marxismens teori Från hegelianism till historisk materialism Bo Eneroth

Transkript

1 marxismens teori Från hegelianism till historisk materialism Bo Eneroth

2 marxismens teori Från hegelianism till historisk materialism Bo Eneroth

3 MARXISMENS TEORI - från hegelianism till historisk materialism, diskuterar utvecklingen från Hegels dialektiska idealism till Marx historiska materialism. Härvid kommer huvuddelen att behandla Marx olika teorier. Boken analyserar Marx tre stora undersökningsobjekt: Människan, den kapitalistiska arbetsprocessen och förhållandet produktivkrafter - produktionsförhållanden. Genom att betona kontinuiteten mellan den unge och den gamle Marx kan boken även ses som ett inlägg i den moderna debatten om Marx.

4 Avantiserien har som syfte att i digital form ge ut progressiv litteratur som är svårttillgängligt i tryckt format, samt annan litteratur som av någon anledning kan anses motiverat att tillgägliggöra digitalt. Avantiserien nr 1/2011 Grafisk form av Avanti Popolo Foto: Loomitz@Flickr Stavfel o dyl rapporteras vänligen till avantiserien@gmail.com avantiserien.wordpress.com 4

5 Förord I slutet på sextiotalet och i början på sjuttiotalet fick den marxistiska teorin ett nytt uppsving. En mängd litteratur dök upp i vilken fr. a. den marxistiska ekonomin presenterades och analyserades. Till en början fanns också ett intresse för Marx människoteori, den s.k. alienationsteorin. Ett område som emellertid genomgående försummades var den marxistiska metoden, den dialektiska materialismen. Ofta ägnades något kapitel till en ointressant framställning av den marxistiska filosofin, där det unika oftast sammanfattades i några banala satser, vilka t.o.m. de flesta icke-marxister kunde instämma i. Efter en sådan presentation lyste metoden med sin frånvaro i den fortsatta texten. Läsaren kunde i och för sig finna de marxistiska analyserna intressanta och vägledande men förstod aldrig varför det skulle behövas någon särskild s.k. dialektiskt materialistisk metod för att göra dessa analyser. Sambandet mellan metoden och teorin blev aldrig klar för läsaren och var antagligen höljd i mörker även för textförfattarna. Detta hade även konsekvenser för den marxistiska praktiken, den ekonomiska och politiska kampen, där utformandet av taktik och strategi skedde utan något tal om dialektisk materialism, sådana filosofiska problem tänkte man lösa när revolutionen var över. I början på sjuttiotalet började detta, för mig personligen, kännas litet irriterande. För att befria mig från mina privata intellektuella plågor försökte jag därför begripa den dialektiska materialismen, d.v.s. dels dialektiken dels materialismen. Detta resulterade i ett kompendium, vilket jag kallade Den 5

6 marxistiska dialektiken. (Denna skrift finns fortfarande i kompendieform i Akademibokhandeln.) Men även om jag nu tyckte mig ha fattat vad den marxistiska metoden innebar kvarstod problemet att visa hur denna metod konkret framstod i Marx olika analyser och därmed visa hur dessa olika teorier hängde ihop. Man kan säga att det är fyra områden Marx analyserat, nämligen människan i samhället, samhällets ekonomiska struktur, samhällets överbyggnad och samhällenas omvandling i historien. Vad jag nu föresatte mig var att visa att i dessa olika teorier fanns den dialektiskt materialistiska metoden precis under ytan. Det var bara att skrapa litet så blottades den. Resultatet av detta blev ett kompendium Marxismens teori från hegelianism till historisk materialism, vilket jag sedan dess använt som en introduktion till marxismen på Socialhögskolan i Stockholm. Den kan betraktas som en helt fristående fortsättning på Den marxistiska dialektiken, vilken uteslutande diskuterar metoden på ett filosofiskt plan. I Marxismens teori ges i början en kort beskrivning av den dialektiska materialismen, varefter tyngdpunkten ligger på att konkretisera den genom att påvisa hur den framträder i Marx teorier. Denna bok blir alltså på en gång en introduktion i marxismens teori och en exempelsamling i marxismens metod. Synpunkter och frågeställningar som väcks hos läsaren tar jag tacksamt del av, dessa kan sändas till förlaget. Stockholm juli 1976 BO ENEROTH 6

7 Innehåll 1. Inledning 6 2. Hegels dialektiska idealism Marx dialektiska materialism Undersökningsobjektet människan Undersökningsobjektet den kapitalistiska arbetsprocessen Undersökningsobjektet produktivkrafter produktionsförhållanden Avslutning 115 Litteraturlista 116 7

8 1. Inledning Jag avser att i föreliggande bok diskutera utvecklingen från Hegels dialektiska idealism till Marx historiska materialism. Härvid kommer huvuddelen att behandla Marx olika teorier. För att en sådan diskussion skall vara meningsfull måste först Marx metod kort beskrivas. Den metod som Marx använder i sina analyser av olika företeelser (undersökningsobjekt) är den dialektiska materialismen. Den dialektiska materialismen är således en metod med vars hjälp man kan producera kunskap. För att riktigt förstå den kunskap som Marx framställer i sina teorier bör vi alltså först begripa den metod han använder. Denna metod har två kännetecken. För det första är den en dialektisk metod, för det andra är den en materialistisk metod. Låt oss först diskutera vad det innebär att en metod är dialektisk, d.v.s. att man studerar verkligheten dialektiskt. Ofta då vi möter objekt av ett visst slag eller av en viss art vill vi ta reda på vad som egentligen kännetecknar detta slags objekt eller denna art av objekt. En stor del av vårt kunskapsinhämtande är av denna typ. Vi lär oss kanske vad som kännetecknar de objekt som vi kallar gullvivor. Vi lär oss vad som kännetecknar de objekt som vi kallar hus. Vi kan på samma sätt lära oss vad som kännetecknar de objekt som vi kallar kapitalistiska ekonomier. Ibland kommer vi kanske fram till att ert antal objekt som vi betecknar med samma term inte har några gemensamma kännetecken. Men för att upptäcka detta måste vi först ha försökt bestämma deras eventuella gemensamma kännetecken. Man kan alltså säga att ett viktigt mål för vårt kunskapsinhämtande är att ta reda på vilka kännetecken som är gemensamma för (d.v.s. inom) olika arter 8

9 av objekt. Vi vill m.a.o. fastställa olika objekts artväsen. Det som är gemensamt för de objekt som vi kallar gullvivor utgör således gullvivornas artväsen eller m.a.o. arten gullvivors kännetecken. De kännetecken som är gemensamma för alla de ekonomier vi kallar kapitalistiska ekonomier utgör likaledes kapitalismens (art)väsen. De kännetecken som är gemensamma för alla de objekt som vi kallar människor utgör arten människors kännetecken eller m.a.o. människans (art)väsen. Ett antal objekt utgör således en art om de har några gemensamma kännetecken, och dessa gemensamma kännetecken utgör härvid dessa objekts artväsen. Då man försöker producera kunskap om objekt kan man alltså ha som ett mål att försöka fastställa de gemensamma kännetecknen för en art av objekt, d.v.s. fastställa ett antal objekts eventuella artväsen. Är det nu så att alla arters respektive kännetecken alltid tillhör en viss typ av egenskaper? Den dialektiska synen på verkligheten menar att så är fallet. Den dialektiska synen menar an om vi undersöker ett objekt så kommer vi att finna att det har två typer av egenskaper. Dels har ett objekt vissa givna egenskaper dels har det vissa möjligheter. Om jag undersöker ett objekt vid en viss tidpunkt så kommer jag att finna att objektet har vissa bestämda egenskaper vid denna tidpunkt eller m.a.o. att ett antal bestämda egenskaper är givna vid denna tidpunkt. Ett objekts givna egenskaper utgörs alltså av de egenskaper som objektet har vid denna tidpunkt. Det är emellertid inte bara så att ett objekt har vissa egenskaper vid en viss tidpunkt. Dessutom gäller nämligen att objektet kan ha vissa egenskaper vid denna tidpunkt eller m.a.o. att objektet har vissa möjligheter vid denna tidpunkt. Ett objekts möjligheter utgörs således av det förhållandet att objektet kan ha vissa bestämda egenskaper vid denna tidpunkt. Vad beträffar ett objekts möjligheter kan dessa antingen vara förverkligade, varvid de framträder i en given egenskap, eller vara oförverkligade, varvid de inte syns vid en undersökning av objektet. Om jag t.ex. undersöker en konkret människa som sitter och tittar på tv, så gäller att sittande och tv-tittande är två givna egenskaper hos denna människa. Men dessutom gäller för denna människa i allmänhet att hon kan läsa, kan tala, kan sova, kan röka pipa o.s.v., d.v.s. att hon har ett antal möjligheter, vilka alla inte är förverkligade vid detta ögonblick. Jag menar således något mycket enkelt när jag använder termen möjlighet. Jag menar t.ex. att istället för att säga att produktion av mervärde är en given egenskap hos ett kapi- 9

10 talistiskt produktionssätt så måste man säga att produktion av mervärde är en möjlighet hos ett kapitalistiskt produktionssätt, eftersom det kapitalistiska produktionssättet inte producerar mervärde i varje ögonblick. Hos ett konkret kapitalistiskt samhälle kan naturligtvis produktion av mervärde vara en given egenskap vid en viss tidpunkt, men det är inte en given egenskap hos samtliga historiska och aktuella kapitalistiska samhällen och således inte heller hos kapitalismen. Det är alltså inte fråga om en värdeladdad användning av termen möjlighet. Ett socialfalls möjligheter är t.ex. i allmänhet mycket negativa, d.v.s. även om ett konkret socialfall har psykisk hälsa som given egenskap, så är egenskapen depression en troligen mer väsentlig möjlighet. Till skillnad från den icke-dialektiska synen menar nu den dialektiska synen att de gemensamma kännetecknen för en art av objekt alltid står att finna bland objektens möjligheter. Om man vill fastställa vad som utgör de gemensamma kännetecknen för en art av objekt skall man således alltid söka bland objektens möjligheter, vilka dels kan vara förverkligade såsom de givna egenskaperna, dels kan vara oförverkligade. Den dialektiska metoden har således som mål att fastställa de möjligheter som är gemensamma för samtliga de objekt som tillhör den undersökta arten. Dessa möjligheter utgör härvid dessa objekts artväsen, d.v.s. utgör de väsentliga möjligheterna. Med hjälp av den dialektiska metoden kan man alltså spåra de möjligheter som ett objekt måste ha för att vara av en viss art. Man kan vidare även avslöja de motsägelser som kan uppträda hos objekt, nämligen i de fall då ett objekt har sådana givna egenskaper att dessa förhindrar förverkligandet av någon väsentlig möjlighet hos objektet. En dialektisk motsägelse råder således hos ett objekt om någon av objektets givna egenskaper med nödvändighet innebär att någon av objektets väsentliga möjligheter inte kan förverkligas. Det som är typiskt för den dialektiska metoden är att den menar att objekts väsentliga kännetecken alltid utgörs av vissa av objektens möjligheter. Varje art av objekt kännetecknas således av vissa för objekten gemensamma möjligheter, de väsentliga möjligheterna. Det som t.ex. skiljer en människa från en gullviva är att de möjligheter som kännetecknar människor är annorlunda än de möjligheter som kännetecknar gullvivor. Det som skiljer en feodal ekonomi från en kapitalistisk ekonomi är att de feodala ekonomiernas väsentliga möjligheter är annorlunda än de kapitalistiska ekonomiernas väsentliga möjligheter. Att ett objekt har en möjlighet innebär alltså att objektet kan ha en viss egenskap, inte 10

11 att det har en viss egenskap. Den väsentliga skillnaden mellan en gullviva och en maskros står således inte att finna hos de egenskaper som är givna hos dessa objekt vid en viss tidpunkt. Den väsentliga skillnaden står istället att finna hos de möjligheter dessa objekt har, varvid dessa möjligheter framträder i en given egenskap då de förverkligas. Den dialektiska materialismen är för det första en dialektisk metod. Vad detta innebär har ovan kort diskuterats. Det kommer att framstå tydligare i den fortsatta texten. Men den dialektiska materialismen är även en materialistisk metod. Vad innebär då detta? Om vi granskar ett objekts möjligheter så kommer vi att undra huruvida dessa svävar fritt hos objektet eller om de har någon slags förankring hos objektet. Om vi nu ser på ett objekt så kommer vi ofta att finna att vissa av objektets egenskaper har en utsträckning i rummet, d.v.s. de finns i rummet. Detta innebär att man (åtminstone med något slags hjälpmedel) kan erfara dessa egenskaper med sina sinnen. Om man t.ex. betraktar en människa så kommer man kanske att finna att han har ett runt ansikte, smala läppar, breda axlar, gör vissa rörelser, har en tunn röst, luktar rakvatten etc. Vad dessa egenskaper beträffar kan man observera dem med sina sinnen. Sinnena reagerar ju på företeelser i rummet, d.v.s. på egenskaper som har en rumslig utsträckning. Om man på samma sätt vill undersöka ett samhälle, som t.ex. Sverige, så kan man beskriva detta samhälle genom att ange vissa egenskaper som antalet hyreshus, antalet bilar, antalet innevånare, vad som produceras, hur produktionen är organiserad, vilka som kontrollerar produktionsmedlen och vilka som inte kontrollerar produktionsmedlen utan endast använder dem. Dessa egenskaper kan man erfara genom sina sinnen. De har en rumslig utsträckning. En materiell egenskap är en egenskap som har en utsträckning i rummet. Det finns dock även andra egenskaper. En ideell egenskap är en egenskap som inte har någon utsträckning i rummet. Den dialektiskt materialistiska metoden menar nu att hos varje riktigt avgränsat undersökningsobjekt har möjligheterna alltid en förankring i objektets materiella egenskaper. Detta innebär att varje möjlighet har en materiell egenskap hos objektet som nödvändig förutsättning. Om vi således kan fastställa att objektet har en viss möjlighet så gäller alltid även att det har en viss materiell egenskap, vilken utgör denna möjlighets förutsättning. (Om så inte skulle vara fallet beror detta på en felaktig avgränsning av objektet.) En magnet har bl.a. möjligheten att kunna dra till sig järnföremål. Men denna möjlighet förutsätter vissa bestämda ma- 11

12 teriella egenskaper hos magneten. En kniv har möjligheten att kunna skära av en tråd. Men denna möjlighet förutsätter vissa bestämda materiella egenskaper hos kniven. Ett föremål med andra materiella egenskaper, som en hammare, har inte möjligheten att kunna skära av en tråd. Den dialektiska materialismen är således en metod som söker objekts artkännetecken bland deras möjligheter och som dessutom söker dessa väsentliga möjligheters nödvändiga materiella förutsättning hos objekten. Ett undersökningsobjekts artväsen utgörs alltså dels av dess väsentliga möjligheter, dels av de väsentliga materiella egenskaperna (d.v.s. de materiella egenskaper som är en nödvändig förutsättning för de väsentliga möjligheterna). Liksom det finns en dialektik som är materialistisk finns det även en dialektik som är idealistisk. Den dialektiskt idealistiska metoden menar att hos varje riktigt avgränsat undersökningsobjekt har möjligheterna aldrig en förankring hos objektets materiella egenskaper. De materiella egenskaperna är enligt denna syn endast tillfälligt förverkligade möjligheter. Vi behöver enligt denna metod följaktligen inte söka efter eventuella materiella förutsättningar för ett objekts väsentliga möjligheter. Den dialektiska idealismen är således en metod som söker objekts artkännetecken bland deras möjligheter men som inte söker dessa väsentliga möjligheters nödvändiga materiella förutsättning, eftersom dessa antas vara obefintliga vid en riktig avgränsning. Ett undersökningsobjekts artväsen utgörs endast av dessa väsentliga möjligheter. Både den dialektiska materialismen och den dialektiska idealismen menar att det som är gemensamt för en art av objekt alltid står att finna bland objektens möjligheter. Enligt båda utgörs objekts artväsen (artkännetecken) av vissa väsentliga möjligheter, d.v.s. de möjligheter som är gemensamma för objekt av denna art. Enligt den dialektiska materialismen gäller emellertid att dessa möjligheter har en nödvändig materiell förutsättning hos objekten (om de är riktigt avgränsade). För att ett objekt skall ha en viss möjlighet måste det m.a.o. ha någon (eller några) bestämda materiella egenskaper. De materiella egenskaper hos ett objekt, vilka utgör en nödvändig förutsättning för objektets väsentliga möjligheter, är således väsentliga materiella egenskaper. De måste därför även innefattas i artväsendet. Ett objekts artväsen utgörs dels av de väsentliga möjligheterna, dels av dessa möjligheters nödvändiga materiella förutsättning hos objektet, d.v.s. de väsentliga materiella egenskaperna. Enligt den dialektiska idealismen gäller emellertid att dessa möjligheter saknar en nödvändig 12

13 materiell förutsättning hos objekten (om de är riktigt avgränsade). Ett objekts möjligheter finns således hos objektet utan att objektet har några bestämda materiella egenskaper. Ett objekts artväsen utgörs därför uteslutande av objektets väsentliga möjligheter. Observera att en möjlighet alltid är en ideell egenskap. Möjligheten som sådan har ju aldrig en rumslig utsträckning. Den kan inte direkt observeras med våra sinnen. Först då möjligheten är förverkligad kan man eventuellt observera den form i vilken möjligheten förverkligats. Även om en möjlig egenskap är materiell då den är förverkligad, så är denna egenskaps möjlighet aldrig materiell. Så länge som den materiella egenskapen endast är möjlig kan vi ju inte observera den eller dess möjlighet med våra sinnen. Först i det ögonblick då den materiella egenskapen framträder hos objektet, d.v.s. den möjliga materiella egenskapen förverkligas (blir verklig), kan vi observera den och därmed även dess möjlighet. Den dialektiska materialismen är således en materialism eftersom den menar att ideella egenskaper, och därmed även objekts möjligheter, alltid har en nödvändig materiell förutsättning hos objekt, som är riktigt avgränsade. Den dialektiska idealismen är en idealism, eftersom den menar att ideella egenskaper, och därmed även möjligheter, aldrig har en nödvändig materiell förutsättning hos objekt, som är riktigt avgränsade. Jag skall i det följande först kort diskutera den dialektiska idealism som förespråkades av Hegel och därefter övergå till att presentera Marx dialektiska materialism. Anledningen till att jag behandlar Hegels metod är att den utgör utgångspunkten för Marx. Det är Hegels dialektik som satt sin prägel på Marx egen metod och således även på hans konkreta teorier. Men även om Marx övertar Hegels dialektik så omstörtar han den. Han omvandlar den från att vara en dialektisk idealism till att vara en dialektisk materialism. Vad beträffar Hegels filosofi är den i sig svårförståelig, varför min kortfattade presentation med nödvändighet blir svårtillgänglig. Jag har emellertid försökt att dra fram det typiskt dialektiska i Hegels filosofi. Jag rekommenderar därför läsaren att inte fastna i detta avsnitt utan hellre hoppa över det och direkt läsa avsnittet om Marx dialektiska materialism. Även detta kan upplevas något tungt, men de därpå följande avsnitten påvisar de konkreta uttryck den dialektiska materialismen tagit i Marx olika teorier. Jag tror därför att texten kommer att bli alltmer begriplig ju längre läsaren kommer. 13

14 2. Hegels dialektiska idealism Gemensamt för de dialektiska vetenskapsfilosofierna, d.v.s. den dialektiska idealismen och den dialektiska materialismen, är således att de antar att ett undersökningsobjekts arttillhörighet endast kan definieras utifrån vissa av objektets möjligheter. De menar m.a.o. att det som är gemensamt för en art och det som följaktligen definierar arttillhörigheten för ett objekt av denna art är vissa väsentliga möjligheter. Ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter är således de möjligheter hos objektet som definierar objektets arttillhörighet (som utgör en fullständig artdefinition hos detta objekt). Detta får som följd att både Hegel och Marx menar att då man skall fastställa ett undersökningsobjekts artväsen (de kännetecken som definierar objektets arttillhörighet), så kan man endast göra detta utifrån vissa av undersökningsobjektets möjligheter. Istället för att ta objektets givna egenskaper för vad de tycks vara, skall man se dem som former av möjligheter. Oavsett om dessa möjligheter härvid är förverkligade i en given egenskap vid undersökningsögonblicket så gäller att några av dem utgör en fullständig definition av objektets arttillhörighet. Dessa för undersökningsobjektet väsentliga möjligheter utgör undersökningsobjektets artväsen. Det centrala hos de dialektiska skolorna är således inte att en egenskap är given utan att den är möjlig. Vad man menar är t.ex. att det kännetecknande för en tändsticka inte är vissa av tändstickans givna egenskaper utan dess möjlighet att kunna tändas. Likaledes kan man mena att det som är kännetecknande för en människa, inte är att hon är medveten utan hennes möjlighet till med- 14

15 vetenhet. En dialektisk materialistisk analys av kapitalismen leder till att det kännetecknande för kapitalismen inte är att det alltid produceras vinster, utan kapitalismens möjlighet att producera vinster helt oavsett vad som produceras, d.v.s. att kunna producera vinster utan hänsyn till vad som produceras. Om vi nu frågar oss huruvida en möjlighet är materiell eller ideell, så finner vi onekligen att en möjlighet är ideell, eftersom en möjlighet knappast kan sägas ha utsträckning i rummet. Det som skilde en materiell egenskap från en ideell egenskap, var ju att den materiella egenskapen kunde observeras, att den hade en utsträckning eller utfyllnad i rummet, medan den ideella egenskapen inte hade någon utsträckning eller utfyllnad i rummet. Oavsett om en möjlighet, d.v.s. en möjlig egenskap, är materiell eller ideell då den förverkligas, så har den såsom möjlighet inte någon rumslig utsträckning eller utfyllnad. En möjlighet är således alltid ideell. Oavsett om en möjlighet är materiell eller ideell då den förverkligas i en given egenskap, så är den som möjlighet ideell. En möjlighet är t.ex. alltid ideell så länge som den är oförverkligad, därefter är den ideell eller materiell beroende på vad den möjliga egenskapen är som egenskap. Detta innebär följaktligen att ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter är ideella egenskaper hos detta undersökningsobjekt. Det är dessa speciella ideella egenskaper som definierar undersökningsobjektets arttillhörighet, d.v.s. som utgör dess artväsen. Enligt båda de dialektiska skolorna ingår dessa ideella egenskaper i undersökningsobjekts artväsen. Det som emellertid utgör den grundläggande skillnaden mellan Hegel och Marx är förhållandet mellan ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter och dess givna materiella egenskaper. Hegel menar (såsom idealist) att de väsentliga möjligheter som definierar ett undersökningsobjekts arttillhörighet, existerar som självständiga ideella egenskaper hos undersökningsobjektet. De har m.a.o. inte någon nödvändig materiell förutsättning hos undersökningsobjektet. Undersökningsobjektets samtliga materiella egenskaper är endast former för möjligheter, varför ingen av dem kan sägas utgöra en nödvändig förutsättning för de väsentliga möjligheterna. Undersökningsobjekts artväsen utgörs därför endast av de väsentliga möjligheterna. Marx däremot menar (såsom materialist) att de väsentliga möjligheterna hos ett undersökningsobjekt alltid har vissa av undersökningsobjektets givna materiella egenskaper som nödvändig förutsättning, eftersom de väsentliga möjligheterna är ideella egenskaper hos undersökningsobjektet och eftersom ideella egenskaper alltid har en 15

16 nödvändig materiell förutsättning hos objektet självt. Undersökningsobjektets artväsen utgörs därför dels av de väsentliga möjligheterna (d.v.s. de möjligheter som definierar undersökningsobjektets arttillhörighet) dels av de väsentliga möjligheternas nödvändiga materiella förutsättning, de väsentliga materiella egenskaperna. De väsentliga möjligheterna är alltså ideella egenskaper hos undersökningsobjektet. Hegel menar att dessa inte har någon nödvändig materiell förutsättning hos undersökningsobjektet, utan de existerar självständigt som ideella egenskaper hos undersökningsobjektet. Dessa självständigt och objektivt existerande väsentliga möjligheter utgör de kännetecken som definierar ett undersökningsobjekts arttillhörighet. Enligt Hegel gäller dessutom att ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter är det enda som ingår i dess artväsen. Ett undersökningsobjekts artväsen utgörs alltså enligt Hegel uteslutande av objektets väsentliga möjligheter. I sin diskussion av ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter menar Hegel att undersökningsobjektet kan befinna sig i två olika tillstånd eller två olika Vara (Sein). Ä ena sidan kan dess väsentliga möjligheter vara helt eller delvis oförverkligade och å andra sidan kan dessa väsentliga möjligheter vara förverkligade. Ett undersökningsobjekt vilkets väsentliga möjligheter ännu är oförverkligade existerar enligt Hegel endast i sig (ansich). Ett undersökningsobjekts oförverkligade väsentliga möjligheter utgör härvid dess Vara-I-Sig (Ansichsein). Undersökningsobjektet är endast i sig (ansich) såtillvida att dess väsentliga möjligheter ännu inte tagit form, d.v.s. ännu inte förverkligats, varför undersökningsobjektet inte existerar enligt (i överensstämmelse med) de möjligheter som definierar dess arttillhörighet, även om det existerar som artexemplar, d.v.s. har de för arten väsentliga möjligheterna. Såsom artexemplar existerar undersökningsobjektet på grund av sina väsentliga möjligheter, men först då dessa är förverkligade så kan man säga att objektet existerar enligt sin art (s möjligheter). Hegel skriveri Wissenschaft der Logik följande: Det (undersökningsobjektet, författarens anm.) vidmakthåller sig i sitt Icke-Vara och är Vara, men inte Vara överhuvudtaget, utan som förhållande till sig själv till skillnad från sitt förhållande till andra objekt; som likhet med sig själv till skillnad från sin olikhet. Ett sådant Vara är Vara-I-Sig (Ansichsein). (Logik del I s. 106). Hegel menar här att visserligen existerar inte objektet enligt sin art, d. v.s. dess väsen- 16

17 tliga möjligheter är oförverkligade, varför det såtillvida är Icke-Vara, men samtidigt är objektet i alla fall ett speciellt slags Icke-Vara, d.v.s. vidmakthåller sig i sitt Icke-Vara. Detta innebär att det i alla fall är en bestämd mängd speciella möjligheter även om det inte är något annat och även om dessa möjligheter ännu är oförverkligade. Detta speciella Vara som är undersökningsobjektets oförverkligade väsentliga möjligheter är just Vara-I-Sig (Ansichsein). Jag har ovan diskuterat det fall då undersökningsobjektets väsentliga möjligheter är oförverkligade, d.v.s. då objektet endast existerar i sig. Objektet kan emellertid även befinna sig i ett annat tillstånd eller Vara, nämligen då dess väsentliga möjligheter är förverkligade. Då kommer undersökningsobjektet inte längre existera i sig utan istället kommer det att existera enligt sin art (s möjligheter). Ett undersökningsobjekt vars väsentliga möjligheter har förverkligats kan sägas existera för sig (fur sich). Ett undersökningsobjekts förverkligade väsentliga möjligheter kan följaktligen sägas utgöra dess Vara-För-Sig (Fursichsein). Undersökningsobjektet år för sig (fur sich) såtillvida att dess väsentliga möjligheter tagit form i vissa givna egenskaper, d.v.s. har förverkligats varför objektet existerar både som artexemplar och enligt sin art, d.v.s. i överensstämmelse med de möjligheter som definierar dess arttillhörighet. Angående Vara-För-Sig (fursichsein) skriver Hegel följande i Wissenschaft der Logik: I Vara-För-Sig är det kvalitativa Varat fulländat... I Vara-För- Sig är skillnaden mellan Vara och bestämd egenskap eller negation satt och utjämnad. (Logik del I s. 147). Man skulle med Hegel kunna säga att i Vara- För-Sig fulländas undersökningsobjektets kvaliteter såtillvida att de blir former för väsentliga möjligheter, d.v.s. de väsentliga möjligheterna förverkligas i de givna egenskaper som utgör undersökningsobjektets egenskaper. Medan egenskaperna tidigare (då de väsentliga möjligheterna ännu var oförverkligade) var bestämda egenskaper, vilka uttryckte eller innebar att de väsentliga möjligheterna var oförverkligade, d.v.s. som var negationer av de väsentliga möjligheterna: medan det tidigare alltså fanns en skillnad mellan Vara (som då var Vara-I-Sig) och bestämda egenskaper hos objektet som var de väsentliga möjligheternas negationer, så gäller nu att denna skillnad är utjämnad, eftersom de väsentliga möjligheterna förverkligats (tagit form) i vissa bestämda egenskaper. Skillnaden mellan Vara (som nu är Vara-För-Sig) och objektets bestämda egenskaper är utjämnad såtillvida att de förverkligade väsentliga möjligheter som utgör Vara-För-Sig tagit form i vissa av de givna bestämda egenskaperna hos 17

18 objektet. Undersökningsobjektet kommer härvid att Vara-För-Sig. Låt oss nu försöka fastställa vad som är gemensamt för ett undersökningsobjekt då det är i sig och då det är för sig. Det som är gemensamt för ett undersökningsobjekts Vara-I-Sig (Ansichsein) och dess Vara-För-Sig (Fiirsichsein), d.v.s. det som är gemensamt för ett undersökningsobjekt då dess väsentliga möjligheter är oförverkligade och då de är förverkligade, är uppenbarligen just de väsentliga möjligheterna. Det som är av betydelse för undersökningsobjektets arttillhörighet och som utgör dess artväsen, är inte att dess väsentliga möjligheter är förverkligade eller oförverkligade utan att objektet har dessa väsentliga möjligheter oavsett om de är förverkligade eller inte. Det gemensamma för Vara-I-Sig och Vara-För-Sig är således undersökningsobjektets (art)väsen. vilket enligt Hegel utgörs av objektets väsentliga möjligheter. Man skulle alltså kunna säga att Vara-I-Sig och Vara-För-Sig sammanfattas i Väsendet (undersökningsobjektets artväsen). Det (väsendet, författarens anm.) är Vara-I-och-För-Sig: - absolut Vara-I-Sig, i det att det är likgiltigt gentemot alla konkreta former av Varat... Det är emellertid inte bara detta Vara-I-Sig; som blott Vara-I-Sig skulle det vara en abstraktion av det rena väsendet; utan det är väsentligen även Vara-För-Sig... (Logik del II s. 4). Vad Hegel menar är att väsendet kan framträda både i Vara-I-Sig och i Vara-För-Sig. Eftersom de väsentliga möjligheterna finns hos objektet oavsett om de är förverkligade eller inte och oavsett i vilka former de förverkligas, d.v.s. eftersom de väsentliga möjligheterna är likgiltiga mot alla konkreta former av Varat, så kan väsendet i vissa fall vara Vara-I-Sig. Detta innebär att de väsentliga möjligheter som utgör väsendet är oförverkligade. Eftersom å andra sidan de väsentliga möjligheterna även kan vara förverkligade, så kan väsendet ibland finnas konkret hos undersökningsobjektets egenskaper som förverkligade väsentliga möjligheter. Härvid är det centrala inte den form de väsentliga möjligheterna råkat få utan att de överhuvudtaget är förverkligade. Att väsendet är Vara-För-Sig innebär alltså att de väsentliga möjligheter som utgör väsendet är förverkligade. Sammanfattningsvis kan följande sägas om Hegels dialektiska idealism: Enligt Hegel definieras ett undersökningsobjekts arttillhörighet alltid av vissa av objektets möjligheter. Dessa väsentliga möjligheter utgör undersökningsobjektets artväsen. De väsentliga möjligheterna är ett slags ideella egenskaper hos undersökningsobjektet. Dessa ideella egenskaper är verkligare än objektet självt såtillvida att först då de väsentliga möjligheterna är förverkligade så existerar objektet enligt sin art. varvid 18

19 formen för detta förverkligande är oviktigt, d.v.s. den väsentliga möjligheten är viktigare för arten än den givna egenskap som den väsentliga möjligheten tillfälligt tagit form i. Innan detta förverkligande skett är å andra sidan de väsentliga möjligheterna det enda verkliga (med avseende på arttillhörigheten) hos objektet. Hur man än ser på det är således de ideella egenskaper som är väsentliga möjligheter sannare än objektet självt, enligt Hegels dialektiska idealism. Ett viktigt problem för Hegel (liksom för Marx) blir nu att hos det konkreta undersökningsobjektet fastställa om dess väsentliga möjligheter är förverkligade eller om de är oförverkligade, d.v.s. negerade av någon egenskap hos objektet. I det sistnämnda fallet råder det en dialektisk motsägelse mellan den väsentliga möjligheten och den egenskap (negation) som innebär att den väsentliga möjligheten är oförverkligad (negerad). 19

20 3. Marx dialektiska materialism Om vi nu jämför den dialektiskt idealistiska uppfattning om undersökningsobjekts artväsen, som Hegel företräder, med Marx dialektiska materialism, så kommer vi att inse att det är i deras skiljaktiga uppfattning om vad som ingår och utgör undersökningsobjektets artväsen, som den huvudsakliga och djupaste skillnaden mellan den hegelska och den marxistiska dialektiken föreligger. Jag tror att man kan visa att samtliga andra skillnader mellan dessa två vetenskapsfilosofier har denna skillnad som nödvändig förutsättning. Båda dessa skolor anser att de kännetecken som definierar ett undersökningsobjekts arttillhörighet utgörs av vissa av objektets möjligheter, de s.k. väsentliga möjligheterna. Båda anser således att ett undersökningsobjekts artväsen alltid innefattar dess väsentliga möjligheter. Den dialektiska idealismen menar emellertid att dessa möjligheter existerar självständigt i förhållande till undersökningsobjektets givna materiella egenskaper, varför artväsendet endast innefattar de väsentliga möjligheterna. Den viktigaste beståndsdelen i den marxistiska materialismen (och materialismen överhuvudtaget) är emellertid antagandet att ett undersökningsobjekt inte kan ha självständiga ideella egenskaper. Man menar istället att varje ideell egenskap (inklusive den speciella typ av ideella egenskaper som objektets möjligheter utgör) hos ett undersökningsobjekt alltid har en nödvändig materiell förutsättning hos undersökningsobjektet självt. Den dialektiska materialismen menar alltså att för varje undersökningsobjekt gäller att det bland varje ideell egenskaps nödvändiga förutsättningar finns någon given materiell egenskap 20

21 hos undersökningsobjektet självt. Eftersom nu en möjlighet och således även en väsentlig möjlighet är en ideell egenskap så menar den dialektiska materialismen följande: För varje undersökningsobjekt gäller att det bland varje väsentlig möjlighets nödvändiga förutsättningar finns någon given (samtidig) materiell egenskap hos undersökningsobjektet självt. Denna speciella för arttillhörigheten väsentliga egenskap kan lämpligen kallas en väsentlig materiell egenskap hos undersökningsobjektet. Detta innebär att om vi finner att ett undersökningsobjekts arttillhörighet definieras av vissa av objektets möjligheter (de väsentliga möjligheterna), så måste enligt en dialektisk materialist det även finnas vissa materiella egenskaper hos objektet, vilka utgör en nödvändig förutsättning för dessa väsentliga möjligheter. Dessa väsentliga materiella egenskaper utgör inte bara en nödvändig förutsättning för att de väsentliga möjligheterna skall vara förverkligade utan framförallt en nödvändig förutsättning för att de skall vara möjligheter, oavsett om de är förverkligade eller inte. Skulle det nu vid en konkret undersökning visa sig att forskaren inte kan finna någon nödvändig materiell förutsättning hos objektet för dess väsentliga möjligheter, beror detta på att forskaren gjort en för snäv (och således felaktig) avgränsning av undersökningsobjektet. Vad han då får göra är att söka ett mer omfattande objekt vilket har det första objektet som del och för vilket det materialistiska antagandet gäller. Därefter kommer detta utvidgade objekt att vara det egentliga undersökningsobjektet. Marx menar alltså att ett undersökningsobjekts arttillhörighet definieras av vissa av dess möjligheter, de väsentliga möjligheterna. I undersökningsobjektets artväsen ingår följaktligen dessa väsentliga möjligheter. I sin analys av proletariatet som klass söker således Marx vissa möjligheter vilka definierar arten proletära klasser. En av de för proletariatet väsentliga möjligheterna är möjligheten att vara medveten om sin klass möjligheter. I det kapitalistiska samhällets begynnelse är proletariatet ännu inte medvetet om sig självt som klass, d.v.s. om sin klass möjligheter. Den för proletariatet väsentliga möjligheten är helt oförverkligad, varför proletariatet endast är en Klass-I-Sig. Då kapitalismen alltmer utvecklas så kommer emellertid vissa av de väsentliga möjligheter som definierar en klass som proletariat att förverkligas bl.a. möjligheten att vara medveten om sin klass möjligheter. I och med att de för proletariatet väsentliga möjligheterna förverkligas kommer det att övergå från att vara en Klass-I-Sig till att vara en Klass-För-Sig. Marx skriver angående detta: De ekonomiska 21

22 förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare. Kapitalets välde har för denna massa skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru inte en klass för sig. I kampen... samlas denna massa, konstituerar sig som klass för sig. De intressen de försvarar blir klassintressen. (Filosofins elände s. 186). Men även om proletariatets arttillhörighet definieras av dess väsentliga möjligheter, så gäller att dessa väsentliga möjligheter har vissa materiella egenskaper hos klassen som nödvändig förutsättning. De möjligheter som definierar en klass som proletariat och som förverkligas i och med att detta blir en klass för sig, är alltså inte självständigt existerande möjligheter, utan har en nödvändig materiell förutsättning hos objektet (proletariatet) självt. Dessa väsentliga möjligheter har som nödvändig materiell förutsättning den position i den kapitalistiska arbetsprocessen som proletariatet innehar. Proletariatets position eller ställning i den kapitalistiska arbetsprocessen är således den väsentliga materiella egenskapen hos proletariatet, vilken utgör en nödvändig förutsättning för de möjligheter som definierar proletariatets arttillhörighet. Den dialektiska materialismen menar således att även om det är så att ett undersökningsobjekts arttillhörighet definieras av vissa av dessa möjligheter, så har dessa väsentliga möjligheter alltid en nödvändig materiell förutsättning (eller grund hos objektet självt). Denna materiella grund utgörs av vissa av objektets givna materiella egenskaper. Till skillnad från den icke-dialektiska materialismen menar emellertid den dialektiska materialismen att man aldrig kan finna en definition av objektets arttillhörighet bland objektets givna materiella egenskaper. En sådan definition måste alltid sökas bland objektets möjligheter. I likhet med den icke-dialektiska materialismen menar man emellertid att dessa möjligheter (såsom ideella egenskaper) har en nödvändig materiell grund hos objektet självt. Ett undersökningsobjekts artväsen utgörs därför dels av dess väsentliga möjligheter dels dess väsentliga materiella egenskaper. Eftersom det är de väsentliga möjligheterna som definierar ett undersökningsobjekts arttillhörighet blir även hos Marx den dialektiska motsägelsen en central företeelse. En dialektisk motsägelse råder alltså mellan en väsentlig möjlighet och en given egenskap om den givna egenskapen innebär att den väsentliga möjligheten är oförverkligad. Det som kännetecknar en dialektisk motsägelse är att den råder mellan en väsentlig möjlighet och en egenskap hos 22

23 ett objekt. Motsägelse är den såtillvida att den väsentliga möjligheten inte kan vara förverkligad samtidigt som objektet har egenskapen ifråga. Det råder m.a.o. en logisk motsägelse mellan denna väsentliga möjlighet i förverkligad form och denna egenskap, d.v.s. de kan inte existera (vara givna) samtidigt. Dialektisk är motsägelsen såtillvida att även om den väsentliga möjligheten inte kan vara förverkligad samtidigt som egenskapen existerar, så är både den väsentliga möjligheten och egenskapen ifråga företeelser hos ett och samma objekt. Den väsentliga möjligheten och den egenskap som förnekar denna möjlighets förverkligande motsäger varandra men tillkommer ändå ett och samma objekt. Även om det inte är fråga om en logisk motsägelse, vilken alltid råder mellan två givna egenskaper, så är det fråga om ett slags motsägelse, nämligen mellan en möjlighet och en egenskap. Denna verkliga motsägelse hos ett och samma objekt mellan en väsentlig möjlighet och en given egenskap är alltså inte logisk utan dialektisk. Detta innebär att det är en motsägelse som inte bara är tänkt, utan en motsägelse som tillkommer ett objekt i verkligheten. Ett exempel på hur Marx använder motsägelsebegreppet i sina analyser är följande citat: orsakerna till de motsägelser, som är oskiljaktiga från maskineriets kapitalistiska användning, ligger inte i själva maskineriet utan i dess kapitalistiska användning. Då maskineriet i och för sig förkortar arbetstiden, men det i sin kapitalistiska användning förlänger arbetsdagen, i och för sig underlättar arbetet men kapitalistiskt använt stegrar dess intensitet, i och för sig är en människans seger över naturkrafterna men kapitalistiskt använt tvingar in människorna under naturkrafternas ok, i och för sig ökar producentens rikedom men kapitalistiskt använt gör honom fattigare o.s.v. (Kapitalet del I s. 384 f). Marx företar här en analys av undersökningsobjektet maskineriet. Han finner härvid att maskineriets arttillhörighet definieras av vissa möjligheter, d.v.s. att vissa möjligheter måste tillkomma ett objekt för att det skall tillhöra arten maskineri. Några av dessa väsentliga möjligheter är att förkorta arbetstid, att underlätta arbete, att utnyttja naturlagarna till producentens fördel och att öka producentens rikedom. Om nu en maskin användes i en kapitalistisk arbetsprocess så kommer emellertid maskineriet att få vissa egenskaper som motsäger dess väsentliga möjligheter, nämligen egenskaperna att förlänga arbetstid (som med nödvändighet innebär att den väsentliga möjligheten att förkorta arbetstid inte är förverkligad), att stegra arbetsintensitet (som med nödvändighet innebär att den väsentliga möjligheten att underlätta arbete 23

24 inte är förverkligad), att tvinga producenten till underkastelse under naturlagarna (som med nödvändighet innebär att den väsentliga möjligheten att utnyttja naturlagarna till producentens fördel inte är förverkligad) och att öka producentens fattigdom (som med nödvändighet innebär att den väsentliga möjligheten att öka producentens rikedom inte är förverkligad). I sin analys av maskineriet finner alltså Marx att om en maskin användes i en kapitalistisk arbetsprocess så kommer åtminstone dessa fyra väsentliga möjligheter att förnekas eller motsägas av maskinens egenskaper (d.v.s. de egenskaper som tillkommer maskinen i den kapitalistiska arbetsprocessen). Det råder således åtminstone fyra dialektiska motsägelser hos maskineriet i dess kapitalistiska användning. Resten av denna bok avser att diskutera Marx tillämpning av den dialektiska materialismen. Härvid kommer jag att försöka påvisa hur den dialektiska materialismen framträder i Marx konkreta analyser, d.v.s. hur Marx försöker finna definitionen av ett objekts arttillhörighet bland dess möjligheter och hur han dessutom försöker fastställa dessa väsentliga möjligheters nödvändiga materiella förutsättning hos objektet självt. Jag tror härvid att Marx blir dialektisk materialist mycket tidigt. Redan i artikeln Om judefrågan har Marx ett dialektiskt materialistiskt betraktelsesätt på sitt undersökningsobjekt. Denna artikel är dessutom en medveten brytning med unghegelianismen, vilken visserligen hade bevarat Hegels dialektik men även hans idealism. Jag vill alltså hävda att åtminstone i och med artikeln Om judefrågan framträder Marx som dialektisk materialist. Det förefaller för övrigt ur flera synpunkter orimligt att skilja mellan den unge och den gamle Marx på den grunden att den unge Marx inte skulle ha varit dialektisk materialist. Vad jag i fortsättningen bl. a. avser att visa är att både den unge och den gamle Marx var dialektiska materialister, d.v.s. att båda menar att ett undersökningsobjekts arttillhörighet definieras av objektets väsentliga möjligheter, och att dessa väsentliga möjligheter har en nödvändig materiell grund hos objektet självt. Vad som istället skiljer den unge och den gamle Marx åt är undersökningsobjekten. Det sker m.a.o. en förskjutning mellan tre undersökningsobjekt, där alla tre i och för sig finns som objekt hos den gamle Marx, och där alla tre åtminstone antyds hos den unge Marx. Dessa tre undersökningsobjekt är människan, den kapitalistiska arbetsprocessen och förhållandet produktivkrafter - produktionsförhållanden. Medan den unge 24

25 Marx framförallt tar människan till undersökningsobjekt och endast antyder de två övriga undersökningsobjekten, så sker det en förskjutning till de två andra undersökningsobjekten hos den gamle Marx, även om han också snuddar vid människan. Vad beträffar undersökningsobjektet produktivkrafter - produktionsförhållanden hinner Marx aldrig fullbordad en analys, utan diskussionen av detta objekt sker endast summariskt på olika ställen i hans texter. Det är emellertid detta sista undersökningsobjekt som utgör kärnan i marxismens samhällsteori, den s.k. historiska materialismen. Sammanfattningsvis gäller alltså att Marx är dialektisk materialist både som ung och som gammal. Det som skiljer dem åt är istället det undersökningsobjekt som utväljes för analys. Den unge Marx koncentrerar sig på människan, medan den gamle Marx betonar den kapitalistiska arbetsprocessen. Det undersökningsobjekt som utgör den historiska materialismens kärna blir emellertid aldrig uttömmande analyserat hos Marx. Däremot skisserar han grunden för en sådan analys. 25

26 4. Undersökningsobjektet människan Den unge Marx bryter således med den dialektiska idealism som Hegel och unghegelianismen företräder. Istället antar han en dialektiskt materialistisk syn på det han undersöker. Detta behöver emellertid inte innebära att han helt bryter med unghegelianismen. Det som han kvarhåller trots det vetenskapsfilosofiska brottet är det undersökningsobjekt som var centralt för unghegelianerna, nämligen människan själv. Han kvarhåller m.a.o. undersökningsobjektet människan och försöker fastställa de kännetecken som definierar hennes arttillhörighet. Hans vetenskapsfilosofiska brott medför dock att han anlägger en annan, helt ny syn på arten människa. Han genomför en dialektisk materialistisk analys av vad som definierar en människas arttillhörighet. Härigenom tvingas han bryta med två samtida människosyner, vilka han dessutom kritiserar, nämligen dels den dialektiskt idealistiska människosyn som unghegelianerna företräder, en syn som senare fortsätter sin tillvaro i humanismen, dels Feuerbachs icke-dialektiskt materialistiska människosyn. Marx riktar för det första sin kritik mot unghegelianerna. Unghegelianerna menar att varje undersökningsobjekt (inklusive människan) definieras av vissa möjligheter vad beträffar dess arttillhörighet. Dessa väsentliga möjligheter har emellertid inte någon nödvändig materiell grund hos objektet självt utan existerar självständigt i förhållande till objektets materiella egenskaper. Undersökningsobjektets väsentliga möjligheter, dess artväsen, är således helt frikopplat från objektets materiella egenskaper. Vad människan beträffar leder denna syn 26

27 till tanken att den väsentliga möjlighet som definierar människan är möjligheten att kunna ha ett medvetet förhållande till sig själv och sin omgivning. Man inser naturligtvis att möjligheten till medvetande förutsätter den materiella mänskliga hjärnan men eftersom denna betraktas endast som en form för naturens möjliga förmåga till självreflektion, vore det felaktigt att hävda att den utgör den materiella grunden för människans möjliga medvetande. Då kunde man ju lika gärna gå vidare och hävda att naturens möjlighet till självreflektion är den ideella förutsättningen för människans förmåga till att kunna vara medveten. Människan definieras alltså som art av den väsentliga möjligheten att kunna förhålla sig medveten. Denna väsentliga möjlighet har ingen nödvändig förutsättning hos människan själv. Hjärnan är nämligen endast en form för en av naturens väsentliga möjligheter: möjligheten att kunna reflektera över sig själv, varvid denna möjlighet är primär i förhållande till den konkreta materiella form som hjärnan utgör. Om nu människans väsentliga möjlighet till medvetenhet är oförverkligad i ett visst samhälle, d.v.s. motsäges av detta samhälles inflytande på människan, så är det rimligt att utgå ifrån att detta måste bero på att de tankar som dominerar samhället är ett hinder för människans medvetenhet. Man skulle kunna säga att de möjligheter som definierar den borgerliga moralen motsäger människans möjlighet till medvetenhet, d.v.s. då den borgerliga moralens väsentliga möjligheter förverkligas leder detta till en sådan moral att människans möjlighet till medvetenhet måste förbli oförverkligad. På samma sätt kan man hävda att då religionens, rättens och filosofins möjligheter förverkligas i ett borgerligt samhälle så kommer människans möjlighet till medvetenhet att förbli oförverkligad. Om nu en unghegelian gör en analys av den borgerliga moralen, rätten, religionen och filosofin, d.v.s. om han företar en analys av de möjliga ideologier som kan ta olika form i det borgerliga samhället, så kommer han att förneka att dessa möjliga ideologier har en nödvändig materiell förutsättning hos samhället självt. Detta är ju en följd av att den dialektiska idealismen antar att ett objekts väsentliga möjligheter är helt självständiga i förhållande till objektets materiella egenskaper. Detta har som konsekvens att om två undersökningsobjekt motsäger varandra såtillvida att det ena objektets väsentliga möjligheter måste förbli oförverkligade så länge som det andra objektets väsentliga möjligheter är förverkligade, så har detta förhållande inte som nödvändig 27