Tennisens teknikmyter

Transkript

1 Tennisens teknikmyter I det förra numret av Tennismagasinet presenterades ett antal myter inom tennisen. Påståenden som av många betraktats som sanningar visade sig antingen vara direkt felaktiga eller inte helt överensstämma med verkligheten. I det här numret har turen kommit till tennisens teknikmyter. Tennisteknik är ett känsligt ämne och det finns antagligen inte två tränare i hela världen som förespråkar exakt samma teknik. Det skulle därför förvåna om inte denna artikel väcker starka reaktioner från många håll. Om så blir fallet är ändå syftet med texten delvis uppnådd eftersom givande diskussioner och en nyanserad debatt ofta leder utvecklingen framåt. Som utgångspunkt är en definition av god teknik på sin plats. Med en god teknik avses här att kunna utföra ett slag med avsedd och anpassningsbar hastighet, skruv samt placering i alla tänkbara situationer som kan uppkomma under spelets gång. Den moderna tennisen handlar i stor utsträckning om att kunna generera och returnera bollar med hög hastighet, varför biomekaniska grundprinciper naturligtvis blir viktiga. Tennismagasinet har nedan sammanställt tio av de största teknikmyterna som alltjämt florerar i Sverige. Sammanställningen har kunnat göras i första hand tack vare intervjuer med några av landets främsta experter inom teknikområdet, däribland Johan Hedsberg, Svenska Tennisförbundet, Magnus Ennerberg, KLTK, Christer Sjöö, Region Syd, Hannes Hederstedt, Sollentuna TK, Peter Rejmer, Ullevi TK, Samuel Ekberg, Helsingborgs TK och Patrik Langvardt, SALK. Mycket inspiration har också hämtats från Ernst Larssons välskrivna bok om Tennisteknik. Det stora flertalet av myterna har förekommit under mycket lång tid i svensk tennis. De har i de flesta fall sitt ursprung i en syn på tennistekniken som var rådande under träracketarnas storhetsperiod. Med mindre träffytor och trycklösa bollar i kombination med ofta blixtsnabba inomhusgolv var det på den tiden inte lika viktigt att kunna skapa egen fart som det är nu. Man kan av den anledningen förstå många av myternas uppkomst. Det är snarare deras fortlevnad som kan ifrågasättas. Tennis är en komplex sport. Många av myterna kan därför vara korrekta i en specifik situation eller för en viss spelare, till exempel för nybörjaren eller den extreme säkerhetsspelaren. Det är således när myterna används i mer generella sammanhang som de är lättast att avfärda. Det sägs exempelvis ofta att rackethuvudet alltid ska vara över greppet i volleyn, men detta är ju helt omöjligt när man ska slå en låg volley. Ett annat exempel på en situationsanpassad myt är instruktionen att alltid avsluta högt med racketen. Var

2 man avslutar med racketen beror på vilket typ av slag som man väljer att slå. Ibland är avslutet givetvis högt, men långt ifrån alltid. Överhuvudtaget finns det mycket få generella teknikutsagor som är sanna i tennis. De allra flesta, om inte alla, beror på situationen. Att utveckla en anpassningsbar teknik är med andra ord betydelsefullt. Därmed inte sagt att man inte ska sträva efter att utföra ett biomekaniskt effektivt slag när man har möjligheten därtill. Det finns flera orsaker till att teknikmyterna är så seglivade. I många fall är det faktiskt inte okunskap eller konservatism som förstärker mytbildningen. Det är nämligen lätt hänt att uttryck används slentrianmässigt utan närmare eftertanke i tennisundervisningen. Det finns nog få tränare som inte råkat slänga ur sig floskler som stå still i slaget eller ta små steg mot bollen, trots att man egentligen vet mycket bättre. I andra situationer leder olyckliga eller ogenomtänkta formuleringar till problem. När någon till exempel uppmanas att hålla i bollen menar tränaren antagligen att spelaren ska toppa mer och spela säkrare. Ordvalet gör dock att effekten kan bli att spelaren inte vågar slå igenom slagen. För att få avsett resultat torde istället rådet att spela med större marginaler vara att föredra. En annan försvårande omständighet är att man ofta inte själv är medveten om sin egen teknik. Det är lätt att exempelvis tro att man drar tillbaka racketen tidigt i grundslagen när man i själva verket bara roterar överkroppen och förbereder slaget i ett tidigt skede. Myt 1- Dra tillbaka racketen tidigt Det här är en riktig klassiker som fortfarande lärs ut på i stort sett alla nivåer inom tennisen. Om man vill slå ett hårt slag, så måste racketens hastighet vara hög. Detta försvåras avsevärt om man drar bak racketen tidigt så att den är stilla. Det är en enorm skillnad på att förbereda slaget tidigt med en överkroppsrotation, som skapar en gynnsam förspänning i muskulaturen, och att dra tillbaka racketen så fort som möjligt, vilket inte ger något dynamiskt arbete. Om man tittar på i stort sett hela världseliten så är racketen i rörelse hela tiden under svingen. Med en för tidig baksving är risken uppenbar att det i stort sett bara blir armen, och inga andra muskler, som deltar i slaget. Myt 2- Ha rak arm i slaget Den här myten hör man alltmer sällan, men den förekommer fortfarande. Med en rak baksving och en rak arm genom hela grundslaget är det mycket svårt att sätta fart på racketen och förfaringssättet är även påfrestande för kroppen. Det är

3 i princip inte möjligt att få en snärtig rörelse och möjligheten att få med stora muskelgrupper såsom höfter och axlar i svingen försvinner nästan helt. Att ha utsträckt arm kring själva träffögonblicket är en helt annan sak. Det har både Roger Federer och Rafael Nadal. Före träffen och efter densamma är dock slagarmen böjd. Myt 3- Ha fast handled genom hela slaget Om man testar att slå ett toppat slag med fast handled, så inser man ganska snabbt att det här är en myt. För att sätta ordentlig fart på rackethuvudet krävs en handledssnärt i kombination med att underarmen vrids inåt (så kallad pronation) eller utåt (så kallad supination). Men en fast handled kan även ge sämre kontroll. Många duktiga spelare kan konsten att kompensera en något sämre träff med en lätt handledsvridning. Att handleden inte ska vara fast gäller framförallt i grundslagen och serven, men även i flera volleysituationer. Handleden bör vara avslappnad i en bra volley. Om volleyn dessutom är mycket hög eller låg är det inte alls lämpligt att hålla handleden låst. Myt 4- Stå med sidan mot nätet Uttryck som stå med sidan mot nätet eller rätt fot fram används ofta i felaktiga sammanhang i tennisundervisningen. De mest extrema förespråkarna för en rak fotställning anser att man i princip alltid ska ta steget in i banan och möta bollen. En rak fotställning används med fördel när motståndaren slagit en kort eller långsam boll. Då finns tiden att kliva in i banan. I andra situationer kan det vara helt förkastligt både ur ett tekniskt och skadeförebyggande perspektiv att stå med sidan mot nätet. Om man till exempel ska slå en kort crosspassering långt ut på forehandsidan gör man helt klar bäst i att undvika den raka fotställningen. På proffstourerna slås en majoritet av grundslagen med en mer öppen fotställning. En av förklaringarna till det är att spelet ofta går så snabbt att spelarna inte hinner ta steget in i banan. Den mer öppna fotställningen sker dock inte på bekostnad av den så viktiga axelvridningen, kroppsrotationen och tyngdöverföringen. Myt 5- Stå med öppen fotställning Även detta påstående är en myt när det används i för generella sammanhang. Nyckelordet är återigen situationsanpassning. På exempelvis en kort boll som en spelare ska följa upp på nät skulle en öppen fotställning kraftigt försvåra utförandet.

4 Om man ska välja en öppen, halvöppen eller rak fotställning beror alltså på vad man vill göra med bollen, vad motståndaren gör och var man befinner sig i banan. Den stängda fotställningen, när den främre fotens häl är längre ut än den bakre fotens tåspets, är däremot med mycket få undantag olämplig. Myt 6- Ligg lågt i knäna genom slaget På höga bollar får man ingen direkt effekt av att ligga djupt nere i knäna, men det är framförallt när en spelare får rådet att ligga kvar i en låg ställning även efter träffen som det kan bli riktigt tokigt. Prova gärna själv hur svårt det är att rotera överkroppen framåt om knäna förblir kraftigt böjda genom hela slaget. Det är bara om benen sträcks som rörelsen kan fortplantas genom muskelgrupperna, vilket leder till en ökad rackethastighet och ett kraftfullare slag. Det finns ändå specifika situationer då det kan vara bra att ligga kvar i knäna, bland annat när man vill slå en låg pressad boll i en position långt in i banan på ett snabbt underlag. Myt 7- Lyft ej från marken Den här ganska vanliga åsikten har en nära koppling till myten att ligga kvar lågt i knäna. Det är en stor skillnad på att medvetet hoppa i slaget och att lätta från marken på grund av ett rejält frånskjut mot underlaget. När en duktig spelare trycks från marken sker det per automatik eftersom benen sträcks kraftigt efter en maximal förspänning i musklerna. Det vore ineffektivt och riskabelt att bromsa en sådan kraftfull rörelse när man till exempel servar eller slår ett toppat grundslag. Myt 8- Fånga racketen Det här är en instruktion som i vissa fall kan ge nybörjaren lite bättre kontroll på forehandsidan och förhindra en överrotation. Men i övriga fall gör man nog klokast i att inte bromsa racketen med handen. Det säger sig självt att det gör ont att ta emot en racket som svingas i en mycket hög hastighet. Man ser ibland proffsspelare som fångar sin racket, men så sker i regel bara under inbollningen och inte i en matchsituation. Om man fångar racketen i forehanden tar man bort den så viktiga medrörelsen, vilket är en reaktionskraft som ökar kraften i slagriktningen. Myt 9- Luta dig framåt i slaget Det här rådet är ett bra exempel på när en tränare menar väl, men när resultatet ändå kan bli helt fel. Om man lutar sig framåt redan innan man slår till bollen blir det svårt att flytta tyngdpunkten framåt i samband med slaget.

5 Problemet uppkommer oftast på backhandsidan och konsekvensen blir att axlarna inte kan vridas optimalt i genomförandefasen. Om tyngdpunkten istället flyttas framåt under själva utförandet ökar racketens rörelseenergi och därmed även kraften i slaget. Myt 10- Ta små steg mot bollen Att ta små steg mot bollen är inget självändamål. Om man ska springa mot en boll är det viktigt att vinna mark snabbt och små steg gör bara att det går långsammare. Det uppkommer visserligen ofta situationer när det är nödvändigt att ta mindre korrigeringssteg för att komma rätt till bollen, till exempel på en grusbana där felstudsarna är många. Det innebär ändå inte att man ska sträva efter att trippa fram emot bollen med små steg. Framförallt måste det sista steget vara stort i tennis. Ett stort och kraftigt inbromsningssteg är grundläggande för att få till ett starkt frånskjut i samband med slaget och för att bibehålla en god balans.