Stödcentrum för unga brottsoffer Medlingsverksamheten i Södertälje

Transkript

1 FoU-Södertörns skriftserie nr 88/10 Stödcentrum för unga brottsoffer Medlingsverksamheten i Södertälje En utvärdering Åsa Bringlöv

2 Rapporten kan beställas från FoU-Södertörn Römossevägen Tullinge Tel: Fax: E-post: Stödcentrum för unga brottsoffer Medlingsverksamheten i Södertälje En utvärdering FoU-Södertörn och författaren 2010 FoU-Södertörns Skriftserie nr 88/10 ISSN

3 Förord När unga människor utsätts för brott är det viktigt att samhällets insatser fungerar bra. Framför allt för den enskilde som förutom att hon eller han drabbats på ett omedelbart sätt även ofta har behov av stöd för att övervinna den rädsla och skamkänslor som ofta följer i spåren av att man blivit utsatt. Men det är också viktigt i och med att det ofta rör sig om brott som begåtts inom ungdomsgruppen att samhällets insatser omfattar den som begått brottet. Inte minst för att tidigt kunna bryta ett beteende som riskerar bli allt mer destruktivt. Flera studier pekar också på att de som är gärningsmän många gånger själva utsatts för brott. Att utforma bra insatser till stöd för dessa unga människor ställer stora krav, såväl på de rättsvårdande som på de sociala myndigheterna. Och det ställer krav på att dessa samverkar på ett bra sätt. Under de senaste åren har startats ett flertal verksamheter för att möta dessa krav, och idag finns det t.ex. omkring 25 stödcentra för unga brottsoffer i Sverige. Inte sällan har verksamheten startats i form av ett utvecklingsprojekt, men i flera fall har den efter hand kommit att integreras i den reguljära verksamheten. I denna rapport redovisar Åsa Bringlöv en utvärdering, dels av Stödcentrum för unga brottsoffer och Medlingsverksamheten i Södertälje, dels av det särskilda projekt, LuLprojektet, som utvecklats för att samordna arbetet kring brott som begås i skolan av och mot elever som inte är straffmyndiga. Förutom att rapporten redovisar en ingående kartläggning av dessa verksamheter, ger den också en bild av de många frågeställningar och utmaningar man ställs inför i det praktiska arbetet. Därmed utgör utvärderingen ett bidrag till den fortsatta diskussionen om hur vi bäst utformar samhällets insatser för de ungdomar som behöver vårt stöd. Under kommande år planerar FoU-Södertörn att utveckla arbetet kring frågor om unga lagöverträdare, brottsoffer och socialt arbete. Målsättningen är att kartlägga respektive stödja kommunernas utvecklingsarbete inom området, inte minst genom att försöka belysa vilken betydelse olika insatser har för de ungdomar det handlar om. Tullinge i september 2010 Martin Börjeson 3

4 Innehåll Inledning...5 Om studien...9 Tidigare studier av stödverksamhet för unga brottsoffer...11 Arbetet med unga brottsoffer utifrån statistik och personalens dokumentation...16 Brottsofferstödet ur några besökares perspektiv...22 Personalen om verksamheten...30 Avslutande kommentarer...36 Del 2: LuL-projektet...40 LuL-modellen...43 Beskrivning av arbetsprocessen...47 Ett ärende...50 Anpassning av modellen till andra situationer...57 Erfarenheter av projektet...58 Avslutande reflektioner...64 Referenser

5 Inledning Många unga människor utsätts för brott. Att drabbas av en sådan händelse är kränkande och påverkar människor på olika sätt. Det är vanligt att känna sig rädd, arg och ledsen. Ofta dyker det upp frågor som: Varför just jag? Ska jag anmäla? Vad händer i polisutredningen? Vad innebär en rättegång? Då kan man behöva någon att prata med! Stödcentrum riktar sig till ungdomar upp till 21 år som har blivit utsatta för exempelvis personrån, misshandel, våldtäkt, olaga hot och ofredande. Vittnen till brott samt anhöriga kan också få stöd och hjälp. Stödcentrum erbjuder stödsamtal, rådgivning, stöd inför och vid rättegång samt praktisk hjälp i kontakten med polis, åklagare och försäkringsbolag. Hjälpen är kostnadsfri och vi har tystnadsplikt. (Hemsidan, Stödcentrum för unga brottsoffer i Södertälje) Bakgrund stödcentrum för unga brottsoffer Det första stödcentret för unga brottsoffer i Sverige startades 1999 i Stockholm som ett samarbete mellan socialtjänsten och polisen. Vid stödcentret fanns samlad kompetens om ungdomar, krisbearbetning, brottsofferproblematik och rättsprocessen (Socialstyrelsen 2005). Principerna i modellen är nära samarbete med polisen, snabb kontakt med den unga, fokus på brottsutsattheten och dess innebörd, information om och kontakt med rättsväsendet. Andra viktiga delar är att kommunicera med föräldrarna, svara på frågor kring polisutredningen, ge praktiskt stöd vid rättegång och informera om skadestånd och brottskadeersättning (ibid.: 15). Sedan dess har ett stort antal stödcentra startats på olika platser i landet, utifrån den modell som utarbetades i Stockholm. En av anledningarna till framväxten av denna typ av stödverksamhet är den lagändring som innebar att från och med juli 2001 utökades socialtjänsten ansvar för stöd och hjälp till brottsoffer, från att endast ha gällt kvinnor som utsatts för våld i en nära relation till att omfatta alla brottsoffer, oavsett vilket brott de har utsatts för (SoL 2001:453). För att kunna ta detta ansvar krävs samarbete mellan olika myndigheter. Att inrätta speciella stödcentra för unga brottsoffer i samarbete mellan socialtjänsten och polisen har varit ett sätt att uppfylla kommunernas lagstadgade ansvar (Socialstyrelsen 2005). År 2009 fanns ca 25 stödcentra för unga brottsoffer registrerade (webbplatsen ungabrottsoffer.se). De flesta bedrivs i nära samverkan mellan polis och socialtjänst, ofta är de samlokaliserade i polisens lokaler. Det rör sig för det mesta om små enheter med en eller ett par medarbetare. Det är företrädesvis socionomer som arbetar i verksamheterna. Majoriteten av dessa stödcentra bedrivs som ordinarie verksamhet, några få som projekt (da Mata & Franzén 2009). De flesta stödcentra bedriver informationsarbete om verksamheten i olika sammanhang (Socialstyrelsen 2005). Skolan är ett prioriterat område, eftersom många av de brott som unga utsätts för begås i eller i närheten av skolan. Förutom att informera om vad det kan 5

6 innebära att vara utsatt för brott har det setts som en viktig uppgift för stödcentren att delta i diskussioner om och fortbildning om förebyggande arbete (ibid.). Del av polisens och socialtjänstens brottsförebyggande arbete Vanligtvis är det kommunen som är huvudman för verksamheten, i några fall polismästardistriktet ensamt eller tillsammans med kommunen (da Mata & Franzén 2009). Polismyndigheten i Stockholms län beskriver i ett informationsblad uppbyggnaden av Stödcentrum för unga brottsoffer som en del av myndighetens brottsförebyggande arbete (Polismyndigheten i Stockholms län, ). I detta arbete ingår även andra delar. Sedan 1 januari 2008 är kommunerna skyldiga att erbjuda medling. I en del kommuner har medlingsverksamheten för unga lagöverträdare förlagts till Stödcentrum för unga brottsoffer. I Stockholms län pågår sedan 2008 ett utvecklingsarbete med uppbyggnad av stödcentrum för unga gärningspersoner, där polis, åklagare och socialtjänst ska samordna sina utredningar. Polis och socialtjänst ska vara samlokaliserade och samordna sina utredningar med åklagare. Syftet är samverkan i ett tidigt skede som ska leda till snabbare handläggning, och till att förebyggande insatser som konsekvensprogram och medling kan sättas in tidigare. Dessa center ska ha ett nära samarbete med stödcentrum för unga brottsoffer. Verksamheten startade som ett försök i några kommuner, och är på väg att utökas till ytterligare kommuner, bland andra Södertälje (Polismyndigheten i Stockholms län ). Stödcentrum för unga brottsoffer och Medlingsverksamheten i Södertälje I september 2006 startades Stödcentrum för unga brottsoffer. Bakgrunden till projektet var den kartläggning av ungdomar som utsatts för kränkande brott som gjordes 2005 i Södertälje kommun. Kartläggningen visade att ett stort antal barn och ungdomar i kommunen utsätts för brott. År 2004 anmäldes 742 brott mot barn och ungdomar upp till 19 år. Då lindrigare brott som skadegörelse och stöld räknats bort återstod 442 anmälningar, vilka bedömdes vara allvarliga kränkande brott, som misshandel, rån, olaga hot, ofredande, sexualbrott 1. I kartläggningen konstaterades att för att kunna hjälpa unga brottsoffer behövdes metoder och resurser som inte fanns i kommunen. Det saknades en strukturerad stödverksamhet, och mycket få barn och unga kunde få del av det stöd som fanns. Därför förslogs att ett Stödcentrum för unga brottsoffer skulle bildas. Syftet med verksamheten skulle vara att förebygga psykosocial ohälsa hos barn och ungdomar, och att förhindra att unga som utsätts för brott själva blir gärningspersoner. Stödcentrums tjänster skulle erbjudas hela polismästardistriktet (Södertälje, Salem och Nykvarn.) Målet var att centret, förutom brottsofferstöd, även skulle erbjuda stöd till vittnen och anhöriga. Verksamheten startade i projektform med en heltidsanställd personal. Efter ett halvår, i februari 2007, tillkom medling som en del av verksamheten, en utformning som är relativt vanlig vid socialtjänstens stödcentra 2. I och med detta tillkom en tjänst. Målet med medlingsverksamheten är att minska de negativa följderna av ett brott som har begåtts. 1 Kartläggning av ungdomar som utsatts för kränkande brott samt förslag till åtgärd. 2 Informationsbroschyr från Stockholms läns polismästardistrikt, Franzén

7 Genom medlingen ska gärningsmannen få en ökad insikt om brottets konsekvenser och den brottsutsatte ges möjlighet att bearbeta sina upplevelser. 3 Från 1 mars samma år utvidgades verksamheten till att omfatta även kommunerna Salem och Nykvarn. Detta möjliggjorde att ytterligare en person kunde anställas. Från hösten 2007 arbetade därmed tre personer vid Stödcentrum. Verksamheten är samlokaliserad med polisen i polisens lokaler. Socialtjänsten bidrar med personal för stöd- och medlingsverksamheten. Polisen avsätter också personal för samverkan. Den huvudsakliga målgruppen är barn och ungdomar i åldern 0 till 21 år som utsatts för brott på allmän plats. Men även anhöriga vanligtvis föräldrar och syskon kan vid behov erbjudas stöd. Verksamhetens uppdrag består av: Psykosocialt stöd till barn och ungdomar som utsatts för brott på allmän plats Rådgivning och stöd i straffrättsliga frågor och i sociala frågor Informera och sprida kunskap om brottsutsattas situation, reaktioner och konsekvenser av att bli utsatt för brott Bedriva medlingsverksamhet Sprida kunskap och information om medling Utveckla stöd till vittnen Samverka med polis, socialtjänst, åklagarmyndighet och frivilligorganisationer (Brottsofferjouren (BOJ), Tjejjouren) Verksamheten bedrevs som projekt under hela Därefter permanentades den under namnet Stödcentrum för unga brottsoffer och Medlingsverksamheten. Under det första verksamhetsåret noterade personalen att en stor andel av de ärenden som inkom, ungefär en fjärdedel år 2007, rörde brott som hade begåtts i skolan (121 av 489 ärenden). Det handlade många gånger om allvarliga brott som grovt våld mellan yngre elever (Verksamhetsbeskrivning ). Personalens erfarenhet var att hanteringen av dessa anmälningar ofta var både utdragen och bristfällig, och utredningar lades många gånger ner (ibid). Med utgångspunkt från dessa erfarenheter startades LuL-projektet, som bedrevs under LuL står för lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. LuL-projektet syftade till att pröva en modell för samarbete kring unga år som begår våldshandlingar, eller utsätts för våldshandlingar i skolan. I projektet samarbetar polis, skola, socialtjänst, brottsofferstödjare och konfliktlösare/medlare i ett så kallat LuL-center. En modell för konfliktlösning, anmälan till socialtjänsten och polisanmälan har utarbetats och testades under 2008 och 2009 vid två skolor. Våren 2010, under den här rapportens färdigställande, fick Stödcentrum för unga brottsoffer och medlingsverksamheten i Södertälje (i fortsättningen förkortat som Stödcentrum) finansiering av ytterligare en tjänst som ska vara inriktad på att utveckla och implementera LuL-modellen. I den här rapporten presenteras resultatet av den studie som FoU-Södertörn har gjort av verksamheten. Det övergripande syftet med utvärderingen är att ta tillvara de erfarenheter 3 Avtal mellan Nykvarns kommun och Social- och omsorgskontoret, till

8 som har gjorts under de första tre åren. Rapportens första del handlar om stödverksamheten för unga brottsoffer. Rapportens andra del handlar om LuL-projektet. 8

9 Om studien I december 2008 fick FoU-Södertörn uppdraget att göra en kortare studie av Stödcentrum för unga brottsoffer. Redan i september 2007, ett år efter att projektet startade, inleddes kontakten mellan FoU-Södertörn och Stödcentrum för att förbereda en utvärdering av projektet. Vid detta möte fördes samtal om hur personalen kunde dokumentera sitt arbete. Studiens syfte Det övergripande syftet med studien var att göra en uppföljning av arbetet med unga brottsoffer och deras föräldrar. Studien skulle bidra med: kunskap om brottsoffren och deras föräldrars uppfattning om centrets insats kunskap om personalens uppfattning I slutet av mars 2009 togs beslut om att förlänga uppdraget med två månader för att även ta tillvara erfarenheter från ett projekt som vuxit fram som ett resultat av samverkan mellan stödcentrums personal och polisen vid ungdomsenheten, LuL-projektet. Studien av LuL-projektet skulle bidra med: kunskap om hur LuL-modellen fungerar i praktiken kunskap om svårigheter och framkomliga vägar i arbetet kunskap om hur de olika berörda parterna arbetar med modellen Material, metod och frågeställningar Arbetet med de båda uppdragen har bedrivits parallellt och har delvis överlappat varandra. De redovisas i den här rapporten som två delstudier. Studien är kvalitativt inriktad och baseras på intervjuer, verksamhetens egen dokumentation samt deltagande observation. I takt med att stödverksamheter för unga brottsoffer har etablerat sig i Sverige så har också verksamheterna utvärderats. Det finns nu ett antal gjorda utvärderingar och studier gjorda. Den föreliggande studien tar sin utgångspunkt i den kunskap och erfarenhet som nu finns om socialtjänstens stödcentrum för unga brottsoffer. Arbetet vid centret beskrivs utifrån ett antal ärenden, både brottsofferstöd och medling enligt LuL-modellen. Genom personalens egen dokumentation har samtliga ärenden under två månader studerats. Till skillnad från andra verksamheter inom socialtjänsten registreras och journalförs inte kontakterna med Stödcentrum. Däremot, under verksamhetens första två år (2007 och 2008) dokumenterade personalen systematiskt de ärenden som kom in till centret med tanke på en framtida utvärdering. Anteckningar har framför allt gjorts angående när och hur kontakt har tagits, för att det ska vara möjligt att till exempel följa ett ärendes gång. Dokumentationen är endast tillgänglig för personalen, och anteckningarna sparas under en begränsad tid och förstörs därefter. Verksamhetens dokumentation av ärenden har studerats för att fördjupa bilden av arbetet och besökarna. Användningen av materialet har snarare varit kvalitativ än kvantitativ. 9

10 Intervjuer med anknytning till tre ärenden har gjorts, två med brottsutsatta ungdomar, två med föräldrar till brottsutsatta ungdomar. I två av dessa ärenden har det varit möjligt att intervjua de brottsutsatta, i det tredje avböjde den brottsutsatte att delta i intervjun med hänvisning till att personen hade avslutat kontakten med Stödcentrum. I det ärendet har endast en förälder intervjuats. Detta ärende har även följts genom deltagande observation vid konflikthanteringsmöten i skolan som ägt rum inom ramen för LuL-projektet. Intervjuerna har gjorts utifrån ett antal frågeområden. Hur kom de i kontakt med Stödcentrum? Förväntningar före besöket? Hur blev det? Vad fick de hjälp med? Intervjuerna belyser även och hur de intervjuade placerar in brottshändelsen i en kontext: Hur ser de på att ha blivit utsatt för brott? Hur reagerade omgivningen? Hur ser de på att ta hjälp av Stödcentrum? Fanns andra omständigheter som har påverkat bearbetningen av brottet, till exempel en stödjande omgivning? Studien har även ett processinriktat perspektiv i meningen att den studerar hur verksamheten har tagit form sedan projektstarten. Tre aspekter tas upp: Vad innebär det att verksamheten bedrivs som en del av socialtjänstens permanenta verksamhet? Studier som har gjorts av brottsofferstöd har vanligtvis varit inriktade på det ideellt organiserade brottsofferjourerna (Svensson 2006, Burcar 2005, Nilsson 2003 Lindgren 1997, Ryding 2005). Utvecklingen med stödverksamheter inom socialtjänsten har pågått sedan sent 1990-tal, och utvärderingar av dessa har ofta inte varit fokuserade på vad det innebär för brottsofferstödjande verksamhet att förflyttas från civilsamhället till den offentliga sektorn. Hur har framväxten av verksamheten påverkats av att arbetet sker i samma lokaler som polisens ungdomsenhet? Stödcentrum i Södertälje består inte enbart av brottsofferstödjande verksamhet, man arbetar också med medling. Hur har verksamheten påverkats av att både brottsofferstöd och medling bedrivs inom samma verksamhet? Den del av studien som beskriver det metodutvecklingsarbete som har bedrivits i LuLprojektet är huvudsakligen deskriptiv. Materialet har samlats in genom deltagande observationer och intervjuer. Deltagande observation är en metod som har utvecklats inom antropologi och kvalitativ sociologi. Den används för att få kunskap om vad människor säger och gör i specifika situationer. Det kan ske genom olika grad av deltagande, från rent observerande av miljöer och situationer till olika grader av interaktion vid observationstillfället (Öhlander 1999). Metoden ger kunskap om vad människor säger och gör i specifika situationer. Vad de tänker, känner och tolkar kan inte observeras, därför kompletteras ofta deltagande med samtal i anslutning till deltagandet och/eller med intervjuer (Öhlander 1999). 10

11 Tidigare studier av stödverksamhet för unga brottsoffer Det växande antalet stödcentra för unga brottsoffer i Sverige har under senare delen av 2000-talet kartlagts, utvärderats och studerats i olika sammanhang. I den här genomgången tas följande utvärderingar upp: Rytterbro, Lise-Lotte & Anna Eklund, Tiden läker alla sår? En utvärdering av Stödcentrum för unga brottsoffer. (Utvärdering av Stödcentrum för unga brottsoffer i Stockholm) Luuks Linda, Unga brottsoffers upplevelser och erfarenheter av en stödjande brottsofferverksamhet. Karlsson Sofie, Brottsutsatta ungdomars upplevelser av hjälp från Stödcentrum för unga brottsoffer. (Utvärdering av Stödcentrum för unga brottsoffer i Eskilstuna) Socialstyrelsen, Socialtjänstens stöd till unga brottsoffer (Kartläggning av stödcentrum för unga brottsoffer i Stockholm, Eskilstuna, Malmö, Uppsala, Göteborg och Sundsvall) Franzén, Elsie, 2008, och da Mata, Maribel & Elsie Franzén, Samverkansprojektet Stödcentrum för unga brottsoffer i Södertörn. Delrapport 1 och 2. Aslanido, Katarina, Stödcentrum för unga brottsoffer i Uppsala kommun. Hansen Löfstrand, Cecilia, Det här är större än en mottagning. (Utvärdering av Stödcentrum för unga brottsoffer i Göteborg) Ekman, Erik & Kent Nylén, Stöd i nöd? en utvärdering av Stödcentrum för unga brottsoffer i Göteborg. Dessa studier har gjorts med varierande inriktning, men samtliga innehåller intervjuer med unga brottsutsatta. Varje studie bygger på intervjuer med ett förhållandevis litet antal informanter. Ofta rör det sig om 6-7 personer/studie, i ett fall kompletterat med enkäter med ett större antal (Aslandio 2008). Sammanlagt bidrar dessa studier med erfarenheter från 94 brottsutsatta barn och ungdomar. TABELL 1. Antal besökare som intervjuats Södertörn: 7 Stockholm: 15 Göteborg (2008a): 7 Göteborg (2008b): 5 Eskilstuna: 7 Uppsala: 44 (varav 38 enkät) Västerås: 7 TOTALT: 92 Intervjuerna med de unga (och i vissa fall föräldrar till brottsutsatta) har varit inriktade på att ta tillvara upplevelserna av kontakten med verksamheten. Intervjuerna har bestått av mer eller mindre öppna frågor. 11

12 Två av studierna (Rytterbro & Eklund 2005, Ekman & Nylen 2008) har haft en mer sluten utformning 4 och varit inriktade på att undersöka konsekvenserna för de unga av brottet, och om, och i så fall hur, kontakten med stödcentrum har bidragit till att lindra de negativa konsekvenserna av brottet. Reaktioner på brottshändelsen Brottet kan medföra såväl psykiska, fysiska, ekonomiska och materiella konsekvenser för den brottsutsatte. I en studie av fem brottsutsatta flickor (Ekman & Nylén 2008) fick de intervjuade uttala sig om vad de såg som den allvarligaste konsekvensen av brottshändelsen. Alla ansåg att de negativa psykiska effekterna, som minskad tillit till sin omgivning, omgivningens alla frågor, sömnbesvär, mardrömmar, koncentrationssvårigheter och rädsla, var de värsta. I sammanhanget verkade de eventuella fysiska skadorna vara av sekundär betydelse, konstaterar utvärderarna (ibid.). Rytterbro och Eklund (2005) visar i sin studie av femton brottsutsatta ungdomar (elva pojkar, fyra flickor) att ca hälften av de intervjuade hade drabbats av oro, sömn- och koncentrationssvårigheter, irritation, och/eller av huvudvärk, magont, illamående och hjärtklappningar efter brottshändelsen. Aslandio (2008) har i sin studie låtit ungdomar beskriva sina känslor efter brottet, dels genom en enkät till 38 ungdomar (19 pojkar och 19 flickor), dels intervjuer med sex ungdomar. Svaren i enkäten redovisas i tabellen nedan. TABELL 2. Känslor efter brottet (Aslandio) Ilska/arg 82% Kränkt 79% Ledsen 60 Hämnd 42 Stress 40 Inget 8 Annat/rädsla 5 Sex ungdomar intervjuades också och fick då beskriva hur de mådde efter att de hade utsatts för brottet. Aslandio sammanfattar resultatet av intervjuerna: De reaktioner de beskriver är att de mådde psykiskt sämre liksom fysiska reaktioner som dålig sömn och avsaknad av ätlust. De nämner olika känslor som skuldkänslor, rädsla, att känna sig ensam, blottad samt att vilja fly. En ungdom säger att det blev mer bråk hemma. En annan beskriver sin reaktion med att sysselsätta sig själv med aktiviteter för att inte konfronteras med det som hade hänt (Aslandio 2008: 16). Vad tycker besökarna om Stödcentrum? Studierna pekar på att de flesta av de tillfrågade besökarna upplever verksamheten positivt, känner sig väl bemötta och är nöjda med det stöd de har fått. Det är skönt att få prata om det som har hänt, och det är lättare att prata med en person utanför familjen, bland annat eftersom det är skönt att inte behöva oroa sig för hur föräldrarna ska reagera på det de får 4 Studierna är gjorda med slutna frågeformulär, med viss möjlighet att kommentera frågorna. Totalt 20 personer har intervjuats enligt den modellen, 13 pojkar och 7 flickor. 12

13 höra (da Mata & Franzén 2009, Karlsson 2006). Stödcentrum har varit till hjälp genom att förklara reaktioner som de har haft med anledning av brottshändelsen (ilska, besvikelse, förvirring och nedstämdhet), och de har fått hjälp att lindra och bearbeta dessa känslor (Ekman & Nylén 2008: 19). De har kunnat få hjälp och tips på hur man kan leva med det som har hänt och ändå må bra (da Mata & Franzén 2009). Ungdomarna svarade att Stödcentrums otroliga stöd uppskattades, stödet krävde heller inga motprestationer och möjligheten att ventilera och bearbeta det ingen annan förstod. / / Det upplevdes fördelaktigt att man kunde ringa till Stödcentrum vid behov och man visste att någon lyssnade (ibid: 21). Denna bild bekräftas även av bland annat Aslanido (2008), Hansen Löfstrand (2008), da Mata & Franzén (2009), Karlsson (2006), Rytterbro & Eklund (2005). I Aslanido (2008) lyfts även fram att samtalen har handlat om det som har känts angeläget för de unga, och att de har kunnat påverka innehållet i samtalet, och upplevt att behandlaren har kunnat se ungdomens behov i samtalet och styra in det på det området (Aslanido 2008: 13, se även Karlsson 2006 och da Mata & Franzén 2009). Frivilligheten har också nämnts som något positivt man kommer bara om man själv vill (da Mata & Franzén 2009, Aslanido 2008, Rytterbro & Eklund 2005), och att de har fått möjlighet att komma så länge de ville och behövde (Karlsson 2006). Som exempel på det ökade välbefinnandet efter kontakten med Stödcentrum nämns att kunna sluta tänka på brottet och kunna koncentrera sig på andra saker, hjälp att hantera sin ilska, att ha återfått sin glädje, att sova bättre, våga vistas ute (Karlsson 2006). da Mata & Franzéns (2009) studie visar att de unga uppskattar olika typer av metoder. Av de sju som intervjuats så är det ingen som har tyckt att det har känts angeläget att rita och måla för att beskriva sina upplevelser och känslor (ibid.: 15) Somliga har uppskattat att skriva ner sin brottsberättelse, både för att bearbeta händelsen och sina känslor, och som stöd för minnet vid en eventuell rättegång längre fram, medan andra har upplevt skrivandet svårt, antingen därför att det har uppfattats som för känsloladdat eller för tekniskt svårt (ibid.). I flera utvärderingar framkommer det att ungdomarna har fått möjlighet att bearbeta eventuella hämndkänslor gentemot förövaren genom kontakten med Stödcentrum. Samtal kring deras tankar på hämnd har fått dem att tänka om, och ökat deras medvetenhet om konsekvenserna av att ta saken i egna händer (da Mata & Franzén 2009, Rytterbro & Eklund 2005) Socialstyrelsens kartläggning av stödcentrum för unga brottsoffer visade att andelen ärenden hos Stödcentrum som har gått till åtal efter polisutredningen varierar mellan en tiondel och en tredjedel. Även om andelen varierar mellan olika stödcentra så är den genomgående låg (mellan 1/10 och 1/3). Det betyder att många unga brottsoffer behöver hjälp att hantera sin besvikelse över att samhället inte reagerar med påföljd för gärningsmannen (Socialstyrelsen 2005). Stödcentrum har kunnat fungera som en länk mellan polisen och ungdomarna, vilket har uppskattats (Rytterbro & Eklund 2005, Aslanido 2008). De unga har också kunnat få råd och stöd kring rättegången. Här lyfts till exempel studiebesök i Tingsrätten fram som trygghetsskapande och lugnande (Aslanido 2008), och möjligheten att ha en stödperson under rättegången har gjort att rättegången upplevdes mindre stressande/påfrestande (Eklund & Nylén 2008). I sin studie av Stödcentrum för unga brottsoffer i Stockholm visar Rytterbro & Eklund (2005) att cirka hälften av de intervjuade hade drabbats av oro, sömn- och koncentrationssvårigheter och irritation, och/eller av huvudvärk, magont, illamående och hjärtklappningar efter brottshändelsen. Ungefär tre fjärdedelar av de tillfrågade ansåg att de 13

14 i det stora hela hade fått det stöd de behövde genom Stödcentrum. Det var få som hade blivit besvikna på kontakten, saknade någonting, eller hade något negativt att säga om Stödcentrum. Studien visade också att närmare hälften inte hade återgått till sitt vanliga liv drygt ett år efter brottshändelsen (Rytterbro & Eklund 2005: 30). De kände fortfarande rädsla, otrygghet och inskränkt rörelsefrihet (ibid.). De uppgav att de går andra vägar eller undviker vissa platser, inte vistas ensamma utomhus lika mycket som före brottet, känner sig oroliga eller otrygga, är mer rädda än före brottet, och är rädda för att utsättas för brott igen, känner försiktighet eller misstänksamhet ute bland människor. Men det är inte givet att resultatet av brottsofferstödet kan eller bör mätas utifrån i vilken utsträckning de unga har kunnat återgå till sitt vanliga liv. Med utgångspunkt från krishanteringsteori lyfter Bo Nilsson (2003) fram både positiva och negativa effekter av att genomgå en svår livshändelse som att bli utsatt för ett brott. De personer han har intervjuat har inte bara skildrat sina erfarenheter av att ha varit utsatta för brott i negativa termer. De ger en mer mångfacetterad bild. Brottet beskrivs som en brytpunkt som också har kunnat leda till en positiv förändring, något nytt och annorlunda. Som känslan att livet är värdefullt och något att ta vara på, eller att brottshändelsen har lett till att man har fått lov att reflektera över sig själv och sitt liv. Som ibland kan resultera i förändringar i livet, beträffande utbildning, livssituation, föreningsengagemang. Nilsson tar även upp andra positiva effekter av att ha utsatts för brott, som altruism vilja att använda sina erfarenheter till att hjälpa andra (ibid.). Vem når man? En kartläggning av sex stödcentra gjord av Socialstyrelsens visade att dessa är beroende av andra verksamheter för att få kontakt med de unga brottsoffren (Socialstyrelsen 2005). Vanligt är att de som polisanmäler brott får information om Stödcentrum, och att Stödcentrum även aktivt tar kontakt. I en utvärdering av Stödcentrum för unga brottsoffer i Södertörn (da Mata & Franzén 2009) gjordes en kartläggning av de ungdomar som aktualiserades vid Stödcentrum under Tre fjärdedelar (73%) av de unga har aktualiserats av polisen, och övriga har antingen tagit kontakt själv (7%), via föräldrar (6%) eller övriga instanser (11%). Den största delen av dem som haft kontakt med SC har själva utsatts för brott, och närmare en femtedel har bevittnat brott. Var tionde har tidigare varit aktuell hos någon myndighet, antingen socialtjänsten (5%) eller polisen som förövare/gärningsman (5%). Drygt var tionde (12%) har tidigare varit aktuella som brottsoffer. da Mata & Franzén konstaterar: Att ett ärende anmäls till Stödcentrum innebär inte automatiskt att det leder till en kontakt med någon av kuratorerna (ibid.: 28). I Södertörn ledde omkring 40 procent av anmälningarna till en fortsatt kontakt med Stödcentrum. Hur dessa fördelas på kön, tidigare kontakter med myndigheter och tidigare utsatthet för brott redovisas inte. Det har antagits att det största behovet av stöd från professionella hos personer som själva har bristande stöd från den egna familjen och som saknar socialt kapital (Hansen Löfstrand 2008, Rytterbro & Eklund 2005 med referens till Denker 1999). I de utvärderingar som tas upp i den här genomgången har ingen analys gjorts av vem man når med verksamheten 5. 5 Rytterbro & Eklund drar av sin studie av femton besökare slutsatsen att det framför allt är barn och unga med gott stöd från familjen som kommer till Stödcentrum i Stockholm. I 14

15 Vissa grupper har beskrivits som ovilliga eller svårmotiverade till kontakt med Stödcentrum. Hit hör till exempel den som inte vill förknippas med offerbegreppet (Hansen Löfstrand 2008, Aslanido 2008) men även de som har utsatts för sexuella övergrepp samt vittnen till brott (Aslandio 2008). Hansen Löfstrand lyfter i sin utvärdering av Stödcentrum för unga brottsoffer i Göteborg fram vilket komplext område brottsofferstöd utgör (2008). Besökarna kan ha olika stödbehov beroende bland annat på de egna strategierna för att hantera händelsen, offrets livssituation, den egna och familjens resurser att stödja, och tidigare utsatthet för brott eller andra svåra händelser. Detta ställer också brottsofferstödjarna inför olika typer av problematik, och ställer krav på olika slags av stöd. Studien av Stödcentrum i Uppsala, där både unga och deras föräldrar har intervjuats, visar att det kan vara viktigt att även erbjuda stöd till föräldrar, eftersom hela familjen påverkas av händelsen (Aslanido 2008). Göteborg bedöms verksamheten nå många personer med bristfälliga stödjande nätverk (Hansen Löfstrand 2008). 15

16 Arbetet med unga brottsoffer utifrån statistik och personalens dokumentation Personalen sammanställer varje kvartal statistik över inkommande ärenden. Till skillnad från andra verksamheter inom socialtjänsten registreras och journalförs inte kontakterna med Stödcentrum, men med tanke på en framtida utvärdering har personalen dokumenterat de ärenden som kommit in. Anteckningar har framför allt gjorts angående när och hur kontakt har tagits, för att till exempel kunna följa ett ärendes gång 6. Jag har gått igenom personalens dokumentation kring inkomna ärenden för sex månader under Två av dessa, mars och oktober 7, har jag studerat mer ingående. För dessa månader har jag gått igenom samtliga dokumenterade ärenden för att skapa mig en bild av verksamheten. I det här kapitlet beskrivs besökare och arbetssätt utifrån statistik och personalens dokumentation av ärenden. Vem når man? Inkommande ärenden Till Stödcentrum inkommer mellan femtio och hundra ärenden varje månad. Undantaget är sommarlovsmånaden juli då antalet ärenden brukar vara färre. Majoriteten av dessa ärenden kommer genom polisen, vilket gör att ärendefrekvensen i hög utsträckning motsvarar antalet polisanmälningar som görs av brott mot barn och ungdomar. Endast undantagsvis tar brottsutsatta eller deras anhöriga kontakt själv. Alla barn och unga som polisanmäler att de har utsatts för brott informeras av polisen om att Stödcentrum finns. Verksamheten får fortlöpande information om de polisanmälningar som görs, och skickar ett brev med information om vilket stöd verksamheten kan erbjuda. Redan i samband med polisanmälan görs en bedömning av om ärendet bedöms akut eller ej. I akuta ärenden ringer Stödcentrum direkt till den brottsutsatta och erbjuder stöd. I mindre akuta ärenden skickas inledningsvis ett informationsbrev och efter någon vecka följer personalen upp det med ett telefonsamtal. Andra överväganden som görs då ett ärende aktualiseras är om det kan bli aktuellt med medling enligt medlingslagen 8 i ärendet. Medlaren ska vara opartisk. Det innebär att olika personer måste gå in i rollen som brottsofferstödjare och medlare. Ambitionen är att all personal ska ha erforderlig medlarkompetens, men det har inte alltid varit så. Det blir därför viktigt att man ser till att rätt person går in som stödperson i de ärenden där medling kan bli aktuellt. Det gäller även vid polisanmälningar från skolan där det kan bli aktuellt med konfliktlösning eller medling enligt medlingslagen (eller arbete enligt LuL-modellen). 6 Dokumentationen är endast tillgänglig för personalen, och anteckningarna sparas under en begränsad tid och förstörs därefter. För arbetet med utvärderingen har jag kunnat använda materialet (omfattas av samma sekretess som annan personal anställd inom socialtjänsten). 7 En av de två månader som har valts är en med stor inströmning av ärenden/polisanmälningar (103) och en med relativt sett låg inströmning (53). De två månaderna är representativa avseende könsfördelning, typ av brott och var brottet skedde. 8 Kommunen är enligt lag skyldig att erbjuda medling sedan år

17 Alla brott polisanmäls inte. Hittills har Stödcentrum valt att inte arbeta med att sprida information till allmänheten i någon nämnvärd utsträckning. Det är en sårbar verksamhet i och med att de är en liten personalgrupp; sjukdom, föräldraledigheter, tjänstledigheter och andra förändringar i personalgruppen slår hårt. För att kunna hantera de ärenden de får in har personalen varit försiktiga med att vända sig till allmänheten med information om verksamheten. De har koncentrerat sig på att informera andra verksamheter, som socialtjänsten och vårdgrannar. Men det handlar även om andra avväganden, som att undvika att målgruppen breddas för mycket. De upplever att barn och ungdomar har mycket vardagsbekymmer och har ett stort behov att prata med vuxna om dessa. Ibland när dom kommer hit så är det inte det här att dom har blivit utsatta för brott som är deras huvudsakliga bekymmer, utan det är andra livsproblem. Med föräldrar, med kompisar, med killar Så att om man gick ut och sålde in sig riktigt ordentligt så är ju risken stor att det skulle bli kö. Könsfördelningen i de inkommande ärendena, vilket alltså är samtliga polisanmälningar som rör barn och ungdomar upp till 21 år, har varit relativt jämn under de tre år som verksamheten har funnits. Ett år är det något fler pojkar än flickor, två år något fler flickor än pojkar. Misshandel är det vanligaste brottet (ca hälften av ärendena). Därefter kommer ofredande, olaga hot och sexuellt ofredande (tillsammans ca en tredjedel av ärendena). Mellan en tredjedel och en fjärdedel av ärendena utgörs av brott i skolan. (Det skolinriktade arbetet beskrivs mer ingående i rapportens andra del.) Den brottsofferstödjande verksamheten är den mest omfattande delen av Stödcentrums arbete. Medlingsärendena är få, men omfattande eftersom varje ärende kan innebära många enskilda förmöten med båda parter innan en medling eventuellt kan ske. Besökarkontakter Verksamheten sammanställer även statistik över olika typer av aktiviteter och kontakter med besökare. TABELL 3. Stödcentrums aktiviteter och kontakter januari-augusti 2009 Besök 326 Rättegångar 9 Medling/förmöten 55 Hembesök 40 Skolmöten 37 Telefonkontakt brottsoffer 448+ Det finns ingen statistik över hur de fortsatta kontakterna fördelar sig när det gäller kön. Arbetssättet I fortsättningen av kapitlet beskrivs den brottsofferstödjande verksamheten utifrån personalens dokumentation av två månader, mars och oktober Hur tar Stödcentrum kontakt med de unga brottsutsatta? Hur utvecklas kontakten? Vem är det som kommer, och hur går arbetet till? 17

18 Inledningen av ett ärende Samtliga brottsutsatta barn och ungdomar som aktualiseras hos Stödcentrum får skriftlig information om vilket stöd de kan få av verksamheten. Undantaget är då det framgår att det är familjeärenden, vilket faller utanför Stödcentrums ansvarsområde. I några fall rör det sig om ärenden där den brottsutsatte inte bor i Stödcentrums upptagningsområde. I dessa fall överförs ärendet till respektive kommun. I den största delen av de inkommande ärendena följs brevet upp med telefonsamtal. Den inledande telefonkontakten kan bestå av flera telefonsamtal innan Stödcentrum får kontakt med den brottsutsatte. I ett fåtal fall lyckas man inte få kontakt, trots upprepade försök. Personalen har ofta gjort anteckningar om det första telefonsamtalet. Ibland står bara: Önskar inte stödsamtal nu, många gånger med tillägget hör av sig om de önskar hjälp, vilket vittnar om att Stödcentrum har erbjudit dem att höra av sig om det skulle uppstå behov av stöd längre fram. Andra gånger står något mer utförligt, som att man har bra stöd inom familjen, att man kan prata med familj och vänner, eller, om brottet har skett i skolan, att skolan har tagit tag i det/att händelsen är uppklarad av skolan/är utagerad/har kontakt med skolkuratorn. De personer som tackar nej till vidare stödkontakt med Stödcentrum får erbjudandet att ta kontakt vid ett senare tillfälle om det skulle uppstå ett behov av det. I ett mindre antal ärenden skickas endast ett brev till den brottsutsatte och dennes familj. Under de två studerade månaderna har det skett vid polisanmälningar som gällt stöld av jacka, förolämpning i badhus, skadegörelse, olaga hot på internet, ungdomsfest som urartat, ofredande på krogen, ofredande på buss (dragen i håret), bedrägeri, mild misshandel. Under de två månaderna har denna typ av ärenden sällan lett till fortsatt kontakt. Fortsatt kontakt Under de två studerade månaderna var det 50 respektive 30 procent av det totala antalet ärenden som ledde till ytterligare kontakt med den brottsutsatte och dennes familj efter den inledande telefonkontakten. Dokumentation under dessa månader visade på att könsfördelningen även där var relativt jämn, men med en viss övervikt på kontakter med flickor. Materialet är så pass litet och innehåller felkällor, till exempel saknas några ärendemappar vilket gör att det inte går att se om de har lett till vidare kontakt eller inte. TABELL 4. Hur många ärenden leder till fortsatt kontakt? Inkommande ärenden mars 2008 (ej medling) (ej medling) Flickor 28 9 Pojkar 25 7 Inkommande ärenden oktober 2008 (ej medling) (ej medling) Flickor Pojkar 43 9 leder till fortsatt kontakt leder till fortsatt kontakt Hur den fortsatta kontakten ser ut varierar från fall till fall. Vanligtvis innehåller den en eller flera av komponenterna 18

19 akut stöd praktisk hjälp lågintensivt stöd över tid Vissa tackar genast ja till stödsamtal. Andra besökare tycks vara mer tveksamma. I dessa fall kan den fortsatta kontakten innebära att man kommer överens om att avvakta en vecka eller två, och att Stödcentrum därefter ska återkomma. Ibland resulterar det i en gles kontakt genom telefonsamtal och även sms under några månaders tid. Många gånger innebär den fortsatta kontakten att man bokar tid för ett antal stödsamtal, på Stödcentrum eller i hemmet. I dokumentationen finns anteckningar om att man förutom i Stödcentrums lokaler har träffats i skolan, på kafé, i hemmet, gått ut på promenad. Det finns noteringar om kontakter med den brottsutsatte och många gånger även med delar av den övriga familjen, framför allt föräldrar och syskon. Två ärenden: Joel och Patrik En av dem som genast tackade ja till hjälp från Stödcentrum är Joel. Joel är en 17-årig pojke som har utsatts för misshandel. Misshandeln har polisanmälts, och därigenom har Stödcentrum fått kännedom om ärendet. Joels fall är ett av de ärenden där personalen på Stödcentrum gör bedömningen att direkt ringa till den brottsutsatte och erbjuda stöd. Joel, som mår mycket dåligt efter misshandeln, tackar ja till stödsamtal, gärna i hemmet, och en tid bokas. Han tycker det är obehagligt att lämna hemmet och vill inte gå till skolan. I tät följd genomförs två stödsamtal i hemmet. Joel talar enligt anteckningarna om att känna sig liten och om hämnd. Stödcentrum stöttar honom i hans egna förslag till lösningar på situationen som han upplever som jobbig (till exempel att bo ett tag hos släktingar på annan ort). Stödcentrum uppmuntrar honom att bearbeta det som har hänt på olika sätt: Aktivt, genom att rita och skriva. Indirekt, genom att göra saker han mår bra av. Efter dessa första besök avbokar Joel flera möten innan slutligen ett tredje stödsamtal äger rum i hemmet. Det har då gått ungefär en månad efter misshandeln. De akuta problemen (sömnproblem, inte våga sova med stängd dörr osv.) har börjat klinga av. Han är fortfarande orolig för att gå ut. Det framkommer i samtalen att Joel tidigare har varit gärningsperson vid en misshandel som polisanmäldes. Anmälan ledde till åtal och rättegång där han sedan friades. Ett nytt möte bokas, som senare avbokas av Joel. Personalen vid Stödcentrum talar i telefon med Joel. Han berättar att han har utsatts för hot på grund av den polisanmälan han har gjort. Han har varit på polisförhör, och tycker att det känns bra. Ett nytt möte bokas. Joel kommer inte till mötet. Stödcentrum ringer och kollar läget, bokar ny tid. Även denna gång uteblir Joel. Därefter följer under ett par månaders tid flera möten då han uteblir. Stödcentrum håller telefonkontakt, håller sig uppdaterade om vad som sker, t.ex. datum för rättegång (ett par tre månader framåt i tiden). Joel erbjuds möjlighet att få sällskap dit, vilket han tackar ja till. Det är uppehåll i kontakten under ett längre skollov. Efter lovet ringer Stödcentrum och hör hur Joel har det. Joel berättar att han har fått höra att även gärningspersonen har blivit misshandlad. 19

20 Inför rättegången har man ett stödsamtal i hemmet. Joel är orolig inför rättegången. Han har det struligt privat. Stödpersonen från Stödcentrum och Joel träffas vid ytterligare ett tillfälle då de tar en promenad. De pratar om läget, och Joel visar platsen för misshandeln. Det blir rättegång och Stödcentrum är med som stöd. Stödcentrum noterar att Joel upplever att rättegången går bra. Ett par veckor efter rättegången ringer Stödcentrum till Joel och de bokar tid för att avsluta kontakten. Det sker i form av ett hembesök hos Joel. De stämmer av läget, och kommer överens om att boka en ny tid. Joel uteblir denna gång. Efter detta upphör kontakten. Kontakten har då pågått under tio månader. Patrik hör till de som varit mer tveksamma till kontakten med Stödcentrum. Patrik är en femtonårig pojke som tidigare har haft kontakt med Stödcentrum i samband med en annan brottshändelse. Han har nu blivit misshandlad och händelsen har polisanmälts. Stödcentrum talar först med pappan på telefon. Föräldern anser att sonen skulle behöva ha samtal med Stödcentrum, och personalen har antecknat att fadern tror att sonen är delaktig i misshandeln själv. Stödcentrum pratar även med Patrik i telefon. Han säger att han mår bra och inte känner behov av hjälp från Stödcentrum. Stödcentrum frågar om det är ok att de hör av sig längre fram och hör hur han har det då. En månad senare ringer Stödcentrum och pratar med Patrik. Han mår bra, berättar om jobbet där han trivs. Tre månader senare ringer Stödcentrum igen. Patrik mår bra, de pratar lite om jobbet. Därefter upphör kontakten. När den brottsutsatte även är gärningsperson. Exemplet Daniel I personalens dokumentation framgår det då och då att brottsoffer och gärningsperson uppträder i samma person. Även detta ser ut att påverka innehållet i kontakten. Daniel kommer i kontakt med Stödcentrum med anledning av att han har blivit misshandlad. Han är tretton år. Det är till en början tveksamt om Daniel vill ha stödsamtal. Efter tre veckor genomförs ett första stödsamtal med mamman och Daniel. Det framkommer att Daniel även är gärningsperson i ett annat fall. Det rör en pågående konflikt i skolan. Under ett halvårs tid genomförs ca sex stödsamtal med pojken och hans mamma. Kontakten rör inte så mycket händelserna då pojken varit brottsutsatt utan mer hans benägenhet att hamna i bråk. I anteckningarna efter det första mötet står att Stödcentrum berättat om ART 9 som ett sätt att hantera aggressioner. Familjen är positiv till ART-utbildning. Personalen antecknar att mamman upplever kontakten med Stödcentrum positivt det är en möjlighet att lugnt få diskutera tillsammans med sonen, något de har svårt att göra hemma. Tre veckor senare genomförs ett samtal med mamman och Daniel. Daniel är gladare den här gången noterar Stödcentrums personal. Han har bett om ursäkt till en person som han varit i konflikt med, en konflikt som har tagits upp i tidigare samtal. Samtalet har rört sonens roll om vilka möjligheter det finns till att ha andra roller till exempel i en ny klass. En utredning har inletts vid socialtjänsten med anledning av konflikten i skolan där sonen är gärningsperson. Efter sommarlovet återupptas kontakten. Daniel har börjat i ny skola och klass. Det har varit lite strul med en elev och under mötet pratar de om roller: Hur kan man göra för att undvika att hamna i trubbel? Senare ringer mamman till Stödcentrum. Hon är orolig att en klasskamrat till sonen ska provocera fram bråk/reaktion och att det ska leda till nya problem. Stödcentrum stöttar 9 ART Aggression Replacement Training, en metod som används för att lära barn och ungdomar att hantera sociala situationer utan att bli aggressiva (Källa Statens institutionsstyrelse) 20

21 mamman i att ta kontakt med Daniels mentor för att få hjälp att ta tag i problemet genast. Mamma och pappa har anmält sig till en föräldrautbildning. En månad senare äger ett nytt möte rum med mamman och sonen. De berättar att det fungerar bra i skolan. Samtalet rör risken för pojken att hamna i trubbel i den nya skolan. En månad senare träffas man på nytt. Nu är det nya konflikter i skolan, både en relationskonflikt och eventuell skadegörelse. Familjen vill boka ny tid, men kommer inte till det bokade mötet. Därefter upphör kontakten. Lågintensivt stöd över tid Av dokumentationen framgår att många stödkontakter pågår under lång tid, ofta på personalens initiativ. Personalen ger intryck av att hålla ett vakande öga över de unga. Allra mest påtagligt ser detta lågintensiva stöd ut att vara i ärenden där den brottsutsatte själv tidigare har förekommit som gärningsperson eller ger intryck av att befinna sig i ett gränsland mellan brottsutsatt och förövare. Ett sådant stöd kan förstås vara dubbeleggat, samtidigt som det innebär att personalen erbjuder stöd och omtanke så kan det också rymma ett mått av tillsyn eller social kontroll. Kontaktens avslutning Materialet ger en bild av kontakter där innehållet kan variera mycket, även inom ett och samma ärende. Det förekommer både stödsamtal och konkret stöd som att personalen är med den brottsutsatte vid kontakter med polisen eller vid rättegång, information till den brottsutsatte och dennes familj om vad som kommer hända i ärendet, hjälp att söka ekonomisk ersättning. Efter en tid, när de akuta reaktionerna förefaller bli mer hanterbara blir kontakten gradvis mindre intensiv. Mötena blir glesare, kanske ställs inbokade möten in. Det ser ut att vara ett ganska typiskt mönster i många av de mer långvariga stödkontakterna. Personalen hänger kvar under en tid, bokar nya möten, tar kontakt vid uteblivna möten, hör av sig däremellan. Personalen har en ambition att erbjuda ett aktivt avslut på kontakten. I en hel del av fallen bokar den unge av träffen eller uteblir, vilket skulle kunna tolkas som ett tecken på att SC inte längre behövs i den unges liv. Själva erbjudandet om avslutningsträff ser ut att fungera som en uttalad avslutning/avslutande av kontakten. I andra ärende har man från början satt upp ramar för kontakten, avgränsat den till ett antal träffar, som kan utökas eller minskas efter behov. 21

22 Brottsofferstödet ur några besökares perspektiv I det här kapitlet presenteras resultatet av intervjuer med fyra besökare om deras erfarenheter av kontakten med Stödcentrum. De beskriver hur de kom i kontakt med verksamheten, vilka förväntningar de hade före besöket och hur det blev, och vad de fick hjälp med. Men de beskriver också brottshändelsen och hur stödkontakten kommer in i ett vidare sammanhang: hur de ser på att ha blivit utsatt för brott, hur omgivningen reagerade, hur de ser på att ta hjälp av Stödcentrum, och om det finns andra omständigheter som har påverkat deras egen bearbetning av brottet. De fyra personer som har intervjuats i den här studien har anknytning till tre ärenden. Två av de intervjuade är ungdomar, två är föräldrar. Emilia 18 år. Utsatt för misshandel Brottet: Misshandel. Gärningspersonen (GP) är okänd. Misshandeln skedde på offentlig plats. Brottshändelsen har polisanmälts. GP har senare sökt upp flickan och uppträtt hotfullt. Eventuellt rättsligt efterspel: GP har identifierats, förundersökningen ledde till åtal och rättegång som resulterade i en friande dom. Kontakten med SC: Polisen frågade om hon ville ha kontakt med SC, och därefter ringde en stödperson från SC upp och erbjöd kontakt, vilket Emilia tackade ja till. Emilia har haft en långvarig kontakt med SC (stödjande samtal, förberedelser inför rättegång, sällskap vid rättegång, hjälp att söka ekonomisk ersättning ). Mamman har varit med vid ett möte på SC och haft ett stödjande/rådgivande samtal via telefon vid ett tillfälle. En intervju har gjorts med Emilia och med hennes mamma (intervju nr 1 och 2). Emilia Misshandeln skedde en lördagskväll när Emilia var på väg hem. Hon gjorde en polisanmälan nästa dag, och redan i början av veckan fick hon träffa en person från Stödcentrum för första gången. Första gången hade hon en kompis med sig, och vid det andra besöket följde hennes mamma med. I början pratade de ingående om det som hade hänt. Emilia fick möjlighet att gå igenom vad som hade hänt och vad hon tänkte och kände inför det. Då var det ganska skönt att bara gå igenom, nästan traggla vad som hade hänt, och berätta det tio gånger för en och samma person vad det var som hade hänt egentligen. De pratade även om polisens arbete och vad som kunde hända i kontakten med polisen och hur de arbetar. När polisen så småningom hittade en misstänkt gärningsman väckte det frågor hos Emilia om vem gärningspersonen var och varför han hade misshandlat henne, och kontakten inriktades på alla Emilias frågor och funderingar omkring detta. Längre fram pratade de också om rättegången. 22