Utökad förfällning vid Henriksdals reningsverk

Transkript

1 EXAMENSARBETE INOM KEMITEKNIK, GRUNDNIVÅ STOCKHOLM, 2015 Utökad förfällning vid Henriksdals reningsverk Patrik Lexing KTH ROYAL INSTITUTE OF TECHNOLOGY KTH KEMIVETENSKAP

2 EXAMENSARBETE Högskoleingenjörsexamen Kemiteknik Titel: Engelsk titel: Sökord: Arbetsplats: Handledare på arbetsplatsen: Handledare på KTH: Utökad förfällning vid Henriksdals reningsverk Extended Pre-precipitation at Henriksdal's Water Treatment Plant förfällning, vattenrening, järn(iii)klorid, polyaluminiumklorid Henriksdals reningsverk Hanna Östfeldt och Erik Lindblom Mats Jansson Student: Patrik Lexing Datum: Examinator: Mats Jansson 2

3 Sammanfattning Henriksdals reningsverk ägs av Stockholm Vatten och är ett av Europas största avloppsreningsverk som är helt beläget under marken. Grundläggande för att den biologiska reningsprocessen skall fungera är att en stor mängd mikroorganismer eller slam hålls kvar i de biologiska bassängerna. Detta sker idag genom att slammet får sjunka i eftersedimenteringsbassänger varifrån det cirkuleras tillbaka till biobassängerna. Periodvis, när flödena in till verket är höga, räcker inte kapactiteten i det biologiska reningssteget till. Vid sådana tillfällen finns idag två drifttekniska möjligheter: - Försedimenterat avloppsvatten leds förbi det biologiska reningssteget till sandfilter. - Försedimenterat avloppsvatten förbileds både det biologiska reningssteget och sandfilter, d.v.s. bräddas till utloppet. Konsekvensen av förbiledning och bräddning är att utsläppshalterna av föroreningar ökar i vattnet som släpps ut. I det fall då vattnet endast leds förbi det biologiska steget, ökar belastningen på sandfiltren samt risken för igensättning. För att lösa dessa problem på längre sikt kommer en stor ombyggnation ske där ny teknik ska sättas in i det biologiska reningssteget. Under ombyggnaden kommer kapaciteten för den biologiska reningen att minska eftersom delar av den biologiska reningen måste tas ur drift när den nya tekniken installeras. Detta leder till att förbiledning och bräddning blir ännu större under ombyggnaden. På grund av detta finns det ett intresse att öka reningen av förbigående och bräddat vatten genom att utöka den befintliga förfällningen med andra typer av fällningskemikalier. Uppgiften var därför att undersöka och jämföra två fällningskemikalier i stor skala genom att tillsätta dem, var för sig, direkt till försedimenteringen. Kemikalierna som testades var järn(iii)klorid (PIX-111) och polyaluminiumklorid (PAX-21). Först gjordes flockningstester i labbskala för att bestämma hur stor dos som skulle doseras vid de storskaliga försöken. Resultaten från labbförsöken visade att en bra dos för PIX var 0,12 ml PIX/l vatten och att en bra dos för PAX var 0,10 ml PAX/l vatten. Resultaten från det storskaliga försöket med PAX visade en hög reduktion av turbiditet och SS halt. Både reduktion av turbiditet och reduktion av SS låg mellan 50-75%. Resultaten från det storskaliga försöket med PIX visade inte en lika stor reduktion som PAX. Reduktionen av turbiditet låg runt 20 % vid de flesta proverna, med ett maxvärde på 36,8%. Reduktionen av fosfat var desto tydligare och låg mellan 70-80%. Under projektets gång var det endast PAX som testades under högflöden på grund av uteblivet regn. Detta medför att ingen rättvis jämförelse kan göras mellan kemikalierna innan PIX också testats vid högflöden. 3

4 Abstract Henriksdal wastewater treatment plant is one of the largest plants in Europe located under the ground. The wastewater is treated mechanically, chemically and biologically. The basic concept for the biological treatment to work properly is that the amount of microorganisms is kept at a high level. This is done by recirculating some of the sludge back to the biological pools. Periodically, when the flow into the plant is very high, the capacity of the biological step is not sufficient. At these times, there are currently two possible options: - Pretreated water is directed past the biological treatment to the sand filters. - Pretreated water is directed past the biological treatment and the sand filters straight out to the recipient. To solve these problems, Henriksdal is planning a reconstruction of the biological treatment. During the reconstruction, the capacity of the biological treatment is going to be even less than it is today. Hence there is an interest, at high flows, to increase the purification in the pre-precipitation step with new types of precipitation chemicals. The aim of this project is to examine two different precipitation chemicals in lab- and in large scale. This was done by flocculation tests in the lab with a flocculator to determine the dosage for each chemical to be tested in large scale. The two chemicals that were tested were iron chloride (PIX-111) and polyaluminiumchloride (PAX-21). The results from the labtests showed that an optimal dose for PIX was 0,12 ml PIX/l water. While the optimal dose for PAX was 0,10 ml PAX/l water. The results from the large scale test with PAX showed a high reduction in both turbidity and suspended particles. The reduction of both was between %. The results from the large scale test with PIX did not show as high reduction as that of PAX. The reduction of turbidity was around 20 %, with a maximum value of 36,6 %. The reduction of phosphate was between %. During the project there were only a few days of high water flows and only PAX could be tested during these conditions. Hence, the two chemicals cannot be compared accurately until also PIX is tested during high water flows 4

5 Innehåll Sammanfattning... 3 Abstract Inledning Bakgrund Avgränsningar Mål Metod Rening av avloppsvatten Mekanisk rening Kemisk rening Biologisk rening Flockningsteorin Henriksdals reningsverk En närmare titt på försedimenteringsbassängerna 1 och Doseringspump Miljöaspekter Analysmetoder Turbiditet Suspenderat material Fosfat Totalfosfor Referens och flockningstest Referensbassäng Flockningstest Storskaliga försök Utförande Resultat Referensbassäng och flocknings test Referensbassäng Flockningstest PAX PIX Resultat Test i stor skala PAX PIX

6 11. Slutsats Labbskala Storskala Diskussion Källor

7 1. Inledning 1.1 Bakgrund Stockholm vatten tar emot och renar avloppsvatten från Stockolm Stad samt sju andra kommuner. Reningen sker mekaniskt, kemiskt och biologiskt. Grundläggande för att den biologiska reningsprocessen skall fungera är att en stor mängd mikroorganismer eller slam hålls kvar i de biologiska bassängerna. Detta sker idag genom att slammet får sjunka i eftersedimenteringsbassänger varifrån det cirkuleras tillbaka till biobassängerna. Periodvis är den hydrauliska kapaciteten i biosteget begränsad. Detta beror på att eftersedimenteringsbassängerna endast har kapacitet för ett visst flöde. Denna kapacitet är olika för olika tider på året. Vid sådana tillfällen finns idag två drifttekniska möjligheter: - Försedimenterat avloppsvatten leds förbi det biologiska reningssteget till sandfilter. - Försedimenterat avloppsvatten förbileds både det biologiska reningssteget och sandfilter, d.v.s. bräddas direkt till utloppet. Konsekvensen av förbiledning och bräddning är att utsläppshalterna av föroreningar ökar i vattnet som släpps ut. I det fall då vattnet endast leds förbi det biologiska steget, ökar belastningen på sandfiltren samt risken för igensättning. I och med en stor ombyggnad är det tänkt att lösa problemen med förbiledning och bräddning på längre sikt. Under denna ombyggnad kommer kapaciteten för den biologiska reningen minska då ett block i taget måste tas ur drift. Reningsverket består av 7 block och varje block består av en biobassäng följt av en eftersedimenteringsbassäng. Med ett block taget ur drift kommer förbiledning och bräddning blir större under ombyggnaden. På grund av detta finns det ett intresse att under ombyggnaden öka reningen av förbigående och bräddat vatten genom att utöka den befintliga förfällningen med andra typer av fällningskemikalier. 1.2 Avgränsningar Fällningskemikalierna som testades var järn(iii)klorid (PIX-111) och polyaluminiumklorid (PAX-12). PIX och PAX är de kommersiella namnen för respektive kemikalie och blev rekommenderade av återförsäljaren. Parametrarna som undersöktes vid försöken är turbiditet, mängden suspenderat material (SS) och halten fosfat. 7

8 1.3 Mål Målet med projektet var att undersöka om en utökad förfällning med PIX eller PAX är en bra metod för att minska halterna av fosfat och suspenderat material i förbigående och bräddat vatten. Målet var även att visa vilken av dessa fällningskemikalier som fungerar bäst för Henriksdal samt vilken dos av respektive kemikalie som är lämplig. 1.4 Metod Arbetet startade först i labbskala för att ta fram en lämplig dos för respektive fällningskemikalie. Doserna togs fram genom flockningstester där man kunde studera kemikaliens effekt vid olika doser i en mindre skala. När lämpliga doser hade tagits fram testades båda kemikalierna i stor skala genom att de tillsattes direkt i försedimenteringsbassängen. Analyser av turbiditet, SS och fosfat utfördes manuellt vid Henriksdals labb. (Källorna [3] och [4] är två rapporter som varit till hjälp vid planeringen av arbetet.). 2. Rening av avloppsvatten Vatten är en grundläggande byggsten för alla levande varelser och är en nödvändighet för att ett samhälle ska fungera. Vår användning av vatten för hushållsändamål är ungefär 190 liter per person och dygn [1]. Detta innefattar dricksvatten, vatten till matlagning, diskning, tvättning och för att spola i våra toaletter. Vid användning av vattnet till dessa olika aktiviteter blir vattnet självklart förorenat med en mängd olika ämnen och vi får spillvatten som måste renas. En annan aspekt som påverkar vattnet negativt är gator och andra ytor i tätorter. På dessa ytor samlas det föroreningar från exempelvis mänsklig aktivitet, fordon och djur som spolas ner i avloppssystemet när det regnar. Det vatten kallar man för dagvatten och det måste också renas i reningsverken. Reningsverk använder sig främst av tre huvudmetoder vid rening av avloppsvatten mekanisk, kemisk och biologisk rening. [1] 2.1 Mekanisk rening Den mekaniska reningen syftar till att avlägsna de fasta partiklarna som finns i avloppsvattnet. Detta görs främst genom att utnyttja två huvudprinciper. Den första principen är genom olika typer av filter eller galler där partiklar och skräp fastnar medan vattnet kan passera förbi. Ett exempel är grovrensgaller som används i början av reningsverket där stora föremål och skräp samlas upp. Ett annat exempel är sandfilter där mindra partiklar kan filtreras bort. Den andra huvudprincipen är att utnyttja densitetsskillnader mellan partiklarna och vattnet. Den vanligaste metoden är genom 8

9 sedimentering som sker i stora bassänger. Man låter helt enkelt vattnet sakta passera stora bassänger där partiklarna sjunker och slammet kan sedan tas ut i botten. [1, 2] 2.2 Kemisk rening Kemisk rening är en mycket vanlig metod vid kommunal avloppsrening. Dess främsta syfte är att fälla ut fosfater som är lösta i vattnet. Fosfor är ett näringsämne som orsakar övergödning hos recipienten. Fällningen utförs genom tillstas av trevärda metalljoner som reagerar med fosfatet och bildar svårlösta salter, vilka därefter sedimenterar i sedimenteringsbassängen. Reaktionsformeln 1 och 2 visar utfällning av fosfat med hjälp av järn respektive aluminium. (1) (2) Metalljoner kan också användas för att avskilja väldigt små partiklar i vattnet, så kallad suspenderad substans (SS), genom att klumpa ihop dessa till större flockar som lättare kan sedimentera. [1,2] 2.3 Biologisk rening Den biologiska reningen bygger på användandet av mikroorganismer för att bryta ned organiska ämnen som är lösta i avloppsvattnet. Denna process kan ske både aerobt och anaerobt. Det är vanligast att man använder sig av den aeroba metoden där nedbrytningsprocessen behöver syre för att fungera. Mikrooganismerna konsumerar då det organiska materialet vid närvaro av syre för att föröka sig. Detta ger ett slam som lättare kan avskiljas från vattnet genom sedimentering. Mikroorganismerna kräver även näringsämnen för att kunna föröka sig. Man får därför även en viss reduktion av såväl fosfor som kväve vid nedbrytningen. Vid anaerob nedbrytning bryts de organiska ämnen ned utan att syre är närvarande. [1] Reaktionsfornmlerna 3 och 4 nedan visar skillnaden mellan aerob och anaerob nedbrytning. Aerob: (3) Anaerob: (4) Vid aerob nedbrytning bildas det betydligt mer slam i form av ny cellmassa, jämfört med den anaeroba metoden samtidigt som det frigörs mer värme. Vid den aneroba nedbrytningen binds det mesta av energin upp i form av metan vilket är orsaken till den mindre mängden slam och värme. [1] 9

10 Den biologiska reningen används också för att reducera halten kväve i vattnet. Kväve är liksom fosfor ett näringsämne för växter och orsakar därför också problem med övergödning hos recepienten. Kvävet finns främst i form av ammoniumjoner eller ämnen som brtys ned till ammonium som exempelvis urinämne och proteiner. Här utnyttjas nitrifikations bakterier (Nitrosomonas och Nitrobacter) för att först omvandla kvävet till nitrat och sedan till kvävgas enligt reaktionerna 5 och 6. [1] Nitrifikation: Denitrifikation (5) (6) 3. Flockningsteorin Fosforn kan, som tidigare nämnts, kunna avlägsnas till högre grad genom en ökad tillsats av trevärda metalljoner. Positivt laddade joner kan också förbättra reduktion av suspenderat material. Detta sker genom kemisk flockning, eller koagulering när metaller används. [1] I avloppsvatten finns det väldigt små partiklar som inte går att avskilja genom sedimentering. Dessa små partiklar har oftast en negativ ytladdning. Det gör att partiklarna repellerar varandra och de kan därför inte klumpa ihop sig till större partiklar som kan sedimentera. De har även en negativ påverkan på övrigt slam då repelleringen skapar en konstant rörelse i vattnet vilket försämrar sedimenteringen. [1] Figur 1. Repellerande partiklar som stabiliseras av metalljoner och kan då närma sig varandra. Det är dessa små partiklar som gör att avloppsvattnet forfarande kommer att vara väldigt grumligt efter att det passerat försedimenteringen. För att möjliggöra sedimentering av dessa små partiklar måste man få dem att klumpa ihop sig på något vis. Detta kan göras genom att neutralisera deras laddningar så att de inte längre repellerar varandra. Genom att tillsätta positiva metaller kan de negativa ytladdningarna neutraliseras och de kan då börja klumpa ihop sig till större, sedimenterbara, partiklar. Figur 1 visar hur neutraliseringen går 10

11 till. Överst i bilden syns repelleringen som sker då partiklarna närmar sig varandra. Efter tillsats av metaller (Me+) neutraliserar de partiklarna och de kan på så vis börja dra sig mot varandra för att bilda större, sedimenterbara flockar. [1] Vid denna typ av flockning måste inblandningen av metallerna ske väldigt snabbt för att få en så bra flockning som möjligt. Det är därför viktigt att tillsätta metallerna på ett turbulent ställe innan sedimenteringsbassängen. Eftersom det är väldigt svårt att få till en så pass optimal inblandning kommer mycket av metallerna att reagera med vattnet och bilda metallhydroxider. Hydroxiderna kan också binda till de små partiklarna genom att de adsorberar på deras yta. Denna typ av koagulering kallas för svepkoagulering och står för den största delen av flockbildandet vid användning av flervärda metalljoner. Flockarna som bildas av svepkoaguleringen är dock väldigt känsliga och kan lätt slås sönder. [1] 4. Henriksdals reningsverk Henriksdals reningsverk ägs av Stockholm Vatten och är ett av Europas största avloppsreningsverk. Verket invigdes 1941 och hade då kapacitet att rena upp till m 3 avloppsvatten per dygn vilket motsvarar ett flöde på ungefär 1,7 m 3 vatten per sekund. I takt med att staden växte behövde verkets kapacitet ökas och tolv år efter invigningen byggdes verket ut för att kunna behandla dubbelt så mycket vatten. [2] Idag är Henriksdals reningsverk m 2 stort och har cirka 18 kilometer tunnlar som allt är insprängt i berget. Hit kommer vatten främst från Stockholms centrala och södra delar samt från Nacka, Tyresö, Haninge och Huddinge. Vid Henriksdals reningsverk används mekanisk, kemisk och biologisk rening. Figur 2 visar hur reningsverket ser ut och vilka olika reningssteg som ingår. [2] Det första reningssteget som vattnet kommer i kontakt med är grovreningen (2). Vattnet kommer in till verket från två olika håll och det finns därför två grovreningar kopplade till verket. Grovreningen består av rensgaller och filtrerar bort skräp som tops, bomull och våtservetter. [2] Efter grovreningen fortsätter vattnet till en sandfång (3) där sand avlägsnas. Det är viktigt att avlägsna sanden eftersom det sliter på pumpar och rör. Därefter sker en förfällning (4) där järnsulfat tillsätts samtidigt som luft pumpas in. Luften gör att en del av det tvåvärda järnet oxideras till trevärt järn som kan fälla ut fosfat. [2] Vattnet kommer sedan in till försedimenteringsbassängerna (5) där suspenderat material och utfälld fosfat avlägsnas och fortsätter sedan till den biologiska reningen. I den biologiska reningen passerar vattnet först luftningsbassänger (7), där löst organiskt material och kväve avlägsnas och fortsätter sedan genom eftersediementeringsbassängerna (9). Vattnet passerar slutligen ett sandfilter (12) innan det släpps ut i Saltsjön. [2] 11

12 Bassäng 4 Bassäng 3 Bassäng 2 Bassäng 1 12 Figur 2. Henriksdals reningsverk med alla processteg.

13 4.1 En närmare titt på försedimenteringsbassängerna 1 och 2 Som tidigare nämnts finns det redan en förfällning i reningsverket för att fälla ut fosfat. Eftersom det biologiska reningssteget, som kommer efter förfällningen, behöver fosfor för att mikroorganismerna ska kunna överleva är förfällningen konstruerad att bara en del av fosfaten avskiljs. Vid höga flöden, när den biologiska reningen når sin maximala kapactitet, måste dock en del vatten gå direkt från försedimenteringen till sandfiltrena och i en del fall direkt ut i Saltsjön. I fallet då vattnet går direkt från försedimenteringen ut i Saltsjön, kommer förfällningen vara det enda reningssteget där halten av fosfor och suspenderat material kan reduceras. I detta fall vill man alltså maximera reningseffekten så mycket som möjligt då man inte behöver ta hänsyn till den biologiska reningen. I reningsverket finns det 13 försedimenteringsbassänger som vattnet fördelas på. Det totala flödet till verket kommer in från två olika håll, ett flöde från Sickla och ett flöde från Henriksdal. Det finns därför två olika flödesmätningar som sedan läggs ihop till den totala. Flödet från Henriksdalshållet fördelas på försedimenteringsbassängerna 1-4 och flödet från Sicklahållet fördelar sig på resterande bassängener. Flödet som kommer in till försedimenteringen fortsätter till den biologiska reningen genom två kanaler. Ur en av dessa kanaler tas vattnet som leds förbi den biologiska reningen och även det som bräddas. Det är troligt att den största delen av vattnet som bräddas kommer från de försedimenteringsbassängerna som ligger närmast just denna kanal. Dessa bassänger kan ses i figur 2 och är markerade som bassäng 1, 2, 3 och 4. Eftersom endast det vattnet som bräddas behöver genomgå utökad förfällning, utfördes försöken i den försedimenteringsbassäng som ligger närmast utloppet till bräddningen. En närliggande bassäng användes som referens. Figur 3. Försedimenteringsbassäng 1 och 2. De storskaliga försöken utfördes därför i bassäng 1, med bassäng 2 som referens. 13

14 Figur 3 visar en närmare bild över bassängerna. De svarta prickarna markerar var proverna togs. För att dosera PIX och PAX användes en pump som placerades bredvid bassäng Doseringspump Doseringspumpen som användes vid försöken var en Sigma 3 från tillverkaren Prominent och visas i figur 4. Innan pumpen kunde börja användas behövde den kalibreras. Detta gjordes genom att se hur lång tid det tar för pumpen att pumpa en bestämd volym av fällningskemikalierna. Genom kalibreringen fick man då fram hur stor dos varje pumpslag gav. Utifrån detta kunde pumpen programmeras så att den doserade ut proportionellt mot inkommande flöde till bassäng 1. Vid verket fanns det ingen flödesmätning vid varje bassäng, men eftersom flödet från Henriksdalshållet fördelar sig på bassäng 1-4 är en rimlig uppskattning att flödet in till bassäng 1 är en fjärdedel av Henriksdalsflödet. Figur 4. Doseringspump som användes vid de storskaliga försöken. 14

15 5. Miljöaspekter Slammet som tas ut ur försedimenteringsbassängerna kan bland annat användas till att strös ut över åkermarker. Frågan är då hur aluminum och järn påverkar slammet. Revaq är ett certifieringssystem som tillhandahålls av Svenskt Vatten. De arbetar för att minska flödet av farliga ämnen till reningsverk, att skapa en hållbar återföring av växtnäring och hantera riskerna på vägen dit. Enligt Revaq finns det ingen risk att förfällning med järn och aluminium kan påverka slammet så pass att det inte kan användas till åkermarker. Jordbruksmarkerna är i sina mineraler uppbyggda av bland annat järn och aluminium. Det förekommer därför mycket höga halter av järn och aluminum naturligt i åkermarkerna. Slammets bidrag av ytterligare järn och aluminium är så pass lågt att dessa halter inte förändras. Den utökade förfällningen kommer dessutom endast att ske vid begränsade perioder vilket gör att den totala halten i slammet som skickas till jordbruksmarkerna inte kommer påverkas. [6] 15

16 6. Analysmetoder Vid labb och storskaliga tester utfördes provtagningen manuellt och samma analysmetoder användes i båda fallen. De parametrar som undersöktes var turbiditet, mängd suspenderat material, halten fosfat och halten totalfosfor. 6.1 Turbiditet Turbiditet är ett mått på vattnets grumlighet och ger en grov uppskattning om hur mycket suspenderat material vattnet innehållet. Turbiditeten mäts med hjälp av en turbidimeter. Vattnet pippetteras ned i en kyvett som sedan placeras i turbidimetern. Det skickas ett ljus genom kyvetten och turbidimetern mäter hur mycket ljus som absorberas i vattenprovet vilket ger en uppfattning på hur grumligt vattnet är. Ju mer ljus som absoberas ju grumligare är vattnet. 6.2 Suspenderat material Suspenderat material är ett mått på hur mycket fast massa det finns i vattnet. Utförande: Ett filter torkades 60 min i 105 grader celcius och efter torkning vägdes filtret. Genom filtret filtrerades sedan 30 ml från vattenprovet och filtret lades sedan tillbaka in i ugnen för torkning. Efter ca 3 timmar togs filtret ut och vägdes ännu en gång. Skillnaden mellan vikten före och efter filtreringen är mängden suspenderat material i provet. Halten suspenderat material uttrycks i mg/l. 6.3 Fosfat Fosfaten analyserades med hjälp av Hach snabbkyvett test. Först filtreras vattenprovet. Efter filtrering pipetteras 2 ml ned i en kyvett och blandas med molybdensalt och askorbinsyra för att ge ett komplex med intensiv blå färg. Absorbansen av komplexen mäts sedan i en spektrometer och mängden fosfat kan beräknas i mg/l. [5] 6.4 Totalfosfor Totalfosfor är den totala halten fosfor och innefattar både halten fosfat och halten fosfor som är bundet till fasta partiklar i provet. Även här användes Hach snabbkyvett test. [5] 16

17 7. Referens och flockningstest 7.1 Referensbassäng Vid det storskaliga försöket måste effekten i bassäng 1 kunna jämföras med en referens. Denna referens är bassäng 2 som ligger precis bredvid bassäng 1. För att kunna använda bassäng 2 som referens krävs det att bassäng 1 och 2 har liknande sammansättning på vattnet vid deras utlopp under normal drift. Det är rimligt att anta att vattnet har liknande sammansättning, eftersom samma vatten kommer in till båda bassängerna. För att säkerhetställa detta utfördes det tester på de båda bassängerna vid normal drift för att jämföra halten SS vid de båda bassängernas utlopp. Prover togs vid bassängernas utlopp vilka är markerade i figur Flockningstest För att kunna bestämma vilka doser av PIX och PAX som skulle användas vid det storskaliga försöket, testades båda fällningskemikalierna först i labbskala. För att göra detta användes en flockulator. Utrustningen består av flera stora bägare (1 L vardera) med tillhörande omrörare enligt bilden i figur 5. Figur 5. Flockulator med tillhörande bägare och omrörare. Omrörarna kopplades till flockulatorn där omrörningshastighet, tid för inblandningen och sedimenteringstid kunde bestämmas. 17

18 Testet började med att 10 liter vatten hämtades vid inloppet till bassäng 1 och varje bägare fylldes med 1 liter vatten. Till bägarna tillsattes olika stor dos av fällningskemikalien. De olika doserna som testades visas i tabell 1 nedan. I en av bägarna doserades ingenting (Endast sed.) för att ha som referens. Tabell 1. Doser som testades i labbförsöken. Dos 0,10 ml/l 0,12 ml/l 0,14 ml/l 0,16 ml/l Endast sedimentering Efter att fällningskemikalien doserats skedde en kraftig omrörning i 30 sekunder och sedan fick proven sedimentera i 10 minuter. För att bestämma vilken dos dom fungerade bäst mättes turbiditeten i varje bägare. Turbiditet ger en snabb och bra indikation på hur mycket suspenderat material som finns kvar i vattnet. I det prov som gav högst reduktion av turbiditet mättes även reduktionen av halten fosfat och halten totalfosfor. 18

19 8. Storskaliga försök Vid de storskaliga försöken pumpades PIX och PAX till inloppet av sedimenteringsbassängen från lagringstankarna. I och med att pumpen programmerats så att doseringen var proportionell mot inkommande flöde till bassängen, kunde dosen hållas konstant trots att inkommande vatten hela tiden varierade. Figur 6 visar en bild över pumpen och tanken. Figur 6. Doseringspump och tank precis utanför bassäng 1. Slangens utlopp placerades så att lösningen doserades där det såg mest turbulent ut vid inloppet till bassäng 1 enligt bilden i figur 7. Figur 7. Punkten där doseringen skedde. 19

20 8.1 Utförande Det första storskaliga försöket utfördes med PAX under 3 timmar vid högflöde. Efter pumpen startat beräknades uppehållstiden i bassängen för flödet vid tidpunkten. Uppehållstiden beräknas genom ekvation 7 nedan. (7) Uppehållstiden beräknas för att veta på ett ungefär när provtagningen kunde påbörjas efter det att pumpen startat. Det storskaliga försöket med PIX utfördes under 3 timmar vid lågt flöde. Detta gjordes eftersom uteblivet regn bidrog till att flödena till verket var väldigt låga tillfällena med höga flöden var inte många. Det gav även en möjlighet att studera och jämföra effekten under låga flöden. Diagrammet i figur 8 visar skillnaden mellan flöden då PAX (Högflöde) och PIX (Lågflöde) testades. Flöde [m3/s] Högflöde Lågflöde 1 0 Tid [min] Figur 8. Diagram över flödena vid de storskaliga försöken. Vid kraftig nederbörd ökar flödena in till verket drastiskt och uppgår här till 5 m 3 /s. Lågflödet i diagrammet, som egentligen är ett normalflöde, ligger istället runt 2 m 3 /s. Under försöken togs prover regelbundet från vatten vid utloppet av bassäng 1 och 2 för att undersöka skillnaden i turbiditet, suspenderat material och fosfat. 20

21 9. Resultat Referensbassäng och flocknings test 9.1 Referensbassäng Resultaten från referensproverna visas i tabell 2 nedan. Resultaten visar att sammansättningen på vattnet vid utloppet från bassäng 1 och 2 är väldigt lika och bassäng 2 kan alltså användas som referens vid de storskaliga försöken. Tabell 2. Jämförelse mellan SS halter från bassäng 1 och 2 vid normal drift. Prov nr Utgående vatten SS halt [mg/l] 1 Bassäng 1 Bassäng , , ,5 102, , Flockningstest PAX Tabellen 3 nedan visar resultatet från första flockningstestet i labbskala med PAX. Tabell 3. Resultaten från det första flockningsförsöket med PAX. PAX Dos Turbiditet Reduktion turbiditet 0,08 ml/l 33,93 74,1% 0,10 ml/l 19,29 85,3% 0,12 ml/l 25,41 80,6% 0,14 ml/l 19,55 85,1% Endast sedimentering 131 Resultaten visar att reduktionen av turbiditet ökar mellan dosen 0,08 ml/l och 0,10 ml/l. Det gick även att med ögat se en klar skillnad mellan dessa två. Om dosen ökades till 0,12 ml/l och 0,14 ml/l sågs ingen skillnad varken med ögat eller turbiditeten. I det andra flockningsförsöket byttes dosen 0,08 ml/l ut mot 0,16 ml/l för att testa om en ännu högre dos kunde ge bättre effekt. Resultaten från flockningsförsök 2 kan ses i tabell 4. 21

22 Tabell 4. Resultaten från det andra flockningsförsöket. Trots en ökning av dosen till 0,16 ml/l, ökar inte reduktionen. Även SS, fosfat och totalfosfor testades för dosen 0,10 ml/l, vilket kan ses i tabellen. Dos Turbiditet Reduktion Fosfat [mg/l] PAX Reduktion fosfat Total-fosfor [mg/l] Reduktion Total-fosfor SS [mg/l] Reduktion SS 0,10 ml/l 19,4 89,1% 0,049 96,9% 1,03 65,3% 26,67 83,3% 0,12 ml/l 18,83 89,4% 0,14 ml/l 21,01 88,2% 0,16 ml/l 21,16 88,1% Endast sedimentering 178 1,6 2, Resultaten visar att en ökning av dosen till 0,16 ml/l inte ger någon stor skillnad i reduktionen. Detta visar att dosen inte bör överskrida 0,10 ml/l och därför användes också denna dos vid det storskaliga försöket. Bilden i figur 9 visar resultatet från dosering med PAX. Figur 9. Det andra flockningsförsöket med PAX. Bägare 1: 0,10 ml/l, bägare 2: 0,12 ml/l, bägare 3: 0,14 ml/l, bägare 4: 0,16 ml/l, bägare 5: endast sedimentering. 22

23 9.2.2 PIX Tabell 5 nedan visar resultatet från första flockningsförsöket i labbskala med PIX. Tabell 5. Resultaten från första flockningsförsöket med PIX. PIX Dos Turbiditet Reduktion 0,08 ml/l 44 64,8% 0,10 ml/l 44,71 64,2% 0,12 ml/l 22,19 82,2% 0,14 ml/l 21,73 82,6% Endast sedimentering 125 Resultaten från första flockningsförsöket visar att reduktionen av turbiditet ökar kraftigt från dosen 0,10 ml/l till 0,12 ml/l. En ökad dos från 0,12 ml/l till 0,14 ml/l ger ingen direkt ökning i reduktionen. Vid det andra flockningsförsöket byttes dosen 0,08 ml/l ut mot 0,16 ml/l för att se effekten vid ännu högre dos. Resultaten från det andra flockningsförsöket kan ses i tabell 6 nedan. Tabell 6. Resultaten från det andra flockningsförsöket. Trots en ökning av dosen till 0,16 ml/l, ökar inte reduktionen. Även SS, fosfat och totalfosfor testades för dosen 0,12 ml/l, vilket kan ses i tabellen. Dos Turbiditet Reduktion 0,10 ml/l 28,9 76,9% Fosfat [mg/l] PIX Reduktion fosfat Total-fosfor [mg/l] Reduktion Total-fosfor SS [mg/l] Reduktion SS 0,12 ml/l 20,19 83,8% 0,003 99,7% 0,882 65,5% 20 81,8% 0,14 ml/l 19,41 84,5% 0,16 ml/l 30,64 75,5% Endast sedimentering 125 1,14 2, Trots en ökning av dosen till 0,16 ml/l ökar inte reduktionen av turbiditeten, vilket signalerar att 0,12 ml/l är en bra dos att testa i stor skala. Därefter analyserades också SS, fosfat och totalfosfor reduktionen vid dosen 0,12 ml/l. Figur 10 visar en bild över flockningsförsöket. 23

24 Figur 10. Det andra flockningsförsöket med PIX. Bägare 1: 0,10 ml/l, bägare 2: 0,12 ml/l, bägare 3: 0,14 ml/l, bägare 4: 0,16 ml/l, bägare 5: endast sedimentering. Det är svårt, att med ögat, se skillnad mellan bägarna där PIX doserats. Dock syns det en tydlig skillnad i jämförelse med bägare 5 där ingenting tillsats. 24

25 10. Resultat Test i stor skala 10.1 PAX Utifrån resultaten i labbförsöken bestämmdes dosen till 0,10 ml PAX/l vatten. Tabell 7 visar skillnaden i turbiditet mellan bassäng 1 och 2. Flödena vid försöket låg mellan 3-5 m 3 /s. Tabell 7. Resultaten vid det storskaliga försöket med PAX. PAX Bassäng Turbiditet 1 48, Reduktion 48,6% 1 42, Reduktion 54,5% 1 38, Reduktion 58,1% 1 23, Reduktion 75,4% 1 40, Reduktion 56,7% Resultaten visar tydligt att dosering av PAX ger en stor effekt på turbiditeten. Turbiditeten i utgående vatten från bassäng 1 låg i de flesta fall runt 50 % lägre jämfört med bassäng 2. I det bästa fallet var turbiditeten hela 75,4% lägre jämfört med bassäng 2. Efter dessa tester gjordes ytterligare 4 analyser där också halten suspenderat material mättes, vilket kan ses i tabell 8 nedan. 25

26 Tabell 8. SS reduktion vid det storskaliga försöket med PAX. PAX Bassäng Turbiditet Halt [mg/l] 1 24,59 26, ,67 Reduktion 74,1% 60,0% 1 32,25 43, ,00 Reduktion 69,0% 45,8% 1 32,95 20, ,00 Reduktion 68,3% 75,0% 1 32,95 26, ,67 Reduktion 68,3% 75,0% Eftersom PAX-21 hade en så pass stor reduktion av turbiditet är det väntat att även SS analyserna visade samma goda effekt. Som mest är SS halten 75 % lägre i bassäng 1 jämfört med bassäng 2. Den goda reducering av SS i vattnet gjorde att man kunde se skillnader på vattnet från de två bassängerna med blotta ögat. Figur 11 visar skillnaderna. Figur 11. Till vänster syns vattnet från bassäng 1 och till höger är vattnet från bassäng 2. 26

27 10.2 PIX Utifrån resultaten i labbförsöken bestämmdes dosen till 0,12 ml PIX/l vatten. Tabell 9 visar skillnaden i turbiditet mellan bassäng 1 och 2. Flödena vid försöket låg mellan 1-2 m 3 /s. Tabell 9. Reduktion av turbiditet vid det storskaliga försöket med PIX. Bassäng PIX Turbiditet Reduktion 5,3% Reduktion 10,4% Reduktion 19,0% Reduktion 17,3% Reduktion 15,6% Reduktion 25,6% Reduktion 27,1% Vid detta försök var flödet betydlig lägre vilket ger en mycket längre uppehållstid i bassängen. Detta leder i sin tur till att det dröjer betydligt längre tid innan man ser resultat i utgående vatten från bassäng 1. Resultaten blev inte alls lika tydliga i detta försök och den största skillnaden mellan bassängerna uppgick till 27,1 %. Till skillnad från försöket med PAX- 21, såg man inte direkt någon skillnad med blotta ögat mellan proven från bassäng 1 och 2. Det gjordes även mätningar av halten fosfat från de båda bassängerna. Resultatet syns i tabell 10 nedan. 27

28 Tabell 10. Fosfat reduktion vid det storskaliga försöket med PIX. PIX Bassäng Turbiditet Fosfat [mg/l] , ,12 Reduktion 36,8% 81,0% , ,38 Reduktion 21,5% 68,1% , ,42 Reduktion 19,6% 70,0% Tre tester gjordes för att jämföra halten av fosfat i utgående vatten ur bassäng 1 och 2. Till skillnad från turbiditeten syns det en stor skillnad i utgående halt fosfat. Som mest var halten 81% lägre i bassäng 1 jämfört med bassäng 2. 28

29 11. Slutsats 11.1 Labbskala Efter flockningsförsöken i labbskala kan det konstateras att PAX gav goda resultat med vid dosen 0,10 ml PAX/l vatten. Resultaten är sammanfattade i tabell 11. Tabell 11 PAX Reduktion turbiditet 89,1% Reduktion fosfat 96,9% Reduktion Total-fosfor 65,3% Reduktion SS 83,3% Flockningsförsöken med PIX visade att en dosering på 0,12 ml PIX/l vatten var den dos som gav bäst resultat och även den som användes vid det storskaliga försöket. Resultaten är sammanfattade i tabell 12. Tabell 12 PIX Reduktion turbiditet 83,8% Reduktion fosfat 99,7% Reduktion Total-fosfor 65,5% Reduktion SS 81,8% 11.2 Storskala Resultaten från det storskaliga försöket med PAX visade en hög reduktion av turbiditet och SS halt. Både reduktion av turbiditet och reduktionen av SS låg mellan 50-75%. Resultaten från det storskaliga försöket med PIX visade inte en lika stor reduktion som vid PAX. Reduktionen av turbiditet visade sig ligga runt 20 % vid de flesta proverna, med ett maxvärde på 36,8%. Reduktionen av fosfat var desto tydligare och låg mellan 70-80% Diskussion Att resultaten blev bättre vid labbförsöken var väntat, vilket beror på att det är mycket lättare att skapa optimala förhållanden för sedimenteringen genom en kraftig inblandning av kemikalierna. Vid de storskaliga försöken gjordes inga åtgärder för att skapa en bättre inblandning. Doseringen skedde helt enkelt där flödet såg mest turbulent ut. Att resultaten vid de storskaliga försöken blev bättre för PAX än för PIX beror till stor del på att PAX testades vid höga flöden och PIX vid låga. Låga flöden innebär ett mer koncentrerat vatten vilket kan vara orsaken till att SS-reduktionen inte var lika stor. I och med att den utökade förfällningen endast ska ske vid höga flöden, behöver PIX också testas under dessa 29

30 förhållandena för att få fram ett mer rättvist resultat. Halten fosfat hann inte analyseras vid försöket med PAX på grund av tekniska problem. Vid labbförsöken gav PAX en väldigt god reduktion av fosfat och det är troligt att den även gör det vid storskaliga försök. En utökad förfällning visar sig vara en potent metod för ändamålet att reducera så mycket som möjligt av SS och fosfat i försedimenteringen. Under projektets gång var det endast PAX som testades under högflöden vilket berodde på uteblivet regn. Detta medför att ingen rättvis jämförelse kan göras mellan kemikalierna innan PIX också testats vid högflöden. En fortsättning blir då att testa båda fällningskemikalierna ytterligare vid höga flöden. 30

31 12. Källor 1. P. O. Persson, Miljöskyddsteknik: Strategier & teknik för ett hållbart miljöskydd, Stockholm: Kungliga Tekniska Högskolan, ISSN: , Henriksdals vattenreningsverk - för stockholmarnas och miljöns bästa, Stockholm vatten, Stockholm, Anna Nordqvist och Ann Mattsson, Direktfällning på Ryaverket, Gryaab rapport Johanna Öman och Stefan Remberger, Förstärkt förfällning på Bromma reningsverk, Stockholm vatten HACH, Instruktionsbok för analys av reaktiv fosfor, totalfosfor och fosfonater, Hach company 2003 Germany 6. Revaq, Svenskt Vatten