Tidskrift/serie Växtpressen. Redaktör Hyltén-Cavallius I. Utgivningsår 2006 Nr/avsnitt 1 Författare Frostgård G.

Transkript

1 Bibliografiska uppgifter för Fosfor - millöproblem i Östersjön Tidskrift/serie Växtpressen Utgivare Yara AB Redaktör Hyltén-Cavallius I. Utgivningsår 2006 Nr/avsnitt 1 Författare Frostgård G. Huvudspråk Svenska Målgrupp Rådgivare, praktiker Nummer (ISBN, ISSN) ISSN

2 Fosfor - miljöproblem i Östersjön Alltför hög tillförsel av fosfor och kväve till våra vattendrag under många år har lett till eutrofiering, dvs övergödning. Många är de ansträngningar som gjorts och görs för att minska belastningen, inte minst från jordbrukets sida. Ett intressant inlägg i debatten är den utredning som gjorts på uppdrag av Naturvårdsverket, där det fastslås att fosfor är begränsande faktor i Östersjön och inte kväve. Ska vi få bukt med bl a algblomningen måste fosforutsläppen runt Östersjön minska drastiskt. Utredning på uppdrag av Naturvårdsverket Redan på 1960-talet började man uppmärksamma problemen i Östersjön. Alltför kraftig tillförsel av kväve och fosfor under många år har lett till eutrofiering med igenväxning, kraftig planktonproduktion och begränsad syretillgång som följd. Döda bottnar, försämrat fiske samt kraftiga algblomningar med giftiga blågröna alger (eg. bakterier) under bästa badsäsong har fått stor uppmärksamhet under senare år. Vi inser alla att problemen är allvarliga. Hur de biologiska och kemiska processerna i Östersjön fungerar och samverkar är svårt att tolka och förstå. Det rör sig om komplexa system och till och med experterna har haft olika uppfattningar om vad som är orsaken till de ökande problemen och vilka åtgärder som är viktigast att vidta. Kväve har länge ansetts som största problemet i haven, medan fosfor pekats ut för sötvatten. När man trots stort arbete med att begränsa kvävetillgången i Östersjön såg ökade problem med algblomning, började man ifrågasätta teorin om att kvävet var begränsande. På våren 2005 tillsattes en expertgrupp av Naturvårdsverket för att utreda hur problemen i våra omkringliggande hav skulle kunna minska. Problemen i Östersjön Östersjön skiljer sig från västkusten på flera sätt. Bland annat har vattnet inte så hög salthalt som haven på västkusten. Dessutom är omsättningen av vatten begränsad och varierande beroende på årsmån. Övergödningen har lett till en ökad produktion av plankton och alger. När dessa dör, sjunker de till botten och bryts ner av mikroorganismer. I denna process åtgår syre. Om mängden organiskt material som ska brytas ner är stort uppstår syrebrist. Syrebristen kan slå ut såväl bottendjur som fiskar och vi får döda bottnar. Utan syre bildas istället giftigt svavelväte. Ett problem som ökat i Östersjön är blomningen av giftiga blågröna alger. Dessa cyanobakterier är till skillnad från andra växtplankton kvävefixerande, vilket gör att de klarar sig bra i konkurrensen med andra typer av plankton om kvävetillgången är liten, vilket den ofta är under sommaren. Hur kraftig tillväxten blir av dessa kvävefixerande bakterier, bestäms istället av tillgången på fosfor. Stor fosfortillgång gynnar bakterierna. Fosforn kan dels komma från nya utsläpp, men en stor del frigörs från bottensedimenten under syrefattiga förhållanden. Figur 1. Förbrukningen av fosfor i lantbruket under de senast hundra åren. Mängden fosfor från stallgödsel har under perioden varit ganska konstant, medan mineralgödsel-fosfor, efter en mycket kraftig uppgång, har minskat till samma nivå som på 20-talet. Källa: Naturvårdsverket Fosfor i mineral och stallgödsel Ton Mineralgödsel Stallgödsel År 8 Yara

3 Kraftig algblomning är ett allt vanligare inslag i Östersjön. Foto: Hans Schröder Experternas rekommendationer för att minska problemen i Östersjön Rapporten behandlar inte bara Östersjön, utan även andra delar av våra omgivande hav. För Östersjön rekommenderas följande för att minska miljöproblemen: l Fosforutsläppen måste minska till hela Östersjön. Detta kan ske genom att ta bort fosfor från tvättmedel och genom minskade punktutsläpp (enskilda avlopp och reningsverk). En stor del av fosforn kommer från diffusa källor (t ex lantbruk). En del kan göras här i Sverige, men våra insatser har föga effekt om inte åtgärder sätts in också i andra länder runt Östersjön. l Även en minskning av kvävetillförseln kan i vissa områden vara bra, men endast om en samtidig nerdragning av mängden fosfor kan komma till stånd. Gamla synder En stor del av det fosfor som cyanobakterierna utnyttjar kommer från bottensedimenten. Detta fosfor härrör från gamla synder. Det ligger där det ligger och kan inte påverkas. Det enda vi kan göra är att begränsa nytillskottet av fosfor. Lantbrukets ansvar idag? De miljöproblem som en alltför hög fosforbelastning medför för våra åar och hav måste begränsas. Svenskt lantbruk är inte den allvarligaste källan idag, men självklart måste även vi ta vårt ansvar och göra vad vi kan för att minimera förlusterna. Det gäller spridning av både stallgödsel och mineralgödsel. Fosforn i lantbruket under 1900-talet I början av 1900-talet var marken utarmad på växtnäring. Man fick stora skördeökningar av att gödsla upp med fosfor och kalium. Under delar av 1900-talet var fosfortillförseln mycket stor. Figur 1, på motsatt sida visar fosfortillförseln uppdelad på stallgödsel och mineralgödsel. Tyvärr dröjde kunskapen och insikten om fosforns förlustvägar och om dess negativa effekter på vattenmiljön. Därför gick mycket fosfor förlorat från lantbruket till omgivande miljö under lång tid. I nästa artikel diskuteras vilka åtgärder som kan vidtas för att begränsa fosforförlusterna och hur dessa åtgärder stämmer överens med vår strävan efter bästa odlingsekonomi. Gunilla Frostgård De senaste 20 åren har fosfortillförseln till våra svenska åkrar minskat drastiskt. I diagrammet ser vi att dagens gödsling är ungefär densamma som på 1920-talet. Idag motsvarar den totala mängden tillförd fosfor i Sverige ungefär behovet. Tyvärr är det en viss snedfördelning över olika områden beroende på var stallgödseln produceras. I djurtäta områden tillförs fortfarande ibland fosfor i överskott, medan fosforförråden ofta minskar i rena växtodlingsdistrikt. Yara 9

4 Fosfor - miljöproblem i Östersjön Alltför hög tillförsel av fosfor och kväve till våra vattendrag under många år har lett till eutrofiering, dvs övergödning. Många är de ansträngningar som gjorts och görs för att minska belastningen, inte minst från jordbrukets sida. Ett intressant inlägg i debatten är den utredning som gjorts på uppdrag av Naturvårdsverket, där det fastslås att fosfor är begränsande faktor i Östersjön och inte kväve. Ska vi få bukt med bl a algblomningen måste fosforutsläppen runt Östersjön minska drastiskt. Utredning på uppdrag av Naturvårdsverket Redan på 1960-talet började man uppmärksamma problemen i Östersjön. Alltför kraftig tillförsel av kväve och fosfor under många år har lett till eutrofiering med igenväxning, kraftig planktonproduktion och begränsad syretillgång som följd. Döda bottnar, försämrat fiske samt kraftiga algblomningar med giftiga blågröna alger (eg. bakterier) under bästa badsäsong har fått stor uppmärksamhet under senare år. Vi inser alla att problemen är allvarliga. Hur de biologiska och kemiska processerna i Östersjön fungerar och samverkar är svårt att tolka och förstå. Det rör sig om komplexa system och till och med experterna har haft olika uppfattningar om vad som är orsaken till de ökande problemen och vilka åtgärder som är viktigast att vidta. Kväve har länge ansetts som största problemet i haven, medan fosfor pekats ut för sötvatten. När man trots stort arbete med att begränsa kvävetillgången i Östersjön såg ökade problem med algblomning, började man ifrågasätta teorin om att kvävet var begränsande. På våren 2005 tillsattes en expertgrupp av Naturvårdsverket för att utreda hur problemen i våra omkringliggande hav skulle kunna minska. Problemen i Östersjön Östersjön skiljer sig från västkusten på flera sätt. Bland annat har vattnet inte så hög salthalt som haven på västkusten. Dessutom är omsättningen av vatten begränsad och varierande beroende på årsmån. Övergödningen har lett till en ökad produktion av plankton och alger. När dessa dör, sjunker de till botten och bryts ner av mikroorganismer. I denna process åtgår syre. Om mängden organiskt material som ska brytas ner är stort uppstår syrebrist. Syrebristen kan slå ut såväl bottendjur som fiskar och vi får döda bottnar. Utan syre bildas istället giftigt svavelväte. Ett problem som ökat i Östersjön är blomningen av giftiga blågröna alger. Dessa cyanobakterier är till skillnad från andra växtplankton kvävefixerande, vilket gör att de klarar sig bra i konkurrensen med andra typer av plankton om kvävetillgången är liten, vilket den ofta är under sommaren. Hur kraftig tillväxten blir av dessa kvävefixerande bakterier, bestäms istället av tillgången på fosfor. Stor fosfortillgång gynnar bakterierna. Fosforn kan dels komma från nya utsläpp, men en stor del frigörs från bottensedimenten under syrefattiga förhållanden. Figur 1. Förbrukningen av fosfor i lantbruket under de senast hundra åren. Mängden fosfor från stallgödsel har under perioden varit ganska konstant, medan mineralgödsel-fosfor, efter en mycket kraftig uppgång, har minskat till samma nivå som på 20-talet. Källa: Naturvårdsverket Fosfor i mineral och stallgödsel Ton Mineralgödsel Stallgödsel År 8 Yara

5 Kraftig algblomning är ett allt vanligare inslag i Östersjön. Foto: Hans Schröder Experternas rekommendationer för att minska problemen i Östersjön Rapporten behandlar inte bara Östersjön, utan även andra delar av våra omgivande hav. För Östersjön rekommenderas följande för att minska miljöproblemen: l Fosforutsläppen måste minska till hela Östersjön. Detta kan ske genom att ta bort fosfor från tvättmedel och genom minskade punktutsläpp (enskilda avlopp och reningsverk). En stor del av fosforn kommer från diffusa källor (t ex lantbruk). En del kan göras här i Sverige, men våra insatser har föga effekt om inte åtgärder sätts in också i andra länder runt Östersjön. l Även en minskning av kvävetillförseln kan i vissa områden vara bra, men endast om en samtidig nerdragning av mängden fosfor kan komma till stånd. Gamla synder En stor del av det fosfor som cyanobakterierna utnyttjar kommer från bottensedimenten. Detta fosfor härrör från gamla synder. Det ligger där det ligger och kan inte påverkas. Det enda vi kan göra är att begränsa nytillskottet av fosfor. Lantbrukets ansvar idag? De miljöproblem som en alltför hög fosforbelastning medför för våra åar och hav måste begränsas. Svenskt lantbruk är inte den allvarligaste källan idag, men självklart måste även vi ta vårt ansvar och göra vad vi kan för att minimera förlusterna. Det gäller spridning av både stallgödsel och mineralgödsel. Fosforn i lantbruket under 1900-talet I början av 1900-talet var marken utarmad på växtnäring. Man fick stora skördeökningar av att gödsla upp med fosfor och kalium. Under delar av 1900-talet var fosfortillförseln mycket stor. Figur 1, på motsatt sida visar fosfortillförseln uppdelad på stallgödsel och mineralgödsel. Tyvärr dröjde kunskapen och insikten om fosforns förlustvägar och om dess negativa effekter på vattenmiljön. Därför gick mycket fosfor förlorat från lantbruket till omgivande miljö under lång tid. I nästa artikel diskuteras vilka åtgärder som kan vidtas för att begränsa fosforförlusterna och hur dessa åtgärder stämmer överens med vår strävan efter bästa odlingsekonomi. Gunilla Frostgård De senaste 20 åren har fosfortillförseln till våra svenska åkrar minskat drastiskt. I diagrammet ser vi att dagens gödsling är ungefär densamma som på 1920-talet. Idag motsvarar den totala mängden tillförd fosfor i Sverige ungefär behovet. Tyvärr är det en viss snedfördelning över olika områden beroende på var stallgödseln produceras. I djurtäta områden tillförs fortfarande ibland fosfor i överskott, medan fosforförråden ofta minskar i rena växtodlingsdistrikt. Yara 9