Om kyrkors roller som sociala aktörer och demokratiska röster (Publicerad i Svensk Kyrkotidning nr 2 och 4/2011)

Transkript

1 Anders Bäckström: Välfärdens utmaningar Om kyrkors roller som sociala aktörer och demokratiska röster (Publicerad i Svensk Kyrkotidning nr 2 och 4/2011) 1. Inledning I Uppsala pågår omfattande forskning om välfärdsstatens ställning och den grundläggande frågan hur en framtida samverkan kan se ut mellan stater, religiösa institutioner, frivilligorganisationer och familjer som syftar till att skapa en föreställd bild av det goda samhället. Denna artikel bygger på det empiriska material och de teoretiska modeller som har arbetats fram inom projektet Välfärd och religion i ett europeiskt perspektiv (WREP), (slutrapport: Bäckström m fl 2010). Projektet har kunnat genomföras tack vare stöd från Riksbankens jubileumsfond, Teologiska fakulteten och Diakonstiftelsen Samariterhemmet. Det har fokuserat majoritetskyrkors roller inom ramen för den sociala ekonomin i åtta västeuropeiska länder, dvs Sverige, Norge, Finland, England, Frankrike, Tyskland, Italien och Grekland. Analysen bygger på tryckt material, observationer samt intervjuer med representanter för den lokala kyrkan, de sociala myndigheterna och den lokala befolkningen i en medelstor stad i varje land. I Sverige har Gävle undersökts. I denna artikel skall jag kort sammanfatta huvudresultat genom att 1) kort beröra bakgrundsfaktorer till projektet och samtidigt visa att Europa och därmed Sverige är indragna i en global ekonomisk och kulturell förändringsprocess, som håller på att återge religionen en plats både som identitetsgivare och offentlig röst; 2) jämföra den svenska protestantiska välfärdsmodellen med övriga europeiska modeller, främst den kontinentala katolska modellen; 3) sätta in den svenska situationen i ett kontextuellt sammanhang och 4) avsluta med några sammanfattande reflexioner om interaktionen mellan religion och samhälle. 2. Projektets bakgrund WREP-projektet har sina utgångspunkter i 1990-talets religiösa och sociala förändringsprocesser som skapade en allmän osäkerhet om utvecklingens riktning. Den dåvarande ekonomiska krisen ledde till ökad arbetslöshet och visade på nya svårigheter för 1

2 välfärdsstaten att upprätthålla en hög servicenivå. Det fanns också tecken på en allmän avmattning av 1900-talets nationalstatliga välfärdsprojekt med ökade globala kommunikationer och konsumtionsorienterade relationer. Det fanns tecken på ett nytt framväxande utanförskap eller en ny fattigdom mitt i välfärden och mitt i Sverige med en jämförelsevis god ekonomi och väl utbyggd social omsorg. Det fanns också tecken på religiös förnyelse, som inte stämde med den traditionella sekulariseringsteorin. Till detta kom en låg nativitet, typisk för hela västerlandet, som visade på svårigheter att finansiera en allt dyrare vård för en åldrande befolkning. Inte bara Sverige, utan hela Europa, höll på att bli ett ålderdomshem, en demografisk förändring som bidrog till kostnadsutvecklingen. Anslutningen till Europeiska unionen år 1995, gjorde att kontinentala lösningar fördes in i den svenska debatten. Detta gällde inte minst principen om konkurrens på lika villkor. Sverige fördes närmare den kontinentala omsorgsmodellen som i högre grad bygger på familjens medverkan men också på stöd av religiösa och sociala organisationer (både non- och forprofit). Frågan var om den pågående omvandlingsprocessen följde liknande spår i alla undersökta länder, trots olika välfärdssystem, och om religiösa organisationer reagerade på liknande sätt, trots olika teologiska synsätt, samt hur mycket av välfärdsdebatten som egentligen handlar om kvinnors olika roller (Bäckström 2003) talet innebar en ny epok för Europa eftersom det kalla kriget hade avslutats år Kommunismens sammanbrott gav den västerländska liberala och kapitalistiska frihetskulturen känslan av ett kulturellt herravälde, med västra Europa och USA som dominerande världssamhällen. Grundläggande värderingar som jämlikhet, solidaritet, demokrati, med mänskliga fri- och rättigheter, tolkades i ett västerländskt ljus. Det intressanta var att Europa och USA mitt i denna modernitet visade sig ha grundläggande olika synsätt på religionens roll för dessa värderingars legitimitet. I Europa var utgångspunkten att samhället måste vara sekulärt för att dessa värderingar skulle kunna existera. I USA krävdes i princip det motsatta (jfr Berger, Davie, Fokas 2008). Till detta kom den stora diskussionen om vad globaliseringen skulle få för konsekvenser inom en rad olika samhällsområden, för det första för den nationella ekonomin med en ny konkurrens från låglöneländer, som Kina och Indien, där sociala avgifter inte fördyrade exporten (Steingart 2008); för det andra för det mångkulturella samhället som expanderade som en följd av ökade migrationer i världen; för det tredje frågan om en global kultur höll på att förstärkas som en följd av ökade kommunikationer genom media och Internet; för det 2

3 fjärde frågan om hur den sociala omsorgen skall utformas i en situation som präglas av en samtidig förstärkning av ny globalt baserad ekonomisk elit tillsammans med en allt mer lokalt bunden grupp av fattiga (Bauman 2005). Dessa grupper av lokalt bundna fattiga kallar Manuel Castells (2000) för den fjärde världen. Det handlar om människor som lever mitt i välfärdssamhällets utbud av varor och tjänster men som inte kan ta del av dessa (relativt fattigdomsbegrepp). Dessa individer består främst av arbetslösa ungdomar, ensamstående mödrar och pensionärer med låg pension, ofta kvinnor. Den största gruppen utgörs av invandrade personer som ibland tillhör den s k grå arbetskraften. Dessa grupper utgör sammantaget ca 10 % av den svenska befolkningen, betydligt fler på kontinenten och flest i södra och östra Europa. Det fanns en oro för att en sammanblandning av etniska, kulturella och religiösa sfärer skulle bidra till att skapa ett nytt utanförskap, som skulle förstärka spänningarna mellan olika befolkningsgrupper. Hur skall ökad pluralism samtidigt kunna resultera i ökad sammanhållning? Det kalla krigets avveckling och kommunismens sammanbrott resulterade i flera analyser, som beskriver en ny framtida världsordning. I sin stora bok om Civilisationernas kamp från 1996 menar Samuel Huntington att den västerländska civilisationen sannolikt har haft sin höjdpunkt under 1900-talet. Demografiska och ekonomiska skäl talar för en maktförskjutning mot Asien. När kampen inte längre går mellan två ideologier, utvecklas kulturer som bärare av identiteter och kampen kommer att stå mellan dessa civilisationer. Den största konflikten finner han mellan the west and the rest, som han uttrycker det, mellan den västerländska civilisationen med sin betoning av kristendom, individualism, pluralism, demokrati, rättsstat och separation mellan kyrka och stat och resten av världen, särskilt Asien, med en betoning av auktoritet, ordning, hierarki, kollektivets makt över individen, och en integration mellan religion och stat. Poängen ytterst är att kulturer, som bärs av religioner, blir identitetsgivande i en global smältdegel. Det problematiska med Huntingtons teori är hans tankar om en ny grundläggande konflikt mellan främst öst och väst och tanken, att demokratiska värderingar inte är lika möjliga i asiatiska eller muslimska kulturer. Det ger en pessimistisk grundhållning där nuvarande konflikter mellan främst det kristna USA och Islam förstoras upp. Det stämmer inte heller med de empiriska belägg vi har i denna fråga (Pettersson-Esmer 2005). 3

4 I motsats till Huntingtons konfliktteori har Smuel Eisenstadt (2000) utvecklat en teori om flera samtidiga och mer jämställda moderniteter. Hans tanke är att det i världen idag finns moderna samhällen med hög grad av utbildning, urbanisering, kunskapsspecialisering, teknisk utveckling, med tillhörande demokratiska värderingar, men med olika historiska och kulturella förutsättningar, som gällde då det moderna samhället utvecklades. Det gör att det finns olika typer av moderniteter i världen, och att det moderna Europa inte med nödvändighet håller på att upprepas på andra kontinenter (Martin 2009). För att citera Grace Davie: Europa är inte sekulärt för att det är modernt utan Europa är sekulärt därför att det är europeiskt (Berger, Davie, Fokas 2008). Jag har tagit upp några olika analyser av den sociala, politiska, religiösa och kulturella världsordningen för att visa att Europa tillhör ett globalt sammanhang, och att detta också gäller Sverige. När det visar sig att de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare i alla länder vi har studerat i projektet, är detta ett uttryck för en global trend, som påverkar också oss i Sverige. När det pågår ett kulturellt identitetssökande i Europa, på gott och på ont, är det motsvarande processer som pågår. Migrationen i världen leder till ökad religiös pluralism vilket för religionen in i den offentliga diskursen också i Sverige. Detta har resulterat i att religionen i sig har blivit en politisk aktör på ett sätt som den sekulära staten har svårt att hantera. Internationellt sett är detta tydligast i muslimska länder där den politiska dagordningen håller på att ritas om. Också i Europeiska demokratier påverkar den religiösa pluralismen den politiska diskussionen och engagerar kyrkor och samfund i invandrarpolitiska frågor. Detta gör sammantaget att vi i ett globalt perspektiv inte ser en nödvändig relation mellan ett modernt välfärdssamhälle, och en minskad religiös närvaro. Tvärtom utgör Europa i det här fallet ett undantag från en i övrigt religiös värld. Europa utgör i praktiken en egen kulturell sfär i ett globalt sammanhang med en specifik historia som har lett till en grundläggande konflikt mellan tro och vetande, en konflikt som inte är lika tydlig längre. Europa har också en historia som har givit en solidarisk grundhållning, som finns i alla europeiska länder, och som kan föras tillbaka till en historiskt och religiöst baserad tanke om medmänsklighet. Det är dessa förutsättningar som arbetarrörelse, fackföreningar och andra sociala rörelser har omsatt i praktiken från 1800-talets slut och framåt. Kanske är det just mellan dessa historiska rörelser, där kyrkorna är en del, som vi ser en framtida global samverkan utkristalliseras. 4

5 3. Den nordiska protestantiska välfärdsstaten - en av flera modeller Projektet har visat att den nordiska protestantiska välfärdsmodellen och främst den katolska kontinentala modellen skiljer sig tydligt åt. Denna analys grundar sig på den danske statsvetaren Esping-Andersens (1990) indelning av Europa i tre (eller fyra) välfärdsregimer. Esping-Andersen (1990) skiljer för det första på den nordiska socialdemokratiska välfärdsregimen, som har en generell karaktär och som bygger på medborgarskapet; för det andra på den liberala engelska välfärdsregimen som delvis liknar den nordiska då det gäller generell sjukvård men som har inslag av privat (for-profit) eller ideell (non-profit) omsorg, med t ex kyrkliga skolor och privata äldreboenden; för det tredje på den krist-demokratiska välfärdsregimen på kontinenten med sociala försäkringar, som är knutna till yrkeslivet och som bygger på subsidiaritetsprincipen, dvs att omsorg och beslut skall tas på lägsta möjliga nivå i samhället. Detta ger familjer och organisationer en mer framträdande roll. Till dessa tre indelningar läggs numera alltid en fjärde s. k. rudimentär organisation, som återfinns i södra och östra Europa, i vårt fall främst i Grekland men också i Italien. I dessa länder är de sociala transfereringarna svaga, pensionerna låga och låga avgifter tas ut för socialt stöd. Familjen, och då i praktiken kvinnor, förväntas stå för omsorgen av barn och gamla. I WREP-studien ingår för det första Sverige, Finland och Norge med stora lutherska protestantiska majoritetskyrkor med en officiell eller semi-officiell relation till staten men med en klar uppdelning mellan religiösa och sociala samhällsuppgifter; för det andra England med den etablerade Church of England där 24 biskopar sitter ex officio i överhuset och premiärministern utser biskopar. Den engelska kyrkan har en tradition av socialt engagemang som går tillbaka till 1800-talet. Men kyrkan är också influerad av den reformerade protestantismen, som bygger på traditionen från Calvin och som har en mer restriktiv inställning till statligt inflytande. För det tredje har vi Frankrike och Italien där den katolska kyrkan dominerar men på olika sätt. I Frankrike finns en total skilsmässa mellan kyrka och stat som genomfördes Den franska laïcité-principen innebär att kyrkan inte officiellt får engagera sig i den sociala omsorgen av medborgarna. I Italien finns tvärtemot ett fördrag mellan kyrka och stat upprättat 1929, som ger den katolska kyrkan en särställning och vissa privilegier och ett underförstått informellt socialt ansvar lokalt. I Tyskland finner vi en bikonfessionell stat med katolska och protestantiska kyrkor, och en ökande grupp av muslimer, inte minst från Turkiet. Landets speciella historia med separation mellan kyrka och stat år 1918 och nazismens roll genom andra världskriget har resulterat i en restriktiv syn på statens 5

6 roll och en betydligt mer positiv syn på enskilda organisationers betydelse. Detta avspeglar sig i utvecklingen av bl a diakonala katolska och protestantiska välfärdsorganisationer (Wohlfartsverbände), med omkring 60 % av vårdmarknaden, finansierad av allmänna försäkringar. För det fjärde har vi Grekland med en Ortodox kyrka som har nära relation till den Grekiska kulturen tillsammans med ett starkt fokus på liturgin. Kyrkan åtnjuter vissa privilegier, t ex betalas prästernas löner direkt ur statskassan och medborgarskapet var tills år 2000 knutet till medlemskapet i kyrkan. Statens anslag till kyrkan kan ses som en del av de sociala omkostnaderna i samhället och visar på kyrkans starka roll för landets identitet. Det går att förenklat dela in Europa i det norra protestantiska omsorgsområdet, med starkt statligt reglerat stöd, det södra katolska och även Ortodoxa omsorgsområdet, med en svag statlig reglering av det sociala stödet, och ett mer komplext mellaneuropeiskt område, där Tyskland sticker ut med sina stora diakonala institutioner. Det intressanta är att kvinnor dominerar starkt både i det norra och sydeuropeiska området, i norr som anställda inom socialtjänsten och i söder genom sin familjeroll. Det är delvis samma kvinnor som dominerar inom kyrkorna, även om inte som religiösa ledare i alla kyrkor. Vår tes är att de starka konflikterna mellan kyrka och stat i de katolska länderna, tillsammans med den starka betoningen av personalism och subsidiaritet, i grunden har präglat framväxten av den kontinentala välfärdsmodellen. Den katolska kyrkans maktställning, särskilt i södra Europa, både försenade framväxten av socialstaten och gjorde den mer familjeberoende och informell. Genom de krist-demokratiska partiernas starka ställning i länder som Tyskland, Belgien, Holland, Österrike och Italien fick subsidiaritetsprincipen politisk legitimering under efterkrigstiden (jfr van Kersbergen-Manow 2009). På motsvarande sätt kan man se att det nordiska välfärdssystemet, som med vissa variationer är gemensam för Sverige, Finland, Norge, Danmark och Island, inte hade varit möjligt om det inte hade funnits lutherska statskyrkor med en tvåregementslära som gav staten en egen roll i Guds frälsningsplan. Enligt denna teologiska grundsyn verkar Gud både genom det andliga och världsliga regementet. Visserligen fanns det en protest från kyrkan i Sverige, då avregleringen av kyrkans samhällsuppgifter inleddes på 1800-talet, men när allmän rösträtt var införd år 1921, och socialdemokrater och liberaler hade övertagit makten, kom kyrkan i stället, utifrån sin teologiska grundhållning, att legitimera den nordiska välfärdsstatens utveckling. Detta förklarar varför det moderna välfärdssamhället, som vi känner det, 6

7 utvecklades först i protestantiska länder, inklusive Tyskland, och först senare i länder där antingen den katolska kyrkan eller den reformerade protestantismen dominerade. Den svenska modellens existens bygger därför på närvaron av en folkkyrka som kunde integreras i statsapparaten. Det var dessa förutsättningar som de socialdemokratiska regeringarna har tagit fasta på ända sedan 1930-talet, då kyrkan blev en del av välfärdsorganisationen, finansierad över skattsedeln. Detta förhållande gäller i stort sett fortfarande även om en ökad självständighet för kyrkan år 2000 med stor sannolikhet kommer att bidra till ett ökat engagemang både genom faktiska lokala projekt och genom ökat deltagande i policydebatten. Detta underlättas av det faktum att Svenska kyrkans församlingar rent juridiskt sett upphörde att vara kommuner i och med reformen år När resultaten från projektet analyseras speglas naturligtvis de förutsättningar som gäller i respektive land. I de nordiska länderna uppfattas kyrkan, och övriga fria organisationer, som ett komplement till samhällets välfärdsorganisation. I England uppfattas Church of England och religiösa och sociala organisationer som en del av den stora voluntaristiska massan mellan stat och individ, det vi kallar det civila samhället; i Tyskland utmanas både statliga och diakonala institutioner av den ökande privatiseringen av särskilt äldrevården, dvs av for-profit verksamhetens ökade roll; i Frankrike och Italien utför familjer och kyrkliga organisationer, och särskilt kloster, en omfattande informell men efterfrågad verksamhet, som i Frankrike inte är synlig på grund av laïcité-lagstiftningen; i Grekland är välfärdsorganisation svag och därför förväntas familjer, kyrkliga organisationer, kloster och privata sociala institutioner träda in som sociala aktörer. Undersökningen visar också att de svarande i alla länder anser, att de sociala påfrestningarna har blivit större sedan 1990-talet. Detta har självfallet accentuerats ännu mer under den senaste recessionen. Synpunkterna formuleras olika beroende om de framförs i norra eller södra Europa. Men generellt efterfrågas både staters omsorgsroll och fria sociala organisationers engagemang. Det är i detta perspektiv man skall se att det civila samhällets organisationer ökar generellt sett på alla orter som vi har undersökt, men på olika sätt, med olika organisationsgrad och innehåll. I alla länder uppfattar de sociala myndigheterna de frivilliga sociala organisationerna som ett nödvändigt tillskott i verksamheten, men på olika sätt. Gemensamt för det civila samhällets organisationer är att de får understöd av staten, att de har blivit allt mer professionella, med utbildad personal, och att det har uppstått en ny 7

8 konkurrens, inte med staten, utan med organisationer med vinstintresse (ofta internationella). Detta är tydligast i Tyskland, men vi ser samma mönster också i Sverige. Den ökade konkurrensen ger ökade svårigheter till långsiktig planering, menar svarande från flera länder, också Sverige. Närvaron av illegala flyktingar, och en ökande s k grå arbetskraft, som står utanför de rättigheter som medborgarskapet avser, ger en grupp av individer som inte kan eller vill ha kontakt med de sociala myndigheterna. Dessa söker sig till kyrkorna, som de uppfattar som öppnare och som ett stöd för individen i en utsatt situation. Resultatet visar att lokala religiösa organisationer inte arbetar med troskrav, som en förutsättning för hjälp, så som ofta uppges. Det gäller såväl protestantiska som katolska och ortodoxa majoritetskyrkor. Däremot arbetar lokala sociala myndigheter med krav på registrering som förutsättning för stöd. Detta gör att den allmänna bilden av slutna religiösa organisationer och öppna sociala myndigheter behöver revideras starkt. Det finns bland de hjälpsökande dessutom en tanke om att kyrkorna bidrar med en högre kvalitet i omsorgen genom det personliga engagemanget eller empatin. Denna positiva aspekt gör samtidigt kyrkornas och de fria organisationernas verksamhet mer beroende av det individuella engagemanget. Den individuella empatin och den sociala medvetenheten är samtidigt ett uttryck för de begränsningar som präglar det civila samhällets organisationer, också de religiösa. Deras roll är inte att vara generella utan att vara speciella och riktade mot specifika behov. Alla dessa faktorer, antyder att det pågår en homogeniseringsprocess i Europa, så att den nordiska statsmodellen, på gott och ont, närmar sig den kontinentala familjemodellen och tvärtom att länder som Tyskland, Frankrike, England och delvis Italien ansluter sig till nordiska synsätt då det t ex gäller kvinnors möjlighet till arbete med följande barnomsorg, frågor som har med jämställdheten att göra. Men samtidigt går det att se att de fyra välfärdsregimerna verkar vara överraskande stabila mitt i alla förändringsprocesser. Nationalstaterna finns trots allt kvar och fastställer ramarna för det sociala stödet. Detsamma gäller de fyra kyrkotraditionernas betydelse för att legitimera respektive välfärdsregim. Vi finner att representanterna för de nordiska folkkyrkorna starkt förordar den generella nordiska välfärdsmodellen där kyrkor och frivilliga organisationer kompletterar då staten inte räcker till, medan representanter för katolska kyrkan på kontinenten förordar den korporativa 8

9 socialstatsmodellen, där staten kompletterar då familjen eller de frivilliga organisationerna inte räcker till. Detta visar på komplexiteten i situationen. 4. Sverige i det europeiska och globala Hur skall den svenska utvecklingen bedömas mitt i de globala och europeiska strömningarna? Artikelns rubrik Välfärdens utmaningar söker sammanfatta den internationellt sett snabba svenska övergången från fattigt bondesamhälle på 1800-talet, där kyrkan var en integrerad del av statsapparaten, med ansvar för lokala sociala och religiösa frågor, via ett industrimodernt samhälle med en successivt utvecklad välfärdsorganisation, där kyrkan fick ett delegerat ansvar för privatlivets riter och själavård, till ett postindustriellt samhälle, med betoning av den individuella konsumtionen av varor och tjänster där frihetsvärden har högsta legitimitet och där kyrkan har blivit en av flera organisationer inom det civila samhällets ram. Jag har kallat dessa övergångar för den lilla och den stora globaliseringen (Bäckström m fl 2004). Även om förutsättningar och innehåll är olika, liknar den nu aktuella globaliseringsprocessen, 1800-talets industriella övergång, då folkrörelser uppstod och nya ekonomiska förutsättningar gjorde att nationalstaten blev nödvändig. Det var då som de stadsorienterade skråna, upptäckte att de inte kunde utvecklas om de stannade kvar på orten, vilket gav nationella företag. På samma sätt blev den sociala omsorgen en statlig angelägenhet och skatter och avgifter gav möjlighet till generella transfereringar tillbaka till medborgarna. På samma sätt är det idag, då nationen inte räcker till för den företagsamhet som nu har globala förtecken. Företagen har världen som marknad medan omsorgen är lokal och skall betalas med lokala skattemedel. Den ökade betoningen av konsumtion, och all verksamhets kundorientering, påverkar värderingsbilden, gör tillvaron mer kortsiktig och skapar ett behov av att söka en identitet som inte följer traditionella gränser. Det är bl. a. för detta existentiella identitetssökande som media har blivit en viktig faktor. Den aktuella utvecklingen kan också vara en bidragande faktor bakom en ökad stress, som återfinns i hela västvärlden, och som blir tydlig inte minst bland kvinnor, som lever med krav på omsorg från olika håll i samhället. WHO har deklarerat att stressrelaterade sjukdomar håller på att bli det näst största problemet i västvärlden, det som kallas för existentiell stress. Också under 1900-talets slut uppstod nya sociala rörelser. Det gäller miljörörelser, fredsrörelser, kvinnorörelser och religiösa rörelser, som alla är transnationella och som svarar mot frågor som inte har nationella svar. Detta gäller också fackföreningsrörelser, politiska 9

10 rörelser och s. k. internationella Non-Govermental Organisations, NGO:s, som fortsätter sitt arbete med att finna strukturer för socialt ansvar på ett transnationellt plan. De nordiska majoritetskyrkorna får i det här perspektivet flera roller, å ena sidan pågår en fortsatt anpassning till det moderna västerländska samhällets betoning av individens livskvalitet, dvs inriktningen på privatlivets riter och själavård men å andra sidan bidrar den sociala och religiösa nyorienteringen också till en ökad betoning av ett socio-ekonomiskt ansvar som gör att kyrkor dras in i en offentlig (politisk) diskurs om solidaritetsvärden, särskilt i ett internationellt perspektiv. Det är i den senare rollen som kyrkor nu efterfrågas allt mer (Sigurdson 2009). Den demokratiska tanken innebär vidare att alla röster skall vara lika mycket värda i det stora samtalet om framtidens värderingar. Detta har dock inte gällt företrädare för kyrkorna, eftersom kyrkor som inte förblir privata, uppfattas som ett störande moment i den offentliga diskussionen. Den ökade religiösa synligheten skapar därför oro, eftersom religionen av många uppfattas som ett hot mot de friheter och rättigheter som det moderna samhället har erövrat. Då nu nationalstaten, och de nationella politiska aktörerna, inte har samma auktoritet, är det inte lika klart vilka parterna i det sociala välfärdsbygget egentligen är. Det är i det perspektivet man skall se det nya intresset för olika organisationers engagemang i den sociala frågan, och tendensen att dra in kyrkor och sociala organisationer som en stödjande resurs eller kraft i den politiska debatten, in order to to combat poverty (år 2010 är fattigdomsbekämpningens år, enligt EU). Det är i det perspektivet man skall förstå uttalanden av framträdande samhällsfilosofer som Jürgen Habermas (2005) som menar att det är rimligt, ur demokratisk synvinkel, att lyssna till företrädare också för religiösa organisationer. Religiösa aktörer med en grundläggande idé om medmänsklighet blir idag genuina samtalspartners eftersom de företräder en moralisk eller etisk dimension i den sociala frågan. 5. Avslutande reflexioner Jag inledde artikeln med att peka på 1990-talets religiösa och sociala förutsättningar för framväxten av vårt projekt om Välfärd och religion i ett Europeiskt perspektiv. Det intressanta med projektet är att detta i praktiken har kommit att bli en egen resa genom en tidsepok som i allt väsentligt bekräftar (och nyanserar) de antaganden som projektet arbetade med. Det är samtidigt viktigt att framhålla att analysen i hög grad är explorativ och därför behöver beläggas genom ytterligare studier. Detta gäller särskilt frågan om religiösa minoriteters plats i moderna demokratier, en fråga som har blivit allt mer aktuell i ett Europa som söker 10

11 sammanhållning mitt i det plurala. Detta gäller också analysen av nationalistiska politiska rörelsers närvaro som en del av den ökade europeiska splittringen. I min översikt har jag visat att Europa är insatt i ett västerländskt sammanhang, som kanske har haft sin höjdpunkt, och som håller på att söka sin roll i en mer jämställd postkolonial värld, där olika eller flera moderna utvecklingar kan förväntas existera sida vid sida. Detta ger religionen en nygammal roll som identitetsgivare åt kulturer i omvandling. Detta påverkar också Sverige. Jag har också velat visa att de stora kyrkorna i Europa har haft inflytande över de välfärdsmodeller som har utvecklats och som är olika till sin organisering men lika till sin grundhållning (samhället har det yttersta ansvaret för omsorgen). Poängen med analysen är att föra in också religionen som en variabel i studiet av de skilda välfärdsstaternas uppkomst. Jag har också velat visa att det finns likheter i bedömningen av den sociala utvecklingens problematik i alla länder (på det lokala planet), men att svaren är olika beroende på historisk utveckling. Den ökade privatiseringen av välfärden i EU:s anda, sker på liknande sätt men med olika hastighet i norra och södra Europa. Jag har också pekat på betydelsen av ett genusperspektiv på denna typ av forskning eftersom både välfärden och religionen på ett gemensamt sätt bärs upp kvinnor. Det faktum att en majoritet kvinnor i de undersökta länderna är yrkesverksamma, samtidigt som en ökad frivillighet i omsorgen efterfrågas, är en ekvation inte har lösts tillfredsställande. Detta kan leda till ett s k omsorgsunderskott i västliga demokratier. Jag har också velat visa att religionen blev osynlig genom 1900-talets moderniseringsprocess, och att tendenser till nyvaknad religiös synlighet möts med misstro. Denna misstro förstärks av de fundamentalistiska tendenser som har den globala världen som en förutsättning. Men denna misstro är inte lika tydlig inom det sociala området. En ökad social osäkerhet, med nationalistiska undertoner, gör att staten behöver den religiösa medmänskligheten som stöd. Detta beror delvis på att religionen inte nödvändigtvis behöver uppfattas som ett hot mot en sekulär samhällsordning utan snarare kan ses som en medarbetare i kampen mot ett nytt hot som kommer krypande allt närmare. Denna fattigdom skapar en omfattande ångest i västerlandet eftersom den skulle vara utrotad, allt i enlighet med den moderna planen. Den 11

12 följer inte heller gamla sociala mönster, som vi lärt oss genom klassamhället. Idag drabbar den individer mitt i västerlandet som inte kan upprätthålla den viktigaste identitetsgivande aktiviteten som finns, dvs att konsumera. Detta skapar ett grundläggande utanförskap, som EU oroar sig för, och som styr mycket av den svenska politiska debatten och rapporteringen genom media. Hur kan det vara möjligt att det sociala utanförskapet ökar i stället för att minska i dagens Europa? Jag har till sist velat visa att religionen egentligen under hela 1900-talet har varit närvarande mitt i den omfattande samhällsomvandlingen. Då nu förutsättningarna ekonomiskt och demografiskt förändras finns de religiösa institutionerna, tillsammans med övriga fria organisationer och fackföreningar, tillgängliga för ett samtal om det demokratiska samhällets framtida värderingar. Kyrkorna kan i detta sammanhang fungera både som kritiska och inspirerande röster i arbetet på att hitta realistiska lösningar i samspelet mellan stat, organisationssfär och familj. Det är tydligt att alla behövs och att det inte är konstruktivt att skapa konflikter mellan dessa sfärer. Dagens uppgift har inte mycket att göra med 1800-talets välgörenhet. Det handlar nu om en samhällspolitisk uppgift, som syftar till att bygga det framtida goda samhället, som är både pluralistiskt, mångreligiöst och globalt. För detta behövs alla goda krafter. Referenser Bauman, Zygmunt (2005). Europa ett oavslutat äventyr. Daidalos: Göteborg. Berger, Peter and Grace Davie and Effie Fokas (2008). Religious America, Secular Europe? A Theme and Variations. Ashgate: Farnham. Bäckström, Anders (red) (2003). Välfärd och religion i ett europeiskt perspektiv. En jämförande studie av kyrkors roll som välfärdsaktörer inom den sociala ekonomin. Diakonivetenskapliga institutets skriftserie nr 4/2003. Bäckström, Anders och Ninna Edgardh Beckman och Per Pettersson (2004). Religiös förändring i norra Europa. En studie av Sverige. Diakonivetenskapliga institutets skriftserie nr 8/

13 Bäckström, Anders and Grace Davie with Ninna Edgardh and Per Pettersson (2010). Welfare and Religion in 21st Century Europe: Volume 1. Configuring the Connections. Ashgate: Farnham. Castells, Manuel (2000). The Rise of the Fourth World, in Held, David and Anthony McGrew (eds). The Transformations Reader. An Introduction to Globalization Debate. Polity Press: Oxford. Eisenstadt, Smuel (2000). Multiple Modernities. Daedalus. Journal of the American Academy of Arts and Sciences, sid Esping-Andersen, Gøsta (1990). The Three Worlds of Welfare Capitalism. Polity Press: Cambridge. Habermas, Jürgen (2005). Religion in the Public Sphere. Lecture presented at the Holberg Prize Seminar 28 November Huntington, Samuel P (1996). The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Simon & Schuster: New York. Pettersson, Thorleif och Yilmaz Esmer (2005). Vilka är annorlunda? Om invandrares möte med svensk kultur. Integrationsverkets rapportserie 2005: 03. Van Kersbergen, Kees and Philip Manow (2009). Religion, Class Coalitions, and Welfare States. Cambridge University Press: Cambridge. Martin, David (2009). The Relevance of the European Model of Secularization in Latin America and Africa, in Joas, Hans and Klaus Wiegandt (eds). Secularization and the World Religions. Liverpool University Press: Liverpool. Sigurdson, Ola (2009). Det postsekulära tillståndet. Religion, modernitet och politik. Glänta produktion: Munkedal. 13

14 Steingart, Gabor (2008). Välståndskriget. Hur makt och rikedom omfördelas i världen. Daidalos: Göteborg. 14