Maximalt antal poäng för hela skrivningen är 34 poäng. För Godkänt krävs minst 20,5 poäng. För Väl Godkänt krävs minst 27 poäng.

Transkript

1 KOD: Kurskod: PX1100 Kursnamn: Psykologi: Grundkurs Provmoment: Introduktion Ansvarig lärare: Sara Landström Tentamensdatum: Tillåtna hjälpmedel: Inga Maximalt antal poäng för hela skrivningen är 34 poäng. För Godkänt krävs minst 20,5 poäng. För Väl Godkänt krävs minst 27 poäng. Lycka till! / Sara Landström OBS! Detta är en anonym tenta, och detta försättsblad kommer att tas bort före rättning. Skriv ditt namn och personnummer på avsedd plats nedan. Kontrollera att samma kodnummer står på tentamen som på detta försättsblad. Koden ersätter dina personuppgifter på tentamen. Notera koden på din talong nedan. Tentamensresultaten anslås med hjälp av kodnummer. Studentens namn: Studentens personnummer: Giltig legitimation/pass är obligatoriskt att ha med sig. Tentamensvakt kontrollerar detta. Kom ihåg att notera din kod på talongen nedan, riv av och ta med den innan du lämnar in tentamen. Om du tappar bort koden så kan vi inte ge ut den, utan du måste vänta tills betyget är inlagt i Ladok Kod: Kurs:

2 Tentan är upplagd enligt följande: Ni ska läsa två texter och därefter besvara ett antal frågor kring det ni läst. Texterna är populärvetenskapliga sammanfattningar av två doktorsavhandlingar som lagts fram här på Psykologiska institutionen, Göteborgs Universitet. Lycka till! /Sara, Pär och Sandra

3 ADHD in Old Age: Self-rated Symptoms and Clinical Information from a Population-Based Swedish Sample Aged 65 and older Taina Guldberg-Kjär Hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning (ADHD) karakteriseras av symtom på impulsivitet, ouppmärksamhet och försämrad koncentrationsförmåga vilka ger emotionella problem och påtagliga funktionsstörningar i olika sammanhang. ADHD betraktas idag som det vanligaste barndomspsykiatriska tillståndet. American Psychiatric Association (APA)beräknar att mellan 3% och 7% av barn i skolåldern har ADHD. I en nyligen publicerad systematisk litteratursammanställning beräknas förekomsten av barndoms ADHD i världen vara drygt 5%. Senare forskning tyder på att ungefär hälften av barn med ADHD verkar uppvisa kvarstående ADHD symtom i vuxen ålder. I alla tider har det funnits barn som varit rastlösa, överaktiva och oroliga och vars beteende avviker från sina jämnåriga kamrater sätt att vara och fungera. I de senaste 200 årens historiska litteratur finns många exempel på barn som uppvisat symptom på ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet. Den underliggande förståelsen av dessa barn liksom begreppen för att beskriva problemen och de kliniska tecknen har dock förändrats väsentligt. Många av de historiska beskrivningarna är dock intressanta och väl förenliga med de moderna diagnostiska kriterierna för ADHD. Definitionen enligt DSM-5 är däremot ny. Senare tids kliniska erfarenhet och forskning ger stöd för att ADHD även förekommer hos äldre vuxna. Då det fortfarande till stor del saknas kunskap om förlopp och manifestationer av ADHD hos äldre, var avhandlingsprojektets övergripande syfte att undersöka förekomsten av retrospektivt skattade barndoms ADHD symtom respektive rapporterade, kvarstående aktuella ADHD symtom hos äldre i en populationsbaserad studie. Ett ytterligare syfte med projektet var att undersöka om kön, ålder, civilstånd, antal anställningar, utbildningsbakgrund, subjektivt upplevda problem i barndomen samt subjektivt upplevd aktuell hälsa och minne var relaterade både till barndoms- och aktuella ADHD symtom. Vi jämförde även olika självskattningsskalors förmåga att fånga upp äldre individers självskattade ADHD symtom i barndomen och aktuellt samt hur utfallet på dessa skalor relaterade till ADHD kriterierna I DSM-IV. I en delstudie undersökte vi även rapporterade svårigheter i vardagslivet, förekomsten av tidigare psykiatriska problem, psykiatriska problem i släkten samt andra hälsorelaterade tillstånd hos de äldre som angett både barndoms- och aktuella ADHD symtom. I Studie I användes Wender Utah Rating Scale (WURS) med 25 frågors kortversion i ett populationsbaserat urval av 2500 personer mellan 65 och 80 år. Gruppen tillfrågades även om demografiska uppgifter, självskattade problem i barndomen, subjektivt skattad aktuell hälsa samt minne. Sammanlagt medverkade 1599 personer vilket motsvarar en svarsfrekvens på 64%. Förekomsten av självskattade barndoms ADHD symptom beräknades till 3.3% när vi använde en cut-off poäng på 36 för WURS-skalan. Män skattade signifikant fler ADHD symtom. De som rapporterade fler barndoms ADHD symtom angav också i högre utsträckning en mer problematisk barndom men även en subjektivt upplevd sämre aktuell hälsa. I Studie II var syftet att undersöka förekomsten av kvarstående ADHD symptom under livsloppet genom att jämföra äldre individers självrapporterade aktuella ADHD symtom med deras självskattade barndoms ADHD symtom. Med utgångspunkt i WURS-poängen (under och over 36) i Studie I valde vi slumpmässigt ut två undergrupper bestående av 30 individer till varje grupp. Dessa 60 individer följdes upp med Wender Riktad ADHD Symtom Skala (WRASS), en svensk version av the Targeted Attention Deficit Disorder Rating Scale (TADDS). Vårt huvudfynd var att högre WURS poäng var signifikant relaterade till högre poäng på WRASS-skalan vilket ger stöd för att ADHD symptom i många fall verkar kunna kvarstå under hela livet. Bland de som hade 36 eller fler poäng på WURS fanns 16 personer (53.3%) som fick 70 poäng eller mer på WRASS-sklan vilket är en klinskt ofta använd cutoff- poäng i Sverige. Inte någon av de som hade lägre än 36 poäng på WURS hade poäng over 70 på WRASS. Andelen åringar som rapporterade barndoms ADHD symtom var något lägre men jämförbart med senare tids prevalenssiffror för barndoms ADHD. Våra fynd ger stöd till tanken om förekomsten av kvarstående ADHD symtom från barndom till ålderdom. I studie III var syftet att jämföra olika självskattningsskalors förmåga att fånga upp äldre individers självskattade ADHD symtom både i barndomen och aktuellt. Ett ytterligare syfte var att jämföra dessa skalor med ADHD kriterierna I DSM-IV. Undersökningsgruppen i denna studie var den

4 samma som i studie II. WRASS och Barkley skalorna samt DSM-IV ADHD kriterierna användes. Resultaten visade på en överensstämmelse mellan de olika skalorna beträffande förmågan att fånga upp självskattade barndomsoch aktuella ADHD symptom. I studie IV var syftet att undersöka svårigheter i vardagslivet, förekomst av tidigare psykiatriska problem, psykiatriska problem i släkten samt övrig hälsobakgrund hos äldre som skattat barndomsoch aktuella ADHD symtom. Undersökningsgruppen i denna studie var densamma som i delstudie II och III. Som metod användes Barkley skalorna och en klinisk intervju. Här gjordes även fördjupade intervjuer med några personer som diagnostiserats med ADHD på äldre dar för att visa hur ADHD kan påverka ett livslopp. Vårt huvudfynd var att personer som skattat mer barndoms- ADHD symtom också rapporterar mer problem i dagligt fungerande inom de flesta områden under hela livsloppet samt även mer av psykiatriska problem. Den kliniska betydelsen av våra fynd gör gällande att upplevda problem i barndomen samt yrkeshistorik kan vara kritiska frågeområden när man ska identifiera en eventuell bakgrund med barndoms ADHD hos äldre. Rapporterade aktuella minnessvårigheter bland de som hade högre poäng på WURS kan även reflektera livslånga exekutiva svårigheter samt bristande uppmärksamhetsfunktion snarare än åldersrelaterade minnessvårigheter. I ett differentialdiagnostiskt perspektiv ställer vår hypotes krav på att utveckla en metodik för att bättre kunna differentiera ADHD från andra psykiatriska eller demenstillstånd hos äldre. Den kliniska betydelsen av våra fynd måste dock utvärderas närmare då vi inte helt säkert känner till i vilken omfattning personer i vår studies åldersgrupp som faktiskt uppfylla kriterierna för ADHD. Våra fynd talar dock för att retrospektivt självskattade barndoms ADHD symtom kan tillföra väsentlig information om man söker metoder för att förstå symptom som är förenliga med ADHD ur ett livsloppsperspektiv. Ett fynd som kan vara kliniskt betydelsefullt är att medelpoängen för WRASS i vår undergrupp var så hög som 72.3.bland de som hade 36 eller fler poäng på WURS. En hög WURS poäng, baserad på retrospektiva rapporter om fungerandet i barndomen verkar alltså vara förenlig med symtom är relaterade till ADHD även under senare delen av vuxenlivet. I detta avseende ger våra resultat stöd till den aktuell kliniska svensk cutoff poängen på 70 för WRASS-skalan. Upplevda problem i barndomen i allmänhet och subjektivt upplevd sämre aktuell hälsa och minne är utifrån våra resultat också relaterade till antalet rapporterade ADHD symtom, vilket kan vara kliniskt avgörande när man söker identifiera eventuell ADHD historik hos äldre. I ett differentialdiagnostiskt perspektiv aktualiseras också frågor om hur vi kan differentiera ADHD hos äldre från depression, möjlig demens eller andra psykiatriska tillstånd som kan ha likheter med ADHD symtomen. En annan viktig aspekt för att kunna identifiera ADHD problematik hos äldre är det faktum att andelen äldre ökar kraftigt över hela världen. I Sverige där vår studie genomfördes förväntas 25% av befolkningen vara 65 år eller äldre år Detta faktum gör det till en verklig utmaning för hälso- och sjukvården att uppmärksamma ADHD i ett äldre- och livsloppsperspektiv. Våra resultat ger argument för att en ADHD utredning ska övervägas oberoende patientens ålder då många riskerar ett fortsatt lidande på grund av ADHD utan tillgång till adekvat kunskap om sig själva och därmed till orsakerna för sina upplevda svårigheter vilka skulle kunna behandlas om de fick tillgång till professionell hjälp. En generell slutsats och rekommendation från avhandlingsprojektet är att fortsatta studier av ADHD fordrar ett livsloppsperspektiv, i synnerhet om vi bättre ska kunna förstå ADHD symtom hos de äldre. Den fortsatta forskningen bör även inriktas på att systematiskt utvärdera faktorer och behandlingsåtgärder som kan minimera de negativa effekterna av ADHD problem under hela livsloppet.

5 1. Vad handlar avhandlingen handlar om? (1p) 2. Beskriv avhandlingens övergripande forskningsfråga. (2p) 3. Vilket/vilka psykologiska forskningsområden och perspektiv behandlas i avhandlingen? (2p)

6 4. Är ansatsen i avhandlingen (1p) (ringa in rätt svar) Kvalitativ Kvantitativ Både kvalitativ och kvantitativ Varken eller 5. Beskriv kortfattat de urvalspersoner som använts (4p) Studie 1: Studie 2: Studie 3: Studie 4: 6. Diskutera huruvida du tycker att avhandlingens syfte, mål och frågeställningar besvarades (3p)

7 7. Behandlades ett genusperspektiv i avhandlingen? Beskriv hur det framgår i texten att genusperspektivet är närvarande eller frånvarande (2p) 8. Finns det något/några andra sätt att studera avhandlingens frågeställningar? Beskriv ditt resonemang och ge exempel. (2p)

8 Alcohol-intoxicated eyewitnesses memory Angelica Hagsand För att rättsväsendet ska kunna klara upp brott är ögonvittnen viktiga, och ibland den enda informationskällan (t.ex. Fisher, 1995; Fisher & Schreiber, 2007; Wells & Olson, 2003). Det är förekommande att polisen genomför en intervju med ett vittne redan på brottsplatsen, men ibland sker intervjun först efter en tid. Ibland arrangerar polisen även en vittneskonfrontation där vittnet antingen får titta på personer (live-konfrontation) eller på ett antal foton (foto-konfrontation) för att försöka identifiera gärningspersonen (Evans, Schreiber Compo, & Russano, 2009). Allmänheten får lätt uppfattningen utifrån filmer och TV-serier att brott bäst löses med hjälp av DNA teknik eller förmågan hos en extraordinärt skicklig utredare, men i själva verket är vittnesmål den viktigaste informationskällan i brottsutredningar (Granhag, Ask, & Mac Giolla, 2013). Det är ett erkänt faktum att vittnen kan minnas fel, något som ibland kan få mycket allvarliga konsekvenser (Kassin & Gudjonsson, 2004). Ett felaktigt vittnesmål kan bidra till att en person döms för ett brott som denne inte har begått (Wells & Olson, 2003). En faktor som kan påverka vittnets minne är om han eller hon var alkoholpåverkad vid bevittnandet av brottet (Granhag et al., 2013). I västvärlden är alkoholrelaterade brott vanliga. Med detta avses brott där gärningsmannen, offret eller eventuella vittnen är under alkoholpåverkan. I Sverige är ca % av alla våldsbrott alkoholrelaterade (Eksten, 2007; Ekström, 2009). Det senaste decenniet har alkoholkonsumtionen ökat, vilket också gör det rimligt att anta att även de alkoholrelaterade brotten har ökat (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, 2008). Vad visar då forskningen om hur alkohol påverkar ögonvittnens minne? Det finns endast en handfull studier som uppmärksammat detta ämne och kunskapen är därför mycket begränsad (Evans et al., 2009; Malpass et al., 2008). Däremot finns det god kunskap om hur alkohol påverkar vårt minne rent generellt. Överlag kan man säga att alkohol påverkar minnet negativt, speciellt vid hög alkoholkonsumtionen. Konsumtion av en stor mängd alkohol under kort tid kan till och med framkalla alkoholrelaterad amnesi. Detta tar sig uttryck via antingen en blackout (total minnesförlust) eller en grayout (fragmentarisk minnesförlust) (Alderazi & Brett, 2007; Lee, Roh, & Kim, 2009). Det är inte nödvändigtvis så att den forskning som fokuserar på hur alkohol påverkar minnet generellt kan användas för att bedöma hur alkohol påverkar pålitligheten hos ögonvittnen. Till exempel kan det vara skrämmande och ångestframkallande att bevittna ett allvarligt brott och detta kan i sin tur påverka inkodningen och därmed också hur personen i fråga minns händelsen (Chae, 2010; Penrod, Fulero, & Cutler, 1995). Det är viktigt att vi bättre förstår hur alkohol påverkar vittnens minne eftersom det i förlängningen kan vara värdefullt både för polisens utredningar och för förhandlingar i domstol. Föreliggande avhandling består av tre experimentella studier, där respektive studie undersökte minnesförmågan hos ögonvittnen som varit alkoholpåverkade vid bevittnandet av ett iscensatt brott. Studierna baserades på deltagare från experiment som genomfördes i ett human experimentellt laboratorium vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Innan deltagare blev inkluderade i experimentet fick de genomgå en läkarundersökning samt en undersökning av deras mentala hälsa och endast de som hade en god fysisk och mental hälsa inkluderades i studierna. Deltagarna fördelades slumpmässigttill att antingen få dricka juice (kontrollgrupp), en lägre dos av alkohol (0.4 g/kg) eller en högre dos av alkohol (0.7 g/kg). I Studie I och Studie II användes de två olika doserna av alkohol, i Studie III användes endast den högre dosen. Deltagarna medverkade gruppvis i ett laboratorium som var inrett som ett vardagsrum. De hade 15 minuter på sig att konsumera sin dryck. Därefter fick de titta på en film som använts i tidigare vittnespsykologiska studier (t.ex. Allwood, Granhag, & Jonsson, 2006; Granhag, 1997). Filmen visade ett iscensatt brott där en kvinna kidnappas av två män. En vecka senare fick deltagarna genomföra en vittneskonfrontation (Studie I) och en intervju (Studie II), i nyktert tillstånd. Deltagarna i Studie III genomgick samma procedur, men nu blev hälften av deltagarna intervjuade omedelbart efter händelsen, d.v.s. när de fortfarande var under alkoholpåverkan. Alla deltagare i studien blev sedan intervjuade i nyktert tillstånd en vecka efter brottet. Syftet med Studie I (N = 123) var att undersöka om alkohol påverkade vittnens förmåga att identifiera huvudgärningsmannen i en fotokonfrontation. Deltagarna fördelades över en kontrollgrupp (N = 41), en grupp med en lägre dos av alkohol (N= 42) och en grupp med en högre dos av alkohol (N = 40). Hälften av deltagarna i varje grupp fick se en fotokonfrontation där gärningsmannens foto var med (targetpre-

9 sent). Resterande hälft fick se en konfrontation där gärningsmannens foto inte var med (targetabsent). Resultaten visade att grad av alkoholpåverkan vid bevittnandet av brottet inte påverkade hur väl vittnena presterade i vittneskonfrontationen. Grupperna presterade generellt sett bättre än slumpen. Det betyder att de som fick se konfrontationen med gärningsmannens foto lyckades peka ut honom i en större utsträckning än vad slumpen gett. Deltagarna som fick ta del av en konfrontation där gärningsmannens foto inte fanns med var bättre på att avgöra att hans foto inte var där, jämfört med vad slumpen gett. Trots detta var det relativt få vittnen som lyckades fatta ett korrekt beslut vid vittneskonfrontationen, och då även de vittnen som varit nyktra när de bevittnade brottet. Resultaten visar hur svårt det ibland kan vara för ögonvittnen att fatta ett korrekt beslut under ett konfrontationsförhör. Studie II bestod av 126 deltagare, fördelade i en kontrollgrupp (N = 42), en grupp med en lägre dos av alkohol (N = 40), och en grupp med en högre dos av alkohol (N = 44). Syftet med studien var att undersöka hur alkohol påverkade vittnens minne. Minnesprestationen mättes genom att undersöka hur många detaljer (fullständighet) vittnena mindes från kidnappningen, samt hur korrekt deras berättelse var. Alla deltagare intervjuades en vecka efter händelsen i nyktert tillstånd. Intervjuerna transkriberades och kodades innan analyserna utfördes. Huvudfynden visade att det inte var någon skillnad i antalet berättade detaljer mellan de nyktra vittnena i kontrollgruppen och vittnena i gruppen med den högre dosen av alkohol, ej heller mellan kontrollgruppen och gruppen med lägre dos av alkohol. När man däremot jämförde de två alkoholdoserna mindes vittnena som fått den lägre dosen av alkohol signifikant fler detaljer än vittnen som fått den högre dosen av alkohol. När det gällde hur korrekta vittnena var i deras vittnesmål så var det ingen skillnad mellan de olika grupperna. Studie III bestod av 99 deltagare som var fördelade över en kontrollgrupp (N = 48) och en grupp med en högre dos av alkohol (N = 51). Precis som i Studie II var syftet att undersöka hur alkohol påverkade vittnenas minne med avseende på fullständighet och korrekthet, dock var frågeställningen något mer specifik; när är det bäst att intervjua alkoholpåverkade vittnen? Studie III gick utöver Studie II genom att hälften av deltagarna intervjuades under alkoholpåverkan direkt efter brottet, samt att alla deltagare intervjuades i nyktert tillstånd en vecka senare. Intervjuerna transkriberades och kodades i syfte att beräkna antalet berättade detaljer och graden av korrekthet. Resultaten visade att de alkoholpåverkade vittnena var något mindre korrekta i sina utsagor, men de rapporterade samma mängd information som de nyktra vittnena. Även om de alkoholpåverkade vittnena var mindre korrekta så var de endast några procent mindre korrekta än de nyktra vittnena. Studien visade också att det var mer fördelaktigt, i termer av fullständighet och korrekthet, att intervjua vittnen två gånger (både vid en direkt och vid en uppföljande intervju) jämfört med att genomföra en direkt intervju eller endast en sen intervju. En direkt intervju var dock mer fördelaktig än en sen intervju. Avhandlingen visar att alkohol hade olika effekt på hur vittnen presterade vid vittneskonfrontation och intervju. Alkohol hade inte någon negativ effekt på igenkänning, då både nyktra och alkoholpåverkade vittnen presterade på samma nivå i vittneskonfrontationen. Vittnena, som grupp, var dock relativt dåliga på att peka ut gärningsmannen i vittneskonfrontationen. Detta visar på att ansiktsigenkänning under en vittneskonfrontation kan vara en väldigt svår uppgift, även för nyktra vittnen. Gällande hur vittnena presterade under intervju så visade studierna att det inte är någon skillnad i mängden rapporterade detaljer mellanvittnena i den nyktra kontrollgruppen och i gruppen med den högre alkohol dosen. När det gäller graden av korrekthet i vittnenas återgivning minskade alkohol inte graden av korrekthet i Studie II, medan Studie III fann att alkohol faktiskt minskade vittnenas korrekthet. Även om det var en signifikant skillnad mellan de nyktra och de alkoholpåverkade vittnena i Studie III, så var de alkoholpåverkade vittnena endast några procent mindre korrekta än de nyktra vittnena. Fler studier inom detta område behövs för att kunna utreda vidare hur alkohol påverkarögonvittnens minne. Denna avhandling visar dock att alkoholpåverkade vittnen presterar på ungefär samma nivå som nyktra vittnen. Det är dock viktigt att påpeka att vittnena i avhandlingens studier hade en relativt låg till medel grad av berusning(under 1.0 i promille), vilket gör att avhandlingens resultat inte kan generaliseras till vittnen som har en högre promillehalt i blodet vid brottstillfället.

10 9. Vad handlar avhandlingen om? (1p) 10. Beskriv avhandlingens övergripande forskningsfråga. (2p) 11. Vilket/vilka psykologiska forskningsområden och perspektiv behandlas i avhandlingen? (2p)

11 12. Är ansatsen i avhandlingen (1p) (ringa in rätt svar) Kvalitativ Kvantitativ Både kvalitativ och kvantitativ Varken eller 13. Beskriv kortfattat vilka oberoende variabler som använts i respektive studier (3p) Studie 1: Studie 2: Studie 3: 14. Beskriv kortfattat den beroende variabeln i respektive studie (3p) Studie 1: Studie 2: Studie 3:

12 15. Diskutera huruvida du tycker att avhandlingens syfte, mål och frågeställningar besvarades (3p) 16. Finns det något/några andra sätt att studera avhandlingens frågeställningar? Beskriv ditt resonemang och ge exempel. (2p)