Utrikesdepartementet. Mänskliga rättigheter i Senegal 2005

Transkript

1 Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Senegal Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Senegal uppvisar en relativt positiv bild gällande mänskliga rättigheter (MR). Problem finns med långa väntetider i häkten, barnarbete samt diskriminering och våld mot kvinnor. De demokratiska institutionerna är relativt välutvecklade även om brister fortfarande finns. Korruptionen är omfattande och straffrihet ofta förekommande bland statsanställda. Dödstraffet avskaffades formellt i december Den utbredda fattigdomen utgör ett hinder för utveckling. Senegal präglas av stora klyftor mellan en liten välsituerad elit och det stora flertalet som har dålig tillgång till hälsovård och utbildning. En tredjedel av befolkningen lever i fattigdom och sett ur ett tioårsperspektiv går utvecklingen mot ett jämlikare samhälle mycket långsamt. Ett fredsavtal undertecknades i december 2004 för Casamance-regionen i södra Senegal, mellan Senegals regering och Mouvement des Forces Démocratiques de la Casamance, MFDC. MFDC-rebellerna har eftersträvat självständighet sedan Fredsprocessen är dock långt ifrån avslutad och avtalet omfattade inte alla stridande parter. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna för mänskliga rättigheter Senegal har ratificerat de centrala konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Rapporteringen till respektive konventionskommitté görs med kraftig eftersläpning. Senegal har tillträtt flyktingkonventionen samt ratificerat den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter. 3. Respekten för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Respekt för liv och kroppslig integritet är garanterad i konstitutionen. Det finns en politisk vilja att bekämpa övergrepp som tortyr och bristande respekt för kroppslig integritet med upplysning, utbildning och repressiva åtgärder. Förbättringarna går dock långsamt.

2 2 De överfyllda fängelserna karaktäriseras av dåliga hygienförhållanden och brist på mat. Intagna separeras dock normalt efter kön, ålder och brottets art. Nationella och internationella MR-organisationer bedriver verksamhet för att förbättra situationen i fängelserna. I Casamance fortsatte MFDC-rebeller att utsätta kvinnor för sexuella övergrepp. Amnesty International kritiserar regeringen för att inte ta sitt ansvar för att utreda sexuella övergrepp som begåtts av såväl rebellstyrkor som nationella säkerhetsstyrkor under tidigare år samt de fall av försvunna män som drabbat männens familjer hårt. Vid slutet av 2004 öppnades ett kontor i regionen för att kunna ta emot anmälningar om sexuellt våld mot kvinnor. 4. Dödsstraff Som tionde stat i Afrika (fjärde i Västafrika) avskaffade Senegal dödstraffet i december Inget dödsstraff har verkställts sedan Rättssäkerhet Kvinnors och barns rättssäkerhet är generellt sett sämre än männens, i synnerhet på landsbygden. Traditioner och sedvänjor, dålig utbildning och fattigdom utgör de viktigaste orsakerna och det är svårt att peka på några tydliga framsteg, trots att myndigheterna utlovar förbättringar. Senegal gör anspråk på att vara en rättsstat alltsedan självständigheten 1960 och rättssystemet vilar på franska grundvalar. I enlighet med konstitutionen är domstolsväsendet fristående från den exekutiva makten. Rättsväsendet präglas emellertid av bristande resurser och låga löner varför domstolarna förblir sårbara för påverkan från närstående och av politiska överväganden. Under året har domare förflyttats vilket tros ha varit politiskt motiverat. Politiska ambitioner finns att successivt komma till rätta med ofullkomligheter i lagstiftningen och svagheter i rättssystemet. Rättssäkerhetsfrågor är föremål för debatt i såväl politiska fora som media. Media har lyft fram de alltför långa häktningstiderna, lång väntan på domstolsbehandling eller att en anklagad nekats offentlig försvarsadvokat i avsaknad av egna medel. Genomsnittstiden från åtal till rättegång är två år. Förre premiärministern Idrissa Seck ( ) åtalades i juli för hot mot rikets säkerhet (endangering national security) och sitter sedan dess häktad med stränga begränsningar i rörlighet och möjligheter till besök. Seck är partikollega till sittande president Wade och anses vara dennes huvudrival inför presidentvalen 2007.

3 3 Rättssäkerheten är fortsatt utsatt för påfrestningar i Casamance. Ett antal personer sitter fängslade utan rättegångsförfarande. Inga Casamancebor har fängslats för misstänkt inblandning i MFDC. 6. Personlig frihet Olaga eller godtyckliga frihetsberövanden har tidigare förekommit i Casamance men har på senare tid minskat betydligt. Olaga husrannsakningar, som tidigare gjordes i Casamance, förekommer inte längre. Reserestriktioner förekommer normalt inte. Vid arméns kampanjer mot MFDC-rebellerna, senast i juni 2004, har hela eller delar av Casamance isolerats från resten av Senegal. 7. Straffrihet Regeringen säger sig bekämpa straffrihet och en del utredningar om brott mot mänskliga rättigheter har lett till fällande dom. Straffrihet förekommer ofta inom polis och gendarmeri. Ingen av de personer ur säkerhetsstyrkorna som begått brott mot de mänskliga rättigheterna har åtalats. Fristående utredningar om anmälda övergrepp eller korruption kommer sällan till stånd. Internutredningar fullföljs ofta inte. Detta har även gällt händelser som varit uppmärksammade i media och av internationella enskilda organisationer. Senegal har ratificerat Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, men trots detta, ingått ett avtal om immunitet för amerikanska medborgare i juli Yttrande- och mediafrihet Senegal kännetecknas av en mogen och väl förankrad yttrande- och mediafrihet. Tidnings- och radiostationsfloran är rik. TV:n är statsägd och privatiseringsplanerna verkar ha stannat av. I all media utom i TV är det möjligt att kritisera regeringen. Dock kännetecknades 2003 av ovanligt stora spänningar. En fransk journalist utvisades och fem andra blev attackerade fysiskt. Under 2004 förekom inga rapporter om våld men chefredaktören för en av landets största tidningar satt fängslad under två veckor anklagad för att ha hotat den allmänna säkerheten. En privat radiokanal stängdes under ett dygn och hela redaktionen greps av polis efter att ha sänt en intervju med en ledare för MDFC-gerillan. Anklagelserna gällde att den nationella säkerheten riskerades. Händelsen debatterades kraftfullt i medierna. Respekten för församlingsfriheten har under senare år avsevärt förbättrats och likaså rätten till demonstrationer. Trots detta sköts en demonstrant ihjäl under 2004 och fallet är under utredning.

4 9. De politiska institutionerna Senegal har alltsedan självständigheten 1960 varit en republik med stark presidentmakt. Det råder politisk pluralism med flerpartisystem och idag finns 89 registrerade partier. Oppositionen spelar en aktiv roll i samhällsdebatten och är representerade i parlamentet. Kvinnor utnämns allt oftare till höga positioner inom politiken och i regeringen är sex av 36 ministrar kvinnor och i parlamentet är 19 procent av ledamöterna kvinnor. De senaste årens utveckling visar på relativt hög mognadsgrad i demokratiskt hänseende och på att politiska och administrativa strukturer konsoliderats. Ett demokratiskt bakslag noteras genom president Wades förslag om att skjuta fram parlamentsvalen 2006 till samma tidpunkt som presidentvalet 2007, utan beslut i parlamentet. Förslaget har väckt stor debatt i medierna och kritiserats av medborgarrättsorganisationer. Det tidigare valövervakningsorganet som sorterade under inrikesministeriet och som endast sammankallades inför ett val, har ersatts av en permanent institution, den Nationella och autonoma valkommissionen, CENA. Nationalförsamlingen har beslutat om en fullständig uppdatering av landets vallängder. Samtidigt införs nationella id-kort som enda giltig form av registrering till valen Ett mobiliseringsarbete genomförs av myndigheterna i samarbete med MR-organisationer för att öka allmänhetens kunskap om det nya systemet. 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Lagen reglerar maximal arbetstid, åtminstone för arbete inom den formella sektorn och stadfäster en minimilön per månad. Minimilönen är dock för lågt satt för att räcka till försörjningen av en familj. Lönen för arbete inom hushållssektorn ligger långt under minimilön. Senegal har ratificerat alla åtta centrala ILO-konventioner om mänskliga rättigheter. Miljöförordningar finns för arbetsplatser men inte tillräckligt lagligt skydd för den enskilde arbetstagaren. Arbetslagstiftningen når enbart den formella sektorn vilken omfattar mindre än hälften av den arbetsföra befolkningen. Arbetslösheten är hög, särskilt bland ungdomar. Det råder full frihet att bli medlem i fackföreningar. Vissa fackföreningar har starka förhandlingspositioner och lagstiftningen mot diskriminering av arbetstagare är kraftfull. 11. Rätten till bästa uppnåelig hälsa Hälso- och sjukvård håller fortsättningsvis en låg standard. Ur 2004 års statsbudget avsattes 4 procent till hälsovård vilket understiger den av WHO rekommenderade nivån på 9 procent. Ansträngningar på det preventiva 4

5 området börjar dock ge positiva resultat. Senegal har lyckats hejda spridningen av hiv/aids med verkningsfull information och åtgärder i mödra- och barnavården. På grund av det starka tabut gentemot homosexuella kan dock Senegals totala antal insjuknade antas vara större. Vaccinationskampanjer förändrar successivt mönstret på folksjukdomarna men under senare år har vaccinationsskyddet för barn försämrats. En intensiv kampanj för malariabekämpning och mot polio har givit resultat. Landet drabbades av en koleraepidemi i december 2004 som förstärktes av extrema regn i Dakar under hösten Rätten till utbildning Huvudstaden Dakar erbjuder högre utbildning av mycket god kvalitet vilket har en stor dragningskraft på kontinentens studenter. Dakar är också ett afrikanskt centrum för forskning inom bland annat medicin och samhällsvetenskap. Klyftan mellan högre utbildning och grundutbildning är djup och enbart 47 procent av männen respektive 28 procent av kvinnorna kan läsa. Antalet barn som skrivits in i skolan har ökat till 82,5 procent ( ,9 procent). Avhoppen är tyvärr stora och 2003 gick 51 procent av pojkarna i skolan respektive 44 procent av flickorna. Bara 15 procent av flickorna går på gymnasiet. Ur statsbudgeten 2004 avsattes 19 procent till utbildning. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Senegal ligger på 157:e plats i UNDP:s Human Development Index. Levnadsstandarden är låg och ojämnt fördelad mellan städer och landsbygd, mellan regioner i landet och mellan män och kvinnor. Fattigdomen är i växande och omfattar en tredjedel av befolkningen. Den dominerande delen av de fattiga är kvinnor på landsbygden. OLIKA GRUPPERS SITUATIONER 14. Kvinnans ställning Kvinnan är utsatt för diskriminering inom i princip alla sektorer av det senegalesiska samhället. Vissa inbrytningar görs i den moderna sektorn vilket uppmuntras av statsmakterna, men bara 20 procent har ett lönat arbete. Eftersom mannen ses som familjförsörjaren utsätts kvinnor för hårdare beskattning än män. Traditionella värderingar och sedvänjor förhindrar verklig utveckling av kvinnors rättigheter. Kvinnor har inte samma rätt till arv och ägande som män och nära hälften av alla kvinnor lever i polygama förhållanden. Polygami är vanligt förekommande på landsbygden men även i utbildade hem i städerna. Sedvänjan innebär ett svårt förtryck av kvinnor och 5

6 6 ger ofta upphov till våldsamheter på grund av stora spänningar mellan familjemedlemmarna. Könsstympning är förbjudet och förekommer inte inom den största etniska gruppen i Senegal. Trots förbudet utsätts runt 20 procent av landets flickor för könsstympning. Myndigheterna bekämpar könsstympning bl.a. genom utbildningssatsningar och under året har föräldrar till 11 flickor dömts för könsstympning. Företeelsen är på kraftig tillbakagång i takt med generationsskiften. Våld mot kvinnor är förbjudet men vanligt förekommande och prioriteras inte av polisen. Våldtäkt är förbjudet men inte om övergreppet begås inom äktenskapet. Situationen kompliceras ytterligare av det faktum att våld mot kvinnor sällan anmäls eftersom det anses påverka familjens anseende negativt. Kvinnorättsorganisationer har riktat kritik mot den höga bevisbördan som krävs av kvinnor som utsatts för våld i hemmet eller för sexuella trakasserier, eftersom det leder till ett färre antal domar. Kvinnorättsorganisationers och andra MR-gruppers envisa arbete för att försvara kvinnors rättigheter har resulterat i att våld mot kvinnor står på den politiska agendan och att upplysningskampanjer liksom repressiva åtgärder och sanktioner har fått större plats i media. Människohandel är ett problem då Senegal såväl fungerar som källa för, transitplats samt mottagarland för handel med kvinnor och barn för sexuellt utnyttjande. Dessutom saknas lagrum som förbjuder sådan handel. Abort är förbjudet och mödradödligheten är 690 per Barnets rättigheter I ett land där kvinnor utgör 70 procent av de fattiga drabbas barnen hårt och i Senegal består nära halva befolkningen av barn. Eftersom månggifte är vanligt, såväl i städerna som på landsbygden, delar många barn på en pappa och dennes möjlighet till försörjning. En tredjedel av barnen under 14 år arbetar för att bidra till ekonomin, ofta under svåra förhållanden och med mycket dålig lön, även om man inom den formella sektorn respekterar ILO:s bestämmelser. Utebliven skolgång, uträttande av småtjänster och tiggeri är verklighet för många barn, såväl i städer som på landsbygden. Fattiga föräldrar på landsbygden skickar sina barn till koranskolor i städerna där de, som en del i utbildningen, förs in i ofrivilligt tiggande och riskerar att utsättas för såväl polisvåld som andra övergrepp. Vart annat barn som föds på landsbygden registreras inte och arrangerade giftermål för barn är fortfarande mycket vanligt. Barnaga förekommer och ett

7 stort antal flickor utsätts för könsstympning. Många byar har under de senaste åren valt att överge denna sedvänja. Medvetenheten om barnets rättigheter är liten men ökar sakta vilket bl.a. avspeglar sig i en ökad exponering i medierna. Även myndigheterna har satt barns rättigheter på agendan och samarbetar med MR-organisationer inom flertalet områden. Utvecklingen av skolväsendet går långsamt framåt och antalet inskrivna skolbarn ökar, i synnerhet försöker man få flickor att börja och att stanna kvar i skolan. Men livsmedelsförsörjningen till barn har försämrats och likaså vaccinationsskyddet. Människohandel med såväl flickor som pojkar förekommer och är ett växande problem som myndigheterna har svårt att hantera, men ett statligt finansierat center för barn som utsatts för människohandel har öppnats. En bilateral överenskommelse med Mali om samarbete mot handel med barn ingicks Det finns sedan i maj ett lagförslag i parlamentet mot all form av människohandel som ännu inte trätt i kraft. En förbättring inom det juridiska området har varit att införa offrets ålder som en försvårande faktor vilket ger ett ökat skydd för barn t.ex. i fall av sexuella övergrepp. Många barn har drabbats hårt av konflikten i Casamance och hundratals barn har fallit offer för landminor. Myndigheterna saknar tillräckliga resurser för att ge dem tillräckligt stöd. 16. Olika befolkningsgruppers situation De många olika etniska grupperna har med tiden blandats upp alltmer och de etniska motsättningar som tidigare präglat Casamance-regionen har klingat av och få stridigheter har rapporterats. Religionsfrihet råder. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning Homosexualitet är förbjudet enligt lag och är starkt tabubelagt. Misshandel och trakasserier av homosexuella förekommer men anmäls inte. Med anledning av det sociala trycket lever homosexuella i heterosexuella förhållanden vilket ökar risken för smittspridning av hiv. Homosexuella och transsexuella har börjat organisera sig och under våren 2005 har en studie under Ministeriet för hälsa inletts där nära 500 homosexuella män ingår. Homosexuella män har därmed utpekats som riskgrupp i likhet med andra sårbara grupper med rätt till stöd och sjukvård. Andelen hiv-smittade i gruppen beräknas uppgå till 21,5 procent. I befolkningen som helhet är prevalensen lägre än en procent. 7

8 8 18. Flyktingars rättigheter Senegal har sedan 1968 en heltäckande flykting- och migrationspolitik, som bygger på internationella konventioner och andra överenskommelser samt lagstiftning och rättstillämpning i samklang med det internationella samfundets förespråkade normer. Senegal har en struktur för den juridiska prövningen samt mottagningen av flyktingar och immigranter. Strukturen byggdes upp under 60- och 70-talen, då Senegal tog emot ett stort antal flyktingar från bland annat de dåvarande portugisiska kolonierna och Guinea, Mauretanien med flera. Strukturen är uppbyggd kring en Commission Nationale de l éligibilité. Ordföranden i kommissionen är Riksåklagaren, ledamöter kommer från justitie-, inrikes- och utrikesministerierna. UNHCR är observatör med yttranderätt och har en informerande och rådgivande roll. Senegals flyktingmottagande roll har på sistone minskat till följd av utvecklingen i regionen. MR-organisationer har kritiserat myndigheternas saktfärdiga hantering av identifikationshandlingar till flyktingar som kan dröja upp till två år. Uppskattningsvis finns mauretanska flyktingar i landet. Den 22 år gamla konflikten i Casamance har drivit tiotusentals människor på flykt inom landet och till grannländerna. Tack vare fredsavtal och säkrare levnadsförhållanden har flyktingar börjat återvända och staten stödjer återuppbyggnaden av deras hem. 19. Funktionshindrades situation Människor med funktionshinder är en svårt utsatt grupp som i princip saknar socialt skyddsnät. De är utestängda från de flesta yrken på grund av fysiska hinder, brist på utrustning och utbildningsmöjligheter och hänvisas till familjens förmåga och insatser av enskilda organisationer. Statsmakternas ansvar finns reglerat; bland annat är mandatet väl definierat för ministern för social utveckling och nationell solidaritet. Myndigheterna har öppnat skolor för barn med funktionshinder och erbjuder även stipendier för yrkesstudier men området är lågt prioriterat och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har rekommenderat Senegal att genom lagstiftning och konkreta åtgärder ge funktionshindrade bättre levnadsvillkor. Polis har tvångsförflyttat tiggare med funktionshinder i enlighet med lagen om förbud av tiggeri medan andra tiggargrupper inte drabbades.

9 9 ÖVRIGT 20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter Oberoende MR-organisationer tillåts och uppmuntras att verka i landet. Dialogen med regeringen underlättas av att många senegaleser är engagerade i internationella MR-organ. I den nationella kommittén för mänskliga rättigheter ingår såväl statstjänstemän, medborgarrättsorganisationer och oberoende MRorganisationer. Kommittén kan ta självständiga initiativ till utredning av missförhållanden. MR-organisationerna spelar fortsatt en mycket viktig roll i Casamance, även efter fredsavtalet, för att försvara medborgarnas rättigheter och vara delaktiga i den fortsatta fredsprocessen. Samarbetet mellan inhemska och internationella MR-organisationer och senegalesiska myndigheter fungerar ganska väl. Dialogen med senegalesiska myndigheter upprätthålls inte minst med hjälp av den beredvillighet som finns bland enskilda organisationer att medverka vid finansiering av åtgärder som innebär förbättringar på MR-området. 21. Fältverksamhet eller rådgivning på området mänskliga rättigheter Flera FN-organ bedriver verksamhet i landet. ILO är verksamma för att skydda barnets rättigheter på arbetsplatser. ONDH är ett väl etablerat nationellt organ samt RADDHO, en internationell MR-organisation med fokus på Senegal och Västafrika. Sverige stödjer den senare som arbetar mycket pro-aktivt med svåra och politiskt känsliga frågor. Tostan, som också erhåller svenskt stöd, är en enskild organisation som genom utbildning och upplysningsverksamhet fått stora delar av landet att upphöra med kvinnlig könsstympning, och tvångsäktenskap samt ändra attityder mot våld mot kvinnor.