Kollektvädjan för vårt vänstift Lui i Sydsudan.

Transkript

1 rapport från sudanarbetet Kollektvädjan för vårt vänstift Lui i Sydsudan. Ny biskop har installerats i Lunds vänstift Lui i Sydsudan. Prosten John Liljeblad och jag hade nöjet att få närvara vid denna högtid. Upplevelsen var på många olika sätt omtumlande. Det mest framträdande är de helt olika villkor vår kyrka arbetar under och den situation våra vänner i Sydsudan arbetar under. Efter 25 års inbördeskrig har äntligen Sydsudan blivit ett eget land, världens nyaste stat. I vårt vänstift finns 60 präster. Ingen av dem är anställd, alla är frivilliga och de uppbär ingen lön. Man bygger på fritid upp nya kyrkor och skapar nya församlingar. Kraften är stor, som i allt växande. Men man saknar på alla håll ekonomiska medel för att hålla hjulen rullande. Vid sidan om den rent kyrkliga verksamheten driver stiftet ett sjukhus med 180 sängplatser. Detta lyckas man hålla igång med hjälp av en italiensk organisation, Doctors for Africa. Stiftet ansvarar också för en skola med 8 klasser och cirka 600 elever. Tack vare kollektmedel från Lunds stift har nu sex klasser egna klassrum. Färdigt blev två klassrum, som vi har byggt med kollektmedel, men fortfarande saknar två årskurser egna klassrum och får sitta utomhus i trädens skugga. Kommunikationer saknas till stor del.. 20 präster har blivit försedda med varsin cykel, främst de 13 kontraktsprostarna. Glädjen i Kristus är stor, men på varje område man rör vid så saknas ekonomiska resurser. Vi kan på olika sätt denna söndag visa vår solidaritet med våra vänner i Sydsudan genom att ge en riklig kollekt. Inte bara för deras skull utan också för vår egen skull. Hur skall orättvisan i världen kunna brytas om vi bara passivt tittar på? Göran Rosman

2 r n rå ra pp tf r o s na a ud et t be

3

4 rapport från sudanarbetet Vi byggde en bro från Lui till Kashumbiliro I Maj i år så prövade vi på något helt nytt i vårt Sudanarbete. Bakgrunden var att vi väldigt gärna ville stimulera till hjälp till självhjälp och att komma igång med utveckling i form av ekonomiska projekt i Lui. Detta var något som hade genomförts med gott resultat av ett antal församlingar och individer i stiftet som under ett antal år har stött pastoratet Kashumbiliro i Tanzania och därför växte idén fram att vi skulle anordna en studieresa för att låta våra vänner från Lui se och lära konkret utvecklingsarbete på plats. I Lui valde de ut fyra personer från ungdomsgruppen, två män och två kvinnor som tillsammans med sin reseledare, läraren och prästen Margret Obodayo, reste till Kampala i Uganda där vi möttes och sedan vidare till Tanzania. Härifrån Lunds stift åkte vi också fem personer, representanter för stift, Sudan-nätverket och Kashumbiliros vänförening. På väg ner genom Uganda besöktes Vi-skogens projekt för skogsplanering och jordbruksutveckling. För alla fyra i ungdomsteamet från Lui var detta första gången de fick en möjlighet att resa utomlands och möta dessa idéer om hur man medvetet kunde arbeta med att utveckla sitt jord och skogsbruk. Det var påtagligt hur de med öppna öron och sinnen försökte ta till sig så mycket som möjligt även om bristande språkkunskaper ibland orsakade problem. När vi kom till Kashumbiliro berättade och demonstrerade pastor Diocres och andra medarbetare i pastoratet sina projekt. Det handlade om hur man byggde vedsnåla spisar, startade plantskolor, satsade på att odla trädet Jathropha vars nötter ger en olja som kan användas till lampolja, till tvåltillverkning och i förlängningen även som drivmedel. Slutligen hade de också en väldigt noggrann genomgång om hur de hade startat sin SACCOS, en kooperativ sparbank vilken har förbättrat livet för åtskilliga familjer som genom banken fick en chans att ta lån och komma igång med olika verksamheter. Det var mycket ny kunskap för våra sudanesiska vänner och framför allt var det också inspiration och hoppingivande exempel på att man med ganska enkla medel kan driva på utvecklingen och förbättra sin situation. Även för våra tanzaniska värdar var detta en värdefull upplevelse. De har i relationen med Sverige på olika sätt fått stöd för att komma igång med dessa verksamheter. Nu var det deras tur att stolta få möjlighet att berätta om vad de åstadkommit men också att undervisa några andra som behövde deras stöd. Vänskap och ett genuint intresse för fortsatt kontakt växte fram. Vi märkte också att de blev påtagligt berörda när de fick en inblick i villkoren i södra Sudan. Även för oss svenskar gav resan värdefulla upplevelser. När man reser och lever tillsammans under en tid så lär man känna varandra på ett särskilt sätt. En fördjupad gemenskap växte fram över de kulturella gränserna och det faktum att våra livsvillkor är så vitt skilda. Själv kom jag att tänka på ett gammalt missionsmaterial som hade rubrikerna: dela liv, dela tro och dela resurser, och det blev en beskrivning av det som vi fick vara med om och när vi gjorde detta så fick vi också en glimt av Guds rike. Det var en fantastisk studieresa vi gjorde och den gav både hopp för framtiden och varm gemenskap. Marie Körner

5 Vedsparande spisar 1 Bakgrund Matlagning över öppen eld med grytor placerade på tre stenar är det traditionella sättet ute i Tanzanias byar. Den skarpa röken från elden orsakar ögon- och luftvägsproblem för både gamla och unga. Den öppna elden sprider värmen åt alla håll och därför blir vedförbrukningen onödigt stor. Olyckor med brännskador hos både barn och vuxna inträffar heller inte sällan till följd av oskyddad eldstad. När det tidigare partnerskapet mellan Kashumbiliro pastorat och 3 församlingar i Lunds Stift skulle inventera lämpliga utvecklingsprojekt strax efter starten i december 2002 kom förslaget om vedsparande spisar högt på önskelistan. En projektplan utarbetades omgående. Ett spisbyggarteam med 12 deltagare i årsåldern tillsammans med en ledare utvaldes. De fick åka iväg några dagar på en spisbyggarkurs för att lära sig och träna praktiskt. Målsättningen sattes till 1500 spisar under en treårsperiod med följande villkor: Husägaren, som anmälde intresse, fick själv betala det nödvändiga materialet medan spisbyggarna i tvåmannateam fick motsvarande 30 kronor per färdigbyggd och godkänd spis. Vid samlingar av olika slag informerades bybefolkningen om detta erbjudande och intresset blev stort. Innan treårsperioden var slut hade spisbyggargrupperna uppfyllt målsättningen. Efteråt har ett antal av spisbyggarna fortsatt att bygga spisar mot betalning som egna företagare. 2 3 Att bygga en vedsparande spis Under vårt besök i Kashumbiliro tillsammans med vänner från södra Sudan fick vi en utmärkt förevisning om tillvägagångssättet att mura en vedsparande spis. Evangelisten Jeffta och en av de första kvinnliga spisbyggarna hade förberett med anskaffning av material lera av god kvalitet (alternativt termitlera), torkat hö, aska, kogödsel och vatten. Spisen skulle användas för två grytor så de tilltänkta kärlen fanns också plats för att kunna mäta ut koköppningarna korrekt. Spisen skulle placeras på golvet i ett av hörnen i köksrummet. Separata rökrör skulle dras från varje eldstad ut genom den tegelmurade väggen. 4

6 Arbetet började med att det torkade höet finfördelades med en manchete och därefter blandades med den röda leran. Lämplig mängd aska blandades också med leran innan vatten tillfördes i omgångar samtidigt som materialet blandades genom intensivt fotarbete. När bruket fått lämplig konsistens lades det första lagret av tegelstenar direkt på det utplanade köksgolvet. Murbruket arbetades in mellan och ovanpå stenarna. Samtidigt formade den kvinnliga spisbyggaren tegelstenarna till själva kokplatserna. Stenarna är inte så hårt brända så urgröpningarna kunde ske med en manchete. Med dessa stenar fortsatte sedan murningen av de följande lagren. Man var noga med att testa att öppningarna fick rätta dimensioner så att grytkanterna kan vila mot översta tegelstenslagret. Antalet lager bestäms också av grytornas djup och om man eldar med ved eller träkol. Genomgångarna för rökrören höggs upp i tegelväggen, en för varje eldstad. Av korrugerad takplåt formade man lämpliga längder och rördiameter. De stacks genom hålen i väggen och slutade en knapp meter utanför väggen och riktade något uppåt. Med en liten eld testades att röken verkligen gick ut i rökrören. Vid det sista arbetsmomentet blandades kodynga med lera till ett material, som användes för att putsa som yttersta lager på hela spisen. För att ytfinishen skulle bli så slät som möjligt satte man plastpåsar på händerna när bruket applicerades. Därmed var byggandet färdigt men torkning under 2 3 veckor krävs innan spisen kan börja användas Vi fick se skickliga och flitiga spisbyggare, som inte använde mer än ca 3 timmar. Då skall påpekas att allt material fanns på plats och utrymmet väl förberett. I bifogade bilder kan man följa arbetet. Lars-Inge Sjöholm 8