motfinansiering av lärosätenas forskarutbildning. Utredningens uppgift har varit att göra en utvärdering. Denna har förtjänster men också brister som framförallt beror på direktiven men också kan kopplas samman med uppdragets avgränsning gentemot övriga utredningar som gått parallellt. Varför har exempelvis inte de internationella frågorna om forskningsfinansiering fått större utrymme i utredningen? Dessa gäller ju inte bara hur de olika ländernas råd har byggt upp sin verksamhet utan även hur de nationella systemen ska samordnas mellan olika länder. I utredningens förslagsdel förespråkas en sammanslagning av de nämnda myndigheterna och ytterligare några mindre forskningsfinansierande myndigheter med olika inriktning till en sammanhållen myndighet med syfte att bättre samordna större satsningar på grundforskning och behovsmotiverad forskning. KTH delar inte utredningens huvudslutsats att stora synergieffekter därmed skulle uppnås eller att brister i dagens system självklart skulle åtgärdas med en sådan

2 samlad organisation. Skälet till detta är dels att KTH inte anser att förslaget är ändamålsenligt, dels att det inte har tillräckligt stöd i utredningens analysdel. Utredningen tar upp ett antal relevanta frågeställningar och ger förslag till förbättringar av dagens system utifrån dessa. KTH ser positivt på flera av utredningens delförslag som redovisas nedan under rubriken Specifika synpunkter. Det gäller frågor om forskningspolitisk samordning, tydligare rollfördelning och förändringar i områdesansvaret, vikten av en samordnad politik för forskningsinfrastruktur samt inte minst resursbehovet för långsiktig, behovsdriven forskning. KTH ser negativt på vissa av de specifika förslag som framförs, inte minst när det gäller miljöteknisk forskning, samhällsbyggnads- och samhällsplaneringsforskning och arbetslivsforskning. Ur KTHs synvinkel har utredningen ett antal uppenbara brister och dessa får delvis anses bero på de snäva direktiven. För det första förefaller utredningen argumentera för ett mer samlat grepp om forskningsfinansiering i Sverige. I utredningen beaktas dock inte merparten av den myndighetsbaserade finansieringen av behovsmotiverad forskning, liksom bidragen från stiftelser av olika slag. Även EUs forsknings-program utelämnas. Energimyndigheten, Vägverket, Banverket, Statens Kärnkraftsinspektion, Sida, Naturvårdsverket, Stiftelsen för Strategisk Forskning, Miljöstrategiska Forskningsstiftelsen samt Wallenbergstiftelserna är exempel på betydande bidragsgivare. Deras del av KTHs externa forskningsfinansiering utgjorde sammantaget cirka 450 mnkr för 2007, motsvarande cirka 40 procent av den externa forskningsfinansieringen (25 procent av de totala forskningsresurserna). Detta är till och med mer än vad KTH erhåller från de finansiärer som behandlas av utredningen, 433 mnkr. Den offentliga finansieringen av klinisk medicinsk forskning är mindre tydligt konkurrensutsatt men har i övrigt en liknande karaktär och storlek för de medicinska fakulteterna, men detta nämns inte i utredningen. Inte heller analyseras den roll som universitetens fakultetsanslag spelar. Dessa utgör den enskilt största andelen av de forskningsresurser som ett universitet förfogar över. För KTHs del utgör fakultetsanslaget cirka 40 procent och för de flesta universitet något mer, procent. KTH konstaterar således att analysen av hur universiteten finansierar sin forskning är mycket ofullständig. Att basera en samlad bild av forskningsfinansieringens struktur och problem huvudsakligen på situationen inom råden och VINNOVA blir därigenom alltför ofullständig och slutsatserna således tveksamma. För det andra koncentrerar sig utredningen huvudsakligen på möjligheten till större samordnade insatser och att stötta dessa hela vägen till olika former av samhällsnytta. Utredningen tycks mena att detta bör vara den nya forskningsfinansiärens främsta uppgift. Det verkar förutsättas att de många små forskningsbidragen (främst från VR, Formas och FAS) hanteras på annat sätt. För KTH utgör denna typ av bidrag cirka 25 procent av den externa finansieringen. Det synes vara en motsägelse att föreslå enhetlig samordning men lämna en så viktig del av dagens verksamhet utanför. KTH anser det högst otillfredsställande

3 att det saknas ett framtidsperspektiv och en konsekvensanalys för en så betydande andel av forskningsfinansieringen. Förmodligen avser utredningen att ökade, kvalitetsstyrda fakultetsanslag ska överta delar av den roll rådsfinansierade projekt spelar idag och att andra delar ska hanteras av den föreslagna nya myndigheten. På denna väsentliga punkt är dock skrivningarna i utredningen otydliga. KTH anser att dagens rådsorganisation i stort fyller den viktiga funktionen att stödja konkurrensutsatt inomvetenskaplig forskning. Däremot bör balansen mellan olika delar av finansieringssystemet justeras så att universitetens möjlighet till strategisk profilering stärks genom en ökade fakultetsanslag. Dessutom bör det klargöras hur mycket medel som ska tillföras universiteten direkt för forskning respektive forskarutbildning. För det tredje saknas en konkret beskrivning av hur de förväntade fördelarna med en ny organisation skulle kunna uppnås. Det finns inte heller någon internationell jämförelse som visar att den föreslagna organisationen varit framgångsrik. KTH ifrågasätter starkt en modell som blandar resurstilldelning för inomvetenskaplig forskning med den för behovsmotiverad forskning. Nyfikenhetsdriven, vetenskapligt nyskapande forskning bedrivs ofta inledningsvis i små projekt medan strategisk behovsmotiverad forskning ofta kräver större tvärvetenskapliga program för att nå sina mål. Granskning och prioritering av ansökningar med olika inriktning i detta avseende görs bäst i olika grupperingar på grund av olika karaktär hos aktiviteterna. Samordningen bör inte vara för stor på grund av risken för likriktning. För det fjärde kan det ifrågasättas om det är finansiärernas organisation som utgör det hindret för att knyta ihop framgångsrik forskning med innovation i Sverige. KTH anser att det snarare är brist på tydlig arbetsfördelning och avsaknad av tillräckliga resurser för långsiktig, behovsmotiverad forskning. Den strategiska forskningen har fått minskade resurser under det senaste decenniet, vilket inneburit att teknisk och medicinsk forskning, liksom investeringar i forskningsinfrastruktur tappat i relativ storlek. KTH anser att en stor del av den strategiska forskningens problem kan och bör lösas dels genom tydligare direktiv i riktade, konkurrensutsatta satsningar via existerande myndigheter, dels genom direkta anslag till universiteten i ett kvalitetsbaserat resurstilldelningssystem. Sammanfattningsvis anser KTH att utredningen har sådana brister att den inte kan ligga till grund för så omfattande förändringar som föreslås. Enskilda förslag kan och bör dock diskuteras vidare. Specifika synpunkter (1) Utredningen föreslår en starkare forskningspolitisk samordning mellan olika departement. KTH ställer sig positiv till detta och vill understryka vikten av att forsknings- och innovationsfrågorna drivs aktivt på högsta politiska nivå.

4 (2) Utredningens förslag om sammanslagning av flera av de existerande myndigheterna har ett visst ett berättigande som blir uppenbart när man betraktar storleken på såväl myndigheterna själva som de ekonomiska medel de distribuerar. KTH anser att administrativa fördelar och vissa synergier när det gäller central analys och statistik bör kunna uppnås om några av de mindre myndigheterna samordnas med antingen VR eller Vinnova utifrån karaktären på verksamheten. Man bör i sammanhanget även beakta möjligheterna att agera internationellt. (3) Utredningen föreslår att gränserna mellan olika aktörer bör ses över och förtydligas på ett antal punkter, bland annat ämnesråden för NT och Medicin vid VR och FORMAS när det gäller den moderna biologin och gränsen mellan Vinnovas och Nuteks ansvar för kommersialisering. KTH anser dessa synpunkter relevanta och viktiga men anser inte att det krävs en omfattande omorganisation för att genomföra dessa förändringar. (4) Förslaget att stärka Kommittén för Infrastruktur är angeläget och bör vidareutvecklas. Infrastrukturfrågorna i vid mening blir allt mer betydelsefulla för många olika forskningsområden, inte bara de stora internationella anläggningarna. KTH understryker vikten av att även mindre och distribuerade infrastrukturer måste stödjas på central nivå för att åstadkomma tillräcklig samordning och internationell slagkraft. Samarbetena inom exempelvis SNIC och Myfab är utmärkta exempel på hur relativt små medel kan uppnå dessa mål. KTH anser att hanteringen av infrastruktur frågorna är en av de viktigaste för att stärka svensk forsknings internationella konkurrenskraft. (5) Utredningen diskuterar ett utökat mandat för VINNOVA. Bland annat behöver samhälls-byggnads-, arbetslivs-, energi-, transport- och klinisk forskning en väsentligt bättre samordning. KTH tillstyrker starkt en utveckling med ett tydligt övergripande ansvar för den strategiska behovsmotiverade forskningen. I det nuvarande finansieringssystemet har man genom den uppdelning som valts kommit att underfinansiera dessa delar av den behovsmotiverade forskningen, både grundforskningsdelarna och de tillämpade. Den svaga samordningen mellan råden har ytterligare försvagat dessa områdens möjlighet till utveckling. Särskilt anmärkningsvärd är hanteringen av samhällsbyggnads- och samhällsplaneringsforskningen inom Formas. Med den betoning av grundforskning som där funnits har miljöforskningen fragmenterats relativt VR och Formas framstått som en specialkanal för att finansiera forskning inom ett lärosäte. Genom en bred förstärkning skulle VINNOVAs verksamhet tillföras det element av strategisk forskningsinriktning som behövs i det statliga finansieringssystemet. Idag spelar såväl Vinnova som Energimyndigheten, Vägoch Banverken, Kärnkraftsinspektionen, Naturvårdsverket med flera statliga myndigheter viktiga roller. KTH efterlyser en bättre samordning och tydligare rollfördelning mellan dessa aktörer. Utredningsförslaget är inte väl genomtänkt i dessa avseenden utan kan tendera att ytterligare fragmentera exempelvis den behovsmotiverade forskningen i gränsen mellan transport, kommunikation och hållbar utveckling.

5 (6) KTH har nära samarbeten med många forskningsinstitut. Idag finns runt KTHs campi 60 procent av institutskapaciteten. Svensk teknisk forskning har mycket att vinna på en bättre samordning och tydligare rollfördelning och bättre preciserade former för samverkan mellan universiteten och forskningsinstituten. Institutens relation till forskningsfinansiärerna är därför av stor betydelse för KTH. Under senare år har denna etablering förstärkts vilket ytterligare accentuerar KTHs särställning inom den behovsmotiverade tekniska forskningen. Ett bredare och omformulerat mandat för VINNOVA skulle skapa nya utmaningar och förutsättningar för en sådan utveckling. KTHs svar har utarbetats av professor Gunnar Landgren, Universitetsförvaltningen, forskningsfinansieringsenheten efter samråd med KTHs skolchefer. Peter Gudmundson