Den sårbara familjen Temakonferens 22 april 2016

Transkript

1 Den sårbara familjen Temakonferens 22 april 2016 Sakområdessamråd vård och omsorg Ledningsgruppen vård och omsorg

2

3 Inledning Den sårbara familjen Temakonferens Samverkan är avgörande för de familjer, och framför allt de barn, som någon gång behöver stöd och hjälp av det offentliga. Det var utgångspunkten och ett genomgående tema för den temakonferens om Den sårbara familjen som arrangerades den 22 april Konferensen inleddes med pjäsen Othellos tårar av Teater Driva, en föreställning som berörde deltagarna starkt. Torbjörn Holmqvist och Eva Lindh, ordförande respektive vice ordförande i sakområdessamråd vård och omsorg, SSVO, återknöt båda till pjäsen när de inledde konferensen. Det handlar om att våga se och våga fråga, menade Torbjörn Holmqvist. Inom politiken försöker vi se och för oss gäller det att samordna de resurser som regionen och kommunerna har. Dagens temakonferens handlar mycket om att samlas och diskutera de här stora och viktiga frågorna tillsammans. Samverkan är oerhört viktig och vi får inte vara ett hinder för att människor ska få den hjälp de behöver, sa Eva Lindh. Teatern i dag var en påminnelse om det vi behöver kunna möta. Vi vet att många barn har det svårt, men mitt hopp är all den kompetens som finns här i dag. Vi politiker behöver fatta kloka beslut och ge rätt förutsättningar för att kunna möta de sårbara familjerna och framför allt då barnen. 3

4 Gun Lanneström, Eleonoragruppen Vikten av att arbeta med familjeperspektiv Föräldrarna är det viktigaste som finns för barnen. Därför kan ett barn som växer upp i en familj med problem och som behöver stöd, aldrig lyftas ur sitt sammanhang. Man måste arbeta med resten av familjen också. Eleonoragruppen i Linköping är en öppenvårdsmottagning för familjer med någon typ av livskris. Det kan handla om missbruksproblem, psykisk sjukdom eller våld. Eleonoragrupper erbjuder samtalsbehandling enskilt och i grupp, från fyra års ålder och uppåt. 80 procent av barnen som kommer till oss har varit utsatta för våld eller har bevittnat våld i familjen, berättade Gun Lanneström, grundare av Eleonoragruppen. Och vem som helst som lever under svåra förhållanden under en längre tid blir påverkad av det. Högre risker Oavsett beroendeproblematik finns det ofta en stark påverkan av alkohol kopplad till många av de problem Eleonoragruppen möter. Och alkoholpåverkan innebär en rad risker. Bland annat är risken att använda våld 13 gånger högre hos den som har druckit alkohol det senaste dygnet. Hos ett barn som växer upp med en förälder med alkohol problem påverkas också självkänslan. Under sitt föredrag visade Gun Lannerström flera teckningar, ritade av barn, som visade hur barnen såg förälderns relation till flaskan som starkare än relationen till dem själva. Det blir något som står emellan rela tionen, som gör att man inte kan nå föräldrarna. Och även om det bara är den ena föräldern som har problem, så är den andra föräldern också anhörig och kan kanske inte se barnets behov för att situationen är så svår. Då blir barnen helt utlämnade till sig själva. Den som växer upp i en familj med beroende har ofta psykosomatiska besvär och svårt att lita på andra. De här barnen får ta ansvar de inte är mogna för, de får höra saker de inte borde och de lever i ett ständigt katstrofhot. Inte bara barnet För att kunna hjälpa barn i svåra familjesituationer måste man arbeta med familjen, menar Gun Lanneström. Det går inte bara att fokusera på barnet. Anhöriga i en familj med problem behöver bearbeta sina svåra upp levelser, få nytt hopp, träffa andra och bli avlastade skuld och ansvar. Särskilt viktigt är det för barnen. Det bästa för barnet är om mamma och pappa får hjälp. Om vi kan se de vuxna anhöriga och ge dem hjälp, så hjälper vi också barnen. Barn kan inte gå i en samtalsgrupp om inget händer i familjen i övrigt. Det är aldrig barnen som kan göra mamma och pappa friska. 4

5 Malin Larsson, psykolog Elevhälsan Miriam Fohlin, psykolog Ungdomshälsan Våga fråga Skolan har en viktig uppgift i att upptäcka och möta elever med psykisk ohälsa. Genom utvecklingsarbetet Våga fråga har alla skolor i Norrköpings kommun fått ett utbildningspaket som ska minska psykisk ohälsa och självmord. Psykologerna Malin Larsson på Centrala elevhälsan och Miriam Fohlin på Ungdomshälsan i Norrköping startade sitt projekt för suicidprevention på De Geer-gymnasiet läsåret 2014/2015. Med en teoretisk grund i forskning från bland annat NASP-projektet vid Karolinska Institutet och suicidforskaren Jan Beskow, tog de fram en handlingsplan för utbildning och information till skolpersonal och ungdomar. Bland skolpersonalen riktades insatsen framför allt till pedagoger, mentorer och rektorer. Vi började med en föreläsning för all personal och följde upp det med handledning på temat suicidprevention och psykisk ohälsa i arbetslagen, berättade Malin Larsson och Miriam Fohlin. Vi tog också fram en arbetsbok till skolpersonalen och informationsmaterial till eleverna. Våga fråga är viktigt Huvudbudskapen i utbildningsinsatsen har varit att personalen ska våga fråga men också kunna upptäcka, möta och hänvisa rätt om de misstänker att elever lider av psykisk ohälsa eller har självmordstankar. Att våga fråga handlar om att spräcka myter om självmord och faktiskt våga prata om det som är svårt. Att kunna upptäcka hänger ihop med skolans uppdrag och vad skolan kan göra. Skolpersonalen kan inte behandla, men de kan se tecken och signaler tidigt och gör en jätteinsats på det viset. Om man upptäcker att någon mår dåligt eller har självmordstankar är det också viktigt att möta eleven rätt och även hänvisa vidare, till elevhälsan men också vidare utanför skolan om det behövs. Det viktiga är att man inte försöker lösa frågan själv, det är man inte utbildad för som pedagog eller mentor. Bemötande och rutiner har varit två andra viktiga beståndsdelar i underlaget. Om skolpersonalen ska våga fråga om någon har självmordstankar måste de också veta vad de ska göra om svaret blir ja. Det betyder att det måste finnas tydliga rutiner. När vi har pratat om bemötande, har vi pratat om hur viktigt det är att våga vara empatisk och att kliva ur vuxenskorna. Man måste lyssna aktivt och inte döma. Det öppna lyssnandet är jätteviktigt, man måste lägga band på sig och inte komma med en massa förklaringar som man gärna vill göra som vuxen. Satsning även mot elever Arbetet med eleverna har inte hittat sin tydliga form på samma sätt som med skolpersonalen, men även där har projektet Våga fråga varit ute och föreläst i skolorna. Budskapen har varit desamma till eleverna, att de ska våga fråga sin kompis om allt är bra men också hänvisa vidare. Vi försöker säga att de ska prata med en vuxen, aldrig göra överenskommelser med sin kompis om att inte berätta för någon. Vi försöker också förklara hur de kan hantera sina egna känslor. Vi har en känsloskola med dem som går ut på att känslor är naturliga och helt ofarliga. Efter den första insatsen på de Geer-gymnasiet har nu alla skolor i Norrköping fått ta del av paketet. En första utvärdering visar att skolpersonalen känner sig säkrare på vad de ska göra om de misstänker att en elev mår psykiskt dåligt eller funderar på att ta sitt liv. De känner sig också säkrare i att samtala med elever om psykisk ohälsa och hjälpa dem till professionellt stöd. Det är oerhört viktigt att fler i skolpersonalen vet vad de ska göra om någon har självmordstankar, avslutade Malin Larsson och Miriam Fohlin. 5

6 Josefine Selberg, anhörig och representant för SPES Carin Tyrén, suicidpreventionssamordnare i Östergötland Att prata om självmord är ett skydd för livet För Josefine Selberg finns det två tideräkningar före och efter katastrofen. Katastrofen inträffade den 31 januari Det var den dagen dottern Tove omkom genom suicid. Josefine Selberg inledde sin gripande berättelse under temakonferensen genom att visa två bilder på sin familj. Den ena från 2011, den andra från den 28 februari Skillnaden mellan de båda bilderna är till synes liten, men ändå så avgrundsdjup. En person saknas på den senare bilden Josefines dotter Tove. Det här var ingen sårbar familj, berättade Josefine. Det var en helt vanlig familj med vanliga problem och möjligheter. Det fanns inget missbruk, inget våld. Vi var inte rika, men inte heller fattiga. Vi var som folk mest. Men vi är sårbara, vi har fått uppleva det värsta. Och runt omkring finns så många som berörs av det som hände den 31 januari. Det finns en mormor och morfar, en farmor, syskon, fastrar, mostrar, grannar och släktingar. Målmedveten tonåring Tove Selberg var en målmedveten tonåring, ett av de främsta trestegs-löftena i Östergötland tog hon ett sabbatsår från skolan och flyttade till Bosön utanför Stockholm för att träna tresteg. Först efteråt förstod familjen att något hände under det där året, att Tove inte mådde bra. En kväll vintern 2009 åkte Tove på en fest. På natten skickade hon ett sms om att hon skulle sova över hos en kompis. Tre dagar gick utan att Josefine fick kontakt med sin dotter. Till slut lyckades hon få kompisen att berätta vad som hade hänt. Då låg Tove inlagd på en psykiatrisk avdelning. Det var början på en fem år lång resa med många besök i psykiatrin och mycket ångest, berättade Josefine Selberg. Vi vet inte varför Tove fick ångest eller varför hon hade så stort självförakt. Vi träffades mycket, men vi pratade inte om hur hon mådde. Vi pratade om annat om idrott och politik. Tove var väldigt intresserad av politik. Tove lyckades bra i skolan och gick ut med höga betyg. Det var en stor framgång för henne när hon tog studenten. Hon hade alla rätt på sitt teoriprov till körkortet. När hon flyttade hemifrån skötte hon lägenheten pedantiskt och betalade alltid sin hyra i tid. Tyst överenskommelse Men Tove mådde inte bra. Hon gjorde flera självmordsförsök och varje gång var det Josefine och hennes man som hittade henne. Det fanns en tyst överenskommelse mellan Tove och hennes föräldrar. Om Tove inte svarade i telefon när de ringde, så ringde de polisen. Det är bara polisen som får bryta sig in i en lägenhet, förklarade Josefine. Den där dagen var vi på väg till Göteborg på fest och Tove svarade inte i telefon. Så jag ringde polisen. Efter en stund ringde en kommissarie tillbaka. Jag förväntade mig att han skulle säga att de hade ringt ambulansen, som de brukade göra, och att Tove var på sjukhuset. Men det gjorde han inte. Han sa att det låg en död kvinna i lägenheten. Där och då rasade världen samman. Vi har två liv i vår familj, ett liv före och ett liv efter katastrofen. 150 dikter Första gången Tove blev inlagd 2009, fick hon en skrivbok av Josefine. Efter Toves död hittade Josefine boken, fylld med 150 dikter. Boken blev en av Josefines livlinor i sorgen efter Tove. Jag har fyra livlinor. Toves bok, min familj och mina vänner, en bra arbetsplats och Spes. Fem dagar efter katastrofen hittade jag Spes, 6

7 en grupp för alla som har mist en närstående genom självmord. I Spes arrangerar vi samtalsgrupper, vi har telefonjour och informationsträffar. Vår vision är ett självmordsfritt Sverige, vi vill inte ha några nya medlemmar. Ökad risk för anhöriga Sorgen när någon nära anhörig dör genom suicid är präglad av tabun, omgivningens fördomar och skuld och skam. Forskning visar att anhöriga löper ökad risk att drabbas av psykisk ohälsa efter ett suicid. Josefine valde att gå tillbaka till arbetet relativt snart efter Toves självmord. 22 dagar efter katastrofen var jag tillbaka på jobbet som gymnasielärare. Jag minns inte vad jag gjorde den terminen, men jag är tacksam för att jag fick komma tillbaka. För mig betydde det mycket. Men 90 dagar efter katastrofen kom bakslaget, då tog jag slut. Då sa min chef det här har vi väntat på, ta den tid du behöver. Det är jag också oerhört tacksam för. Alla högtider och speciella dagar är oerhört tunga i sorgen. Mors dag är en skithögtid och friidrotts-vm kan jag inte se längre uppdraget från hälso- och sjukvårdsnämnden att vara en länsgemensam pådrivande kraft i det suicidpreventiva arbetet och ska samordna olika aktiviteter i länet. Det finns så mycket arbete och åtgärder som görs, men det är inte samordnat, berättade hon. Det dör sex gånger fler genom suicid än det gör i trafiken, vi måste tänka bredare än enbart hälso- och sjukvård eller psykiatrin för att minska antalet självmord. Under 2014 omkom 53 personer i Östergötland genom suicid. Av dem hade 22 haft kontakt med hälso- och sjukvården inom fyra veckor före självmordet. Det visar att vi måste tänka väldigt brett, vi måste arbeta med prevention på alla nivåer i samhället. Katastrofen präglar familjen Selberg i dag, även om de har olika sätt att hantera sin sorg och har olika livlinor att ta till. Det är viktigt för alla att svara i telefon eller tala om i förväg ifall man inte kan svara när någon ringer. Och Tove finns alltid med, inte minst i form av boken med de 150 dikterna. Tove valde inte att få ångest, avslutade Josefine Selberg. Hon ville inget hellre än att överleva och hon kämpade så hårt. Suicidpreventiv samordnare Carin Tyren är suicidpreventionssamordnare i Region Östergötland. Hon har sedan hösten 7

8 Margareta Bredmar, forskare vid Linköpings universitet Bo Davidsson, forskare vid FoU-centrum för vård, omsorg och socialt arbete Familjer i socialtjänsten De mest utsatta familjerna blir minst hjälpta av stödet från socialtjänsten. Det visar en studie vid FoU-centrum för vård, omsorg och socialt arbete och Linköpings universitet. Ett sätt att bättre möta familjer med sammansatta problem, kan vara familjeombud som samordnar insatser och samverkar med de stödkontakter familjen har. FoU-projektet om familjers möten med socialtjänsten inleddes 2010 och syftade till att öka kunskaperna om hur familjer upplever kontakterna med socialtjänsten. Projektet skulle också bidra till att utveckla det sociala arbetet med barnfamiljer och ungdomar. Stor enkätintervju Den första fasen i forskningsprojektet var en enkätintervju med över 200 föräldrar i sex östgötska kommuner. Tillsammans med en parallell systerstudie i Norge gjordes totalt 900 intervjuer och urvalet var familjer som mötte socialtjänsten på grund av att något av barnen hade kontakt. Enkätintervjuerna visade att neuropsykiatriska diagnoser var den variabel som stod ut tyngst bland de här familjerna, berättade Bo Davidsson. En fjärde del av barnen hade en neuropsykiatrisk diagnos. De här barnen fungerar sämre och föräldrarna får det också tyngre. Vi såg också att föräldrarnas belastning ökade om familjen hade dålig ekonomi. I famil jerna med lägst inkomster förekom dessutom oftare placeringar i familjehem, medan öppenvårdsinsatser var vanligare i familjerna med högre inkomster. Djupintervjuer Utifrån enkätintervjuerna skattades både barnens och föräldrarnas situation och 30 familjer valdes ut bland dem som hade svårast problem. Med dessa 30 familjer gjordes större djupintervjuer. Föräldrarna fick berätta om sina erfarenheter utifrån fyra teman; uppväxt, nätverk, arbete och flyttning, berättade Margareta Bredmar. Där kom det fram hur viktigt det var för de här föräldrarna att någon faktiskt tog sig tid att lyssna till dem. Beroende på var tyngdpunkten i föräldrarnas berättelser låg, kunde familjerna delas in i fem familjetyper. I familjetyp 1 fanns erfarenheter av omsorgssvikt hos föräldrarna och i familjetyp 2 fanns det traumatiska händelser i vuxen ålder. I familjetyp 3 var föräldrarna drogfria men tidigare missbrukare, i familjetyp 4 låg fokus på problem med barnet i pubertetsåldern och i familjetyp 5 var tyngdpunkten barn med funktionshinder. Vi kunde se att föräldrarna i grupp 1 3 i stort sett genomgående saknade anställning eller var sjukskrivna, medan nästan samtliga i grupp 4 5 hade arbete, berättade Margareta Bredmar. I grupp 1 2 var erfarenheterna av socialtjänsten övervägande negativa, medan det i grupp 3 5 var mer positiva erfarenheter. Mest utsatta blev minst hjälpta På samma sätt skilde sig också familjernas syn på den hjälp de hade fått från socialtjänsten i kontakten kring deras barn. I grupp 1 3 önskade nästan hälften av föräldrarna mer hjälp till både sitt barn och sig själva, i grupp 4 5 efterlystes enbart mer hjälp till barnen, av ungefär 30 procent. När föräldrarna fick bedöma vad kontakterna med socialtjänsten hade betytt för barnets situation bedömde drygt hälften i grupp 1 3 att barnets situation hade blivit bättre, medan nästan 90 procent av föräldrarna i grupp 4 5 gjorde samma bedömning. Slutsatsen är att de mest utsatta föräldrarna, med störst behov och minst resurser, upplever minst att de blir hjälpta av social 8

9 tjänsten, beskrev Bo Davidsson. För att komma tillrätta med detta behöver vi se familjens problem ur ett helhetsperspektiv och utveckla rollen som socialarbetare till att kunna vara ett ombud för familjen. De här slutsatserna har varit grunden för den tredje fasen av forskningsprojektet, en metodutveckling som bland annat sker i form av en utvärdering av Familjelotsen, ett utvecklingsprojekt som drivs av Linköpings kommun och finansieras via den sociala investeringsfonden. Familjelotsen är ett sätt att ge utsatta familjer anpassade insatser utifrån ett helhetsperspektiv och förebygga placeringar av barn och ungdomar. Projektet innebär en utveckling av socialarbetarrollen inspirerat av case management. Familjeombud stöttar I Linköping finns i dag tre familjeombud inom Familjelotsen, som arbetar med 16 familjer. I sju av familjerna finns neuropsykiatriska diagnoser. Det finns också allvarliga kroniska, somatiska sjukdomar och familjerna har generellt en svag ekonomi. Familjeombuden samordnar olika insatser, samverkar med vård- och stödkontakter och hjälper till att hitta strukturer i vardagen. De här familjerna har oerhört många myndigheter och personer inblandade omkring dem, visade Bo Davidsson. Det är personer på skolan, på fritis, på försäkringskassan och i socialtjänsten. De kan ha en kontaktfamilj, kommunala och privata utförare av olika tjänster och daglig verksamhet. Dessutom har de kontakt med en rad olika enheter och personer i Region Östergötland. I ett fall var det en familj som hade 20 myndighetskontakter inbokade under februari. Tänk då på att det här är människor som lätt blir stressade och som har en diagnos. De har svårt att läsa papper och passa tider. Familjeombudet ska få allt att fungera och vara smörjmedlet i deras vardag. Förbättringar En uppföljning efter halva projekttiden visar att 9 av 13 familjer tyckte att barnets situation i skolan hade förbättrats. Alla familjer upplevde att vardagssituationen hade förbättrats. De slutsatser vi kan dra är att en familj med sammansatta problem behöver ett sammanhållet stöd, avslutade Bo Davidsson. Familjeombud verkar vara ett effektivt sätt att jobba. De kan vara en talesperson för familjen, fungera som spindel i ett stort kontaktnät och stötta genom att skapa en struktur i det vardagliga livet. 9

10 Tobias Svedman, psykolog, NP-center Ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder Med ett nytt arbetssätt har NP-center i Norrköping stöttat ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser och deras familjer. Resultaten visar att ungdomarna i projektet får högre närvaro i skolan, familjerna mår bättre och placeringar har kunnat undvikas. NP-center är ett samarbetsprojekt mellan socialkontoret, utbildningskontoret och vårdoch omsorgskontoret i Norrköpings kommun. Fokus i projektet har legat på att minska antalet placeringar av ungdomar som ligger i riskzonen och i stället stötta familjerna och ungdomarna. I NP-center arbetar psykolog, specialpedagoger, familjepedagoger, arbetslivskonsulent och en elev- och samtalscoach. Det finns också ett korttidsboende knutet till teamet med sju ungdomsstödjare. Tanken är att vi ska samarbeta över gränserna med alla dem som finns runt familjen, berättade Tobias Svedman. Specialpedagogerna kan handleda skolan, familjepedagogen kan stötta familjen i kontakter med exempelvis försäkringskassan och en arbetslivskonsulent kan hjälpa till att fixa praktik eller sommarjobb. Elevcoachen stöttar i mycket praktiskt och kan hjälpa till att hämta eller skjutsa om det finns behov av det. Vi ska vara där ungdomarna är. Det kan vara på skridskobanan, på fiket, i skolan eller hemma. Många av de här ungdomarna tar sig inte till BUP utan vi behöver ta oss till dem. Diagnos krävs inte I nuläget är ett 50-tal ungdomar anslutna till projektet, något fler pojkar än flickor. Medelåldern är 17 år och diagnoserna är framför allt adhd och autismspektrumtillstånd. Sex ungdomar har ingen diagnos, men neuropsykiatrisk problematik. Målgruppen är placeringsnära ungdomar mellan 13 och 23 år, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller neuropsykiatrisk problematik, och deras anhöriga. Det krävs ingen diagnos, förklarade Tobias Svedman. Den enda exkluderingen vi gör är vid missbruk, kriminalitet eller utvecklingsstörning. Målet med NP-center är att utveckla ett stöd till ungdomarna och familjerna som gör att vardagslivet fungerar. Centret ska också arbeta med skolans verksamhet så att den fungerar för ungdomarna och ge dem redskap så att de kan klara vuxenlivet. Skolan är viktig, det är ofta en stor grej. För de allra flesta ungdomar jag träffar har skolgången varit väldigt knackig under en lång tid. Det handlar om att försöka minska kraven och få dem att känna ett sammanhang. Stöd utifrån behov NP-center ger stöd i olika former utifrån hur behoven ser ut. Det kan vara ungdomsstöd eller anhörigstöd, det kan handla om stöd i hemmet, i skolan eller på fritiden. Vi arbetar framför allt med tydlighet som metodik. Man ska veta varför man behöver gå till en psykolog eller till BUP, man ska förstå varför vi gör det här. De här ungdomarna befinner sig i en kaossituation, de har 50 personer omkring sig. De förstår inte det här. Vi försöker ha ett lågaffektivt och medmänskligt bemötande. Det betyder att vi ska vara på ungdomens sida och på familjens sida. Vi ska möta dem där de är. Ökad skolnärvaro En utvärdering av NP-centers verksamhet visar att de flesta ungdomar har ökat sin närvaro i skolan. När ungdomarna och familjerna själva får skatta sin erfarenhet av NP-center 10

11 tycker ungdomarna att de har större förståelse för sin livssituation, att deras familj mår bättre och de ser positivt på sin framtid. Föräldrarna tycker att barnen mår bättre, att familjen mår bättre och att samarbetet med andra stödinsatser har blivit bättre. Många barn som kommer till mig har upplevt att det är de som är problemet och så är det ju inte. Det är ju helheten som är problemet. Och vi arbetar mycket med bekräftelse, även av föräldrarna. En del föräldrar med barn i NP-center säger att de för första gången har fått en bekräftelse på att de gör allt de kan. Vi försöker säga till dem att de gör rätt. Slutsatserna från projektet är att målen har nåtts och att samverkan har gett positiva resultat. Föräldrarna upplever att de har fått det stöd de behöver och ungdomarna har förbättrat sin närvaro i skolan. Handläggare i socialtjänsten menar också att placeringar har undvikits tack vare NP-center. Just nu ser det ut som att projektet kommer att förlängas i ett halvår och sedan talar mycket för att det permanentas. 11

12 Celia Nordin Rappestad, 1:e socialsekreterare, Mona Björklund, samordnare, Karin Eriksson, familjerätten, Anna Granberg, barngruppen, Maria Wikström, familjebehandlare, Hanna Forsberg Jonsson, centrala elevhälsan, Charlotte Forssén, barnhälsan Barn och föräldrar i konfliktfyllda separationer Trots att antalet skilsmässor inte ökar, så, ökar antalet vårdnadstvister dramatiskt. Och för barnet kan en konfliktfylld separation leda till känslomässiga störningar. I Norrköping testas just nu om tvärprofessionella samverkansteam kan leda till färre konflikter och mindre skadeverkningar för barnen. Tio procent av alla föräldrar som skiljer sig utvecklar långvariga konflikter. Vid intressekonflikter om saker som fritid, boende eller ekonomi fungerar samarbetssamtal ofta bra. Men värdekonflikter, som exempelvis olika synsätt vid gränsöverskridande beteenden, kan kräva andra och fler insatser. Vårdnadstvisterna ökar i Sverige, framför allt bland föräldrar med låg utbildning eller inkomst samt föräldrar som har utländsk bakgrund, själva är skilsmässobarn eller som har bildat familj tidigt. Samverkansteam för barn och föräldrar i samband med separation är ett utvecklingsarbete i fem svenska kommuner, bland annat Norrköping, som samordnas av Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Målet är att pröva om ett tvärprofessionellt stöd kan bidra till färre konflikter och mindre skadeverkningar för barn och föräldrar, förklarade Celia Nordin Rappestad. Vi arbetar efter fyra delmål; att erbjuda ett samordnat, tvärprofessionellt stöd till barn och föräldrar, att pröva DOORS för bedömning av behovet av insatser, att erbjuda insatser samt att utveckla former för barns delaktighet. Enkät med barn och föräldrar Projektet startade med en kartläggning där personal, barn och föräldrar fick svara på frågor i enkätform och i intervjuer. De som möter familjerna i sitt arbete gav bland annat en bild av att många barn inte berättar om föräldrarnas konflikt, att barnen blir budbärare, att föräldrarna tappar fokus på barnen och att ekonomin blir ett stort bekymmer för familjerna. Barnen ville bli lyssnade på i större utsträckning, de ville ha någon att prata med och de önskade att någon skulle säga till föräldrarna att sluta bråka. Barnen ville inte bli skickade med meddelanden mellan föräldrarna. Föräldrarna i kartläggningen efterlyste mer stöd och råd kring vad de skulle tänka på och hur de skulle hantera sina egna känslor, berättade Hanna Forsberg Jonsson. De ville ha handfasta råd och inte bara någon som lyssnade på konflikten. Systematiskt frågeformulär Det första målet i projektet är att organisera samverkansteamen. Arbetsformen ska följas upp och utvärderas av forskare vid Örebro universitet. Det andra målet är att pröva ett systematiskt frågeformulär, DOORS, för att kunna ge stöd och insatser. DOORS är ett verktyg för att bedöma risken för exempelvis bortförande, våld, omsorgsbrist, eller suicid. Verktyget har tydliga frågeområden där föräldrarna får svara på samma frågor om separationen, konflikten och hur de själva och den andra föräldern mår. Frågorna rör också föräldraförmågan, hur barnet mår och olika stressfaktorer. Utifrån det kan insatser planeras. Det tredje målet i projektet är just att erbjuda insatser till både barn och föräldrar. Vi arbetar utifrån en insatstrappa, berättade Mona Björklund. Den första insatsen är en screening genom DOORS, nästa steg är generella insatser som råd, stöd, samarbetssamtal och föräldragrupper. 12

13 Nivå tre är riktade insatser som exempelvis föräldrabehandling eller familjebehandling, som kan sättas in utan biståndsbeslut. Nivå fyra är specialiserade insatser, som exempelvis BUP om barnet har en egen problematik. Ökar barnens delaktighet Det fjärde målet i projektet handlar om att utveckla och pröva former för barnets delaktighet. Arbetet utgår från att barnet har rätt till delaktighet om de vill. Det har vi haft länge i familjerättsenheten när det gäller umgängesutredningar, där barnet har fått vara med, berättade Mona Björklund. Nu är tanken att vi ska låta barn över fyra år vara med i alla samarbetssamtal, en eller två gånger, om föräldern godkänner och barnet vill. Då kan barnen själva beskriva sin situation och även tycka till utifrån ålder. Svåra skilsmässor är riskfyllt för barnen och både barn och föräldrar behöver stöd i en sådan situation. I Norrköping har arbetet med samverkansteam hittills påbörjats med totalt 14 familjer under 2015 och De flesta kommer till teamet via skolan eller familjerätten och i teamet finns representanter från socialtjänstens barngrupp, familjerätt, skola, barnhälsa och familjebehandlare. Det här är ingen ny insats utan en samverkansmodell, förklarade Charlotte Forssén. En person i teamet följer familjen genom hela processen. Och det har blivit tydligt för oss vilket stöd som inte är tillgängligt för familjerna, trots att de har ett behöv av det. Många familjer har en komplex problematik, men tycker inte att de har fått hjälpen de behöver. Vi tycker att det är mycket bra att vi kan använda varandras kunskap och erfarenheter i teamet. Vi hänvisar inte föräldrarna till varandra utan arbetar tillsammans i stället. 13

14 Lena Banck, projektledare, socionom och psykoterapeut Barnskyddsteam Region Östergötland Övergrepp och omsorgsbrist är de största hälsoriskerna för barn i dag. Barnskyddsteamet i Region Östergötland har i uppdrag att se till att alla medarbetare blir bättre på att upptäcka sårbara barn, tolka signaler och anmäla misstankar om övergrepp på barn. De flesta barn som är våldsutsatta har berättat för någon i sin omgivning. Men ofta stannar berättelsen i familjen eller i kompiskretsen. Mindre än vart tionde barn har berättat för någon professionell. Det finns många olika begränsningar som gör att barnen inte kan förmedla sina upplevelser. De kan vara för små, de kan ha funktionshinder. Därför måste vi allihop träna oss i hur vi ska prata med barnen, fråga dem och få förtroendet som gör att de berättar, menade Lena Banck, projektledare för projektet Barnskyddsteam i Region Östergötland. Missar att anmäla Ett annat problem är att vården ibland inte anmäler, trots misstankar. Genomgångar av dokumentation där misstankar om våld mot barn har funnits, visar att det finns många olika typer av försvar för varför man inte gör det man borde. Det kan handla om att man inte vet vart man ska vända sig eller att man tror att man bryter sekretessen. Några vanliga anledningar till att medarbetare i hälso- och sjukvården inte anmäler misstankar om övergrepp är okunskap, bristande barnperspektiv och rädslan att tappa en god relation med föräldrarna. En del är rädda för föräldrarnas reaktioner, att de ska bli hotade exempelvis. Men hot är väldigt ovanligt. Och om rädslan för hot är ett skäl att man inte anmäler, skulle jag vilja säga att problemet ligger på arbets platsen. Forskning visar att farhågan att relationen med föräldrarna ska bli sämre inte heller stämmer. Viktig pusselbit Andra skäl till att misstankar inte alltid leder till en anmälan är att tilltron till socialtjänsten är låg i hälso- och sjukvården. En del avstår också när det redan finns en pågående kontakt med socialtjänsten i familjen. Ibland hör vi att man inte får återkoppling från socialtjänsten. Men det får inte hindra oss. Att det finns en pågående kontakt hjälper inte heller. Man måste anmäla i alla fall. Det kan vara just den anmälan som gör att socialtjänsten får den pusselbit den behöver. Arbete över hela länet Barnskyddsteamet arbetar över hela länet, med alla verksamheter i Region Östergötland. Uppgiften är att se till att det finns rutiner för vad som ska göras när man misstänker att barn far illa och att träna medarbetarna i att bli bättre på att upptäcka signaler. Teamet besöker arbetsplatser i regionen och arrangerar utbildningsdagar. Målet är att vi ska förbättra handläggningen av barn som misstänks fara illa. Vi ska sprida kunskap om varningssignaler, underlätta anmälningsförfarandet och ta fram tydliga riktlinjer, berättade Lena Banck. Vi behöver bli bättre på att se och höra de här barnen. 14

15

16 Kommuner i samarbete: Boxholm Finspång Kinda Linköping Mjölby Motala Norrköping Söderköping Vadstena Valdemarsvik Ydre Åtvidaberg Ödeshög