Teknisk Und årsrapport

Transkript

1 Teknisk Und årsrapport Materielunderrättelser 2012

2 Omslagsbild: Övre vänstra: Övre högra: MiG-29M2 Minröjningspansarvagn BMR-3MS Nedre vänstra: Flash Black Nedre högra: (55Zh6M)Nebo-M RLM-M Foto: FMV och FOI

3 Datum Diarienummer Sida 1 (7) FMV tjänsteställe, handläggare Teknisk Und. Per-Olof Bengtsson per-olof.bengtsson@fmv.se Materielunderrättelser 2012 En bilaga 1 Allmänt Materielunderrättelser 2012 utgör FMV Teknisk Und Årsapport och syftar till att i sammanställd form skildra materielutvecklingen och peka på utvecklingstrender genom inhämtad information från utställningar, konferenser, tidskrifter, officiella dokument och andra öppna källor från året som gått. Utöver de beskrivna objekten i denna rapport bevakas även annan materiel, där delgivning sker på annat sätt. Materielunderrättelser 2012 baseras på underlag som har inhämtats av personal vid FMV Teknisk Und och ingår i Teknisk Unds långsiktiga uppföljning av utländsk militär materiel. Tidskritisk information redovisas på annat sätt. Årsrapporten kan även läsas på FM IP-nät: och på FMV Insidan: Aktuellt/Vår omvärld/teknisk Und Årsrapporter. Rapporten delges även i IS UndSäk. Försvarets materielverk Postadress Besöksadress Telefon E-post Internet Stockholm Banérgatan registrator@fmv.se

4 Diarienummer Datum Sida 2 (7) 2 Sammanfattning - Mark Under 2012 har de ryska markstridskrafterna tillförts 122 mm raketartillerisystem Grad i olika versioner, varav den mest kvalificerade är bäst känd under sitt utvecklingsnamn Tornado-G. På mässan Oboronexpo 2012 visades minröjningspansarvagnen BMR-3MS. Vagnen uppvisar flera skillnader jämfört med den tidigare BMR-3M, exempelvis har täckningsgraden och typen av det explosiva reaktiva pansaret (ERP) förändrats. MBDA fortsätter utvecklingen av pansarvärnsrobotsystem MMP (Missile Moyenne Portée) vilket är deras svar på ett franskt behov av ersättare till dagens Milan-system. Design av såväl robot som lavett är nu nästan helt klar och ett antal delförsök har genomförts. Spike-SR och Mini Spike är de senaste tillskotten i israeliska Rafaels omfattande pansarvärnsrobotfamilj. Båda versionerna har varit offentliga ett par år, men har nu börjat marknadsföras och förevisas på internationella försvarsmässor. Spike-SR, SR för Short Range, är en axelavfyrad pansarvärnsrobot för engångsbruk. Den andra nykomlingen är Mini Spike, ett styrt understödsvapen främst avsett för att med hög precision och från relativt långa avstånd kunna bekämpa trupp i byggnader, bunkrar, skyttevärn och liknande. Det amerikanska företaget General Dynamics (GD) har tagit fasta på att dagens understödsvapen i form av kulsprutor för infanteriet väger för mycket. Företaget har tittat på en lösning där man dels vill öka räckvidden och dels öka effekten i målet utan att öka vikten på vapnet. GD har även tagit fram en ny granatspruta, Mk 47. Denna utvärderas för närvarande av US Armed Forces och används idag av vissa specialförbandsenheter i Afghanistan Flera företag utvecklar idag nya granattillsatser och granatkarbiner eller vidareutvecklar befintliga system för att bland annat nå ökad precision, skottvidd och/eller verkan i målet. I denna rapport redovisas 2S23 Nona-SVK, en rysk hjulgående och amfibisk kombinationspjäs som i första hand används som understödsfordon för en motoriserad infanteribataljon. Ett annat system som redovisas är 2S34 vilket är en bandgående och amfibisk kombinationspjäs från Denna är en modifiering av bandhaubitsen 2S1 Gvozdika med ett helt nytt eldrör. Pjäsen är på väg att införas på förband i Ryssland där den har börjat ersätta 120 mm granatkastare som understödsvapen på bataljonsnivå. - Sjö Studier och utveckling av hypersoniska robotsystem, det vill säga robotar med banfart över fem gånger ljudhastigheten, fortsätter i bland annat USA, Ryssland, Indien, Kina, Frankrike och Brasilien. Projekten har dock kantats av haverier och förseningar. Kopplat till hypersoniska robotar studeras även ballistiska flygprofiler och anflygning på hög höjd med branta dykvinklar i slutfasen. Sjömålsrobotsystem med aktiva radarmålsökare inom frekvensområdet 8-18 GHz är fortfarande dominerande men enstaka mm-vågssystem har nu nått operativ status. Nya sändmoder gör det svårare för motståndaren att detektera och motverka robotar med hjälp av telekrigsåtgärder. Andelen långräckviddiga sjömålsrobotsystem med bildalstrande IR- eller TV-målsökare är fortfarande låg. Befintliga system kan kompletteras med datalänk för att stötta målsökaren vid målval och målväxling samt för att avbryta insats och verkansutvärdering. Andelen sjömålrobotsystem med sekundär markmålskapacitet fortsätter att öka. Komplettering av satellitnavigering GPS NAVSTAR och/eller GLONASS ger robotarna förmåga att slå mot

5 Datum Diarienummer Sida 3 (7) stationära markmål. Vidareutveckling av signalbehandlingen i radarmålsökare och införandet av bildalstrande IR-eller TV-målsökare ger robotarna ökad precision och i vissa fall förmåga att slå mot rörliga markmål. Under året har flera ryska utfästelser om satsningar i Arktis förekommit; både forskningsfartyg, isbrytare och landbaserad civil infrastruktur samt militära satsningar. Orsaken är Nordost- och Nordvästpassagerna genom områden som tidigare var otillgängliga genom arktisk is. Drivkrafter är både potentiella råvaruresurser som till exempel olja och fisk, men också rent transportekonomisk, genom en snabbare och billigare färdväg mellan Europa och Sydostasien i fallet Nordostpassagen. - Flyg Det ryska flygvapnet firade under 2012 sitt 100-års jubileum över hela Ryssland. En imponerade flyguppvisning hölls bland annat på flygbasen Zhukovski sydost om Moskva med deltagande från stora delar av det ryska flygvapnet med internationella gäster. Utvecklingen och införandet av nya flygsystem i Ryssland har fortgått under de senaste åren med bland annat flygningar av nya prototyper av PAK FA, leveranser av serietillverkade Su-34 och förserieversioner av Su-35S. Under året har även marknadsföringen av MiG-29M/M2 och Jak- 130 intensifierats. Ryska helikoptersystem fortsätter att vara framgångsrika på den globala marknaden. Russian Helicopters fortsätter att utveckla Mi-8/Mi-17/Mi-171 familjen med den senaste versionen Mi-171A2. Attackhelikoptern Ka-52 kommer att tas fram i en marin version benämnd Ka-52K och nya versioner av Mi-28N är under utveckling. Första flygning med det nya strategiska transportflygplanet Il-76MD-90A, en tänkt ersättare till den äldre Il-76, genomfördes i slutet av september. Plattformen är främst avsedd för transport av trupp och materiel, men kommer troligen även i versioner avsedda för bland annat luftövervakning och lufttankning. Ett stort antal kinesiska luftvärnssystem har presenterats under året, framför allt i samband med Airshow China Ett antal av dessa system är operativa i den kinesiska försvarsmakten, till exempel HQ-9 och HQ-16, medan vissa av systemen presenteras som koncept, till exempel QW-12 och FK Gemensamt för många av de kinesiska luftvärnssystemen är att de är vidareutvecklade från ryska system som Kina anskaffade under och 2000-talet. I många fall presenteras därmed system med utökad och förbättrad förmåga jämfört med de ryska. - Ledningssystem Rysslands utveckling av nytt taktiskt ledningssystem, ESU TZ, för markarenan har fortsatt under Delsystem till detta, främst avsedda för ryskframställda stridsfordon för export, marknadsförs på utländska mässor. I öst har även en utveckling av mer moderna militära mjukvarubaserade radiosystem påbörjats. Syftet är att ersätta äldre föråldrade och mer skrymmande radioapparater med färre och mindre enheter. Utveckling i Ryssland sker även av konventionella kortvågsradiosystem med mer modernare elektronikbyggsätt. Hyllvara från väst används numera som komponenter i ryska försvarsrelaterade ledningssystem. En tydlig trend inom radarområdet är att många radartillverkare nu marknadsför stridsfälts- och spaningsradarer. Även icke etablerade radarföretag marknadsför mindre stridsfälts- /spaningsradarer som styrs från en ruggad dator. Utöver alla radartillverkare har ett flertal företag som integrerar radarer med andra sensorer börjat saluföra system där de själva eventuellt bara tillverkar en, om ens någon, av komponenterna.

6 Diarienummer Datum Sida 4 (7) Beträffande radarövervakning över sjön, har den ryska marinen fått en leverans av en sensorplattform med roterande radar, spaningshelikoptern Ka-31R. Den levererar målinmätning under fartygens radarhorisont och löser förmågan att mäta in mål på långa avstånd. Vad gäller elektrooptiska sensorer så är det en fortsatt utveckling mot fler pixlar per detektor, både inom det infraröda och synliga det våglängdsområdet. Det finns termiska IR-kameror idag som matchar upplösningen för HD-displayer. Nya typer av billiga, okylda IR-kameror fortsätter att komma ut på marknaden. Bildförstärkarna fortsätter också att utvecklas, bland annat genom att den analoga signalen digitaliseras. Detta utnyttjas exempelvis i multispektrala sensorer när olika våglängdsområden utnyttjas för att skapa en gemensam bild. Trenden med att öka situational awareness genom att placera kameror runt om på plattformarna fortsätter. Likaså fortsätter utvecklingen av nya multispektrala sensorer. När det gäller IR-sensorer så är intrycket att de gett upp försöken att producera bra detektorer inom det termiska våglängdsområdet. Ryska företag köper allt fler IR-kameror från Thales, Frankrike, som integreras i rysk försvarsmateriel. Inom telekrigområdet går trenden mot mer integrerade system, som innehåller både sensorer och störare med stort frekvensområde. Även akustiska sensorer för att lokalisera prickskyttar samt RC-IED störare kan ingå i den typen av system. FÖRSVARETS MATERIELVERK Per-Olof Bengtsson C Teknisk Und

7 Datum Diarienummer Sida 5 (7) 3 Sändlista Regeringskansliet SB 1 Sr Carl Bildt, UD 1 Ss Gunnar Wieslander, UD 1 Amb Pär Ahlberger, UD-UrH 1 UD SP (avsedd för Thomas Berlin) 1 Fö/FR 1 Fö/SSK 1 Fö/MFU 1 Fö/MFI 1 Fö/SUND 1 Försvarsmakten HKV LEDS 1 + CD HKV LEDS INRI 1 + CD HKV LEDS INT 1 + CD HKV INS 2 + CD HKV INSS 1 + CD HKV INSS J2 1 + CD HKV ATS 1 + CD HKV ATS G2 1 + CD HKV MTS 1 + CD HKV MTS M2 1 + CD HKV FTS 1 + CD HKV FTS A2 1 + CD HKV PROD 1 + CD HKV PROD PLAN 1 + CD HKV PROD MTRL 1 + CD HKV PROD ARMÉ 1 + CD HKV PROD MARIN 1 + CD HKV PROD FLYG 1 + CD HKV PROD LEDUND 1 + CD HKV MUST C 1 HKV MUST STÖDK 1 HKV MUST UNDK AFA 1 + CD HKV MUST UNDK EAS 1 + CD HKV MUST UNDK EAT 1 + CD HKV MUST UNDK BILDUND 1 + CD HKV MUST SÄKK 1 + CD Föavd Berlin 1 Föavd London 1 Föavd Moskva 1 Föavd Paris 1 Föavd Peking 1 Föavd Washington 1 HKV INFOS 1 + CD

8 Diarienummer Datum Sida 6 (7) Förband LG 1 + CD I CD varav 1 ex till AJB K CD P CD P CD A CD Lv CD Ing CD LedR 1 + CD LedR FMTKSE 1 + CD TrängR 1 + CD 1. ubflj 1 + CD 3. sjöstridsflottiljen 1 + CD 4. sjöstridsflottiljen 1 + CD Amf CD MarinB 1 + CD F CD F CD F CD Hkpflj 1 + CD FMLOG 3 + CD Centra och skolor MHS K 2 + CD MHS H 2 + CD MSS 2 + CD SSS 2 + CD LSS 1 + CD LSS VuE TU JAS 1 + CD LSS FlygS 1 + CD FMTS 2 + CD HvSS 2 + CD SWEDEC 2 + CD SkyddC 1 + CD FöMedC 1 + CD FMUndSäkC 3 + CD Myndigheter som tillhör Försvarsdepartementet FHS 3 + CD FRA 1 + CD KBV 1 MSB 1 + CD FOI 6 + CD FXM 1 + CD Myndigheter (motsvarande) som hör till övriga departement RPS 1 SÄPO 1 ISP 1

9 Datum Diarienummer Sida 7 (7) Krigsarkivet 1 Lantmäteriet Geo SE 1 Inom FMV: GD 1 Vhtstöd KansBib 1 SML 1 SML AffInt 1 SML SystProd 1 SML MDF 1 SML TeknUnd AK Mark 1 AK Mark VL 1 AK Mark Strf 1 AK Mark FordonFarb 1 AK Mark Vapen 1 AK Mark IndEld 1 AK Sjö Sjö 1 AK SjöProdL 1 AK Sjö Sjöproj 1 AK Sjö Sjöskepp 1 AK Sjö Sjöverkan 1 AK Sjö Sjöstrid 1 AK Sjö UV 1 AK Flyg & Rymd 1 AK Flyg & Rymd Hkp 1 AK Flyg & Rymd Flyg 1 Gripen 1 Gripen Flygplan 1 Gripen Vapen & Stödsystem 1 Gripen Utveckling och drift 1 Gripen Programledning 1 AK Log 1 AK Led Beredning 1 AK Led Ledn plats 1 AK Led C2I 1 AK Led SensorTK 1 AK Led Teknisk Ledning 1 AK Led I2 1 AK Led Radio 1 AK Led Nät 1 AK Gem 1 T&E 1 T&E Luft 1 T&E Mark 1 T&E Vidsel CD FSV 10 Arkiv 1 + CD

10 Sida 1 (129) Innehåll 1. Finkalibersystem Nya lätta understödsvapen? Utvecklingstrender för granattillsatser och granatkarbiner Luftbrisadsförmåga till granatsprutor marknadsförs Pansarvärnssystem Spike-familjen får tillökning Milans efterträdare MMP börjar ta form Sydafrikanska pansarvärnsroboten Ingwe på kinesisk terrängbil Brasilianskt pansarvärnsrobotsystem MSS Indirekt eld B17-1 Grad i skiftande versioner mm understödspansarbil - 2S23 Nona-SVK mm kombinationspjässystem - 2S34 Chosta mm bandgranatkastare - SRAMS Fordon Minröjningspansarvagn BMR-3MS Undervattensfarkoster LDUUV Undervattensvapen SeaHake mod4 ER Flash Black Luftmålsbekämpning från ubåt Ubåtar ISAAC PERAL CROCODILE CLASS Ytstridsfartyg Royal Navy köper hyrda örlogsmän Arktisk verksamhet Statliga isbrytare Privata aktörer...3 Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

11 Sida 2 (129) Satelliter för Arktis Övrig statlig närvaro Internationell närvaro Sjömålsrobot C705 och C705KD C602 och CM-602G TOMAHAWK Block IV Flygsystem Su-34 Fullback MiG-29M/M2 Fulcrum E Jak-130 Mitten Sukhoi T-50 PAK FA Ryska flygvapnet firade 100 år i augusti Mi-8/Mi-17/Mi Ka Mi Ka-60/ Ansat-U Tu-214SUS/PU/SR/ON/R An Il-476/Il-76MD An Flygburna vapen Ryska bomber kan få ökad precision med ukrainsk styrenhet BAU-01K Ryska företag går samman för att utveckla hypersoniska vapen S-8 med termobarisk stridsdel erbjuds för export LS-6/50kg CS/BBC CM-400AKG JSOW C-1 byter mål efter överlämning av datalänk Ny brasiliansk jaktrobot för export till Asien och eventuellt Afrika APKWS utvecklas vidare Nytt vapen testat för RQ Luftvärnssystem KM-SAM (MSAM)...3 Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

12 Sida 3 (129) Umkhonto-familjen Iron Dome Davids Sling ZU-23/Z0M Luchnik-E S-125-2D Pechora-2D (SA-3) Uppgraderingar av MANPADS HQ-9 (FD-2000) HQ-16A (LY-80) FK Sky Dragon FL-2000C QW Ledningssystem Integrerat stridsledningssystem PTK Lednings- och sambandsfordon R-142M Satellitnavigeringssystem Beidou Kommunikationssystem Mobil acesspunkt P-144MSN HF-radio R-168-5KN (Akveduk generation 2) Fordonsmonterad HF-radio R-168-5KV/R KA/R KB VHF/UHF-radio R-180 Bekas Sensorer Spanings- och övervakningssystem Vingtaqs II Stridsfältsradar i Spexer-familjen Stridsfältsradar från ryska Strela Radarsystem Nebo M Sensorsystem Spotlite-M Sensorsystem Antares Integrerat stridsövervakningssystem i Ka-31R IR-kamera TPVK-24NS Telekrigssystem Telekrigssytem SAGE för UAV:er, transportflygplan och helikoptrar Pejl DAMS med RC IED-störare TRC Telekrigssystem Omut-KM...3 Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

13 Sida 4 (129) Varnarssystem RWR 118 Indisk radarvarnare med Radar Finger Printing System Motmedelssystem Iron Fist Lasermotmedelssystem Kashtan-3M Less Lethal Weapons (Mindre dödliga vapen) Ögonbländande laser från Indien Index... 3 Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

14 Sida 5 (129) 1. Finkalibersystem 1.1. Nya lätta understödsvapen? Det amerikanska företaget General Dynamics (GD) har tagit fasta på att dagens understödsvapen för infanteriet är tunga och lägger, enligt företagets sätt att se det, en tung börda på soldaterna med understöd som uppgift började GD utveckla en ny tung kulspruta i kaliber.50 (12,7 mm) som var nästan hälften så tung som de tunga kulsprutor i kaliber.50 som används i väst idag (ca 18 kg jämfört med ca 38 kg) utan lavett och sikte. Kulsprutan, som benämns XM806, har ett nytt system för rekyldämpning vilket medför att precisionen ökar och därmed minskar ammunitionsförbrukningen. Eldhastigheten är ungefär hälften av den som M2 och M2A1 har idag. XM806 har en eldhastighet på ca 265 skott per minut. Projektet lades ner under 2012 då amerikanska armen meddelade att den i stället satsade på att uppgradera sina befintliga tunga kulsprutor typ M2 till M2A1. Skillnaden mellan M2 och M2A1 ligger främst i att A1 har en pipa som lätt kan bytas ut. Pipbytet sker på motsvarande sätt som på vår Ksp 58B. En orsak, förutom den rent ekonomiska, till att USA valde att modifiera befintligt bestånd av tunga kulsprutor var enligt uppgift det faktum att eldhastigheten endast var hälften av den som M2A1 har. Köpare söks fortfarande eftersom GD alltjämt visar XM806 på mässor. Bild 1. XM806 Tung kulspruta Foto: FMV Dagens soldat bär mycket. Speciellt drabbade är skyttar på understödsvapen på gruppnivå. General Dynamics har försökt finna lösningar med ett bättre förhållande mellan vikt och effektivitet. Företaget har tittat på en lösning där man dels ville öka räckvidden och dels öka effekten i målet, utan att öka vikten på vapnet. Vad man dessutom ville uppnå var att täcka glappet mellan medeltunga kulsprutor (kaliber 7,62) och tunga kulsprutor (kaliber.50 (12,7 mm)). Målsättningen var att få ett vapen med samma räckvidd och ballistik som en tung kulspruta i kaliber.50 som var bärbart, en så kallad Lightweight Medium Machine Gun (LWMMG). Detta är en benämning som egentligen är missvisande då kulsprutan inte är särskilt lätt och dessutom ligger över en medeltung kulspruta i förmåga. Resultatet blev en medeltung kulspruta som väger strax under 11 kg och som, enligt tillverkaren, har en effektiv räckvidd på 1700 m. En kaliber som övervägdes var kaliber.338 Lapua Magnum (.338 LM) som är en känd kaliber inom militärt och polisiärt prickskytte. Denna kaliber har en relativt lång hylsa vilket även medför att vapnets totala längd ökar. Denna längdökning är oönskad då Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

15 Sida 6 (129) man vill ha ett så kompakt vapen som möjligt. GD valde istället att fokusera på en i sammanhanget ny kaliber.338 Norma Magnum (.338 NM). Denna ammunition har i stort sett samma egenskaper som.338 LM men uppfyller också kravet på en kortare hylsa. En annan fördel med 338NM jämfört med.338lm är att ammunitionen sliter betydligt mindre på pipan vilket ökar dess livslängd. Detta har lett till att GD har kunnat utveckla ett vapen som inte är större eller tyngre än M 240B vilket ungefär motsvarar vår Ksp 58B. M 240B är ca ett kilo lättare än vår Ksp 58B. Energin som kulan levererar i målet på 1000 m är dessutom fyra gånger större än energin som en vanlig 7,62 levererar. Nackdelarna med ammunitionen man valt är att den är avsevärt tyngre än dagens militära 7,62. Både kula och krut väger dubbelt så mycket vilket antas gälla även för hylsan. Den högre vikten vägs upp av ökad precision och effekt i målet. Detta leder till bättre möjligheter att bekämpa punktmål med en mindre ammunitionsinsats. En orsak till förbättringen är att det tillkommit ett sikte med sex gångers förstoring, Trijicon ACOG 6 x 48, på försöksseriens vapen. Givetvis kan i stort sett vilket sikte som helst monteras. Eldhastigheten är lägre än på KSP 58, endast ca 500 skott per minut, mot KSP 58:ans ca vilket minskar ammunitionsförbrukningen. GD har dessutom konstruerat ett system för att absorbera rekylen hos den kraftigare patronen, vilket medfört att rekylen uppges motsvara den som upplevs med en KSP 58. Kulsprutan påminner exteriört om KSP 58 men har en skjutbar kolv för att minska totallängden, nytt sikte och fler picatinny-skenor. Bäst precision uppnås då den används på trebenslavett eller fordonsmonterad. Kulsprutans konstruktion och funktion är alltjämt okänd. Bild 2. General Dynamics LWMMG. Foto: FMV Det återstår att se om vapnet kommer ut på marknaden i större omfattning. I slutet av 2012 fanns inga officiella beställningar på kulsprutan. Den täcker upp en tidigare lucka i förmågan att skjuta understödjande eld på längre avstånd med god precision hos en icke fordonsburen enhet. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

16 Sida 7 (129) Bild 3. Mk 47 Foto: FMV GD har även tagit fram en ny granatspruta, Mk 47 eller Striker 40 som den också kallas, som är lättare än Mk 19 som i svenska försvaret kallas GRSP 92. Mk 47 har designats av Naval Surface Warfare Center i Crane under 2000-talet. Den introducerades 2004 och har använts av USSOCOM sedan Mk 47 kan avfyra samtliga NATO-godkända 40 x 53 mm granater och kan förses med airburstfunktion (se separat artikel). GD har tillsammans med Raytheon tagit fram ett sikte med laseravståndsmätare, mörkerkapacitet och en kalkylator som automatiskt beräknar uppsättningen. Vidare kan Mk 47 förses med ett flertal olika idag befintliga sikten, till exempel AN/PAS-13C termiskt sikte som finns i drygt exemplar i den amerikanska krigsmakten. Mk 47 väger 18 kg jämfört med Mk 19 som väger 32,9 kg. Bild 4. Till vänster Raytheons sikte och till höger Vinhøgs. Den runda Foto: FMV detaljen som ses under pipan på Vinhøgs är en optisk länk som temperar granaten med hjälp av IR. Mk 47 utvärderas för närvarande av US Armed Forces och används idag av någravissa specialförbandsenheter i Afghanistan. Den ersätter också Mk 19 i Israeliska armén. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

17 Sida 8 (129) Utvecklingstrender för granattillsatser och granatkarbiner Flera företag utvecklar nya granattillsatser och granatkarbiner eller vidareutvecklar befintliga system för att bland annat nå ökad precision, skottvidd och/eller verkan i målet. Ett område där arbete har pågått under lång tid och där nya lösningar färdigställs i närtid är funktionen luftbrisad. Fördelarna med luftbrisad är bland annat att en större andel av splittren används effektivt och att även mål bakom frontalt skydd kan bekämpas. Ett integrerat system med avståndsmätare, intelligent sikte och temperingsutrustning ökar även precisionen på systemet som helhet, då avståndet bedöms mer exakt och erforderlig uppsättning automatiskt kan presenteras i siktet. Med luftbrisad ökar även sannolikheten att nå viss verkan i målet även vid en nära miss jämfört med konventionell anslagsbrisad. Totalt sett leder detta till att varje enskilt vapen kan leverera mer verkan i målet, en lägre ammunitionsförbrukning samt att fler måltyper kan bekämpas. Vissa fördelar med luftbrisad, inte minst effektivare splitterbild, kan till del nås med studsbrisad, vilket förekommer hos granater till granattillsatser både i väst och i öst, t.ex. den ryska VOG-25P till 40 mm granattillsatserna GP-25 och GP-30. Israeliska IMI har utvecklat ett koncept med en ny granattillsats som skall kunna bäras under i princip vilken automatkarbin som helst samt en ny temperbar granat. Systemet benämns Multi- Purpose Rifle System (MPRS). I siktet finns integrerad laseravståndsmätare och ballistikdator. Avståndsdatan kan vid behov justeras av skytten och granaten temperas därefter i patronläget. MPRS uppges väga cirka 0,5 kg mer än en konventionell automatkarbin med granattillsats och erbjuder förutom möjligheten till luftbrisad även ökad precision. Bild 5. IMI:s MPRS med modeller av två patroner i bakgrunden; Foto: FMV spränggranat med luftbrisadsförmåga samt övningsgranat med luftbrisadsförmåga. Även den amerikanska armén har identifierat ett behov att med burna vapensystem på medellånga avstånd kunna bekämpa mjuka mål dolda bakom frontalt skydd. Inte minst har detta behov aktualiserats under insatsen i Afghanistan och med början 2010 tillfördes ett mindre antal Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

18 Sida 9 (129) av 25 mm granatkarbin XM25 med luftbrisadsförmåga på försök några amerikanska förband i insatsområdet. Brukarna av systemet har gett positiva omdömen och bredare anskaffning är att vänta. Vapnet tillverkas av Heckler & Koch medan Alliant Techsystems har systemansvaret och tillverkar ammunitionen. Praktisk räckvidd för systemet uppges vara 700 meter och vapnet väger oladdat 6,4 kg. En av de stora osäkerheterna med systemet är om den höga precisionen kan kompensera för den relativt lilla stridsdelen som 25 mm kaliber medför. Bild mm granatkarbin XM25 Foto: US Army Ett annat område för utveckling av axelavfyrade granatvapen såsom granattillsatser och granatkarbiner, är att öka dess precision och räckvidd. En begränsning hos de flesta idag förekommande sådana vapen är att man vill hålla nere rekylpåkänningarna hos skytten, vilket givet en lämplig granatvikt ger relativt låga utgångshastigheter kring m/s. Detta medför en brant projektilbana, kort praktisk och teoretisk räckvidd, lång bantid samt hög känslighet för vind och felaktig avståndsbedömning. Ett antal olika projekt har försökt finna lösningar på detta projekt, ofta diskuteras detta under begreppen Medium Velocity (MV) eller Extended Range (ER). Någon gemensam standard eller hylslängd inom detta segment finns inte, men ett av de mer lovande koncepten står tyska Rheinmetall för, som kombinerar låghastighetspatronens 40x46-hylsa med granaten från höghastighetspatronen 40x53. Denna granat har en utgångshastighet på 100 m/s och har nominellt kring dubbla rekylimpulsen jämfört med standard 40x46 låghastighetsgranater, vilket medför att den inte kan skjutas från befintliga standardvapen på ett säkert och funktionellt sätt för skytten. Till konceptet hör därför även två nya vapen; Cerberus som är en granattillsats som även kan användas som fristående granatkarbin med ett tillhörande axelstöd, samt den helautomatiska granatkarbinen Hydra. Cerberus, som är det mest mogna projektet av de två, bygger på ett hydrauliskt dämparsystem som dämpar rekylen till motsvarande den hos traditionella granattillsatser trots att såväl mynningshastighet som granatvikt är större. Vikten i granattillsatsutförande är 2,1 kg vilket kan jämföras med 1,4 kg för M203. Med tillhörande axelstöd väger det kompletta vapnet 2,8 kg oladdat. Hydra kommer att marknadsföras med raka 3-, 6- och 9-skottsmagasin samt ett 9-skotts Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

19 Sida 10 (129) trummagasin. Vapnet väger oladdat 4,0 kg och kan skjuta enkelskott eller treskottsskurar. Båda vapnen kan ges luftbrisadsförmåga då de är förberedda för att skjuta Rheinmetalls 40x46 MV ABM med samma granat som de marknadsför i kaliber 40x53 där granaten temperas efter den lämnat eldröret via IR-signalöverföring från ett fristående sikte med ballistikdator. Båda vapnen kan dessutom skjuta alla övriga av företagets patroner i medelhastighetsklassen samt alla äldre låghastighets 40x46-granater. Rheinmetall uppger att deras MV-ammunition har en maximal räckvidd på 700 meter, vilket skall jämföras med den maximala räckvidden på omkring 400 meter för standardammunition i kaliber 40x46. För båda kalibrarna gäller dock kortare praktiska skjutavstånd än dessa maximala räckvidder. Bild 7. Modell av Cerberus som granattillsats. Foto: FMV Bild 8. Modell av Hydra. Foto: FMV Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

20 Sida 11 (129) 1.3. Luftbrisadsförmåga till granatsprutor marknadsförs Tidiga koncept med luftbrisadsförmåga hos granatsprutesystem krävde helt nya vapen, eller åtminstone relativt kraftigt ombyggda sådana. Exempel på detta är Nammos granat Mk285 som temperas i patronläget på granatsprutan Mk47 via galvanisk kontakt se även artikeln Nya lättare understödsvapen? om bland annat Mk47 för mer information om denna. Nammo har sedan dess utvecklat konceptet och tagit fram en ny granat som istället temperas via radio strax efter att den lämnat mynningen. En av de stora fördelarna med detta är att vapnet i sig inte behöver byggas om; det kompletteras endast med bland annat avståndsmätare, nytt sikte, ballistikräknare och radioantenn. Detta utrustningspaket kan flyttas mellan vapen beroende på tillgång, uppgift, underhållsbehov med mera. Systemet kan integreras med samtliga vapen i kaliber 40x53 och är testat på åtminstone Mk19 från General Dynamics och GMG från Heckler & Koch. Enligt Nammo har man under 2012 tecknat ett kontrakt med Kanada för försäljning av granaten. Ett likvärdigt koncept med namnet Airburst Munition (ABM) kommer från Rheinmetall, med den skillnaden att dess granat temperas med signalöverföring via IR. Rheinmetall bedömer att produkten som de utvecklar ihop med bland annat norska Vinghøg är klar för marknaden och företaget uppger att de har tyska försvarsmakten som kund. Tilläggsutrustningen, som i likhet med det tidigare nämnda konceptet lätt kan flyttas mellan olika vapen, uppges väga 1,2 kg; det är dock oklart om den uppgiften gäller samtlig kringutrustning. Även företaget STK driver sedan drygt tio år ett projekt i samarbete med Oerlikon där temperingen sker vid mynningspassagen, teknologi som även återfinns i AHEAD till 35 mm automatkanoner. Pribor, som är Rysslands ledande designföretag i mellankaliberområdet, uppger att man i samarbete med Oerlikon bedriver ett utvecklingsarbete i syfte att ta fram en temperbar granat till 30 mm automatkanon och ett sikte till ett sådant system marknadsförs av ryska ROMZ. Pribor uppger även att man bedriver visst arbete med att ta fram en temperbar granat till 40 mm granatspruta 6G27 Balkan. Det bör dock i sammanhanget påpekas att de ryska markstridskrafterna inte köpt några 40 mm granatsprutor annat än för test och för tillfället verkar nöja sig med de befintliga 30 mm granatsprutorna AGS-17 och AGS-30. Statusen på projektet med en ny 40 mm-granat är i dagsläget oklar, men man kan anta att produktutvecklingen är en del av Pribors strategi att skapa incitament för en större anskaffning av 40 mm granatsprutor och därmed öppna marknaden för tillhörande ammunition. Under 2012 har även det ryska företaget ZiD visat upp en ny 40 mm granatspruta, det är dock oklart huruvida denna använder samma ammunition som 6G27 Balkan eller om den istället är utvecklad för i väst förekommande ammunition. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

21 Sida 12 (129) Bild 9. Ny 40 mm granatspruta från ZiD Foto: ZiD Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

22 Sida 13 (129) 2. Pansarvärnssystem 2.1. Spike-familjen får tillökning De senaste tillskotten i israeliska Rafaels redan omfattande pansarvärnsrobotfamilj Spike är Spike-SR och Mini Spike. Båda versionerna har varit offentliga ett par år, och har nu börjat marknadsföras och förevisas på internationella försvarsmässor. Rafael bedömer dock att båda versionerna har ungefär tre år kvar tills de kan gå i serieproduktion. Spike-SR, SR för Short Range, är en axelavfyrad pansarvärnsrobot för engångsbruk som uppges ha en maximal skottvidd på 1000 meter. Spike-SR fyller därmed i stort sett samma nisch som rb 57 (NLAW, MBT LAW), även om skillnaderna är flera, inte minst vad gäller målsökare och stridsdel. Spike-SR väger 9 kg skjutklar och roboten är försedd med en stelt infäst, okyld bildskapande IR-målsökare. Vid skott startar skytten målsökaren vars bild presenteras i skyttens okular. Skytten väljer mål, låser målsökaren och skjuter roboten som därefter autonomt styr in mot målet. RSV-stridsdelen skall eventuellt kompletteras med en splittergördel för bättre effekt i mjuka mål. Även andra stridsdelsalternativ diskuteras. Den andra nykomlingen är Mini Spike, ett styrt understödsvapen främst avsett för att med hög precision och från relativt långa avstånd, upp till 1500 meter, bekämpa trupp i byggnader, bunkrar, skyttevärn och liknande. Roboten har en tvåfunktionsmålsökare med färgkamera och okyld IR-kamera. Skytten kan antingen låsa roboten på målet innan skott och låta roboten autonomt styra in mot målet eller följa roboten i banan genom den bild från målsökaren som via radio länkas tillbaks till honom. I det senare fallet har skytten möjlighet att justera önskad träffpunkt eller avbryta insatsen genom att styra undan roboten om läget i målterrängen ändras. Varje robot inklusive tub väger endast 4 kg och avfyringsenheten väger även den 4 kg. Enligt Rafaels koncept består en robotomgång av två soldater där skytten bär avfyringsenheten och två robotar och hans laddare/assistent bär ytterligare fyra robotar. Mini Spike kan även skjutas från samma trebenslavett som sina större bröder i familjen med hjälp av en adapter. Bild 10. Högst upp på bilden visas Mini Spike apterad på dess avfyringsenhet. Spike-SR återfinns nertill i bild. Materielunderrättelser 2012 Foto: FMV Teknisk Und

23 Sida 14 (129) Bild 11. Bärsystem för Mini Spike. Foto: FMV 2.2. Milans efterträdare MMP börjar ta form MBDA fortsätter utvecklingen av sitt kommande pansarvärnsrobotsystem MMP (Missile Moyenne Portée, ungefär medelräckviddig robot) som är deras svar på ett franskt behov att på sikt ersätta dagens Milan-system. Design av såväl robot som lavett är nu nästan helt klar och hittills har ett antal delförsök genomförts, bland annat sex provskott för att testa utskjutning och separation mellan robot och tub. Fullskaliga robotskott är planerade till 2014 och MBDA räknar med att systemet skall kunna gå i serieproduktion Roboten har en tvåfunktionsmålsökare med okyld bildalstrande IR-kanal och dagljus-tv. Roboten kan antingen låsas på målet före skott eller i banan på väg mot målet, till exempel om målet befinner sig i skydd relativt skytten. Bilden från målsökaren överförs via optofiber vilket medför att skytten har möjlighet att byta mål eller avbryta insatsen medan roboten är i banan. Maximal skottvidd uppges till 4000 meter, och med hjälp av lavettens kvalificerade siktesutrustning och digital bildbehandling uppges roboten kunna låsa på mål typ stridsvagn på 4000 meter. Roboten inklusive tub väger i dagsläget omkring 15 kg och lavetten omkring 12 kg, ambitionen är dock att få ner totalvikten för lavett inklusive en skjutklar robot till 25 kg. Stridsdelen uppges ge god verkan i såväl hårda som mjuka mål och kunna penetrera över 1000 mm stålpansar. Roboten skall även kunna skjutas inifrån slutna utrymmen. Parallellt med utvecklingen av MMP pågår utvecklingen av dess storebror MHT/MLP (Missile Haut de Trame/Missile Longue Portée) som skall ha en maximal skottvidd på 8000 meter och från 2018 skall kunna finnas integrerad på fordon. MHT/MLP har stora systemlikheter och komponentlikheter med MMP varför det anses vara ett lågriskprojekt givet att MMP inte stöter på några problem. Enligt planeringen från MBDA skall MHT/MLP år 2020 även vara integrerat på attackhelikopter. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

24 Sida 15 (129) Bild 12. Modell av lavett och robot till MMP Foto: FMV 2.3. Sydafrikanska pansarvärnsroboten Ingwe på kinesisk terrängbil Sydafrikanska och kinesiska företag har samarbetat kring ett pansarskyttefordon med pansarvärnssystem. Det nya systemet består av en lavett med den sydafrikanska pansarvärnsroboten Ingwe från Kentron Dynamics och det kinesiska fordonet CS/VN4A från Poly Technologies Inc. Integrationsarbetet av robotsystemet på fordonet utfördes av sydafrikanska IADSA. CS/VN4A är ett pansrat, treaxligt hjulfordon. Tillverkarna uppger att fordonet har utvecklats speciellt med tanke på länder i tredje världen.total stridsvikt för fordonet är 21 ton och det ska gå att integrera laster på upp till 5 ton, till exempel vapenstation eller pansarvärnsrobotsystem som i detta fall. Pansarvärnsroboten Ingwe är laserledstrålestyrd och har en räckvidd på ungefär fem kilometer. Den har en tandemstridsdel som ska kunna slå igenom 1000 mm pansar försett med explosivt reaktivt pansar. Lavetten som används på detta fordon har plats för fyra robotar, två robotar på varje sida om det centralt placerade siktet. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

25 Sida 16 (129) Bild 13. Den sydafrikanska pansarvärnsroboten Ingwe har integrerats på ett kinesiskt fordon, CS/VN4A. Foto: FMV 2.4. Brasilianskt pansarvärnsrobotsystem MSS 1.2 Det brasilianska företaget Mectron har utvecklat ett nytt bärbart pansarvärnsrobotsystem kallat MSS 1.2. Den maximala räckvidden för roboten är drygt tre kilometer och den ska kunna slå igenom mer än 800 mm stålpansar (RHA). Det finns ingen information om att stridsdelen skulle ha en förpenetrator, vilket tyder på den skulle få svårt med reaktivt pansar. Roboten styrs med ett laserledstrålesystem, vilket bör betyda att det är svårstört. Roboten inklusive tub väger 23 kg och lavetten 24 kg. Det gör att det krävs minst två personer för att bära systemet, en för varje tub med robot och en som bär lavetten. Siktet som sitter på lavetten är ett dagsljussikte. I broschyren anges att siktet är kompatibelt med termiska kamerasystem. Systemet ska också gå att integrera på fordon. Robotsystemet är operativt i den brasilianska armén och marininfanteriet. Tabell 1. Operativa prestanda för MSS 1.2. Grupperingstid, system: 10 s Elevation: ±10 Azimut: 360 Eldhastighet: 3 robotar/min Flygtid: 13 s (ut till 2500 m) Armeringsavstånd: Effektiv räckvidd: 27 till 38 m 200 till 3200 m Träffsannolikhet, rörligt mål: 80 % ( m) 90 % ( m) Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

26 Sida 17 (129) Bild 14. En ny brasiliansk laserledstrålestyrd pansarvärnsrobot med beteckningen MSS1.2. Foto: FMV Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

27 Sida 18 (129) Indirekt eld B17-1 Grad i skiftande versioner Under 2012 har de ryska markstridskrafterna tillförts 122 mm raketartillerisystem Grad i olika versioner, pjäsfordon 2B26 på chassiet KamAZ-5350 och en moderniserad version med högre grad av automatisering och möjlighet till beröringsfri tempering av raketerna i eldrören innan skott. Den senare versionen har blivit bäst känd under sitt utvecklingsnamn Tornado-G, ett namn som mycket väl kan komma att bestå. Samtidigt har det bland annat vid en försvarsmaterielsmässa utanför Moskva i juli 2012 visats upp en version som endast skiljer sig från Tornado-G i det avseendet att den saknar boxarna på eldrörens mynningar för tempering av eldrören och därmed inte kan skjuta den modernaste ammunitionen på ett effektivt sätt. Exakt samma version har tidigare sålts till Venezuela, paraderats i Perm i maj 2012 samt övats med vid ryska förband under 2011, syftet med att införa en sådan version i de ryska markstridskrafterna parallellt med Tornado-G är dock oklart. Bild 15. Pjäsfordon 2B17-1 taget i Moskva juli 2012, notera att Foto: FMV fordonet är försett med satellitnavigeringsantenn och styrelektronikbox under eldrörspaketet, men saknar boxar för eldrörstempering av raketerna. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

28 Sida 19 (129) Bild 16. 2B26 uppställd på Motovilikhas fabriksområde. Foto: ru.wikipedia.org mm understödspansarbil - 2S23 Nona-SVK 2S23 är en rysk hjulgående och amfibisk kombinationspjäs som i första hand används som understödsfordon för en motoriserad infanteribataljon. Chassiet är en modifierad variant av BTR-80 och pjäsen har manuell ammunitionshantering. Den återfinns idag i ett litet antal enbart i Ryssland och Venezuela. Pjäsen utvecklades för det sovjetiska motoriserade infanteriet under den senare delen av talet och presenterades första gången Den togs i bruk samma år. Ett litet antal av dessa pjäser används för närvarande i den ryska armén samt möjligen också i det ryska marininfanteriet. Tornet är monterat långt fram, har en platt framsida och är rundat i övrigt. På dess topp finns en vagnchefskupol med en kulspruta. Pjäsen har ett räfflat och bakladdat eldrör som har placerats på ett modifierat hjulgående BTR- 80-chassi. Pjäsen laddas manuellt. Ammunitionshanteringen är inte automatiserad. Ammunitionstillförseln sker via en lucka i den nedre delen av chassiet mellan det andra och tredje hjulet. Samma lucka kan även användas som nödutgång. Som sekundärbeväpning finns en tornmonterad 7,62 mm kulspruta som kan manövreras inifrån fordonet. Tornet och chassiet är båda av helsvetsat stålpansar. Fordonet består av tre sektioner; förarrummet, stridsrummet och motorrummet. Föraren sitter framme till vänster med vagnchefen på höger sida. Båda har luckor ovanför sina respektive sittplatser och föraren har utrustning för körning i mörker. Bakom dem finns stridsrummet där skytten och laddaren sitter. De når sina platser via luckor i tornet och i samma utrymme transporteras ammunitionen. Motorn är placerad längst bak. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

29 Sida 20 (129) Bild mm understödspansarbil 2S23 Nona-SVK Foto: FMV Tabell 2. Data för 2S23 Nona-SVK Kaliber: 120 mm Eldhastighet, momentan: 8-10 skott/min Hastighet på väg: 80 km/h Hastighet i vatten: 9 km/h Aktionssträcka: 600 km Bränslemängd: 290 l Svängradie: 7,0 m Hindertagning: 0,5 m Ammunitionsmängd: 30 granater Gravtagningsförmåga: 2 m Stigförmåga: 27 º Sidlutningsförmåga: 14 º Motoreffekt: 190 kw Specifik motoreffekt: 13,19 kw/ton Till pjäsen kan såväl granatkastar- som särskilt framtagen kombinationspjäsammunition användas. Alla typer av 120 mm granatkastarammunition, också från andra länder, kan användas. Även precisionsstyrda granater av typ Kitolov-2 kan avfyras. Motorn är en dieseldriven och vätskekyld V8 benämnd KamAZ Föraren manövrerar från sin plats ett centralt system som reglerar lufttryck i vagnens alla däck. I vatten drivs vagnen av Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

30 Sida 21 (129) ett vattenjetaggregat placerat baktill i den nedre delen av chassiet. Före vattenigång reser föraren en trimplatta framtill och aktiverar länspumparna från sin plats. Pjäsen har sex elektriskt manövrerade rökkastare, tre på vardera sidan av tornet. Den medför två Igla-1 burna luftvärnsrobotar samt har inbyggda system för NBC-skydd, av övertryckstyp, och eldsläckning. Frontpansaret kan ge skydd mot 12,7 mm projektiler medan vagnen i övrigt klarar 7,62 mm och splitter mm kombinationspjässystem - 2S34 Chosta 2S34 är en rysk bandgående och amfibisk kombinationspjäs från Den är en modifiering av bandhaubitsen 2S1 Gvozdika med ett helt nytt eldrör. Pjäsen är på väg ut på förband i Ryssland där den har börjat ersätta 120 mm granatkastare som understödsvapen på bataljonsnivå. Pjäsen har ett torn med rundad framsida och rak baksida. Eldröret sticker ut en kort bit framför chassiet och har en rektangulär mynningsbroms. Det finns sex rökkastare, tre på vardera sidan av tornet. Pjäsen har ett lågt chassi med tornet placerat långt bak samt sju bärhjul med drivhjul fram. Stödrullar saknas. Det ursprungliga eldröret, 122 mm 2A31, har ersatts av ett räfflat kombinationseldrör 120 mm 2A80-1, samma som används i 2S31 Vena, och försett med mynningsbroms. Tabell 3. Data för 2S34 Chosta Kaliber: Eldhastighet, momentan: 120 mm 7-9 skott/min Till pjäsen kan såväl granatkastar- som särskilt framtagen kombinationspjäsammunition användas. Alla typer av 120 mm granatkastarammunition, också från andra länder, kan användas. Även precisionsstyrda granater av typ Kitolov-2 kan avfyras. Den sekundera beväpningen utgörs av en kulspruta. Vagnen är förberedd för krypterat samband med eldledningen mm bandgranatkastare - SRAMS Systemet, Super Rapid Advanced Mortar System (SRAMS) är framtaget i Singapore för att kombinera en 120 mm granatkastare med band- eller hjulgående fordon på cirka fem ton. Pjäsen har halvautomatisk laddning och systemet i övrigt inkluderar tröghetsnavigering som är sammankopplad med eldledningssystemet. Pjäsen har en ovanligt låg rekyl för sin kaliber vilket möjliggör montering på ett lätt fordon. Systemet är operativt i Singapore, där det infördes 2006, och i Förenade Arabemiraten. Eldröret har en mynningsbroms som har formen av två lådor med öppningarna riktade framåt. Det har också två hydropneumatiska rekylcylindrar, en på vardera sidan om eldröret, ett automatiskt laddsystem ovanför eldröret utefter hela dess längd samt en låda för tröghetsnavigeringssystemet som är fäst på undersidan. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

31 Sida 22 (129) Bild 18. SRAMS Foto: Jane s Mynningsbromsen verkar i två steg. Först lämnar en del av krutgaserna eldröret genom sidohål nedanför mynningen och leds in i en anordning från vilken de fortsätter radiellt utåt genom en andra uppsättning hål till ett halvslutet rum med öppningen framåt. Krutgaserna kommer att lämna pjäsen via öppningen efter att ha gått i vinklar förbi ett antal sidoplattor. Effekten av detta blir, förutom dämpad rekyl, reducerad påverkan i form av ljud och tryckvåg på personalen. Eldrörets längd utan mynningsbroms är 1600 mm. Med mynningsbromsen ska eldrörets effektiva längd bli jämförbar med den hos en pjäs som har en eldrörslängd om 1800 mm. Pjäsen har ett kylsystem som bygger högtrycksluft och vattenånga. Systemet arbetar i cykler som koordineras med eldgivningen. Tabell 4. Data för SRAMS Kaliber: 120 mm Eldhastighet, momentan: 10 skott/min Sidriktning: +/- 28 º Eldhastighet, utsträckt: 4 skott/min Höjdriktning: +45 / +80 º Tid till eldberedd: < 1 min Granaten placeras manuellt på laddbryggan varefter ett kommando från eldledningssystemet för den automatiskt till mynningen där den släpps ner. Pjäsen kan placeras på ett stort antal olika band- och hjugående fordon. Singapores armé använder STK Bronco All Terrain Tracked Carrier (ATTC). I Förenade Arabemiraten används BAE Systems RG31 Mk5 (4 x 4). Pjäsen har också monterats på andra fordon i test- och demonstrationssyften. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

32 Sida 23 (129) 4. Fordon 4.1. Minröjningspansarvagn BMR-3MS På mässan Oboronexpo 2012 visade man upp en ny version av minröjningspansarvagnen BMR- 3. Det var inte tillverkaren Uralvagonzavod (UVZ) utan soldater ur ryska armén (okänt vilket förband) som fanns vid vagnen. Fordonet uppvisar flera svårförståeliga skillnader jämfört med den BMR-3M som UVZ de senaste åren visat på ett flertal mässor. Den nya vagnen har ERP typ Kontakt-5 (med verkan mot såväl KE som RSV) men endast på övre chassifronten. Överbyggnaden saknar varje form av reaktivt pansar medan BMR-3M har ERP typ Kontakt-1 (med verkan endast mot RSV) på såväl front som sida av både chassi som överbyggnad. Vidare saknas de antenner på BMR-3M som förknippas med störare mot IED på BMR-3MS. Bild 19. Minröjningspansarvagn BMR-3MS Foto: FMV Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

33 Sida 24 (129) Undervattensfarkoster Undervattensfarkoster kan delas in i bemannade undervattensfarkoster (MUV, Manned Underwater Vehicles), styrda undervattensfarkoster (ROV, Remotley Operated Vehicles) och autonoma farkoster (AUV, Autonomous Underwater Vehicles). En MUV kan ha allt från en till över hundra mans besättning som på strategiska atomdrivna ubåtar. En ROV fjärrstyrs från en annan farkost, vanligen på ytan, via kabel. Normalt strömförsörjs även ROV:er från moderplattformen. En AUV har förmågan att utifrån förprogrammering utföra ett uppdrag som kan vara mellan en timme och upp till flera månader. På senare tid har även AUV:er med satellitkommunikation och GPS-positionering börjat användas, vilket möjliggör att data överförs från AUV:n samt att den kan ges nya uppgifter. Bild 20. AUV Alister, ROV Gnom och MUV Deepworker. Foto: FMV De tre olika typerna av farkoster har olika användningsområden. Vid bottenarbeten på stora djup kan det vara en fördel med en bemannad farkost eftersom operatören kan utföra arbeten med större precition än vad som är möjligt med en ROV, medan en AUV kan användas för kartering eller avsökning av stora bottenareor för att söka efter till exempel minor, fartygsvrak eller bottenfasta installationer autonomt för att sedan tanka över informationen efter genomfört uppdrag, via satellit, radiolänk eller med akustiskt modem LDUUV LDUUV (Large Displacement Unmanned Underwater Vehicle) är en ny akronym som kan komma att påverka undervattensstriden i framtiden. LDUUV:er behöver inte nödvändigtvis vara obemannade, men kan vara det. Tack vare det utökade deplacementet får en LDUUV betydligt större uthållighet och kan även bära med sig specialstyrkor och/eller vapen, främst då torpeder eller minor. Den utökade uthålligheten, som är mellan dagar och månader beroende på uppdrag och energisystem, innebär att farkosterna behöver förses med satellitnavigeringssystem och kommunikationsutrustning. Ett tänkbart scenario är att LDUUV:er kommer kunna patrullera i en ubåtsjaktfunktion för att följa en ubåt samt även kunna bekämpa den med torpeder. Det kommer även att innebära en möjlighet för en aktör att utföra dold offensiv minering långt in på motståndarens vatten. Med tanke på den stora kostnaden för ubåtarnas produktion och vidmakthållande är LDUUV:er troligtvis ett mer kostnadseffektivt alternativ. Det tyska företaget Atlas Elektronik som bland annat tillverkar den tunga torpeden SeaHake, har presenterat ett koncept som kallas STARS (SeaHake-Torpedo Armament for SDVs). I det konceptet har man inte arbetet med att ta fram själva farkosten, SDV:n (Swimmer Delivery Vehicle) utan beskriver snarare hur ett fungerande system skulle kunna vara uppbyggt. Med tanke på Atlas Elektronik produktportfölj med bland annat AUV:er har företaget troligen kompetens nog att utveckla även en LDUUV. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

34 Sida 25 (129) Bild 21. STARS är ett koncept från tyska Atlas Elektronik. Bild: Atlas Elektronik Proteus är en farkost där utvecklingen kommit längre än STARS och är ett samarbete mellan de amerikanska företagen Columbia Group, Battelle och Bluefin Robotics. Proteus skall dels kunna uppträda autonomt med olika typer av nyttolaster såsom sensorer eller vapen. Den skall även kunna fungera som SDV och som sådan kunna transportera specialförband till en kust för att sedan återvända till moderubåten obemannad. En farkost med uthållighet som Proteus kommer inte att kunna uppträda helt autonomt utan kommer att behöva uppdatera sin position med hjälp av satellitnavigering. Den kan även överföra data med VHF, undervattensmodem eller via satellit med hjälp av uppfällbara master. En skillnad mellan STARS och Proteus är att den förra är tänkt att bära 53 cm torpeder med fiberoptisk trådstyrning och den senare, i det fall den kommer att bära torpeder, sannolikt kommer att förses med lätta torpeder. En utmaning blir att anpassa någon av de befintliga lätta torpedtyperna till att kunna avfyras från en undervattensfarkost. I dagsläget finns ingen operativ 32 cm torped som går att avfyra från ubåt. Med STARS-konceptet kommer torpederna att kunna styras via satellit och optisk fiber så att en operatör hela tiden är inblandad i vapeninsatsen. Bild 22. Proteus. Foto: Columbia Group Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

35 Sida 26 (129) Proteus ska kunna förvaras vertikalt för att kunna transporteras i en robotsilo ombord på en strategisk ubåt, till skillnad från de SDV:er som hittills har nyttjats av US Navy och som transporteras på däck. Den prototyp som för närvarande är under utprovning är försedd med lithiumjon-batterier, men även lösningar på att ersätta dessa med bränsleceller studeras med målsättningen att uppnå en uthållighet på 90 dagar. Någon seriebeställning är ännu inte lagd, men tillverkaren hoppas på att få leverera tio stycken LDUUV:er fram till Tabell 5. Data för PROTEUS Längd: 7,8 m Bredd: 1,6 m Höjd: 1,6 m Massa: kg Lastvolym: 4,8 m 3 Ballastvolym: 0,25 m 3 Batterikapacitet: 148 resp. 296 kwh Max hastighet: 10 knop Max räckvidd vid 2 knop: 575 NM Besättning: Upp till 6 dykare Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

36 Sida 27 (129) 6. Undervattensvapen 6.1. SeaHake mod4 ER I maj 2012 satte tyska Atlas Elektronik världrekord vad gäller långt torpedskott. Tack vare den modulära uppbyggnaden av torpeden SeaHake mod4 (DM2A4) kan olika antal batteridelar användas. I det aktuella fallet användes förutom fyra batteridelar även en extra skrovdel innehållande en teleskopmast med GPS-mottagare och satellitkommunikation. Gångdistansen blev 140 km istället för de 50 km som uppges som räckvidden på standardtorpeden. De första 50 kilometrarna av torpedskotten styrs torpeden via fiberoptisk länk. Därefter kapas fibern och vapnet styrs istället via satellit då torpeden går upp så pass grunt att masten kan hissas för positionsuppdatering och dataöverföring. Bild 23. Uppdragsprofil SeaHake Mod4 ER. Bild: Atlas Elektronik Efter att Atlas offentliggjorde nyheten i maj har flera olika länder, däribland Ryssland, visat sitt intresse och en stat i Mellanöstern har anskaffat systemet, trots att man inte har egna ubåtar. Torpeden skall istället avfyras från kustinstallation, eller möjligen lastbil (se Bild 24) eller fast installation. Atlas hävdar att torpeden används som torped under hela skottet så att den i slutfasen kan utnyttja hela sin fartprestanda, upp till 50 knop. Ett annat tänkbart scenario är att byta ut målsökaren mot minsensorer för att dolt kunna minera fientliga hamnar från stora avstånd med mycket god precision. Detta borde i så fall inte nödvändigtvis innebära att satellitkommunikationen krävs, men positionsuppdatering med GPS eller motsvarande, lär behövas. Tabell 6. Data för DM2A4ER Diameter: Längd: Max hastighet: Max räckvidd: Trådlängd: 534 mm 8,4 m > 50 knop > 140 km 50 km Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

37 Sida 28 (129) Bild 24. Containerbaserad torpedavfyring. Bild: Atlas Elektronik 6.2. Flash Black Det italienska företaget WASS (Whitehead Sistemi Subacquei) har under 2012 presenterat en ny lätt torped som är den första utländska lätta torped som till del uppfyller de krav som ställs på svenska lätta torpeder. Den kan avfyras från ubåt mot såväl ubåt som ytstridsfartyg och är trådstyrd, åtminstone då den avfyras från ubåt eller UUV. Flash Black ska även kunna avfyras från flygplan, helikopter, ytfartyg och obemannade farkoster. I likhet med den lätta torpeden MU 90, som även den marknadsförs av WASS, uppges den även fungera som antitorpedtorped (ATT). Bild 25. Flash Black. Foto: FOI Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

38 Sida 29 (129) Tabell 7. Data för Flash Black Diameter: Max hastighet: Max räckvidd: Trådlängd: Max djupgående: Minsta djupgående: 324 mm > 50 knop 20 km 50 km 600 m 1 m För att hålla livscykelkostnaden nere används omladdningsbara lithium-polymerbatterier som energikälla vilket uppges medge 30 övningsskott innan batterierna måste bytas ut. Efter fem skott nedgår dock batteriernas prestanda Luftmålsbekämpning från ubåt Förmågan att kunna bekämpa ubåtsjakthelikopter från ubåt har länge efterfrågats. Under 2012 presenterde franska DCNS och MBDA två olika koncept, det ena med den lätta IR-målsökande luftvärnsroboten MISTRAL, med en räckvidd på 6,5 km. Det andra konceptet innebär att enmodifierad kanister till EXOCET används för att bära luftvärnsrobot MICA-IR med räckvidd på ca 20 km. Bild 26. DCNS har två olika förslag på luftförsvar från ubåt. Bild: DCNS/MBDA I fallet med MISTRAL krävs optisk kontakt med målet, vilket i sin tur innebär att ubåten måste inta periskopdjup för att målinvisa roboten, som avfyras från en extra mast som installeras i tornet. Konceptet med MICA-IR innebär att startfarkosten till sjömålsroboten EXOCET (SM39) konverteras för att kunna bära den mindre luftvärnsroboten som sedan avfyras från torpedtub och själv fångar målet. Sedan ett par år tillbaka marknadsför tyska Diehl LV-roboten IDAS som även den avfyras från torpedtub, men i det fallet ryms fyra robotar i tuben. Robotarna kan styras med hjälp av optisk fiber, vilket innebär att risken för vådabekämppning minskar. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

39 Sida 30 (129) Ubåtar 7.1. ISAAC PERAL ISAAC PERAL (S-80) är en ny ubåtsklass som för närvarande är under byggnation vid Navantias varv i Cartagena i södra Spanien. Till det yttre påminner hon om den franska exportubåten SCORPENE som sålts till Chile, Malaysia, Indien och Brasilien. I SCORPENEklassen har Navantia byggt de tre aktra sektionerna och franska DCNS byggt tornet och de bägge förliga sektionerna. Slutmonteringen av ubåtarna till Chile och Malaysia har gjorts av såväl DCNS som Navantia, två båtar vardera. De indiska och brasilianska ubåtarna skall dock byggas lokalt i respektive land. Bild 27. Modell av ISAAC PERAL. Foto: FMV Arkitekturen på ISAAC PERAL är konventionell med inkvartering och torpedrum förut på övre respektive nedre däck och manöverrum med skrovpenetrerande attackperiskop under tornet. ISAAC PERAL är den första ubåtsklassen som konstruerats och byggts i sin helhet av Navantia i modern tid. ISAAC PERAL är dessutom väsentligt mycket större än SCORPENE och har luftoberoende maskineri (AIP) som nyttjar bränsleceller med etanol som bränsle. Utvecklingen av etanolreformern påbörjades 2001 och uppges nu fungera tillräckligt bra för att kunna tas i drift ombord på ISAAC PERAL. Den koldioxid som bildas som restprodukt vid sönderdelningen av etanolen blandas med havsvatten, så att gasen löser sig i vattnet innan avgaserna leds ut i det omgivande vattnet. Beväpningen utgörs av allmålstorped DM2A4, sjömålsrobot UGM-84 Sub-Harpoon, kryssningsrobot UGM-109 Tomahawk eller bottenavståndsmina MINEA-C. Vapnen avfyras med hjälp av utspolningssystem från Babcock som även har levererat tuber för motmedel, placerade mellan tryck- och formskrov. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

40 Sida 31 (129) Sonarsystemet består av en cylindrisk array samt flanksonar från Lockheed Martin och en släpsonar (TAS) med betäckningen SOLARSUB från det spanska företaget SAES. Lockheed Martin levererar även ledningssystemet i samarbete med Navantia. Utöver det optiska attackperiskopet har ISAAC PERAL även ett optroniskt periskop från Kollmorgen. Den 15 februari 2012 monterades propellermotorn, som uppges vara betydligt mindre och 20 % lättare än motorn på SCORPENE-klassen, på den första enheten Isaac Peral (S-81). I maj monterades de bägge aktra sektionerna. Mycket arbete återstår dock innan den planerade sjösättningen, som planeras till maj Leverans av S-81 är planerad till mars Den fjärde och sista enheten (S-84) skall enligt plan överlämnas till spanska marinen i maj Bild 28. Genomskärning av ISAAC PERAL. Bild: Navantia Tabell 8. Data för ISAAC PERAL Längd: 71,05 m Tryckskrovets diameter: 7,30 m Deplacement, uläge: 2430 t Deplacement, ytläge: 2200 t Maxfart, ytläge: 12 knop Maxfart, uläge: 19 knop Maxfart, AIP: 4 knop Maxdjup: 400 m Räckvidd vid 8 knop: 6500 NM Elmotorns effekt: 3500 kw Dieselgeneratorernas effekt: 3 x 1200 kw Bränslecellens effekt: 320 kw Besättning: 32 Max antal specialförbandssoldater: 8 53-cm torpedtuber: 6 Max vapenlast: 18 varav sex i torpedtub eller upp till 36 minor Alternativ benämning S-80 Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

41 Sida 32 (129) CROCODILE CLASS 250 Det chilenska företaget Crocodile som är ett dotterbolag till industriföretaget Vapor Industrial visade upp en modell av en 250 tons kustubåt benämd CROCODILE CLASS 250. Det är oklart om det finns köpare till farkosten, men konceptet är intressant. Den kan bära med sig fyra stycken 53 cm torpeder eller två torpeder och två sjömålsrobotar samt upp till sex dykare. Ubåten är avsedd att förses med ett luftoberoende maskineri (AIP) av principen Closed Circle Diesel (CCD). CROCODILE marknadsförs som kustubåt med god uthållighet med syfte att tvinga fientliga fartygsstyrkor att iaktta försiktighet i kustnära vatten, men även för bekämpning av smugglare och sabotörer. Bild 29. CROCODILE. Foto: FMV Tabell 9. Data för CROCODILE Längd: Bredd: Max dydjup: Räckvidd: Deplacement uläge: Max fart uläge: Max fart ytläge: Räckvidd batteridrift (4 knop): Räckvidd AIP (4 knop) Besättning: Bestyckning: 33 m 3,6 m 200 m NM 250 ton 12 knop 10 knop 100 NM 200 NM dykare 4 x 53 cm torpedtuber 4 x 53 cm torpeder alt 2 x 53 cm torpeder + 2 x sjömålsrobotar Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

42 Sida 33 (129) 8. Ytstridsfartyg 8.1. Royal Navy köper hyrda örlogsmän I september 2012 valde engelska marinen att köpa de tre av fyra enheter av River-klass som flottan dittills hyrt av Vosper Thornycroft (VT). De tre fartygen hyrdes ut till flottan för sju miljoner pund/år, men i år valde man istället att köpa loss fartygen för 39 miljoner pund (FMV Teknisk Und Informerar 2006/6). De tre enheterna (HMS Tyne, Mersey och Severn) byggdes av VT och hyrdes ut till det engelska försvarsdepartementet (MOD). MOD instruerade sedan Royal Navy att bemanna och beordra enheterna. Fartygen hyrdes i femårsperioder efter vilka departementet kan välja att förlänga hyran, köpa enheten eller avsluta affären. Systemet beskrevs första gången i FMV Teknisk Und reserapport LIMA 2003 (VO StraMtrl :1574(04)). Riverklassen gjorde det möjligt att med tre moderna fartyg ersatta fem äldre med bibehållen effekt till havs till ett lägre totalpris. Detta skedde genom reducerad bemanning, underhållsrutiner hämtade från handelsflottan, undvikande av kostsam militärspecifik teknisk utrustning och att endast betala ägaren för faktisk tid till sjöss. Systemet att hyra kapacitet snarare än bygga och driva enheter själv har tydligen bedömts framgångsrikt. Den sista enheten i klassen, HMS Clyde, ägs fortfarande av VT och ersatte Castleklassens två patrullfartyg, vilka intressant nog även de startade som ett privat projekt. Engelska flottan valde dock att köpa de färdiga fartygen efter färdigställande. Efter kontraktet med VT för Riverklassen, byggdes och hyrdes ytterligare två fartyg på samma premisser; Echoklassens två fartyg. Forskningsfartygen HMS Echo och HMS Enterprise hyrs på 25 år av det engelska försvarsdepartementet där VT tar ett totalt underhållsansvar. Bild 30. Patrullfartyg av River-klass. Foto: Royal Navy Ett liknande samarbetsprojekt är franska flottans samarbete med franska varvet DCNS. Varvet lät 2010 franska flottan gratis få utnyttja patrullversionen av GOWIND-familjens fartygsklasser är sista året, efter detta måste nytt kontrakt skrivas eller så återgår fartyget till varvet. Fartyget beskrevs i FMV Teknisk Und årsrapport Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

43 Sida 34 (129) Arktisk verksamhet 2012 Under det senaste året har utvecklingen av såväl Nordväst- som Nordostpassagen skapat ett förnyat intresse hos länder i området att bygga nya resurser för isbrytning och isklassade handelsfartyg. Minskningen av isen i Arktis har gjort att alla länder som gränsar till området, har genomfört omfattande geologiska och oceanografiska forskningsinsatser, i syfte att säkra sina intressen i området. Under hösten genomfördes en rysk expedition, Arktika 2012, med syfte att samla in mineralprover från Mendeleevryggen, som sträcker sig från östra Sibirien till Nordpolen. Insamlingen gjordes på 2500 till 3000 meters djup och krävde insats med den atomdrivna specialubåten Kalitka, även kallad Losharik. Ubåten kölsträcktes 1988 men sjösattes först 2003 och har varit omgärdad av mycket stor sekretess. Den är en vidareutveckling av X-RAY och UNIFORM-klasserna. Den uppges, tack vare den unika konstruktionen med ett antal sammanfogade titansfärer, ge en förmåga att dyka mycket djupt, enligt vissa källor upp till 6000 meter där den med hjälp av manipulatorer kan utföra bottenarbeten och lägga ut eller samla in föremål. Losharik understöddes under insatsen av den dieseldrivna isbrytaren Kapitan Dranitsyn och moderubåten Orenburg av DELTA III STRETCH-klass. Expeditionen samlade under 20 dagar in 500 kg mineralprover. Flera rederier ser fördelarna med Nordostpassagen, som är en kortare och potentiellt billigare väg mellan Europa och Asien än vägen genom Suezkanalen Statliga isbrytare Fram till december 2012 hade under de tolv senaste månaderna 120 civila fartyg passerat Nordostpassagen, vilket är ett världsrekord i antal kommersiella passager. Såväl Kanada som Ryssland har lagt beställningar på nya isbrytare. För Rysslands del är det fyra konventionella isbrytare (med option på ytterligare två) samt en (med option på ytterligare en) atomdriven isbrytare som beställts av RosMorPort, en myndighet för hantering av Rysslands hamnar. Enligt öppna uppgifter undersöks dessutom möjligheterna att renovera äldre ryska isbrytare. Av de konventionella isbrytarna, planeras tre olika typer; LK-16, LK-18 och LK-25, där suffixet anger antalet megawatt fartygets maskineri skall generera. fyra enheter är beställda av Rosmorport: två LK-16, en LK-18 och en LK-25. LK-16 Den första av de minsta klasserna, LK-16 eller projekt 21900M, kölsträcktes vid JSC Vyborg Shipyard den 17 oktober 2012 med planerad leverans under Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

44 Sida 35 (129) Bild 31. Isbrytare LK-16. Bild: JSC Vyborg Shipyard Klassen designades av Krylovinstitutet och Baltsudoproekt baserat på Krylovinstitutets tidigare design (projekt 21900). Fartyget är 120 meter långt, maxbredd på 27 meter och ett djupgående på cirka 8 meter. Deplacementet är ungefär ton och maxfart på 17 knop. Isbrytaren är designad för att självständigt bryta 1,5 meter is och sägs vara avsedd för Östersjön och Arktis. LK-18 Om LK-18 finns det ännu så länge mycket litet information. LK-25 I juni 2012 kölsträcktes den första av den större klassen av konventionella isbrytare LK-25 vid Baltiysky Zavod i S:t Petersburg, med planerad leverans Varvet stod som vinnare när det fick arbetet att bygga såväl LK-25 och LK-18. LK-25 sägs komma att ersätta äldre isbrytare av ERMAK- och KAPITAN SOROKIN-klasserna vilka byggdes 1974 respektive Klassen skall vara 147 meter lång och ha ett deplacement på ton. Fartyget ska kunna bryta 2 meter tjock is. Med en besättning på 38 sjömän är uthålligheten 60 dagar. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

45 Sida 36 (129) Bild 32. Isbrytare LK-25. Bild: Baltiysky Zavod LK-60 Rosatomflot har lagt en beställning på Baltiysky Zavod av en ny typ av atomisbrytare. Få uppgifter finns om storleken på klassen men bredden avses ökas från dagens bredaste 30 meter till 34 och längden bli 173 meter. Den blir därmed större än 50 let Pobedy, den för närvarande största atomisbrytaren. Målet är att kunna eskortera ännu större tankfartyg genom Arktis året om. De 60 megawatten som genereras av reaktorn skall möjliggöra isbrytning genom 2,8 meter tjock is. Bild 33. Isbrytare LK-60. Foto: Rosatomflot Djupgåendet skall kunna varieras mellan 8,5 och 10,5 meter för att möjliggöra isbrytning även i kustnära vatten och frusna flodsystem. Deplacementet är på ca ton och besättningen på 75 sjömän. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

46 Sida 37 (129) Bild 34. Isbrytare LK-60. Foto: Rosatomflot 9.2. Privata aktörer Vitus Bering Förutom de beskrivna isbrytarna har även SovComFlot, ett stort ryskt rederi, lagt en beställning på två isbrytare, speciellt utvecklade at stödja verksamheten vid olje- och gasfyndigheter till sjöss i arktiska områden. Det första fartyget; NB-506, Vitus Bering förklarades operativ den 21 december Nästa fartyg i serien, NB-507 är planerad att levereras i april Bild 35. Isbrytare NB-506 Vitus Bering. Foto: Artech Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

47 Sida 38 (129) Klassen är 100 meter lång och har en bredd på 22 meter. De fyra dieselgeneratorerna har en gemensam effekt på 18 MW som levereras till propellermotorerna på 13 MW. Fartygen är designade att klara av att självständigt bryta 1,7 meter tjock is. De är dessutom avsedda att kunna användas för personal- och godstransport samt räddningsoperationer, oljebekämpning och eldsläckning. Som mest kan 195 personer inklusive besättning transporteras i yttertemperaturer på ner till -35 grader Celcius. Arktisk träning Bild 36. Sovcomflot träningsanläggning. Foto: Sovcomflot Samma rederi, SovComFlot, öppnade den 22 december 2012 ett nytt träningscenter i Sankt Petersburg för maskin- och bryggpersonal. Personalen kan där träna inför tjänst ombord i arktisk miljö. Anläggningen samarbetar med Admiral Makarov s Marininstitut, som erbjuder såväl lärarresurser som tekniska träningsanläggningar. Velikiy Novgorod SovComFlot har även beställt två isförstärkta tankfartyg från det sydkoreanska företaget STX för transport av flytande naturgas (LNG, Liquid Natural Gas). Det första fartyget Velikiy Novgorod levererades den 15 januari Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

48 Sida 39 (129) Bild 37. Velikiy Novgorod. Foto: STX Fartyget skall kunna lasta ca m 3 LNG, är 300 meter långt, har en maxbredd på 46 meter och ett max djupgående på 12 meter. Klassen är utformad att kunna lasta från Sakhalin-2 året om. Det är för närvarande Rysslands enda hamn i Arktis för LNG. Den ligger mellan ryska fastlandet och Kurilerna norr om Japan. Ytterligare en hamn planeras vid Shtokman-fältet. Ryssland har under våren 2012 gått ut med uppgifter om en utveckling av den nordliga civila infrastrukturen avseende sjömätning, farledsutmärkning och omskrivning av de idag 20 år gamla reglerna avseende krav på utformning av handelsfartyg och deras utrustning för kommersiell trafik Satelliter för Arktis Ytterliggare ett tecken på den ryska satsningen på Arktis kom den 14 november 2012, då den sjätte militära sambandssatelliten av MERIDIEN-klass sköts upp från Plesetsk-kosmodromen. Denna sägs i rysk media vara avsedd att säkerställa samband längs Nordostpassagen. MERIDIEN är avsedd att ersätta de äldre sambandssatelliterna av MOLINYA-klass och skall användas för att bygga upp ett sambandsnät för hela fjärran östern. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

49 Sida 40 (129) Bild 38. Klargöring av MERIDIEN. Foto: Roskosmos MERIDIEN skall vara avsedd för såväl militärt som civilt bruk och kan användas av såväl mark- som flygplans- och fartygsmonterade radioanläggningar Övrig statlig närvaro Militär närvaro Under maj 2012 gav chefen för FSB:s gränsskydd en avsiktsförklaring att arktiska gränsskyddsförband skall få ny utrustning utvecklad för dessa förhållanden. Tidigare under året meddelade ryska nyhetsförmedlare att en, möjligtvis två mekaniserade brigader i norr under 2015 skall ombeväpnas och benämnas Arktiska Brigader. I slutet av maj 2012 förklarade flygvapenchefen för västra militärdistriktet att man avsåg åter öppna militära flygplatser på Novaya Zemlya och Naryan-Mar under året. På sikt sades även flygbaser på Franz Josefs land komma att öppnas. Som möjligt resultat av bytet av Rysslands försvarsminister kom ett officiellt uttalande från ryska försvarsministeriet under januari 2013 som sade att det ursprungliga beslutet att placera MiG-31 på Novaya Zemlya var politiskt och inte militärt betingat och att denna utplacering skjutits på framtiden. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

50 Sida 41 (129) Bild 39. Novaya Zemlya. Foto: Google Earth EMERCOM Naryan-Mar är en av de tio utpekade platser där räddningscentraler längs Rysslands arktiska gräns och nordostpassagen skall öppnas till De platser som nämnts är Murmansk, Arkhangelsk, Naryan-Mar, Vorkuta, Nadym, Tiksi, Pevek, Provideniya och Anadyr. Totalt 950 personer från ryska ministeriet för räddningsverksamhet (EMERCOM) skall tjänstgöra där med huvuduppgift räddnings-, eldsläcknings- och oljesaneringsverksamhet. Till denna personal tillkommer personal från FSB:s gränsskydd samt olika militära myndigheter. Bild 40. Bygge av räddningscentral Naryan-Mar. Foto: Barents Observer Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

51 Sida 42 (129) Internationell närvaro På internationell nivå pågår arbeten med regler och avtal där till exempel Ryssland och Kanada ser möjligheter att kontrollera och reglera trafiken i både Nordost och Nordvästpassagen, medan flera andra stater såsom USA och Kina förespråkar fri navigering. Frågan är ännu inte löst. Amerikanska kustbevakningen äskade under 2011 medel för en ny isbrytare och till de mer udda aktörerna har Kina dykt upp som ägare till fartyg och helikoptrar avsedda för Arktis. Bild 41. Xue Long. Foto: CHINARE Dessutom har PRIC (Polar Research Institute of China), ett arktiskt forskningsinstitut enligt öppna uppgifter, de senaste tre åren fått en kraftigt ökad budget. Med säte i Shanghai skall insitutet säkerställa att Kina genomför forskning i en sådan omfattning att det kan söka medlemskap i Arktiska rådet, något som är förbehållet länder med geografiska anspråk på Arktis, Antarktis eller bedriver omfattande forskning i området. I dagsläget söker Kina medlemskap som observatörsnation i arktiska rådet. Bild 42. CAAA. Foto: PRIC Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

52 Sida 43 (129) 10. Sjömålsrobot C705 och C705KD Den kinesiska robottillverkaren CASIC presenterade sjömålsrobotsystemet C705 för första gången i samband med China Airshow Robotsystemet är avsett att avfyras från ytfartyg, kustrobotfordon och flygande plattformar mot små och medelstora fartyg, upp till 1500 ton. Bild 43. Sjömålsrobot C705 med aktiv radarmålsökare. Foto: FOI I samband med försvarsutställningen China Airshow 2012 presenterades en ny version av robotsystemet C705. Denna version har beteckningen C705KD och är avsedd att avfyras från flygplan och helikopter. Den aktiva radarmålsökaren har ersatts av en TV- eller bildalstrande IR-målsökare och kompletterats med en dubbelriktad datalänk där operatören på avfyrande enhet kan stötta målsökaren vid målval och målväxling. Länken kan även användas för verkansutvärdering. Tillförsel av EO-målsökare och datalänk medför att robotsystemet får bättre förmåga att verka mot kustnära sjömål och fartyg i hamn samt förmåga att slå mot markmål. Såväl TV- som IR-målsökaren har tidigare presenterats till sjömålsrobotsystemet C704. Detsamma gäller datalänken som tidigare har presenterats till det tunga attackrobotsystemet CM-802AKG. Bild 44. Sjömålsrobot C705KD med elektrooptisk målsökare och dalalänk. Foto: FOI Robotsystemen C705 och C705 KD har en maximal räckvidd på 140 km. De robotar som inte avfyras från stridsflygplan avfyras med hjälp av en tandemmonterad krutraketmotor. Vid startfasens slut separerar krutraketmotorn och framdrivningen övertas av en turbojetmotor. Samtidigt vrids de två vingarna ut för att ge roboten bättre lyftkraft. Manövrering sker med fyra styrfenor i krysskonfiguration. Roboten anflyger mot mål på låg höjd, ca 20 meter i underljudsfart. Navigering sker med flera brytpunkter med hjälp av Strap Down INS. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

53 Sida 44 (129) Höjdhållning sker med hjälp av en radarhöjdmätare. Robotar som är utrustade med den aktiva radarmålsökaren är autonoma efter avfyring och sökfasen aktiveras på ett förbestämt avstånd från mål. I samband med målfångning gör roboten en nedtagning till mellan fem och sju meter följt av en svag dykning kort tid innan träff. Robotar med TV- eller IR-målsökare samt datalänk har operatörsstöttning efter avfyring. När roboten når målområdet kan operatören stötta målsökare med att välja rätt mål och vid behov genomföra målväxling. Datalänken är monterad på ovansidan av robotkroppen och är av lineof-sight -typ, vilket innebär att mål måste befinna sig inom avfyrande plattforms horisont. Vid insats mot markmål kan alternativa flygprofiler användas. C705 har en förfragmenterad stridsdel som väger 130 kg inklusive ett elektromekaniskt anslagständrör. C705 med radarmålsökare är färdigutvecklad och har enligt uppgift exporterats till Indonesien. Tabell 10. Data C705 Längd: Diameter: Spännvidd: Totalvikt: Stridsdel: Målsökare: Skjutavstånd: 429,5 cm (355,5 cm utan startraketmotor) 28 cm 160 cm 325 kg (296 kg utan startraketmotor) 130 kg konventions stridsdel Aktiv radarmålsökare (Ka-band) alternativt EO målsökare med datalänk km Banfart: M 0,7-0,75 Flygprofil: Navigationsfas ~20 m, slutfas 5-7 m C602 och CM-602G Kinesiska CASIC har tidigare presenterat det tunga sjömålsrobotsystemet C602 som är avsett att avfyras från ytfartyg och kustrobotfordon mot medelstora och större fartyg. Bild 45. Sjömålsrobot C602. Foto: FOI Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

54 Sida 45 (129) Robotsystemet C602 har en maximal räckvidd på 280 km och kan avfyras upp till 25 km från kusten. Robotar avfyras enskilt eller i salva med hjälp av en tandemmonterad krutraketmotor. Vid startfasens slut separerar krutraketmotorn och framdrivningen övertas av en turbojetmotor. Samtidigt vrids de två vingarna ut för att ge roboten bättre lyftkraft. Manövrering sker med fyra styrfenor i pluskonfiguration. Anflygning mot mål kan ske inom höjdintervallet meter i underljudsfart. Navigering sker med flera brytpunkter med hjälp av Strap Down INS stöttad med satellitnavigering. C602 är utrustad med en aktiv radarmålsökare (X-band) som aktiveras på ett förbestämt avstånd från mål. I samband med målfångning gör roboten en nedtagning till mellan fem och sju meter följt av en svag dykning kort tid innan träff. C602 har en förfragmenterad stridsdel som väger 300 kg inklusive ett elektromekaniskt anslagständrör. Sjömålsrobotsystemet C602 är under införande i Kina. I samband med försvarsutställningen China Airshow 2012 presenterades en modifierad C602 med datalänkantenner placerade på ovansidan av robotkroppen. Antennerna är av samma typ som sitter på en kinesisk UAV med beteckningen WJ-600. Bild 46. Länkantenner på C602 och UAV WJ-600. Foto: FOI Vidare presenterades en ny version med beteckningen CM-602G: Denna robot uppges vara utrustad med en datalänk, möjligen kopplad till en EO-målsökare. CM-602G är i första hand Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

55 Sida 46 (129) avsedd att slå mot stationära markmål såsom ledningsplatser, radar- och robotställningar samt hamnar och flygfält. Bild 47. Illustration av CM-602G. Foto: FOI Tabell 11. Data C602 Längd: Diameter: Spännvidd: Totalvikt: Stridsdel: Målsökare: Skjutavstånd: 700 cm (610 cm utan startraketmotor) 54 cm 290 cm 1350 kg (1140 kg utan startraketmotor) C602: 300 kg konventions stridsdel (CM-602G: 480 kg konventionell stridsdel) Aktiv radarmålsökare (X-band) eventuellt EO målsökare med datalänk km Banfart: M 0,6-0,8 Flygprofil: Navigationsfas 30- >800 m, slutfas 5-7 m Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

56 Sida 47 (129) 1. TOMAHAWK Block IV Den amerikanska kryssningsroboten TOMAHAWK Block IV, även kallad Tactical TOMAHAWK, har varit operativ i US Navy och Royal Navy sedan 2004 och är idag primärvapnet för verkan mot stationära markmål på stora avstånd. Bild 48. TOMAHAWK Block IV. Foto: Raytheon För 18 år sedan fattades beslut om att avveckla sjömålsversionen av TOMAHAWK, även kallad TASM eller RGM/UGM-109B, inom US Navy. Nu har Raytheon Missile Systems presenterat en comeback för TOMAHAWK mot sjömål inkluderande förmåga att slå mot rörliga markmål. För att lösa dessa uppgifter planerar tillverkaren att komplettera befintligt sensorpaket med en aktiv mm-vågs radarmålsökare och en A3 radarsignalspaningsmottagare för lokalisering och klassificering av mål. TOMAHAWK Block IV kan avfyras från ubåt och ytfartyg. På ubåt avfyras roboten från 53 cm torpedtuber eller från ett vertikalt avfyringssystem (Mk-36). Ytfartygen använder eleverbara tuber (Mk-44) eller vertikala avfyringssystem (Mk-14). TOMAHAWK Block IV är en tung underljudsrobot med en räckvidd på över 1600 km. Avfyring sker med hjälp av en gasgenerator och därefter sker framdrivningen initialt av en startraketmotor följt av en Teledyne J402-CA-402 turbojetmotor. Anflygning mot målområdet sker på låg höjd, m, och navigering med flera brytpunkter sker med hjälp av integrerat tröghets- och GPS-navigeringssystem. Över land kan navigeringsfunktionen stöttas av ett radarbaserat terrängföljningssystem (TERCOM) samt det elektooptiska navigeringssystemet DSMAC II (Digital Scene Matching Area Correlation) som jämför sensorns bild med förpreparerade bilder av valda terrängavsnitt. TOMAHAWK Block IV har en krypterad dubbelriktad satellitbaserad datalänk på UHF-bandet. Med hjälp av datalänken kan operatören alternera mellan 15 förbestämda mål eller välja ett nytt mål. Operatören har även möjlighet att lägga roboten i patrullbana för att bekämpa tidskritiska mål. Från roboten skickas status för olika delsystem samt sensorinformation som kan användas Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

57 Sida 48 (129) för verkansutvärdering, uppdatering av målposition och koordinering av robotar i salva. I slutfasen används den nya aktiva radarmålsökaren för precisionsbekämpning och följning av rörliga mål. TOMAHAWK Block IV har en konventionell stridsdel med beteckningen WDU-18. Planer finns att kunna integrera Joint Multi-Effects Warhead System (JMEWS). Tabell 12. Data TOMAHAWK IV Längd: Diameter: Spännvidd: Totalvikt: Stridsdelsvikt: Målsökare: Räckvidd: 625 cm (550 cm utan startraketmotor) 51,7 cm 266 cm 1587 kg (1315 kg utan startraketmotor) 454 kg konventionell tryck- och splitterstridsdel Aktiv radarmålsökare (mm-våg) >1600 km Banfart: M 0,5-0,72 Flygprofil: Navigationsfas: m Slutfas: Dykvinkel 5-85 alternativt sea-skimming Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

58 Sida 49 (129) 11. Flygsystem Su-34 Fullback Sukhoi Su-34, med NATO-beteckning Fullback, är ett tvåsitsigt, tvåmotorigt tungt attackflygplan utvecklat med Su-27 Flanker som grund. Flygplanet kan även bära kvalificerad jaktbeväpning. Projektet startade redan i mitten av 1980-talet som en framtida ersättning för attackflygplanet Su-24 Fencer, som då hade varit i tjänst i ett tiotal år. Första flygning med prototypen till Su-34, med Sukhoi designbeteckning T-10V-1 genomfördes i april Utvecklingstakten i projektet kom sedan att minska betydligt beroende på de ekonomiska problem som var en följd av Sovjetunionens fall. Den andra prototypen flög 1993 och ytterligare fem prototyper tillverkades varav den sista T-10V-8 flög första gången i december Minst en prototyp (T-10V-3) byggdes för statiska test. Bild 49. Su-34 #05 med det nya tvåtonade kamouflaget. Foto: FMV Första produktionsexemplaret med sidonummer 01, flög första gången i oktober 2006 och levererades till provflygbasen i Akhtubinsk i december samma år. För närvarande finns beställningar för 124 flygplan till de ryska flygstridskrafterna. Produktionstakten bedöms till flygplan per år. Su-34 tillverkas vid fabriken NAPO (Novosibirsk Aircraft Production Association) i Novosibirsk. Drygt 20 Su-34 bedöms ha levererats till det ryska flygvapnet. Su-34 är försett med två Lyulka AL-31FM-1 turbofläktmotorer placerade i varsin motorgondol. Luftintagen är inte försedda med variabelt inlopp eller rörliga ramper till skillnad mot Su-27. De är inte heller försedda med luckor för FOD-skydd (Foreign Object Damage). Tabell 13. Data för Lyulka AL-31FM-1 Beteckning: Lyulka AL-31FM-1 Antal på Su-34: 2 Dragkraft, med EBK (efterbrännkammare): utan EBK: Produktionsstart: x 132 kn/ kp 2 x 81 kn/8 280 kp Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

59 Sida 50 (129) Nyproducerade Su-34 är utrustade med en APU (Auxiliary Power Unit) för att underlätta vid motorstart. Troligtvis är det en enhet som bygger på den APU som är avsedd för Su-35, TA APU:n är placerad i stingern mellan motorerna. Su-34 är avsedd att ersätta attackflygplanet Su-24 Fencer. Tabell 14. Data för Su-34 Längd: 23,35 m (utan pitotrör) Spännvidd: 14,70 m Höjd: 6,09 1 m Vingyta: 62 m 2 Spårvidd: 4,40 m Hjulbas: 6,60 m Operativ tomvikt (OEW): kg Inre bränsle: kg Extratankar: 3 x 3050 liter (3 x 2450 kg) Balkplatser: 12 (+ möjlighet till dubbellavetter på minst fyra balkar) Last yttre: 8 ton Besättning: 2 Normal startvikt: 39340kg (fullt inre bränsle, 2 x SAP-518, 2 x R-73, 2 x R-77 samt 2 x Kh-31) Max startvikt: Max lastfaktor: kg 7,5 2 G Maxfart: M 1,8 Operativ topphöjd: Aktionsradie: Färjeflygning: Lufttankning: m km km Su-34 kan lufttankas via slang/tratt-metoden genom en utfällbar mottagare på vänstra sidan om cockpit. 1 Sukhoi broschyr 2 Uppgifter om max lastfaktor varierar från 7,5, 8 till 9 G. Teknisk Und har valt att tills vidare ange 7,5 G 3 Sukhoi hemsida 4 2 x SAP-518, 2 x R-73, 2 x R-77, 2 x Kh-31 samt 1 x liters extratank. An- och återflygning på hög höjd. 15 % inre bränsle kvar vid landning. 5 3 x extratankar, reserv 15 % av inre startbränsle Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

60 Sida 51 (129) MiG-29M/M2 Fulcrum E MiG-29M/M2 är en vidareutveckling av MiG-29 och troligen främst avsett för exportmarknaden. Syrien har beställt nytillverkade MiG-29M/M2. Dessa har ännu inte levererats. Det är ett tvåmotorigt multirollflygplan med kvalificerad förmåga mot såväl luft-, sjö- och markmål. MiG-29M är ensitsigt med något mer inre bränsle jämfört med den tvåsitsiga MiG-29M2. Förutom bränsleskillnaden har båda varianterna samma utrusning och operativa förmåga. Bild 50. MiG-29M2. Foto: FMV Nedan följer en lista på de förändringar och förbättringar jämfört med den ordinarie MiG-29: Genuin multirollförmåga RD-33MK motorer med FADEC (Full Authority Digital Engine Control) 4-kanaligt digitalt styrsystem Lufttankning via mottagare på vänster sida om cockpit (slang- och trattmetoden) Livstiden uppges till 6000 flygtimmar Zhuk-ME radar med följning av 10 mål och förmåga att simultant engagera 2-4 mål 6 Hjälmsikte och display, det franska systemet Topsight-E Robotskottvarnare genom IR-sensorer placerade i täckande riktningar runt flygplanet 6 RAC MiG broschyr Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

61 Sida 52 (129) Tabell 15. Data för MiG-29M/M2 Längd: Spännvidd: Höjd: 17,37 m (utan pitotrör) 11,99 7 m 4,73 m Vingyta: 38 m 2 Tomvikt: Balkplatser: 9 Last yttre: Besättning: 1-2 Normal startvikt: Max startvikt: kg Ca 5000 kg kg kg Max lastfaktor: 8-9 G 8 Maxfart: Operativ topphöjd: m 9 Färjeflygning: Lufttankning: 2100 km/h på hög höjd 3000 km med tre extratankar MiG-29M/M2 kan lufttankas via slang/tratt-metoden genom en utfällbar mottagare på vänstra sidan om cockpit Jak-130 Mitten Ryska Jakovlevs design Jak-130 projekterades i början av 1990-talet. Första flygning med prototypen till Jak-130 genomfördes Under denna tid samarbetade Jakovlev med italienska Aeromacchi, men år 2000 förändrades samarbete till det sämre och två skilda versioner utvecklades. Den italienska versionen fick beteckningen M-346 och en första flygning med denna version genomfördes En tredje version av samma grundkoncept Jak-130, är det kinesiska Hongdu L-15. Bild 51. Jak-130 Mitten i två vyer. Foto: FMV 7 RAC MiG broschyr 8 Uppgifter om max lastfaktor varierar från 8 till 9 i RAC MiG broschyr 9 RAC MiG broschyr Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

62 Sida 53 (129) Utprovningstiden blev relativ lång främst beroende på ekonomiska orsaker och osäkerhet i hur många av och när flygplanet skulle beställas. Först 2004 genomfördes den första flygningen med ett förserieflygplan levererades det första flygplanet till det ryska flygvapnets flygbas i Liptesk för utbildning av den första instruktörskullen Jak-130 är ett tvåsitsigt, tvåmotorigt skol- och lätt attackflygplan. Flygplanet är avsett för de ryska flygstridkrafternas fortsatta flygutbildning men är även avsett för exportmarknaden. Ryska flygvapnet har hittills mottagit drygt 20 flygplan av 55 beställda. Det uppges ha ett behov av mellan 80 och 200 flygplan. Jak-130 har exporterats till Algeriet som anskaffat 26 flygplan. Vitryssland har lagt en mindre beställning om fyra flygplan. Enligt ryska exportorganisationen Rosboronexport finns intresse för Jak-130 från ett stort antal länder, bland annat Syrien, Libyen och flera länder i Afrika. Tabell 16. Data för Jak Längd: 11,49 m (utan pitotrör) Spännvidd: 9,84 m Höjd: 4,76 m Vingyta: 23,5 m 2 Tomvikt: 4600 kg Inre bränsle: 1700 kg Balkplatser: 9 Last yttre: Ca 3000 kg Besättning: 2 Normal startvikt: 7250kg Max startvikt: kg Motorer: 2 x AI turbofläktmotorer Dragkraft: 2 x 24,5 kn/2500 kp Max lastfaktor: 8 G Maxfart: M 0,93/1060 km/h Operativ topphöjd: m Aktionsradie: 680 km 11 Färjeflygning: 2100 km med två extratankar Lufttankning: Jak-130 kan inte lufttankas Beväpning: tvåpipig 23 mm GSh-23 akankapsel med 120 skott kg bomber av olika typer R-73E (AA-11 Archer) IR jaktrobot S-8, S-13, S-25 attackraketer (8, 13 respektive 25 cm) 10 Jakovlev broschyrdata 11 2 x 250 kg bomber, 1 x akankapsel, 2 x motmedelskapslar och 2 x extratankar Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

63 Sida 54 (129) Sukhoi T-50 PAK FA Flygproven med Sukhoi T-50 PAK FA fortsätter till synes utan allvarligare problem, dock något försenade, vid provbasen vid Ramenskojeflygplatsen, knappt fyra mil sydost om Moskva. Den första prototypen, med Sukhoi interna beteckning T-50-1 flög i slutet av januari 2010, den andra, -2, i mars 2011, den tredje, -3 flög för första gången i november Ytterligare en prototyp, -4, förväntades att flyga första gången i början av Flygningen genomfördes dock först i december Alla första flygningar genomfördes vid KnAAPO-fabriken i Komsomolsk-on-Amour, ca 630 mil öster om Moskva. Flygplanen har efter de inledande flygningarna transporterats i An-124 flygplan till Ramenskoje. Utöver dessa fyra flygplan finns två T-50 för markprov. T-50KNS har använts för taxiprov innan första flygning med -1. T-50-0 används för statiska prov. Ytterligare två flygande prototyper förväntas att flyga under Utöver dessa planeras att knappt tio förserieflygplan skall levereras till Dessa kommer även vara instrumenterade för provflygverksamhet. Enligt ryska uppgifter förväntas fullskalig produktion av PAK FA inledas under Det kan upplevas som en mycket optimistisk planering om man jämför dels med egna ryska projekt, som Su-34, dels med västprojekt som F-35. Bild 52. Sukhoi T-50 prototyp med sidnummer 52. Detta flygplan används bland annat för lufttankningsprov. Foto: FMV Ryska flygvapnet firade 100 år i augusti 2012 Ryska flygvapnet firade sitt 100:e jubileum augusti över hela Ryssland. I Moskva på flygbasen Zhukovski sydost om staden, hölls en spektakulär flygshow. Deltagande var stora delar av det ryska flygvapnet, men även internationella gäster fanns representerade under flygdagarna. Som exempel kan nämnas uppvisningsgrupper från Italien (Frecce Tricolori), Storbritannien (Red Arrows) och Finland (Midnight Hawks). Även Sverige fanns representerat i luften med bl a Mikael Carlsons Thulin A/Bleriot XI 1910 som gjorde en inspirerad flygning (Bleriot X1 användes tidigt i Ryssland). Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

64 Sida 55 (129) Rysslands första erfarenheter med flygplan kan härledas till det japansk-ryska kriget Det egentliga ryska flygvapnet bildades först 12 augusti Detta datum har dock inte varit alldeles säkert under decennier fram till 1997, då det fastslogs av officiellt av Rysslands president. Under flygdagarna visades i stort sett det mesta av ryskt militärt flyg under förbiflygningar och uppvisningar. Ovanliga eller sällan visade flygplanstyper som PAK FA, MiG-29M2, A-50U, An-22, Tu-160, Tu-134UBK, Tu-95MS, Il-80VKP m m, gjorde förbiflygningar. På marken visades en mängd flygplans- och helikoptertyper såsom Jak-130, MiG-31BM, MiG-29SMT, Su-34, Su-30M2, Su-27SM3, Ka-52, Mi-28N, Mi-26 m m. Ett flertal av dessa visades även i luften. Detta mest intressanta på marken var att Su-35S visades. Det rörde sig om ett produktionsrepresentativt förserieflygplan, som så vitt känt, visades för första gången för allmänheten. Uppvisningarna följdes av ca åskådare som ljudligt (och mycket kunnigt) uppskattade vad de såg. Det följande är en bildkavalkad av några av de godbitar som visades. Bild års formation bestående av Su-27, Su-25 och MiG-29. Foto: FMV Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

65 Sida 56 (129) Bild 54. Rote med Su-27SM3 (närmst) och Su-27SM. Foto: FMV Bild 55. Su-35 #901 precis innan sättning efter flyguppvisningen. Foto: FMV Bild 56. Ett (av fyra) Su-35S förserieflygplan visades på den statiska Foto: FMV markutställningen. Flygplanet som har sidonummer 01, var utrustat med hela det elektrooptiska systemet förutom OLS-35 IRST (IR spanare). Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

66 Sida 57 (129) Bild 57. Ka-52 Hokum B. Foto: FMV Bild 58. A-50U är en uppgradering och modifiering av A-50 Mainstay Foto: FMV under införande i ryska flygvapnet. Detta flygplan är det först levererade. Bild 59. Il-80/Il-86VKP/Il-87 Maxdome är ett flygande ledningssystem som togs fram på 1980-talet. Ca tre individer kvarstår i tjänst. Kapslarna vid vingroten är turbindrivna el-generatorer. Materielunderrättelser 2012 Foto: FMV Teknisk Und

67 Sida 58 (129) Bild 60. Tu-134 UBK är en kraftigt modifierad Tu-134 och används vid skolning av Tu-22M3 besättningar. Notera vapenbalkarna under kroppen. Foto: FMV Bild 61. Överflygning med Tu-160 Blackjack. Foto: FMV Bild 62. En liten del av den statiska markutställningen med Su-27SM3 (närmst) och Su-30M2, Su-34, Su-35S m m. Foto: FMV Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

68 Sida 59 (129) Bild 63. Su-24M med sidnummer 44 och 45. Foto: FMV Mi-8/Mi-17/Mi-171 Ryssland planerar att genomföra en massiv modernisering av sin helikopterflotta. Totalt har kontrakt tecknats för leverans av 1124 helikoptrar. Detta gäller främst helikoptrar i Mi-8/Mi-17/Mi-172 familjen, men även attackhelikoptrarna Mi-28N, Mi-35 och Ka-52 och de mindre Ka-226 och Ansat. Medel har även allokerats för utveckling av transporthelikoptrarna Mi-38 och Ka-60/-62 samt utveckling av den senaste varianten av Mi-8. Bild 64. Mi-8AMTSh. Foto: FMV Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

69 Sida 60 (129) Den senaste civila versionen av Mil Mi-8 (Mi-17, Mi-171) har beteckningen Mi-171A2. Versionen uppvisar en betydande modernisering vad gäller avionik och motorteknik. Mi-171A2 kommer att utrustas med VK-2500PS-03 turboaxelmotorer, Safir APU, huvudrotorblad i kompositmaterial, X-formad stjärtrotor och ett modernt KBO-17 avioniksystem inklusive en glascockpit med fem multifunktionella färgskärmar. Vidare kommer versionen att utrustas med GPS/GLONASS och digital autopilot. Lastutrymmet kommer att förses med en lastvåg och rullar på kabingolvet. För att förenkla hanteringen av hängande last utrustas helikoptern med ett för ändamålet utvecklat TV-system. Max hängande last kommer att öka till fem ton och marschhastighet med 13 %. Inledande produktion kommer att utföras vid fabriken i Ulan-Ude och certifiering och första leverans förväntas i nuläget ske Ka-52 Bild 65. Kamov Ka-52. Foto: FMV Företaget Progress ökar produktionstakten av attackhelikoptern Ka-52. Acceptansprov genomfördes i november 2011 då typen godkändes för användning. De första fyra individerna med seriestatus levererades till ryska arméns träningscenter i Torzhok i december Totalt har 21 individer levererats varav fem i slutet av En individ havererade i mars 2012, utredningen har dock inte fastställt att haveriet orsakades av ett tekniskt fel. Progress har från de ryska myndigheterna erhållit ett kontrakt för produktion av 140 Ka-52, vilket kommer att hålla produktionslinan öppen fram till slutet av decenniet. Ka-52 har dessutom valts ut för att anpassas till en marin miljö vilket syftar till en framtida basering ombord på de nya fartygen av Mistral-klass. Den marina versionen kommer att få beteckningen Ka-52K. Russian Helicopters och Ramenskoye Instrument Making Plant har tecknat ett kontrakt gällande leverans av avionik till Ka-52. Inledningsvis kommer leveranser att gälla grundversionen av Ka- 52 för att senare även gälla den fartygsbaserade versionen Ka-52K. Företagen tecknade även ett avtal för modernisering av avionik för Ka-27, Ka-27PS och Ka-29. Samtliga helikoptrar kommer att utrustas med ett digitalt avionikssystem med glascockpit. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

70 Sida 61 (129) Radiokommunikationsutrustningen kommer att harmoniseras för att underlätta informationsöverföring mellan de olika helikoptertyperna. Det nya systemet kommer att vara en uppgraderad version av PNK-37 som för närvarande finns operativt på Ka-52 och Ka-31. Radarn till attackhelikoptern Ka-52 utvecklas av Phazotron-NIIR Corporation och har installerats i ett antal helikopterindivider. Radarn, med beteckningen FH01, är framtagen med följande funktionaliteter: Detektering av rörliga och stationära markmål. Detektering av hinder för att minimera kollisionsrisken vid flygning på låg höjd. Följa luftmål i den främre hemisfären. Måltyper inkluderar helikoptrar, flygplan och luftmålsrobotar. Informationsstöd till övrig avionik. Väderradar Dessa funktionaliteter möjliggör att helikoptern kan verka dygnet runt och i svåra väderförhållanden. Vidare förbättras siktesnoggrannheten genom att radarn agerar stöd till det elektrooptiska siktessystemet. Med den nya radarn kommer Ka-52 att kunna användas i en spaningsroll och agera stöd till andra enheter på slagfältet. Radarn kommer troligen att vara oförändrad vid användning i den marina versionen Ka-52K. Den pågående striden mellan Ka-52 och Mi-28 om vilken plattform som kommer att vara den primära attackhelikoptern inom den ryska försvarsmakten, har tills vidare lösts genom att satsa på båda plattformarna Mi-28 Bild 66. Mi-28N. Foto: FMV Den första individen av attackhelikoptern Mil Mi-28N, producerad av Rosevertol JSC, överlämnades till den ryska armén Sedan dess har 24 individer med seriestatus levererats och stationerat s vid flygbaserna i Budyonnovsk och Korenovsk (tidigare individer har varit Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

71 Sida 62 (129) stationerade vid utbildningscentret i Torzhok). Detta år inleds prov med träningsversionen Mi-28UB som bl.a. har utrustats med dubbelkommando samt utveckling av ytterligare en version benämnd Mi-28NM. Produktion av den sistnämnda är för närvarande planerad till Som en del av utvecklingen har en individ utrustats med en radar monterad i rotorhuvudet. I nuläget anses det finnas ett behov av ca 300 Mi-28 inom den ryska försvarsmakten. Prestandaparametrar i tabellen nedan avser Mi-28NE. Tabell 17. Prestanda Mi-28NE Normal TOW: Max hastighet: Marschhastighet: Max hoverhöjd (OGE): Tjänstetopphöjd: kg 300 km/h 270 km/h 3600 m 5700 m Ka-60/62 Bild 67. Ka-60. Foto: FMV Det kraftigt försenade projektet Ka-60/62, vars första prototyp flög redan 1998, har åter erhållit ökad prioritet med bl.a. en förevisad mock-up av den civila versionen (Ka-62) på HeliRussia Fortfarande lider projektet av problem med utvecklingen av turboaxelmotorn RD-6000V, vilket innebär att en eventuell serieproduktion kan bli aktuell först om två till tre år. Det finns även planer på att utrusta helikoptern med motorer från västerländska leverantörer. Den franska turboaxelmotorn Ardiden 3G är i nuläget den främsta kandidaten och enligt vissa uppgifter har beslut redan tagits att installera dessa i både de militära och civila prototyperna. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

72 Sida 63 (129) Ansat-U Bild 68. Ansat-U. Foto: FMV Leveranser av den lätta helikoptern Ansat-U, avsedd främst för skolning av piloter, fortsatte under 2011 och Dock har tillförlitlighetsproblem med helikopterns fly-by-wire -system inneburit ett reducerat förtroende för typen hos ryska myndigheter. För att möta tillförlitlighetskraven har Ansat tagit fram den modifierade Ansat-1M med ett traditionellt mekaniskt styrsystem Tu-214SUS/PU/SR/ON/R Bild 69. Tu-214ON. Foto: FMV Som en i raden av specialbyggda Tu-214 har produktionsenheten i Kazan modifierat två individer. De modifierade flygplanen får beteckningen Tu-214SUS och är avsedda att användas som kommunikationsnoder. Andra specialanpassade versioner inkluderar Tu-214PU som är en flygande sambandscentral, Tu-214SR, ett luftburet kommunikationsrelä samt Tu-214ON, Rysslands system för användning inom Open Sky programmet. Tu-214R, som är Rysslands tänkta ersättare för spaningsversionen av Il-20, genomförde sin första flygning under Systemet är utrustad med ett stort antal sensorer för optisk spaning och signalspaning. Systemet har på senare tid blivit föremål för kritik från den ryska militärledningen. Tu-214, som är ett transportflygplan med turbofläktmotorer i Boeing 737 klassen, har enligt källor inte de flygegenskaper som krävs för flygplanets tänkta roll. Bland annat upplevs kontrollproblem vid flygningen vid den tänkta patrullfarten vilket medför en hög arbetsbelastning för piloterna. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

73 Sida 64 (129) An-124 Bild 70. An Foto: FMV Ryssland och Ukraina planerar att återuppta produktionen av det tunga transportflygplanet An och att öka produktionen av den befintliga versionen An Produktionen kommer att troligen att ske i Ulyanovsk. Ryssland och Ukraina kommer även att samarbeta vid utvecklingen av den uppgraderade turbofläktmotorn D-18T producerad av det Ukrainska företaget Motor Sich. Projektet (ej motorn inkluderad) kommer att kräva investeringar i storleksordning 1,5 miljard USD och varje flygplan beräknas kosta ca 200 miljoner dollar. Möjliga exportkunder inkluderar Indien och Kina Il-476/Il-76MD-90 Bild 71. Il-76MD-90A. Foto: Ilyushin Vid fabriken i Voronezh förbereds produktion av den nya transportflygplanet Il-76MD-90A, även benämnd Il-476, en tänkt ersättare till Il-76. Första flygning med det första testflygplanet (ej produktionsstandard) genomfördes den 22 september Den nya typen är avsedd att användas i ett stort antal roller inklusive trupp- och materieltransport, lufttankning och troligen Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

74 Sida 65 (129) som bas för nästa generations ryska AWACS (A-100). Produktionstakten förväntas vara 16 enheter per år 2016 och total produktion beräknas till 190 flygplan. Turbofläktmotorn PS-90A utvecklas speciellt för flygplanstypen och kommer att ersätta de äldre D-30 motorerna. Typen kommer att utrustas med modern avionik samtidigt som prestanda förbättras väsentligt jämfört med Il-76. Max last anges till i storleksordningen 60 ton. Tabell 18. Prestanda Il-76MD och Il-76MD-90A Il-76MD Il-76MD-90A Motor: D-30KP-2 PS-90A-76 Dragkraft: 4 x kg 4 x kg Max startvikt: 190 ton 210 ton Max nyttolast: 47 ton 60 ton Räckvidd: - med 60 tons last - med 48 tons last - med 40 tons last - utan last km 4750 km 9300 km 4000 km 5300 km 6500 km 9700 km Marschfart: km/h km/h Min startsträcka vid maximal startvikt: 1750 m 1600 m Besättning: An-70 Bild 72. An-70. Foto: FMV Den enda existerande prototypen av det medeltunga transportflygplanet An-70 flög igen efter ett långt uppehåll. Provflygningen var ett led i förberedelserna inför AviaSvit 2012, en flyguppvisning som genomförs vartannat år vid Antonovs anläggningar utanför Kiev i Ukraina. An-70 drivs som ett samarbetsprojekt mellan Ukraina och Ryssland och produktionen kommer troligen att ske vid den ryska produktionsanläggningen i Kazan. Projektet lider av förseningar Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

75 Sida 66 (129) och kraftigt ökade kostnader, vilket har medfört att den tredje prototypen kommer att kosta i storleksordningen 100 miljoner USD. Kostnaden för en serieproducerad enhet har angetts till 67 miljoner USD. Prototypen har även dragits med en rad tekniska problem, till stor del beroende på problem med den inhemskt utvecklade motorn D-27. Förutsatt att finansiering realiseras, kommer den ryska försvarsmakten att införskaffa 60 exemplar för att ersätta det äldre transportflygplanet An-12. Slutleverans är i nuläget planerad till Tabell 19. Prestanda An-70 Motor: 4 x Motor Sich D-27 Motoreffekt: 4 x kw Max startvikt: 145 ton Max nyttolast: 47 ton Räckvidd, - med 47 tons last: - med 35 tons last: - med 20 tons last: - utan last: Marschfart: Min startsträcka, - normal: - STOL: Besättning: km 5100 km 6600 km 8000 km km/h m m Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

76 Sida 67 (129) 12. Flygburna vapen Ryska bomber kan få ökad precision med ukrainsk styrenhet BAU-01K Det ukrainska företaget ADRON marknadsför styrenheten BAU-01K för att öka precisionen hos ostyrda bomber. Styrenheten monteras i nosen på en befintlig bomb i storleksklass 100, 250 eller 500 kg. BAU-01K styr med hjälp av satellitnavigering och tröghetsnavigering och väger mindre än 15 kg. Precisionen uppges vara likvärdig med den ryska laserstyrda bomben KAB-500L. BAU-01K uppges kunna kombineras med andra målsökartyper som Tv-målsökare och bildalstrande IR. BAU-01K är, enligt ADRON, kompatibel med de flesta ostyrda bomber med sovjetiskt ursprung. De första ballistiska fällningstesterna genomfördes i mars från en An-24. Testet omfattade fällning av tio bomber utrustade med BAU-01K. Det är oklart om bomben bara kan laddas med måldata på marken eller om den kommer att vara programmerbar på flygplanet under pågående uppdrag. Bild 73. Satellitstyrda styrenheten BAU-01K. Foto: FMV Ryska företag går samman för att utveckla hypersoniska vapen TMC (Tactical Missiles Corporation) och NPO Mashinostroyenia gick under september 2012 ihop och bildade ett holding-bolag för att kunna snabba upp processen med utvecklandet av hypersoniska vapen. TMC anser att det är viktigt att haka på trenden med hypersoniska vapen för att inte komma på efterkälken mot utvecklingen i väst. TMC har även ett samarbetsprojekt med franska MBDA som gäller utveckling av en hypersonisk farkost, det vill säga en farkost med en hastighet högre än Mach 4,5. TMCs ansvarsområde är att bidra med startmotorn till farkosten som benämns LEA. Den startmotor som används kommer från den tunga attackroboten Kh-22 (AS-4). I samband med att Kh-22s motor används kommer även provskjutningar ske från bombflygplanet Tu-22M3. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

77 Sida 68 (129) S-8 med termobarisk stridsdel erbjuds för export Den lätta raketen S-8 har varit i operativt bruk sedan 1980-talet. Den är avsedd att användas mot markmål och avfyras från raketkapsel som bärs av flyg- eller helikoptersystem. S-8 används tillsammans med raketkapslarna B-8V1, B-8V20A samt B-8M1. Det finns många leverantörer av denna raket och den har även exporterats till en mängd länder i olika utföranden. Olika raketversioner innefattar exempelvis sprängstridsdel, termobarisk stridsdel eller lysraket. S-8DF med termobarisk stridsdel har under året erbjudits för export av det ryska företaget Zavod Plastmass men det finns ingen information om att några kontrakt har tecknats. Bild 74. Från vänster: S-8DF tillsammans med två stycken S-8KOM (riktat splitter) samt en S-8BM (penetrerande) Foto: FMV Tabell 20. Data för S-8DF Längd: Diameter: Vikt: Stridsdel: Stridsdelsvikt: Explosivämnesvikt stridsdel: Räckvidd: Fart: 1,68 m 80 mm 13,4 kg Termobarisk 5,5 kg 3,3 kg benämnt GAI-50 (motsvarar 6 kg TNT) 1,3-4 km 500 m/s LS-6/50kg Bombfamiljen LS-6 tillverkas av den kinesiska tillverkaren LOEC (Luoyang Optoelectro Technology Development Center) som ingår i AVIC (Aviation Industry Corporation of China). LOEC visade den första bomben i samband med Airshow China 2006 då den benämndes LS- 6/500. Som namnet antyder så väger bomben 500 kg. Fler medlemmar i familjen är LS-6/250, LS-6/100 samt LS-6/50 med vikterna 250, 100, respektive 50 kg. De olika versionerna av LS-6 är samtliga satellitstyrda och har stora likheter med amerikanska JDAM (Joint Direct Attack Munition). LS-6/250 och LS-6/500 har ett vingpaket monterat på Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

78 Sida 69 (129) bombkroppen för glidflygning liknande det paket som återfinns på JDAM-ER (Extended Range). Vid Airshow China 2010 visades LS-6/100 och LS-6/50. Istället för vingpaketet har de liknande skenor som återfinns på JDAM. De har även försetts med en målsökare i nosen som uppges vara av tvåmodstyp, semiaktiv lasermålsökare samt bildalstrande IR. LS-6 använder satellitnavigeringssystemet GPS men uppges även kunna använda GLONASS. Huruvida det kinesiska systemet Beidou används är oklart. LS-6/500 och LS-6/250 är exporterade till Pakistan och används av flygplanet JF-17. Ingen version har anskaffats av Kina ännu. LS-6/50 förevisades på Airshow China 2012 under den operativa UAV-systemet Wing Loong. LOEC har uppgett att LS-6/50 är operativ hos en icke namngiven exportkund. Bild 75. Styrda bomben LS-6/50. Foto: FMV Tabell 21. Data för LS-6 LS-6/500 LS-6/250 LS-6/100 LS-6/50 Vikt: 500 kg 250 kg 100 kg 50 kg Fällningshöjd: m Ingen uppgift Ingen uppgift Ingen uppgift Maximal räckvidd: 60 km Ingen uppgift Ingen uppgift Ingen uppgift Vingtyp: Vingpaket Vingpaket Strakes Strakes Navigering: TN + GPS/ GLONASS Ev. Beidou TN + GPS/ GLONASS Ev. Beidou TN + GPS/ GLONASS Ev. Beidou Målsökare: - - Semiaktiv lasermålsökare samt bildalstrande IR TN + GPS/ GLONASS Ev. Beidou Semiaktiv lasermålsökare samt bildalstrande IR CS/BBC5 China South Industries Group Corporation (CSG) visade under året upp en ny glidbomb i 500- kg klassen. Bomben har stora yttre likheter med amerikanska JSOW såsom de sex stjärtfenorna, de utfällbara vingarna samt utformning av bombkroppen. Nosen har däremot inte samma signaturanpassade utseende som hos JSOW utan liknar mer Taurus KEPD. Till skillnad från JSOW som kan ha olika stridsdelar är CS/BBC5 endast avsedd för substridsdelar. CS/BBC5 navigerar till målet med hjälp av satellitstöttning. De två satellitmottagarantennerna sitter placerade ovanpå bomben och är utformade som två vita puckar. CS/BBC5 använder Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

79 Sida 70 (129) satellitnavigeringssystemet GPS. Huruvida det kinesiska systemet Beidou används är oklart. Räckvidden är för närvarande okänd. Bild 76. Satellitstöttad glidbomb CS/BBC5. Foto: FMV CM-400AKG Under året förevisades en kinesiskt utvecklad attackrobot benämnd CM-400AKG. Roboten är utvecklad av CASIC (China Aerospace and Industry Corporation) som är en stor leverantör av bland annat vapenmateriel till kinesiska staten. Under november 2012 tecknade pakistanska flygvapnet kontrakt med CASIC på CM-400AKG för att användas tillsammans med flygplanet JF-17 Thunder. Det är ett enmotorigt deltavingat multirollflygplan i ungefär samma storleksklass som JAS 39 Gripen. Flygplanet har utvecklats av kinesiska Chengdu Aircraft Industries Corporation (CAC) och Pakistan Aeronautical Complex (PAC) tillsammans med det pakistanska flygvapnet (PAF). CM-400AKG uppges väga 400 kg och kan förses med splitter/spräng eller penetrerande stridsdel. Det skall även finnas två målsökaralternativ, antingen aktiv radar eller bildalstrande IR. Räckvidden uppges vara km. Roboten uppges vara hypersonisk med en fart över Mach 5. Detta är inte rimligt med tanke på robotens utformning och att motorn är av krutrakettyp. En mer rimlig fart för roboten ligger på Mach 3 upp till Mach 4 då den avfyras i hög fart på hög höjd. Roboten förevisades på Airshow China liggandes under JF-17. Roboten uppges vara operativ i det pakistanska flygvapnet. Bild 77. Attackroboten CM-400AKG (t.v) och den satellitstöttade Foto: FMV glidbomben LS-6 (t.h). Vapnen förevisades tillsammans med JF-17 Thunder. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

80 Sida 71 (129) JSOW C-1 byter mål efter överlämning av datalänk Det amerikanska företaget Raytheon fortsätter utveckling av JSOW C-1 (Joint Stand-Off Weapon). JSOW kan beskrivas som en glidflygande bombkapsel där ett antal olika stridsdelar finns att tillgå såsom substridsdelar, splitterstridsdel och penetrationsstridsdel. Bombkapseln är GPS-styrd med bildalstrande IR-målsökare för slutfasen. JSOW har varit operativ sedan 1998 och har använts i flera operationer. Ett exempel är Operation Iraqi Freedom där fler än 300 stycken fälldes. Nya versioner av bomben har utvecklats löpande sedan den blev operativ och nu pågår slutförandet av tester för den senaste versionen benämnd JSOW C-1. Med utvecklingen av JSOW C-1 ges bomben förmåga att bekämpa fartyg i rörelse och tillförs en tvåvägs datalänk. I slutet på augusti uppgavs att JSOW C-1 vid test släppts mot ett förprogrammerat mål för att sedan dirigeras om mot ett manövrerande fartyg efter att datalänken överlämnats till ett annat flygplan. De två flygplan som var involverade i testerna var av typen F/A-18F Super Hornet. Precis innan träff indikerade JSOW via Länk 16 att det skulle bli en lyckad träff. JSOW rapporteras ha träffat målet. JSOW C-1 planeras bli operativ Bild 78. JSOW förevisad med vingarna utfällda. Foto: FMV Ny brasiliansk jaktrobot för export till Asien och eventuellt Afrika Det brasilianska företaget Mectron marknadsför en ny jaktrobot benämnd MAA-1B. Roboten är en efterföljare till roboten MAA-1 som redan är operativ i brasilianska flygvapnet. Förutom att vara beställd av Brasilien uppges även flera länder i Sydamerika och Asien vara intresserade. Roboten marknadsförs även i Afrika i hopp om att hitta en köpare. Roboten är utrustad med en tvåfärgs IR-målsökare med multipla element med förmåga till IR och UV detektion. Målsökaren uppges ha god förmåga att diskriminera facklor. Detektorn är kardanupphängd med utvridning på ±70. Målsökaren kan slavas till hjälmsikte och flygplansradar. MAA-1B har en tvåstegskrutraketmotor med en accelerationsfas boost och en sustainerfas för att hålla robotens maxhastighet under ytterligare några sekunder. Roboten saknar dragkraftsvektorisering (TVC) och har heller inga styrytor på de bakre vingarna. Styrning görs genom roder placerade i robotens framdel. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

81 Bilaga 1 Sida 72 (129) Liknande styrsystem återfinns i andra robotar exempelvis ryska R-73 (AA-11), franska Magic R 550 samt Israeliska Python 4. Dock saknar dessa robotar de roder som återfinns i punkt A i Bild 79. Roboten har en manöverförmåga på maximalt 70 G. A. Roder för aktiv rollstabilisering B. Styrroder med rektangulär del samt deltaformad del C. Fast monterade vingar, notera att vingen på bilden är felmonterad och ska ha noll grader i anfallsvinkel. Bild 79. Den brasilianska jaktroboten MAA-1B förevisad på AAD Foto: FMV APKWS utvecklas vidare APKWS (Advanced Precision Kill Weapon System) även benämnd WGU-59/B togs i operativt bruk av amerikanska armén i Afghanistan under APKWS är en laserstyrd raket som baseras på en lasermålsökare som monterats på en ostyrd 70 mm raket. APKWS används på helikoptersystemen AH-1W och UH-1Y. Det pågår även integreringsarbete på UAV:en MQ-8B. BAE Systems, som har utvecklat APKWS, har påbörjat integrationstester med stridsdelen M282 Multi purpose penetrator som väger 6,25 kg. Den är 1,7 kg tyngre än de stridsdelar som används idag vilket kommer ge APKWS ökad förmåga. Idag används APKWS med Mk 152 samt Mk 151 splitter/spräng-stridsdelar. Tidigare har även integrering av flechettstridsdelen Mk 149 varit aktuell men nu uppges BAE ha avbrutit den utvecklingen. I dagsläget har APKWS inte exporterats även om ett antal länder uppges vara intresserade. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

82 Sida 73 (129) Bild 80. Styrenheten till APKWS med de fyra laserdetektorerna på vingarna. Foto: BAE Nytt vapen testat för RQ-7 Under mars 2012 testade Lockheed Martin en glidflygande bomb till UAV-systemet RQ-7. Vapnet kallas Shadow Hawk och har en vikt på 4,9 kg och en diameter på 6,9 cm. Bomben är försedd med lasermålsökare. RQ-7 saknar egen laserbelysare, därför måste målet belysas av extern källa. Vid test uppges bomben ha träffat inom 20 centimeter från laserpunkten. Under hösten 2012 uppges Shadow Hawk ha blivit testat mot ett rörligt mål med lyckat resultat. Bild 81. Shadow Hawk hängd på RQ-7. Foto: BAE Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

83 Sida 74 (129) Luftvärnssystem KM-SAM (MSAM) Sydkoreanska LIGNex1 har tillsammans med ryska Almaz-Antey utvecklat ett nytt medelräckviddigt luftvärnssystem som den 15 december 2011 presenterades hos den Sydkoreanska försvarsforsknings- och utvecklingsmyndigheten ADD (Agency for Defence Development). Systemet har beteckningen KM-SAM alternativt MSAM och består av ledningsfordon, eldledningsradarfordon och robotlavettfordon. Utvecklingen har pågått sedan Serieproduktion planerades ske under 2012 med initial operativ status Samarbetet med Almaz-Antey är mycket intressant, då likheterna med det ryska medelräckviddiga luftvärnssystemet Vityaz är många. Vityaz blir enligt plan operativt i Ryssland omkring Systemen använder robotar med aktiva målsökare som avfyras vertikalt med cold launch, det vill säga roboten skjuts ut ur tuben med hjälp av en gasejektor. Därefter riktas roboten i målriktning med hjälp av raketdysor i robotnosen och huvudmotorn tänds. Under banfasen styr roboten på uppdateringar av måldata från eldledningsradarn innan målsökaren själv kan hitta och låsa på målet. Under slutfasen kan roboten korrigera sin bana, återigen med hjälp av raketdysor och ökar på så vis träffsannolikheten markant. MSAM har i ett första skede en räckvidd på ca 40 km och med en höjdtäckning på ca m. Enligt sydkoreanska medier ska förmågan utökas från och med 2018, troligen med en ny robot som har en räckvidd på ca km och med en höjdtäckning på ca m. Bild 82. Sydkoreanskt luftvärnssystem KM-SAM. Foto: LIGNex1 Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

84 Sida 75 (129) Umkhonto-familjen Luftvärnsrobotfamiljen Umkhonto är system utvecklade av sydafrikanska Denel och består av ett antal olika versioner av vertikalstartande robotar för dels landbaserade och dels marina applikationer. Robotarna är utvecklade ur ett kommandostyrt system som betecknades SAHV-3 (Surface-to-Air High Velocity 3), vilket utvecklades i Sydafrika under 1990-talet som en ersättare till den franska Crotal. SAHV-3 modifierades med en IR-målsökare från jaktroboten Darter och fick beteckningen SAHV-IR. SAHV-3 och SAHV-IR avfyrades från riktbara lavetter och när den senare modifierades för att kunna avfyras med vertikalstart i en marin applikation fick systemet namnet Umkhonto-IR. Ytterliggare modifiering marknadsförs nu, med bl.a. en aktiv radarmålsökare samt möjlighet att bära sidmonterade startraketboostrar vilket ger systemet markant utökad räckvidd. Den landbaserade versionen av systemet betecknas Umkhonto-GBL (Ground-based Launcher System) där sex till åtta skjutklara robotar, av samma eller olika version, placeras på ett fordon som eldleds av en tredimensionell spaningsradar. Måldata kan skickas till robot i bana med radiolänk. Den marina versionen av systemet består av skjutklara robotar placerade i magasin under däck. Dessa eldleds av fartygets egen spaningsradar och måldata kan även här skickas till robot i bana med radiolänk. Systemen har möjlighet att bekämpa åtta samtidiga mål. Bild 83. Luftvärnsrobotar i Umkhonto-familjen. Foto: FMV Förmågan och räckvidden hos robotarna i Umkhonto-familjen varierar kraftigt. Det ursprungliga systemet Umhonto-IR med en IR-målsökare har en räckvidd på 12 km. Efter viss modifiering har denna robot fått en utökad räckvidd, till 22 km. Den radarmålsökande roboten Umkhonto-R har i dess grundutförande en räckvidd på 20 km och som modifierad version en utökad räckvidd, till ca 30 km. Ytterligare en version av Umkhonto marknadsförs med ett träffavstånd på upp till 60 km. Det är dock oklart vad som avses med detta system. Umkhonto har även visats med en kommandostyrd version utan vingar men information om denna är mycket begränsad och är troligen en variant av föregångssystemet SAHV-3. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

85 Sida 76 (129) Iron Dome Det israeliska luftvärnssystemet Iron Dome är avsett att främst bekämpa inkommande korträckviddiga raketer och artillerigranater som avfyras från ett avstånd av 4-70 km. Systemet har utvecklats av Rafael och IAI (Israeli Aerospace Industries) sedan mitten av 2000-talet och det första batteriet blev operativt i mars Under resterande delen av 2011 och under 2012 har ytterligare fyra batterier blivit operativa runt om i Israel. Det senast är en vidareutvecklad version med beteckningen Iron Dome Block 2 och har med vissa uppgraderingar av mjukvara, något utökade förmågor. Ett batteri av Iron Dome består vanligtvis av en flerfunktionsradar med beteckningen EL/M- 2084, ett ledningssystem och tre lavetter med upp till 20 skjutklara robotar vardera. EL/M-2084 är en modulär och skalbar tredimensionell AESA-radar som uppges ha en räckvidd på ca 100 km mot inkommande raketer och kan hantera upp till 200 mål per minut. Ledningssystemet beräknar nedslagsplats för målen och endast de som är på väg att träffa värdefulla områden, såsom befolkade platser, engageras. Roboten benämns Tamir och drivs av en enstegskrutraket, uppges vara utrustad med en aktiv radarmålsökare och ha en stridsdel med laserzonrör. Tamir är 3 m lång, har en diameter på 16 cm och väger 90 kg innan avfyrning. Systemet har kort reaktionstid och skall vara kostnadseffektiv då målen som ska bekämpas finns och används i stora mängder. Bild 84. Lavettfordon till luftvärnssystem Iron Dome. Foto: FMV Under 2012 avfyrades över 2200 raketer och granater mot Israel och av dessa landar stora delar i obefolkade områden. Av de hot som är på väg mot städerna har Iron Dome enligt uppgift bekämpat ca 90 %, vilket är över 400 raketer som skulle ha slagit ner i befolkade områden. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

86 Sida 77 (129) Davids Sling Det israeliska luftvärnssystemet Davids Sling är främst avsett att bekämpa långräckviddiga raketer, kryssningsrobotar och i viss mån ballistiska robotar som avfyras från ett avstånd av km. Systemet har utvecklats av Rafael och amerikanska Raytheon sedan senare delen av 2000-talet och det första batteriet beräknas bli fullt operativt Ett alternativt namn på systemet är Magic Wand och robotar benämns ofta Stunner. Davids Sling är tänkt att utnyttja befintliga flerfunktionsradar- och ledningssystem, t.ex. samma typ som används av Iron Dome. Roboten Stunner kan avfyras från liknande lavetter som Iron Dome men dessa är då modifierade och större. Dessutom uppges roboten kunna avfyras från liknande lavetter som det israeliska luftvärnssystemet Spyder. Stunner drivs av en tvåstegskonstruktion med en booster som separerar efter startfasen samt en krutraketmotor under banfasen. Roboten uppges vara utrustad med två målsökare, dels en aktiv radarmålsökare och dels en IR-målsökare. Den senare för att i den absoluta slutfasen ha möjlighet att direktträffa målet, d.v.s. tillämpa Hit-to-Kill, eftersom roboten saknar stridsdel. Bild 85. Provskjutning av luftvärnssystem Davids Sling. Foto: Rafael Stunner är totalt ca 5 m lång där det första startsteget har en diameter på 0,33 m och det andra steget har en diameter på 0,16 m. Den totala vikten hos roboten vid start är 125 kg. Roboten accelererar snabbt till en maximal fart på ca m/s (Mach 4,0-5,5) och uppges kunna manövrera med upp till 80 G. Räckvidd för roboten är ca 25 km. I november 2012 genomfördes den första testskjutningen av David s Sling och roboten Stunner med ett lyckat resultat. Under testet som utfördes i södra Israel lyckades systemet bekämpa en inkommande ballistisk robot. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

87 Sida 78 (129) ZU-23/Z0M1-3 Det äldre ryska 23 mm luftvärnsautomatkanonsystemet ZU-23/2 har under de senaste åren marknadsförts som ett nytt koncept med två korträckviddiga luftvärnsrobotsystem monterade ovanpå de två eldrören. Dessa robotar är av typen Igla-S (SA-24) och är de senaste MANPADS (Man Portable Air Defence System) som används och erbjuds av Ryssland. Det nya konceptet har fått beteckningen ZU-23/ZOM1-3 men som ibland misstolkas ZU-23/30M1-3. Systemet har visats med två olika sikten, dels med en IR-kanal och dels med både en IR och en TV-kanal. Det senare siktet har även en inbyggd laseravståndsmätare. Bild 86. Kombinerad eldrörs- och robotluftvärnssystem ZU-23/ZOM1-3. Foto: FMV Med denna modifiering har ett gammalt och i många fall uttjänat system fått en rejält förbättrad förmåga, dels genom att använda mycket avancerade korträckviddiga luftvärnsrobotar och dels med förmåga att upptäcka och skjuta på mål dygnet runt. Tabell 22. Data för ZU-23/ZOM1-3 Träffavstånd, akan: robot: Höjdtäckning, akan: robot: Max målfart Antal robotar 2 Antal eldrör 2 Eldhastighet m m m m 400 m/s (kommande) 320 m/s (gående) 2000 skott/min (cyklisk) Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

88 Sida 79 (129) Luchnik-E Ett relativt nytt koncept med åtta skjutklara korträckviddiga luftvärnsrobotar monterade på ett bandgående fordon har börjat marknadsföras de senaste åren. Systemet har beteckningen Luchnik-E som är en trolig exportbeteckning. Robotar är av typen Igla-S (SA-24) och är de senaste MANPADS som används och erbjuds av Ryssland. Ytterligare åtta robotar finns lastade inne i fordonet och kan laddas inom ett par minuter. Fordonet är av typen MT-LB och har hög rörlighet och viss amfibisk förmåga. Robotarna sitter monterade på lavetter om fyra på varsin sida om ett elektrooptiskt sikte. Det siktet består av en TV- och en IR-kanal. Luchnik-E presenteras som en modifiering av luftvärnssystemet Strela-10 (SA-13) men det är inte mycket som är gemensamt mellan systemen, nya robotar används och endast fordonet är det samma. Systemet bedöms kunna ingå i motoriserade markförband samt möjligen i luftlandsättningstrupperna, det sistnämnda trots att systemet inte bedöms kunna fällas med fallskärm. Bild 87. Luftvärnssystem Luchnik-E med robot Igla-S. Foto: FMV Tabell 23. Data för Luchnik-E Träffavstånd: Höjdtäckning: Max målfart: Antal robotar: m m 400 m/s (kommande) 320 m/s (gående) 8 skjutklara och 8 laddbara Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

89 Sida 80 (129) S-125-2D Pechora-2D (SA-3) Det ukrainska företaget Aerotechnica har genomfört en rad olika moderniseringsprogram för gamla sovjetiska luftförsvarssystem, däribland spaningsradarer, ledningssystem och luftvärnsrobotsystem. Ett exempel på det senare är uppgraderingen av den sovjetiska/ryska S-125, mer känd under dess NATO-beteckning SA-3. Varje eldenhet av SA-3 består av en eldledningsradar, med NATO-beteckning LOW BLOW, upp till fyra lavetter med fyra kommandostyrda robotar på varje samt ledningsfordon. Eldenheter får vanligtvis målinformation av luftspaningssystem på en högre nivå via ledningsfordonet varpå eldledningsradarn följer målet samt följer och styr robot mot målet. Uppgraderingen till S-125-2D Pechora-2D omfattar nytt ledningsfordon, moderniserad eldledningsradar (LOW BLOW) samt nya delkomponenter i robotlavetterna. Systemet är tänkt att använda befintliga robotar, trots detta har en förbättrad förmåga i form av bland annat bättre räckvidd erhållits. Ledningsfordonet har utrustats med moderna operatörsplatser som dels har den övergripande luftlägessituationen, dels information från eldledningsradarn. Vid eventuellt beslut om insats fördelas mål av eldledningsradarn till operatören och en eller två robotar avfyras och styrs mot ett mål. Eldledningsradarn har utrustats med nya servon för styrning av antennerna, nya sändarenheter med ny modulation i radarn och kommandosignalen till robotarna samt ny modernare TVkamera för stöttning av målföljningsfunktionen. En IR-kamera erbjuds dessutom som option. Lavetterna är transportabla men vid gruppering monteras dessa fast på marken. Lavetterna är numera utrustade med satellitmottagare och digitalkompass vilket reducerar grupperingstiden. Bild 88. Lavett (t.v.) och eldledningsradar (t.h.) hos S-125-2D (SA-3). Foto: FMV Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

90 Sida 81 (129) Tabell 24. Data för S-125-2D Pechora-2D Träffavstånd: Höjdtäckning Max målfart: Antal samtidiga mål: 1 Antal robotar/mål: 2 Detektionsavstånd för eldledningsradarn mot stort flygplansmål på, - höjd 7 km - höjd 150 m - höjd 100 m Träffsannolikhet för singelskott mot mål på - avstånd <25 km - avstånd km 3,5-35 km m 800 m/s (kommande) 300 m/s (gående) 100 km 50 km 28 km 0,71-0,97 0,51-0, Uppgraderingar av MANPADS Ukrainska Arsenal erbjuder ett antal uppgraderingar till axelavfyrade luftvärnsrobotsystem, MANPADS. Det är främst de ryska typerna som uppgraderingarna avser och omfattar främst att ersätta IR-målsökarna. Ett antal nya målsökare med bl.a. förbättrade störskyddsegenskaper har tagits fram. Bilden nedan visar dels en robottub till en uppgraderad Strela-2M (SA-7b) där den nya beteckningen är Strela-2MM och dels en robot till en uppgraderad Igla-1 (SA-16) där den nya beteckningen är Igla-1M. Strela-2MM har utrustats med en kyld IR-målsökare, därav den nya kylflaskan placerad på tubens utsida. För Igla-1M erbjuds dels nya målsökare och dels uppgraderade motorer. Uppgraderingarna innebär i stort att äldre axelavfyrade luftvärnssystem kan få dels bättre störskydd och träffsannolikhet, dels något längre räckvidd. Bild 89. Bärbar luftvärnsrobot Strela-2MM och Igla-1M. Foto: FMV Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

91 Sida 82 (129) HQ-9 (FD-2000) Luftvärnssystemet HQ-9 är en kinesisk egenutvecklad version av de ryska systemen S-300PMU1 och S-300PMU2 som Kina anskaffade från Ryssland under och 2000-talen. Utveckling av HQ-9 har utförts av China National Precision Machinery Import and Export Corporation (CNPMIEC) och resulterade i en något mindre robot jämfört med dess ryska föregångare. Roboten innehåller möjligen en aktiv målsökare. Ytterligare en modifierad version har tagits fram med utökad räckvidd, med beteckning HQ-9A. Exportbeteckningen för HQ-9 är FD-2000 och den marina versionen betecknas HHQ-9. Även ett system med en robot med passiv målsökare har tagits fram och har exportbeteckningen FT Systemen består av en eldenhet med en eldledningsradar HTT-233 och upp till åtta lavettfordon med fyra robotar vardera. Varje eldenhet kan ledas av en överordnad ledningsplats med tillhörande spaningsradar, t.ex. YLC-2V. Eldenheterna kan dessutom utrustas med ytterligare spaningsradarer för t.ex. låghöjdsmål. Bild 90. Lavettfordon med fyra robotar till luftvärnssystem HQ-9 (FD-2000). Foto: FMV HQ-9 har en förmåga att bekämpa flygplansmål på ett avstånd av km och det modifierade systemet HQ-9A uppges ha en förmåga att bekämpa flygplansmål på ett avstånd av km. Systemen har en höjdtäckning inom m. För andra måltyper, t.ex. kryssningsrobotar eller ballistiska robotar, är träffavståndet något kortare. HQ-9 uppges kunna bekämpa kryssningsrobotar på avstånd mellan km beroende av målets flyghöjd. Eldledningsradar HT-233 är en tredimensionell PESA-radar bestående av en stor fasstyrd antenn med möjlighet att följa upp till 50 samtidiga mål och leda robotar mot ett antal av dessa. Radarsystemet har stora likheter med motsvarande system för de ryska S-300P/PM och utnyttjar samma space-fed konfiguration. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

92 Sida 83 (129) Bild 91. Eldledningsradar HT-233 till luftvärnssystem HQ-9 (FD-2000). Foto: FMV Roboten till HQ-9 är mycket lik robotarna hos de motsvarande ryska S-300P/PM men något mindre. Robotens längd är ca 6,5 m, dess största diameter ca 0,36 m och startvikt ca 1200 kg. Motorutloppet är konstruerat med TVC (Thrust Vector Control) för att få en effektivare styrning mot målet. HQ-9 är utrustad med en semiaktiv alternativt aktiv radarmålsökare. Det är dock oklart vilken typ som används. Bild 92. Robot till luftvärnssystem HQ-9 (FD-2000). Foto: FMV Den passiva roboten i systemet FT-2000 är troligen något större än hos HQ-9. Den uppges vara ca 6,8 m lång, ha en största diameter på ca 0,47 m och en startvikt ca 1300 kg. Den passiva signalsökande målsökaren har en frekvenstäckning inom 2-18 GHz och systemet är främst avsett för att till exempel bekämpa strategiska flygsystem, såsom AWACS (Airborne Warning and Control System) eller störflygplan. I och med införandet av de nya aktiva och passiva målsökarna till systemet har de kinesiska versionerna fått en markant utökad förmåga gentemot de ryska. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

93 Sida 84 (129) HQ-16A (LY-80) Luftvärnssystemet HQ-16 och HQ-16A är ett kinesiskt marint respektive landbaserat egenutvecklat system med en tydlig koppling till det ryska systemet Buk-M1 (SA-11). Robotarna är semiaktiva och har liknande vingkonfiguration som Buk-M1men har vektoriserad dragkraft, TVC. Robotarna avfyras dessutom vertikalt med Cold Launch för den landbaserade versionen och med Hot Launch för den marina versionen. Detta innebär att den landbaserade versionen trycks ut ur robottuben med hjälp av en gasladdning varpå motorn tänd på en viss höjd ovanför lavetten. För den marina versionen tänds däremot robotmotorn inne i tuben. Exportbeteckning för systemet bedöms vara LY-80. En typisk eldenhet av systemet består av en eldledningsradar och två eller fyra lavettfordon med sex robotar vardera. Tre eldenheter leds vanligtvis av en överordnad ledningsplats med tillhörande spaningsradar. Bild 93. Lavettfordon (övre) och luftvärnsrobot (nedre) till luftvärnssystem HQ-16A (LY-80). Foto: FMV Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

94 Sida 85 (129) Bild 94. Spaningsradar (övre till vänster), lavettfordon (övre till höger), Foto: FMV eldledningsradar (nedre till vänster) och ledningsfordon (nedre till höger) till luftvärnssystem HQ-16A (LY-80). Tabell 25. Data för HQ-16A (LY-80) Träffavstånd, flygplansmål: kryssningsrobot: Höjdtäckning Reaktionstid: (från upptäckt till skott) Grupperingstid: 3,5-40 km 3,5-12 km m 12 s 12 min Antal mål hanterade av spaningsradar och ledningsplats: 144 Antal samtidigt bekämpade mål per eldenhet: Bekämpningssannolikhet, flygplansmål: kryssningsrobot: 4 mål med 2 robotar per mål >0,85 >0,6 Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

95 Sida 86 (129) FK-1000 Luftvärnsystem FK-1000 premiärvisades på Airshow China 2012 och är ett kinesiskt egenutvecklat system som kombinerar eldrörsluftvärn och robotluftvärn. Systemet använder samma koncept som ryska Pantsir-S1 med två automatkanoner och tolv skjutklara robotar. Enligt uppgift ska systemet vara färdigutvecklat inom två år. Det är dock oklart om någon beställning från den kinesiska eller annan nations försvarsmakt finns. Bild 95. Kombinerat eldrörs- och robotluftvärnssystem FK Foto: FMV Robotarna uppges ha beteckningen KS-1000 och är kommandostyrda. De består av en tvåstegskonstruktion där startsteget brinner i ett fåtal sekunder varpå det separerar. Det andra steget är möjligen utan framdrivning och glidflyger fram mot målet. Detta steg består troligen till stor del av en stridsdel samt eventuellt ett zonrör. KS-1000 uppges ha en räckvidd på 22 km samt höjtäckning upp till m, vilket är något längre än den ryska Pantsir-S1. Bild 96. Luftvärnsrobot till FK Foto: FMV Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

96 Sida 87 (129) Sky Dragon Luftvärnsystem Sky Dragon har under året presenterats på en rad försvarsmässor. På Airshow China 2012 visades dock roboten för första gången. Sky Dragon är ett kinesiskt egenutvecklat system där en modifierad jaktrobot används. Roboten bygger på SD-10A där den främre sektorn är bibehållen med en aktiv radarmålsökare och den bakre sektorn är modifierad med en större motor. Alternativa beteckningar för systemet är DK-10 och SD-10A SAM. En typisk eldenhet i systemet består av en spaningsradar IBIS150 och ett ledningsfordon som fördelar mål till mellan tre och sex lavettfordon med fyra robotar vardera. Lavettfordonen kan grupperas upp till 5 km från ledningsfordonet och kommunikation mellan dessa sker med radiolänk. Bild 97. Luftvärnsrobot SD-10A SAM (den större roboten till höger) samt Foto: FMV ledningsfordon (övre till vänster), spaningsradarfordon (mitten till vänster) och lavettfordon (nedre till vänster) till luftvärnssystem Sky Dragon. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

97 Sida 88 (129) Tabell 26. Data för Sky Dragon Träffavstånd: Höjdtäckning Reaktionstid: (från upptäckt till skott) Grupperingstid: Detektionsavstånd för spaningsradar: 3-50 km m 20 s 15 min Antal mål hanterade av spaningsradar IBIS150 och ledningsplats: 144 Antal samtidigt bekämpade mål per eldenhet: Bekämpningssannolikhet: 130 km 12 mål med 1 robot per mål >0,8 (flygplansmål) FL-2000C Det har visats minst tre olika varianter av det kinesiska mobila, luftvärnssystemet FL-2000 genom åren. Systemet har visats med olika robotar, olika sikten och olika fordonsplattformar visades ett nytt system med beteckningen FL-2000C. Spaningssystemet och siktet till FL-2000C består av en radar och elektrooptiska kameror. Mellan radarantennen och det elektrooptiska siktet sitter sannolikt en IFF-antenn. Som Bild 98 visar sitter en robotlavett på varje sida av siktes-/spaningssystemet, med fyra robotar i varje lavett. På Bild 99 ser det ut som om roboten har beteckningen FL-2000C. Emellertid, om roboten kommer i produktion kommer den sannolikt att få en egen unik beteckning. Bild 98. I luftvärnssystemet FL-2000C ingår spaningsradar och Foto: FMV elektrooptiskt sikte. På lavetterna sitter totalt åtta robotar med IR-målsökare. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

98 Sida 89 (129) Liksom tidigare system är FL-2000C ett luftvärnssystem med kort räckvidd. Uppgift om räckvidd är okänt. Diametern på robotarna är 90 mm, vilket kan jämföras med robotarna på tidigare system där diametern varit 71 mm, till exempel de burna kinesiska QW-1 och QW-2. De grövre robotarna till FL-2000C har med största sannolikhet längre räckvidd. På Airshow China 2012 visades mock-uper av robotarna till FL-2000C. På dessa ser det ut som om robotarna har laserzonrör. Eftersom roboten sannolikt kommer att ha en större stridsdel jämfört med de i MANPADS verkar det också troligt att den kommer att ha zonrör. Bild 99. Luftvärnssystemet FL-2000C har en robot med bildalstrande IR-målsökare. Det ser ut som om roboten har laserzonrör. Foto: FMV FB-10 bildalstrande IR-målsökare Det kinesiska företaget China Aerospace Long-March International marknadsför en bildalstrande IR-målsökare kallad FB-10. Målsökaren visades på Airshow China 2012 och synes vara en riktig målsökare och inte en mock-up. Enligt en artikel i Jane s så är det denna målsökare som uppges komma att sitta på roboten till FL-2000C. Bild 100. FB-10 är en bildalstrande IR-målsökare. Foto: FMV Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

99 Sida 90 (129) QW-12 QW-12 är ett nytt kinesiskt bärbart luftvärnsrobotsystem. Det marknadsförs av det statligt ägda CASIC (China Aerospace Science and Industry Corporation) som har Kinas största produktkatalog med robotsystem, till exempel kryssningsrobotar, ballistiska robotar och luftvärnsrobotsystem. Den QW-12 som visades på en mässa under 2012 var en "mock-up". Det är oklart hur långt utvecklingen av systemet gått, sannolikt har det inte påbörjats någon tillverkning. Den målsökare roboten uppges få utnyttjar två våglängdsband för att kunna skilja mål från facklor. Målsökaren har två detektorer som är känsliga för värmestrålning i olika våglängdsområden, åtminstone ett ligger i området tre till fem mikrometer. Normalt används detta våglängdsband för målföljning, medan det andra våglängdsbandet endast utnyttjas för att kunna skilja ut skenmål från riktiga mål. I den information som finns om målsökaralgoritmerna nämns förutom "spectrum" (två våglängdsband) även "energy and motion". Hur algoritmerna ser ut är okänt. Allt tyder dock på att det är en modern retikelmålsökare. Det mest uppseendeväckande med roboten är zonröret. Förutom det vanliga anslagständröret finns ett zonrör som består av två delar, ett laserzonrör och ett mikrovågszonrör. Det synes dock vara en dyr lösning för en robot som sannolikt måste vara relativt billig för att kunna konkurrera med andra MANPADS. Bild 101. QW-12 är en ny MANPADS. Foto: FMV Lasersändare Mikrovågszonrör Lasermottagare Bild 102. Zonröret till QW-12 utnyttjar både laserstrålning och mikrovågor. Foto: FMV Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

100 Sida 91 (129) 14. Ledningssystem Integrerat stridsledningssystem PTK Det ryska företaget OAO Kontsern Sozvezdije har utvecklat ett integrerat stridsledningssystem benämt PTK 12 och är avsett att integreras i stridsfordon. PTK är en del av det ryska taktiska ledningssystemet ESU TZ 13. De fordon som omnämns i sammanhanget är BTR-80, MT-LB och BMP-3. Anpassningar av PTK finns även för stridfordon T-90S och T-80U. Versioner av fordonen finns även för högre ledningsnivåer, baserade på BMP-1, MT-LBu och R-149MA1 (baserat på chassiet BTR-80 K1Sj1). PTK marknadsförs av den ryska exportmyndigheten Rosoboronexport till grannländer såsom Kazakstan. PTK innehåller funktioner för att ta emot och bearbeta information i syfte att bekämpa mål. Presentation av lägesbild sker på en digital karta med terrängdata på arbetsstationer. Lägesbilden innehåller information om fiendens positioner och status. Dokument framtagna via ordbehandlingssystem kan delges andra i ett nätverk. Navigeringshjälpmedel ingår i systemet, som får position från satellitnavigeringssystem (Glonass/GPS). I PTK ingår de senaste tillskotten radioapparater ur Akvedukfamiljen (R-168 generation 2): R U-2, en tvåkanalig VHF-radio med frekvenshopp R-168-0, 1U(M), en handburen krypterad VHF-radio ( plutonsradio ) R-168-MRA, en dataradio med hög dataöverföringskapacitet (UHF) R U-2, som täcker frekvensområdet ,975 MHz, har en maximal uteffekt på 40 W. Den medger upprättandet av två simplexförbindelser eller en duplexförbindelse med förbindelseavstånd på ca 17 km under marsch. R-168-MRA har frekvensområdet 1,5-1,75 GHz. Den handburna R-168-0,1U(M), som har frekvensområdet 44,025-55,975 MHz, har en uteffekt på 0,15 W (min) och är primärt avsedd för talkommunikation med ett förbindelseavstånd på upp till 500 m. Annan ingående ledningsutrustning är ruggad dator av typ TS Strong@Master 7020T (rysktillverkad), interkomsystem AVSKU (inkluderar kanaler för datatkommunikation), kryptoutrustning T-237, navigeringssystem Azimut (som innehåller Glonass/GPS-mottagare med 10 m noggrannhet), samt datastaven UVRD-O (för R-168 med optisk överföring). 12 PTK (ПТК=Программно-технический комплекс) är en rysk förkortning och betyder i princip program tekniskt system. I det här fallet handlar det förmodligen om ett system som innehåller både mjukvara ( program ) och teknisk hårdvara. 13 Skall egentligen korrekt transkiberas YeSU TZ (Ru ЕСУ ТЗ = Единая система управления в тактическом звене) vilket betyder Enhetligt ledningssystem för den taktiska scenen. Emellertid använder ryssarna själva förkortningen ESU TZ i engelsköversatta pressreleaser och dylikt. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

101 Sida 92 (129) R-168-MRA R U-2 R KA AVSK-U T-237 PC TS Satnav. Azimut Bild 103. Bilden visar en version av det integrerade Foto: OAO Kontsern Sozvezdije stridsledningsystemet PTS. Systemet marknadsförs av ryska Rosoboronexport och är designat av OAO Kontsern Sozvezdije. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

102 Sida 93 (129) Bild 104. Bilden visar BTR-82A med stridledningssystem PTS. Detta Foto: FMV fordon är utlånat från Ryssland till grannlandet Kazakstan för försök och prov Lednings- och sambandsfordon R-142M R-142M är ett nyare sambandsfordon som bedöms ha levererats till det ryska inrikesministeriet av företaget OAO NPO Transkom i Moskva. Det bedöms ersätta R-142, som är baserat på Gaz- 66 och utgör en lednings- och sambandsnod mellan taktiska och operativa nivåer. R-142M består av en Kuzovcontainer av typ K monterat på lastterrängbil Gaz Föregångaren R-142 baseras på lastterrängbilen Gaz-66, som är utvecklad på 1960-talet. Tidigare har det ryska inrikesministeriet beställt en version baserat på lastterrängbil Kamaz 5350, vilken benämns R-142NSA. Denna har något större hytt och är mer ett renodlat ledningsfordon, avsett för högre taktiska chefer vid inrikesministeriet. Ingående sambandsutrustning är av modernare militär typ, vilka tillhör den så kallade Akvedukfamiljen. Dessa är HF radion R KB (max räckvidd 350 km) samt VHF-radion R U-2 (max räckvidd 60 km). VHF-stationen har frekvenshopp med 100 hopp/s och är av den modernare versionen som betecknas med suffixet -2. Dessutom ingår en VHF/UHF-station som kallas Granit-203 (används typiskt av inrikesministeriet), vilken har frekvensområdena MHz eller МHz. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

103 Sida 94 (129) För att ytterligare utöka sambandsfunktionen när så behövs, finns en sats som heter BRK Sakbojazj, som innehåller 20 handburna radioapparater som är kompatibla mot Granit-203. Både tvåtråd, med kabel av typ P274M, och LAN för data går att ansluta mot R-142M. Bild 105. R-142M som är avsedd för de ryska inrikestrupperna. Foto: OAO NPO Transkom Bild 106. VHF-radion R U-2. Foto: FMV Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

104 Sida 95 (129) Tabell 27. Ingående radiostationer Radiostation R KB: R U-2: Granit-203: BRK Sakbojazj: Frekvensområde 1,5-30 MHz MHz MHz, МHz MHz Satellitnavigeringssystem Beidou 2012 var året då världen fick sin tredje leverantör av gratis satellitpositionering, då Kina i slutet av året lät ge ut en öppen beskrivning av Beidou-2/Compass navigationssatelliters signaler och också uppmanade tillverkare att gratis använda dessa. I dagsläget täcks främst Asien, delar av Mellanöstern och Stilla havet av de 16 satelliterna, men systemet är under utbyggnad och utlovas ge global täckning de kommande åren. I Kina är, enligt offentliga uppgifter, nära 95 % av alla satellitmottagare avsedda för endast GPS. Centrala direktiv är på väg att tvinga fram en marknad för Beidou-2/Compass. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

105 Sida 96 (129) Kommunikationssystem Mobil acesspunkt P-144MSN P-144MSN 14 används av det ryska inrikesministeriet och utgör en mobil hub eller accesspunkt. Härifrån kan ett lokalt datanätverk byggas ut om så behövs. Chassiet utgörs av lastterrängbil Kamaz På taket finns en satellitantenn (COTS) som är avsedd att ge tillgång till Internet via kommersiella satelliter, möjligen med frekvenser på Ku-bandet. Satellitantennen är av typ inet Vu A1200 som tillverkas av C-COM Satellite Systems Inc från Ottawa i Kanada. Satellitmodemet är av modell Sky Wire. Bild 107. Bilden visar P-144MSN i en rysk utställningshall under Foto: FMV 14 Normalt ges markbaserade satellitstationer för samband beteckning R-XXX, men i detta fall kan accesspunkten ses som en renodlad nod, en slags växel. Dessa knutpunkter brukas ge P-XXX beteckning. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

106 Sida 97 (129) Bild 108. Bilden visar antennen typ inet Vu A1200. Foto: C-COM Satellite Systems Den finns på taket P-144MSN (syns ej på bilden av fordonet). Annan ingående sambandsutrustning består av HF radion R KA samt VHF-radion R U-2. Dessutom ingår en VHF/UHF-station som kallas Erika-203, vilken har frekvensområdena MHz alternativt MHz. VHF/UHF-stationen har en rysk digital radiolänkstation benämnd Azid-5TsM från företaget Relero i Omsk. Till den tillhör den typiskt ryska militära radiolänkantennen 4B11. Höjden på masten till antenn 4B11 kan max bli 19 m. Till systemet kan 20 abonnenter anslutas med DECT-telefoner av märket Siemens- Gigaset. Bild 109. Bilden visar den typiskt ryska militära radiolänkantennen 4B11 avsedd för frekvensområdet MHz. Foto: Relejka HF-radio R-168-5KN (Akveduk generation 2) R-168-5KN är framtagen av OAO Jaroslavskij Radiozavod i Ryssland. Radion är tänkt att ersätta föråldrade Akveduk R-168 kortvågstationer som utvecklades i början på 1990-talet, och kan sägas vara av generation 2 (i likhet med modernare VHF-stationer av samma familj). Syftet med denna utveckling bedöms bland annat vara att få ned vikt och storlek och att använda modernare elektronik. OAO Kontsern Sozvezdije från Voronezj har designat radion. Radion kan antingen bäras eller fordonsmonteras. Stationen har frekvenser inom 1,5-30 MHz. Störskydd finns i form av frekvenshopp med max 22 hopp/sekund. Frekvenser med mera matas in med hjälp av datastav R-168 UVRD-O. Kryptering av kommunikation kan ske via en inbyggd funktion, men externa och mer avancerade krypton kan också anslutas via radions gränssnitt. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

107 Sida 98 (129) Bild 110. R-168-5KN. Foto: OAO Kontsern Sozvezdije Bild 111. Den äldre kortvågsstationen R-168-5KN. Tillverkare av denna enhet var OAO Jaroslavskij Radiozavod. Den väger 7,8 kg och har större dimensioner än efterträdaren. Foto: FMV Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

108 Sida 99 (129) Tabell 28. Data för HF Radio R-168-5KN Frekvensområde: Frekvensindelningssteg: Uteffekt (fixfrekvens): 1,5-30 MHz 100 Hz (fixfrekvens)/1000 Hz (hoppfrekvens) 1 W eller 8 W Mottagarens känslighet: 1,5 µv (fixfrekvens SSB), 2 µv (fixfrekvens SSB, data), 1,0 µv (fixfrekvens FSK; fjärrskrift) Förbindelseavstånd: Max antal olika frekvenser vid hopp: Hopptakt: Gränssnitt: Möjligt temperaturintervall vid drift Utrustningens storlek: Vikt (utan batteri): km med sprötantenn ASj-2,4 under marsch/vila; km stationärt beroende på antennalternativ 256 st 3 hopp/s (mod PPRTj1 ) alternativt 22 hopp/s (mod PPRTj2 ) S1-TTj (headset); S1-FL (ryskt gränsnitt för specialutrustningar); RS-232C (för PC) -40 C C 206 x 92 x 278 mm 3 kg Fordonsmonterad HF-radio R-168-5KV/R KA/R KB Sändtagarna R-168-5KV, R KA och R KB är tre ryska radiostationer tillhörande Akvedukfamiljen. Dessa är bland annat avsedda för ryska stridsfordon med det nya ryska taktiska ledningssystemet ESU TZ i syfte att förmedla krypterad digital kommunikation på kortvåg. Fabriken OAO Jaroslavskij Radiozavod tillverkar radiostationerna som är designade av OAO Kontsern Sozvezdije från Voronezj. Produkterna bygger i princip på den bärbara radioapparaten R-168-5KN, enligt ovan. R-168-5KV är i princip två stycken R-168-5KN sammansatt med större effektsteg, vilket ger hög uteffekt (100 W uteffekt) samt full duplex. R KA (100 W uteffekt) och -100KB (50 W uteffekt) är i princip en R-168-5KN ihopkopplad med olika typer sluteffektsteg. R KB finns också i en variant som har 8 W uteffekt. Moderniseringen innebär: Motsvarande format som första generationens radio i syfte att direkt kunna byta ut den äldre installationen. Modernare elektronikbyggsätt och något lägre vikt Den fordonsmonterade stationen R-168-5KV består av två sändtagare i stället för en. Möjlighet ges t ex att förmedla datatrafik och taltrafik i samma station samtidigt. Dessa stationer har i likhet med tidigare generation, möjlighet till frekvenshopp med 22 hopp/s och med datahastigheten max 4,8 kbit/s i syfte att kunna köra störskyddad trafik. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

109 Sida 100 (129) Bild 112. Bilden sammanfattar moderniserings- Foto: Jaroslavskij Radiozavod programmet för fordonsmonterade R-168 HF-stationer av generation 2. R KA och R-168-5KV är avsedd för R-142NMR (Kamaz). R KB är avsedd för R-149MA1 (BTR-80 K1Sj1) samt R-100KB (8 Watt uteffekt) är avsedd för R-149 (BMP1). Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

110 Sida 101 (129) VHF/UHF-radio R-180 Bekas R-180 Bekas är en mjukvarudefinierad 15 radio som har utvecklats av det vitryska företaget OAO Agat-System. Enligt tillverkaren har tester inför en serieproduktion framgångsrikt slutförts i slutet av Detta bedöms vara en renodlat vitrysk design och följaktligen behöver R-beteckningen i detta fall inte kopplas till den ryska R-serien även om länderna har gemensamt arv från forna Sovjetunionen. Frekvensområdet är 30 till 512 MHz. Implementerade vågformer är fixfrekvens, paketradio med frekvenshopp 16 och APCO Bild 113. Den vitryska mjukvarubaserade radiostationen R-180 Bekas. Foto: OAO Agat-System 15 Kallas också för SDR från engelskans Software Designed Radio. 16 Okänd standard. 17 Standard för blåljusradio motsvarande TETRA med ursprung från USA. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

111 Sida 102 (129) Sensorer Spanings- och övervakningssystem Vingtaqs II Norska Vinghøg, som sedan 2010 är en del av Rheinmetall och innan dess hette Simrad Optronics, har utvecklat ett spaningssystem bestående av både radar och elektrooptik (EO). Systemet kan antingen vara fordonsintegrerat på en mast alternativt monterat på en tripod. Systemets position stöttas av såväl tröghetsnavigering samt GPS. Elektrooptiken består av laseravståndsmätare, laserbelysare och kameror, såväl termisk- som TV-kamera. Som option finns en laser för målutpekning vilken möjliggör att systemet kan stötta en Forward Air Controller (FAC). Radarn kommer från Thales och heter Squire och är av typen FMCW (Frequency Modulated Continous Wave) med en varierbar uteffekt (10 mw, 100 mw eller 1 W). Den låga uteffekten gör det svårt för en motståndare att pejla in radarn och möjliggör att sända i direkt närhet av personal, exempelvis på en camp. Om radarn detekterar ett mål vrids EO-delen mot målet för noggrannare målanalys. Bilderna från de båda kamerorna kan fusioneras till en gemensam bild. Bild 114. Vingtaqs II bestående av både radar och elektrooptik. Foto: FMV Termisk- och dagsljuskamera, laseravståndsmätare samt målbelysare. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

112 Sida 103 (129) Tabell 29. Data för Vingtaqs II TV-kamera Fokusområde: Termisk kamera 3 m Våglängdsområde: 3 5 µm Upplösning: Målutpekare (option) Räckvidd: Utsänd energi: Avståndsmätare Räckvidd: Upplösning: Laserbelysare Räckvidd: Uteffekt (låg / hög): Radar Upptäcksavstånd -Människa (RCS=1 m 2 ): -Lastbil (RCS=10 m 2 ): -Helikopter (RCS=5 m 2 ): -Stridsvagn (RCS=50 m 2 ): 640 x 520 pixlar 10 km >70 mj 80 m 20 km 5 m 43 km 450 / 950 mw, max 4 pulser/s 10 km 15 km 15 km 24 km Stridsfältsradar i Spexer-familjen Cassidian har utvecklat en familj av stridsfältsradarer kallade Spexer avsedda att upptäcka sjö-, mark- och luftmål. Två av varianterna heter Spexer 500 respektive 1000 och är av typen X- bands FMCW med en fast uteffekt på 4 W. Radarerna nyttjar digital lobformning (DBF, Digital Beam Forming) vilket medger flera samtidiga lober, i detta fall två stycken. En lob kan användas för målföljning och den andra för avsökning. DBF medger även att radarerna snabbt kan ändra uppträdande beroende på situationen, exempelvis hög uppdateringstakt (100 inom 2 s) för bra lägesbild, bred täckning i azimut eller lång räckvidd. Radarerna är portabla och kan antingen monteras på tripod eller fordonsintegreras. Två andra radarer i Spexer-familjen är Spexer 2000 samt 2000 Coastal. Dessa är av typen X-bandspulsdoppler och, kanske mest intressant, även aktivt elektriskt styrbara antenner (AESA). Skillnader mellan de båda versionerna är att Coastal-versionen har fyra lober jämfört med två för standardversionen, 16 W uteffekt jfr med 8 W samt bättre möjligheter att upptäcka långsamma ytmål, exempelvis grodmän eller flytminor. Med fyra samtidiga lober kan en användas för avsökning och tre för målföljning. Elektrisk styrning av loben sker endast i azimut (±60 relativt antennens normal) och som option kan radarn även monteras på vridbord för att erhålla 360 horisontell täckning. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

113 Sida 104 (129) Bild 115. Spexer 1000 från Cassidian. Foto: FMV Tabell 30. Data för Spexer Spexer 500 Spexer 1000 Spexer 2000 Spexer 2000 C Typ: X-bands FMCW X-bands puls-doppler Uteffekt: 4 W 8 W 16 W Instrumenterad räckvidd: 9 km 18 km 40 km (option på 80 km) Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

114 Sida 105 (129) Upptäcksavstånd -Människa (RCS=0,5m 2 ): -Litet fordon (RCS=2m 2 ): -Lastbil (RCS=10m 2 ): -Litet flp (RCS=3m 2 ): -Lågt flygande hkp (RCS=5m 2 ): -UAV (RCS=0,2m 2 ): -Grodman (RCS=0,1m 2 ): -Liten båt (RCS=1,5m 2 ): 5 km 7 km 9 km 7,5 km 9 km 2,5 km km 11 km 17 km 12 km 16 km 4 km - 10 km 18 km 22 km 36 km 27 km 36 km 9 km - 20 km 18 km 22 km 36 km 27 km 36 km 9 km 1 km 20 km Täckningsområde (az / el): 100 / 4 (option ±20 tilt i el) 120 / 4,3 (option ±20 tilt i el) Storlek (b x h x d): 0,9 x 0,6 x 0,35 m 1,0 x 0,7 x 0,6 m Stridsfältsradar från ryska Strela Under 2012 har den senaste portabla stridsfältsradarn från ryska företaget Strela börjat marknadsföras. Testerna avslutades under 2011 och radarn fick beteckningen 1L277. Radarn är en korträckviddig fasstyrd antenn med förstärkare av halvledare vilket borgar för hög tillförlitlighet. Med sina 35 kg placerar sig den mitt emellan den lätta Fara-serien och den tyngre Kredo-serien, båda tillverkade av Strela. Utöver att kunna detektera såväl stationära som rörliga mål (genom pulsad linjär frekvensmodulering LFM) kan 1L277 även användas för ledning av indirekt eld genom att detektera krevaden från granaten, beräkna dess koordinater samt jämföra med önskad nedslagsplats. Eldledningsmöjligheter har tidigare varit förbehållet de tyngre (men fortfarande portabla) radarerna i Kredo-serien (PSNR-8 och PSNR-8M) vilka väger drygt 60 kg. Bild 116. Stridsfältsradarn 1L277 med relativt låg vikt ändå har förmåga att ge artillerikorrektion utifrån detektion av granatens krevad. Foto: FMV Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

115 Sida 106 (129) Tabell 31. Data för 1L277 Typ: Fasstyrd pulsad LFM Antal samtidigt följda mål: 20 Effektförbrukning: 70 W Kontinuerlig driftstid: 7,5 timmar Vikt: 35 kg MTBF: >3000 timmar Radarsystem Nebo M Under ryska flygvapnets 100-årsfirande uppvisades tre av fyra komponenter ingående i radarsystemet Nebo M (55Zh6M) utvecklade av NNIIRT i Nizjnij Novgorod. De komponenter som visades var: Ledningsfordon med IK 18 -antenn (KU-RLK) VHF-bands radar (RLM-M) L-bands radar (RLM-D) Den fjärde komponenten som är X-bands radarn (RLM-S) saknades. Generellt för hela systemet är att fordonet BAZ-6906 används samt att antenner för positioneringsbestämning och IK är monterade ovanpå alla radarantennerna. Andra system som har positioneringsantenner monterade har företrädesvis haft dessa monterade på fordonets hytt. Med positioneringsantennerna monterade på radarantennen kan utöver läget även antennens riktning beräknas vilket torde vara av större intresse än att veta hur fordonet är orienterat 19. Alla fordonen har även bedömt millimetervågslänkar monterade på fordonshytternas tak. Både positioneringsantenner och länkar ser ut att vara under utprovning eftersom installationen verkar vara provisoriskt utförd. En av fördelarna med att använda ett system som täcker ett så stort våglängdsområde är möjligheterna till att upptäcka smyganpassade mål. Smyganpassning optimeras oftast inom ett relativt smalt våglängdsområde, exempelvis inom centimeterområdet. När våglängden närmar sig längderna för vissa strukturer hos ett flygplan, exempelvis vinge eller roder, är det svårt att smyganpassa flygplanet. Enligt öppna uppgifter skall ryska flygvapnet förses med cirka 100 Nebo M system fram till och med Ingen prestanda för respektive radarkomponent finns tillgänglig. Viss prestanda för hela systemet Nebo M, exempelvis en räckvidd på 600 km, har dock angivits. Denna av tillverkaren uppgivna räckvidd bedöms vara i underkant, då öppna källor anger räckvidd för systemet på 1800 km. Nebo M uppges även ha möjlighet att mäta in ett mål i tre dimensioner, det vill säga förutom avstånd och vinkel i sida även höjden. 18 IK Igenkänning alternativt används den engelska förkortningen IFF (Identification Friend or Foe). 19 Naturligtvis kan man beräkna antennposition utifrån antennens läge relativt fordonet men det är onekligen en omväg. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

116 Sida 107 (129) Tabell 32. Data för Nebo M Våglängdsområden -RLM-M: -RLM-L: -RLM-S: Täckningsområde -Avstånd: -Höjd: Vinkeltäckning -Elevation: -Azimut: m dm cm 600 km 600 km Antal samtidigt följda mål: 200 Grupperingstid: MTBF: 15 minuter 1000 timmar Ledningsfordon KU-RLK Fordonet har utöver en IK-antenn även vad som bedöms vara två stycken millimetervågslänkar på hyttens tak, se Bild 117. IK-antennen är monterad på en mast som kan fällas upp. Antennens storlek är i paritet med den IK-antenn som sitter på masten till VHF-radarn Nebo-SVU. Bild 117. Ledningsfordonet KU-RLK är baserat på ett BAZ-6906 chassi Foto: FMV med ledningshydda (baktill), mastmonterad IK-antenn (mitten), positioneringsantenner (ovanpå IK-antennen) samt två millimetervågslänkar (ovanpå fordonshytten). Obs. Den stora antennen i bakgrunden tillhör VHF-radarn RLM-M (se Bild 118). VHF-bands radar RLM-M Denna radar är en vidareutveckling av Nebo-SVU, som dock var monterad på trailer och inte på ett BAZ-chassi. RLM-M består av 7 rader och 24 kolumner med antennelement, totalt 168 vilket kan jämföras med 6 rader och 14 kolumner för Nebo-SVU, totalt 84 antennelement, vilket bland annat medför längre räckvidd. Varje antennelement är anslutet till en förstärkare och med samma uteffekt på varje enskild förstärkare, som på SVU-versionen, erhålls även högre Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

117 Sida 108 (129) transmitterad effekt vilket även det gynnar räckvidden. Polarisationen är precis som på den tidigare SVU-versionen vertikal. Om möjligheten till att mäta in ett mål med tre koordinater även är giltigt för RLM-M så är det ett förmågelyft för VHF-radarn. Den tidigare SVUversionen kunde bara mäta in i två dimensioner och gav en grov uppskattning av höjden. Bild 118. VHF-radarn RLM-M vilken ingår i systemet Nebo M. Den är en vidareutvecklad version av den trailermonterade versionen Nebo-SVU. Foto: FMV L-bands radar RLM-D L-bands radarn RLM-D vilken ingår i Nebo M är av typen AESA och består av totalt 48 rader och 38 kolumner med antennelement, totalt 1824 stycken. Av dessa är 36 rader och 24 kolumner samt 4 rader och 4 kolumner, totalt 880 antennelement, aktiva antennelement, det vill säga med sändar-/mottagarmoduler (även kallade TRM Transmit Receive Module), dessa är vitmålade i Bild 119. De övriga antennelementen är bedömt passiva och är bara kopplade till mottagarmoduler. Varje modul (både passiv och aktiv) är ansluten till fyra antennelement i en kolumn. Med detta förfarande erhålls större antennvinst vid mottagning vilket ger längre räckvidd jämfört med att bara den vitmålade ytan skulle användas för både sändning och mottagning. En anledning till att inte hela antennen är aktiv är troligen på grund av kostnaden då sändar-/mottagarmoduler är kostnadsdrivande. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

118 Sida 109 (129) Bild 119. L-bands radarn RLM-D vilken bedöms bestå av såväl aktiva vitmålade som passiva grönmålade antennelement. Foto: FMV Sensorsystem Spotlite-M Spotlite-M är ett mobilt elektrooptiskt system för att detektera fientlig eldgivning. Systemet ska kunna detektera eldgivning från exempelvis handeldvapen, RPG, raketer och pansarvärnsrobotar. Spotlite-M (mobile) är tänkt att integreras på fordon och hoten ska kunna detekteras under förflyttning. Sedan tidigare finns en bärbar variant av systemet kallad Spotlite-P (portable). Med ett sensorpaket som består av IR-kamera, TV-kamera med zoom, laseravståndsmätare och en laserpekare. Sensorsystemet till Spotlite-M består enbart av tre IR-kameror, men systemet är tänkt att slavas till fordonets vapenstation. När ett hot detekterats av IR-kamerorna riktas vapenstationen in mot hotet, siktets kameror zoomar in hotet och avståndet mäts. Därefter avgör skytten om hotet ska bekämpas. Om fordonet är uppkopplat mot ett nätverk med andra fordon kan GPS-koordinater och bild på målet skickas vidare till andra enheter. Enligt tillverkaren, israeliska Rafael, ska Spotlite-M fungera lika bra när fordonet står stilla som under körning. Varje IR-kamera i systemet har ett synfält på 130 i azimut. På bilden nedan visas stridsfordonet Piranha III med Spotlite-M. Tre IR-kameror sitter på fordonet, en riktad rakt fram och en på varje sida riktade snett bakåt. Dessa tre IR-kameror täcker alltså hela varvet runt, inklusive lite överlapp mellan synfälten. Räckvidden (detektion av hot) för systemet beror på hotets IR-signatur vid skottögonblicket. Systemet uppges väga under 50 kg. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

119 Sida 110 (129) Bild 120. Fotot visar Spotlite-M på stridsfordonet Piranha III. Foto: FMV Den plana sensorn bredvid IR-kameran är en radar som ska detektera inkommande hot Sensorsystem Antares Allt fler militära fordon har kameror integrerade runt om för att ge en omvärldsbild kring fordonet. Ofta ses en lösning med fyra kameror för att täcka upp alla vinklar runt fordonet, 360. Antares är en sensorlösning från Thales som endast använder en vidvinkelkamera. Sensorn går också under beteckningen Antares supra-hemispherical Local Stiuational Awareness System. Kameran baseras på en CMOS-sensor med en upplösning på fem megapixel och en Fish-eye optik. Fish-eye linser leder normalt till en distorderad bild. I denna kamera korrigeras bilden med hjälp av mjukvara så att den bild som presenteras på displayerna i fordonet ser normal ut. Antares är placerad på ett lämpligt ställe på fordonet (så att inget skymmer) och täcker ett vinkelområde på 360 x 210 runt om och över fordonet. Vinkelområdet kan tyckas stort, men det räcker sannolikt inte för att få en bild av området närmast fordonet. Föraren kan förmodligen inte använda denna sensor för att köra fordonet. Kameran har en bildhastighet på 25 bilder per sekund. Det finns ett par olika moder för att visa video på. Antingen på en display eller genom att dela upp videon på flera displayer. Bilderna som visas är monokroma (svartvita) för att få bästa kontrast och upplösning. Det går dock att byta kameran mot en färgkamera. Med den monokroma kameran som nu sitter i Antares ska det gå att känna igen en prickskytt på 150 meter och ett pansrat fordon på 500 meter. Det ska gå att känna igen minor/ied på avstånd på upp till 20 meter, om de har en diameter på minst 30 mm. Vinkelupplösningen är ungefär 1 mrad. Kamerans känslighet gör att den fungerar ner till belysningsnivåer på 40 till 10 mlux, det vill säga fullmåne till molnigt. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

120 Sida 111 (129) Tabell 33. Specifikation för Antares. Sensor Sensortyp: Lågljus CMOS Våglängdsområde: 0,4 1,1 μm Detektorstorlek: 5,5 mega pixel Känslighet: Night level 2 (fullmåne, molnigt) Synfält: Vinkelupplösning: ~1 mrad Video Bildtakt: 25 bilder/s Analog utsignal: CCIR Digital utsignal: Gigbit Ethernet Dimension Diameter: 200 mm Höjd: 400 mm Vikt: 12 kg Bild 121. Antares ger en omvärldsbild runt ett fordon med endast en sensor. Foto: FMV Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

121 Sida 112 (129) Integrerat stridsövervakningssystem i Ka-31R Ryska marinen har beslutat sig för att köpa fler Ka-31. Beteckningen på den nya helikoptern är Ka-31R, bokstaven R (Russian) för att skilja dem från de versioner som levererats till Indien och Kina. Ka-31R är en helikopter främst ät utvecklad för så kallad Airborne Early Warning och målinmätning under ett fartygs radarhorisont. Den har en plan roterande spaningsradar centrerad under helikoptern. Radarn är utvecklad för att upptäcka ytfartyg och lågt flygande hot, t.ex. sjömålsrobotar, flygplan och helikoptrar. Den spanar efter hot under den egna patrullhöjden, som normalt är 1500 till 3500 meter. Bild 122. Den första Ka-31R som har överlämnats till den ryska marinen. Foto: RussianPlanes Utvecklingen av Ka-31 har skett på uppdrag av den ryska marinen, men nu driver även ryska armén ett utvecklingsprogram med Ka-31 för stridsfältsövervakning. Indien och Kina har köpt Ka-31, vilket medfört att de sannolikt stått för en del av utvecklingskostnaderna för den moderna varianten av radarn (E-801M). Den ryska armén har använt bärbar och fordonsmonterad radar för stridsfältsövervakning, men inte tidigare en flygande plattform. Om den ryska armén beslutar sig för att göra Ka-31 operativ, så kommer förmågan att under taktiska förhållanden övervaka ett större markområde öka betydligt. Med övervakning av markområde/stridsfält menas inte bara vad som händer på marken utan även vad som sker i luften under helikopterns patrullhöjd. Ett par fördelar med Ka-31 som tillverkaren Kamov framhåller är att den kan operera från dåligt utrustade flygfält eller från tillfälliga landningsplatser. Den kan också operera under de flesta väderförhållanden, både dag- och nattetid. Att kunna operera från tillfälliga landningsplatser under i stort sett alla typer av väder är egenskaper som bör vara tilltalande för armén. Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

122 Sida 113 (129) Bild 123. Ka-31 för stridsfältsövervakning utvecklas och testas för den ryska armén. Foto: Kamov Radar E-801 Oko Spaningsradarn som hänger under Ka-31 har beteckningen E-801 Oko, men även beteckningen E-801M Oko förekommer. Enligt vissa källor är E-801M en vidareutveckling som optimerats för att detektera lågt flygande mål, typ sjömålsrobotar, i en starkt klottrig miljö över både land och vatten. Radarsystemet och extratankar tar upp större delen av helikopterns lastutrymme. När antennen inte används ligger den platt mot helikopterns undersida. När radarn ska användas viks antennen ner. Landningshjulen dras därefter upp för att inte vara i vägen när antennen börjar rotera vilket sker med en hastighet på 10 0,5 sekunder per varv. Maximal flyghastighet för Ka-31 med roterande radar är 100 km/h. Storleken på radarantennen är ca 6 m 2, 6 m på längden och 1 m på höjden. Det är en passiv gruppantenn som har 96 individuella antennelement, arrangerad i fyra rader med 24 antennelement i varje rad. Radarloben är 4,5 i azimut (antennens långa axel) och 20 i vertikal led. Den har mekanisk rotation i azimut och elektronisk skanning i elevation. Exportversionen av radarsystemet har beteckningen E-801E Oko. Den inhemska ryska beteckningen på radarn är E-801 eller E-801 Oko. Det är inte känt om det finns någon skillnad mellan den ryska och exportversionen. De flesta öppna källor hävdar att radarn arbetar på L-band (1 till 2 GHz). Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

123 Sida 114 (129) Tabell 34. Specifikation för E-801E. Frekvensband: L-band Typ av antenn: Plan gruppantenn (totalt 96 antennelement ordnad i 4 rader) Sökområde - avstånd: km - azimut: 360 (mekanisk rotation) - höjd: m (elektronisk styrning) Räckvidd - luftmål, typ. jaktflyg: 150 km (RCS: 1,8 m 2 ) - ytmål, typ. fartyg: Begränsas av radarhorisonten. (RCS: 300 m 2 ) Avståndsupplösning: 500 m Målföljning, max antal mål: 40 st Rotationshastighet, radar: 10 0,5 s per varv Vikt: 200 kg IR-kamera TPVK-24NS TPVK-24NS, även kallad Modul Avia, är en termisk IR-kamera som marknadsförs av NPO GIPO. Kamerans känslighet ligger inom våglängdsområdet 7,5 till 10,3 μm. Data för TPVK- 24NS presenteras i Tabell 35. Prestandamässigt är den mycket lik IR-kameran TM-B som används på en del luftvärnssystem. Intrycket är att det är samma variant av IR-sensor som packats på ett annat sätt. TPVK-24NS ingår i spanings- och eldledningssystemen till helikoptrarna Ka-52 och Mi-35M. Tabell 35. Data för TPVK-24NS. Våglängdsområde: Detektorstorlek: Känslighet (NETD): Apertur: Synfält 7,5 10,3 μm pixel 80 mk 100 mm Smalt: 2,25 3,0 Brett: 6,75 9,0 Elektronisk zoom: 2 Vikt: 9,5 kg Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

124 Sida 115 (129) Bild 124. TPVK-24NS är en termisk IR-kamera som ingår i det elektrooptiska spanings- och siktessystemet GOES 451 från ryska UOMZ. Foto: FMV Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

125 Sida 116 (129) Telekrigssystem Telekrigssytem SAGE för UAV:er, transportflygplan och helikoptrar Selex ES (hette Selex Galileo fram t.o.m. årsskiftet) visade under året ett nyutvecklat telekrigssystem kallat SAGE avsett för transportflygplan och helikoptrar. SAGE skall utöver att mäta in en emitters elektriska parametrar (ELINT) även kunna fungera som en radarvarnare (RWR). Den låga vikten samt primärkraftsbehovet för systemet medför att det även kan implementeras på UAV:er. Systemet består av systemdator (SPU Signal Processor Unit) vilken väger 12,3 kg samt två antennenheter (HADF High Accuracy Direction Finding) vilka väger 1,85 kg styck. Antennenheterna består i sin tur av flera antennelement och genom att jämföra fasförhållandet mellan dessa, så kallad interferometri, erhålls stor vinkelinmätningsnoggrannhet, typiskt 1 rms. Genom den egna plattformens förflyttning kan även god inmätningsnoggrannhet erhållas genom att mäta in målet från ett flertal positioner, så kallad bäringsdragning. Vardera HADF har ett vinkeltäckningsområde i azimut på 120 samt ett frekvenstäckningsområde på 2 18 GHz. Det senare kan utökas till 0,5 40 GHz genom ned- respektive uppblandning av signalerna. Utöver att mäta in flygande emittrar kan systemet även positionsbestämma emittrar på marken, med en noggrannhet typiskt bättre än 5 % av avståndet. Bild 125. Telekrigssystemet SAGE från Selex ES vilket skall, tack vare dess låga vikt, kunna implementeras på en rad olika plattformar. Antennenheterna (överst och underst i bild) samt systemdator (mitten). Foto: FMV Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

126 Sida 117 (129) Tabell 36. Data för SAGE Frekvensområde: Känslighet -Bredbandigt: -Smalbandigt: Vinkelinmätningsnoggrannhet: Typiskt 1 rms Pulsbredd: 50 ns CW GHz (0,5 40 GHz option) -60 dbm Bättre än -80 dbm (beroende på FFT 20 i DRx 21 ) Pejl DAMS med RC IED-störare TRC 6274 DAMS (Detection and Alert Multi-sensors Solution) är en ny integrerad pejl och akustisk sensor. Syftet med denna är att kunna upptäcka olika typer av akustiska hot samt alla typer av radiosignaler (fixfrekvens, snabbsändningar eller frekvenshoppande emittrar). DAMS kan antingen fordonsmonteras eller användas stationärt. DAMS består av: Integrerat antennsystem TRC 6200 Comint/pejl Displayenhet DAMS kan också i fordon integreras med Thales RC IED-störare (TRC 6274) i syfte att förbättra plattformens egenskydd. Enligt tillverkaren Thales är det den minsta RC IED-störaren på marknaden som har ett heltäckande band på VHF/UHF ( MHz). Den består av fyra oberoende störare som har uteffekt 50 W/sändare. Den kan, enligt Thales, förutom att störa ut hela frekvensband även störa responsivt. Dessutom kan hybridstörformer användas. Tabell 37. Data för DAMS Frekvensområde (COMINT): Frekvensområde (Pejl): Pejlnogrannhet: Känslighet: Typ av målsystem för akustisk sensor: Upptäcktsavstånd för akustisk sensor: Vinkelfel för akustisk sensor: ± 5 Effektförbrukning: Kraftförsörjning: Dimension, sensor: Dimension, antenn: Vikt, antenn: MHz MHz (option för lägre frekvenser) < 4 RMS < -120 dbm Infanterivapen (5,45 till 20 mm) granatkastare, pansarvärnsvapen 2000 meter med mer än 95 % sannolikhet < 100 W V DC 50 x 32 x 14 cm 65 x 55 cm < 10 kg 20 FFT Fast Fourier Transform 21 DRx Digital Receiver, digitalmottagare 22 CW Continuous wave Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

127 Sida 118 (129) Bild 126. Bilden visar DAMS, som är en integrerad pejl och akustisk sensor. Foto: FMV Bild 127. Bilden visar Thales nya RC IED-störare TRC 6274 vilken har förmåga att störa responsivt. Detta medför att vissa telekonflikter med egna sambandssystem kan undvikas. Foto: FMV Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

128 Sida 119 (129) Telekrigssystem Omut-KM Det ukrainska företaget Radionix har tagit fram ett nytt telekrigssystem kallat Omut eller Omut- KM, där KM troligen syftar på att systemet är kapselburet och moderniserat. Systemet består av två kapslar med den speciella egenskapen att vapenlavetter kan monteras under kapslarna och på så vis frigörs en vapenbalk. De två kapslarna är monterade åt var sitt håll på vardera vingen där ena ändan av kapseln tar emot radarsignal och den andra sänder störsignal. Detta gör att systemet kan verka mot radaremittrar i både framifrån- och bakifrånsektorn. Enligt tillverkaren ska systemet kunna generera 20 samtidiga störsignaler och använder styrbara störlober för effektiv verkan. Störaren uppges arbeta inom X- till Ka-bandet, men det är oklart exakt vilket frekvensområde som avses. Systemet är uppbyggt på digitala komponenter inklusive ett ryskt digitalt radiofrekvent minne (DRFM) och kan anpassa uteffekten. Det senare bland annat för att inte vara sårbar mot signalsökande robotar. Systemet är under utprovning och förväntas vara operativt inom kort. I ett senare steg har Radionix aviserat att även inkludera fällbara störsändare. Bild 128. Störkapsel Omut-KM förevisad av ukrainska Radionix. Foto: FMV Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

129 Sida 120 (129) Varnarssystem RWR 118 Indisk radarvarnare med Radar Finger Printing System Den indiska radarvarnaren R-118 som utvecklas av Barhat Electronics Limited (BEL) är integrerad på indiska MiG-29 och möjligen Su-30MKI. Enligt BEL varnar systemet mot alla typer av radaremittrar inom frekvensområdet 1-18 GHz med en riktningsnoggrannhet av ca 10º. Systemet har nu utrustats med förmåga att identifiera unika och enskilda emittrar ur en klass av system genom ett Radar Finger Printing System. Detta sker genom analys på pulsnivå av frekvens-, fas och amplitudavvikelser. Utvecklingen har skett tillsammans med det statligt ägda forskningsinstitutet DRDO (Defence Research and Development Organization) och ska användas av både indiska flygvapnet och indiska marinen. Bild 129. Delsystem till radarvarnare R-118. Foto: FMV Bild 130. Konceptbeskrivning av Radar Finger Printing System och R-118. Foto: FMV Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

130 Sida 121 (129) Motmedelssystem Iron Fist Det aktiva motmedelssystemet Iron Fist har utvecklats av israeliska IMI (Israel Military Industries). System ska skydda den egna plattformen mot pansarvärnsvapen, till exempel RPG:er. Tidigare bestod systemet fyra radarantenner för att mäta in och följa hotet samt kastare för att skjuta ut granat/er mot hotet. Via en RF-länk ser systemet till att granaten briserar när den är parallellt med det inkommande hotet. Sensorsystemet till Iron Fist kan jämföras med ett zonrör. En granat syns till höger i bilden. Iron Fist har marknadsförts i några år, men har nu vidareutvecklats. Systemet har fått IRkameror, fyra per fordon, som komplement till radarn för att mäta in hoten. Dessutom har IRstörare lagts till systemet, se den rektangulära boxen med lite gul-rött fönster vid sidan av kastaren. När kastaren vrids in mot hotet kommer även IR-störaren att riktas mot hotet. IRstörarna ska blinka med en frekvens som får styrsystemet till IR-styrda robotar att missa målet. Bild 131. Iron Fist är ett aktivt motmedelssystem mot pansarvärnsvapen, som granater och robotar. Foto: FMV Lasermotmedelssystem Kashtan-3M Kashtan-3M är ett mobilt, fordonsmonterat motmedelssystem utvecklat i Ukraina. I systemet ingår en laser och flera laservarnare för att detektera och analysera hotet, d.v.s. laserbelysningen. Kashstan-3M är avsett att skydda viktiga objekt mot högprecisionsvapen med semiaktiva lasermålsökare. Vapen med semiaktiva lasermålsökare kräver utpekning av målet med en laser. Utpekningslasern sänder ut ett kodat pulståg på ett sätt som målsökaren känner igen. Kashtan- 3M detekterar våglängd, pulståg och riktning för laseravståndsmätare eller laserutpekare. Om det är en laserutpekare som detekterats så kopierar Kasthan-3M pulståget och belyser ett område vid sidan av det förmodade målet. Tanken är att precisionsvapnet ska missa målet. Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und

131 Sida 122 (129) Tabell 38. Data för Kashtan-3M. Våglängd: 1,06 μm Känslighet: 5 x J/sm 2 Sannolikheten för detektion av laserutpekare: > 0,9 Sannolikheten för lyckad avhakning: 0,6 0,8 Tid för upptäckt av utpekare till insats: < 1 s Kontinuerlig drifttid: 24 tim Starttid: < 7 s Synfält, detektion Azimut: Elevation: Bild 132. Kashtan-3M är ett motmedelssystem som ska skydda viktiga objekt mot vapen med semiaktiva lasermålsökare Foto: UkroBoronService Teknisk Und Materielunderrättelser 2012

132 Sida 123 (129) 18. Less Lethal Weapons (Mindre dödliga vapen) Ögonbländande laser från Indien Indiska LASTEC, Laser Science & Technology Centre, har under flera år utvecklat ögonbländande laser, så kallade Laser Dazzlers. I år visade man upp ytterligare två typer. En av utrustningarna är avsedd att monteras på en automatkarbin, på en Picatinny-skena. Den andra är handhållen och liknar en pistol och avfyras genom att trycka in avtryckaren. Laserutrustningarna beskrivs av LASTEC som anti-personell utrustning för närstrid och lågintensitetskonflikter. Det är laserdiodpumpade lasrar i båda utrustningarna, de sänder båda ut grönt ljus vid våglängden 532 nm. Lasern som ska sitta på automatkarbinens picatinny-skena har en kamera, video med ljud, för att kunna analysera insatser i efterhand. Tanken är att dessa laser dazzlers ska blända motståndaren utan att skapa permanenta ögonskador, varken hos motståndaren eller tredje man. De är dubbelt så effektiva när det är mörkt jämfört med under dagsljus. Tabell 39. Data för utrustningarna från LASTEC. Handhållen laser Lasertyp: DPSSL 23 DPSSL Våglängd: 532 nm 532 nm Divergens: 1 0,12 Effektivt störområde Dagtid: 25 m 200 m Nattetid: 50 m 400 Vapenmonterad laser Kraftkälla: Litiumjonbatteri Litiumjonbatteri Vikt: 0,98 kg 0,60 kg Bild 133. Till vänster visas en laser som är avsedd att monteras Foto: FMV på automatkarbiner och till höger ses en pistolliknande sådan laser. 23 Diod Pumped Solid State Laser Materielunderrättelser 2012 Teknisk Und