Stockholm den 15 december 2009 R-2009/1878. Till Jordbruksdepartementet. Jo2009/2535

Transkript

1 R-2009/1878 Stockholm den 15 december 2009 Till Jordbruksdepartementet Jo2009/2535 Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 9 september 2009 beretts tillfälle att avge yttrande över departementspromemorian Vissa samepolitiska frågor, Ds 2009:40. Remissen har den 17 november 2009 kompletterats med promemorian Fusion av samebyar. 1. Sammanfattning Advokatsamfundet anser att lagstiftningen som reglerar samiska frågor är i behov av en utförlig genomsyn och omarbetning. Detta gäller främst bestämmelser om vilka rättigheter som ingår i renskötselrätten och hur dessa rättigheter förhåller sig till andra rättigheter, t ex. äganderätt till fast egendom. Det kan konstateras att departementspromemorian inte innehåller några förslag på bestämmelser av denna art. Advokatsamfundet anser att de föreslagna ändringarna av rennäringslagen inte uppfyller tillräcklig kvalité för att kunna läggas till grund för lagstiftning. Inte heller har någon tillräcklig konsekvensanalys utförts. Advokatsamfundet anser vidare att förslagen saknar en verklighetsanknytning både vad gäller utgångspunkt och målsättning. Genom förtydliganden, tillägg och förändringar av de föreslagna bestämmelserna skulle en acceptabel slutprodukt kunna utarbetas. Advokatsamfundet anser det dock lämpligare att arbeta fram ett nytt lagförslag. Av denna anledning avstyrker Advokatsamfundet att departementsskrivelsen nu läggs till grund för lagstiftning. 2. Bakgrund Det finns några grundläggande aspekter som inledningsvis är viktiga att belysa. Detta för att få förståelse för den komplexitet som frågor rörande rennäringen är förknippade med.

2 2 Samerna är en etnisk minoritet i Sverige och har av svenska staten fastslagits vara ett urfolk. Detta innebär att samerna har ett särskilt skydd för sin kultur, innefattande bl.a. rennäringen, enligt både nationell rätt och internationella konventioner. Renskötselrätten är kollektiv och tillkommer samtliga samer i Sverige. Rätten, som även omfattar jakt- och fiske, kan emellertid endast utövas av den enskilde individen under förutsättning att det föreligger ett medlemskap i en sameby. En kollektiv rätt som enbart vissa samer kan ta del av skapar av uppenbara skäl problem och motsättningar inom det samiska kollektivet. Å andra sidan är resurserna, som står till förfogande för renskötseln, begränsade bl.a. på grund av omfattande exploateringar inom Sápmi och en inskränkt rätt att förfoga över jakt- och fiskerättigheterna. De begränsade resurserna innebär att det i praktiken endast kan vara ett inskränkt antal samer som bedriver renskötsel, eftersom det krävs ett minsta antal renar för att det ska vara ekonomiskt hållbart att driva verksamheten. Renskötarna kan inte själva välja vilka personer som de ska driva verksamhet tillsammans med. Rennäringen måste drivas inom den sameby där renskötaren är medlem och tillsammans med övriga medlemmar i den samebyn. Medlemmarna i en sameby är inte sällan släktingar med varandra. På grund av det nu beskrivna är det av stor vikt att det är möjligt att upprätthålla ordningen i en sameby och att de föreningsrättsliga bestämmelserna är väl fungerande. I dag finns det således flera uttryckliga bestämmelser i rennäringslagen som t.ex. berör renskötseln, vilket skiljer sig t.ex. från lag (1987:667) om ekonomiska föreningar (Föreningslagen) där handlingsfriheten är betydligt mycket större. Vid förändringar i gällande lagstiftning är det viktigt att konsekvenserna för de som berörs av förslaget noga har utretts och analyserats samt att stor hänsyn tas till samebyarnas och de renskötande samernas inställning till förslaget. Renskötsel är en speciell näring som kräver stora arealer. Renskötarna lever nära naturen och sina djur. Såväl detta som problematiken med näringens bedrivande, utan t.ex. möjlighet att välja samarbetspartners, är frågor som är svåra att förstå och se konsekvenserna av utan att själv vara medlem i en sameby eller på annat sätt ha tydlig insikt i rennäringens bedrivande. Det är följaktligen viktigt att de komplexa juridiska frågorna som utredningen aktualiserar tas på största allvar. Området är, som redan nämnt, komplext och dessutom redan i dag bristfälligt reglerat. Det finns i och för sig ett stort behov av att göra en genomgripande översyn och förändring av lagstiftningen som rör samernas rättigheter. För att möjliggöra detta måste emellertid en betydligt mer djupgående utredning med konsekvensanalys genomföras än den som nu lagts fram. De förändringar som föreslås är relativt små och som framgår nedan innebär flera av dem att osäkerheten kring samernas rättigheter ökar ytterligare.

3 3 3. Förhållandet mellan rennäringen och andra markanvändare 3.1 Inledning Renskötselrätten är en nyttjanderätt som är oberoende av avtal och som inte kan inskrivas i några register. Som redan anförts är renskötseln vidare en näring som, på grund av sin säregna karaktär, ofta är svår att förstå för andra. Bland annat dessa omständigheter gör att markanvändare (fastighetsägare och andra exploatörer) inom renskötselområdet inte sällan underlåter att ta erforderlig hänsyn till renskötseln. Detta orsakar ofta samebyarna ekonomisk skada. Vid en översyn av hänsynsregler och skadeståndsregler i rennäringslagen måste utgångspunkten vara att renskötselrätten är att likställa med äganderätten och att båda dessa rättigheter har ett egendomsskydd. Till detta måste också hänsyn tas till att samerna utgör en etnisk minoritet och ett urfolk med skydd för sin kultur, innefattande rennäringen, enligt såväl nationell rätt som internationella konventioner. Vid förhållandet mellan å ena sidan renskötselrätten och å andra sidan äganderätten och annan rätt till marken måste hänsyn även tas till det sist nämnda perspektivet, vilket saknas i utredningen. 3.2 Allmänna hänsynsregel Hänsynsregler mellan renskötseln och övrig markanvändning bör i och för sig vara ömsesidiga. Som redan anförts måste emellertid hänsyn tas till de internationella förpliktelser som följer av att samerna är en etnisk minoritet och ett urfolk. Av förslaget framgår inte att någon sådan hänsyn har tagits. Inte heller har promemorian behandlat frågan om skillnaden mellan skyddet för rennäringen enligt 30 och 32 rennäringslagen på å ena sidan året-runt-markerna (ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjället) och på å andra sidan vinterbetesområdet är förenligt med internationell rätt. 3.3 Skadeståndsregel I dag finns det i 90 rennäringslagen en uttrycklig skadeståndsbestämmelse som reglerar samebyns skyldighet att, under vissa omständigheter, ersätta markägare för skada som uppkommer på grund av renskötseln. Enligt förslagen i departementspromemorian ska det inte finnas någon särskild skadeståndsregel för samebyns ersättningsanspråk om de föreslagna hänsynsreglerna överträds. Den närmare avgränsningen av skadeståndsreglerna ska istället göras genom rättstillämpningen. Professor Bertil Bengtsson har däremot i en skrivelse till Jordbruksministern anfört att han anser att det måste finnas en explicit skadeståndsregel, som reglerar det fall då en markägares agerande medför skada för rennäringen. Skälet till det är att undanröja all tvekan om att en sådan skadeståndskyldighet föreligger. Renskötande samers möjlighet till skadestånd kan inte jämföras med en grannes begränsade möjlighet

4 4 till det samma. Advokatsamfundet delar Bertil Bengtssons ståndpunkt och menar att det måste finnas en explicit skadeståndsregel. Det blir genom en sådan explicit regel tydligare för markägare och andra exploatörer, som vill ta renskötselområden i anspråk, att de måste visa skälig hänsyn till rennäringen. Det blir även betydligt lättare för samebyarna att bevaka sina rättigheter med en sådan skadeståndsregel. Erfarenhetsmässigt är en stor del av de skador som drabbar samebyarnas rennäring av karaktären ökade driftskostnader och minskade intäkter. Därför måste det av skadeståndsregeln framgå att den vållande även ska ersätta ren förmögenhetsskada. 4. Samebyarna 4.1 En öppen sameby Verksamhetsändamålet Enligt den nya lydelsen av 9 ska en sameby även kunna ha andra ändamål än renskötsel. Advokatsamfundet anser i och för sig att medlemmarna i samebyarna själva borde få bestämma vilken verksamhet som ska bedrivas i samebyn. Eftersom det i promemorian framhålls att förslaget i denna del skulle innebära att fler personer skulle kunna vara sysselsatta inom samebyn måste emellertid följande framhållas. Den faktiska renskötselverksamheten bedrivs i dag inte i samebyn utan i enskilda renskötselföretag, som medlemmarna ansvarar för. Det är inte ovanligt att enskilda medlemmar, eller för den delen även samer som inte är medlemmar i någon sameby, driver annan verksamhet som är förknippad med den samiska kulturen. Det kan röra sig om turism, men också t.ex. om slakterier och köttförädling. Frågan är om möjligheten att börja bedriva sådana verksamheter inom den juridiska personen samebyn, istället för i andra verksamhetsformer, får den följd som framgår av promemorian. Möjligheten att driva verksamheten finns redan i dag och bedrivs på samma sätt som renskötseln i enskilda företag. Det är inte heller säkert att medlemmarna i samebyarna har samma uppfattning om fördelarna med att driva turismverksamhet inom renskötselområdet, vilket i sig sannolikt kommer att innebära att verksamheterna på samma sätt som i dag bedrivs utanför samebyarnas ramar Samebyns medlemmar m.m. Frågan om en öppen sameby är mot bakgrund av den beskrivning som lämnats under rubriken 2 ovan inte enkel. Två huvudintressen måste vägas mot varandra; å ena sidan enskilda samers intresse av att bli medlemmar i samebyarna, å andra sidan den nationellt och internationellt skyddade rennäringen som bedrivs inom samebyarna i dag och som de enskilda näringsutövarna har ett egendomsskydd för. I promemorian framhålls att förslaget skulle innebära att motsättningarna mellan dessa två intressen skulle minska tillsammans med utanförskapet för de samer som i dag inte är

5 5 medlemmar i samebyarna. Alla samer som kan härleda sitt ursprung i en sameby får rätt till medlemskap i samebyn. Rättigheterna skulle emellertid i stor utsträckning skilja mellan de medlemmar som driver renskötsel och övriga. Bland annat skulle det inte föreligga någon rätt till jakt och fiske, för husbehov för icke renskötande medlemmar. Detta innebär, menar Advokatsamfundet, att det finns en risk att förslaget förstärker motsättningarna mellan renskötande samer och övriga samer, istället för motsatsen. I 44 stadgas att en sameby även kan anta en same som är medlem i en annan sameby, trots att kravet på ursprung i samebyn inte är uppfyllt. Advokatsamfundet ser ingen anledning att begränsa denna möjlighet till samer som är medlemmar i andra samebyar. Detta skulle utesluta sådana personer som en gång varit medlemmar i en sameby och efter en tid utan medlemskap i någon sameby ansöker om medlemskap i en annan sameby. Detta kan knappast vara avsikten med förslaget, eftersom det i förhållande till dagens regler innebär att många samer som i dag skulle kunna ansöka om medlemskap inte har sådan möjlighet enligt de nya reglerna Bedriva renskötsel med egna renar Enligt departementspromemorian är renskötseln så viktig från allmän synpunkt att lagstiftaren måste vara försiktig med alla lagändringar som kan innebära risker för denna grundval för den samiska kulturen. Vidare framhålls i promemorian att den föreslagna öppningen av samebyarna inte medför någon förändring i de rättigheter till jakt och fiske som tillkommer medlemmar som i dag bedriver renskötsel med egna renar. Det skulle således inte för dessa medlemmar innebära något ingrepp i rättigheterna enligt i 2 kap. 18 regeringsformen. Mot bakgrund av ovanstående är det en brist att inte det återkommande begreppet bedriva renskötsel med egna renar har berörts i förslaget och inte heller definierats. Om alla samer som kan härleda sitt ursprung till en sameby har rätt till medlemskap där kommer sannolikt medlemsantalet att öka i stor omfattning. De som bedriver renskötsel med egna renar har speciella rättigheter enligt förslaget. Men vad krävs det för att någon ska anses uppfylla detta kriterium? Räcker det att köpa en eller några renar, märka dessa med ett registrerat renmärke, och släppa ut dem med övriga renar som finns inom samebyn? Behöver medlemmarna ens släppa ut renarna på fritt bete eller räcker det att renarna hålls farmade? I nuvarande lagstiftning, som i och för sig också är otydlig i den här frågan och som har orsakat flera uppslitande rättsprocesser om medlemskap, krävs att en same deltar i renskötsel inom byns betesområde för medlemskap. Detta har i rättspraxis tolkats som att det inte går att tvinga sig in i en sameby eller mot samebyns vilja driva enskild rennäring inom samebyn. I stället måste personen ifråga delta i samebyns gemensamma renskötsel. Något motsvarande krav finns inte enligt föreslaget. Osäkerheten kring vad som krävs för att vara medlem som driver renskötsel blir alltså ännu större än tidigare.

6 6 Alltför mycket står på spel för renskötseln och i förlängningen den samiska kulturen för att låta den här frågan lösas genom rättstillämpningen. Om enskilda medlemmar i den nya öppna samebyn börja bedriva renskötsel med egna renar inom samebyns betesområde mot samebyns vilja kan renskötselverksamheten inom samebyn snabbt komma att påverkas negativt. Detta bl.a. genom att arbetsbelastningen på de aktiva renskötarna ökar avsevärt och att det av länsstyrelsen fastställda högsta renantalet för samebyn kan komma att överskridas. Det senare innebär att de enskilda medlemmarna, med hot om vite mot samebyn, kan komma att tvingas slakta sina renar. Någon analys av konsekvenserna över detta finns inte i departementspromemorian. Det anges inte heller något i förslaget om det ska vara möjligt för en sameby att i sina stadgar reglera frågan om vem som får driva renskötsel med egna renar inom byns betesområde. Eftersom denna fråga skulle kunna anses inkräkta på enskilda personers grundlagsskyddade rättigheter skulle det kunna bli svårt att få sådana stadgar registrerade (se vidare nedan under punkten 4.2.4). Ett sätt att tydliggöra lagstiftarens avsikt skulle kunna vara att i uppräkningen i 40 första stycket ange att stadgarna ska (eller får) ange vem som inom samebyn får bedriva renskötsel med egna renar eller grunden för beslutande om högsta renantal för enskilda medlemmar. Dessutom skulle det i medlemsförteckningen enligt föreslagen lydelse i 49 kunna anges att det i medlemsförteckningen ska (eller får) anges vilka medlemmar som får driva renskötsel med egna renar. Sammanfattningsvis innebär således förslaget risker för renskötseln och därmed också i förlängningen för den samiska kulturen. Eftersom fler personer än i dag kan komma att åtnjuta jakt- och fiskerättigheterna som är knutna till renskötselrätten genom att driva renskötsel med egna renar är risken även stor att det kan uppkomma ingrepp som avses i 2 kap. 18 regeringsformen avseende de rättigheter som tillkommer de som i dag bedriver renskötsel Högsta antal renar för de enskilda medlemmarna Förslaget innehåller, som redan nämnts, inte någon definition av begreppet bedriva renskötsel med egna renar, vilket är en stor risk för den rennäring som bedrivs i dag. Ett sätt för samebyn att hantera den här frågan internt skulle kunna vara att samebyn, enligt sina stadgar, beslutar hur många renar en medlem högst får inneha. Tidigare reglerades denna möjlighet uttryckligen i 35 rennäringslagen, men den bestämmelsen är nu borttagen. I förslaget behandlas inte vad det innebär att bestämmelsen tagits bort. Lydelsen i 15 tredje stycket, att länsstyrelsen kan vitesförelägga enskilda att följa en samebys beslut om högsta tillåtna renar för den enskilde, tyder emellertid på att detta även fortsättningsvis ska vara möjligt. Ett stort ansvar faller på samebyarna som sannolikt måste reglera den här frågan i sina stadgar. Det blir också viktigt att det inte ifrågasätts från Sametingets sida att stadgar med en sådan lydelse kan registreras.

7 Rösträtt för medlemmar som bedriver renskötsel Enligt den nya lydelsen av 38 ska deltagare i vissa frågor vid bystämma ha en röst för varje ren som enligt senast gällande renlängd innehavs av deltagaren. I renlängden anges det faktiska renantal som respektive medlem innehar. Antalet renar i renlängden kan i vissa fall kraftligt överskrida det av samebyn beslutade högsta antalet renar för en enskild medlem. Eftersom det är av största vikt, speciellt mot bakgrund av innehållet i förslaget i övrigt, att de enskilda medlemmarna respekterar det högsta renantal som beslutats av samebyn och det inte finns någon möjlighet till t.ex. uteslutning ur en sameby vid allvarlig misskötsamhet bör rösträtten vara knuten till det högsta tillåtna renantalet. I vart fall måste det tydligt framgå av förslaget att det är möjligt för samebyn att i sina stadgar reglera denna fråga. Utredningen anger att det inte krävs någon minoritetsskyddsregel för renägarna i frågan om rösträtt. I stället anges att röstning sker efter renantal i ett antal frågor. Advokatsamfundet anser generellt det riskabelt att uttömmande i lagtext ange frågor som ska omfattas av en bestämmelse. Detta gäller speciellt när ett förslag uttryckligen anger vikten av att skydda en specifik näring. Den uppräkning av frågor som anges i 55 bör därför kompletteras med fråga om högsta renantal för enskilda medlemmar, vilka som får bedriva renskötsel med egna renar. I förslaget har även bestämmelsen i nuvarande 58 andra stycket om att en medlem som inte fullgjort sin betalningsskyldighet gentemot samebyn saknar rösträtt på bystämman tagits bort. Mot bakgrund av att uteslutning inte ska vara möjlig och det, enligt promemorian, i praktiken endast går att rikta ett skadeståndskrav mot enskilda medlemmar bör konsekvenserna av att ta bort aktuell bestämmelse analyseras noga. Detta speciellt om det inte ska vara möjligt att föra in en motsvarande bestämmelse i stadgarna, vilket inte framgår av förslaget Möjlighet till uteslutning m.m. Av promemorian framgår att samebyarna inte ska kunna utesluta medlemmar. Advokatsamfundet ställer sig tveksam till detta förslag. Det torde saknas motstycke i den övriga associationsrätten att en association inte kan utesluta en medlem som grovt åsidosätter sina skyldigheter. Särskilt med tanke på den påtvingade kollektivisering som samebyarna innebär för enskilda samers möjligheter att utnyttja sina rättigheter, bör en möjlighet till uteslutning av medlemmar finnas som en sista utväg. I promemorian anges att uteslutning skulle få samma effekt som ett näringsförbud. Detta påstående anser Advokatsamfundet vara enbart delvis korrekt. Möjligheten kvarstår att söka medlemskap i en annan sameby eller på nytt ansöka om medlemskap i den gamla samebyn. Ansökningar kan också överprövas av Sametinget och därefter av förvaltningsdomstol. Ett beslut om uteslutning skulle även kunna överklagas till Sametinget, som därigenom skulle pröva om uteslutningen varit korrekt. Med hänsyn till det nu beskrivna skulle ett beslut om uteslutning inte innebära ett totalt näringsförbud.

8 8 Advokatsamfundet anser därför sammanfattningsvis att det inte finns någon anledning att i reglerna om samebyar frångå de normala associationsrättsliga reglerna om uteslutning. 4.2 Övriga bestämmelser Samebyn som företrädare i frågor som rör renskötselrätten Förslaget i 10 är ett exempel på en bestämmelse som i dag ställer till problem för samebyarna och renskötarna, men som inte i promemorian behandlats mer än redaktionellt. Eftersom renskötseln bedrivs i enskilda renskötselföretag är det i stor utsträckning samer som är engagerade i dessa verksamheter, som påverkas ekonomiskt av bl.a. exploateringar inom renskötselområdet. Det är emellertid samebyn som företräder de enskilda samerna och deras renskötselföretag i förhållande till exploatörerna, i t.ex. skadeståndsprocesser. Samma problematik uppkommer inom diskrimineringslagstiftningen. Det är samebyarna som t.ex. är sakägare i olika tillståndsprocesser, medan det är de enskilda medlemmarna som diskrimineras om myndigheter behandlar samebyn på annat sätt än andra sakägare. Konsekvenserna av denna problematik bör belysas vid en översyn av rennäringslagstiftningen Avskaffandet av det personliga betalningsansvaret Advokatsamfundet anser inte att det finns någon anledning att betalningsansvaret för medlemmar i en sameby ska skilja sig från det som medlemmar i en ekonomisk förening har. Borgenärer torde få ett tillräckligt skydd genom de övergångsbestämmelser som föreslås. Eftersom reglerna om sköteslegor och förskottering av medel som behövs för renskötseln i 42 har tagits bort blir det av stor vikt att frågor om avgifter tydligt regleras i samebyns stadgar. Annars kommer renskötseln inom många samebyar, som ofta är kostnadsintensiv, riskera att haverera av likviditetsskäl. Detsamma gäller frågan rörande hur intrångsersättningar ska användas. Nuvarande bestämmelse i 47 om att ersättningarna ska användas för att täcka samebyns utgifter eller fonderas har tagits bort utan motivering Samebyns konkurs m.m. Mot bakgrund av den osäkerhet som tidigare förelegat på området anser Advokatsamfundet det angeläget att klargöra vad som gäller när en sameby hamnar på obestånd. Samfundet har inte något att invända mot förslaget i denna del Samebyns stadgar Samebyns stadgar skulle om förslaget blir verklighet komma att bli betydligt viktigare än i dag. Det kommer att läggas ett stort ansvar på samebyn att utforma stadgarna på ett sådant

9 9 sätt att renskötseln inte äventyras. Det måste följaktligen finnas en relativt stor frihet att utforma stadgarna på det sätt samebyn önskar och finner lämpligt. Det är därför viktigt att det tydligt framgår att 40 andra stycket inte är uttömmande. 5. Ett ökat inflytande för sametinget i beslutsprocessen 5.1 Konsultationens omfattning I departementspromemorian redogjörs för den nuvarande skyldigheten att konsultera Sametinget i olika frågor. Sametinget skiljer sig i detta sammanhang inte nämnvärt från andra remissinstanser i lagstiftningsprocessen. Advokatsamfundet anser att det är hög tid att Sverige utökar sin skyldighet att höra Sametinget, i enlighet med Sveriges internationella förpliktelser. Vidare ställer sig samfundet frågande till varför inte förslaget omfattar även en skyldighet för alla statliga myndighet att konsultera Sametinget. En sådan konstruktion används i Norge med gott resultat. Advokatsamfundet kan inte se på vilket sätt skyldighet för statliga myndigheter att konsultera Sametinget skulle kräva reformarbete. Enligt Advokatsamfundet saknas anledning att inte ha den norska proceduren som förebild även avseende området för konsultationer. Konsultation bör därför även ske vid ärenden som direkt kan påverka samiska intressen. Detta bör gälla såväl lagstiftningsärenden, som enskilda beslutsärenden. Det är möjligt att vissa former av enskilda beslutärenden som direkt påverkar samiska intressen är alltför begränsade för att aktualisera ett ställningstagande från Sametinget. Advokatsamfundet finner dock att alla former av tillståndsbeslut som påverkar förutsättningarna för rennäringen för en eller flera samebyar bör förekommas av en bedömning av Sametinget. Att begränsa Sametingets konsultationsfunktion till att enbart inkludera lagstiftningsärenden uppfyller inte det uttalade målet att ge det samiska folkvalda parlamentet en faktisk möjlighet att inverka på beslut som direkt påverkar samiska intressen. En sådan begränsning uppfyller inte heller de förpliktelser som Sverige är bundet av genom bland annat sin ratificering av Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. 5.2 Formerna för konsultation De krav på konsultation med urfolk som internationell rätt ställer upp tar sikte på den praktiska effekten av en sådan konsultation. Det är därför viktigt att den föreslaga konsultationen med Sametinget inte enbart blir en formfråga, utan ett faktiskt redskap för att bättre utreda de särskilda aspekter som ofta föreligger i samiska ärenden. I syfte att uppnå detta föreslår Advokatsamfundet att det avseende formerna för konsultationen ska framgå att Sametingets inställning i frågan inte bara är ett remissyttrande bland flera, utan att särskild vikt ska läggas vid detta.

10 10 Vad gäller formerna för den av Advokatsamfundet föreslagna konsultationen i enskilda ärenden måste denna kombineras med korresponderande ändringar i annan aktuell lagstiftning. 6. Konsekvenser 6.1 Konsekvenser för enskilda Det framgår inte tydligt av förslaget i vilken utsträckning det ska finnas en möjlighet för samebyarna att i sina stadgar reglera specifika frågor. Utgångspunkten bör emellertid, bland annat med hänsyn till Föreningslagen, rimligtvis vara att handlingsutrymmet måste vara relativt stort för samebyarna. Eftersom många av de grundläggande bestämmelserna i rennäringslagen tas bort kommer det följaktligen att krävas en omfattande översyn av samtliga samebyars stadgar. Detta arbete kräver stor kunskap, men också resurser och finansiella medel, vilket ofta saknas inom samebyarna. Det är svårt att förutse i detalj vilka bestämmelser som kommer att behövas i stadgarna. Därutöver föreligger en osäkerhet kring möjligheten att registrera stadgarna. Problem föreligger redan i dag vid registrering av stadgar och risken är överhängande att Sametinget, kommer få svårigheter att bedöma vilka stadgar som kan registreras och inte. Om inte samebyarna lyckas utforma stadgarna på ett sätt som säkerställer rennäringen eller om inte Sametinget registrerar sådana stadgar är risken överhängande att rennäringen allvarligt påverkas negativt. Detta kan också få konsekvenser i förlängningen för den samiska kulturen. 7. Fusion av samebyar Advokatsamfundet har inga synpunkter i sak på innehållet i promemorian. Bestämmelserna om fusion av samebyar synes vara i linje med den associationsrättsliga anpassningen av samebyarna, i syftet att få dem bli mer kongruenta med ekonomiska föreningar. I ljuset av att Advokatsamfundet avstyrker departementsskrivelsen i sin helhet finner samfundet dock ingen anledning att för närvarande närmare fördjupa sig i dessa förslag. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg genom Maria Billing