Tal av Herman Van Rompuy, Europeiska rådets ordförande, på Handelshögskolan i Stockholm

Transkript

1 EUROPEISKA UNIONENS RÅD Bryssel den 4 maj 2012 (OR. en) EUCO 82/12 PRESSE 192 PR PCE 70 Tal av Herman Van Rompuy, Europeiska rådets ordförande, på Handelshögskolan i Stockholm Det är ett nöje att få tala här i Stockholm och dela med mig av några tankar om Europas och euroområdets framtid, just när jag är på väg att inleda min andra mandatperiod som ordförande i Europeiska rådet. Det blir också min sista period, för den så kallade permanenta ordföranden får inte bli alltför permanent! Det är ett nöje att tala i denna framstående skola där så många av de bästa svenska ekonomerna, företagsledarna och politikerna har utbildats bland dem många nobelpristagare och Dag Hammarskjöld. Som ung man läste jag hans dagbok. Den gav mig mycket inspiration på den tiden. (Som tonåring såg jag Ingmar Bergmans filmer. Jag visste hur det var i Sverige utan att någonsin ha besökt landet.) Jag känner mig desto mer hemma här som jag själv har studerat ekonomi och är son till en professor i ekonomi! Mitt andra ämnesområde var filosofi. Jag vill inte avskräcka dem av er som studerar ekonomi, men när jag under de senaste två åren har försökt råda bot på den ekonomiska krisen i Europa har det ibland varit svårt att avgöra vilket av de två ämnena som varit mest användbart...! Som några av er kanske känner till skriver jag också haikudikter. Jag är inte en politisk poet, utan en poetisk politiker. Det är ett tidsfördriv mellan de politiska aktiviteterna. Varken mer eller mindre. P R E S S R u e d e l a L o i B E B R Y S S E L T f n : F a x : press.office@consilium.europa.eu EUCO 82/12 1

2 I det avseendet är jag en stor beundrare av den store poeten Tomas Tranströmer. Av hans kraftfulla språk. Jag glömmer aldrig när jag första gången läste hans berömda dikt Romanska bågar. Där... "inne i den väldiga romanska kyrkan ( ) i halvmörkret ( ) en ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: 'Skäms inte för att du är människa, var stolt! ' " (Jag vill inte citera mer Det gör säkert ont i svenska öron att höra en översättning av denna stora nationalpoet ) Många i Sverige har betraktat skuldkrisen på avstånd. Samtidigt vet ni så väl att det som händer i ett land i Europa också påverkar alla de andra. Det ömsesidiga beroendet är den viktigaste lärdomen från finanskrisen. Det ömsesidiga beroendet, och den politiska konsekvensen: det gemensamma ansvaret. Detta ömsesidiga beroende är särskilt starkt mellan euroländerna, men också därutöver. Ett underskott i Grekland, en bankkris i Irland, en recession i Estland kan påverka alla grannar, alla ekonomier i unionen. Innan jag går närmare in på krisens ekonomiska aspekter och hur det går att ta sig ur den, skulle jag vilja lyfta fram den politiska sidan. Detta ömsesidiga beroende är när allt kommer omkring inte någon oavsiktlig följd av vårt agerande. Nej, det var ett viktigt motiv till att ena Europa redan från början! Att knyta ekonomierna och samhällena på vår kontinent ännu närmare varandra. Att stärka banden mellan grannar och forna fiender för att kunna uppnå i grunden politiska mål: Fred mellan staterna. Välstånd för medborgarna. Makt (eller inflytande) för Europa i världen. Ett ord om freden. Jag är medveten om att detta mål kan framstå som mindre viktigt mot bakgrund av Sveriges egen historia. Ni lyckades hålla er utanför de katastrofala världskrigen under den första hälften av 1900-talet, som ödelade så många europeiska liv och städer. Svenskarna har alltid varit aktiva köpmän och resenärer, men när ni gick med i unionen 1995 hade ert land varit politiskt neutralt i 180 år! (Visst, efter att innan dess ha varit en aktiv militär makt på kontinenten.) Denna nutidshistoria gör ändå Sverige till ett undantag. För de flesta har Europa varit (eller är) förankrat i fred och stabilitet. Så är det för Tyskland, Frankrike och de andra grundarländerna efter andra världskriget. Så är det för Grekland, Spanien och Portugal efter diktaturernas fall. Så är det för de tidigare kommunistiska länderna och för länderna på västra Balkan. Självklart vet jag mycket väl att idén om Europa som en garanti för fred inte framstår som lika övertygande för de yngre generationerna i Västeuropa, eller i Sverige. Allt detta verkar ligga för långt tillbaka i tiden; ett minne som har blivit historia. Ändå formas Europa fortfarande av de här underliggande krafterna och motiven. Så är det också för euron. Det var inte bara ekonomiska motiv som låg bakom införandet av den gemensamma valutan. Naturligtvis var det ur ekonomisk synvinkel förnuftigt att så snart den inre marknaden var inrättad också skaffa en gemensam valuta. Men sammanslagningen av nationella valutor är ett i grunden politiskt steg som kräver mer än en god idé. EUCO 82/12 2

3 De europeiska ledarna fattade beslutet i december 1989 eller en månad efter Berlinmurens fall, den tveklöst största geopolitiska omvälvningen på kontinenten sedan Det var det ögonblicket, utsikterna till ett återförenat Tyskland, som fick tanken att skärpas. Genom att ge upp D-marken övertygade Tyskland sina grannar, och särskilt Frankrike, om att landets framtid låg i Europa. Så beslutet om att skapa en gemensam valuta handlade minst lika mycket om krig och fred i Europa som om Robert Mundells teori om optimala valutaområden! Det är därför så mycket har stått och står på spel under de senaste två årens statsskuldskris. När euroområdets ledare deklarerar att de kommer att göra "allt som krävs" för att upprätthålla den finansiella stabiliteten i euroområdet (som vi har gjort åtskilliga gånger vid toppmöten) är det väldigt enkelt: vi menar det. I euroområdet håller vi ihop, "i vått och torrt". Våra åtgärder har haft tre syften stoppa krisen, se till att nya kriser inte uppstår, samt lägga grunden för framtida tillväxt och sysselsättning. När jag tillträdde mitt ämbete i början av 2010, kort efter det att den grekiska krisen bröt ut, upptäckte jag att verktygslådan var tom. Stabilitets- och tillväxtpakten för budgetövervakning var försvagad, det fanns ingen makroekonomisk övervakning över huvud taget och inga räddningsfonder som kunde dämpa finanskrisen. Vi var tvungna att utforma alla dessa instrument mitt uppe i en kris. Det var som att bygga en livbåt ute till havs. Och det gjorde vi. Jag minns mycket väl mitt första Europeiska råd, i februari En timme innan toppmötet inleddes kom den franska presidenten och den tyska kanslern in på mitt kontor och det var tydligt att de inte var överens. Detta var i början av Greklandskrisen. När Frankrike och Tyskland är överens protesterar de andra förstås ibland eller tycker att beslut påtvingas dem. Utomstående bedömare tenderar att underskatta det stora avstånd som vanligtvis föreligger mellan startpositionerna. För att få till stånd en överenskommelse mellan Frankrike och Tyskland krävs både arbete och kompromisser, och ofta måste hjälp hämtas från Bryssel eller andra huvudstäder... Men folk klagar även när de två inte kommer överens. I februari 2010 stod vi inför ett svårt problem. Kunde vi göra något för att hjälpa ett land som löpte risk att gå i konkurs, och i så fall vad? Vi kom fram till en kompromiss, som först skisserades under informella samtal på mitt kontor och som fick sin slutliga form en timme senare med samtliga 27 ledare. Den byggde på de två principer som har styrt alla fortsatta åtgärder under krisen: ansvarstagande och solidaritet. Ansvarstagande från varje regering för att skapa ordning och reda i det egna huset. Solidaritet från alla när euroområdets finansiella system i dess helhet står på spel. EU har ofta kritiserats för att ha tagit itu med krisen alltför långsamt och räddhågset. Men när man lägger ihop alla de steg vi har tagit under loppet av två år blir det sammantaget ett språng framåt. Striktare kontroll av budgetar och skuldnivåer, bättre överblick över bubblor och obalanser, en permanent brandvägg och räddningsfonder, och djärva reformer som genomförts av länder som står under tryck från marknaden eller tar emot EU-stöd. På många sätt har unionens ekonomiska styrning utvecklats så mycket under de senaste två åren att den knappt går att känna igen. Dessutom har vi ännu bara sett början av resultaten av många av dessa reformer. EUCO 82/12 3

4 En viktig sak är att de inte bara har resulterat i starkare institutionellt tryck på att hålla underskotten under kontroll; de har också lett till ett ökat grupptryck bland Europas ledare. Alla kolleger är nu väl medvetna om att ett lands misslyckande eller framgång kan ändra utsikterna för alla. Detta gör att diskussionen mellan ledarna vid Europeiska rådet får en ny intensitet. Och jag ser det som min plikt att påminna kollegerna vänligt men bestämt om deras enskilda löften och gemensamma åtaganden. Sverige har deltagit i dessa ansträngningar för att stabilisera situationen i euroområdet. Redan 2010 gick er regering med på att använda EU:s budget som en del av räddningspaketen. För två månader sedan undertecknade er regering finanspakten. Ni lovade också att bidra till det irländska räddningspaketet och gick med på att indirekt stötta euroområdet genom att bidra med minst 10 miljarder dollar till IMF. Vi uppskattar dessa ansträngningar som ett tecken på tydligt åtagande och politisk vilja gentemot Europa. Sverige fick förstås tidigt känna av det ömsesidiga beroende som jag nämnde, redan under finanskrisen Ert banksystem blev lidande, särskilt på grund av sitt stora beroende av de baltiska länderna. Men förtroendet återställdes, bl.a. tack vare åtgärder på europeisk nivå. Europeiska centralbanken gav exempelvis i mitten av år 2009 ett lån på 3 miljarder till Riksbanken i syfte att bidra till att garantera finansiell stabilitet. EU och IMF utarbetade ett program för Lettland vilket hjälpte er granne att rida ut stormen. Euroområdets länder tillhör de länder till vilka ni exporterar mest. Trots dessa nära band förefaller det som att medlemskapets och den inre marknadens fördelar ibland går obemärkta förbi... En svag extern efterfrågan är ett av skälen till Sveriges nyligen försämrade tillväxtutsikter och växande arbetslöshet. Det är alltså lika mycket i Sveriges som i euroområdets intresse att vi snabbt kan lämna den nuvarande situationen bakom oss och fullt ut inrikta oss på att stimulera tillväxten. Enligt min uppfattning har också euroområdet mycket att lära av Sverige. Vid Europeiska rådets möten har statsminister Fredrik Reinfeldt mer än en gång delat med sig av Sveriges erfarenheter från den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, då det visade sig att beslutsamma åtgärder för att hantera bankkrisen och strukturera om ekonomin lönade sig. Tjugo år av en exemplarisk finanspolitik har gjort det möjligt för er att effektivt dämpa den senaste krisens chockeffekter. Ert land har slutligen och detta är en viktig punkt varit en pionjär när det gäller att anpassa regleringen av finanssektorn till dagens verklighet med större finansiell integration. Ni har visat vägen genom att långt före alla EU-krav inrätta tillsynskollegier. Det krävs emellertid ännu mer, och jag menar att en integration av policyn för finanssektorn är det område där det mest brådskar för vår union med ytterligare framsteg. Att bevara euroområdets stabilitet har varit det allt överskuggande målet under de senaste två åren, och vi är ännu inte utom fara. Men detta kan bara vara ena halvan av vårt arbete. Stabilitetens ultimata mål är tillväxt. Detta är en paradox. Euroområdets stabilitet är inte ett mål i sig själv. Tillväxt och sysselsättning är och har alltid varit en grundläggande angelägenhet för oss, och Sverige har alltid inom unionen varit en stark förespråkare för detta. EUCO 82/12 4

5 Det är mycket som står på spel. Tillväxt, kvalitativ tillväxt, är den mest övertygande reaktionen på de umbäranden och det pyrande missnöje som den ekonomiska krisen har gett upphov till, och jag behöver inte förklara riskerna med populism och faktabefriad politik. Alla regeringar vet att de måste se till att de offer som görs är värda ansträngningen. Faktum är att vi inom EU under alla krisåren aldrig upphörde att arbeta för tillväxt, för handel, för innovation, för arbetsmarknadsreformer, för bankkrediter... Men det är också ett faktum att den makroekonomiska politikens möjligheter att på kort sikt stimulera tillväxten är begränsade; våra finanspolitiska och penningpolitiska instrument mobiliserades till fullo under krisen. Detta är anledningen till att strukturreformer är det främsta hjälpmedel som står till vårt förfogande. Deras effekter varken är eller kan vara omedelbara, men med tiden kommer de att göra skillnad och i sinom tid skapa arbetstillfällen. Vi har redan kommit en bra bit på väg. Under de senaste åren har det runtom i Europa fattats modiga beslut som har gått emot egenintressen av alla slag: inom finansvärlden, inom energisektorn, på arbetsmarknaden och i skyddade sektorer. Många kolleger har tagit tjuren vid hornen. Spanien och Portugal har gjort sina arbetsmarknader mer flexibla. Grekland har drastiskt skurit ner på pensioner och löner inom den offentliga sektorn, i vissa fall med mer än 20 procent. Finland och många andra har skatteväxlat från skatt på arbete. Italien har öppnat upp slutna yrken, och Polen har minskat byråkratin för företagsetableringar och företag. De baltiska staterna, vilka som ni vet var bland de hårdast drabbade i världen, har vidtagit drastiska åtgärder. I dag är tillväxten tillbaka, och ingenstans i Europa stiger sysselsättningsnivåerna snabbare än i Litauen, Lettland och Estland. Och detta med system med fasta växelkurser. Mycket av detta arbete för att förbättra konkurrenskraften har gjorts av de enskilda medlemsstaterna. En del av arbetet för att skapa en tillväxtvänlig miljö kan vi bara göra tillsammans, på EU-nivå. Detta är uppenbarligen fallet när det gäller marknaderna, oavsett om det är fråga om att komplettera EU:s inre marknad eller säkerställa ett rättvist tillträde för våra företag till nya marknader utomlands via de handelsavtal som vi förhandlar fram på unionens vägnar. Sverige har dragit mycket stor nytta av de möjligheter som den inre marknaden erbjuder era entreprenörer. Även om ni exporterar varor över hela världen, är det Europa som är er hemmamarknad. En motor för tillväxt och arbetstillfällen Vi arbetar även tillsammans i fråga om innovation och när det gäller att utforska nya områden inom informations- och kommunikationsteknik och sådana kreativa industrier som musik och design. Inrättandet av ett efterlängtat europeiskt patent kommer att vara avgörande. För närvarande är patenteringskostnaderna 20 gånger högre i Europa än i USA eller Japan. I dag är vi närmare än någonsin till att nå en överenskommelse, något som jag arbetar på tillsammans med rådets danska ordförandeskap och som skulle minska dessa kostnader med 80 %. Våra gemensamma europeiska finansieringsinstrument kan också spela en nyckelroll för att se till att innovativa idéer blir verklighet. Europeiska investeringsbanken är en viktig partner när det gäller att utveckla transportprojekt och projekt för förnybar energi eller när det gäller att finansiera ambitiös forskning eller digitala nät. EUCO 82/12 5

6 Vi arbetar för att se till att den kan utöka sin roll där det mest behövs. Med en ökning av kapitalet på 10 miljarder skulle bankens totala utlåningskapacitet nå 60 miljarder i nya lån under de kommande tre åren, vilket skulle möjliggöra nya investeringar på upp till 180 miljarder euro. Ett sådant stöd kan hjälpa länder och regeringar att växa sig ur krisen. Även vår gemensamma EU-budget bör inriktas på innovation. Före årets slut kommer vi att fastställa dess omfattning för (vilket är en av de frågor som jag kommer att diskutera med statsminister Fredrik Reinfeldt senare i dag). Detta är ett unikt tillfälle att omvandla denna budget till ett verktyg för framtida tillväxt. Jag vill även förvissa mig om att medlemsstaterna inte bara tänker på nettobidrag eller nettointäkter utan även tar med i beräkningen vidare europeiska intressen. Det finns även mycket som vi kan göra för att se till att vår arbetskraft förblir den mest kvalificerade i världen. I Europeiska unionen som helhet finns det ca 25 miljoner arbetslösa men även mer än 2 miljoner lediga jobb! Låt oss vara konkreta. Vad kan vi göra för en 18-åring i Spanien, Slovakien... eller Sverige? För det första: investera i utbildning och överbrygga klyftan mellan klassrum och arbetsplats. För det andra måste vi göra det lättare för ungdomar att få in en första fot i arbetslivet: lärlingsutbildningar, arbetslivserfarenhet och första riktiga anställningsavtal. Den tid då man behöll samma jobb livet ut är förbi, så alla bör åtminstone få en rättvis första chans. För det tredje måste vi göra det lättare för människor att ta sig dit jobben finns. Medborgarna kan redan nu konsultera lediga platser inom hela EU tack vare en webbplats som lanserats av kommissionen. Sammanfattningsvis: Vårt mål är klart och tydligt och delas av alla. Europa måste fortsätta att för alla sin medborgare vara en verkligt attraktiv kontinent där människor vill bo och arbeta, skapa välstånd och spendera sina tillgångar. Detta är också vad våra globala partner väntar sig av oss. När jag representerar Europeiska unionen vid exempelvis G20-toppmöten, tittar de på oss på samma sätt som vi tittar på dem. Alla måste skapa ordning och reda i det egna huset. I det avseendet kräver Europeiska unionens trovärdighet i världen att vi får ordning på ekonomin. Men vi förväntar oss också att våra partner, såsom USA och Kina, tar itu med sina egna obalanser och utmaningar. Till dem som har förutspått det europeiska projektets undergång har jag detta att säga: vi måste givetvis vara medvetna om utmaningar och problem, men hittills har kriser den nuvarande och andra lett till mer och inte mindre integration. Till syvende och sist vet Europas regeringar, ibland motvilligt, att de måste arbeta tillsammans för att säkra sina medborgares välstånd och säkerhet. De vet att vi tillsammans har något speciellt att försvara. I världen i stort är Europa en unik kontinent. Vi är ett levande bevis på att det är möjligt att kombinera välstånd och social rättvisa, att ha ett effektivt beslutsfattande och demokratisk ansvarighet samt att vara en attraktiv plats att arbeta och leva på. Detta är också en fråga om inställning. För att parafrasera den kloke Tomas Tranströmer: Skäms inte för att du är europé, var stolt! EUCO 82/12 6