ÄR SKATTER SKADLIGA?

Transkript

1 rapport nr 30/2011 ÄR SKATTER SKADLIGA? Det behövs en ny, övergripande utredning om hela skattesystemet. Denna rapport lyfter några frågor som är centrala i en sådan översyn. Av Anne-Marie Lindgren

2 Innehåll: FÖRORD 3 Är skatter skadliga? 4 Skatterna och fördelningspolitiken 5 Skatt efter bärkraft eller skatt efter beteende? 6 Styra med hjälp av skatter? 7 Jobbskatteavdraget 8 Moms 10 Förmögenhetsskatt, arvsskatt och gåvoskatt 11 Bostadsbeskattningen 12 Räcker skatterna? 14 Rapporten Är skatter skadliga?" utgiven av Arbetarrörelsens Tankesmedja i mars 2011 Författare: Anne-Marie Lindgren Tryckning: LO-tryckeriet Stockholm 2011

3 Förord Ska vi avstå från att höja fastighetsskatten? Ska vi ha förmögenhetsskatt? Ska jobbskatteavdraget vara kvar? Och RUT-avdraget? Går det över huvud taget att höja skatterna eller ska vi överväga ett skattestopp? Det är några frågor kring skatterna som rör sig i den socialdemokratiska debatten. Också den borgerliga regeringen diskuterar skatter. Fredrik Reinfeldt har uttalat sig för ännu ett jobbskatteavdrag. Det har Göran Hägglund protesterat mot och sagt att välfärdspolitiken måste gå före. Peter Norman, den nye finansmarknadsministern, har sagt att ränteavdragen, på sikt åtminstone, kan behöva sänkas. Och Anders Borg har just tillsatt en utredning som ska se över bolagsbeskattningen. I valrörelsen ville alla sänka pensionärsskatterna och restaurangmomsen, fast bara om ekonomin tillät, förstås. Hittills verkar den inte ha gjort det, för ingen har lagt fram några förslag om det. Att pensionärerna någon gång, i någon form, ska få sänkt skatt verkar alla fortfarande vara överens om, men socialdemokraterna verkar ha hoppat av restaurangmomsen. Det är alltså mycket tal om skatter nu men alltid bara en skatt i taget. Det är däremot mycket litet tal om skattesystemet i sin helhet. Men det är där man måste börja. Skattesystemet i dag är ett lapptäcke med bitar som inte passar ihop och sömmar som spricker allt mer; systemet läcker pengar samtidigt som viktiga delar av samhällsservicen är ekonomiskt överansträngda. Både legitimitet och effektivitet i systemet hotas. Till det kommer förändringar i samhälle och ekonomi, som gör att man måste ställa nya krav på skatternas utformning i förhållande till dagens läge. Och så har vi frågan om vad vi vill att skatterna ska finansiera i framtiden. Frågan om hur mycket vi kan ta ut i skatt är inte bara en fråga om vilka skatter folk gillar och ogillar, det är en fråga om vad skatterna ska användas till. Det går inte att på en gång ha höga skattefinansierade utgifter och lågt skatteuttag, och man kan inte diskutera skattesänkningar, eller ens uteblivna skattehöjningar, utan att samtidigt diskutera vilka effekter det får i form av minskad eller försämrad samhällsservice. Det behövs med andra ord en ny, övergripande utredning om hela skattesystemet. Denna rapport från tankesmedjan lyfter några frågor som är centrala i en sådan översyn. Var och en av dessa frågor kräver sin särskilda diskussion, men utformningen av varje enskild skatt hör i slutändan ihop med hur övriga skatter utformas. Denna rapport lyfter några viktiga principfrågor kring själva skattesystemet och tar därutöver upp några specifika skatter som har hög aktualitet i dagens debatt. Rapporten avslutas med ett avsnitt om skatteuttaget räcker för finansieringen av framtidens välfärd. Rapporten är inte heltäckande i den meningen att den tar upp alla förekommande eller tänkbara skatter, och den innehåller inte förslag på färdiga tekniska lösningar däremot vissa synpunkter på i vilken riktning lösningarna ska sökas. Huvudsyftet är att bidra till en mer problematiserande debatt om skatterna än den som gäller i dag. Stockholm i mars 2011 Anne-Marie Lindgren utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja 3

4 Är skatter skadliga? Fortfarande kan man få höra tesen att höga skatter i sig själva är skadliga för tillväxten. Forskningen ger inget stöd för den uppfattningen. Det avgörande är dels hur skattesystemet är utformat, dels (förstås) hur och till vad skatterna används. Skatter som används så att prestationsförmågan i ekonomin ökar gör nytta, inte skada. Ett skatteuttag som inte räcker för att hålla bra kvalitet i skolan eller i infrastrukturen gör skada inte nytta. Skatter betalar ju nyttigheter som under alla omständigheter måste betalas; ett samhälle klarar sig inte utan sådant som vägar, kollektivtrafik, utbildning och sjukvård. Betalar vi inte över skatten, måste vi betala på annat sätt. Eftersom skattefinansierade system är mer heltäckande än vad privatfinansierade motsvarigheter kan bli, är skattefinansiering på det hela taget mer effektiv. Skattefinansierade utbildningssystem, exempelvis, leder till en högre och jämnare utbildningsnivå i arbetskraften, än om utbildning kräver privata avgifter. Och en hög genomsnittlig utbildningsnivå är bra för produktiviteten. Skattefinansierad barnomsorg med låga egna avgifter ökar kvinnors arbetsutbud mer än om avgiften måste betalas med höga privata avgifter, som gör att det lönar sig mindre att arbeta. Väl utbyggd infrastruktur betyder rörligare arbetskraft, smidigare transporter och vidgade avsättningsmöjligheter för företagen och denna infrastruktur klarar inte marknaden att åstadkomma på egen hand. Vi ser i dagarna vad bristande samhällssatsningar på järnvägstrafiken betyder i form av förluster i ekonomin: arbetstid som går förlorad när tågen blir försenade, industritransporter som stoppas upp och stör produktionskedjan. När man ska bedöma effekterna av skatterna kan man alltså inte bara se till själva skatteuttaget; man måste utgå från den samlade effekten av skatterna och det som skatterna betalar. Det ska i sin tur jämföras med vad som skulle vara de sannolika effekterna av andra sätt att finansiera det som skatterna betalar. Sverige ligger högt i internationella jämförelser av skatteuttag. Men Sverige ligger också högt i internationella jämförelser av teknisk utveckling, tillväxt och företagsklimat. Skatterna försvinner ju inte bort från vare sig företag eller hushåll de går tillbaka till skattebetalarna i form av nyttigheter som både enskilda individer, näringslivet och samhällsekonomin har glädje av. Den höga internationella rankingen av svensk ekonomi och svenskt företagsklimat, och den höga svenska sysselsättningsfrekvensen, motsäger helt tesen att ett högt skatteuttag per definition skulle vara skadligt för tillväxt och sysselsättning Trots detta generella konstaterande bör man inte bortse från att skatter kan påverka människors ekonomiska beteenden, och inte alltid på ett sätt som är önskvärt. Skattesystemet bör alltså konstrueras för att minimera riskerna negativa effekter, och då är vissa skatter mer känsliga än andra. Några exempel: Högre kapitalskatter än i omvärlden kan leda till kapitalflykt Stora marginaleffekter i inkomstbeskattningen dvs. effekter som gör att merparten av en löneökning går till skatt kan påverka arbetsutbudet negativt, alternativt driva upp de nominella lönekraven i avtalsrörelserna Olika högt skatteuttag på olika typer av inkomster leder till strävanden att placera om pengar så att intäkten kan redovisas där skatten är lägst. Detsamma gäller om differentierade momssatser. Slutsatser: kapitalbeskattningen bör främst läggas på icke-lättflyktigt kapital man bör undvika stora marginaleffekter man bör sträva efter så likformiga skatteregler som möjligt. I dag kan man faktiskt också konstatera att för generösa skatteregler kan få icke-önskvärda effekter för människors ekonomiska beteenden. Den sänkta fastighetsskatten i kombination med generösa ränteavdrag, ännu generösare skattesubventioner av om- och tillbyggnader av bostäder samt uppskovet med reavinstskatten ökar kraftigt betalningsutrymmet för småhus och bostadsrätter, och tillsammans med dagens låga räntor och stora inkomstskattesänkningar driver det på en pris- och låneökning som får allt fler att tala om risker för en kommande bostadsbubbla. Skatter kan under vissa förutsättningar också påverka beteenden positivt. Exempel är alkohol- och 4

5 tobaksbeskattnigen och skatter på energi, som alla medvetet används för att dämpa förbrukningen. Skatter som styrinstrument diskuteras i ett av avsnitten i det följande (se sidan 7). Diskussionen ovan behandlar skatterna, och det skatterna betalar, ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Men man kan anlägga ett socialt perspektiv också. Skatterna utjämnar livschanser: oavsett egen eller föräldrars ekonomi vet den enskilda individen att utbildning och vård är möjliga att få, och det finns ett skyddsnät mot risker för arbetslöshet och sjukdom, och när man blir gammal. Skatter och det skatterna betalar blir ett kitt i samhällsbygget: medborgarna garanterar varandra vissa nyttigheter, och betalar dem gemensamt. Skatterna och fördelningspolitiken Det råder egentligen ganska stor enighet bland dem som intresserar sig för själva skattetekniken om hur ett bra skattesystem ska byggas upp, rent skattetekniskt. Enigheten är påfallande om att systemet i dag är illa utformat och i flera avseenden behöver reformeras. Vad den stora oenigheten i skattedebatten gäller är hur mycket som kan/bör tas ut i skatt något som i sin tur handlar om vilken typ av samhällstjänster man tycker ska skattefinansieras. Och det är i sin tur en fråga om fördelningspolitik. Den frågan är bara delvis en fråga om ekonomi; i grunden handlar det om ideologi. Jämför man länder med olika system för hur välfärdspolitiken finansieras, ser man att ju högre grad av samhällelig finansiering, desto jämnare fördelning och ju större inslag av privat finansiering, desto ojämnare fördelning. De som får den mindre tillgången till de olika sociala tjänsterna är, föga förvånande, grupperna med de lägre inkomsterna. En förhållandevis hög grad av skattefinansierade välfärdstjänster med det högre skatteuttag det kräver hänger alltså ihop med synen på jämlikhet. Ofta kopplas önskan om omfördelning till kraven på progressiv inkomstbeskattning, dvs. att den procentuella skattesatsen ökar med stigande inkomst. Den statliga inkomstskatten är progressiv, men med relativt få steg; det beror på att täta progressivitetsskikt skapar besvärande marginaleffekter (se sidan 4). Statlig inkomstskatt betalar man bara om inkomsten ligger över den s k brytpunkten, som för närvarande är kr/månad. Progressiv beskattning har vi alltså bara i högre inkomstlägen. De som har inkomster under brytpunkten betalar bara inkomstskatt till kommunen och lands - tinget/regionen. Den kommunala inkomstskatten är proportionell, det vill säga procentuttaget är detsamma i alla inkomstskikt. Däremot är, som bekant, skatten olika hög i olika kommuner. Även en proportionell skatt, dvs. samma procentsats skatt oavsett inkomstens storlek, betyder dock att den med högre inkomster betalar mer i pengar räknat; 30 procent på kronor är ju mer än 30 procent av kronor. Den verkligt omfördelande effekten ligger dock i hur skatterna används. Att sociala tjänster som vård, skola och omsorg till dominerande del finansieras över skatten innebär en betydande ekonomisk omfördelning på samma gång som det innebär en omfördelning av social välfärd: tillgången till utbildning, vård och omsorg blir oberoende av individens/familjens inkomster. Den sociala rörligheten är större i mer jämlika länder som Sverige, något som hänger samman med den mer jämlika tillgången till framför allt utbildning (se tankesmedjans Snabbanalys nr 11). Skatterna har också betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män. Det var utbyggnaden av den skattefinansierade barnomsorgen, med den pedagogiska kvalitet och de rimliga avgifter den erbjöd, som gjorde det möjligt för kvinnor att i stor omfattning gå ut i arbetslivet och satsa på en egen yrkeskarriär. Mindre uppmärksammat, men också sant, är att en samhälleligt finansierad äldreomsorg har betydelse för medelålders kvinnors arbetsutbud. Också de sociala trygghetssystemen är eller snarare var omfördelande. Vad arbetslöshets- och sjukförsäkring gör eller snarare gjorde är/var att omfördela risker; risker för arbetslöshet och arbetsrelaterad ohälsa skiljer sig ju nämligen mellan olika branscher och olika yrken. Arbetslöshetsrisken är större i säsong- och konjunkturberoende branscher, bland annat då exportindustrin. Ohälsoriskerna är större i fysiskt slitsamma jobb, i jobb med många personkontakter (=större exponering för smitta) och i jobb med hög stressbelastning. Genom försäkringssystemen omfördela(de)s kostnaderna för de riskerna mellan personer i mer ut- 5

6 satta jobb och personer i mindre utsatta yrken. Den borgerliga regeringens försämringar av trygghetssystemen betyder att personer i yrken/branscher där arbetslöshets- och sjukdomsrisker är större nu får betala extra för att deras jobb innehåller större risker än andras jobb. Medan de som har de mindre riskfyllda jobben alltså får mer pengar över för eget bruk, när a-kasseavgiften är betald. Om det moderata förslaget om obligatorisk a-kassa skulle förverkligas, och de differentierade avgifterna behållas vilket Fredrik Reinfeldt uttalat betyder det i praktiken en tvångsbeskattning av personer i de delar av ekonomin där arbetslöshetsrisken är störst. Det är svårt att motivera varför människor ska extrabeskattas för risker i jobbet de själva inte rår över. Det är dessutom inte särskilt klokt att snarast avskräcka folk från att ta arbete inom exportindustrin, där arbetslöshetsrisken är högre; exportindustrin svarar ju för en betydande del av BNP, och hela landet har nytta av den. Det finns inga skäl att försvåra rekryteringen av personal dit genom orättvisa försäkringsvillkor. Skatt efter bärkraft eller skatt efter beteende? Skatter är betalningen för nyttigheter, som tillhandahålls genom förmedling av stat och kommun och som alla medborgare har rätt till på lika villkor. Huvudprincipen för socialdemokratin är att betalningen för dessa gemensamma nyttigheter, skatterna, ska tas ut efter ekonomisk bärkraft, och fördelas efter behoven hos medborgarna. Alla med inkomster/tillgångar över en viss nivå ska bidra, och den som har litet mer att ta av ska också betala litet mer i skatt. Därefter har alla tillgång till det som skatterna betalar i enlighet med de egna behoven: den som har låga inkomster blir inte utan vård för att han/hon inte kan betala, den som har mycket pengar behöver inte betala något extra. Men principen av skatt efter bärkraft har urholkats genom jobbskatteavdragen, RUT- och ROT-avdragen och av sänkta eller avskaffade kapitalskatter. Jobbskatteavdraget innebär att typen av inkomst, inte nivån på den, avgör hur mycket skatt man ska betala. En pensionär betalar högre skatt än en förvärvsarbetande med en inkomst av samma storlek som pensionen, och pensionären betalar i sin tur en litet lägre skatt än en arbetslös eller sjukskriven person. Skatten på en månadslön på kronor är (vid en kommunalskatt på 31 kr) kronor, medan en ålderspension om samma belopp drar kronor i skatt. En förtidspensionär betalar för samma belopp (i den mån nu någon förtidspensionär kommer upp så pass högt) kronor. Principen om skatt efter bärkraft har alltså övergetts. Det uttalade argumentet för dessa inte obetydliga skillnader i skatteuttag är att påverka människors beteenden eller mer drastiskt uttryckt, att belöna goda beteenden, som att förvärvsarbeta, och att bestraffa dåliga beteenden, som att vara arbetslös och sjuk. Den borgerliga regeringens ekonomiska politik är en strikt tillämpning av nationalekonomins incitamentsteorier: blir det mer lönande att arbeta, kommer fler att arbeta, och blir det mindre lönsamt att vara sjuk och arbetslös (och pensionär) kommer färre att välja att vara arbetslösa och sjuka och pensionerade. Skatterna används alltså som styrinstrument, medan frågan om den rättvisa finansieringen av välfärdspolitiken kommer i bakgrunden. Dagens skattesystem bygger alltså på en helt annan princip för skattefinansieringen av välfärdspolitiken än den som gällde fram t o m 2006, och den principen behöver få sin egen diskussion. Någon debatt om det rimliga och önskvärda i att byta princip föregick aldrig förändringen. Även RUT- och ROT-avdragen åsidosätter principen om skatt efter bärkraft och fördelning efter behov. Vissa former av personlig konsumtion städhjälp, gräsklippning, fönsterputs, läxhjälp, dagishämtning innebär till skillnad från annan privat konsumtion att man betalar mindre i bidrag till de gemensamma, samhälleliga nyttigheterna och tjänsterna. Varför vissa former av privat konsumtion eller vissa former av privat förmögenhetsuppbyggnad, som tillbyggnad av en villa ska innebära minskad skyldighet att bidra till den skattefinansierade nyttigheterna i samhället, är svårt att motivera från rättvisesynpunkt. Det blir ännu svårare att motivera om man väger in att möjligheten att få denna skattebefrielse hänger samman med vilken inkomst man själv har. 6

7 Argumentet för RUT-avdraget är framför allt stor - stadsfamiljernas behov av tjänster, som minskar tidspressen. Men konstruktionen, ett avdrag på skatten som i praktiken bara kan utnyttjas ovanför en viss inkomstnivå, strider mot principen att skattefinansierade tjänster ska vara öppna för alla på lika villkor. Stödet till barnfamiljerna har hittills varit utformat antingen som definierade, skattebetalda tjänster barnomsorg, skola, barnhälsovård eller som ett direkt kontantstöd i form av barnbidrag. Det är svårt att argumentera för att dessa principer ska brytas just när det gäller hushållstjänster. Anser man att en specifik tjänst städning är så betydelsefull för barnfamiljerna bör Styra med hjälp av skatter? alla ha rätt till den, exempelvis genom en städpeng på ett definierat belopp. Om man, omvänt, menar att behoven av personliga tjänster är så varierande att man inte kan specialrikta pengen, men att det är motiverat att öka familjernas utrymme att köpa sådana tjänster, då är det rimliga att höja barnbidraget. Sedan är det en annan sak vad det ekonomiska utrymmet tillåter; förutsättningen för det här stödet, från rent ekonomiska utgångspunkter, är egentligen att bara en mindre del av hushållen utnyttjar det. Annars blir det för dyrt. Men både skattetekniskt och fördelningspolitiskt är själva konstruktionen med ett avdrag felaktig. Skatter kan påverka människors ekonomiska beteenden, och skattepolitiken kan alltså användas för att styra beteenden i den ena eller andra riktningen antingen genom sänkta skatter (för att gynna vissa beteenden) eller skattehöjningar (för att hålla tillbaka andra). Jobbskatteavdraget antas öka viljan att förvärvsarbeta, de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar under 26 år antas leda till att fler unga får jobb, höjda bensinskatter antas få som effekt att folk minskar bilkörningen. Egentligen handlar det om att använda sig av prismekanismer: icke önskade beteenden blir dyrare, önskade beteenden billigare. Forskning likaväl som praktiska erfarenheter ger bilden att skattehöjningar (punktskatter) är mer träffsäkra som styrmedel än skattesänkningar när det gäller att påverka konsumentbeteenden. Effekterna av skattehöjningar är störst för umbärlig konsumtion, eller på ekonomspråk varor/tjänster med hög priselasticitet. Höga tobaks- och alkoholskatter dämpar bevisligen konsumtionen. För varor med låg priselasticitet, alltså varor som har stor betydelse för konsumenten, är skatteeffekten lägre även om det självklart finns. Om bensinpriset stiger kan i vissa fall effekten bli att folk drar ner på annan konsumtion för att få utrymme att köra bil i samma omfattning som förut. Tillfälliga skattesänkningar för att stimulera viss privat konsumtion kan också ha god effekt, exempelvis för att introducera ny miljövänlig teknik eller för att i lågkonjunkturer tidigarelägga investeringar eller inköp, som bidrar till att hålla sysselsättningen uppe. Om stödet permanentas går emellertid ofta effekten förlorad, eftersom priserna tenderar att anpassa sig uppåt och dämpa effekten av subventionen. Permanent skattesubventionering av vissa former av privat konsumtion snedvrider dessutom konkurrensen genom att vissa branscher i praktiken ges mer förmånliga villkor än andra. ROT-avdraget, som har gjorts om från ett tillfälligt stöd i lågkonjunkturer till ett permanent stöd till byggbranschen, har tydligt lett till prisökningar. Eftersom avdraget förutsätter att bostadsägaren tar (minst) halva kostnaden, och den ofta täcks med belåning av huset, driver avdraget i dag på hushållens skuldsättning vilket med tanke på oron för en bostadsbubbla knappast är önskvärt. Skattesänkningar i syfte att påverka människors ekonomiska beteenden är på det hela taget kostsamma, där det långt ifrån alltid är så att vinsterna motsvarar de förlorade skatteinkomsterna. Det finns flera skäl till detta. Ett skäl är det som ekonomerna kallar dödviktseffekter skattesänkningen gäller ju nämligen inte bara de nytillkommande personer, som börjar bete sig på det önskade sättet, utan alla dem som redan agerade så (och skulle ha fortsatt göra det även utan skattesänkningen). Den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar har således betytt kraftiga skattelättnader för företag som redan innan hade en hög andel unga anställda; hamburgerbranschen brukar anföras som typexempel. Sänkningen har däremot bara marginellt ökat ungdomars sysselsättning; kostnaden per nytt ungdomsjobb har skattats till ca 1 miljon. Frågan är givetvis om inte den effekten hade nåtts till en lägre kostnad med subventioner som direkt riktades mot nya anställ- 7

8 ningar av unga. Frågan om ungdomsarbetslösheten är dessutom selektiv: det stora problemet gäller de unga som inte har fullständig gymnasieutbildning. De är sällan hjälpta av sänkta arbetsgivaravgifter; för dem behövs åtgärder som stärker deras kvalifikationer på arbetsmarknaden. Det andra skälet är att en skattesänkning kan ge upphov till flera olika typer av reaktioner. Just nu talas det mycket om att sänka momsen på olika former av personliga tjänster. Men att en viss vara eller tjänst blir billigare innebär inte självklart att man använder mer av den än vad man gjorde redan tidigare. Vad det betyder är att det blir mer pengar över till något annat och inte självklart den typ av konsumtion som var tänkt att skapa fler jobb. Sänkt moms för restauranger, exempelvis, betyder Jobbskatteavdraget knappast att den som redan brukar äta lunch ute äter en lunch till om dagen; däremot kan det sänkta priset ge utrymme för köra bil litet mer. Eller sammanfattningsvis: Det är svårare än vad debatten ger intryck av att styra beteenden med hjälp av skattesänkningar. Det beror på att människors beteenden påverkas av så oerhört många fler faktorer än själva skatteuttaget. De effekter som uppstår är många gånger marginella i förhållande till vad själva skattesänkningen kostar. Skatteökningar för att dämpa konsumtion av en viss vara kan ha större effekt, men effekterna kan variera mellan olika typer av produkter, beroende på hur pass nödvändiga de uppfattas som. Jobbskatteavdraget antas leda till ett ökat arbetsutbud, eftersom det gör det mer lönande att arbeta. Det ökade utbudet antas gälla både för personer utanför arbetskraften och personer som redan ar arbete. Men frågan hur mycket man arbetar är för de flesta under förutsättning, förstås, att det finns jobb att få en avvägning mellan tid och pengar. För många barnfamiljer är tid en bristvara, och sänkt inkomstskatt kan alltså betyda att man i stället väljer att arbeta litet färre timmar, eftersom man ändå får ut lika mycket i nettolön. Den vanligaste effekten är att folk inte förändrar sina arbetstider alls, något som också har att göra med att det för de flesta inte är så lätt att hitta ett extraarbete några timmar i veckan vid sidan av det ordinarie eller att få öka sin arbetstid från deltid till heltid många deltider är, som bekant, ofrivilliga. Och de frivilliga deltiderna motiveras i mycket stor utsträckning av att man vill ha mer tid för barn och familj, och då blir en skattesänkning just en inkomstförstärkning inte något skäl att gå upp arbetstid. Ekonomiska studier visar att nettoeffekten för arbetsutbudet vad gäller personer som redan har en anställning i stort sett är noll några väljer att arbeta mer, men andra väljer att arbeta mindre, och effekterna tar ut varandra. 1 De effekter för arbetsutbudet som jobbskatteavdraget kan få handlar alltså främst om att personer utanför arbetsmarknaden ska söka sig dit därför att det lönar sig mer. Långtidsfrånvaron påverkas inte Jobbskatteavdraget antogs också få som effekt att fler arbetslösa skulle skaffa sig jobb, enligt teorin att arbetslöshet egentligen beror på att folk inte söker jobb tillräckligt intensivt eftersom a-kassan är så fördelaktig. Genom att göra det mer lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att vara arbetslöshet skulle fler se till att komma i arbete. Den teorin motbevisas effektivt av dagens verklighet. Långtidsarbetslösheten har ökat, och beräknas vara fortsatt hög även när konjunkturen vänt trots den låga ersättningen, den höga skatten och det hårda, och förnedrande, tvånget att bli gratisarbetskraft i Fas 3. Hur någon över huvud taget kan tro att människor frivilligt väljer att underkasta sig allt detta i stället för att ta ett jobb på den vanliga arbetsmarknaden är obegripligt, hur mycket man än tar med moderata ideologiska blockeringar i bilden. Långtidsarbetslöshet beror inte på bristande vilja att ta arbete, utan på bristande möjligheter att få arbete och de möjligheterna påverkas varken av jobbskatteavdraget eller av sämre a-kassa. Långtidsarbetslösheten beror av mekanismer i arbetslivet, och det är de som måste påverkas om arbetslösheten ska kunna dämpas. 1 Man brukar tala om två effekter av en inkomstskattesänkning: Substitutionseffekten, som betyder att folk substituerar byter ut fritid mot mer arbete. Och inkomsteffekten, som betyder att man tar emot skattesänkningen som en inkomstförstärkning och inte förändrar sin arbetstid, eller t o m minskar den. De två effekterna tar alltså i stort sett ut varandra. 8

9 Inte heller den långa sjukfrånvaron har påverkats av jobbskatteavdraget och de hårdare försäkringsreglerna. Regeringen egna beräkningar var att 10 procent av dem som utförsäkrades efter den tilllåtna sjukskrivningstiden skulle behöva få förlängd sjukpenning. Verkligheten blev tvärtom: Det är ca tio procent av dem som utförsäkrades förra årsskiftet som har förvärvsarbete, i flertalet fall i subventionerad form och det är ungefär lika hög andel av de riktigt långtidssjuka som återvände till arbetslivet innan bestämmelserna om utförsäkring infördes. Över 60 procent av de utförsäkrade har återvänt till sjukförsäkringen. Resten finns hos arbetsförmedlingen i olika program. Effekten av de nya reglerna är alltså inte att fler långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna återvänt till arbetslivet. Effekten är att fler sjuka och arbetslösa nu fåt ekonomiskt bistånd (socialbidrag) från kommunen eftersom ersättningarna från socialförsäkringssystemen nu är för låga. Med andra ord, problemet handlar varken om skatter eller ersättningsnivåer; det handlar om arbetslivets villkor, om brist på jobb, och att folk faktiskt kan vara så sjuka att de inte kan arbeta. Jobbskatteavdrag används i ett 20-tal västländer, men i det absoluta flertalet fall gäller avdraget endast i lägre inkomstskikt Sverige är ett av de få länder där avdraget gäller för alla inkomstnivåer. I USA och Storbritannien anses avdraget ha fått som effekt att arbetsutbudet i lägre löneskikt har ökat. Det ska dock ses i sammanhang med att flera sociala förmåner i dessa länder är hårt inkomstprövade och försvinner även vid ganska låga inkomster. Det betyder att det finns stora marginaleffekter, som gör att det inte alltid lönar sig att ta ett arbete eller gå upp i arbetstid. Jobbskatteavdraget motverkar alltså dessa marginaleffekter, och det är förklaringen till att arbetsutbudet ökar. I Sverige är mycket få sociala förmåner inkomstprövade, det enda egentliga undantaget är bostadsbidraget. Följaktligen finns inte heller samma marginaleffekter som hinder för en lågavlönad deltidsanställd att gå upp i arbetstid (däremot är det oerhört många lågavlönade deltidsanställda som skulle vilja ha heltid men inte kan få det, dvs. återigen något man inte påverkar med skattepolitiken). Däremot bör jobbskatteavdraget kunna få viss effekt för hemarbetande kvinnors benägenhet att ta förvärvsarbete. Skatteuttaget även på låga löner var förhållandevis högt tidigare, och med tanke på att förvärvsarbete är förknippat med vissa kostnader, kombinerat med mindre tid för arbetet hemma, kan det ha inneburit att nettot av exempelvis ett deltidsarbete sågs som för lågt. Sett till arbetsmarknadsstatistiken verkar dock den främsta effekten hittills av jobbskatteavdraget ha varit att öka förvärvsfrekvensen bland de yngre pensionärerna Avdraget gör det extremt fördelaktigt för 65+ att förvärvsarbeta jämfört med att ta ut pensionen, och förvärvsfrekvensen har klart ökat, låt vara från en låg startnivå. Enligt vissa studier har också gruppen högskolestudenter ökat sitt förvärvsarbete (i form av deltider). Om det beror på att jobbskatteavdraget gör det lönande att arbeta extra vid sidan om studierna eller på att studiemedlen är otillräckliga att försörja sig på är en öppen fråga. Effekterna av jobbskatteavdraget är svåra, för att inte säga omöjliga, att säkert beräkna; de skattningar som gjorts bygger på teoretiska modeller. Dessa teoretiska beräkningar visar dock att kostnaden per ny arbetssökande blir enormt hög, med den omfattning som jobbskatteavdraget efter fyra olika förändringar har fått. Det jobbskatteavdraget kan göra är som sagt att påverka själva utbudet av arbetskraft; däremot skapar det inte i sig självt några nya jobb. När ekonomerna räknar med att avdraget ska öka också antalet jobb som erbjuds, är det med motiveringen att jobbskatteavdraget ska dämpa löneökningarna och därmed ge utrymme för fler nyanställningar. Erfarenheten visar dock knappast att skattesänkningar påverkar löneutvecklingen; den bestäms av produktivitetsutvecklingen och av efterfrågan på arbetskraft. I upptakten till årets avtalsrörelse finns i vart fall inga signaler om skattesänkningarna innebär att lönekraven hålls tillbaka. Snarare finns förväntningar att dagens höga tillväxt ska göra det möjligt att kompensera för det låga löneutfallet under krisen Cecilia Fahlgren, ordförande i TCOs största fölrbund, Unionen, säger exempelvis (SvD ) att våra medlemmar har tagit ett stort ansvar under krisen. Nu finns det en förväntan på att de får se resultatet också i den egna plånboken.det är alltså dagens tillväxt som formar dagens lönekrav, likaväl som det kärva ekonomiska läget för ett par år sedan höll tillbaka lönerna medan de förhållandevis stora skattesänkningar som Unionens medlemmar fick inte påverkar avtalskraven. 9

10 Moms Momsen mervärdeskatten är en av de största skattekällorna; en femtedel av de totala skatteinkomsterna (2009) kommer från momsen. Moms tas ut med tre olika procentsatser, 25, 12 och 6 procent. Nivån på momsen bestäms nationellt, men EU-direktiv reglerar dels hur många nivåer ett land får ha (= högst 3), dels vilka typer av verksamheter som får ta ut lägre moms. Vissa tjänster är helt momsbefriade, som utbildning, sjukvård, bank- och försäkringstjänster. De lägre momssatserna motiveras i huvudsak med en strävan att hålla nere priset och därmed öka tillgängligheten på vissa varor/tjänster, som anses socialt viktiga (ex livsmedel, kultur) eller ha betydelse för infrastrukturen (ex kollektivtrafik, hotellverksamhet). Det finns en del problem med denna differentiering. Ett är de gränsdragningsproblem som uppstår när man ska bedöma om en viss vara kan räknas in i de kategorier som åsätts den lägre momsen och gränsdragningsproblem betyder både ökade risker för fusk, och ökade behov av kontroller. Dessutom öppnar det för ständiga diskussioner om gränsdragningen är riktigt gjord eller inte och självklar är den väl inte alltid. Litet kan man ju undra varför tuggummi, som normalt väl inte ens brukar sväljas och är allmänt näringsfattigt, räknas som livsmedel med 12 procents moms, medan halstabeller, som sväljs och innehåller åtminstone litet näring, drar 25 procent. Ritböcker och målarböcker har 6 procents moms, anteckningsböcker 25 procent. Hotellrum har 12 procents moms, livsmedel likaså men intagande av livsmedel i form av frukost på hotell beläggs med 25 procent. Folköl räknas som livsmedel med 12 procents moms, vin är inte livsmedel och har 25 procent. De olika momssatserna påverkar naturligtvis konkurrensen mellan olika varor/tjänster, vilket är ett skäl till de ständiga gränsdragningsdiskussionerna. Att restaurangbranschen vill ha lägre moms beror inte bara på en allmän önskan om att kunna dra fler kunder genom litet lägre priser, utan också på att man anser sig missgynnad i förhållande till andra verksamheter som människor vill använda sin fritid till, som idrott och kultur. Och man bör erkänna att de lägre momssatserna på vissa varor/tjänster ibland speglar en uppfattning att de är litet viktigare än andra och därför inte ska avskräcka köpare genom för höga priser; den lägre momsen på kultur och idrott bör definitivt dit. Principiellt kan man fråga om det är statens roll att på det sättet peka ut viss typ av konsumtion som mer värdefull än andra även om det naturligtvis går att argumentera för den lägre momsen ur ett samhällsperspektiv snarare än ett konsumtionsperspektiv. Motionsidrott har exempelvis betydelse för folkhälsan, dagstidningar och böcker har betydelse för den demokratiska debatten, och att håla nere skatten på kollektivtrafik är bra från miljösynpunkt. Motsvarande argument för restaurangbesök är svårare att hitta. Ska man ha differentierad moms är det alltså bra att, för legitimiteten systemet, klargöra vilka principer denna differentiering ska utgå från. En rimlig utgångspunkt är då just samhällsnyttan i själva produkten, låt vara att det också öppnar för gränsdragningsproblem. Däremot är argumentet som användes för sänkt restaurangmoms, att det skapar jobb, ointressant. Sänkt restaurangmoms skulle antagligen ge några fler jobb just i restaurangbranschen, men om folk börjar äta mer ute än tidigare, blir det mindre pengar över till det som de annars skulle ha köpt vilket alltså betyder att jobben minskar någon annanstans. Man skapar inte nya jobb genom att flytta konsumtion från en typ av varor till en annan, man bara flyttar jobb. Samtidigt är förstås frågan om den lägre momsen alltid betyder lägre priser i motsvarande grad. Det finns en allmän, välbelagd, tendens att skattesubventioner/skattelättnader i olika former till en del tas hem av producenten snarare än konsumenten. När bokmomsen sänktes innebar det till en början påtagligt sänkta priser, men de har klättrat uppåt igen de senaste åren. Enhetlig moms? De flesta ekonomer lutar åt uppfattningen att en enhetlig moms är att föredra, dels därför att den är konkurrensneutral, dels för att man slipper alla problem med gränsdragningar och de kontroller de kräver. Mervärdeskattesatsutredningen (2005) stannade också för den uppfattningen som princip, och konstaterade att om man slopade differentieringen skulle man kunna sänka den allmänna generella momssatsen till 20 procent. Utredningen insåg dock problemen med att i ett slag höja momsen på de branscher som nu har den lägre momssatsen, och stannade därför för att föreslå att den lägre livsmedelsmomsen skulle avskaffas. Sänkt matmoms var ett krav som länge drevs av centerpartiet och vänsterpartiet, och som infördes av den socialdemokratiska minoritetsregeringen 1991 som en kompromiss med den tidens samverkanspartner. 10

11 Argumentet var familjepolitiskt: mat tar en större andel av barnfamiljernas hushållsbudget, och sänkt moms skulle alltså ge en ekonomisk lättnad, särskilt betydelsefull för lågavlönade familjer. Den nyssnämnda utredningen gjorde en studie av de fördelningspolitiska effekterna av den lägre matmomsen, som visade att effekterna var små. I pengar räknat betydde den lägre momsen kronor lägre matutgifter i de högsta inkomstskikten, mot kronor i de lägre skikten. 15 procent av stödet gick till hushåll i de högre inkomstskikten, mot bara 4 procent till ensamföräldrar med barn. Skillnaderna berodde i och för sig inte på att de välavlönade hushållen åt mer, men väl att de åt dyrare mat. Utredningens slutsats var att de fördelningspolitiska effekterna skulle bli bättre, till en lägre kostnad, om den lägre livsmedelsmomsen avskaffades och bostadsbidraget till låginkomsthushåll i stället höjdes. Utredningens slutsatser är välunderbyggda, även om det är lätt att se den politiska svårigheten i att på nytt höja matmomsen, särskilt som matpriserna stigit kraftigt det senaste året. Men mer allmänt kan man ändå säga att man behöver diskutera principerna för att ha differentierad moms, väga frågan om differentieringen åstadkommer större fördel än vad man skulle få med en enhetlig moms som då kunde sättas betydligt lägre än dagens vanliga nivå 25 procent, undersöka om önskemålen att särskilt stödja vissa verksamheter åtminstone i vissa fall kan tillgodoses mer effektivt än genom lägre moms. Förmögenhetsskatt, arvsskatt och gåvoskatt Samtliga dessa skatter är i dag avskaffade. Arvs- och gåvoskatten togs bort 2005, under den socialdemokratiska regeringstiden, och förmögenhetsskatten avskaffades av den borgerliga regeringen Förmögenhetsskatten infördes 1947, med i huvudsak fördelningspolitiska argument även om behovet att förstärka skatteinkomsterna också fanns. En kritik mot skatten var hela tiden att den missgynnande sparande och försvårade uppbyggnaden av investeringskapital, främst i de små företagen. Den ledde också till att vissa större familjeföretag flyttades utomlands (bland andra Lundbergs och IKEA; Lundbergs återkom senare i samband med att förmögenhetsskatten mildrades). Förmögenhetsskatten avskaffades av den borgerliga regeringen 1993 men återifördes redan 1994 av den nya socialdemokratiska regeringen. För att undvika kapital- och företagsflytt blev det dock nödvändigt med ett stort antal undantag för förmögenheter som på olika sätt kunde anses bundna i näringsverksamhet. I praktiken kom skatten att i huvudsak att tas ut på mindre aktieinnehav, sparkonton i bank eller i fonder, villor och fritidshus. Både de fördelningspolitiska syftena och rättvisan i själva systemet urholkades. I valrörelsen 2010 hade de rödgröna ett principförslag om att återinföra en skatt på förmögna. Den närmare utformningen skulle utredas vidare. I debatten fanns uppgifter om att skatten skulle tas ut endast inom ett visst intervall, med ett övre tak för hur mycket som skulle beskattas och ett relativt högt satt fribelopp i botten. På vilket sätt man skulle lösa de problem som funnits tidigare, dvs. riskerna för kapitalflykt och svårigheterna att beskatta arbetande kapital i småföretag och familjeföretag framgick inte. Svårigheterna att konstruera en förmögenhetsskatt som slår rättvist, och som inte i praktiken kräver ett antal undantag för att förhindra kapital- och företagsflytt, kvarstår. I tankesmedjans rapport Framtidens skatter för framtidens välfärd konstaterades att dessa svårigheter var ett klart argument mot att åter - införa förmögenhetsskatten. En skatt med många undantag, eller en skatt som skapar problem för mindre företag, saknar legitimitet. Egentligen hör frågan ihop med övriga frågor kring kapital- och företagsbeskattningen (eftersom större förmögenheter ofta handlar om kapitaltillgångar kopplade till näringsverksamhet) och bör därför diskuteras i detta bredare sammanhang. En förmögenhetsskatt innebär ju att själva innehavet av en tillgång, inte bara avkastningen av den, beskattas, något som i sig minskar själva innehavets storlek och det är där problemen kommer in när det handlar om den tillgång företagskapitalet utgör. Och som kanske behövs för själva företagandet. Det är mer rimligt att söka nya och rationella former för att beskatta avkastningen av kapital än tillgången på kapital. Detta inte minst med tanke på att rent finansiella transaktioner handel med tillgångar i syfte att skapa vinst spelar stor roll i dagens ekonomi. Frågan om skatt på finansiella treansaktioner är förvisso inte enkel, men de finansiella marknaderna spelar i dag en sådan roll att frågan om skatte- 11

12 Bostadsbeskattningen reglerna för dem måste lyftas till en förutsättningslös prövning. Om inte annat kan man ju tycka att det är en skattebas som är otillräckligt utnyttjad... Att arvsbeskattningen avskaffades har sannolikt att göra med problemen som uppstod i småföretag vid arvskiften, även om den proposition där avskaffandet föreslogs är märkligt tyst vad gäller motiveringarna. Beskattningen innebar ju att kapital måste lyftas ur själva företaget för att betala skatten. Logiskt sett bör det emellertid vara enklare att ta ut en skatt på kapital/förmögenhet vid ett enda specifikt tillfälle ett arvskifte än att göra det återkommande på det sätt som en förmögenhetsbeskattning innebär. Att återinföra en arvsskatt, alternativt kvarlåtenskapsskatt (=skatt som betalas direkt ur dödsboet innan arvet skiftas) torde vara enklare, om man anser att kapitaltillgångar principiellt bör beskattas i någon form, än att återinföra förmögenhetsskatten med dess löpande skatteuttag. Om en beskattning av arv ska införas måste även gåvoskatten återinföras annars blir det för lätt att kringgå arvsskatten. Skatten på bostäder diskuteras väl oftast som en fråga om fastighetsskatten, som brukar beräknas med en viss procentsats på husets taxeringsvärde. Men bostadsbeskattningen består av flera olika moment, och handlar både om skatter och om avdrag. I dag kan man tala om fyra delar: fastighetsavgiften, realisationsvinstbeskattningen, ränteavdraget och ROT-avdraget. Dessa frågor hör ihop, och diskussionen om bostadsbeskattningen bör handla om allihop. Så här ser systemet ut: Fastighetsskatt har vi inte längre, formellt sett, för bostadshus, bara för andra fastigheter. Bostadshus betalar i stället (obligatorisk) kommunal fastighetsavgift. För småhus (villor, radhus, fritidshus, etc.) är fastighetsavgiften 0,75 procent av taxeringsvärdet upp till ett högsta avgiftsbelopp, som för 2010 är kronor för hus på egen tomt och kronor för hus på ofri grund kronor motsvarar ett taxeringsvärde kring kronor. Realisationsvinstskatten är 22 procent av vinsten vid försäljningen av ett småhus eller en bostadsrättslägenhet/ägarlägenhet. Man kan emellertid få uppskov med att betala den andel av vinsten som används för att köpa en ny bostad, men sedan 2007 får man betala en viss avgift (i praktiken en ränta) som beräknas med 2,4 procent på hela uppskovsbeloppet. I deklarationen får man göra avdrag för 30 procent av räntekostnaderna för bostadslån; avdraget minskar alltså den beskattningsbara inkomsten. För reparationer, om- och tillbyggnader av småhus och bostadsrättslägenhet får man göra avdrag med hälften av kostnaden, dock högst kronor per person. En familj med två vuxna förvärvsarbetande kan alltså dra av Fastighetsskatten gjordes om hösten 2006 av den nya borgerliga regeringen, samtidigt som reavinstskatten höjdes från 20 till 22 procent och uppskovsbeloppet avgiftsbelades. Den sänkta fastighetsskatten drevs uppenbart igenom trots motstånd från finansdepartementet, som dock kompenserade sig genom höjningen av reavinstskatten och den nya avgiften på själva uppskovsbeloppet. I valrörelsen 2010 föreslog de rödgröna en marginell höjning av skatteuttaget för de högst taxerade villorna. Mindre än 5 procent av villorna berördes. Föga förvånande drevs en hård kampanj mot förslaget som fick många väljare att uppfatta det som betydligt mer omfattande än vad det var, och det ansågs ha bidragit till socialdemokraternas tillbakagång. Många drog efter valet slutsatsen att den negativa opinionen mot fastighetsbeskattningen var så stark att man måste överge den som finansieringskälla. Andra, i huvudsak ekonomer, påpekade att det var både svårt och dumt att avstå från den stabila skattebas, som fastigheter utgör, särskilt i ett läge där man har att räkna med växande svårigheter att beskatta annat, mer lättrörligt kapital. Och det är det eviga dilemmat kring just fastighetsskatten. Den är djupt impopulär. Men fastigheter är en mycket stabil skattebas, som inte kan flytta utomlands, och beskattningen påverkar inte arbetsutbud eller investeringsvilja med andra ord, ekonomiskt sett en mycket bra skatt. Några månader efter valet 2010 började borgerliga politiker lyfta frågan om minskade möjligheter att göra avdrag för räntorna på bostadslån. Det kan ju ses som en något ironisk epilog på valrörelsens kampanj mot s-förslaget om höjd fastighetsavgift, eftersom en minskning av ränteavdragsmöjligheterna skulle få betydligt större ekonomiska effekter och beröra betydligt fler hushåll. Men debatten om bostadsbeskattningen hade plötsligt kommit i ett helt annat läge genom att allt fler ekonomer och politiker började oroa sig för hushållens snabbt väx ande skuldsättning, varav merparten ju handlar om bostadslån. Skenande bostadspriser med åtföljande hög skuldsättning har ju varit en central del av finanskriserna i såväl 12

13 USA, Irland som Spanien. Så det är det knappast förvånande att uppmärksamheten och sannolikt nervositeten kring de växande bostadslånen skärpts bland ekonomer och politiker också i Sverige. De flesta bedömare är visserligen överens om att det inte finns någon påtaglig risk för en svensk bostadsbubbla just nu, men att den kan uppstå om pris- och låneutvecklingen fortsätter som hittills. Därför finns det skäl att överväga en omläggning av politiken i bubbelbegränsande syfte. Flera förslag har dykt upp i den debatten, varav ett en övre gräns för bostadslånet, mätt som andel av fastighetens marknadsvärde redan genomförts. Andra förslag är krav på högre amortering av lånen och sänkta ränteavdrag. Det senare är egentligen logiskt; när fastighetsskatten minskat, d v s skatten på avkastningen av fastighetskapitalet, finns det skäl att att också minska avdragen för räntorna för lån på fastigheten. Ytterligare ett förslag är höjd fastighetsskatt. Höjd fastighetsskatt i kombination med amorteringskrav är effektiva och enkla ingrepp, säger professorn i fastighetsekonomi Stellan Lundström (DN ). Med tillägget att det förmodligen är politiskt omöjligt. Alla de här förslagen innebär att utrymmet för skuldsättning minskar: högre amorteringskrav och begränsningar i ränteavdragen betyder att kostnaderna för lånet ökar, dvs. helt enkelt att man inte kan ta lika stora lån längre. Höjd skatt betyder minskat utrymme för lånekostnader, typ räntor och amorteringar. Ytterligare en möjlighet är en skärpning av reavinstskatten, och/eller en höjning av avgiften på uppskovsbeloppet. Eller rent av ett avskaffande av uppskovsrätten. Skattereglerna bidrar till prishöjningar Samtliga dessa åtgärder torde vara lika impopulära som en höjning av fastighetsskatten, och alla skulle i någon form medföra ökade utgifter för ganska många hushåll. Men det går inte att förneka att skattereglerna i dag faktiskt driver bostadspriserna uppåt, därför att de samverkar till att kraftigt öka utrymmet för skuldsättning. Reglerna är, om än på ett annat sätt än vad som vanligen åsyftas, ett exempel på att en ogenomtänkt utformning av skattesystemet påverkar människors ekonomiska beteenden på ett sätt som kan få negativa effekter för samhällsekonomin. Fastighetsavgiften är låg, ränteavdragen lyfter bort en inte obetydlig del av kostnaden, uppskovet med reavinstskatten ger mer pengar till egen insats. Till det kommer att de stora skattesänkningar som jobbskatteavdraget gett också skapat utrymme för att betala mer för bostaden dvs. större bostadslån. Och det är ett välbelagt faktum att ett ökat betalningsutrymme för varor där betalningsviljan är hög, det driver priserna uppåt alldeles särskilt om det gäller bristvaror. Vilket bostäder onekligen är i de storstadsregioner, där en förhållandevis hög andel hushåll dessutom har goda inkomster och möjligheter att klara höga lån. Bostadsbeskattningen håller på att bli en betydligt större huvudvärk än vad fastighetsskatten orsakat. Huvudvärken blir inte mindre av att åtgärder, som ökar lånekostnaderna och åstadkommer den önskade dämpningen av skuldsättningen, samtidigt innebär att hushållens utrymme för andra typer av konsumtion minskar vilket mycket väl kan få dämpande effekter för tillväxt och sysselsättning. Samtidigt är det uppenbart att regelverket måste läggas om: vi kan inte ha ett skattesystem, som direkt stimulerar stigande belåning på bostadsmarknaden och stigande skuldsättning hos hushållen. Skattesystemet måste medverka till att hålla prisutvecklingen under någotsånär kontroll. Exemplen på riskerna med att inte göra det är många och avskräckande. Det är en av de punkter där den ekonomiska utvecklingen faktiskt förändrat villkoren för beskattningen. Den diskussionen förs vanligen i termer av nödvändigheten att sänka skatter, exempelvis på kapital, för att inte pengar ska flytta till länder med lägre skatteuttag. När det gäller bostadssektorn handlar det i stället om behovet av i någon form skärpt beskattning, där argumentet egentligen är ekonomisk-politiska; det handlar om stabiliteten i det ekonomiska systemet och om att hindras en lånedriven inflation. För i dagens ekonomi måste vi räkna med att det finns en inte obetydlig finansiell sektor, och därmed en skuldsektor, som kräver sin speciella uppmärksamhet och efter delvis andra mönster än de som handlar om den producerande delen av ekonomin. Sammanfattande synpunkter: Skatt efter bärkraft bör vara den vägledande principen för inkomstbeskattningen. Med de mycket kraftiga avsteg från den principen som genomförts av den borgerliga regeringen är det sannolikt mycket svårt att återställa denna princip annat än över en mycket lång tidsperiod. Det bör dock vara möjligt att dämpa de orimligt stora skillnaderna i beskattningen av pensioner och sociala ersättningar å den ena sidan och förvärvsinkomster å den andra. En möjlighet kan vara att minska jobbskatteavdraget i högre löneskikt och använda det utrymmet för en sänkning av skatten på pensioner och sociala ersättningar. I lägre löneskikt, som sannolikt får anses ha varit väl högt beskattade, bör skatteuttaget inte höjas. Dagens olika särregler i praktiken subventioner i syfte att främja vissa bestämda ändamål bör utvärderas med hänsyn till hur pass effektiva de i verkligheten är för sitt syfte, vilka negativa bieffekter de 13