Uppgift 1: Rörelseserie till musik + undervisning

Transkript

1 Rytm och Rörelse Gymnastikdelen Biämnesstudier 2006 Uppgift 1: Rörelseserie till musik + undervisning Skapa parvis en rörelseserie till musik, minst 30 sek, högst 60 sek. Utgå från någon idé-tema/ musiken/ en rörelse ni vill ha med + vad man kan göra med handredskapet. Var kreativ! Observera att musik och rörelse skall stämma och hänga ihop = takterna skall motsvara musiken. Räkna!! I serien skall ingå någon färdighet som inlärs (t.ex. fånga bakom ryggen, kast i kombination med steg, armrörelser i kombination med steg, Planera hur ni undervisar, vem tar vad? - del för del? - behövs skild övning av något enskilt moment t.ex. med handredskapet före ni börjar gå igenom serien? - Vad visar ni sklit? Vad kan alla genast göra tillsammans? (de lätta rörelserna) - i vilket skede tar ni med musiken? från början? eller först då rörelserna behärskas? Uppgift 2: Gymnastik och dans i skolans gymnastikundervisning Läs bifogade åsikter. Diskutera i 2-3 personers grupper. Skriv ner era synpunkter och kommentarer. Inlämnas v 50. Uppgift 3: Kursdagbok Svara för varje lektion på följande frågor A. Vad var roligast? Vad var nyttigast för dig själv under lektionen? B. Vad kan du använda i din kommande undervisning? Hur skulle du anpassa det för lågstadiet? C. Vad kunde ha lämnats bort och varför?

2 Uppgift 2 i anslutning till kursen i rytm och rörelse (gymnastikdelen) I det följande finns en samling uttalanden kring undervisningen i gymnastik och dans. De är delvis plockade ur litteraturen, ur artiklar och forsknings-rapporter och delvis ur mina egna intervjuer om samundervisning. Med finns också uttalanden som i diskussioner i olika sammanhang framförts av lärare som undervisar gymnastik. Vad väcker uttalandena för tankar hos dig? Diskutera 2-3 personer tillsammans, reflektera, kommentera och kom med egna synpunkter på vart och ett av uttalandena nedan. Relatera synpunkterna främst till gymnastikundervisningen i lågstadiet. 1. Jag är övertygad om att den skapande dansen är en mycket viktig del av idrottsämnet och att den tillför en dimension som kan vara svår att hitta i de andra aktiviteterna. Dansa kan alla göra; långa, korta, tjocka, smala, viga, mindre viga, unga och gamla. Ingenting är rätt eller fel, det finns ingenting att mäta. I den skapande dansen finns möjligheter att uttrycka ideer, stämningar, känslor. Människans identitet hänger mycket samman med att vara i kontakt med sin kropp, en form av kroppslig och emotionell medvetenhet. Den amerikanske psykologen Howard Gardner som har forskat om kreativitet har en teori om "multiple intelligence". Han beskriver hur olika slags kompetens ingår i intelligensutvecklingen. En av de mest grundläggande är den kroppsligt-kinestetiska kompetensen med vars hjälp vi utvecklar en medvetenhet om kroppens möjligheter till rörelse. Kroppsmedvetenhet är en väsentlig del av vår självuppfattning. Idrott handlar så mycket om självtillit och rörelseglädje. Varför måste träning, som många tror göra ont och plåga kroppen? Då ser man på kroppen som någonting utanför oss själva, som en maskin. Idrottsämnet präglades under 1970-talet mycket av denna fysiologiska syn, där träning, svett och en bra kondition var huvudargument för idrott i skolan. Det kom därmed också att handla om prestation i negativ bemärkelse och tävling. I många avseenden tror jag att denna syn fortfarande lever kvar. För mig är idrotten i skolan någonting mer. Barn är inte kroppar, de är människor. Vi skall som lärare hjälpa dem att utveckla hela människan, inte bara deras kroppar. Det gäller hela skolans arbete, men här tycker jag att idrottsämnet har unika möjligheter, och då speciellt dansmomentet. Varför förekommer då dans så sällan i idrottsundervisningen? Ser man på resultaten från en omfattande Stockholmsundersökning (Carlsten 1989) framgår det att undervisningen i åk 8 helt domineras av aktiviteter som bollspel, redskapsgymnastik och styrketräning. Det är stor skillnad mellan hur stor andel de olika lärarna anslår till de olika aktiviteterna. Dans ansågs av de manliga lärarna som det svåraste momentet att undervisa i, och det var också mycket sällan förekommande (hos de manliga lärarna). Eftersom kursplanen inte direkt anger hur mycket tid som skall läggas på särskilda moment är det mycket upp till den enskilde läraren att helt sätta sin prägel på innehållet, något som sannolikt inte har sin motsvarighet i andra skolämnen.

3 Visst är det fint med en viss frihet i läraryrket, men jag tycker att det är helt oacceptabelt om en idrottslärare kan syssla med i stort sett vad han/hon vill och undanhålla kunskaper och färdigheter som eleverna är berättigade till. Christina Olin gymnastikdirektör och universitetslärare i idrott i Göteborg (Ur C. Annerstedt: Idrottsdidaktisk reflektion) 2. "Det här med att föreställa allt möjligt, sväva omkring som en älva eller hoppa som ett troll, eller att uttrycka olika känslor i rörelser - det ligger nog inte för mig. Jag har alltid själv känt mig bortkommen och "fånig" då vi i utbildningen skulle improvisera. Ännu värre är det om jag som lärare skall stå och försöka få eleverna att låtsas föreställa något. Jag inser nog att gymnastiken och dansen är viktig i synnerhet nu när jag har samgrupper. Men jag vill nog arbeta på ett litet mer konkret plan. Rytmer och aerobic-steg är sånt som jag ännu kan tänka mig undervisa. Bäst är det om man får färdiga program med sådana rörelser som man själv behärskar. Jag har några små danser som jag brukar lära ut... det går nog bra med pojkarna också...och sen så undervisar jag vals och bug i sexan". Manlig lågstadielärare (Muntligt samtal) 3. "Jag har egentligen ganska litet gymnastik i min undervisning. Jag vet att man kanske borde ha mera, jag har ibland litet dåligt samvete, flickor tycker ju om sånt...aerobic, hiphop och dans. Men jag känner mig själv osäker på undervisningen i de här grenarna. Det blir nog mest motionsgymnastik, men inte särskilt mycket, för flickorna tycker inte att det är speciellt roligt. Undervisningen i dans (sällskapsdanser) är däremot ett av mina starka områden och det undervisar jag i alla klasser". Kvinnlig gymnastiklärare (Ur intervjumaterialet till M. Eklunds doktorsavhandling: Lärarens syn på samundervisning i gymnastik) 4. Om några nödvändigtvis skall ha dans på idrottstimmarna så får någon av tjejerna ta hand om det. Manlig idrottslärare (Ur C. Annerstedt: Idrottsdidaktisk reflektion) 5. Rörelseskolning och fristående gymnastik har ett stort värde och en stor betydelse för människans hälsa och välbefinnande genom att den främjar ett funktionellt rörelsesätt och en god kroppsbehärskning samt rums- och kroppsmedvetenhet. Den är dessutom en källa till rörelseglädje. Lärarkandidaterna såväl kvinnliga som manliga tenderar att i starten av utbildningen ha allt mindre ( i vissa fall total avsaknad av) erfarenhet av och kunskap om sådana aktiviteter, som av tradition betraktats som kvinnliga; gymnastik till musik, gymnastik med handredskap, dansvarianter, lek och skapande verksamhet. Många av idrottslärarkandidaterna lägger i dagen en oftast omedveten, "manlig" attityd till idrott:

4 snabbast, längst, högst, bäst...vinna. Bland kvinnliga idrottslärarkandidater är tendensen att avbryta utbildningen större än bland manliga. Det i mina ögon alarmerande är att flickors intressen, behov och värderingar förlorar mark och mister genomslagskraft. Finns det risk för att hela idrottsämnet maskuliniseras genom att kvinnliga aktiviteter blir allt sällsyntare och de kvinnliga idrottslärarnas antal minskar? Kommer flickorna i framtidens skola alls att ha möjlighet att utöva rörelseformer som tilltalar dem? Kommer flickor att bedömas enligt en manlig norm? Ökar förutsättningarna att bland flickor skapa ett bestående intresse för fysiska aktiviteter i en idrottsundervisning där det som de flesta flickor vill göra och hur faller i glömska eller ignoreras? Barbro Carli, gymnastikdirektör, lärarutbildare vid GIH Örebro ( B. Carli: Flickors situation i skolans idrottsundervisning. Tidskrift för Gymnastik & Idrott 5, 1991) 6. "I utbildningen var det ganska dåligt med aerobic och sånt. Senare har jag gått på kurser och timmar som någon annan har dragit...jag har gjort det mest för att jag känt mig osäker i samgrupperna och för att jag vill bli bättre på det här området...speciellt i början kände man sig osäker då man inte hade undervisat så väldigt mycket om man skulle börja på med någonting som var relativt nytt för en själv." Ung manlig gymnastiklärare i gymnasiet (Ur intervjumaterialet till M. Eklunds doktorsavhandling: Lärarens syn på samundervisning i gymnastik 1999) 7. Haluaisin kuitenkin korostaa myös asian toista puolta (sanoisinko "miesnäkökulmaa"). Meilläkin on paljon opittavaa naisten liikunnasta. Surullisinta on, ettei perinteinen miesliikunta edes aina ymmärrä, ehkei aina haluakaan ymmärtää, mikä arvo naisten harrastamaan liikuntaan sisältyy. Martti Lindqvist (1986) on sanonut: "Erotan itsessäni toisaalta herkän, luovan pojan ja toisaalta itsensä ylittämään pyrkivän miehen". Perinteisessä miesten liikunnassa on sijaa vain jälkimmäiselle. Ja vaikka miesmäisesti edelleen haettaisiin ratkaisua, jossa mies voisi olla oikeasti mies, ei mielestäni pisara herkkää ja luovaa poikuutta nykymaailmassa olisi varmastikaan pahitteeksi ja sen voi tarjota esimerkiksi tanssillinen tai voimistelullinen liikunta. Suomalainen urheilumies on kuitenkin valitettavasti tällaisesta liikunnasta kiinnostunut vain, mikäli "tanssivat tytöt ovat hyvännäköisiä" tai jos voidaan osoittaa että jääkiekkojoukkueen menestys SM-liigassa on parantunut sen jälkeen kun pojat aloittivat säännölliset aerobic-tunnit. Uskallan väittää että tämän päivän Suomessa liikunnan ja urheilun normi-ilmasto on suotuisampi naisille kuin miehille perinteisten roolien särkemistä ajatellen. Eräässä pienessä vertailututkimuksessa voitiin havaita ettei tyttöjen keskuudessa ilmentynyt maiden välisiä

5 eroja suhtautumisessa tanssiin. Sen sijaan poikien rymässä suomalaiset erosivat muista siten että he asennoituivat tanssiin kielteisemmin kuin kanadalsiset, italialaiset ja yhdysvaltalaiset pojat. Lauri Laakso, gymnastiklärare, professor i idrottspedagogik vid Jyväskylä idrottsvetenskapliga fakultet (specialområde: bollspel och friidrott). (Ur Yhteisopetus liikunnassa i T. Pyykkönen (toim.) Liikkuva nainen. Liikuntatieteellisen seuran julkaisuja nr 109, 1987) 8. "Jasså, kallas den här sortens rörelse dans i Sverige? Då börjar jag förstå varför min yngre kollega alltid frågar om jag kan ta dansen. Vad då dans - varför kallar dom det dans? Jag kallar det jumppa - allmän motorisk rörelseskolning, med och utan handredskap, ofta till musik, ibland små danser, men inte skulle jag kalla det dans... Hur många timmar...svårt att säga, det beror på klassen också, men jag lägger nog stor vikt just på det här. Gymnastiken är ju det område som verkligen utvecklar mångsidig motorik" Kvinnlig lågstadielärare utdimitterad i slutet av 1980-talet (Muntligt samtal) 9. " Visst har man känt sig osäker om man skall ha musikjumpa, men man har ju tagit det skall vi säga med humor. Vi har ju haft roligt, man har kunnat skratta åt sig själv. Det är ju det liksom att det inte förutsätts att man skall kunna det...jag tror att det är bättre om jag har ett sånt innehåll som jag själv behärskar i stället för att dra en massa musikjumpa. Inte får de flickor som kör med dans på fritiden ut någonting av det jag kan ge på det området. Då är det lättare att försöka bearbeta de grenar jag behärskar så att det går hem hos så många som möjligt. Jag tror i alla fall att jag då kan ge någonting åt dem. De som vill går ju sen på fritiden på aerobic, dans och sånt" Manlig gymnastiklärare i gymnasiet (Ur intervjumaterialet till M. Eklunds doktorsavhandling: Lärarens syn på samundervisning i gymnastik 1999) 10. "Choosing activities to provide for the abilities and interests of both girls and boys are difficult, and at best a compromise. Differences between the preferred physical activities of girls and boys, which are based largely on gender perceptions are incompatible. Unfortunately for girls, the activities preferred by the boys usually take precedence. Three reasons have been put forward for this domination by boys in physical education (i samgrupper). Firstly, girls are more likely to accept boys' sports than boys will accept girls' sports. Secondly, in optional physical education classes, boys are likely to outnumber the girls and because of this imbalance a votew on preferred choices will usually favor boys' interests. Thirdly, teachers

6 tend to cater for male interests, because boys are likely to become disruptive if they do not have their way. There can be no doubt that teachers prefer to make the experiences of males the subject matter of their lessons" (Ur. Browne, J. (1992) Coed or not coed? Thats the question. The ACHPER National Journal)