UTVÄRDERING AV DEN PREDIKTIVA VALIDITETEN FÖR RBM-B i en grupp klienter med kriminalvårdspåföljd

Transkript

1 Forskning och utvärdering inom Kriminalvården UTVÄRDERING AV DEN PREDIKTIVA VALIDITETEN FÖR RBM-B i en grupp klienter med kriminalvårdspåföljd

2 Omslag: Kriminalvården Tryckning: Kriminalvården Digitaltryck 2019 Beställningsnummer: 7318 ISBN: Diarienummer: Kriminalvården Norrköping Tel: E-post: Hemsida:

3 Förord Kriminalvårdens uppgift är utmanande och komplex och som i alla människovårdande myndigheter balanserar vi mellan att göra individuella bedömningar samtidigt som de är grundande på bästa evidens och forskningsunderlag. I Kriminalvården har det bland annat inneburit att vi valt att arbeta i enlighet med RBM-principen, principen om Risk, Behov och Mottaglighet, som vi följer för att så bra som möjligt förebygga återfall i brott. Våra klienter ska vara bättre rustade att klara ett liv utan kriminalitet och droger när de lämnar Kriminalvården än de var innan. I detta arbete behöver vi verkningsfulla verktyg som stöd. RBM-principerna har ibland beskrivits på ett sätt som för tanken till att principerna bara gäller för behandlingsprogram. Så är inte fallet. Principerna kan tillämpas på alla insatser som strävar efter att minska återfall i brott och RBM är idag Kriminalvårdens grund för verkställighetsplanering (VSP). Utredningar enligt RBM ska utgå från strukturerade risk- och behovsbedömningar och ta särskild hänsyn till klientens styrkor och förutsättningar. Behandling och andra återfallsförebyggande insatser enligt RBM bygger på klientens styrkor och förstärker positiva alternativ till de riskfaktorer som driver klientens kriminalitet. Varje individ som avtjänar en kriminalvårdspåföljd har en plan för vilka insatser som ska genomföras under verkställigheten utgående från en risk-, behov- och mottaglighetsbedömning. Som en del i detta arbete har Kriminalvården utvecklat ett bedömningsinstrument, RBMbedömningen, som sedan 2014 successivt införts i klientverksamheten och i verkställighetsplaneringen. För klienter som bedöms ha hög eller medelrisk för återfall i brott ska intensiva brottsreducerande insatser genomföras, medan klienter som bedöms ha låg risk för återfall i brott bör ha betydligt mer begränsade sådana insatser, eller inga alls. En bedömning ska göras av förekomsten av brottsdrivande faktorer (behov) samt av individuella förutsättningar för behandling (mottaglighet). Detta är den första utvärderingen av RBM-bedömningen där vi fokuserat på instrumentets förmåga att predicera eller förutsäga återfall i brott. Resultaten ligger väl i linje med andra riskbedömningsinstrument som används i kriminalvårdsverksamhet i världen, och ger stöd för Kriminalvården att fortsätta arbeta med RBM-bedömningen som en del i klientens verkställighetsplanering. Utvärderingen är ett viktigt steg för oss som myndighet i vår strävan att utveckla en mer evidensbaserad kriminalvård, även om det också finns behov av att fortsatt vidareutveckla och utvärdera vårt arbete. Dessa områden gäller framför allt att klienter som skattats med förhöjd risk för återfall och som senare inte återfaller behöver vara fokus för fortsatt forskning och utvärdering med syftet att optimera instrumentets prediktiva validitet samt att utvärdera kriminalvårdens förmåga att kunna möta klientens behov av insatser inom de områden som kartlagts. Författare till rapporten är Peter Johansson Bäckström, Maria Danielsson, Louise Starfelt Sutton och Dan Andersson. Vi vill avslutningsvis rikta ett tack till de VSP-utredare som arbetar med VSP och genomför RBM-bedömningar. Det är många gånger långt ifrån ett enkelt arbete, men denna utvärdering visar att ni inte bara gör ett bra jobb, utan att ni också bidrar till att myndigheten på bästa sätt kan arbeta med det återfallsförebyggande uppdraget. Emma Ekstrand Enhetschef Enheten för utveckling av verksamhetsinnehåll Avdelningen för frivård Jenny Kärrholm Enhetschef Forsknings- och utvärderingsenheten Avdelningen för ledningsstöd

4 Innehåll Sammanfattning... 1 Summary... 2 Bakgrund... 4 Riskbedömning... 4 Risk, Behov och Mottaglighet (RBM)... 5 Utveckling och användning av riskbedömningar i Kriminalvården... 6 Ett generellt basinstrument... 8 Risk Behov och Mottaglighetsbedömning (RBM-B)... 9 Predicera återfall med hjälp av RBM-B Syfte Studiens frågeställningar...12 Metod Procedur...13 Population...13 Delgrupper Grupper med särskilda riskmått i RBM-B Återfall i brott som utfallsmått...14 Uppföljningsperiod och tid till återfall...14 RBM-B...14 Risknivåer i RBM-B Överensstämmelser mellan riskmåtten Statistiska analyser...16 Datakälla och variabler Analysmetoder Sensitivitet, specificitet samt positiv och negativ prediktion ROC-kurva och AUV-värden Jämförelser mellan AUC-värden Överlevnadsanalys Signifikansnivå Analysverktyg Resultat Andel återfall...19 Kön Ålder Lagförda för våldsbrott Sensitivitet, specificitet samt positiv och negativ prediktion Sammanfattning Överlevnadsanalys...23 Prediktiv validitet...24

5 Kön Ålder Lagförda för våldsbrott Sammanfattning Diskussion Begränsningar...30 Definition av återfall och uppföljningsperiod Slutsatser Kriminalvårdsrelevans i praktiken...32 Behov av fortsatt forskning...32 Referenser Bilaga... 40

6 Sammanfattning Sedan 2014 har Kriminalvården succesivt infört det egenutvecklade instrumentet RBM-B (Risk-, Behov- och Mottaglighets- Bedömning). Alla klienter som ska ha en verkställighetsplan ska bedömas med avseende på risk för återfall brott, där en hög risk bör motivera intensiva brottsreducerande insatser, medan klienter som bedöms ha låg risk för återfall i brott bör ha betydligt mer begränsade sådana insatser, eller inga alls. En bedömning ska också göras av förekomsten av brottsdrivande faktorer (behov) samt av individuella förutsättningar för behandling (mottaglighet). RBM-B har sin teoretiska förankring i Bonta och Andrews (2017) kategorisering av starka till måttliga riskfaktorer för brottsligt beteende, kallade Central Eight. Instrumentet är framtaget som en del i en strävan att implementera RBM-modellen som en vetenskaplig bas i svensk kriminalvård. Det huvudsakliga syftet med studien var att undersöka hur väl risknivåerna från RBM-B överensstämmer med faktiska utfall avseende återfall i brott för klienterna. Studien är den första att utvärdera RMB-B:s förmåga att bedöma risken för framtida återfall i brott. Under 24 månader följdes klienter där de med kriminalvårdspåföljd räknades som återfall. Andelen återfall mättes både efter 12 och 24 månader. Riskmåttet i RBM-B som grundar sig på historiska registeruppgifter (del A) och måttet med tillägg av information från intervju med klienten (del A + B) analyserades. Båda måtten anges i nivåerna låg risk, medelrisk och hög risk för återfall i brott. I utvärderingen analyserades träffsäkerheten för män och kvinnor, för två åldersgrupper (upp till 24 år och 25 år eller äldre) samt för klienter med eller utan lagföring för våldsbrott. Resultaten visar att vid varje delmoment som undersöktes lyckades risknivåerna i RBM-B differentieras med avseende på utfallet återfall i brott. Klienter som initialt bedömts ha hög risk återföll i högre utsträckning och snabbare jämfört med de som bedömts att ha låg risk eller medelrisk. De med medelrisk återföll i sin tur i högre utsträckning och snabbare jämfört med lågriskklienter. Resultaten var i stort sett desamma för de två riskmåtten (del A och del A + B). RBM-B:s förmåga att skilja mellan risknivåerna påverkas inte av klienters kön, vilket betyder att instrumentet kan användas vid bedömning av risker för både kvinnor och män. Vid jämförelse mellan åldergrupperna (till och med 24 år) och (25 och äldre) visade sig de äldres återfallsrisk förutsägas bättre för båda riskmåtten efter 12 månader och även efter 24 månader för (del A). I jämförelsen mellan klienter som lagförts för våldsbrott och de som inte gjort det visade sig den prediktiva förmågan för riskmåttet (del A) vara bättre efter 24 månaders uppföljning för klienter som saknade våldsbrott än för klienter lagförda för våldsbrott. Resultaten visar att RBM-B på ett träffsäkert och rättssäkert sätt kan särskilja mellan risknivåer. Det innebär att klienter med hög risk för återfall i brott kan identifieras och därmed få en högre grad av intensitet i insatser (t.ex. säkerhet och behandling) med målet att minska återfall i brottslighet, medan omotiverade insatser till klienter med låg risk kan undvikas. RBM-B lyckades identifiera över 90 % av de som senare återföll i brottslighet. Däremot var det bara 32 % av de som skattades ha förhöjd risk (medelrisk eller hög risk) för återfall som senare återföll. Det är vanligt att risk- och behovsbedömningsinstrument är bra på att identifiera riskklienter på bekostnad av att alltför många klassificeras med förhöjd risk, vilket är ett dilemma. RBM-B ger också en god skattning av lågriskklienter då över 90 % av dem inte återföll. Tillämpning av riskprincipen tillgodoses med enbart riskmåttet (del A), men däremot täcks inte informationsbehovet för kartläggning av behovsområden och för att RBM-modellen som helhet ska kunna användas. 1

7 Summary Since 2014, the Swedish Prison and Probation Service has gradually introduced the proprietary instrument RNR-A (Risk, Needs and Responsivity Assessment) to form the basis of structured client case management plans. Recidivism risk is assessed to determine the intensity of rehabilitative services with high risk offenders prioritized for intensive services while minimal or no services should be offered to low risk offenders. The RNR-A assesses also the offender s crime-driving factors (i.e., criminogenic needs) as well as individual learning styles and abilities (i.e., responsivity) to inform treatment decisions. The instrument has its theoretical foundation in Bonta and Andrews (2017) conceptualization of moderate-to-strong risk factors for criminal behavior, called the "Central Eight". The development of RNR-A has been part of a wide-scale effort to implement the Risk-Need- Responsivity model with the overall aim of strengthening evidence-based practice in the Swedish Prison and Probation Service. The purpose of this study was to investigate the predictive accuracy of the RNR-A s risk levels (low, medium, high) with regards to clients recidivism rates. The study is the first to evaluate RNR-A's predictive validity. A total of 2,446 clients were followed for 24 months with the target outcome defined as any reconviction resulting in a prison or probation sentence. Reconviction rates were measured after 12 and 24 months. The RNR-A s risk measure based on criminal history registry data (part A) and the risk measure with client interview data added (part A + B) were used in the analyses. Both measures categorize risk levels as low, medium or high. The predictive validity of RNR-A was tested for subgroups of men and women, younger (up to 24 years) and older (25 years and older) age groups, as well as violent and non-violent offenders. Overall, the results support a differentiation of the risk levels in RNR-A with regards to reconviction rates. Clients with a high recidivism risk were reconvicted more often and more quickly compared to clients with medium or low risk. Clients with medium recidivism risk, in turn, were reconvicted more often and more quickly than low risk clients. The results were largely consistent for the two risk measures (part A and part A + B). The RNR-A's predictive validity was not affected by the clients' sex, indicating that the instrument can be used to assess recidivism risks for both men and women. When comparing client age groups, the risk measures showed greater predictive validity for older clients (25 years and older) at 12 months for both risk measures and at 24 months (part A only) follow-up. Further, the risk measure based on criminal history (part A) showed greater predictive accuracy at 24 months follow-up for non-violent compared to violent offenders. The results of this study support the use of RNR-A to accurately differentiate between clients with low, medium, and high recidivism risk. As such, clients with a heightened recidivism risk and, thus, a need for intensive rehabilitative services can be identified to enable effective treatment and supervision with the aim of risk mitigation, while unwarranted treatment of low risk clients can be avoided. Through a medium or high risk categorization, RNR-A identified over 90 % of those clients who were subsequently reconvicted of a crime. However, only 32 % of all medium and high risk offenders were reconvicted. It is common for screening instruments to effectively identify recidivists at the expense of also classifying many non-recidivists in high risk categories, presenting various dilemmas. However, RNR-A provides an accurate assessment of low recidivism risk, given that over 90 % of low risk clients were not reconvicted. Risk assessment using the RNR-A enables the effective use of the risk principle based solely on criminal history data (part A); in addition, valid needs and responsivity assessments are needed also to comprehensively apply the Risk-Need-Responsivity model. 2

8 Bakgrund Riskbedömning Sedan introduktionen av de första riskbedömningsinstrumenten, inom området att mäta risk för återfall i brott, har dessa kommit att bli en viktig del av verksamheter i såväl fängelsemiljöer och frivård som inom ungdomsvård. Den vanligaste metoden som använts för att bedöma risker är ostrukturerade bedömningar utförda av specifikt utbildade kliniker (d.v.s. psykologer eller psykiatriker). Denna första generations bedömningar bygger på att bedömaren ställer en serie frågor till klienten som typiskt inte är standardiserade (Bonta, 1996). Andra hjälpmedel kan vara en checklista för att fånga in sådana faktorer som missbruksproblem, övergrepp eller beteenden som kan kopplas till framtida risker. Den huvudsakliga fördelen med den ostrukturerade kliniska bedömningen är dess flexibilitet och möjlighet till anpassning i unika fall. Bland de inbyggda svagheterna finns dock bristen på transparens, och det är oftast svårt att beskriva eller följa hur beslutsfattandet går till. Det är vanligtvis också svårt eller omöjligt att mäta överstämmelsen mellan olika bedömningar. Riskbedömningar av denna typ är därför svåra att replikera och det finns en påtaglig risk att bedömningarna påverkas av den enskilde bedömarens personliga preferenser (Bonta & Andrews, 2007; Monahan, Brodsky & Shan, 1981; Van Voorhis & Brown, 1996). Denna typ av bedömningar har kritiserats och diskrediterats på grund av bristen på systematik, subjektivitet och den bristande prediktiva validiteten (dvs. träffsäkerheten) och det finns idag en bred enighet om att ostrukturerade bedömningar är mindre träffsäkra jämfört med strukturerade bedömningar (t.ex. Hanson & Morton-Bourgon, 2009, Andrews, Bonta & Wormith, 2006: Cooper, Griesel & Yuille, 2008; Grove & Meehl, 1996; Fazel et al., 2012, Janus & Prentky, 2003, Monahan, 2007 Quinsey et al, 2006). Under 1970-talet utvecklades, som en följd av de ostrukturerade bedömningarnas brister, en ny generation av evidensbaserade instrument som levererade prediktioner för återfall i brott med stöd av statistiska beräkningar. Dessa instrument tillhandahöll kvantitativa metoder för riskbedömning genom att använda individuella, oföränderliga (statiska) riskfaktorer (t.ex. historia av substansmissbruk, ålder vid första brottet) som var länkade till risken för återfall i brott. Dessa faktorer var typiskt framtagna från forskning på kriminella populationer - mestadels vita, vuxna män (Hannah-Moffat, 2013). Instrument av denna typ har dock ifrågasatts på grund av bristen på flexibilitet, trots att de i allmänhet har betraktats som bättre på att förutsäga utfall än ostrukturerade kliniska bedömningar (Ægisdóttir et al., 2006; Andrews, Bonta & Wormith, 2004). Sådana instrument betonar i hög grad tidigare kriminalitet som underlag för riskbedömningar. Detta får till följd att en enskild klients risknivå fixeras och permanentas då bedömningen vilar på data som är oföränderliga. Sådana bedömningar ger således inte någon vägledning för hur en individs risknivå ska kunna förändras. Som ett resultat av ett framväxande intresse för behandling och riskreducerande insatser och som en motreaktion på en utbredd behandlingspessimism som representerades av vad som i allmänhet har betecknats som Nothing Works -perspektivet (Martinson, 1974), kom intresset i stället att förskjutas från en ensidig fokusering på statiska riskfaktorer till riskfaktorer som potentiellt är förändringsbara (Andrews 1989). Detta intresse som vilar på föreställningen att vissa insatser fungerar och som vanligtvis brukar benämnas som What Works - perspektivet (t.ex. Andrews et 4

9 al., 1990; Gendreau, Little & Goggin, 1996; Bonta & Andrews, 2017) - har stimulerat en ny generation av forskning på riskbedömningsinstrument som innehåller förändringsbara riskfaktorer. De förändringsbara faktorer som införts i moderna instrument kallas vanligtvis för dynamiska riskfaktorer eller kriminogena behov och instrument där sådana faktorer bedöms utgör vanligen underlag för vad som kan kallas den tredje generationens riskbedömningar (Hannah-Moffat, 2013). Risk, Behov och Mottaglighet (RBM) En framgångsrik teoretisk modell för hantering av risker för återfall i brott baserade på statiska och dynamiska faktorer är Risk - Need - Responsivity -modellen som har lanserats av de kanadensiska psykologerna Don Andrews, Paul Gendreaus och James Bonta (t.ex. Andrews & Bonta, 2003; Andrews, Bonta & Wormith, 2006; Andrews & Dowden, 2006; Andrews et al., 1990; Gendreau & Andrews, 1990). I svensk översättning förkortas modellen till RBM (Risk Behov Mottaglighet). RBM-modellen började sin utbredning under 1990-talet och anses idag i många länder (t.ex. Kanada, Storbritannien, Australien, Nya Zealand, Sverige) vara av central betydelse för att leverera effektiva, brottsreducerande insatser till lagöverträdare och har ett relativt brett stöd i den vetenskapliga litteraturen (t.ex. Gendreau et al., 1993; Andrews et al., 1997; Gendreau, Little & Goggin, 1996; Farrington, 1998; Dowden & Andrews, 1999; Pearson & Lipton, 1999; Bonta & Andrews, 2007; Polaschek, 2012; Andrews, 2012 Bonta & Andrews, 2017). RBM är en modell för prediktionen av risker och klassificering av klienter för behandling och behandlingens utformning, som har resulterat i en rad empiriskt baserade och till synes effektiva behandlingsåtgärder för att reducera riskerna för återfall i olika typer av brottslighet. Modellen inkluderar tre huvudprinciper för hur insatser för att minska återfallsrisk bör hanteras. I enlighet med riskprincipen ska nivån på en insats matchas med klientens risk för återfall i brottslighet. Personer med hög risk kräver mer intensiva behandlingsinsatser för att reducera återfallsrisken medan personer med låg risk har mindre behov av insatser (Andrews et al., 1990; Bonta & Andrews, 2017). Risknivån bedöms genom förekomst av såväl statiska som dynamiska kriminogena faktorer hos klienten. Riskprincipen förutsätter att behandlingen av risker ska fokusera på individuella, brottsdrivande, dynamiska egenskaper. Dessa är faktorer som när de förändras också förväntas att förändra sannolikheten för återfall i brott (Lowenkamp, Latessa & Holsinger, 2006). Icke-kriminogena faktorer kan också vara dynamiska och förändringsbara, men dessa förändringar är inte nödvändigtvis kopplade till någon förändring av sannolikheten för återfall i brottslighet (Andrews & Bonta, 1994, s.176). Empiriska studier har visat att behov som främst är associerade med kriminella handlingar bland annat inkluderar sådana faktorer som kriminella attityder, kriminellt umgänge, antisociala personlighetsdrag, substansmissbruk och brister i utbildning (Andrews, Bonta & Wormith, 2006; Bonta & Andrews, 2017). Medan risknivån pekar på behovet av insatser, så visar de kriminogena, dynamiska faktorerna vad som bör förändras för att minska risken för återfall i brott. Även om en statisk faktor, det vill säga en oföränderlig faktor som till exempel en kriminell historik, har en god förmåga att förutsäga framtida återfall, så är den inte särskilt vägledande för förståelsen av vilka behov som bör hanteras för att reducera återfallsrisken. 5

10 Beträffande mottaglighetsaspekter så ska enligt RBM-modellen de behandlingsåtgärder som används ha en vetenskaplig påvisad effekt när det gäller att förändra kända dynamiska (förändringsbara) riskfaktorer. Begreppet mottaglighet speglar hur behandlingsinsatser ska utformas och anpassas till den enskildes förutsättningar så att dessa engagerar klienten och genom detta, skapar förutsättningar för inlärning och förändring. Generellt utgår dessa tekniker från inlärningspsykologiska och kognitiva tekniker. Mottaglighetsprincipen är ofta den som är svårast att förklara och tillämpa eftersom mottaglighet är ett mångfacetterat begrepp. Det handlar till exempel både om att klienten ska vara mottaglig för den insats som erbjuds, men också att den som ger insatsen till klienten ska anpassa sig till sin klients specifika förutsättningar. Mottaglighet brukar delas upp i generell mottaglighet och specifik mottaglighet. Generell mottaglighet handlar om vilken typ av insatser och pedagogiska metoder som klienter i kriminalvård vanligtvis är mottagliga för. Specifik mottaglighet innebär att man inom ramen för insatsens metod säkerställer en individanpassning. Empiriska studier har visat att kognitiva beteendeterapeutiska (KBT) metoder är det mest effektiva sättet att påverka förändring (Dowden & Andrews, 1999; Hollin, 1999; Bonta & Andrews, 2017). Behandling eller rehabilitering av lagöverträdare ska enligt RBM-modellen bedrivas enligt sex ledande grundsatser. Effektiva behandlingsprogram ska: (1) ha en kognitiv beteendeterapeutisk inriktning; (2) vara strukturerade, med specificerade mål och uppgifter för deltagare; (3) implementeras av tränad, kvalificerad, och ändamålsenligt ledd personal; (4) levereras på ett korrekt sätt i enlighet med de intentioner som programmens konstruktörer har redovisat; (5) vara manualbaserade och (6) ges inom ramen för institutioner där personalen tror på rehabilitering som en verksam metod för att minska risken för återfall i brott och där ledningen för dessa institutioner stödjer rehabiliteringsarbete (Andrews & Bonta, 2003; Gendreau, Little & Goggin, 1996; Hollin, 1999; McGuire, 2002; Ogloff & Davis, 2004). De mest avancerade instrumenten för bedömning av risker, behov och mottaglighet innefattar tre centrala frågeställningar: (1) Vem ska genomgå behandling? (2) Vilka behov ska behandlas? och (3) Hur ska hindren för en framgångsrik behandlingsplan elimineras? (Andrews, Bonta & Hoge, 1990). Det huvudsakliga syftet med risk- och behovsbedömning inom ramen för ett RBMperspektiv är inte att fastställa och predicera framtida risker, utan att skapa ett underlag för planering och genomförande av insatser med den primära målsättningen att förebygga återfall. Med ledning av denna riskmodell ska resultatet av en risk- och behovsbedömning således vägleda valet av lämpliga insatser mot klientens brottsgenererande behov. Utveckling och användning av riskbedömningar i Kriminalvården Under 1990-talet började Kriminalvården inspireras av What Works -rörelsen. Det blev tydligt att all behandling inte fungerar på alla klienter och insatser skulle matchas mot återfallsrisk, behov och mottaglighet. År 1995 startades därför ett omfattande projekt på dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen med syfte att stödja en utveckling av brott- och missbruksrelaterade program. Syftet var att skapa ett utbud av behandlingsprogram som skulle kunna hjälpa Kriminalvårdens klienter att avhålla sig från brott efter avslutad verkställighet. Som en del i arbetet startades 1999 ett nätverk av personer som arbetade med programfrågor vilka bland annat fick i uppdrag att identifiera metoder för risk- och behovsbedömning (Lardén, 2014). Parallellt med Kriminalvårdens satsning på risk- och behovsbedömning i relation till behandlingsprogram initierades ett specifikt uppdrag, i form av att en nationell avdelning för 6

11 mottagning av män med längre fängelsestraff med namnet riksmottagningen skulle inrättas vid kriminalvårdsanstalten Kumla. Avdelningens verksamhetsmål skulle vara att skapa ett beslutsunderlag, en så kallad risk- och behovsprofil, som underlag för ställningstaganden kring den intagnes fortsatta verkställighet utifrån ett säkerhets- och behandlingsperspektiv. Verksamheten som startade i april 1997 innefattade redan från början användning av strukturerade kliniska riskbedömningar av män som dömts för våld, sexuellt våld eller partnervåld. Dessa bedömningar, som genomfördes av psykologer, innefattade initialt en bedömning av graden av psykopatiska personlighetsdrag med the Psychopathy Checklist-Revised (PCL-R; Hare, 1991, 2003) samt av risker för återfall i våldsbrott enligt den strukturerade skattningschecklistan Historical Clinical Risk Management-20 (HCR-20; Webster, Douglas, Eaves & Hart, 1997). För bedömning av risker för återfall i sexuellt våld användes senare, Sexual Violence Risk - 20 (SVR-20; Boer, Hart, Kropp, & Webster, 1998) och för risk avseende partnervåld användes Spousal Assault Risk Assessment (SARA; Kropp, Hart, Webster & Eaves, 1995). Förutom återfall i våldskriminalitet, fanns ett behov att beakta olika typer av risker såsom risk för misskötsamhet under anstaltsvistelse eller risk för rymningar. Många av dessa typer av bedömningar gjordes med ostrukturerade metoder som bygger på beslutsfattarens erfarenhet och antaganden om olika sammanhang. Det framfördes också krav på att de bedömningar av risker som gjordes inom Kriminalvården borde ligga till grund för riskhantering enligt Risk-, Behovoch Mottaglighetsprinciper (Andrews, Bonta & Wormith, 2006). Därför gav Kriminalvården i uppdrag att utforma en screeningmetod till Centrum för Våldsprevention (CVP) vid Karolinska Institutet. Martin Grann och Niklas Långström vid CVP utarbetade BERIT (Beslutsstöd för Riskbedömningar Inom Kriminalvårdsverksamhet) i samråd med Kriminalvården. BERIT var avsett som ett hjälpmedel vid utredning och inför beslut om till exempel utevistelse och frigivningsförberedande arbete och innefattade fyra olika moduler som avsåg bedömning av risk för våld, risk för sexuellt våld, risk för partnervåld samt en kompletterande basskattning av ungdomar. Kriminalvårdens önskan var också att instrumentet skulle ge vägledning vid beställning av expertutlåtande angående risk i komplexa fall (Dernevik, 2013). BERIT (våld) som innefattade 11 statiska riskfaktorer, var utformade med de aktuariska instrumenten Violence Risk Appraisal Guide (VRAG; Quinsey et al., 1998), Level of Service Inventory-Revised (LSI R; Andrews & Bonta, 1995), General Statistical Information on Recidivism Scale (GSIR; Nuffield, 1982) och den kliniska checklistan HCR-20 (Webster et al., 1997) som förebilder. BERIT (sexuellt våld) som innefattade 8 statiska riskfaktorer utformades med utgångspunkt från det kanadensiska instrumentet Static-99 (Hanson & Thornton, 1999). BERIT (partnervåld) som innefattade 6 statiska riskfaktorer, formades med utgångspunkt från erfarenheter från SARA (Kropp et al., 1994). BERIT (ungdom) som innefattade 5 statiska riskfaktorer, utgick inte från något publicerat instrument men var inspirerad av sammanställningar och forskning som gjorts av Cottle, Lee och Heilbrun (2001) samt Lober et al. (1998). En pilotstudie av BERIT (våld) genomfördes under 2011, där 191 män (86 %) och 30 kvinnor (14 %) slumpvis valdes ut bland kriminalvårdsklienter som dömts för våldsbrott och vars verkställighet upphörde under Syftet med studien begränsades till instrumentets globala förmåga att predicera risken för våldsbrottslighet men man undersökte också de enskilda riskfaktorernas relevans. Resultaten av studien bekräftade en måttlig till god prediktiv förmåga för BERIT (våld). Den prediktiva validiteten varierade mellan AUC-värdet 1 0,77 för den tänkta 1 Se avsnitt ROC-kurva och AUC-värden 7

12 modellen där poängen indelats i tre nivåer, och AUC-värdet 0,81 för en summering av totalpoängen för samtliga nio variabler i instrumentet. BERIT levererades till Kriminalvården men implementeringen fullföljdes inte. Ett generellt basinstrument Kriminalvården utvecklade i början av 2000-talet ett systemstöd för planering av klienternas verkställighet. Denna verkställighetsplanering baserades i stor utsträckning på behovsbedömningsinstrumentet Addiction Severity Index (ASI; McLellan et al, 1992). Efter några års användning började brister i verkställighetsplaneringens systemstöd, styrning och handhavande uppmärksammas. I Riksrevisionens granskning (RiR 2009:27) konstaterades att Kriminalvården inte levde upp till de krav som ställdes på klienternas verkställighetsplanering. Det fanns brister både i kvaliteten, dokumentationen och i uppföljningen av planeringen. I granskningen konstaterades att riskbedömningarna i verkställighetsplaneringen i många fall var ofullständiga eller bristfälliga på annat sätt. Riksrevisionen såg allvarligt på detta eftersom riskbedömningarna låg till grund för prioritering och planering av insatser. Riksrevisionens granskning blev startskottet för ett omfattande utvecklingsarbete inom Kriminalvården. I detta arbete konstaterades att Kriminalvården med dåvarande metoder inte förmådde leva upp till RBM-principerna som bland annat anger att insatserna ska baseras på en strukturerad bedömning av den enskildes risk, behov och mottaglighet. I den åtgärdsplan avseende verkställighetsplaneringen som beslutades 2011 var en av åtgärdspunkterna att utforma ett basskattningsinstrument. I uppdraget ingick att utveckla ett standardiserat, och så långt möjligt, automatiserat risk- och behovsbedömningsförfarande för samtliga klienter för att användas i arbetet med verkställighetsplanering. Målet var att bedöma klienters behov, statiska och dynamiska riskfaktorer respektive klienternas mottaglighet på ett strukturerat sätt inom Kriminalvården. Ett tidigt ställningstagande i detta arbete var att så långt som möjligt utgå från RBM och Central Eight samt de item i BERIT (våld) som visat lovande prediktiv validitet. Samtidigt undersöktes möjligheterna till att förenkla och tidsmässigt korta en utredning som motsvarade BERIT (våld), utan att därmed tappa i prediktionsvärde. Alternativ skulle övervägas till de faktorer i BERIT (våld) som krävde ett relativt omfattande underlag. Projektets (Kriminalvården, 2013) utgångspunkt var att evidensbaserade bedömningsmetoder ska användas så tidigt som möjligt i Kriminalvårdens arbete med klienter, och redan från början ligga till grund för de förslag kring insatser som lämnas. Med sållning som syfte så var en annan utgångspunkt att en viss men begränsad utbildningsinsats skulle vara tillräcklig för att använda utredningen. I linje med detta avfärdades krav på utbildningsbakgrund som psykologkompetens eller liknande. Efter att ha utvärderat genomförandet, och när instrumentmognaden ökat i organisationen, skulle eventuellt den långsiktiga ambitionsnivån höjas om sådana behov identifieras. 8

13 Det finns belägg för att riskbedömningsinstrument som utvecklats för särskilda populationer som t.ex. Structured Assessment of Violence Risk in Youth (SAVRY, Borum, Bartel & Forth, 2002), VRAG, (Quinsey, Harris, Rice & Cormier, 1998) eller HCR 20 (Webster, Eaves, Douglas & Wintrup, 1995) har en högre prediktiv förmåga än de instrument som avser att mäta generell kriminalitet (t.ex. LSI R, Andrews & Bonta, 1995). Detta skulle alltså tala för att introducera ett flertal olika specialinstrument i Kriminalvården. Mot detta ställdes vinsterna med den enkelhet och tydlighet i bedömningsförfarandet som användningen av ett enda instrument innebär. Syftet med instrumentet (sållning) överstämde också med ett bredare fokus varför valet blev att introducera ett generellt instrument. Vidare ansågs det, i ett läge där Kriminalvården för flertalet klienter i princip helt saknade strukturerade riskbedömningar, som en rimlig ambition att börja med att introducera ett generellt instrument. Basutredningen presenterades slutligen som ett generellt och könsneutralt sållningsinstrument och bestod av två delar där del A avsåg att bedöma klientens historia av antisocialt beteende och del B bestod av en inventering av dynamiska riskfaktorer. En pilotstudie (Kriminalvården, 2013) av Basutredningar (N = 235) gjordes där faktorer som användarvänlighet, tidseffektivitet och användarnas tillit till instrumentet utvärderades. Interbedömarreliabiliteten för de item som ingick i Basutredningen prövades också och två serier av oberoende skattning jämfördes (N = 25). I rapporten redovisades att alla utom fyra item i Basutredningen hade en god interbedömarreliabilitet ( ICC > 0.75). Något sammanfattande mått på interbedömmarreliabilitet för hela instrumentet rapporterades dock inte. Kriminalvården avsåg vidare inte att utvärdera Basutredningens prediktiva validitet innan den implementerades med hänvisning till att den tidigare genomförda utvärderingen av BERIT (våld) ansågs räcka som underlag i detta hänseende. Risk Behov och Mottaglighetsbedömning (RBM-B) Under 2015 beslutades att Basutredningen skulle få ett nytt namn och instrumentet kallades därefter för RBM-B (Risk-, Behov- och Mottaglighets- Bedömning). Alla klienter som ska ha en verkställighetsplan ska bedömas med avseende på risk för återfall i generell kriminalitet och våldsbrott (risk) och förekomst av dynamiska brottsdrivande faktorer (behov), tillsammans med en bedömning av de individuella förutsättningarna för genomförande av påverkans- eller behandlingsinsatser under verkställigheten (mottaglighet). RBM-B utgår från Andrews och Bontas (2010) kategorisering av starka till måttliga riskfaktorer för brottsligt beteende, kallade Central Eight. De fyra första antisocial historia, antisocialt personlighetsmönster, prokriminella attityder och värderingar, samt prokriminellt umgänge utgör de kategorier av riskfaktorer som starkast samvarierar med kriminellt beteende, medan de övriga inom Central Eight antas ha en mer måttlig koppling till kriminellt beteende (se dock Bonta & Andrews, 2017 för en annan prioritering). Dessa fyra första riskfaktorer tillsammans med missbruk utgör underlaget för riskberäkningarna i RBM-B. Som ovan nämnts består RBM-B av två delar (A och B), där del A innehåller 15 item som kan kopplas till tidigare kriminalitet eller antisocialt beteende (statiska faktorer). A-delen bygger i princip helt på registerinhämtat material och skattas enligt en tregradig skala (0, 1, 2), där skalstegen anger omfattningen och allvarlighetsgraden av problematiken. Här finns dock två undantag där item 12 och 15 skattas enligt en 2-gradig skala (0, 1). Del B består av 72 item som 9

14 mäter problem inom tio olika domäner (dynamiska faktorer): Antisocialt personlighetsmönster (18 item), Prokriminella attityder och värderingar (16 item), Prokriminellt umgänge (5 item), Alkoholmissbruk (4 item), Narkotikamissbruk (4 item), Familj och relationer (4 item), Arbete och skola - sysselsättning och boende (9 item), Fritid och avkoppling (3 item), Fysisk ohälsa (6 item) samt Psykisk ohälsa (3 item). Tre item i B-delen mäter antisocial historia och beräknas som en del i A-delen. Item i B-delen skattas i huvudsak på en tregradig skala (0, 1, 2), förutom item 28 som skattas enligt en fyrgradig skala (0, 1, 2, 3) och item 72 som skattas enligt en tvågradig skala (0, 1). Underlaget till skattning av del B hämtas från registermaterial men också från en semistrukturerad intervju. Som underlag till RBM-B avseende domar ska bedömaren använda uppgifter i Kriminalvårdsregistret (KVR) som är Kriminalvårdens administrativa system för hantering av klientinformation samt utdrag ur Belastningsregistret (BR). Personuppgiftsbehandlingen i KVR regleras genom Kriminalvårdens egen registerlagstiftning. 2 Belastningsregistret innehåller uppgifter om individer som fått påföljder för brott och hanteras av Polismyndigheten. 3 Till skillnad från KVR så innehåller BR uppgifter om andra påföljder än kriminalvårdspåföljder och gallringsreglerna är inte lika snäva som för KVR. I RBM-B används ofta begreppet lagföring, egentligen lagföringstillfälle, och avser då att den lagförde är dömd i brottmål i tingsrätt eller högre instans alternativt fått ett strafföreläggande eller en åtalsunderlåtelse av åklagare. Även beslut om kontaktförbud enligt lag om kontaktförbud (1988:688) räknas som lagföring och utländska domar räknas i vissa fall. Resultatet av skattningarna med RBM-B registreras i KVR och sammanställs med hjälp av en på förhand bestämd beräkningsmodell som automatiskt genererar en graderad skattning av risk och behov för den enskilde klienten. Den sammanlagda poängen för återfall i generell kriminalitet och våldsbrott beräknas från resultatet på del A och B. En liknande riskpoäng för återfall i generell kriminalitet och våldsbrott beräknas också med enbart resultat från del A (15 item samt tre item i B-delen). Detta ger en möjlighet att beräkna en riskpoäng även då en klient inte vill eller kan delta i den semistrukturerade intervjun. Den totala riskpoängen delas in i tre nivåer: låg risk, medelrisk och hög risk. Fördelningen skapades för att sortera ut de 25 % av klienterna med lägst risk för återfall och de 25 % som bedömdes ha högst risk för att kunna fokusera på vilka grupper som skulle erbjudas behandling i första hand och vilka som kanske inte ska få någon behandling alls eller i begränsad omfattning. Tröskelvärden för dessa riskgrupper bygger på den pilotstudie (N = 235) som gjordes under 2013 (Kriminalvården, 2013). Fördelningen av poängen antogs vid den tidpunkten vara representativa för fördelningen av den totala svenska kriminalvårdspopulationen. En riskpoäng för återfall i sexualbrott 4 beräknas endast då klienten har en aktuell eller tidigare lagföring för sexualbrott. En riskpoäng för återfall i partnervåld 5 beräknas endast då en eller båda av följande förutsättningar föreligger: a) den nuvarande eller tidigare lagföringen innefattar partnervåld, b) annan information finns som visar att klienten har använt partnervåld. 2 Kriminalvårdsdatalag (2018:1235) med förordning (2018:1236). Lag (2018:1746) och förordning (2018:1746) om Kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. 3 Lag (1998:620) och förordning (1999:1134) om belastningsregister 4 Som sexualbrott enligt RBM-B räknas lagföringar där klienten är dömd enligt 6 kap. brottsbalken (1962:700) eller barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a brottsbalken (1962:700). 5 Som partnervåldsbrott enligt RBM-B räknas lagföringar med grov kvinnofridskränkning enligt 4 kap 4A 2 st brottsbalken (1962:700) eller att det finns annan information som bekräftar att klienten begått partnervåld. 10

15 Den automatiskt genererade riskbedömningen kan vid behov kompletteras med eventuella professionella överväganden i avsikt att höja eller sänka den automatgenererade risknivån för återfall i generell kriminalitet och våldsbrott samt, i förekommande fall, också risk för återfall i sexualbrott respektive partnervåld. Exempelvis kan en klient som med RBM-B bedömts ha en låg risk få sin risknivå justerad till hög risk på grund av förekomsten av andra viktiga dynamiska riskfaktorer som till exempel tankar om att skada eller döda andra. Det kan också vara en klient som döms för första gången för många brott under en längre period där man kan se ett antisocialt handlingsmönster. I vissa fall åsidosätts den automatiskt genererade riskbedömningen i RBM-B och ersätts av en risknivå som genererats av ett annat strukturerat bedömningsinstrument. Sådana överväganden använder utredaren i undantagsfall där det finns omständigheter som kräver särskild uppmärksamhet och som eventuellt inte ingår i RBMbedömningens riskfaktorer. Samtliga utredare som använder RBM-B har genomgått en obligatorisk utbildning och därefter examinerats och godkänts som användare. En RBM-B, inklusive klientintervju, administration och återkoppling genomförs på cirka 2 timmar. Sista kvartalet 2014 genomfördes de första RBM-B på utvalda frivårdskontor och därefter har verksamheten succesivt utökats till att gälla alla klienter som ska ha en verkställighetsplan. Instrumentet har från 8 oktober 2016 använts som ett underlag för planering av verkställigheter för alla klienter inom Kriminalvården. RBM-B kommer varje år att genomföras på ungefär fängelseklienter, dömda till olika typer av skyddstillsyn samt för klienter som avtjänar sin fängelsepåföljd genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. Predicera återfall med hjälp av RBM-B Den grundläggande ansatsen i RBM-modellen är att matcha intensitet i behandlingsinsatser mot klienternas behov. Arbetet med förändrat beteende ska riktas mot individer med höga eller medelhöga risker att återfalla i brottslighet (riskprincipen), medan de med låga risker ska undantas helt eller ha en lägre prioritet för behandling. Att bedöma framtida risker för brottslighet, och på så sätt separera klienter med låga risker från de med medel- och höga risker, har således en central roll i RBM-sammanhang. Användningen av instrumentet RBM-B som ett underlag för en sådan särskiljning av riskgrupper inom den svenska kriminalvården har dock inte undersökts på ett systematiskt sätt och verksamheten vilar därför delvis på en skör vetenskaplig grund. Även om RBM-B teoretiskt knyter an till RBM-modellen och i viss mån baserats på BERIT, så finns ingen tidigare forskning som kan ge information om detta specifika instruments förmåga att förutsäga framtida återfall i brottslighet och därigenom gruppera individer i olika risknivåer. 11

16 Syfte Det huvudsakliga syftet med denna studie var att undersöka hur väl risknivåerna från RBM-B överensstämmer med faktiska utfall avseende återfall i brott för klienterna. Studiens frågeställningar Studiens mål är att besvara följande frågor: a) Hur väl lyckas RBM-B:s riskpoäng för riskmåttet återfall i generell kriminalitet och våldsbrottslighet särskilja mellan klienter som återfaller respektive inte återfaller? b) Kan specifika delgrupper av klienter (t.ex. kvinnor och unga) identifieras där den prediktiva förmågan gällande riskmåttet återfall i generell kriminalitet och våldsbrott skiljer sig signifikant i förhållande till övriga grupper av klienter? c) Hur skiljer sig den prediktiva validiteten mellan de olika riskberäkningarna (del A) och (del A + B) i RBM-B avseende riskmåttet återfall i generell kriminalitet och våldsbrottslighet? d) Hur snabbt och i vilken utsträckning återfaller klienter som enligt RBM-B kategoriserats ha låg, medel eller hög risk för riskmåttet återfall i generell kriminalitet och våldsbrottslighet? 12

17 Metod Procedur I utvärderingen har de uppgifter använts som utredare inom kriminalvården sedan oktober 2014 fortlöpande registrerat i KVR där RBM-B genomförts i den ordinarie arbetsprocessen. KVR har också använts för information om klienternas eventuella återfall. Etiskt godkännande för denna studie gavs från Regionala etikprövningsnämnden i Linköping (Dnr. 2018/77 31). Population Denna studie inkluderar alla klienter som avtjänat straff i fängelse eller avtjänat en frivårdspåföljd (N = 2 446) där skattningar som gjorts med RBM-B och där utredningsdelen i planeringsprocessen för klientens verkställighet slutförts senast De klienter som dömts till fängelse måste också ha frigivits senast för att inkluderas och uppgifterna om verkställigheten måste funnits i KVR Om det förekommit mer än en fastställd RBM-B för samma verkställighet så valdes den sista. De 53 klienter som avlidit under uppföljningsperioden och som inte återfallit har exkluderats ur studien. Fyra klienter förekommer två gånger i populationen genom två olika verkställigheter, men populationen benämns ändå som antalet klienter i denna studie. Delgrupper Tidigare forskning visar att generella instrument kan fungera väl för kvinnor (t.ex. Dyck et al., 2018; Pusch & Holtfreter, 2018) och därför undersöktes om detta gäller även för RBM-B. Andelen kvinnor var 12 % (N = 290) och därav följer att andelen män var 88 % (N = 2 156). Ett av de mest robusta sambanden inom den utvecklingsorienterade kriminologin är observationen att kriminellt beteende ökar under tonåren för att sedan succesivt minska under vuxen ålder (Braithwaite 1989; Farrington 1986; Farrington et al. 2013; Hirschi and Gottfredson 1983; Moffitt 1993; Piquero et al. 2003; Sweeten et al. 2013). Personer i de senare tonåren och upp till början av trettioårsåldern har de högsta riskerna, särskilt för våld (Bonta, Law & Hanson, 1998; Swanson et al., 1990). Därför undersöktes om RBM-B:s förmåga att predicera återfall skiljer sig mellan olika åldersgrupper. Två åldersgrupper skapades där den ena gruppen innefattade klienter inom ålderspannet till och med 24 år (N = 838) och i den andra gruppen de som var 25 år eller äldre (N = 1 608). Medelåldern för deltagarna var 32 år (median = 28, standardavvikelse = 12) och åldern varierade mellan 17 och 76 år. Då det är ett stort antal item i RBM-B som berör våldsbrott på olika sätt finns det anledning att analysera om instrumentet predicerar klienter med lagföringar för våldsbrott annorlunda än de som inte begått våldsbrott. Av de aktuella lagföringarna ingick våldsbrott 6 hos 43 % (N = 1 048) av klienterna och de med enbart annan brottslighet var därmed 57 % (N = 1 398). De klienter som någon gång lagförts för våldsbrott enligt BR eller KVR utgjorde 65 % (N = 1 597) av klienterna. 6 För definition se bilaga 13

18 Grupper med särskilda riskmått i RBM-B De som vid något tillfälle lagförts för sexualbrott 7 utgjorde 5 % (N = 124) av klientgruppen och för 3 % (N = 72) ingick sexualbrott i aktuell lagföring. Av hela gruppen var det 13 % (N = 317) som lagförts för partnervåld 8 nu eller tidigare och för 9 % (N = 225) ingick det i aktuell lagföring. Återfall i brott som utfallsmått Återfall definieras här som brott där brottsligheten begåtts under aktuell uppföljningsperiod och där klienten genom lagakraftvunnen dom dömts till en ny kriminalvårdspåföljd och domen fanns i KVR Även de fall där domen inte vunnit laga kraft men där klienten påbörjat verkställigheten under uppföljningsperioden räknades här som återfall. Domar som inte vunnit laga kraft under uppföljningsperioden och där verkställigheten inte påbörjats exkluderades eftersom de kan överklagas och klienten då kan frikännas. Återintagning i anstalt efter det att villkorlig frigivning avbrutits av övervakningsnämnden eller där tidigare verkställighet ändras till fängelse har inte räknats som återfall eftersom inga nya brott har begåtts. Påbörjad verkställighet av utländska domar har inte räknats som återfall eftersom domarna är ofullständiga (bland annat saknas brottstidpunkt). Uppföljningsperiod och tid till återfall I rapporten skiljs två begrepp som beskriver tiden klienten följs. Med uppföljningsperiodens start avses datum när utredningen fastställdes för klienter i frivård och datum för frigivning för klienter i fängelse där sista möjliga datum i båda fallen är Alla klienter följdes upp under 24 månader räknat från klientens start av uppföljningsperioden, vilket som längst var till Tid till återfall avser tiden från uppföljningsperiodens start fram till återfall i nytt brott. Det datum som räknas är det första brottsdatumet i den första domen som räknas som återfallsdom under uppföljningsperioden. Detta mäts dels som återfall inom 12 månader, inom 24 månader samt tiden i dagar i överlevnadsanalyser. Tiden till återfall och dess effekt på risken att återfalla i brott för olika risknivåer hanteras i överlevnadsanalyser 9. RBM-B Risknivåer i RBM-B Den procentuella fördelningen av de tre risknivåerna låg, medel och hög bland deltagarna i studien visade att de två automatiskt genererade riskmåtten i stort sett följde den tänkta fördelningen med 50 % i medelriskgruppen och 25 % vardera i låg- och högriskgrupperna 10. För fyra klienter saknades helt uppgifter i intervjudelen, varför riskmåttet (del A + B) grundar sig på klienter istället för Därtill kommer den slutliga risken där utredaren har möjlighet att 7 Som sexualbrott enligt RBM-B räknas lagföringar där klienten är dömd enligt 6 kap. brottsbalken (1962:700) eller barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a brottsbalken (1962:700). 8 Som partnervåldsbrott enligt RBM-B räknas lagföringar med grov kvinnofridskränkning enligt 4 kap 4A 2 st brottsbalken (1962:700) eller att det finns annan information som bekräftar att klienten begått partnervåld. 9 Se avsnitt Överlevnadsanalys under Statistiska analyser. 10 Del A: Låg risk (n=614, 25 %), Medelrisk (n=1 196, 49 %), Hög risk (n=636, 26 %), Totalt (N=2 446) Del A + B: Låg risk (n=565, 23 %), Medelrisk (n=1 281, 52 %), Hög risk (n=596, 24 %), Totalt (N=2 442) 14

19 ändra risknivå genom ett professionellt övervägande 11. I denna utvärdering var det endast i 73 fall (3 %) där utredaren ändrat risknivå från riskmåttet (del A + B) till slutlig risk 12. % Del A % Del A+B % Slutlig bedömd risk% 10 0 Låg risk Medelrisk Hög risk Figur 1. Procentuell fördelning av risknivåer för de olika delarna i RBM-B (A-delen, del A + B samt den slutgiltiga riskbedömningen) med avseende på risk för återfall i generell kriminalitet och våldsbrott Överensstämmelser mellan riskmåtten För att mäta överenstämmelsen mellan skattningarna av risknivåer för (del A+B) jämfört med (del A) och den slutgiltiga riskbedömningen gjordes beräkningar av Cohens Kappakoefficient som mäter överensstämmelsen mellan kvalitativa kategorier. Vägt kappa beräknar bristande överensstämmelse och är särskilt användbart när kategorierna är rangordnade. Måttet kan variera mellan 0 och 1 och ju högre värde desto starkare överenstämmelse mellan kategorierna. Ett kappavärde < 0,20 anses i allmänhet ha ingen eller mycket svag (poor) överensstämmelse, intervallet 0,21-0,40 svag (fair), 0,41-0,60 hyfsad (moderate), 0,61-0,80 god (good) överensstämmelse och ett värde på 0,81 1,00 på en mycket god (very good) överenstämmelse (Altman, 1991; Schmid et al., 2003). Analyserna gav ett värde som indikerar en mycket god överenstämmelse mellan (del A +B) och slutlig bedömd risk (κ = 0,96, KI: 0,95 0,97). En jämförelse mellan (del A) och (del A + B) visar en hyfsad överenstämmelse (κ = 0.52, KI: 0,50 0,55). Då analyserna visar att slutligt bedömd risk och (del A + B) har en mycket god överenstämmelse med varandra och där skillnader mellan (del A + B) och slutlig bedömd risk representerar ett fåtal klienter, så kommer underlaget för fortsatta analyser att innefatta endast riskmåtten (del A) samt (del A + B) och utesluter således den slutliga riskbedömningen. 11 Se avsnitt Risk Behov och Mottaglighetsbedömning (RBM-B) under Ett generellt basinstrument. 12 Slutlig risk: Låg risk (n=540, 22 %), Medelrisk (n=1 271, 52 %), Hög risk (n=635, 26 %), Totalt (N=2 446) 15