Situationen beträffande arbetet med att minska skador och bifångster av säl och skarv. Strategi för problemens långsiktiga hantering

Transkript

1 Situationen beträffande arbetet med att minska skador och bifångster av säl och skarv. Strategi för problemens långsiktiga hantering

2 Innehåll Uppdraget... 2 Sammanfattning och förslag... 3 Situationen... 3 Säl... 3 Skarv... 4 Förslag... 4 Förebyggande av sälskador och bifångster av säl... 5 Sälskadornas natur... 5 De ekonomiska konsekvenserna av konflikten... 6 Direkta fångstskador... 6 Indirekta skador... 8 Bifångster av säl... 9 Förebyggande åtgärder Fasta redskap; laxredskap Ålfiske Alternativ till nätfiske Skrämselmetoder Skyddsjakt Förebyggande av skarvskador och bifångster av skarv Skarvskadornas natur och omfattning Bifångster av skarv Förebyggande åtgärder Skyddsjakt och störningar Strategi Gemensam hantering av säl och skarvfrågor Populationsreglering Ekosystemeffekter Reduktion av bifångst och skador Litteratur Omslagsbild Undervattensfoto av gråsäl som plockar strömming ur en strömmingssköte. Bilden tagen av programmet Sälar och Fiske i samband med försök för att beräkna den dolda fångstförlusten i skötfisket. 2

3 Uppdraget Fiskeriverket har i regleringsbrevet för 2005 fått i uppdrag att efter samråd med Naturvårdsverket redovisa situationen beträffande arbetet med att minska skador och bifångster av säl och skarv samt föreslå en strategi för hur dessa problem långsiktigt hanteras. I regeringsbeslut avseende det nationella fisket i enlighet med propositionen Kust- och insjöfiske samt vattenbruk fick Fiskeriverket även uppdraget att i samverkan med Naturvårdsverket och efter samråd med länsstyrelserna kartlägga vilka fisken som är mest utsatta för skarvskador och för dessa initiera såväl redskapsutveckling som utveckling av skrämselanordningar. En delrapport redovisades den 1 mars 2005 och den slutliga rapportern skall redovisas senast den 1 mars Situationen vad gäller arbetet med skador och bifångster av skarv redovisas utförligt i detta uppdrag och i föreliggande redovisning ges därför endast en sammanfattande beskrivning av skarvproblematiken. Arbetet med förebyggande av sälskador och bifångster av säl har pågått sedan 1995 i projektet Sälar och Fiske, i ett samarbete mellan Naturvårdsverket, länsstyrelserna och Fiskeriverket, där Fiskeriverket haft huvudansvar för fältverksamhet och utvecklingsarbete. Redovisningen av arbetet med minskning av sälskador bygger väsentligen på verksamheten i detta projekt. Sammanfattning och förslag Situationen Säl Säl påverkar fisket direkt genom skador på redskap och förlust av fångst. Indirekt kan säl påverka fiskbestånden negativt genom predation och orsaka kvalitetsförluster i fisket genom att sprida parasiter. I områden där det finns sälar drabbas nästan alla typer av fisken. Speciellt utsatta är fasta redskap som nät, fällor och ryssjor. I Östersjön är det framför allt gråsälen som orsakar skador, men i Bottenviken rapporteras nu allt fler skador från vikare. Längs västkusten är det knubbsälen som vållar problem. I Bottniska viken är fisket med lax- och sikfällor den dominerande formen av yrkesfiske. En beräkning har gjorts av den totala direkta skadan genom att genomsnittsskadan, inklusive dold skada, i cirka 60 journalförda fisken har extrapolerats till hela det svenska fisket i regionen, baserat på journalförarnas andel av den totala fångstansträngningen i området. Sammantaget ger detta en skattning av de direkta fångstförlusterna på ca 33 miljoner kronor. Det verkliga skadevärdet är större, dels för att alla typer av fisken inte är medräknade i kalkylen, dels eftersom hänsyn till att sälen aktivt skrämmer bort fångst från fiskeplatsen bara tagits när det gäller fiske med strömmingsskötar. Skadorna på redskap och förlorade fiskemöjligheter är svårare att uppskatta men torde överstiga 20 miljoner kr. Bifångster av säl sker framför allt i passiva fiskeredskap som fiskfällor och nät. I en intervjuundersökning 2002 intervjuades närmare 18 % av de aktiva yrkesfiskarna om deras bifångster under Uppräknat till hela det svenska fisket och med ett 95 % konfidensintervall var resultatet 462 gråsälar ± 22 %, 52 vikare ± 34% och 416 knubbsälar ± 20%. 3

4 Skarv Skarvskador förekommer i både fritids- och yrkesfiske med passiva redskap ryssjor, fiskfällor och nät. Mest utsatta är bottengarn som står ute på samma plats under hela fiskesäsongen. Skadebilden varierar mellan insjö och kust och i norr och söder. Skadorna är störst i södra Sveriges inland och minskar mot norr, där också skarvtätheten minskar. Samma nord-sydliga gradient finns för kustfisket. Det mest skadedrabbade fisket är bottengarnsfiske efter sik och ål, där bitskador på sik kan uppgå till mer än 10 procent av fångsten. Hur stor del av fångsten som konsumeras är okänt, men denna dolda skada kan eventuellt vara betydande. Mekaniska skador på redskapen förekommer men tycks ha liten omfattning. Totalt uppskattas antalet bifångade skarvar år 2001 till ± 30 % i det svenska kustfisket. De flesta bifångster sker i bottengarn, men även flera typer av nätfisken ger bifångster av skarv. Bifångstrisken varierar sannolikt beroende på både maskvidd och trådtjocklek i nätet. Förslag till ökad samordning av förebyggande åtgärder Arbetet med säl- och skarvfrågor bör enligt Fiskeriverket samordnas. Denna samordning kan med fördel ske genom att det pågående samarbetsprojektet mellan Naturvårdsverket, länsstyrelserna och Fiskeriverket Program Sälar och Fiske utvidgas till att omfatta även framtagande av fiskemetoder och redskap som motverkar skador av skarv på redskap och fångst. Motiveringen till förslaget är att säl- och skarvproblematiken i huvudsak berör samma grupper av småskaliga kustfiskare. Inriktning och metoder för redskapsutveckling sammanfaller i stor utsträckning när man vill hindra bifångster och skydda fångsten från angrepp. Vidare kan datainsamlingen om skador och bifångst med fördel ske koordinerat. De resultat som kommit fram genom arbetet med sälsäkra redskap och metoder i Program Sälar och Fiske går till stor del att överföra på problematiken med skarvens påverkan på fiske. Det kan följaktligen finnas samordningsvinster med att förena skarvproblematiken i arbetet rörande förebyggande fiskemetoder och redskap. Detta torde kunna ske utan att programmets arbetsgrupp behöver förändras nämnvärt, men vid behov bör även socioekonomisk och informatörskompetens tillfälligt kunna adjungeras för särskilda uppdrag som handlar om förebyggande arbete. En utökning av gruppen skulle kräva tillskott av medel. Redskapsutveckling är och förblir förstahandsmetoden för att minska både bifångster och de direkta skadorna i fisket. I detta sammanhang är fiskaremedverkan en förutsättning. Det fiskeriteknologiska institut som föreslås i regeringens skrivelse En nationell strategi för havsmiljön är om och när det inrättas en naturlig part i detta arbete. Bifångsterna av säl och skarv skall minimeras, eftersom de utgör ett praktiskt problem i fisket och är ett djuretiskt problem, men det finns inget egenvärde i att sätta upp en procentgräns för bifångster om de inte utgör ett hot mot arternas bevarandestatus. Ökande populationer gör också att det blir än mer orealistiskt att nå målet. Istället bör jakt och bifångster betraktas som delar av en total antropogen dödlighet. Denna samlade dödlighet skall regleras inom ramen för en förvaltning av de berörda arterna. Miljömålet om maximalt 1 % bifångst bör därför revideras. 4

5 Ett beslut om med vilka medel skarvpopulationen långsiktigt skall förvaltas bör invänta EGkommissionens ställningstagande om Sveriges eventuellt felaktiga tillämpning av fågeldirektivet. På längre sikt bör förvaltningen av säl och skarv ske med en ekosystemansats, vilket bland annat innebär att den ömsesidiga konkurrensen om fiskresurserna måste analyseras, och resultaten av denna analys utgöra grund för förvaltningen. En toppredator påverkar normalt flera olika led i näringsväven varigenom effekterna på fisksamhället är svårförutsägbara och kan vara både positiva och negativa på en viss kommersiell art av intresse för fisket. En förutsättning för en analys av sälars och skarvars roll i ekosystemet är aktuella och representativa data om födosammansättningen, det dagliga födointaget och inte minst tillförlitliga mått på säl- och skarvpopulationernas storlek. Speciellt bör predationen studeras i relation till återuppbyggnaden av starkt nedfiskade bestånd. Effekterna av predation kan också vara betydelsefulla lokalt och under speciella perioder då en av andra orsaker hotad fiskart koncentreras i tid och rum. Exempel på detta är smoltutvandring och ansamling av lekfisk vid älvmynningar. Både säl- och skarvfrågorna är gränsöverskridande. Danmark och Sverige är kärnområdet för mellanskarvens häckning. Gråsälen berör samtliga östersjöstater och vikarepopulationen i Bottenviken är gemensam för Sverige och Finland. Samarbetet internationellt både vad gäller teknisk utveckling, forskning och förvaltningsfrågor bör därför ytterligare fördjupas. Tids- och områdesbegränsningar för redskap med speciellt hög bifångstrisk bör utnyttjas systematiskt. En förutsättning för detta är en detaljerad statistik över bifångster. Det nuvarande systemet med arvoderade journalförare är ett steg i denna riktning men bör utvidgas till att omfatta fler redskapsslag. Nya redskap och fiskemetoder bör kontrolleras avseende bifångstrisker. Detta skall vara ett moment i en framtida miljökonsekvensbeskrivning vid all introduktion av nya redskap och metoder. Idag utgår ersättning för sälskador och bidrag till förebyggande åtgärder från viltskadeanslaget. Samma möjligheter saknas för skarv. Så länge samma skydd gäller för säl och skarv bör skadorna enligt Fiskeriverkets mening behandlas på samma sätt och möjlighet till ersättning från viltskadeanslaget ges även för skarvskador. En sådan ändring kräver en motsvarande ökning av viltskadeanslagets storlek. Fiskeriverket föreslår att räkningar av både antal häckande par av mellanskarv i olika delar av Sverige och populationen av övervintrande stor- och mellanskarvar införs i ett övervakningsprogram med 1-2 års intervall. De årliga sälräkningarna bör i fortsättningen genomföras med flyginventering för alla sälarterna. En kommunikationsstrategi bör tas fram för Program Sälar och Fiske. Förebyggande av sälskador och bifångster av säl Sälskadornas natur Konflikten mellan sälar och yrkesfiske har många sidor. Den allvarligaste är att sälar tar fisk ur fiskeredskapen och att de skadar redskapen. Många fiskare hävdar dessutom att sälen skrämmer bort fisken. Detta är vanligt vid skötfiske efter strömming i norra Östersjön, där fångsterna kan variera stort beroende på om det finns säl runt näten eller ej. 5

6 Ytterligare en konflikt är att sälar sprider inälvsparasiter till fisk. Parasiterna kan vara skadliga för människor och gör dessutom att fiskköttet ser osmakligt ut. En annan fråga är hur det faktum att sälar äter fisk påverkar fiskbeståndens storlek. Även om sälarna inte är orsak till den omfattande nedgång som observeras för många bestånd så kan de ha avgörande betydelse för deras återväxt. I områden där det finns sälar drabbas nästan alla typer av fisken. Speciellt utsatta är fasta redskap som nät, fällor och ryssjor. I Östersjön är det framför allt gråsälen som orsakar skador, men i Bottenviken rapporteras nu allt fler skador från vikare. Längs västkusten är det knubbsälen som vållar problem. Dock verkar den lilla populationen knubbsälar som finns i södra Kalmarsund inte förorsaka nämnvärda skador på fisket i området. I Bottniska viken är fisket med lax- och sikfällor den dominerande formen av yrkesfiske. Här rapporteras om ihjälbiten fångst och söndertrasade redskap mer än hälften av fiskesäsongens dagar. Räknat i antalet skadetillfällen och mängden förlorad fångst är fisket med nät mest utsatt. De mest skadedrabbade nätfiskena är de efter sik och strömming i Bottniska viken och efter torsk i Egentliga Östersjön. I Östersjön har det de senaste åren även konstaterats allt mer skador i bottengarnsfiske efter ål. På västkusten är det fisket med ålryssjor som drabbats hårdast av sälskador. Trålfiske drabbas normalt inte av sälskador, men det händer att sälar simmar in i trålen och drunknar. I Bottenhavet finns det ett par mindre strömmingstrålare som fiskar strömming för konsumtion och som uppger att man fått försämrade fångster på grund av säl. För siklöjetrålningen i Bottenviken har sälar som river hål i trålen blivit ett problem. De ekonomiska konsekvenserna av konflikten Direkta fångstskador Skadorna på grund av säl uppskattades för år 1997 till 22 miljoner kr (Westerberg et al, 2000). Denna beräkning byggde till stor del på noteringar om sälskador i fiskeloggböcker och kustfiskejournaler. Sedan dess har sälskadorna ökat och blivit rutin och eftersom redovisning av sälskador är frivillig har antalet sådana anteckningar minskat kraftigt, speciellt i de områden där skadorna är vanligast. För en utvärdering av den totala sälskadan är vi därför idag hänvisade till andra metoder för att med stickprov göra beräkningar. Det alternativ som valts är att utnyttja den arvoderade journalföringen av sälskador som drivs av Fiskeriverkets kustlaboratorium. Här förs en detaljerad bokföring över skador både på redskap och fångst. De deltagande yrkesfiskarna är inte utvalda för att de har speciellt mycket sälskador utan för att de är trovärdiga och intresserade av att bidra med bakgrundsmaterial. De kan därför anses vara representativa för sina geografiska områden och typ av fisken. Eftersom antalet fiskare i systemet är begränsat måste materialet aggregeras över större regioner. Den svenska kusten har delats in i fyra områden där sälskadebilden är likartad. Bottniska viken med Uppsala län och norrut Centrala Östersjön: Stockholms län ner till och med Blekinge län Sydkusten: Skånes län förutom Öresund Västkusten: Öresund och norrut 6

7 Redskapen delas in i: Nät: o Drivgarn o Torsk- och plattfisknät o Strömmingsskötar o Övriga nät Fasta redskap: laxfällor och ålbottengarn Ålryssjor För beräkning av skadeförluster har en faktor för dold skada använts. Dold skada är den del av fångsten som sälen tar utan att det blir fiskrester kvar i redskapet. Vid en studie våren 2004 i torskfiske med hjälp av märkta fiskar återfanns endast 26 % oskadade fiskar vid tillfällen då sälbesök hade dokumenterats, 10 % återfanns skadade medan 64 % var helt borta, Den totala förlusten blir därmed 7,4 gånger mängden skadade fiskar som registreras i journalföringen (Sundqvist & Königson, in prep.). Vid undersökningar i andra fisken har ännu större kvoter konstaterats. En studie av dold skada i gösfiske och sikfiske var 1 respektive 3 fiskar skadade medan antalet helt försvunna var 26 respektive 20 (Söderlind, 2003). Vid beräkningen har värdet från torskstudien använts genomgående, d.v.s. en kvot om 7,4 som multipliceras med den observerade skadade fångsten. Hänsyn har inte tagits till att sälen aktivt kan skrämma bort fiskar från näten och därmed minska fångsten. Metoden med dold skada fungerar inte på strömmingsskötar. Det är omöjligt att kunna dokumentera antalet skadade fiskar på ett tillförlitligt sätt eftersom mängden är så stor. Det är dessutom vid detta fiske uppenbart att sälen skrämmer bort fisk från näten. Förutom direkta observationer på ekolod visas detta av att det är omöjligt att de få sälar som observeras runt näten kan konsumera så stora mängder strömming som utgör skillnaden mellan fångsten när sälbesök observeras och då man haft ett fiske utan besök av säl. I en studie över längre tid beräknades att den genomsnittliga fångstförlusten vid sälnärvaro var 1 kg per meter nät (Königson et al., 2005). Detta är sannolikt en underskattning eftersom det är troligt att sälbesök förekommit även vid tillfällen där inga sälobservationer eller skadenoteringar gjordes. För beräkning av den totala skadan i fasta redskap har antagits att fångstförlusten är 61 % vid sälnärvaro, dvs. den erhållna fångsten är 39 % av den möjliga. Analysen är gjord på ett omfattande material av journalföring där fångster för på varandra följande par av dagar med och utan sälskada har jämförts (Fjälling, in press). Förlusten tar hänsyn till att sälen skrämmer bort fisken men är en underskattning pga. osäkerheten att dokumentera dagar då sälbesök med säkerhet inte förekommit. Ett problem med journalföring är att det endast ger ett stickprov. Det saknas journalföring från flera fisken där förekomst av sälskador är väl känd, t.ex. siklöja, gös och piggvar. Det finns inte heller data om skador på ål i ålbottengarn på ostkusten, även om vi vet att detta är ett utbrett problem. Detta innebär att den summerade skadan från journaldata blir en underskattning. Det måste också tas i beaktande att osäkerheten för vissa fisken är stor, speciellt när journalföringen endast täcker en liten del (mindre än 5 %) av det totala fisket. Beräkningen av den totala skadan har gjorts genom att genomsnittsskadan, inklusive dold skada, i journalförda fisken har extrapolerats till hela det svenska fisket i regionen, baserat på 7

8 journalförarnas andel av den totala fångstansträngningen i området. Fördelningen på de viktigaste fiskarterna framgår av Tabell 1. Den regionala fördelningen av sälskadorna framgår av Tabell 2. Fångstvärdet har beräknats med ungefärliga genomsnittspriser i förstahandsledet för 2004, korrigerade för en uppskattad andel direktförsäljning till högre pris. För skador i ålryssjor beräknades att fångstförlusten uppgick till 0,8 miljoner kronor år 2001 men även detta är troligen en underskattning (Königson et al., 2003). Analysen tar inte hänsyn till att knubbsälen har en preferens för ål i ryssjorna, vilket innebär att den presumtiva fångsten i skadade ryssjor troligtvis är större än genomsnittsfångsten. Tabell 1. Uppskattning av den totala fångstförlusten på grund av sälskador, beräknad med hjälp av journalförda skador och genom försök uppmätta korrektioner för ej observerbara förluster. Art Skada (kr) Pris (kr/kg) Abborre Flundra Lax och öring Piggvar Sik Strömming Torsk Torsk (krok) Ål Totalt Tabell 2. Regional fördelning av de direkta fångstförlusterna på grund av sälskador. Skada Område (kr) Bottniska Viken Centrala Östersjön Sydkusten Västkusten inkl Öresund Totalt Sammantaget ger detta en skattning av de direkta fångstförlusterna på ca 33 miljoner kronor. Den verkliga siffran är alltså större, dels för att alla fisken inte är medräknade i kalkylen, dels eftersom hänsyn till att sälen aktivt skrämmer bort fångst från fiskeplatsen bara tagits när det gäller fiske med strömmingsskötar. Indirekta skador Till de direkta fångstförlusterna kommer skadade redskap där de ekonomiska förlusterna kan bero på minskad fångsteffektivitet pga. av hål i redskapen, tidsåtgång för lagning av redskap, förkortad livslängd, 8

9 ökad tid och bränsleåtgång för tätare vittjning, längre transporter, samt förlorade fiskemöjligheter, dels geografiskt med även genom begränsning av vilka typer av redskap som kan användas. Dessa kostnader är mycket svåra att uppskatta. I en undersökning för sälskador 1997 uppskattades dessa förluster till en storleksordning av 10 miljoner kr, ca hälften av de direkta fångstförlusterna som då uppskattades till 22 miljoner kr (Westerberg et al., 2000). De indirekta skadorna i ålryssjor uppskattades till samma storleksordning som de direkta, dvs. 0,8 miljoner kr (Königson et al., 2003). Sammantaget är det rimligt att anta att de totala förlusterna i det svenska yrkesfisket överstiger 50 miljoner kronor för år Sälmasken Pseudoterranova decipiens är en parasitisk nematod med komplicerad livscykel där sälen är slutvärd. Nematoden förökar sig i sälens magsäck och sprider sig via sälens fekalier till räkor och andra smådjur som sedan äts av fiskar. När sälen äter en infekterad fisk sluts åter cirkeln (Lunneryd et al., 2001). Hos fiskar sätter sig nematoden i köttet. Människor som äter rå, infekterad fisk kan bli sjuka. När fisken tillagas dör parasiterna och blir därmed ofarliga, men fiskköttet ser oaptitligt ut. På många håll i världen vållar sälmasken därför fiskeindustrin stora kostnader eftersom infekterad fisk måste kasseras eller parasiterna avlägsnas för hand ur fiskköttet. Problemet är särskilt allvarligt i områden med täta sälbestånd och där ett intensivt torskfiske bedrivs, exempelvis i vissa delar av Nordatlanten. Nematoden är väl känd från västkusten, men eftersom det på grund av minskningen av torsk och annan bottenfisk inte längre bedrivs något egentligt kustnära fiske efter de arter som har störst parasitbelastning uppfattas det inte som ett praktiskt problem. Nematoden hittas även i torsk från Östersjön. Problem kan komma att öka med ökade gråsälbestånd och en återhämtning av kustbestånden av torsk på västkusten. Bifångster av säl Att få fram säkra uppgifter om bifångster i yrkesfisket är svårt. Det säkraste sättet att få in helt tillförlitliga uppgifter är via oberoende observatörer som deltar i fisket. Sådana undersökningar blir mycket kostsamma om de skall kunna täcka de utspridda, och per fiskansträngning fåtaliga, bifångsterna på ett effektivt sätt. Inom Fiskeriverket samlas regelmässigt sådana bifångstuppgifter om marina däggdjur och fåglar in när verkets personal i samband med andra undersökningar gör ombordobservationer eller bedriver provfiske. Data är emellertid osystematiska och har relativt liten täckning, speciellt för fiske med passiva redskap. Den ackumulerade informationen från dessa undersökningar förstärker dock resultaten från andra undersökningar. Med begränsad budget är intervjuer i efterhand i princip den enda metod som står till buds för dokumentation av bifångster. Under de senaste åren har två större undersökningar via telefon genomförts (Lunneryd and Westerberg 1997; Lunneryd et al. 2004). Den första handlade enbart om bifångst av säl i Östersjön. Den andra undersökningen dokumenterade alla bifångster av marina däggdjur och fåglar. Frågorna ställdes under våren och gällde den intervjuade fiskarens bifångster året innan. Förutom om art och antal ställdes frågor om redskap och plats där detta kunde preciseras. Frågorna berörde i tur och ordning sälar, tumlare och sist fåglar. 9

10 Metoden har flera möjliga felkällor. Risk finns att man får missledande svar pga. förväntningar hos den intervjuade vad svaret kan används till. Detta behöver inte självklart innebära att bifångster underskattas eftersom en överskattning kan ges för att understryka sälkonfliktens allvar. Att redovisningen sker i efterhand bidrar till osäkerheten. Antalet bifångster är en uppskattning och det är inte så lätt att avgränsa bifångsterna i tid. Risken är därmed att bifångsterna övervärderas och omfattar en längre tidsperiod än avsett. Att fel arter anges är en annan uppenbar felkälla. En stor fördel med denna typ av undersökningar är emellertid att man med en relativt begränsad insats kan täcka in en stor del av den totala fiskarekåren. Att täckningen är stor innebär att man trots den stora variabiliteten i data ändå får ett relativt begränsat konfidensintervall. I den senaste undersökningen intervjuades närmare 18 % av de aktiva yrkesfiskarna. Med ett 95 % konfidensintervall var resultatet 462 gråsälar ± 22 %, 52 vikare ± 34% och 416 knubbsälar ± 20%. En tredje metod för informationsinsamling om bifångster är fiskeloggboken. Loggbok förs efter två olika system. En daglig loggbok, s.k. EU-loggbok, skall föras av alla båtar över 10 m och alla som fiskar med trål oavsett storlek. I denna förs anteckningar varje dag som fisket sker. För mindre båtar, trålare undantaget, finns möjligheten att föra en månadsjournal, där en månads fiske sammanfattas för varje redskapsslag. Det senare systemet omfattar de flesta kustfiskarna. I båda systemen finns en frivillig möjlighet att göra notering om sälskadade redskap samt bifångad säl och fågel. Noteringar om bifångst görs i en liten omfattning. Under 2004 rapporterades ingen bifångad fågel och endast 67 bifångade sälar. Loggboken ger alltså ett helt annat resultat än intervjuerna. Det finns också en arvoderad fångstinformation som startades 1997 av Fiskeriverket på uppdrag från dåvarande Projekt Sälar och Fiske (Lunneryd et al., 2005). Fokus var på sälskador i laxfiske med fasta redskap i norra Östersjön, men det har under senare år kommit in allt fler fiskare som bedriver andra typer av fisken från södra Östersjön och Västkusten. Syftet var att få in så detaljerad information som möjligt om sälskador och skadeutveckling. De deltagande fiskarena valdes ut utifrån personliga kontakter och rekommendationer. Ofta var detta fiskare som på olika sätt har varit engagerade i utveckling av sälsäkra redskap och skrämselmetoder vilket innebär att urvalet inte är slumpartat. Ett intensivt kontaktnät mellan journalförare och Fiskeriverket personal har utvecklats för att kvalitetsgranska journalföringen. Strävan är att det skall ske årliga personliga besök hos fiskarena för att kontrollera journalföringen. Omsättningen av journalförare har dock varit stor i projektet. Arbetet upplevs som tidskrävande och omständligt, samtidigt som den ekonomiska ersättningen inte är så hög. Ett antal fiskare har dock varit med under längre tider och skapat en viktig tidsserie. Fram till 2003 har drygt vittjningar samlats och totalt har ett 70-tal fiskare varit med. Materialet har legat till grund för de tidigare beskrivna ekonomiska beräkningarna av sälskador, utvärdering av nya redskap och skrämselmetoder samt studier av skadeförloppet. En annan mycket viktig aspekt är att det skapat en kontaktyta mellan personal i Program Sälar och Fiske och fiskarkåren, där viktig information utväxlas i båda riktningar. Från 2004 integrerades journalföringen med Kustlaboratoriets journalföring av fiskbifångster, beståndsutveckling och miljöövervakning. Förutom fångst och sälskador skall nu även noteras fågelskador, bifångster av säl, fåglar och fiskbifångster (undermåliga individer av kommersiella arter och oönskade arter). Samtidigt har flera nya fiskare engagerats i systemet, i de flesta fall efter rekommendationer från länsfiskkonsulenterna. Under 2004 ingick drygt 60 fiskare. Vid inmatningen av data till databasen har alla fiskare kontaktats för att bekräfta 10

11 uppgifterna om bifångsterna, i några fall har bifångster införts i efterhand. Fyra fiskare har bedömts ha fört så ofullständiga uppgifter, eller inte alls tagit med uppgifter om bifångster, att de har uteslutits från 2004 års material. Databasen för år 2004 omfattar totalt 58 fiskare som bokfört vittjningar. Dessa vittjningar motsvarar cirka 5 % av hela kustfisket med fasta redskap och nät om man jämför med den sammanlagda fiskeansträngningen enligt loggboken. Den fångstansträngning som omfattas varierar emellertid mellan noll för vissa typer av nät och fasta redskap längs sydkusten till över 25% för fasta redskap längs västkusten. I materialet för 2004 registrerades 42 bifångade sälar. Extrapolering av dessa utifrån fiskeansträngning ger en total bifångst i det svenska yrkesfisket av gråsälar och lika många knubbsälar, samt ett mindre antal vikare. Denna uppskattning stämmer väl överens med den tidigare telefonintervjun. Mer exakta skattningar är inte möjliga eftersom journalföringen inte är heltäckande. Utvecklingen av resultaten från intervjuerna och journalförningen antyder dock att den relativa bifångsten av gråsäl och vikare sjunker i takt med det ökande sälbestånden. Förebyggande åtgärder Att utveckla sälsäkra fiskeredskap är den viktigaste metoden för att förebygga både skador och bifångster. Redskapsutvecklingen kräver inte bara att man försöker hindra sälarna från att förstöra redskap och fångst; minst lika betydelsefullt är att redskapen fiskar effektivt och är praktiska att använda och handskas med. Samarbete med berörda yrkesfiskare är därför en viktig del av arbetet. Skrämselsystem av olika slag är andra förebyggande metoder som programmet Sälar och Fiske utvecklar och testar. Licensierade fiskare kan få bidrag ur Viltskadeanslaget för att vidta förebyggande åtgärder. Fasta redskap; laxredskap De största problemen med sälskador har tidigare varit i lax- och sikfisket med fasta fällor. Idag finns två fungerande redskapsenheter på marknaden som kan användas var för sig eller tillsammans: pushup-fiskhuset och stormaskefällan. Byte av materialet i fiskhusets nätväggar mot Dyneema, en fiber som är fyra gånger starkare än nylon, har minskat de mekaniska skadorna. Ett galler inuti fiskhuset hindrar sälarna från att komma in till fångsten. För att skydda den fångade fisken mot sälangrepp från utsidan spänns ett nät runt själva fiskhuset. En sådan konstruktion blir otymplig att hantera, men med hjälp av pontoner som luftfylls via en kompressor kan redskapet enkelt lyftas och vittjas. Denna konstruktion har döpts till pushup-fällan eller, mer korrekt, pushup-fiskhuset. Ett ytterligare problem är att sälar simmar in i fiskfällans yttre delar och jagar fisken på väg in i fiskhuset. Panikslagna fiskar simmar då in i nätväggarna och fastnar, varefter det är fritt fram för sälen att plocka ur nätet. För att lösa detta har stora delar av fällans nätsidor (dock ej i fiskhuset) ersatts med nät tillverkat av så stora maskor att fisken men inte sälen - kan simma igenom. Jagade fiskar fastnar alltså inte utan undkommer sälen och simmar ut ur fällan, där de på nytt kan bli föremål för fiske eller bidra till reproduktionen. Sedan 2001 har det funnits möjlighet för yrkesfiskare att med bidrag köpa in dessa fällor. Över 200 pushup-hus och ca 100 stormaskefällor är i dag i bruk. Detta motsvarar ca en tredjedel av alla fasta redskap för lax, sik och öring längs Östersjökusten. Introduktionen har 11

12 varit mycket betydelsefull för att hejda ökningen av konflikten mellan säl och yrkesfiske. Problemen med skador och bifångster har dock inte helt upphört utan det behövs mer utvecklingsarbete. Ålfiske Inom bottengarnsfisket ökar skadorna år för år. Den primära insatsen är att byta ut delar av ålbottengarnen mot starkare material som Dyneema, vilken gråsälen har svårt att riva sönder. Detta förebygger emellertid inte tuggskador på fisk. Försök med mekaniska skydd, som dubbla nät och små pushup-fiskhus har gjorts. Hittills har dock yrkesfiskarna upplevt att nackdelarna med eventuell minskad fiskfångst och otymplighet vid hanteringen överväger fördelarna. Ökade sälskador kan dock förväntas ändra detta förhållande. I Västerhavet är ålryssjefisket det som drabbats hårdast av sälskador. Liksom i lax- och sikfisket är utvecklingen av nya eller modifierade redskap den långsiktigt mest hållbara lösningen (Königson, in prep). Materialet i ålryssjans fiskhus har bytts ut mot grövre och starkare nät varvid skadefrekvensen har minskat markant. Provfisken visar att ålryssjor med de nya materialen fiskar lika effektivt som de gamla. De introduceras nu bland yrkesfiskarna med hjälp av bidrag. Alternativ till nätfiske Ett antal pushup-fällor har konstruerats som ersättning för gösfiske med garn. I Bråviken är dessa fasta redskap nu väsentligen den enda möjligheten att fiska gös. Studier pågår för att ta fram mindre, enklare fällor av annan konstruktion än pushup-fälla för fångst av sik och gös. Några resultat föreligger dock inte ännu. Försök har också gjorts med stora fasta redskap för strömming, att använda under våren när den leker på grunt vatten. Både låg fångsteffektivitet och problem med kvalitén har gjort att redskapet inte har fått genomslag. Försök fortsätter för att utveckla fasta redskap som kan fånga strömming på större djup. Preliminära försök med torskryssjor och torskburar som ersättning för det sälutsatt garnfisket i Östersjön har påbörjats, ännu dock med mycket dåliga resultat. Detta område är emellertid, i ljuset av de nya resultaten om de dolda sälskadornas omfattning, mycket viktigt och kommer att prioriteras i det fortsatta arbetet. Skrämselmetoder Många försök har gjorts för att finna metoder som skrämmer bort sälar från fiskredskapen med ljud som skickas ut under vattenytan. Nya och okända inslag i miljön har en avskräckande effekt på sälar, och ljudskrämmor fungerar därför normalt bra inledningsvis. Om ljudsignalen inte är tillräckligt hög eller inte följs av andra obehag vänjer sig sälarna snabbt och skrämseleffekten avtar. Eventuellt kan skrämman rent av få motsatt verkan och hjälpa sälarna att hitta fiskeredskapen. För att få en mer bestående verkan måste skrämmans ljud vara av så hög intensitet att det orsakar obehag hos sälen. Den konstruktion som använts i Program Sälar och Fiske arbetar med frekvensen 16 khz och intensiteten 196 db re 1 µpa på en meters avstånd. Fiskar kan inte höra ljud på denna frekvens. Fällans effektiva räckvidd är cirka 100 meter. Detta kräver 12

13 en kraftfull energikälla vilket har begränsat skrämmornas användbarhet. Driften är beroende av att fiskaren byter ut tunga batterier varje dag. Skrämmorna fungerar därför bäst när de kan anslutas till elnätet, vilket dock i de flesta fall är omöjligt. Praktiska och tekniska problem med strömförsörjning och driftsäkerhet har än så länge hindrat sälskrämmorna från att få något större genomslag bland yrkesfiskare. Utveckling pågår av effektivare strömförsörjning till skrämmor, som syftar till att skapa sälfria zoner där ostört fiske kan bedrivas. Några av de deltagande fiskarna är mycket nöjda med resultatet men driftsäkerheten är fortfarande ett problem. En metod relaterad till skrämsel är att få vilda sälar att utveckla betingad aversion mot fiskeredskap/fiskelokaler. Detta kan vara ett alternativ i situationer där redskapsutveckling inte är möjlig. En betingad aversion uppstår när ett djur associerar ett födoämne med illamående eller annat obehag och som resultat undviker sådan föda under en lång period. Aversionen kan framkallas experimentellt genom att preparera byten med ett illamåendeframkallande ämne och effekten uppnås ofta redan efter en exponering. Metoden har använts praktiskt exempelvis för att minska angrepp av prärievargar på boskap. Preliminära tester har hittills gjorts både på sälar i fångenskap och på vilda sälar, men någon utvärdering i fiske har ännu inte skett. Skyddsjakt Den snabba ökningen av sälskador i slutet av och början av 1990-talet gjorde frågan om säljakt aktuell. Yrkesfiskare hävdade att jakt är nödvändig och en lösning på problemet. Forskare och den ideella naturvården hävdade lika bestämt att jakten inte skulle ha någon effekt på skadorna. Sommaren 1997 organiserade dåvarande Projekt Sälar och Fiske en forskningsjakt i Bottenhavet. Syftet var att undersöka om skadorna utfördes av ett begränsat antal gråsälar som specialiserat sig på att vittja fiskeredskap, och om skadorna skulle minska genom att ta bort dessa individer. Sexton sälar sköts i anslutning till laxfällor. Någon tydlig effekt av skadefrekvensen kunde inte noteras, resultatet pekar på att det inte var enbart ett fåtal sälar som utför skadorna. År 2001 genomfördes en motsvarande forskningsjakt i Göteborgs skärgård på knubbsäl. Totalt sköts åtta sälar som uppehöll sig vid ålryssjor. Denna gång var resultatet mer motsägelsefullt. I ett par områden minskade skadorna signifikant efter att ett enstaka djur skjutits, i andra områden påverkades skadorna inte alls. Under 2001 startade efter många års uppehåll en allmän skyddsjakt på gråsäl i Östersjön norr om Kalmar län. Jakten har nu pågått i tre säsonger, men inte något år har hela det tillåtna antalet sälar rapporterats skjutna. Utöver denna jakt har enskilda tillstånd till skyddsjakt på gråsäl meddelats yrkesfiskare i Kalmar län samt till skyddsjakt på knubbsäl i Hallands och Västra Götalands län. Uppföljningen antyder att jakten kan ha gett minskade skador lokalt. Det är dock ännu för tidigt att dra några säkra slutsatser om jaktens betydelse. Resultaten hittills tyder på att jakt kan minska sälskadorna om den bedrivs på de djur som uppehåller sig vid redskapen. Kanske är den viktigaste effekten att yrkesfiskarnas framtidstro stärkts i och med att deras sedan länge ställda krav om säljakt nu tillgodosetts och att man därigenom känner minskad vanmakt. 13

14 Förebyggande av skarvskador och bifångster av skarv Skarvskadornas natur och omfattning Skarvskador förekommer i både fritids- och yrkesfiske med passiva redskap d.v.s. ryssjor, fiskfällor och nät. Mest utsatta är bottengarn, som står ute på samma plats under hela fiskesäsongen. Skadebilden varierar mellan insjö och kust och i norr och söder. Skadorna är störst i södra Sveriges inland och minskar mot norr, där också skarvtätheten minskar. Samma nord-sydliga gradient finns för kustfisket. Det mest skadedrabbade fisket är bottengarnsfiske efter sik och ål, där bitskador på sik kan uppgå till mer än 10 procent av fångsten i vissa insjöar och kustregioner. Hur stor del av fångsten som konsumeras är okänt, men denna dolda skada kan eventuellt vara betydande. Mekaniska skador på redskapen förekommer men tycks ha liten omfattning. I nuläget baseras vår skadebedömning på hur stor del av fångsten som uppvisar bitskador efter skarv. Den del av den potentiella fångsten som skarven konsumerar är naturligtvis minst lika viktig och kan vara större än vad som lämnas kvar skadad. Teknik att mäta denna dolda skada har utvecklats och några preliminära försök har påbörjats. Det är angeläget att genomföra sådana försök på flera olika typer av nätfisken och under olika betingelser. Det finns idag endast begränsad kunskap om skarvens effekter på ekosystemet. Skarven äter de flesta förekommande fiskarter, även de kommersiellt betydelsefulla. Skarvens fiskuttag kan för flera arter vara jämförbart med eller större än fiskets uttag. En direkt jämförelse mellan uttagen kan emellertid vara missvisande och det är viktigt att göra en ekosystemanalys av skarvens roll innan man drar slutsatser om graden av konkurrens. Bifångster av skarv Vid den intervjuundersökning som närmare beskrivs i avsnittet om sälbifångster frågades också efter bifångster av fåglar. Skarv var den vanligt förekommande fågelarten som bifångst och flest drunknade skarvar noterades i bottengarnsfisket. Tabell 3 och 4 sammanfattar intervjuundersökningarnas resultat, uppräknade till hela det svenska kustfisket. Jämfört med dagens beräknade sommarpopulation om individer utgör bifångstdödligheten cirka 5 %. Någon motsvarande undersökning för insjöfisket har inte gjorts. 14

15 Tabell 3. Uppskattad total bifångst i det svenska yrkesfisket i havet år 2001, uppdelat efter art och område. Konfidensintervall har beräknats med bootstrapping. Art Norra Östersjön Central och södra Östersjön Västkusten inkl Öresund Totalt Lom (Gavia sp.) Stor- och mellanskarv (Phalacrocorax carbo) Vigg (Aythya fuligula) Ejder (Somateria mollissima) Svärta (Melanitta fusca) Knipa (Bucephala clangula) Alfågel (Clangula hyemalis) Skrak (Mergus sp.) Tordmule (Alca torda) Sillgrissla (Uria aalge) Summa %-igt konfidens (1 105 (9 621 (1 456 ( intervall 2 302) ) 4 973) ) Tabell 4. Bifångsternas relativa fördelning på olika redskap i intervjuundersökningen 2001 Redskap Andel Bottengarn 66% Lax- och sikfällor 1% Ålryssjor 4% Siknät 2% Torsknät 21% Laxdrivgarn 1% Övriga redskap 6% Man ser att bottengarn dominerar stort, men att även flera typer av nätfisken ger bifångster av skarv. Bifångstrisken varierar sannolikt beroende på både maskvidd och trådtjocklek i nätet, varför man inte kan dra alltför långtgående slutsatser om relationen mellan skador i olika nättyper. Förebyggande åtgärder Problemet att skydda fångsten för skarvskador sammanfaller i stor med problemet att skydda fångst och redskap för sälskador. Det har visat sig att den pushup-fälla som utvecklats inom ramen för Program Sälar och Fiske också ger ett gott skydd mot fågelskador. Även utvecklingen av sälförstärkta småryssjor för ål har minskat skarvskadorna på Västkusten. 15

16 Drivgarn är för närvarande under utfasning i Östersjön och kommer att vara helt förbjudna från och med år Utveckling av skyddsmetoder för detta fiske bedöms därför inte som aktuellt. Vanliga bottensatta nät är svåra att skydda mekaniskt. Två alternativ finns dels ett byte till andra fiskemetoder, t.ex. fällor, som går att skydda, dels skrämselmetoder som kan hålla skarvarna borta från fiskeplatsen. Ett första steg i det senare sammanhanget är detaljstudier av skarvens beteende under jakt vid redskap. Försök med alternativa fiskemetoder har påbörjats i torskgarnfisket, vilket har en omfattande interaktion med skarv. Skyddsjakt och störningar Den svenska förvaltningsplanen för skarv tillåter skyddsjakt. Jakt, även under häckningstid, får användas vid fasta fiskeredskap (< 300 m avstånd), i avvaktan på utveckling av skarvskyddade redskap eller då andra metoder inte hjälpt. Syftet med sådan jakt är i första hand att uppnå en skrämseleffekt. Utanför häckningstiden kan licensierade yrkesfiskare och fiskare som fiskar med enskild fiskerätt ges möjlighet att jaga även vid ryssjor och bottensatta nät, med samma avståndsbegränsning som för fasta redskap Tillstånd till jakt lämnas av länsstyrelsen. Frågan om att hindra etablerande av skarvkolonier kan uppkomma då en kolonis närvaro står i direkt konflikt med betydande naturvärden eller fiskeintressen. I sådana fall kan den motas bort genom störningar i samband med fåglarnas bobyggande och tidiga ruvning. Skarvarna är särskilt känsliga under denna period, speciellt om störningen sker nattetid. Risken för spridning till annan lokal bör dock beaktas. Eftersom skarvarna kan tillryggalägga långa sträckor vid födosök, regelbundet upp till 20 km, sällan mer än 30 km, kan fåglarna komma att fiska i samma områden som tidigare, även om de inte längre häckar där. Ingrepp i kolonier (t.ex. äggprickning eller sprayning med paraffinolja) bör endast medges om en koloni hotar andra betydande naturvärden eller andra viktiga samhällsintressen. Syftet med äggprickningsinsatser i kolonier är att lokalt påverka populationsstorleken genom häckningsutfallet och därmed minska skadorna på fisket. Prickning av ägg är en metod som dock har begränsad effekt på populationen som helhet. Exempel på betydande naturvärden som kan föranleda lokal skyddsjakt kan vara att skydda lax- och öringsmolten i vattendrag med populationer av högt bevarandevärde. Strategi Gemensam hantering av förebyggande åtgärder för säl och skarvskador Det finns anledning att samordna arbetet med att ta fram nya redskap och fiskemetoder som förebygger säl- och skarvskador. Inriktning och metoder för redskapsutveckling sammanfaller i stor utsträckning när man vill hindra bifångster och skydda fångsten från angrepp. Vidare kan datainsamlingen om skador och bifångst med fördel ske koordinerat. Det av Naturvårdsverket och Fiskeriverket finansierade Program Sälar och Fiske har diskuterat möjligheten att utvidga arbetet till att omfatta även skarv. Förlaget kommer från länsstyrelserna och har stöd av Sveriges Fiskares Riksförbund. Program Sälar och Fiske administreras av länsstyrelserna och har en styrelse där utöver länsstyrelserna Naturvårdsverket, Fiskeriverket och Sveriges Fiskares Riksförbund är 16

17 representerad. Det är därför en lämplig lösning att utgå från denna hittills väl fungerande programform för ett integrerat arbete med att förebygga säl- och skarvskador på fisket. Finansieringen av programmet har från början skett från Viltskadeanslaget men kommer nu via Naturvårdsverkets anslag för Biologisk mångfald och från Fiskeriverkets budgetanslag. En utvidgning till arbete även med skarv kräver motsvarande ökade insatser. Till en betydande del kan detta ske genom ökad delfinansiering med EU:s strukturstöd för fisket. Förutsättningen för att använda strukturstöd för bifångstbegränsande åtgärder förbättras väsentligt inför nästa strukturstödsperiod Idag utgår ersättning för sälskador och bidrag till förebyggande åtgärder från viltskadeanslaget. Samma möjligheter saknas för skarv. Så länge samma skydd gäller för säl och skarv anser Fiskeriverket att skadorna bör behandlas på samma sätt och möjlighet till ersättning från viltskadeanslaget ges även för skarvskador. En sådan ändring kräver en motsvarande ökning av viltskadeanslagets storlek. Det finns områden där frågorna bör hanteras separat. Populationsräkningar sker med helt olika system och huvudmän. För säl ansvarar Naturhistoriska Riksmuseet för årliga räkningar. För skarv sker ingen regelbunden rikstäckande populationsräkning, den senaste inventeringen gjordes Naturvårdsverket bör enligt Fiskeriverkets mening ge en lämplig institution eller organisation i uppdrag att med tätare intervall följa både antal häckande par av mellanskarv i olika delar av Sverige och populationen av övervintrande stor- och mellanskarvar. Populationsreglering Gråsälspopulationen i Östersjön och knubbsälspopulationen i Skagerrak/Kattegatt, liksom den i Sverige häckande skarvpopulationen har alla för närvarande gynnsam bevarandestatus och relativt hög tillväxthastighet. Samtliga svenska sälarter är fredade i enlighet med HELCOM:s rekommendation 9/1 år 1988 och omfattas av EU:s habitatsdirektiv. Skarven omfattas av skydd enligt EU:s fågeldirektiv. Dessa restriktioner innebär att den jakt som pågår sker i form av skyddsjakt och som ett undantag från en generell fredning, när det gäller säl med stöd av ett undantag från rekommendationen 9/1 som antogs Det pågår en översyn av HELCOM:s rekommendation 9/1. Det förslag som nu diskuteras innebär att om sälpopulationen överskrider en säker nivå inom ramen för försiktighetsprincipen så skall förvaltningsåtgärder, inklusive jakt, kunna användas för att hantera konflikter med mänskliga aktiviteter. Knubbsälspopulationen på västkusten torde överskrida den säkra nivån, liksom gråsälen i Östersjön. Status för vikare i Bottenviken är mer oklar men utvecklingen är positiv. Ett undantag från denna positiva trend är knubbsälspopulationen i Kalmarsund, som inte ens uppgår till tusen individer. Dessa sälar förefaller dock inte utgöra något problem för fisket i området. Grunden för miljömålet högst 1 % bifångst av marina däggdjur senast år 2010 är att fiskets effekter på det marina ekosystemet skall begränsas så att bifångsterna inte påverkar dessa arter negativt. Bifångsterna ska minimeras eftersom de är ett djuretiskt problem och utgör ett praktiskt problem i fisket, men det finns inget egenvärde i att sätta upp en procentgräns för bifångster om de inte utgör ett hot mot sälpopulationernas bevarande. Med ökande sälstammar blir dessutom målet än mer orealistiskt att nå. Istället bör jakt och bifångster betraktas som komponenter av en total antropogen dödlighet. Denna samlade dödlighet skall regleras inom ramen för en förvaltning av sälpopulationerna. 17

18 EG-kommissionen framförde i en formell underrättelse till regeringen att Sverige inte uppfyller sina skyldigheter enligt artiklarna 5,7 och 9 i direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar. Specifikt gäller detta det förhållandet att man meddelat tillstånd till jakt på skarv och råka under häcknings- och uppfödningsperiod och tillåtelse att förstöra ägg och bon för samma arter. Regeringen har förklarat Sveriges syn på detta, men frågan är ännu inte avgjord. Ett beslut om med vilka medel skarvpopulationen långsiktigt skall förvaltas bör invänta EGkommissionens ställningstagande. Mellanskarven är en flyttfågel som övervintrar i Sydeuropa och har sitt huvudsakliga häckningsområde i södra Skandinavien. Den ökande populationen skapar konflikter i alla områden där skarv periodvis uppträder i hög koncentration. Lokala förvaltningsåtgärder tenderar att bli ineffektiva. En gemensam internationell eller Europeiskt förvaltning bör därför vara målet och eftersom populationsreglerande insatser både är lättast att kontrollera och kan få störst effekt i samband med häckningen kan Sverige få en viktig roll i en sådan förvaltning. Ekosystemeffekter Den nuvarande hanteringen av konflikterna mellan skarv, säl och fiske inriktas i allt väsentligt på de direkta skadorna och bifångsterna. På längre sikt bör hanteringen av dessa frågor ske med en ekosystemansats, vilket bland annat innebär att den ömsesidiga konkurrensen om fiskeresurserna måste analyseras. En toppredators påverkar normalt flera olika led i näringsväven varigenom effekterna på fisksamhället är svårförutsägbara och kan vara både positiva och negativa på en viss kommersiell art av intresse för fisket. En förutsättning för en analys av sälars och skarvars roll i ekosystemet är aktuella och representativa data om födosammansättningen, det dagliga födointaget och populationernas verkliga storlek. Detta ställer krav på dietstudier med god täckning av arternas respektive utbredningsområden under hela födosäsongen och inte minst tillförlitliga mått på populationens storlek. För skarv har tidigare pekats på behovet av regelbundna rikstäckande inventeringar. Sälräkningar görs för närvarande med olika metoder för de olika sälarterna och med olika metoder i Östersjöländerna som delar populationen. För att uppnå jämförbarhet bör räkningarna göras med flyg för alla sälarter. Speciellt är för gråsäl relationen mellan det räknade antalet djur på land och den totala populationen osäker. Det Foto-Id projekt som Naturvårdsverket i samarbete med Naturhistoriska Riksmuseet genomfört 2005 syftar till att klargöra denna relation, men resultat är ännu inte tillgängliga. Speciellt bör säl- och skarvpredationen studeras i relation till återuppbyggnaden av starkt nedfiskade bestånd. Effekterna av predation kan också vara betydelsefulla lokalt och under speciella perioder då en av andra orsaker hotad fiskart koncentreras i tid och rum. Exempel på detta är smoltutvandring och ansamling av lekfisk vid älvmynningar. Reduktion av bifångst och skador Redskapsutveckling med syfte att minska säl- och skarvskador innebär i de flesta fall också en minskad bifångstrisk. En stor del av bifångsterna sker när predatorn tränger in i fällor eller ryssjor och inte hittar ut igen. Att förhindra sådan inträngning eliminerar både bifångsten och skadorna. 18