I det otrygga samhället kan det hända vem som helst

Transkript

1 Kriminologiska institutionen I det otrygga samhället kan det hända vem som helst En intervjustudie om hur kvinnors otrygghet beskrivs av kvinnojoursaktiva Examensarbete för kandidatexamen i kriminologi, 15 hp Kriminologi Grundnivå Höstterminen 2018 Elin Thunblad Keet Mikaela Sandell Gustafsson

2 Sammanfattning Det övergripande syftet var att undersöka hur kvinnojoursaktiva beskriver kvinnors otrygghet och hur de ser på kvinnojourers roll i förhållande till otryggheten. Avsikten har också varit att undersöka hur deras beskrivningar står i relation till tidigare forskning och teoretiska perspektiv. Studien grundar sig i kvalitativa intervjuer med kvinnojoursaktiva i Stockholms län, totalt fem intervjuer med sex personer från fem olika kvinnojourer. Intervjudeltagarna har själva fått definiera begreppen trygghet och otrygghet, otrygghet har behandlats synonymt med rädsla för brott utifrån intervjudeltagarnas beskrivningar. Tidigare forskning visar på att kvinnor är mer otrygga än män, där otryggheten kopplas samman med rädsla för brott. I uppsatsen presenteras tidigare forskning som berör otrygghet och rädsla för brott som en konsekvens av mäns våld mot kvinnor. Även forskning om otrygghet utifrån ett strukturellt perspektiv presenteras där den ses som ett resultat av den rådande könsmaktsordningen. Teorier som appliceras på studien är genusteori, radikalfeminism samt det ideala offret, där syftet är att undersöka om kvinnojoursaktivas beskrivningar går att förstå utifrån dessa. En tematisk analys av det insamlade materialet har gjorts, där koderna har applicerats på intervjudeltagarnas beskrivningar, vilka sedan bildat tre teman som utgör resultatet. Resultatet visade på ambivalenser i hur kvinnojoursaktiva beskriver kvinnors otrygghet och hur de beskriver kvinnojourens roll utifrån otryggheten. Mediebilden av otrygghet ses som överdriven, där fokus ligger på offentliga platser fastän intervjudeltagarna beskriver hemmet som den farligaste platsen. Trots en överdriven bild av kvinnors otrygghet så belyser kvinnojoursaktiva att de behöver mer resurser, vilket blir en ambivalent inställning till deras bild av en överdriven otrygghet. Även om kvinnojoursaktiva beskriver hemmet som den farligaste platsen så beskriver de själva en rädsla kopplad till att vistas på offentliga platser. Det har också återfunnits en ambivalens mellan huruvida patriarkatet ligger till grund för otryggheten eller om det är våldet som är ett uttryck för patriarkatet som skapar otrygghet. Resultatet visar på att kvinnojoursaktiva beskriver kvinnojouren både som ett alternativ till socialtjänsten och en förlängning av den. Ambivalenserna förstås utifrån att kvinnojourernas vill legitimera kvinnojourens position i samhället. Nyckelord Otrygghet, trygghet, kvinnojour, sexualbrott, rädsla för brott

3 Tack till! Ett stort tack till de kvinnojoursaktiva som tog sig tiden att ställa upp på intervju. Det har varit helt avgörande för att kunna göra denna studie. Även ett stort tack till vår handledare Klara Hermansson som genomgående stöttat oss genom arbetet.

4 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte & frågeställning Avgränsning Begreppsdiskussion Disposition Bakgrund Tidigare forskning Rädsla för brott Kvinnojourer Teori Genusteori och radikalfeminism Det ideala offret Metod Val av metod Urval Intervjusituation och etiska aspekter Analys av material Bearbetning av analys och material Problematisering Resultat och diskussion Ambivalensen mellan den överdrivna otryggheten och kvinnojoursverksamheten Ambivalenser i beskrivandet av rädslans orsak Kvinnojourers roll Avslutning Slutsatser Referenser Bilagor Bilaga 1: Intervjuguide Bilaga 2: Informationsbrev... 40

5 1. Inledning Trygghet är en omdiskuterad fråga i dagens samhälle. Inom media och den politiska debatten beskrivs den ökade otryggheten som ett samhällsproblem och valet 2018 handlade till stor del om vilket parti som bäst kunde öka tryggheten i samhället (Hermansson, 2018: ). Socialdemokraterna går till val med det största trygghetsprogrammet i modern tid. Vi ska bygga ett starkare samhälle och ett tryggare Sverige. - Socialdemokraterna, 2018 Trygghet är en av våra viktigaste jämställdhetsfrågor. Vi kommer att jobba för en trygg stad i allt vi gör. - Moderaterna, u.å Otrygghet kopplas inte sällan ihop med kriminalitet och likställs ofta med rädsla för brott (Hermansson, 2018:180). Brottsförebyggande rådets trygghetsundersökning vittnar om en ökad otrygghet bland Sveriges invånare. I mätningen från 2018 svarade 28 procent av Sveriges befolkning mellan 16 och 84 år att de upplever sig vara ganska eller mycket otrygga (Söderström, Ahlin & Viberg, 2018:10). Nationella trygghetsundersökningen visar att kvinnor upplever sig vara mer otrygga än män och det är också otryggheten bland kvinnor som främst rapporteras vara ett stort problem (TT, 2017). När det talas och rapporteras om kvinnors otrygghet är det främst otryggheten samt brottsligheten som sker i offentliga miljöer som ligger i fokus (TT, 2017). Flera undersökningar visar att kvinnor gör medvetna val för att minimera känslor av otrygghet, det innebär bland annat att vissa kvinnor undviker att gå ut ensamma på kvällen (Söderström, Ahlin & Viberg, 2018:10). Studier pekar på att den farligaste platsen för en kvinna att befinna sig på är sitt eget hem (Heber, 2007:244;Brå, 2018). Kvinnojoursaktiva arbetar med kvinnors utsatthet, de är till för kvinnor som blivit utsatta för våld och därför söker stöd och en trygg plats. De arbetar också för att öka kvinnors trygghet i samhället (Roks, u.å.). Till skillnad från exempelvis polisen och andra myndigheter som arbetar med en rad olika samhälleliga problem och frågor är det kvinnors utsatthet som är det centrala i kvinnojourers arbete och även i denna uppsats. Kvinnojoursaktiva arbetar dagligen med att stötta utsatta kvinnor och ge dem trygghet. I och med deras erfarenheter av arbete för att öka kvinnors trygghet i samhället har det varit av intresse att undersöka hur de beskriver kvinnors otrygghet och hur de ser på sin roll i förhållande till otryggheten. Utifrån deras erfarenhet och yrkesroll är det möjligt att få en ökad beskrivning av kvinnors otrygghet. Det eftersom deras utrymme i den mediala debatten kring otrygghet är begränsad. 1

6 1.1 Syfte & frågeställning Syftet med studien är att undersöka hur kvinnors otrygghet beskrivs av kvinnojoursaktiva. I den mediala diskussionen kring otrygghet får främst polisiära och politiska åtgärder utrymme (Hermansson, 2018:179). Studien ämnar därför till att bidra till en ökad beskrivning av kvinnors otrygghet utifrån några som inte får lika stort utrymme i den allmänna debatten om otrygghet. Kvinnojoursaktiva har erfarenheter av att arbeta med frågor som rör kvinnors utsatthet i hemmet, men även att kvinnor ska vara trygga i offentliga sammanhang (Roks, u.å). Således kan kvinnojoursaktiva ge en beskrivning av kvinnors övergripande otrygghet i samhället. En otrygghet som ses idag som ett stort problem (Hermansson, 2018:179). Kvinnojourers särskilda engagemang för kvinnors utsatthet är det som legat till grund för valet att undersöka hur kvinnojoursaktiva beskriver kvinnors otrygghet. Studiens frågeställningar är: Hur beskrivs kvinnors otrygghet av kvinnojoursaktiva? Hur ser kvinnojoursaktiva på kvinnojourers roll i förhållande till kvinnors otrygghet? 1.2 Avgränsning Denna uppsats behandlar trygghet och otrygghet vilka är vida begrepp där varje person kan inneha en subjektiv uppfattning av dess innebörd. Dessa har inte definierats utifrån en allmängiltig förklaring utan utifrån intervjudeltagarnas egna beskrivningar. Uppsatsen berör kvinnors otrygghet vilken är anledningen till att personer som arbetar på kvinnojour har intervjuats. Det är synen på kvinnors otrygghet som varit av intresse och inte den egna utsattheten, vilket är anledningen till att kvinnor som utsatts för någon form av våld inte valts som informanter. Eftersom studien utgår från intervjudeltagarens egna beskrivningar av otrygghet respektive trygghet så efterfrågades deras egna uppfattningar. Det gjordes inte för att fokusera på den egna utsattheten utan för att de kvinnojoursaktiva som intervjuats skulle få delge sin egen förståelse av begreppet. Detta eftersom studien inte utgår från en bestämd definition utan från de egna beskrivningarna. Kvinnojoursaktiva valdes som intervjudeltagare eftersom de besitter en fokuserad kunskap om kvinnors otrygghet. Det innebar således att myndigheter, såsom polis inte valdes som informanter. Det eftersom de troligtvis har en mer allmän syn på otrygghet där risken i så fall skulle vara att information om den allmänna brottsligheten skulle hamna i fokus och inte kvinnors känsla av otrygghet. 2

7 Studien fokuserar på kvinnojourer belägna i Stockholms län för att förenkla urvalet och möjligheterna till att träffa intervjudeltagarna. Detta innebär att en generalisering till alla kvinnojourer i landet inte kan göras eftersom förutsättningarna är olika men också stödet från kommunerna ser olika ut beroende på vart i landet kvinnojouren är belägen. 1.3 Begreppsdiskussion Begreppen trygghet och otrygghet har hanterats utifrån intervjudeltagarnas egna beskrivningar vilka har varit snarlika för alla intervjudeltagare. Ingen förutbestämd definition av begreppen har använts utan har baserats på intervjudeltagarnas redogörelser för trygghet respektive otrygghet som framkom under intervjuerna. Begreppen otrygghet och rädsla för brott kommer att behandlas synonymt där trygghet används som antonym till båda dessa begrepp. Det eftersom att intervjupersonernas förklaringar av trygghet samt otrygghet har förknippats med rädsla för brott. De kvinnojoursaktivas beskrivningar av dessa begrepp är i likhet med den tidigare forskning som presenteras i uppsatsen, där otrygghet likställs med rädsla för brott och trygghet är motsatsen (Heber, 2007; Litzén, 2006). Trots detta val finns en medvetenhet om att trygghet är ett mycket vidare begrepp än enbart avsaknad av rädsla för brott. Eftersom att trygghetsbegreppet i denna uppsats är anknutet till just detta har ett medvetet val om användandet av otrygghet som synonym till rädsla för brott gjorts. 1.4 Disposition Uppsatsen inleds med en presentation av kvinnojourernas uppkomst i Sverige samt deras utveckling som lett till den position de har i samhället idag. Därefter redogörs för tidigare forskning om rädsla för brott på strukturell och individuell nivå samt om kvinnojourer. Sedan presenteras de teorier som använts, vilka är genusteori, radikalfeminism och det ideala offret. Därefter följer ett metodavsnitt där val av metod, urval, intervjusituation, forskningsetiska principer, bearbetning av analys och material, analys av material och problematisering diskuteras. Därpå redogörs studiens resultat och diskussion. Sista avsnittet är avslut där slutsatser kring studiens resultat sammanfattas samt en kritisk reflektion över studien förs och förslag till framtida forskning ges. 2. Bakgrund År 1978 bildades de första kvinnojourerna i Stockholm och Göteborg. De hade vuxit fram ur andra vågens feminism under det sena 1960 och tidiga 1970-talet då man riktade protester 3

8 mot kvinnans underordning och den ojämlikhet som rådde i samhället. Till skillnad från första vågens feminism var det inte enbart de politiska rättigheterna som belystes utan också den ojämlikhet som rådde inom familjer gällande de sexuella och reproduktiva rättigheterna och även inom arbetslivet (Freedman, 2003:11). År 1984 bildades Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks. Organisationen fungerade som en samordnare för kvinnojourer i landet och jobbade för att lyfta åtgärder för att minska mäns våld mot kvinnor. Roks fokuserade på strukturella lösningar snarare än att se mäns våld mot kvinnor som ett individuellt problem (Enander, Holmberg & Lindgren, 2013:10). År 1996 lämnade sexton kvinnojourer Roks och startade istället ett nytt riksförbund, Sveriges Kvinnojourers Riksförbund, SKR (Holmberg & Bender, 1998:19), vilka år 2015 bytte namn till Unizon (Unizon, 2015). År 1997 beskrevs Roks och Unizon (dåvarande SKR) som ideella partipolitiska och religiöst obundna organisationer (Holmberg & Bender, 1998:19). Trots att det vuxit fram två riksförbund återfinns ideologiska likheter, däribland att de arbetar för ett jämställt samhälle, för kvinnans frigörelse och med ett stort fokus på jämställdhet (Holmberg & Bender, 1998:21). En tydlig skillnad mellan riksorganisationerna är dock att Roks är en kvinnoseparatistisk organisation medan en del jourer som tillhör Unizon erbjuder stöd för män som vill förändra sitt beteende och även plats på skyddat boende (Roks, u.å.; Alla kvinnors hus, u.å.; Roks, 2017 & Unizon, 2018). Kvinnojouren har som mål att ge stöd till utsatta kvinnor samt sprida kunskap om mäns våld mot kvinnor (Enander, Holmberg & Lindgren, 2013:9). Roks uttrycker på sin hemsida att kvinnojourer kan erbjuda trygghet, kunskap och stöd och att de vill att kvinnor och tjejer ska ha samma rättigheter som män samt vara trygga både i hemmet och när de går ut. Kvinnojourerna i Sverige jobbar för en ökad trygghet bland kvinnor och tjejer (Roks,u.å.). År 2018 avsatte politiker 50 miljoner kronor extra till kvinnojourer för att minska kvinnors otrygghet. Det eftersom de arbetar för att öka kvinnors trygghet. Det också då det funnits ett behov av att utveckla kvinnojourers arbete att ge stöd till kvinnor som utsatts för våld i olika former. Under sin mandatperiod ökade regeringen sitt stöd till kvinno- och tjejjourer med 100 miljoner kronor varje år (Regeringskansliet, 2018). Kvinnojourerna ska vara ett tryggt rum för kvinnor, där de slipper undan mäns tolkningsföreträde och de maktstrukturer som råder. Både Roks och Unizon belyser de strukturella ojämlikheter som råder där det finns skeva föreställningar och könsnormer vilka tas i uttryck genom våld som ett maktövergrepp (Unizon, u.å.; Roks, u.å.). 4

9 Unizon består av över 130 kvinnojourer, tjejjourer och ungdomsjourer (Unizon, 2014). Roks består av 58 kvinnojourer och 35 tjejjourer (Roks, u.å.). Enligt en kartläggning som socialstyrelsen publicerade år 2013 finns det minst ett skyddat boende i hälften av landets kommuner, flest skyddade boenden finns i storstadsregioner. Majoriteten av de som undersöktes drivs av ideella krafter. När kartläggningen gjordes i maj 2012 så fanns det plats för 1100 vuxna samt 1300 medföljande barn på skyddat boende. Under 2011 så bodde fler än 4000 vuxna tillsammans med 2700 medföljande barn minst en natt på skyddat boende (Socialstyrelsen, 2013:12). År 2008 publicerades en debattartikel undertecknad Roks och Unizon (dåvarande SKR) samt jämställdhetsministern. Artikeln handlade om att socialstyrelsen, på uppdrag av regeringen skulle genomföra en utvärdering av kvinnojourernas arbetsmetoder, i samklang med Roks och Unizon. De menade att då kvinnojourerna tar sig an kommunala uppgifter och får ekonomiskt stöd av kommunerna faller det sig naturligt att deras arbete också ska följas upp av kommunerna, I artikeln beskrivs att det är naturligt att kvinnojourerna går mot en professionalisering men att det inte betyder att alla som arbetar inom kvinnojourerna behöver ha en specifik utbildning (Sabuni, Ohlsson & Westny, 2008). Socialstyrelsen benämner Roks och Unizon som viktiga samhällsaktörer att hämta kunskap från (Socialstyrelsen, 2018). Majoriteten av Sveriges kvinnojourer söker och får stöd av socialstyrelsen som de fördelar på uppdrag av regeringen (Socialstyrelsen, 2018 & Socialstyrelsen, 2017). Det finns dock krav på mål- och resultatstyrning för de som får bidrag. Detta innebär att det finns förutsättningar för hur kvinno- och tjejjourernas arbete ska se ut för att de ska kunna få bidrag. Det är socialtjänsten som utreder huruvida en kvinna som söker stöd ska få plats på ett skyddat boende. Kvinnor kan också söka sig direkt till ett skyddat boende men får då själva betala för att bo på platsen (Socialtjänsten, 2013:13). Detta tyder på att socialtjänsten och kvinnojourerna har ett nära samarbete. Det tyder också på att kvinnojourerna har utvecklats från att ha varit en samhällskritisk opinionsbildade aktör till en mer etablerad samhällsaktör, i takt med att de gått mot en professionalisering (Sabuni, Ohlsson & Westny, 2008). 5

10 3. Tidigare forskning 3.1 Rädsla för brott Tidigare forskning har visat att otrygghet och rädsla för brott är ojämnt fördelat i befolkningen (Hermansson, 2018:196). Hermansson (2018:196) menar att ojämlikheten i upplevelserna av otrygghet samt rädsla för brott beskrivs som ett problem i Sverige där trygghet ses som något alla har rätt att känna. De som ofta känner störst rädsla för brott är kvinnor, främst yngre kvinnor men även äldre personer samt fattiga och människor som tillhör etniska minoriteter. Detta är något som Anita Heber visar på i sin avhandling Var rädd om dig! Rädsla för brott enligt forskning, intervjupersoner och dagspress från Detta kan förstås utifrån sårbarhet och vilka möjligheter personerna har. Ytterligare aspekter som enligt studien påverkar individers upplevda rädsla är sociala interaktioner samt media, vilka influerar rädslan där fakta och rykten om brott sprids. Media framställer att samhället är mer osäkert idag, det eftersom våld och brott enligt tidningsartiklarna ökar. Detta leder till att media beskriver människors rädsla för brott som ökande eftersom samhället beskrivs som mer osäkert (Heber, 2007:246). En av de platser där individer känner sig mest trygga är i sitt eget hem, fastän det är där det är störst risk att utsättas för ett brott (Heber, 2007:244). Detta är relevant i förhållande till denna studie då kvinnojourer ständigt kommer i kontakt med utsatta kvinnor. Kvinnojoursaktiva kan utifrån sina erfarenheter bidra med beskrivning av den otrygghet som kan sägas råda i samhället idag, vilken enligt forskning påverkas av media. Även Staffan Litzén (2006) visar på att kvinnor upplever mer oro och otrygghet än vad män gör. Yngre personers upplevda otrygghet kan förklaras genom en aktiv livsstil vilken innebär att de hamnar i situationer där brott kan ske. En annan aspekt av rädsla för brott är rädsla som uppkommer till följd av våld i nära relation, detta är något som Pain (2014) och Golding (1999) har undersökt. Pain (2014) menar att rädslan kan vara en av de största anledningarna till att man inte lämnar den våldsutövande partnern och att den isolering som ofta är en del av våldet gör sökandet efter hjälp svårare. Golding (1999:100) menar att både rädsla för våld och faktisk våldsutsatthet skapar stress som i sin tur kan leda till psykisk sjukdom. Kvinnors rädsla till följd av våld i nära relation är av intresse att lyfta i denna uppsats. Detta eftersom kvinnojoursaktivas beskrivningar av kvinnors otrygghet är det som ska undersökas, där våldsutsatthet av våld i nära relation kan vara en beskrivning. 6

11 Rädslan kan dock även tolkas ha en positiv effekt i det att den kan leda till att kvinnor skyddar sig från våldsutövande män. Detta är något Hydén har funnit i sin studie Att lämna den man som slår. Om misshandlade kvinnors rädsla efter uppbrottet (2000:21). Studien bygger på intervjuer med tio kvinnor som sökt hjälp vid kvinnohus efter att de lämnat sina män. Kvinnorna beskrev att rädslan gick från att ha varit en generell känsla av rädsla till att vara tydligt kopplad till mannen (Hydén, 2000:220). Hydén (2000: ) har identifierat två grundtyper av rädsla, den odifferentierade rädslan och den differentierade rädslan. Den odifferentierade rädslan är den mer dominerande generella rädslan där det uppfattas som att det inte finns något att göra åt den. Den differentierade rädslan är kopplad till mannen där kvinnorna har haft en uppfattning om att de kan göra något åt sin situation (Hydén, 2000: ). De slutsatser som kan dras av Hydéns studie är att rädslan är en konsekvens av att utsättas för våld i nära relation där rädslan påverkar olika kvinnor på olika sätt och kan ses ha både en positiv och negativ innebörd. Positiv då den kan resultera i att kvinnorna skyddar sig själva från männen och negativ i och med den smärta och de risker den innebär för kvinnorna (Hydén, 2000:234). Till skillnad från synen på rädslan som ett resultat av våld belyser flera forskare strukturer i samhället som grund för rädslan. Stanko (2000:28) beskriver att rädslan för brott kan kopplas samman med de kvarlevande hierarkierna grundade i kolonialismen och patriarkatet. Hon menar att brottsundersökningar skapar kategorier av offer eller icke-offer där offren uppfattas ha rätt att känna sig rädda för brottslighet medan icke-offer inte uppfattas ha samma rättighet att känna rädsla för brottslighet (Stanko, 2000:18). Hon belyser också att de som är mest rädda för brottslighet är de som har minst risk att själva bli offer för den (Stanko, 2000:18). Stanko (2000:13) beskriver att undersökningar som visar på högre rädsla för brott hos t.ex. kvinnor har varit ett uttrycksmedel för att visa på strukturella ojämlikheter upplevda av vissa grupper. Genom brottsundersökningar har risken för att råka ut för brott på grund av den sociala ojämställdheten kunnat undersökas (Stanko, 2000:24). Stanko (2000:27) menar också att genom brottsundersökningar har det fokuserats på risker för brottsutsatthet och utifrån dessa skuldbelagt brottsoffren för att de har befunnit sig i ett sammanhang där brottslighet har skett. Därefter har en utvärdering kunnat göras för att se huruvida en person kan anses vara ett klandervärt offer eller inte. Även Wendt Höjer (2002), Listerborn (2001) och Valentine (1989) har undersökt kvinnors rädsla utifrån ett strukturellt perspektiv. Wendt Höjer (2002:8) menar att kvinnors rädsla för mäns våld mot dem upprätthåller en ojämlik 7

12 könsmaktsordning i samhället. Hon beskriver att de flesta kvinnor känner sig rädda när de är ensamma med en man de inte känner. Detta är oberoende av vem mannen är och vad han egentligen har för egenskaper, eftersom att det finns en grundläggande uppfattning om att alla män kan begå övergrepp (Wendt Höjer, 2002:9). Det är utifrån mannens könstillhörighet han antas kunna begå ett övergrepp på samma sätt som det är utifrån kvinnans könstillhörighet som hon känner rädsla. Wendt Höjer (2002:10) belyser också att våld och hot om våld begränsar kvinnors handlingsmöjligheter genom att exempelvis hindra kvinnor från att våga vara ensamma i offentliga sammanhang eller att bo själva. Valentine (1989:389) menar, i likhet med Wendt Höjer, att kvinnors rädsla för offentliga platser påverkar deras självständighet. Det i sin tur uppmuntrar dem till att söka skydd hos män, genom att exempelvis ha en pojkvän eller att bo tillsammans med en man. Hon har undersökt kvinnors rädsla i förhållande till geografiska platser. Hon menar att genom att ifrågasätta varför kvinnor som fallit offer för överfall på offentliga platser befunnit sig ensamma på platsen förflyttas fokus och skuld från mannen som utfört övergreppet till den fysiska plats där det skett. Detta går i likhet med Stankos (2000) syn på hur fokus läggs på risker för brottsutsatthet och hur offren kan skuldbeläggas för att de har befunnit sig där brottslighet har skett. Rädslan som begränsar kvinnors vilja att gå ut ensamma är både ett uttryck för och ett upprätthållande av patriarkatet där män dominerar (Valentine, 1989:389). Detta är av intresse att lyfta fram i förhållande till denna uppsats eftersom att kvinnors upplevda otrygghet i offentliga sammanhang är en beskrivning som ofta görs när det talas om kvinnors otrygghet. Listerborn (2001:90) ser rädslan som ett analytiskt verktyg för att resonera kring maktrelationer i det offentliga rummet. Hon menar att kvinnor utvecklar strategier för att handskas med sin rädsla och reducera risken för att utsättas för övergrepp (Listerborn, 2001:93). Listerborn belyser även medias påverkan på rädslan och menar att det är de mest osannolika brotten, exempelvis överfall som skett på en offentlig plats, som det främst rapporteras om. En av anledningarna till att kvinnor är rädda för sexuellt våld baseras på mediebilden (Listerborn, 2001:86). Rädslan för våld på offentliga platser ser hon som en indikation på medias stora påverkan eftersom att majoriteten av våldet sker av en närstående, i hemmet. Att media påverkar den upplevda rädslan som bland annat Listerborn belyser är intressant att nämna i denna uppsats. Det eftersom de kvinnojoursaktivas beskrivningar av kvinnors otrygghet studeras där medias påverkan kan utgöra en del av beskrivningarna. I detta avsnitt har forskning om rädsla för brott presenterats, vilket i denna uppsats behandlas synonymt med otrygghet utifrån intervjudeltagarnas beskrivningar av begreppet. Vilka 8

13 orsaker och konsekvenser otryggheten har återfinns i tidigare forskning, vilket kan ses som en beskrivning av kvinnors otrygghet. Avsikten är att undersöka hur kvinnojoursaktivas beskrivningar står i relation till tidigare forskning i förhållande till kvinnors otrygghet. 3.2 Kvinnojourer Kvinnojourerna har en tydlig feministisk bakgrund men har gått mot att bli en mer etablerad samhällsaktör. Denna utveckling är något som Fleck-Henderson har undersökt i sin artikel From Movement to Mainstream: A Battered Women s Shelter Evolves ( ) från Hon har studerat organisationen Transition house i Cambridge, USA. Detta är en organisation med syfte att stödja människor som utsatts för våld i nära relation samt att arbeta våldsförebyggande med fokus på könsbaserat våld (Transition house, 2017). Transition house hade sin början år 1976 och de feministiska principerna var då av stor vikt för de som drev organisationen (Fleck-Henderson, 2017:478). Under slutet av 70-talet arbetade de som drev organisationen med att bygga upp och sprida rörelsen som då var helt beroende av privata donationer och volontärarbete (Fleck-Henderson, 2017:479). Fleck-Henderson (2017) argumenterar i sin artikel för att Transition house började som en ideell organisation med en stark feministisk grund som överlevde tack vare privata donationer och frivilligt arbete. Hon beskriver att organisationen utvecklades till att idag existera utan de principer som var centrala under främst 70- och 80-talet. Idag överlever organisationen med hjälp av offentlig finansiering från regionala, kommunala och lokala ideella partners. Fleck-Henderson (2017:488) menar att Transition house förlorade sin identifiering med den politiska rörelse som från början låg till grund för organisationen. Fleck-Henderson (2017) argumenterar för att Transition houses utveckling berodde på tre huvudsakliga faktorer. Dessa var kulturella förändringar, politiska och ekonomiska förändringar samt lärdomar från våldsutsatta kvinnor och forskning inom våld i nära relationer. En liknande tolkning gällande kvinnojourens utveckling i svensk kontext har gjorts av Pia Karlsson Minganti (2014) som studerat Somaya, en kvinno- och tjejjour som när den startade år 1998 riktade in sig på stöd för muslimska kvinnor. Idag kan dock vem som helst söka hjälp hos Somaya oberoende av religion eller etnicitet (Somaya, 2018). Karlsson Minganti publicerade år 2014 sin artikel Muslim Women Managing Women's Shelters: Somaya, the Muslimwoman and Religion as Resource där hon undersökte Somaya kvinno- och tjejjour. Karlsson Minganti (2014) lyfter fram att många kvinnor ser religion som en stor del av deras liv och kombinerar sina religiösa uppfattningar med feministiska idéer. Hon menar att 9

14 Somaya kvinno- och tjejjour är en viktig organisation med en gränsöverskridande feministisk inställning som är unik i sin presentation som grundad både av och för muslimska kvinnor. Denna presentation av kvinnojouren har dock gradvis lösts upp och utvecklats till en sekulär framställning med fokus på intersektionalitet. Anledningen till den upplösta framställningen av Somaya som en muslimsk kvinnojour kan enligt Karlsson Minganti (2014:104) ses utifrån förståelsen av det sekulära samhället som kvinnovänligt medan islam ses som en kvinnoförtryckande religion. Hon menar också att en kritisk reflektion behövs gällande vilka värden man kan tänkas förlora genom avvecklandet av den muslimska profilen som först låg till grund för Somaya kvinno- och tjejjour. Genom att minimera den muslimska inriktningen finns det en risk att muslimska kvinnor som söker hjälp förlorar sin möjlighet till en muslimsk miljö i sitt stödsökande, enligt Karlsson Minganti (2014:104). Både Fleck-Henderson och Karlsson Mingantis studier vittnar alltså om ett skifte hos kvinnojourerna de undersökt. Transition house började med en tydlig feministisk grund och Somaya kvinno- och tjejjour fanns till en början endast till för muslimska kvinnor. Båda dessa organisationer har utvecklats till att bli mer generella verksamheter som inte enbart vänder sig till personer med tydliga feministiska eller muslimska värderingar. En fråga som Leslie M Tutty har undersökt är vad kvinnor vill ha när de söker sig till ett skyddat boende. I sin studie från år 2005 undersökte hon 282 kvinnor på tio skyddade boenden i Canada. 81 procent av de 282 kvinnorna som undersöktes i hennes studie svarade att de ville ha emotionellt stöd från de anställda och 79.9 procent svarade att de ville ha en trygg plats att vara på. Över hälften av kvinnorna svarade även att de ville komma bort från sin partner som misshandlat dem. Anledningen till detta är att det är viktigt för kvinnorna att komma bort från den de blivit misshandlade av för att kunna överväga konsekvenserna av att stanna kvar i relationen samt av att lämna den (Tutty (2015:108). Utifrån detta är det relevant att undersöka hur just anställda på kvinnojourer beskriver kvinnors otrygghet. Detta eftersom att de möter kvinnor som upplever otrygghet och eftersom att de arbetar för en ökad trygghet för kvinnor i samhället. Tutty (2015:112) belyser att det arbete som kvinnojourer och skyddade boenden gör är av stor vikt och att något av det mest centrala som de kan erbjuda är trygghet, stöd och information. 10

15 4. Teori 4.1 Genusteori och radikalfeminism Connell och Pearse (2015:26 27) beskriver genus som en social struktur som handlar om samhällets förhållningssätt till våra kroppar. De problematiserar de föreställningar som finns om att kvinnor och män naturligt är olika och att de tänker, lär sig och kommunicerar på olika sätt (Connell & Pearse, 2015:55). Utifrån denna teori kan konsekvenser av detta belysas, genom att applicera genusteorin på beskrivningar och uppfattningar kring tryggheten i samhället. Utifrån genusteorin kan även sättet det talas om trygghet utifrån strukturer i samhället och hur uppfattningen kring trygghet för män och kvinnor ser ut åskådliggöras. Genusteorin utgår från att män och kvinnor socialiseras in i sina kön och könsroller och att begreppen manlighet och kvinnlighet är sociala konstruktioner (Mulinari & Esseveld, 2015:64; Connell & Pearse, 2015:61). Vad som anses vara kvinnligt respektive manligt ses inte som något självklart utan något som skapas genom de rådande samhälleliga normerna. Vi är också själva med och konstruerar oss som maskulina eller feminina, generellt sett uppför vi oss på ett sätt som förväntas av oss utifrån vår biologiska könstillhörighet (Connell & Pearse, 2015:20; Evertsson, 2012:56). Connell och Pearse (2015:68) beskriver att kvinnor förväntas vara bland annat känslosamma, omvårdande och lättpåverkade medan män förväntas vara aggressiva, rationella och analytiska. Den könsojämlikhet som finns mellan kvinnor och män resulterar också i olika handlingsmöjligheter, vilka påverkar de val kvinnor och män gör i livet. Connell och Pearse (2015:141) talar om könsroller, ett begrepp som innefattar hur barn blir olika uppfostrade beroende på deras könstillhörighet och utifrån detta förväntas bete sig på ett visst sätt. Att följa de normer som finns för pojkar och flickor kan resultera i en positiv förstärkning, något som i sin tur upprätthåller de traditionella könsroller som finns i samhället. Genusteori kan hjälpa oss att åskådliggöra könsrollernas betydelse i förhållande till kvinnors otrygghet samt huruvida kvinnojoursaktiva ser att könsrollerna kan ha en påverkan på otryggheten i samhället. En annan aspekt som lyfts i genusteorin är makt, vilket innebär att det råder en hierarkisk maktskillnad mellan män och kvinnor. Utifrån denna maktaspekt kan vi se att män utgör normen i samhället och är överordnade medan kvinnor är underordnade (Mulinari & Esseveld, 2015:52). Synen på män som överordnade och kvinnor som underordnade går i linje med radikalfeminismen där patriarkatet är ett viktigt begrepp (Ericson, 2005:39). Män och kvinnor ses som åtskilda där skillnaden i hur män och kvinnor bemöts utifrån deras könstillhörighet är central. Den makt som män innehar gäller inte bara i offentliga sammanhang utan handlar även om privatlivet. Mäns förtryck mot kvinnor inom 11

16 familjen sker genom exempelvis våld och sexuellt förtryck, enligt radikalfeminismen (Ericson, 2005:40). Med hjälp av genusteori samt radikalfeminism går det att analysera hur kvinnojoursaktiva beskriver kvinnors otrygghet och huruvida den återspeglas i teorierna. Studien ämnar också undersöka på vilket sätt genusteoretiska resonemang återfinns i kvinnojoursaktivas beskrivningar av kvinnors otrygghet. De första kvinnojourerna vilade på en radikalfeministisk förståelse av våld mot kvinnor. Det är därför av intresse att undersöka hur kvinnojoursaktiva idag ser på kvinnors otrygghet och mäns makt i samhället samt huruvida det går att återfinna radikalfeministiska drag i deras beskrivningar (Enander, Holmberg & Lindgren, 2013:10). 4.2 Det ideala offret Christie (2001:47) beskriver det ideala offret som den som när de drabbas av brott - lättast får fullständig och legitim status som offer. En person som är svag, upptagen med ett respektabelt projekt och är på en plats som hen inte kan klandras för att vara på är en person som lättast kan få en fullständig och legitim status som offer. Förutom detta ska gärningsmannen vara stor och ond samt okänd för offret (Christie, 2001:48). Christie (2001:48 49) menar också att det ideala offret i stor utsträckning är en kvinna och endast i sällsynta fall en man. Gifta kvinnor som blir sexuellt utnyttjade eller misshandlade av sina män beskrivs inte som idealistiska offer. Detta beror enligt Christie (2001:49 50) på att det kan finnas en uppfattning om att kvinnor i dagens samhälle har större möjlighet att lämna sina män om de hamnar i en sådan situation. Detta kan ifrågasättas eftersom att det finns många anledningar till att en kvinna inte lämnar en våldsutövande man, även om hon i de flesta fall faktiskt gör det (Roks, u.å.). Utifrån denna teori är ambitionen att undersöka huruvida det talas om otrygghet utifrån de egenskaper som Christie (2001) menar kan sägas tillhöra det ideala offret. Detta är av intresse då en person med dessa egenskaper enligt Christie (2001:57) i högre grad känner rädsla för att utsättas för brottslighet men att det verkliga offret inte speciellt ofta stämmer överens med det ideala offret. Ett exempel på en person med egenskaper som kan sägas tillhöra det ideala offret skulle kunna vara en ensam kvinna som blir utsatt för ett brott på väg hem från jobbet. Med utgångspunkt i denna teori kan kvinnojoursaktivas beskrivningar av kvinnor som offer belysas för att se huruvida Christies teori går att applicera på hur kvinnors otrygghet beskrivs och manifesteras. 12

17 5. Metod 5.1 Val av metod Kvalitativ metod har ansetts lämpligt för denna studie då syftet varit att undersöka hur kvinnojoursaktiva beskriver kvinnors otrygghet i samhället. Bryman (2011:375) lyfter fram att många menar att kvalitativ metod är passande för forskning som rör feministiska frågor. Detta då den kvantitativa forskningen kan sägas tysta kvinnor genom att använda förutbestämda kategorier och därmed riskerar att framhålla det som redan är känt. Den ontologiska utgångspunkten som ligger till grund för denna uppsats är att verkligheten skapas i olika sammanhang och att det därför inte finns en oberoende sanning (Sohlberg & Sohlberg, 2013:260). Den epistemologiska utgångspunkten är att vi i olika kontexter skapar kunskap (Kvale & Brinkmann, 2014:78). I denna studie har intervjuerna genomförts i en viss kontext, vilket således innebär att beskrivningarna inte automatiskt kan appliceras på ett annat sammanhang. Utgångspunkten är därför att det inte finns en oberoende eller sann definition av begreppet otrygghet eller trygghet, utan att innebörden konstrueras av människor i olika kontexter. Intervjuerna som ligger till grund för denna studie har varit semistrukturerade och en intervjuguide har utformats som ett hjälpmedel (se bilaga1). Det innebär att intervjudeltagarna tillåtits formulera sina svar fritt där frågorna inte nödvändigtvis har ställts i den ordning de skrivits ut i intervjuguiden. Intervjuguiden har setts som ett stöd där andra frågor som inte funnits med i den även har ställts utifrån de olika riktningar intervjuerna tog (Bryman, 2011:415). Intervjuguiden utformades utifrån fyra områden; bakgrundsfrågor, arbetsplats, trygghet samt kvinnors otrygghet i samhället (Kvale & Brinkmann, 2014:147). Genom semistrukturerade intervjuer med öppna frågor har intervjudeltagarna fått berätta om sina erfarenheter och uppfattningar utan att bli styrda i sina svar men med en mer strukturerad grund i intervjuguiden. Utifrån de frågor som ställts har intervjudeltagarna tolkat dem och svarat utifrån det som uppfattats vara viktigt att lyfta fram utifrån frågorna (Bryman, 2011:415). På detta sätt gavs intervjudeltagarna ett större utrymme att svara på de frågor som ställdes. 13

18 5.2 Urval För att få kontakt med intervjudeltagare formulerades ett mejl med förfrågan om deltagande i studien som skickades till trettio kvinnojourer (se bilaga 2). Eftersom svar saknades från många kvinnojourer så skickades mejlet även till åtta tjejjourer i Stockholms län. Urvalet var strategiskt och målinriktat då det enbart riktades till kvinno- och tjejjourer i Stockholms län (Bryman, 2011:392). I mejlet informerades de tillfrågade om studiens syfte och meddelades om att vi kunde komma att ringa upp de jourer som vi inte mottog något svar från. Av de kvinno- och tjejjourer vi mejlade ringde vi upp tolv för att följa upp på förfrågan om att medverka i studien. 18 av kvinnojourerna svarade inte och sju av dem tackade nej. Sju av tjejjourerna svarade inte och en återkom men tackade nej till medverkan. Fem intervjuer med sex personer från fem olika kvinnojourer i Stockholms län genomfördes, varav en hade både tjej- och kvinnojour. Vid ett intervjutillfälle intervjuades två personer från samma kvinnojour och vid resterande tillfällen genomfördes enskilda intervjuer. Av de fem kvinnojourerna som medverkat är en medlem i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, de resterande fyra jourerna är medlemmar i Unizon. Intervjun med två personer var från kvinnojouren som är medlem i Roks, vilket innebär att två intervjudeltagare kommit från en Roks-jour och fyra från Unizon-jourer. Det har varit av stor vikt att intervjua personer från jourer som tillhör både Roks och Unizon då deras ideologier historiskt skiljer sig något (Roks, u.å.; Alla kvinnors hus, u.å.; Roks, 2017 & Unizon, 2018). För att få en bredd i materialet har därför studien inte begränsats till endast en av dessa organisationer. Tre av de fem jourerna har skyddat boende, två jourer har inte några anställda utan utgörs endast av ideellt arbetande. Alla medverkande kvinnojourer får ekonomiskt stöd av den kommun de är verksamma i. 5.3 Intervjusituation och etiska aspekter En intervju är en del av den sociala verklighet som vi studerar där vår förståelse av den mänskliga tillvaron bottnar i samtalet samtidigt som vår förståelse av samtalet grundar sig i vår förståelse av den mänskliga tillvaron (Kvale, 1997:267). Kvale (1997: ) belyser att en forskningsintervju inte är en ömsesidig konversation där deltagarna är likställda utan att det råder en maktasymmetri mellan intervjuaren och intervjudeltagaren. Intervjuaren kan sägas styra intervjun genom att presentera samtalsämnena och ställa frågorna under intervjuns gång. I de intervjuer som genomförts i denna studie har både intervjuare och intervjudeltagare varit 14

19 kvinnor, vilket kan tänkas skapa en mer jämlik maktbalans under intervjuerna (Eriksson- Zetterquist & Ahrne, 2015:44 45). Det var viktigt att intervjudeltagaren kände sig bekväm och denne fick därför bestämma platsen för intervjun. Av de fem intervjuerna skedde tre på plats på kvinnojouren, en på ett café och en hemma hos intervjudeltagaren. I fem av sex fall var intervjupersonerna kvinnor i ungefär samma ålder som oss. I det fall där en intervjudeltagare var ca trettio år äldre tydliggjordes detta genom sättet hon refererade till oss som unga tjejer. Vissa beskrivningar var det svårare att relatera till, både på grund av åldersskillnaden men även den yrkesrelaterade kunskap som intervjupersonen hade. Även de övriga intervjupersonerna hade mer kunskap och erfarenhet inom ämnet som intervjuerna handlade om. Detta utgjorde också en del i maktförhållandena under intervjuerna. Under intervjun med två personer från samma kvinnojour kunde faktumet att intervjuare och intervjudeltagare var av samma antal tänkas bidra till en likställd maktbalans. Här är det även viktigt att belysa att intervjusituationen blir annorlunda under en intervju med två personer. Detta eftersom att deras svar kan tänkas påverkas av den andra personens närvaro (Eriksson- Zetterquist & Ahrne, 2015:44 45). Under intervjun med två personer fick båda svara på frågorna som ställdes. I vissa fall svarade de relativt lika då de arbetar på samma jour men i de allra flesta fallen hade de olika svar utifrån sin individuella erfarenhet. Utifrån informationskravet beskrev vi syftet med studien och även vad för typ av frågor vi velat ställa till de medverkande i det mejl som skickades ut till kvinnojourerna (Vetenskapsrådet, 2002:7). Det tydliggjordes även att deltagandet var frivilligt och kunde avbrytas när som helst under studiens gång, i linje med samtyckeskravet (Vetenskapsrådet, 2002:9). Konfidentialitetskravet var viktigt att ta hänsyn till då tre av fem intervjuer skedde på kvinnojourernas kontor. Detta innebar att vi fick ta del av var kvinnojourerna låg, information som inte publiceras officiellt för att skydda de kvinnor som söker hjälp hos dem. Utifrån konfidentialitetskravet har intervjudeltagarna även informerats om att den information som lämnas kommer anonymiseras så att det inte finns någon koppling till varken individen eller den kvinnojour personen verkar inom (Vetenskapsrådet, 2002:12). I mejlet informerades de tillfrågade om att intervjun skulle spelas in om den medverkande godkände detta samt att inspelningen i sådant fall skulle raderas när uppsatsen var färdigställd. Det tydliggjordes också att informationen som lämnades skulle behandlas säkert så att ingen obehörig kunde komma åt den. Intervjudeltagarna fick innan intervjun påbörjades godkänna om inspelning fick ske. De informerades också om att deras beskrivningar endast användes för denna uppsats, i linje med nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2002:14). Det förtydligades också att 15

20 intervjudeltagarna inte behövde svara på alla frågor om de inte kände sig bekväma med det samt att de kunde avbryta intervjun när som helst, i enlighet med samtyckeskravet (Vetenskapsrådet, 2002:10). 5.4 Analys av material Ett av de vanligaste analyssätten inom kvalitativ forskning är tematisk analys, vilket är det tillvägagångssätt som använts i denna studie (Bryman, 2011:528). Detta innebär ett upptäckande av olika kluster av meningar i det insamlade materialet. Genom att läsa igenom materialet identifieras olika begrepp som tillsammans utgör ett större tema, vilka i sin tur innehar en betydelse som riktas till den övergripande forskningsfrågan (Spencer et al. 2014:271). På detta sätt skapas ett ramverk för den tematiska analysen och ett tankesätt kring hur hanteringen av material och teman ska ske (Bryman, 2011: 529). Enligt Ryan och Bernard (2003:88) kommer teman både från det insamlade materialet samt från forskarens teoretiska förståelse av det fenomen som undersöks. Deduktion har använts i denna uppsats, där teorier och tidigare forskning ligger till grund för studiens frågeställningar. Det innebär således att dessa styr datainsamlingsprocessen (David & Sutton, 2016:22 23 & Bryman, 2011:26). 5.5 Bearbetning av analys och material Genom att koda det insamlade materialet har det kunnat reduceras där uppmärksamheten riktats mot de centrala teman som har gått att återfinna i intervjudeltagarnas svar (David & Sutton, 2016:271). Under transkriberingen har beskrivande koder applicerats på det insamlade materialet från de enskilda intervjuerna. Dessa koder har sedan jämförts med koder som applicerats på andra intervjutranskriberingar för att hitta ett mönster som i sin tur kan utgöra ett större tema (Spencer et al. 2014:273, Braun & Clarke, 2006:6, Ryen, 2004:110 & Rennstam & Wästerfors, 2015:221). De kategorier som framkommit kan sägas utgöra teman som sedan legat till grund för den tematiska analysen (David & Sutton, 2016:273). De teman som identifierats är ambivalensen mellan vad som beskrevs som en överdriven otrygghet och kvinnojoursverksamheten, ambivalenser i beskrivandet av rädslans orsak samt kvinnojourers roll (i dagens samhälle). Under tema 2, ambivalenser i beskrivandet av rädslans orsak, har subteman kunnat urskiljas, vilket inte förekommer i de övriga två teman. Dessa subteman samt koder kommer därför presenteras i tabellen nedan. Tema 2: Ambivalenser i beskrivandet av rädslans konstruktion 16

21 5.6 Problematisering Kvale (1997:257) belyser kritik mot kvalitativa intervjuer, han lyfter fram att det inte går att generalisera utifrån kvalitativa intervjuer, de är inte heller objektiva utan subjektiva där olika läsare kan göra olika tolkningar av materialet. Gällande generaliserbarheten förtydligar Kvale (1997:261) att målet inte behöver vara att kunna generalisera eftersom att syftet är att åskådliggöra kunskapen i förhållande till dess kontext. Detta är tydligt i denna studie, där syftet varit att undersöka kunskapen om kvinnors otrygghet utifrån specificerade personer och inte att kunna generalisera resultaten. Angående huruvida den kvalitativa intervjun är objektiv eller subjektiv menar Kvale (1997:278) att utifrån de tre huvudsakliga betydelserna av objektivitet - avsaknad av bias, intersubjektivitet samt tydlig återgivning av det som undersöks, kan den kvalitativa intervjun sägas vara objektiv. Läsare kan komma att tolka kvalitativa studier på olika sätt, något som även gäller denna studie. För att undvika detta menar Kvale (1997:259) att det är viktigt att tydligt redovisa olika antaganden och perspektiv som tillämpas på det insamlade materialet. Detta är något som genomgående strävats efter i denna studie. En intern kritik mot kvalitativa intervjuer är det enorma fokus som ligger på språket. Där man kan gå miste om och bortse från aspekter som kroppsspråk och den sociala, mänskliga dynamiken som finns mellan intervjuare och informant. För att undvika detta har uttryck som inte kan höras i inspelningarna, så som exempelvis kroppsspråk, antecknats under intervjuernas gång och skrivits ut i transkriberingarna (Ryen, 2004:69). För att en studie inte ska förlora sin mening är det av stor vikt att den studerar det den är avsedd att studera, vilket begreppet validitet syftar till (LeCompte & Goetz, 1982:43). Det har varit av stor vikt att frågorna som ställts under intervjuerna ska kunna ge svar på frågeställningarna. Genom att låta intervjudeltagarna själva definiera orden trygghet och otrygghet har den interna validiteten kunnat stärkas. Detta eftersom att beskrivningarna utgått från intervjudeltagarnas egna definitioner där deras verklighet speglas. Frågorna som ställdes 17

22 syftade till att ge intervjudeltagaren möjlighet att beskriva otryggheten, där såväl dess effekter som konsekvenser uppkom. Det innebär således att intervjudeltagarnas egna uppfattningar framkom, vilket lett till att studien återger deras egna beskrivningar av kvinnors otrygghet. Detta stärker således den interna validiteten då det var studiens frågeställning. Inom kvalitativa studier kan validitetsproblem uppstå på grund av det begränsade urvalet (Bryman 2011:352). Detta är relevant i förhållande till denna studie då en begränsning till sex anställda på kvinnojourer inom Stockholms län har skett. När det gäller reliabiliteten har det varit av stor betydelse att vi tillsammans kodat materialet och diskuterat vilka teman som framkommit för att komma fram till en gemensam tolkning av det insamlade materialet och hur detta kan analyseras (Bryman, 2011:352 & LeCompte & Goetz, 1982:41). Eftersom att validitet och reliabilitet främst utvecklats för kvantitativ forskning kan begreppen tillförlitlighet samt äkthet även vara relevanta att nämna i en kvalitativ studie (Bryman, 2011: ). Under tillförlitlighetsbegreppet finns delkriteriet trovärdighet som ansetts vara ett viktigt begrepp i denna studie. Begreppet innebär att skapa en trovärdighet i resultaten. Detta genom att kunna visa att datainsamlingen har skett utifrån de regler som finns samt att de medverkande ska få ta del av resultaten för att kunna bekräfta om det som rapporteras stämmer överens med deras uppfattning. Detta kan även kopplas till begreppet transparens (Svensson & Ahrne, 2015:25). Genom en hög transparens i hur genomförandet har sett ut kan trovärdigheten öka (Bryman, 2011:354). I denna studie har det även varit viktigt att vara transparenta i analysprocessen genom att tydligt redogöra för på vilket sätt materialet har kodats och delats in i teman. 6. Resultat och diskussion I det insamlade materialet har olika typer av ambivalenser återfunnits, dessa kommer att presenteras nedan i tre delar. Den första delen heter ambivalensen mellan den överdrivna otryggheten och kvinnojoursverksamheten. Där presenteras kvinnojoursaktivas syn på mediebilden av kvinnors otrygghet där en ambivalens uppstår när de beskriver sin verksamhet i förhållande till den synen. Den andra delen heter ambivalenser i beskrivandet av rädslans orsak. I denna del presenteras ambivalenser som återfunnits i hur kvinnojoursaktiva beskriver otrygghet och rädsla för brott. I den tredje och sista delen, kvinnojourers roll, presenteras de tidigare återfunna ambivalenserna. Dessa kopplas sedan samman med kvinnojoursverksamheten och hur de arbetar för att legitimera sin roll och verksamhet. 18

23 6.1 Ambivalensen mellan den överdrivna otryggheten och kvinnojoursverksamheten De kvinnojoursaktiva som intervjuats belyser att kvinnor överlag känner sig mer otrygga än män och att de är medvetna om att det leder till konsekvenser, såsom att de väljer att inte gå ut ensamma på kvällen. Litzén (2006) och Nationella Trygghetsundersökningen (2018) vittnar också om att kvinnor idag är mer otrygga än män (Brå, 2018). När intervjudeltagarna talar om kvinnors otrygghet belyser de att den i viss grad är felaktigt rapporterad eftersom de diskussioner som råder till stor del berör kvinnors otrygghet i det offentliga. De menar att diskussionen brister eftersom den inte berör kvinnors otrygghet i sitt eget hem. Heber (2007) menar att media har en stor påverkan på kvinnors upplevda trygghet. Media bidrar till att påverka individens rädsla vilket leder till en riskminimering hos kvinnor, där de exempelvis kan komma att undvika att gå ensamma på kvällen. Att flera kvinnor väljer att inte utsätta sig för situationer där de upplever att otryggheten är stor är även något de kvinnojoursaktiva som intervjuats belyser. Listerborn (2001) återfinner att media har en påverkan på rädslan, där kvinnors rädsla för sexuellt våld baseras på den mediebild som finns. Intervjudeltagarna kommer in på medias påverkan på otrygghet, men väljer främst att beskriva medierapporteringen kring kvinnors otrygghet som överdriven. Man pratar om det som Sverige som ett väldigt otryggt land. Att det liksom är kollaps [...] men bilden är nog att det är väldigt, väldigt otryggt. Att man talar om det på, överallt i alla arenor. Media, politik och offentliga debatter och sociala medier. Och att Sverige aldrig har varit så otryggt, som det är nu. - Intervjudeltagare 3 I citatet beskriver intervjudeltagaren att media framställer Sverige som ett väldigt otryggt land, där individerna hela tiden mottas av informationen av att de bör vara otrygga. Det går i enlighet med Heber (2007) och Listerborns (2001) beskrivningar om att media påverkar individens rädsla. Men också eftersom media vittnar om att kvinnor ska vara mer otrygga baserat på att de beskriver att brottsligheten ökar och risken för kvinnor då ska vara större. Att media genom sin rapportering kanske ger en överdriven bild av risker och otrygghet. För i det otrygga samhället kan det hända vem som helst. - Intervjudeltagare 2 Intervjudeltagarens beskrivning vittnar om att kvinnor tar emot information om att de ska vara otrygga i samhället idag. Att media har den beskrivningen kan delvis förstås utifrån genusteorin. Media belyser att det är kvinnor som ska vara otrygga, vilket kan tolkas utifrån könsroller där kvinnan förväntas vara svagare än mannen och därför ska vara rädd eftersom 19

24 det kan hända henne (Connell & Pearse, 2015:141). Utifrån de kvinnojoursaktiva som intervjuats går det genomgående att hitta kritik gentemot media och hur de rapporterar. De menar att rapporteringen leder till en otrygghet hos kvinnor, där specifika platser kan ses som otrygga och bilden som speglas i media är överdriven. De menar också att det i media saknas diskussioner om mäns våld mot kvinnor i hemmet. Det beskrivs att den rapportering som görs riktas mot otryggheten i det offentliga och att media väljer att inte rapportera om otryggheten i hemmet, vilket är en fråga de arbetar med. Risken är ju, det är ju farligare för mig att vara hemma än att vara ute på stan, egentligen. Och det pratar man ju ganska sällan om. För det blir inga, då skulle man ju liksom inte få skriva om någonting annat än det. Och det är inte lika smaskiga rubriker som överfallsvåldtäkt i en park - Intervjudeltagare 3 Intervjudeltagaren beskriver här en ovilja hos media att tala om kvinnor som utsätts för våld i hemmet. Det kan förstås utifrån Christies teori (2001:48) där en kvinna som utsatts för våld i hemmet inte beskrivs som ett idealiskt offer. Detta eftersom det idag finns en uppfattning om att kvinnor har större möjlighet att lämna sina män om de hamnar i en sådan situation (Christie, 2011:49 50). Det skulle således innebära att medias bild delvis är överdriven och att de rapporterar om överfall på kvinnor i det offentliga eftersom hon där får en legitim offerstatus. De menar å ena sidan att kvinnors otrygghet inte är så alarmerande som media vittnar om, utan att bilden är något överdriven och felvinklad. Å andra sidan beskriver de att de saknar resurser och stöd. I intervjuerna talar de om svårigheterna att få bidrag för sina verksamheter och belyser att de ofta är underbemannade och har svårt att hjälpa alla de kvinnor som söker sig till jourerna. Flera kvinnojourer anser sig få för lite stöd från respektive kommun, de vittnar också om svårigheter beträffande bidragsansökningar. De menar att de bidrag de kan söka inte går att använda långsiktigt, utan att de ofta har en tidsbegränsning. Det innebär således att de inte kan utföra några långsiktiga planer och således har svårigheter att planera sitt arbete längre fram. De menar att behovet av deras verksamheter är stort, där de upplever sig ha brist på personal. Skyddade boenden är väl på något sätt [...] någon form av yttersta skyddsnätet, att det är ju också svårt att få en plats på skyddade boenden eftersom alla är fulla hela tiden. Vi nekade tio kvinnor i månaden en plats på boendet, för vi hade inte plats. - Intervjudeltagare 3 20

25 Man förstår ju faktiskt inte att, hur mycket vi behövs. Och man förstår inte hur mycket pengar vi behöver egentligen för att funka på ett bra sätt. Så vi skulle ju liksom behöva lätt ha en anställd heltid till liksom. För att göra ett bra jobb och för att man liksom ska känna att man kan ge kvinnor och barn liksom den bästa, bästa hjälpen. - Intervjudeltagare 5 Här finns en ambivalens och en motsättning mellan hur de beskriver en överdriven mediebild och deras förstärkta behov. De menar att media återger en överdriven bild av kvinnors otrygghet och att de saknar rapportering om otryggheten i hemmet. Detta skulle dock kunna innebära ytterligare rapporteringar som i sin tur skulle ge en ökad otrygghet hos kvinnor. Samtidigt så talar de om att de inte har möjlighet att hjälpa alla de kvinnor som söker sig till deras kvinnojour. I intervjuerna belyses att de är underbemannade och att de behöver mer bidrag och stöttning för att ha en fungerande verksamhet. Om mediebilden är så överdriven som ibland beskrivs i intervjuerna så skulle kvinnojourens ökade behov av stöd kunna ifrågasättas. Det blir således en ambivalens när de beskriver den överdrivna mediebilden i förhållande till verksamhetens förstärkta behov. 6.2 Ambivalenser i beskrivandet av rädslans orsak En genomgående beskrivning i hur orsaker till rädsla skildras av intervjudeltagarna är antagandet att kvinnan strukturellt är underordnad mannen och att stereotypa könsroller bidrar till att kvinnor känner sig otrygga och rädda. Här kan ojämställdheten och patriarkatet ses som skapare av otrygghet. Jag tänker att trygghet kanske lite är att kvinnan ska vara helt fri från att, från risken att utsättas för våld. Och helt fri från att vara underordnad mannen, i olika situationer tror jag. Att man inte ska känna sig, som kvinna, hotad bara för att man är en kvinna. För ofta i många sammanhang så är det ju så att, det är därför man som kvinna känner sig hotad och underlägsen mannen, för att du är kvinna och känner sig otrygg på grund av en man. Att otryggheten en kvinna upplever kan bero på könsmaktsordningen som finns i samhället. - Intervjudeltagare 2 Intervjudeltagaren beskriver att trygghet är att vara fri från den underordnade positionen som hon beskriver att kvinnor har. Beskrivningen kan kännas igen i genusteorin där en grundtanke är att kvinnor är strukturellt underordnade män (Mulinari & Esseveld, 2015:52). Om jag är ute och går på kvällen. Till exempel. Märker jag att någon går bakom mig så kollar jag bak. Och är det då en kvinna som går bakom mig så blir jag inte rädd [...] Men märker jag att det går en full man bakom mig, så får jag ju, ja höjd puls, 21

26 adrenalinpåslag, nycklarna mellan fingrarna. Det blir ju liksom en helt annan sak [...] Men jag tror absolut att det handlar om könsroller och stereotyper när det kommer till otrygghet. Att som man, så kan man ju bara ta det man vill ha. För att det är de man fostras till. - Intervjudeltagare 3 Intervjudeltagaren beskriver en rädsla kopplad till att möta en man ensam ute på kvällen. Detta kan kännas igen i Wendt Höjers (2002:8) beskrivning av att de flesta kvinnor känner sig rädda när de är ensamma med en man de inte känner. Här beskrivs otryggheten som en konsekvens av det våld som patriarkatet för med sig och otryggheten kan kopplas till risken för att utsättas för våld. Vår verksamhet bygger på att våldet är liksom det yttersta uttrycket för att vi är i ett ojämställt samhälle. - Intervjudeltagare 4 De genomgående beskrivningarna av kvinnan som underordnad och att tryggheten påverkas av de stereotypa könsroller som finns kan tolkas utifrån ett genusperspektiv och radikalfeminismen (Mulinari & Esseveld, 2015:52). Beskrivningarna av skillnaden i hur det är att möta en kvinna eller en man ute sent på kvällen återspeglar att det finns olika antaganden i hur kvinnor och män förväntas bete sig. Även detta går att känna igen i genusteorin där det beskrivs att kvinnor bland annat förväntas vara känslosamma och män förväntas vara aggressiva (Connell & Pearse, 2015:68). Den ojämlikhet som beskrivs, där mäns våld mot kvinnor är en manifestation av detta, kan också förstås utifrån genusteorin och radikalfeminismen. Patriarkatet är där ett viktigt begrepp som innebär en samhällsstruktur där män dominerar kvinnor och får fördelar av detta (Ericson, 2005:39). De beskrivningar och antaganden som intervjudeltagarna gör kan tolkas bidra till ett upprätthållande av de könsnormer som finns. Detta görs genom återanvändandet av de begrepp och antaganden som ligger till grund för synen på att kvinnor är underordnade män och därför borde känna sig otrygga. Det kan tänkas medverka till en förstärkt bild av att kvinnor är otrygga i samhället, i likhet med Wendt Höjers (2002) beskrivning av att kvinnors rädsla för mäns våld upprätthåller en ojämlik könsmaktsordning i samhället. Hermansson (2018:196) beskriver att genom att belysa kvinnors otrygghet befästs också den sårbarhet som de antas ha. Intervjudeltagarnas beskrivningar av kvinnor som otrygga samt underordnade männen kan tolkas bidra till en förstärkning av de förväntningar som finns på kvinnor utifrån deras könstillhörighet. Intervjudeltagarnas beskrivningar går i linje med Connell och Pearse (2015:20) och Evertsson (2012:56) som menar att vi själva konstruerar oss som maskulina eller feminina utifrån vilka förväntningar som råder. Det kan således innebära att 22

27 intervjudeltagarna rekonstruerar de förväntningar som finns på kvinnor. Detta kan tolkas ske genom att de talar om en rädsla och otrygghet kopplad till att som kvinna befinna sig ensam ute på kvällen. Det uppstår en ambivalens i intervjudeltagarnas beskrivningar om kvinnors generella rädsla och otrygghet. Den beskrivs både som påverkad av patriarkatet och som ett resultat av våldet som är en konsekvens av patriarkatet. Intervjudeltagarna belyser också att den farligaste platsen för en kvinna att befinna sig på är i sitt eget hem, vilket går i linje med uppfattningen om att det är våldet som ligger till grund för otryggheten. Om man inte vill att ens dotter ska bli våldtagen ska hon ju inte gifta sig eller inte ha en pojkvän helst liksom. [ ] för att du blir ju inte överfallen ute på natten. - Intervjudeltagare 6 Intervjudeltagaren beskriver att ett sätt för kvinnor att förhindra att bli våldtagna är att undvika att ha en nära relation med en man eftersom det är större risk att bli utsatt av ens manliga partner än vad det är att bli utsatt på en offentlig plats. Denna beskrivning går att känna igen i radikalfeminismens där Ericson (2005:40) beskriver att män förtrycker kvinnor inom familjen genom våld och sexuellt förtryck. Även i denna beskrivning ses otryggheten som ett resultat av våld. Jag menar det är ju 13 kvinnor per år som blir mördade liksom och det är ju ett resultat av mäns våld mot kvinnor. Det är ju något som sker i hemmet, det är ju liksom inget som sker på gatan, så heller. Vi kvinnor är ju mer utsatta och det är i hemmet. - Intervjudeltagare 5 Även denna intervjudeltagare poängterar att det är hemmet som är den mest riskfyllda platsen för kvinnor att befinna sig på. Hon beskriver att mäns våld mot kvinnor sker i hemmet och att de mord som sker på kvinnor är ett resultat av mäns våld. Flera av intervjudeltagarna beskriver en rädsla kopplad till offentliga platser samtidigt som de belyser att det är hemmet som är den plats där kvinnor är som mest utsatta. Dessa beskrivningar kan tolkas producera en bild av att kvinnor rimligtvis kan känna sig otrygga i hemmet men att en rädsla på offentliga platser är obefogad. Detta eftersom att det inte är där majoriteten av brott mot kvinnor sker. Här återfinns en ambivalens i synen på otrygghet. Å ena sidan är det på offentliga platser de själva beskriver otrygghet, å andra sidan åskådliggör de att hemmet är den farligaste platsen för kvinnor att befinna sig på. Detta kan ses som ett distanserande från de kvinnor som söker stöd och hjälp hos kvinnojouren där de kliver ur sin yrkesroll när de lämnat arbetsplatsen. Det uppstår en ambivalens då de beskriver att de kvinnor som söker stöd är otrygga i sitt eget 23

28 hem, medan intervjudeltagarna tvärtom upplever sig otrygga i offentliga sammanhang och trygga i hemmet. Ambivalensen återfinns mellan deras kunskap och professionella erfarenhet och deras faktiska upplevelser av otrygghet. De är medvetna om att det statistiskt sett är hemmet som är den mest riskfyllda platsen för kvinnor som lever i ett förhållande med en man samtidigt som de själva beskriver en rädsla kopplad till offentliga platser. Christie (2001:57) beskriver att en person med egenskaper som stämmer överens med det idealiska offret, till exempel en kvinna som är ensam ute på kvällen, i högre grad känner rädsla för att utsättas för brottslighet. Det går i likhet med intervjudeltagarnas beskrivningar om en ökad rädsla kopplad till en offentlig plats. Flera intervjudeltagare talar om riskminimering för att själva inte utsättas för våld på offentlig plats. Denna beskrivning kan kännas igen i Stankos (2002) beskrivningar av att offret kan skuldbeläggas om hen har befunnit sig på en viss plats. Även Valentine (1989) beskriver att kvinnor ifrågasätts när de befunnit sig på en plats där det kan tänkas förekomma brottslighet. Detta sker genom att man förflyttar skulden från mannen som begått brottet till den fysiska platsen. Här kan en tolkning vara att patriarkatet skapar våld som i sin tur leder till otrygghet. Utifrån denna förståelse är otryggheten kopplad till en risk för att utsättas för våld. Intervjudeltagarnas beskrivningar av otrygghet på offentliga platser kan alltså förstås utifrån maktstrukturer där rädslan kan grundas i kvinnors underordning i samhället. Detta ställs i kontrast till utsattheten och otryggheten i hemmet som i viss mån beskrivs som den sanna otryggheten. Kvinnojoursaktiva kan då tänkas skapa en skillnad mellan vad som anses vara en sann otrygghet och en överdriven eller obefogad otrygghet vilket kan ses som en ambivalens. Detta i och med att de samtidigt framhåller det patriarkala samhället som orsak till kvinnors otrygghet. Denna förståelse kan tolkas innebära att alla kvinnor är otrygga och ingen otrygghet borde ses som illegitim. Detta eftersom att patriarkatet genomsyrar hela samhället såväl som familjelivet, enligt genusteorin och radikalfeminismen (Ericson, 2005:40). Det uppstår en ambivalens mellan huruvida det är patriarkatet som ligger till grund för otryggheten eller om det är våldet som är ett uttryck för patriarkatet som leder till otryggheten. Skillnaden i dessa två förståelser är att om det är patriarkatet som skapar otrygghet borde alla kvinnor vara otrygga oavsett plats medan om det är våldet som skapar otrygghet handlar det främst om risken att utsättas för våld. 6.3 Kvinnojourers roll I de kvinnojoursaktivas beskrivningar av kvinnors otrygghet har ambivalenser återfunnits. De beskriver en överdriven mediebild där det finns en vilja att tala om otryggheten på offentlig plats och en ovilja att beskriva kvinnors otrygghet och rädsla i hemmet. Samtidigt som de 24

29 menar att den bild individer mottas av idag är överdriven så beskriver de att de saknar resurser och behöver ett större stöd för att kunna hjälpa alla de kvinnor som behöver hjälp. Otryggheten på allmän plats beskrivs till viss del som obefogad, det eftersom de talar om hemmet som den farligaste platsen för en kvinna att vistas på. Samtidigt talar kvinnojoursaktiva om att de själva känner sig otrygga på offentliga platser och trygga i sitt eget hem. De beskriver å ena sidan patriarkatet som skapare till otrygghet och å andra sidan att det är våldet som är en konsekvens av patriarkatet som ligger till grund för otryggheten. De kvinnojoursaktiva som intervjuats beskriver också otryggheten utifrån ett genusperspektiv, där kvinnors otrygghet ses som en konsekvens av de stereotyper och könsroller som råder. Här kan det tänkas att beskrivningarna reproducerar stereotypa könsroller genom att de utgår från dem i sina redogörelser. Samtidigt som kvinnojoursaktiva beskriver en överdriven bild av otrygghet så beskriver de sig själva som trygghetsskapande. Kvinnojoursaktiva menar att de skapar trygghet genom att bidra med stöd till de kvinnor som söker sig till kvinnojourer. Det stöd de kan få är såväl emotionellt stöd som praktisk hjälp. De menar också att deras skyddade boenden blir en form av trygg plats. Detta går i linje med Tuttys (2005) undersökning som visar att kvinnor som söker sig till kvinnojourer vill ha emotionellt stöd och en trygg plats. Jag tänker att det kan vara att de kommer till en trygg plats, eller kommer och får stöd. Någon som lyssnar och finns där om de behöver och hjälper. Just stödet tror jag kan öka tryggheten. En plats där de kan finna lugn och ro, utan att någon annan besitter makten över dem. - Intervjudeltagare 2 Intervjudeltagaren beskriver att kvinnojourerna kan bidra med en trygg plats att vara på samt ett stöd för de kvinnor som söker sig till dem, här synliggörs kvinnojoursverksamhetens betydelse. Vi vill ju på nåt sätt alltså för de som söker hjälp utstråla trygghet, alltså det är ju en av våra viktigaste ledord skulle jag säga. Alltså vi vill ju va den trygga platsen för kvinnor och barn liksom. - Intervjudeltagare 6 Här beskriver intervjudeltagaren att de strävar efter att vara en trygg plats för kvinnor och barn och att deras mål är att utstråla trygghet. Golding (1999) visar att rädsla för våld och den faktiska utsattheten kan leda till psykiska sjukdomar, där rädslan är en av de största anledningar till att våldsutsatta kvinnor inte lämnar sin partner. Även de kvinnojoursaktiva som intervjuats belyser svårigheten för en våldsutsatt kvinna att söka hjälp. De menar att 25

30 kvinnojourer kan vara ett alternativ till socialtjänsten. Detta eftersom att kvinnor som söker stöd hos en kvinnojour via mejl och telefon kan vara helt anonyma. Samtidigt som de belyser sin trygghetsskapande roll så belyser de skillnaden mellan en kvinnojour och en myndighet. De beskriver att de inte behöver utreda någonting till skillnad från myndigheter där kvinnor kan känna sig ifrågasatta. Detta eftersom att myndigheter måste göra en bedömning av huruvida en kvinna ska få hjälp eller inte och ansvaret då ligger på kvinnan att tydligt kunna förklara varför hon behöver hjälp. En ambivalens framkommer även gällande hur de själva ser på sitt samarbete med sociala myndigheter. I vissa fall beskriver de sig som ett alternativ till socialtjänsten och i andra som en förlängning, där de har ett nära samarbete med socialtjänsten. De är också beroende av stat och kommun för att bibehålla sin verksamhet, vilket kan tänkas komplicera denna relation ytterligare. Flera intervjudeltagare vittnar om ett missnöje gentemot socialtjänsten och kommuner. Jag tror det kan vara lättare för kvinnor att söka stöd hos en kvinnojour eftersom det inte är en myndighet och att vi inte heller behöver utreda eller ifrågasätta någonting. - Intervjudeltagare 3 Intervjudeltagaren beskriver fördelen som kvinnojourerna har i förhållande till myndigheter eftersom att de inte behöver utreda något och att det på grund av detta kan vara lättare för kvinnor att söka sig dit. Detta kan ses som ett sätt att separera sig från socialtjänsten. Vi har handledning var fjortonde dag där vi kan ta upp om det har hänt svåra grejer eller om vi måste lösa någonting för det funkar inte mellan socialtjänsten och oss för att de, att de arbetar på ett sätt som frustrerar oss. - Intervjudeltagare 1 Här beskriver intervjudeltagaren att de internt kan ta upp problem som kan uppstå mellan kvinnojouren och socialtjänsten. Hon gör en tydlig skillnad mellan kvinnojourerna och socialtjänsten men det framhålls ändå att de har ett nära samarbete. Socialtjänsten kan ju egentligen bara bevilja typ insatser, men då har ju de det här relationsvåldsteamet [ ]. De jobbar även med våldsutövaren så jag tänker där kan man ju va rädd att stöta på våldsutövaren alltså det är i samma lokaler. Men så det tror jag absolut att man kan vara, ge ett annat stöd som kvinnojour att vi blir ett alternativ till myndighet. - Intervjudeltagare 4 Även denna intervjudeltagare riktar en viss kritik till socialtjänstens arbetssätt där de ger stöd till både den utsatta kvinnan och den våldsutövande mannen i samma lokaler. Det går även att se att intervjudeltagaren belyser att kvinnojouren är ett alternativ till myndigheter. 26

31 Vi samarbetar ju väldigt nära med socialtjänsten, såklart. [ ]. Och sen får vi inte ha så mycket att säga till om för det är fortfarande socialtjänsten som gör bedömning ifall du som kvinna och barn behöver skydd. Det är ju inte vi som sitter på den, vi blir som en förlängning av dom, Socialtjänsten. - Intervjudeltagare 5 De kvinnojoursaktiva som intervjuats betonar vikten av statliga och kommunala bidrag för att ha en fungerande verksamhet. Här återfinns en osäkerhet i jourens varande, där stödet är olika beroende på i vilken kommun jouren ligger. Flera berättar också att stödet skiljer sig åt beroende på vilket politiskt styre kommunen har men de betonar också att de är partipolitiskt obundna. Ambivalensen som återfinns gällande beskrivningar av huruvida kvinnojourer är ett alternativ till myndigheter eller en förlängning av dem kan bidra till en osäkerhet för vilket arbete de gör och förväntas göra. Att ambivalensen återfinns kan också grunda sig i att de är beroende av socialtjänsten för att utföra sitt arbete eftersom att det bland annat är de som placerar kvinnor på skyddade boenden. Det innebär således att kvinnojoursaktiva inte kan ta för stort avstånd från socialtjänsten eftersom de är starkt sammanlänkade. Detta kan förstås utifrån den professionalisering som kvinnojourerna har genomgått och som Fleck-Henderson (2017) och Karlsson Minganti (2014) har undersökt. Kvinnojoursaktiva beskriver sig vara beroende av stöd från kommunen för att kunna överleva och måste därför anpassa arbetet efter de krav som finns. De har gått från att vara en självständig feministisk organisation till att bli beroende av socialtjänsten för att kunna bevara verksamheten. Kvinnojourernas självständiga och tydligt feministiska historia ställs i kontrast till att de nu är beroende av socialtjänst och kommun. De kvinnojoursaktiva som intervjuats kan samtidigt inte beskriva kvinnojourerna som likvärdig socialtjänsten. Det eftersom att det skulle kunna innebära att kvinnojourernas arbete ifrågasätts. Detta eftersom att om kvinnojourerna och socialtjänsten beskrivs som likvärdiga skulle kvinnojourernas arbete kunna ses som överflödigt i och med att det redan utförs av socialtjänsten. De ambivalenser som funnits gällande hur kvinnors otrygghet beskrivs av kvinnojoursaktiva samt hur kvinnojoursaktiva ser på kvinnojourernas roll i förhållande till kvinnors otrygghet kan tänkas grunda sig i att de behöver legitimera sin verksamhet och sitt arbete. Intervjudeltagarna beskriver en överdriven mediebild som genererar otrygghet hos kvinnor samt att de saknar rapportering om kvinnors otrygghet i hemmet. De menar också att de behöver ökat stöd från kommun och stat för att kunna hjälpa alla kvinnor. Denna ambivalens kan förstås utifrån deras behov av att betona vikten av det arbete de utför och legitimera 27

32 kvinnojoursarbetet. Det kan tänkas bli problematiskt för kvinnojoursaktiva att helt beskriva medias bild som överdriven eftersom att det skulle kunna innebära ett ifrågasättande av kvinnojoursverksamheten. För att legitimera sin verksamhet och sitt arbete belyser de även en avsaknad av en mediediskussion gällande kvinnors otrygghet i hemmet och att de saknar resurser och därför inte kan hjälpa alla kvinnor. Genom att belysa bristen i medias rapportering angående kvinnors utsatthet i hemmet stärker de sin position i samhället som opinionsbildare samt säkrar sin verksamhets arbete och sin unika position i relation till socialtjänsten. De legitimerar även sitt arbete med mäns våld mot kvinnor genom att poängtera att det finns en avsaknad av uppmärksamhet av och arbete med dessa frågor. En ambivalens har även återfunnits i beskrivandet av otrygghet, delvis angående hur intervjudeltagarna beskriver en sann otrygghet och en överdriven eller obefogad otrygghet. Otryggheten beskrivs både som grundad i det patriarkala samhället och som en konsekvens av våldet som är ett uttryck för patriarkatet, vilket kan ses som en ambivalens. Detta kan tolkas vara ett sätt att legitimera sin bakgrund men det innebär också att de kvinnojoursaktiva särskiljer kvinnojouren från sociala myndigheter. Detta eftersom att myndigheterna inte arbetar med dessa frågor lika frekvent som kvinnojourer och inte heller har samma feministiska utgångspunkt. Mediebilden beskrivs också spela roll eftersom att man främst väljer att lyfta kvinnors utsatthet i det offentliga. Här kan en ambivalens mellan vad som anses vara en sann och en obefogad otrygghet identifieras. Genom att beskriva utsattheten i sitt eget hem som den sanna otryggheten så kan de kvinnojoursaktiva sägas legitimera sin egen verksamhet och sitt arbete. Att kvinnojouren vill legitimera sin verksamhet är även det som ambivalenserna tycks grunda sig i. Deras roll är tämligen osäker och det kan tänkas uppstå oklarheter i vilket arbete de ska utföra i förhållande till socialtjänsten vilket således innebär att de måste belysa sina skillnader gentemot myndigheten. Deras varande är också osäkert då de är beroende av stöd och bidrag från bland annat stat och kommun. Genom att betona vikten av sin verksamhet och belysa att de behöver mer resurser så stärker de verksamhetens position och vikten av den. När de beskriver sin roll så ser de sig själva främst som trygghetsskapande. De legitimerar då återigen sin verksamhet eftersom samhället beskrivs som en otrygg plats där kvinnojoursverksamheten legitimeras genom att de arbetar med att öka kvinnors trygghet i ett otryggt samhälle. 28

33 7. Avslutning 7.1 Slutsatser Syftet med studien var att undersöka hur kvinnors otrygghet beskrivs av kvinnojoursaktiva. Det eftersom kvinnojoursaktiva har erfarenheter av kvinnors otrygghet i såväl hemmet som i det offentliga. Kvinnojourers särskilda engagemang för kvinnors utsatthet var det som låg till grund för valet att undersöka hur kvinnojoursaktiva beskriver kvinnors övergripande otrygghet. De frågeställningar som har besvarats är: Hur beskrivs kvinnors otrygghet av kvinnojoursaktiva? Samt Hur ser kvinnojoursaktiva på kvinnojourers roll i förhållande till kvinnors otrygghet? Kvinnojoursaktiva beskriver kvinnors otrygghet på olika sätt, där det återfunnits ambivalenser i hur de talar om otryggheten. Den beskrivs delvis som överdriven i media, samtidigt så menar de att kvinnojourer saknar resurser och behöver mer stöd för att kunna hjälpa alla de kvinnor som behöver hjälp. Detta tolkas som en ambivalens och en motsättning. Kvinnojoursaktiva beskriver kvinnors otrygghet som riktad mot det offentliga vilket de kan tolkas se som en obefogad otrygghet, där diskussioner om otrygghet egentligen borde riktas mot hemmet. När de själva beskriver otrygghet talar även de om den riktad till offentliga platser, vilket kan ses som en ambivalens mellan deras professionella kunskaper och egna erfarenheter. Kvinnojoursaktiva belyser kvinnors otrygghet utifrån ett genusperspektiv. De ambivalenser som uppkommit tenderar att vara ett sätt för kvinnojoursaktiva att legitimera kvinnojoursverksamheten. Kvinnojoursaktiva beskriver att män förväntas inneha en makt över kvinnor där beskrivningarna går att känna igen i genusteorin då de använder begrepp som könsroller och stereotyper. De talar om manlighet och kvinnlighet som sociala konstruktioner, vilket går i enlighet med genusteorin (Mulinari & Esseveld, 2015:64; Connell & Pearse, 2015:61). De menar också att det råder hierarkiska maktskillnader, vilka är en anledning till kvinnors otrygghet. Det är något som även genusteorin belyser, där mannen beskrivs som norm i samhället (Mulinari & Esseveld, 2015:52). När de kvinnojoursaktiva talar om kvinnor som utsätts i sitt eget hem så beskriver de att de sällan klassas som offer. Detta tolkas utifrån Christies teori, där gifta kvinnor som blivit utsatta för våld av sin partner inte ses som idealiska offer. Det eftersom det finns uppfattningar i dagens samhälle om att kvinnan har möjlighet att lämna sin partner (Christie, 2011:48 50). Kvinnojoursaktiva menar att de jobbar för att ge kvinnorna en legitim offerstatus när hon blivit utsatt i sitt eget hem av en närstående. Deras beskrivningar av kvinnors otrygghet görs till stor del utifrån ett 29

34 radikalfeministiskt synsätt (Ericson, 2005:39). Att ett radikalfeministiskt synsätt går att identifiera i deras beskrivningar är förväntat eftersom att kvinnojoursverksamheten är sprungen ur radikalfeminismen. Samtidigt legitimeras deras verksamhet genom dessa svar eftersom de då separerar sig själva åt från sociala myndigheter. Kritik som kan riktas mot studien är att den enbart studerat kvinnojourer belägna i Stockholms län. Eftersom kvinnojoursverksamheten är styrd av stöd och bidrag från kommun kan det således vara stora skillnader beroende på vilken kommun jouren tillhör. Flertalet kvinnojourer vittnar också om att stödet skiljer sig åt beroende på vilket politiskt parti kommunen styrs av. Det innebär att det inte går att dra större slutsatser kring resultatet och det kan heller inte generaliseras till alla kvinnojourer. Syftet med studien var inte att kunna generalisera resultatet, vilket därför inte heller ses som ett problem. Ytterligare kritik är att det är kvinnojoursaktivas syn på otrygghet som studerats. Det innebär att vissa svar är förväntade eftersom att de är opinionsbildare med en feministisk grund. Det också eftersom att kvinnojourerna är beroende av finansiellt stöd och därför måste legitimera sitt arbete. Det är någonting som genomgående diskuterats och reflekterats över i denna uppsats för att inte riskera att göra kvinnojourer till sanningssägare. Deras roll har genomgående problematiserats utifrån de ståndpunkter de har och hur deras verksamhet ser ut. I denna kritik kan också subjektiviteten lyftas vilken studien kan kritiseras utifrån. Trygghet och otrygghet är vida begrepp, vilket innebär att alla individer har egna uppfattningar om dess betydelse. Ett medvetet val har då varit att utgå från intervjudeltagarnas egna begreppsbeskrivningar för att undvika olika uppfattningar. Detta till trots så hade alla intervjudeltagare liknande beskrivningar av begreppen. De kvinnojoursaktiva har dock subjektiva tankar om kvinnors otrygghet, där de även kan tänkas besitta egna erfarenheter som återspeglas i de svar som ges även om de talar utifrån sin yrkesroll. Det innebär således att studiens tillförlitlighet kan minska. Detta eftersom det inte går att säga huruvida svaren grundar sig i intervjudeltagarnas yrkesroll som kvinnojoursaktiva eller om det är deras egna åsikter. De slutsatser som återfunnits kan även vara subjektiva, det innebär att andra slutsatser kan återfinnas och materialet kan tolkas olika beroende på vem som utför studien. Det är ett knapphändigt antal intervjudeltagare, vilket inte ses som ett problem då studien inte ämnade att generalisera resultatet. Detta innebär ändå att det studien återfunnit som resultat i hur kvinnors otrygghet beskrivs inte ses som allmängiltig för alla kvinnojourer. 30

35 Det har framkommit fler perspektiv som inte varit möjliga att utveckla, vilka kan vara intressanta för vidare forskning. Att undersöka hur stödet för kvinnojourer ser ut i olika kommuner och att titta på hur de olika partierna ser på kvinnojoursverksamheten är av intresse. Likaså att undersöka begreppet trygghet och hur partierna ser på begreppet, det eftersom det återfunnits stora skillnader mellan partierna i arbetet av denna uppsats. Att studera hur stor påverkan media har på otrygghet och hur individer förhåller sig till den information de mottas av från media är av intresse. En fortsättning av denna studie skulle vara att undersöka om det råder någon skillnad mellan kvinnojourer och socialtjänsten i hur de ser på kvinnors otrygghet och deras arbete i förhållande till den. Samt också hur de ser på varandras arbeten utifrån trygghetsskapande för kvinnor. 31

36 Referenser Braun, V., & Clarke, V (2006). Using thematic analysis in psychology. Qualitative Research in Psychology, 3(2), doi: / qp063oa Bryman, A (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber Christie, N (2001). Det idealiska offret. I: Åkerström, M. & Sahlin, I. (red), Det motspänstiga offret, s, Lund: Studentlitteratur Connell, R. & Pearse, R (2015). Om genus. Göteborg: Daidalos David, M., & Sutton, C.D (2016). Samhällsvetenskaplig metod. Lund: Studentlitteratur Enander, V., Holmberg, C. & Lindgren, A (2013). Att följa med samtiden: Kvinnojoursrörelse i förändring. Stockholm: Atlas Eriksson-Zetterquist, U & Ahrne, G (2015). Intervjuer. I: Ahrne, G. & Svensson, P. (red), Handbok i kvalitativa metoder, s, Stockholm: Liber AB Evertsson, M (2012). Kön. I: Edling, C. & Liljefors, F. (red), Ett delat samhälle - makt, intersektionalitet och social skiktning, s, Malmö: Liber Fleck, Henderson, A (2017). From Movement to Mainstream: A Battered Women s Shelter Evolves ( ). Affilia: Journal of Women and Social Work 2017, 2017, 23/4, s doi: / Freedman, J (2003). Feminism. Malmö: Liber 32

37 Golding, J.M (1999). Intimate Partner Violence as a Risk Factor for Mental Disorders: A Meta-Analysis. Journal of Family Violence, 1999, 14/2, s doi: /a: Heber, Anita (2008): En guide till trygghetsundersökningar om brott och trygghet. Göteborg: Elanders. Heber, A (2007). Var Rädd Om Dig! Rädsla för Brott Enligt Forskning, Intervjupersoner och Dagspress. Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, Stockholm: US-AB Hermansson, K (2018). Den svenska tryggheten - en studie av en kriminalpolitisk symbol. Sociologisk forskning ( , X). Författaren och Sveriges Sociologförbund Holmberg, C. & Bender, C (1998). Våld mot kvinnor - män i kris. En kartläggning av verksamheten på sju kvinnojourer och tre mansjourer Socialstyrelsen Hydén, M (2000). Att lämna den man som slår. Om misshandlade kvinnors rädsla efter uppbrottet. I: Sahlin, I. & Åkerström, M. (red), Det lokala våldet. Om rädsla, rasism och social kontroll, s, Stockholm: Liber Karlsson Minganti, P (2014). Muslim Women Managing Women's Shelters: Somaya, the Muslimwoman and Religion as Resource, NORA - Nordic Journal of Feminist and Gender Research, 2014, 23/2, s doi: / Kvale, S (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur Kvale, S. & Brinkmann, S (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun. Stockholm: Liber AB LeCompte, M., & Goetz, J. P (1982). Problems of Reliability and Validity in Ethnographic Research. Review of Educational Research, 1982, 52/1, s doi: / Listerborn, C (2001). Rädslans geografi - om "privata" kvinnor och "offentliga" män. Kvinnovetenskaplig tidskrift, 22(2),

38 Litzén, S (2006). Oro för brott i urban miljö. Trygghetsundersökningar med anknytning till Stockholm. Kriminologiska institutionen: Stockholms universitet Mulinari, D., & Esseveld, J (2015). Feministiskt teoretiskt arbete. I: Hedenus, A., Björk, S., & Shmulyar Gréen, O. (red), Feministiskt tänkande och sociologi, s Lund: Studentlitteratur Pain, R (2014). Everyday Terrorism: How Fear Works in Domestic Abuse, Centre for Social Justice and Community Action, Durham University and Scottish Women s Aid, 2014, 38/4., s doi: / Rennstam, J., & Wästerfors, D (2015). Från stoff till studie. Om analysarbete i kvalitativ forskning. Lund: Studentlitteratur Ryen, A (2004) Kvalitativ intervju - från vetenskapsteori till fältstudier. Malmö: Liber Sohlberg, B-M. & Sohlberg, P. (2013) Kunskapens former. Vetenskapsteori och forskningsmetod. Stockholm: Liber Stanko, E (2000). Victims R Us: the life history of fear of crime and the politicisation of violence. I: Hope, T. & Sparks, R. (red), Crime, risk and insecurity. Law and order in everyday life and political discourse, s London and New York: Routledge Spencer, L., Ritchie, J., O Connor, W., Morrell, G. & Ormston, R (2014). Analysis in practice. I: Spencer et al. Qualitative research practice: a guide for social science students and researchers. Los Angeles: SAGE Svensson, P & Ahrne, G (2015). Att designa ett kvalitativt forskningsprojekt. I: Ahrne, G. & Svensson, P. (red), Handbok i kvalitativa metoder, s Stockholm: Liber AB Söderström, M., Ahlin, S. & Viberg, J (2018). Sammanställning av centrala resultat från Nationella trygghetsundersökningen 2018 (BRA-793). Stockholm: Brottsförebyggande rådet 34

39 Canada Study of YWCA Shelters. Journal of International Women s Studies, 2015, 16/3., s Valentine, G (1989). The Geography of Women's Fear. The Royal Geographical Society, 1989, 21/4., s Wendt Höjer, M (2002). Rädslans politik. Våld och sexualitet i den svenska demokratin. Malmö: Liber Hemsidor Alla kvinnors hus (u.å.). Om oss. Hämtad från Brå (2018). Nationella trygghetsundersökningen. Hämtad från Tutty, M (2015). Addressing the Safety and Trauma Issues of Abused Women: A Cross- Brå (2018). Våld i nära relationer. Hämtad från Holmberg, S (2016). Insatser mot brott och otrygghet i socialt utsatta områden. En kunskapsöversikt. ( ). Hämtad från Brå: ser_mot_brott_och_otrygghet.pdf Moderaterna (u.å.). Trygghet. Hämtad från Regeringskansliet (2018, 19 jul). 50 miljoner extra till tjej- och kvinnojourerna. Hämtad från och-kvinnojourerna/ 35

40 Roks (u.å.) Hitta en jour. Hämtad från Roks (u.å.). Kvinnoseparatism var, när, hur och varför? Hämtad från Roks (2017). Stadgar för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks. Hämtad från Roks (u.å.). Vad är en kvinnojour? Hämtad från Roks (u.å.). Varför stannar hon. Hämtad från Sabuni, N., Ohlsson, C. & Westny, G (2008, 26 jun). Regeringen öppnar för starkare kvinnojourer. Göteborgs-Posten. Hämtad från %C3%B6ppnar-f%C3%B6r-starkare-kvinnojourer Socialdemokraterna (2018, 6 sep). Socialdemokraterna går till val på. Hämtad från Socialstyrelsen (2017). Användningen av statsbidraget till kvinno- och tjejjourer Redovisning av 2016 års verksamhet. Hämtad från Socialstyrelsen (2013). Fristad från våld - en vägledning om skyddat boende. (Artikelnr ) Hämtad från 36

41 Socialstyrelsen (2018). Fördelning av statsbidrag för till Kvinno-och tjejjourer. Hämtad från Socialstyrelsen (2018). Förslag på indikatorer för uppföljning av nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Slutredovisning av ett regeringsuppdrag: Deluppdrag 1. (Artikelnr ). Hämtad från Socialstyrelsen (2013). Kartläggning av skyddade boenden i Sverige. (Artikelnr ). Hämtad från Somaya kvinno- och tjejjour (2018) Om oss. Hämtad från Transition house (2017). Hämtad från TT (2017, 10 jan). Brå: Kvinnors otrygghet alarmerande. Svenska dagbladet. Hämtad från Unizon (u.å.). Manifest, värdegrund och policy för Unizon. Hämtad från Unizon (2014). Om Unizon. Hämtad från Unizon (2015). SKR har bytt namn till Unizon. Hämtad från Unizon (2018). Unizons stadgar Hämtad från 37

42 Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet. Hämtad från 38

43 Bilagor Bilaga 1: Intervjuguide 39

44 Bilaga 2: Informationsbrev 40