Vision. Beskrivning av det geografiska området. Programförslag

Transkript

1 Östersjön Programförslag Vision En östersjöregion där naturen är bevarad och återskapad och där alla naturliga resurser används långsiktigt till fördel för allt levande - inklusive människan. Att bevara biologisk mångfald är av särskild vikt. Beskrivning av det geografiska området Östersjön är ett ungt och grunt innanhav med en vattenvolym av mer än km³ och ett medeldjup av 52 m (max 459 m). Havsytan är ungefär km² och omges av ett nederbördsområde som till ytan är ungefär fyra gånger så stor som havsytan (ca 1,7 milj. km²). Nederbördsområdet delas av 15 nationer och bebos av ca 85 miljoner människor. Östersjön består av egentliga Östersjön, Riga bukten, Finska viken och Bottniska viken (som delas upp i Bottenviken, Norra Kvarken, Bottenhavet, Södra Kvarken, Ålands hav och Skärgårdshavet). Geografiskt avgränsas Östersjön mot Kattegatt vid Öresund och Bälthavet men Helsingfors- eller Östersjökonventionen HELCOM inkluderar också Kattegatt i konventionsområdet. Östersjöns värden Östersjön är världens näst största brackvattenshav med stort inflöde av sötvatten från bl.a. ett 15- tal större floder och ett begränsat utbyte av saltvatten genom de trånga förbindelserna vid Öresund och Bälten. Detta resulterar i en salthaltsgradient i syd-nordlig riktning och en skiktning i djupled. En unik företeelse är den pågående landhöjning som skapar förutsättningar för nykolonisation av växter och som karakterisera landområdet mellan strand och högsta kustlinjen. Minnen från den senaste istiden är också ett flertal istidsrelikter, dvs. arter som finns kvar sedan istiden och som i vissa fall blivit instängda på grund av landhöjning. Med arter som pungräka, skorv, hornsimpa och vikare kan man till och med tala om en relikt näringskedja. Östersjöns grunda hårdbottnar är tillhåll för stora mängder blåmusslor som på grund av saltgradienten blir allt mindre ju längre norrut man kommer. Dessa hårdbottenområden är också viktiga övervintringsområden för mycket stora mängder sjöfågel, framförallt alfågel, ejder, svärta och sjöorre. 39 områden har blivit identifierade som särskilt viktiga övervintringsområden med Vorpommern och Oder-Szczecin lagunerna, Pommerska bukten, Riga bukten, Hoburgsgrundet och norra Kattegatt som de viktigaste. Östersjöns övärld är unik i antalet öar med Stockholms, Ålands och Skärgårdshavets ösystem som kronan på verket. På de stora öarna Öland, Gotland, Hiiumaa (Dagö) och Saaremaa (Ösel) finns unik alvarvegetation. Några av områdets större floder har kvar fungerande översvämnings dynamik vilket resulterar i rika sumpskogar och gräsmarker. Dessa områden är tillsammans med kustnära laguner och våtmarker av mycket stor betydelse för häckande och inte minst flyttande fåglar. Den sk East Atlantic Flyway flyttstråket för arktiska fågelarter går längs Östersjön med viktiga områden som Schäferiängarna på Öland, Sudret på Gotland, Matsalu i Estland och Liminganlahti i finska Österbotten. Miljoner flyttande gäss och vadare är beroende av dessa områden som rastplatser på sin väg från och till den ryska tundran. Flod- och kustnära våtmarker 1

2 och laguner är också viktiga naturliga kvävefällor som tar hand om näring som annars skulle hamna i det redan övergödda Östersjön. Oreglerade älvar som exempelvis Torne-Kalix älvsystem, är fortfarande reproduktionsplats för östersjölaxen. Hot De viktigaste hoten mot Östersjön är framförallt landbaserade och orsakas av övergödning och förorening av miljögifter. Det betyder att många åtgärder för att förebygga hot skall göras på land. Den omfattande industrin, trafiken,transporterna, fiske, bebyggelse, jordbruket och skogsbruket, som alla utgör utkomst för många människor som verkar och bor inom Östersjöns avrinningsområde, utgör också det allvarliga hotet. De allvarligaste miljömässiga hoten mot Östersjön är: utflödet av näringsämnen (kväve och fosfor) från landbaserade källor till havet via vattenflöden eller via luft. När det gäller kväve är ca 60% transporterat från land med vatten och 40% med luft. Ökad näringshalt ger utrymme för algtillväxt (algblomning) och förorsakar syrebrist, främst i djupområden, när stora mängder alger skall brytas ner. Polen och Sverige släpper ut mest kväve i Östersjön medan Polen och Ryssland släpper ut mest fosfor. Kväveutsläppen genereras främst av jordbruk och trafik. utsläpp av skadliga och farliga substanser som ackumuleras i näringskedjorna påverkar reproduktion hos framförallt rovdjur och rovfåglar. Exempel är miljögifterna PCB och DDT som påverkat sälar och havsörn under talen. PCB används fortfarande i Ryssland trots ett internationellt förbud. Det är dock intressant att svenska uttrar innehåller mycket mer PCB än exempelvis lettiska uttrar. Tungmetaller som kadmium, koppar, kvicksilver och bly ackumuleras också och har orsakat svåra förgiftningar hos människa. Miljögifter som påverkar människans hormonsystem (sk endocrine disrupters) är nya hot som vi än så länge har bristfälliga kunskaper om. dränering av våtmarker som medför förlust av ömtåliga naturtyper, minskning av våtmarkernas vattenbevarande förmåga och dess naturliga reningskapacitet av förorenande och närande ämnen. brist på hävd av naturliga fodermarker som havsstrandängar, översvämningsområden och kustnära hagmarker resulterar i igenväxning och förlust av arter, men också av dess naturliga reningskapacitet exploatering av kust- och skärgårdsområden som förstör naturliga system och kulturlandskap överfiskning av vissa fiskarter som lax och torsk (men också miljörelaterade sjukdomar hos dessa arter), bifångster av sjöfågel, sälar och tumlare reglering av floder som hindrar vandrande fiskarter (lax och havsöring) och som förhindrar naturliga processer (våröversvämning) De underliggande orsakerna till försämringen av Östersjön och dess natur: svag miljöpolitik och lagstiftning, ineffektiv naturvård, brist på miljömedvetenhet och miljöutbildning, dåliga levnadsförhållanden, och omfattande konsumtion, främst i väst. Övergripande åtgärder Det mest centrala för Östersjöns framtida hälsa är ett uthålligt nyttjande av dess naturresurser, en kraftig reduktion av näringstillförseln från jordbruk och trafik, och från föroreningar genom en minimering av användandet av miljögifter, ett effektivt skydd av känsliga områden och inte minst en ökning av kunskap och handlingskraft hos kommande generationer genom att 2

3 kombinera utbildning och kapacitetsuppbyggnad hos elever, lärare och medlemmar av ideella organisationer. Antalet aktörer inom Östersjöområdet har ökat under senare år. De väl utvecklade länderna i området, inte minst Danmark och dess miljöministerium, har satsat mycket stora resurser på biståndsarbete i de forna Sovjetstaterna (exempelvis utbyggnad av reningsverk, hamnar och utvecklande av kustzonplaner). Traditionellt är HELCOM det viktigaste mellanstatliga organet som behandlar miljöfrågor, IMO (International Maritime Organisation) behandlar mellanstatliga sjöfartsfrågor, Internationella fiskerikommissionen (IBSFC) fiskerifrågor, medan ICES (International Council for the Exploration of the Sea) är det vetenskapliga organ som förser kommissionerna med fakta. Nyligen har också andra mellanstatliga organ dykit upp på arenan, exempelvis Baltic Agenda 21 som behandlar näringarnas intressen och ansvar för miljön, och VASAB2010 som planerar områdets framtida infrastruktur. Europeiska Unionen får allt större inflytande i regionen, inte minst dess jordbrukspolitik (Common Agricultural Policy CAP), när också forna Sovjetstater blir medlemmar i Unionen. Världsbanken och EUs fonder (Life, Tacis, Phare) har och kommer att ha stor betydelse för framtida utveckling. Bland ideella organisationer har utan tvekan WWF en mycket stor roll inte minst genom sitt arbete inom HELCOM (bl a som Lead Party och sekreterarroll i arbetsgruppen för marina laguner och våtmarker). WWF Sveriges roll och fokus Världsnaturfonden har genom sitt internationella östersjöprogram befäst en central roll inom kustzonplanering (WWF Sverige och Danmark), etablering av marina reservat (WWF Sverige), artskydd (WWF Sverige och Finland), föroreningar (WWF Tyskland och Sverige (olja)), skogsbruk (WWF Sverige, Finland och inte minst programkontoret i Riga) och miljöundervisning (WWF Sverige CoastWatch). Sverige har också den längsta östersjökusten, är en stor förorenare genom jordbruk och trafik, samt är mycket politiskt aktiv i östersjöfrågor. Det är därför naturligt att WWF Sveriges östersjöprogram fokuserar sitt arbete inom fyra WWFstrategier där kansliet och dess samarbetspartner har stor kompetens och erfarenhet: uthålligt nyttjande, områdesskydd, föroreningar och konsumtion, samt miljöutbildning och kompetensuppbyggnad. Dessutom har WWF Sverige ett ansvar att fullfölja ett påtaget ekonomiskt ansvar för ett antal naturvårdsprojekt (exempelvis projekten vikaresäl, östersjöfågel, mink och sjöfågel, skräntärna, och lax). Några av pågående naturvårdsprojekt planeras att tas upp av det kommande östersjöprogrammet, helt eller delvis (exempelvis naturbeteskött, Matsalu o Käina) Hållbart nyttjande Kustlaguner, deltan och naturliga våtmarker längs kuster, floder och åar är viktiga multipurpose ecosystems som fungerar som filter för gifter och föroreningar, och är viktiga för fiskproduktion och för rastande och häckande fåglar. Matsalu och Käina i Estland är två viktiga våtmarksområden av de sex utvalda som utgör fokus för HELCOMs kustzonplanering. I de detaljerade planer som WWF varit delaktig i att utarbeta är hävd dvs bete och slåtter nyckelingrediensen för att vidmakthålla dessa områdens unika värden. Dessa två modellprojekt skall utgöra modeller för framtida skötsel av Estlands rika våtmarker, samt ängs- och hagmarker. Hävd är också nyckelingrediensen i det skärgårdsprojekt där WWF Sverige utarbetat den skötselplan som syftar till att återställa områdets höga biologiska värden och försäkra en framtida självförsörjning. Två områden, Tjust skärgård och Gräsö i den uppländska skärgården, kompletterar varandra för att fungera som modellprojekt (typ av jordbruk, åldersstruktur, 3

4 ägandestruktur). Alla dessa projekt inkluderar tillsammans åtgärdspaket för att försäkra fungerande våtmarker (naturliga kvävefällor), kretsloppstänkande (användning av hö till energi biogas) och bevarande av biologisk mångfald (främst fåglar, insekter och kärlväxter) WWF Sveriges policy- och forskningsarbete inom fiskesektorn (bifångster, fisksjukdomar, fiske / säl-konflikter) skall fortsätta genom att färdigställa pågående forsknings- och naturvårdsprojekt. Samarbete med det ev. kommande jordbruksprogrammet förutsätts för att påverka EUs gemensamma jordbrukspolitik och för att utveckla nischproduktion av naturbeteskött. Områdesskydd marina reservat Vid det stora nationalparksmötet i Caracas 1992 förordades bildandet av marina reservat eftersom just dessa under all tid varit styvmoderligt behandlade. I Östersjön har HELCOM föreslagit och godkänt 62 marina områden som kommer att ingå i ett system av Baltic Sea Protected Areas (BSPA), områden som WWF har varit med om att välja ut. Några av de föreslagna områdena, bland annat Huburgsgrundet och Midsjöbankarna, föll utanför därför att de ligger på internationellt vatten och medför därmed stora juridiska svårigheter. WWF Sverige har därför utarbetat en rapport om hur man kan gå tillväga för att övertyga IMO att etablera utsjöreservat. För närvarande arbetar HELCOM med hjälp av WWFs rekommendationer för att kunna skydda så kallade Particularly Sensitive Sea Areas (PSSA). En begränsad WWF-insats kan skjuta fram positionerna för detta arbete. Förorening och konsumtion WWF Sverige planerar att koncentrera föroreningsarbetet till olja och restaurering av våtmarker som naturliga näringsfällor. WWF Tyskland arbetar med miljögifter och är aktiva inom både HELCOM och OSPARCOM (Nordöstatlantiska konventionen). WWF Sveriges arbete med näringsläckage inom jordbruket är koncentrerat till WWF Internationals policygrupp for jordbruk (Farming with Nature Team) och planeras att koordineras av en gemensam nordisk resursperson. Östersjön är enligt konventionen om marina föroreningar MARPOL ett så kallat Special Area vilket betyder att det är förbjudet att släppa ut olja (Annex I), farliga kemikalier (Annex II) och avfall (Annex V). Trots detta så beräknar man beräknar att så mycket som ton olja hamnar i Östersjön varje år. Av dessa mängder kommer bara en liten del från större tankerolyckor. Under senaste 30-års perioden har ett 40-tal större utsläpp registrerats (>100 t). Värre är de ofta relativt små olagliga utsläpp (medelutsläpp ca 1 m³) av spillolja från fartygens motorrum. Dessa utsläpp dödar årligen stora mängder övervintrande sjöfåglar. Den största delen kommer dock från diffusa landbaserade källor, men här är både kunskap om mängder och effekter på miljön bristfällig. WWF Sverige har arbetat med oljeproblematik genom bland annat ett förslag att etablera säkra farleder genom att använda data om ytströmningar och på så sätt beräkna sannolikheter att ett utsläpp når ett känsligt område. Ett framtida arbete planeras för analys av legala hjälpmedel inom Östersjöregionen och för att etablera en mottagningsanläggningar i en mindre baltisk hamn som modellprojekt. Större hamnar kräver alltför stora finansiella insatser för en ideell organisation. 4

5 Miljöutbildning och kompetensuppbyggnad I Sverige har miljöundervisningen kommit relativt långt, samtidigt som problemen vuxit som ett resultat av vår livsstil. Det finns gott stöd i läroplanen och ett bra utbud av material. Däremot brister stödet till eldsjälarna, som miljöundervisningen i praktiken står och faller med, och därför rekommenderas utveckling av nätverk. På andra sidan Östersjön finns miljöundervisningen med i de flesta läroplaner som ett ämnesövergripande arbete men i praktiken har dock miljöundervisningen inte kommit så långt ute i skolorna. Lärare visar på ett skriande behov av stöd i form av såväl metoder som material. Elever runt Östersjön har deklarerat att de brottades mot lärare som bara är intresserade av sitt ämnesområde, traditionell katederundervisning, inaktuellt material och dålig utrustning. De ville lära se sambanden, ha verkligheten som utgångspunkt och lära sig genom att göra. I de forna Sovjetrepublikerna finns också ett stort engagemang för natur- och miljövård men kunskaper om nätverksbyggande, lobbying, kommunikation och insamling är bristfällig. Här krävs både breda projekt som fortbildar och stöttar lärarna och dessutom projekt som fördjupar kunskaperna hos lärarfortbildare, läroplansutvecklare men även kompetensuppbyggnad inom ideella organisationer. 5