tänk själv en bok om mångfald

Transkript

1 36 etnicitet

2 »Risken är stor att sorteras in i ett fack«en bekant till mig läste för några år sedan på en folkhögskola. Där fanns en löst sammanhållen grupp av kompositörer och musiker som ville tolka mötet mellan olika kulturer i ett musikstycke. En typiskt europeisk instrumentering skulle möta mer främmande toner i vad som till en början skulle verka som ett kaos. Spelande i olika tonarter och stämningar skulle blandningen resultera i en skarp dissonans där gitarrer mötte buzuqs, där pianon mötte schalmeis till synes på ett slumpmässigt sätt. Men genom kakofonin skulle snart ett mönster skönjas. Ton för ton, takt för takt, skulle instrumenten börja närma sig varandra, snart finna sig verka i samklang och därpå framföra stycket i djärva harmonier som tog till vara varje instruments styrka. De ville göra en fulländad integration av olika uttryck som visade att de förmodade skillnaderna i instrumentens natur blott var skenbara. tyvärr är det som är vackert och genomförbart i konsten inte alltid applicerbart på verkligheten. Samhället fungerar inte som ett musikstycke och många med invandrarbakgrund möts av en friktion, ett osynligt hinder av antaganden och fördomar som skiftar fokus från den fungerande helhet deras stycke skulle sluta som till den irrationella sörja som var inledningen. Efter terroristattacken mot New York och det brutala mordet på Fadime Sahindal kom frågeställningar upp om huruvida islam var att betrakta som en inhuman och våldsam religion. Begrepp som hedersmord gjorde entré och med det även ökad misstänksamhet mot mellanösterns traditioner och leverne. Utrikesdepartementet förverkligade i sken av den nya debatten en idé man tidigare haft om en bok som skulle ta upp vad som händer när den muslimska kultursfären möter den svenska. Resultatet blev Jalla! Nu klär vi granen : en samling essäer, dikter och intervjuer skrivna av både experter och ungdomar. boken distribuerades till alla elever i årskurs ett och två på gymnasieskolorna i landet och syftade till att ge en ny botten till den mediebild av mellanöstern som alltför ofta framställs. Redaktör för boken var Gufran al-nadaf på UDs presstjänst. Gufran har en bakgrund som journalist. När jag först tog kontakt med henne för att samtala om integrationsfrågor var det med viss tvekan hon tackade ja. Gufran säger att hon inte Stockholm etnicitet 37

3 vill gestalta bilden av den diskriminerade invandraren eftersom hon alls inte är det. hon vill prata om sitt yrke och sina kunskaper hellre än sin bakgrund och jag känner igen orden så väl. Risken att sorteras in i ett fack, att bli lika med sitt ursprung snarare än sin kompetens, är något som många med utländsk härkomst som jag känner eller samtalat med har uttryckt oro inför. Ingen vill vara någon form av multietniskt alibi. Kan det finnas en tendens i Sverige att betrakta människor med utländsk härkomst som enbart någon ur gruppen invandrare i stället för som personerna de är? Jag tror det. Titta bara på något så alldagligt som serierna i TV. I en amerikansk eller brittisk serie förekommer pakistanier eller latinos eller indier eller svarta som naturliga karaktärer. De är poliser eller advokater och finns där som en naturlig del. När invandrare förekommer i svenska filmer eller serier är de där enbart som invandrare. De är antingen käcka och glada eller så är de brottslingar. Väldigt sällan är de en naturlig del av handlingen. Fast det ska tilläggas att det håller på att hända saker även i Sverige. Ta bara filmer som Vingar av glas, Jalla Jalla och så vidare. Jag har bekanta som är väldigt bekymrade över att vad de gör ofta hamnar i skuggan av vad de är. Inte för att de får utstå någon kritik utan snarare tvärtom; de vill inte få uppmärksamhet för något tack vare sin bakgrund utan för vad de presterar. Jag tror det bottnar i att man som invandrare redan från skolåldern alltid måste jobba tre gånger så hårt, vara tre gånger bättre än alla andra för att få uppmärksamhet. Man får jobba och jobba och sedan i slutet av sista årskursen på gymnasiet så upptäcker lärarna kanske det och säger: Men! Hon kan ju faktiskt något! Som anställd på UD har du ändå en tjänst som kan tyckas ouppnåelig för de flesta, oavsett bakgrund. När kom brytningspunkten där du inte längre behövde slita så hårt för att bevisa vad du kunde? Kommer den någonsin? Efter ett tag blir den inställningen ett sätt att leva. För att kunna nå bekräftelse måste man redan från början lära sig att jobba sig förbi hindren och jag tror man undermedvetet fortsätter på samma sätt. Har omgivningens inställning förändrats eller finns det fortfarande tillfällen i ditt yrkesliv där det uppstår situationer eller bemötanden som går att härröra till din bakgrund? Det är hela tiden små detaljer som påminner om det, exempelvis som att jag alltid måste bokstavera mitt namn. Vid några tillfällen har det ringt journalister till någon av mina kolleger som när de blivit hänvisade till mig har undrat om jag kan tillräckligt bra svenska för att besvara deras frågor. Tillräckligt bra svenska!? vilket låter skrämmande eftersom det är journalister som dels borde vara mer upplysta än så och dels också borde förstå att personer som arbetar på UDs presstjänst går att prata med. Och vad är journalister? De är opinionsbildare och påverkar på så sätt attityder i samhället. Det gör det hela än mer skrämmande. När medierna skriver om så kallade hedersmord och sätter likhetstecken mellan det och islam så dömer man över en miljard människor utifrån vad som sker i vissa traditioner med stark patriarkalisk dominans. Det är ett problem redan när man pratar om muslimer som en grupp eftersom det knappast är relevant vilken religion regionen man kommer ifrån har. En gång var jag på en anställningsintervju där jag fick frågan är du muslim? vilket gjorde mig väldigt förvånad. I Sverige tycks det finnas 38 etnicitet

4 en oskriven lag att man inte frågar folk man inte känner om trosuppfattning, inkomst eller politisk färg, och jag kunde inte förstå hur arbetsgivaren av allt hon skulle kunna fråga mig undrade just om jag var muslim. Min professionalitet ligger inte i mina rötters religiösa förankring. Jag skulle inte vilja att någon definierade mig med ordet kristen eftersom jag lever ett sekulariserat liv. Svensk, möjligtvis, eftersom det är mitt medborgarskap men knappast kristen. När jag träffar folk som är djupt troende inom kristna frikyrkor eller liknande är det en lika stor kulturkrock för mig som om jag möter en troende muslim. Jag tror att du och jag, som kommer från olika religiösa traditioner (fastän jag faktiskt har mer än en religiös tradition på grund av min uppväxt i Sverige!) men båda är sekulariserade, har mer gemensamt än vad du har med de som är aktiva i frikyrkor eller vad jag har med troende muslimer. Det finns en tendens att man bestämmer sig för att folk som kommer från ett visst land eller en viss religion tycker och tänker likadant om saker, vilket naturligtvis är helt fel. Men måste inte medierna och i viss mån även staten ibland generalisera? Det är svårt att behandla ett ämne som integration eller sätta in åtgärder för att främja den om man inte någonstans hittar en minsta gemensam nämnare för en folkgrupp och behandlar samtliga i den därefter. Men det går inte att kategorisera utifrån en religion eller ens utifrån vilket land eftersom personerna där är så olika. De sociala mönstren kan skilja otroligt mycket inom ett land. Det kan vara stora skillnader mellan två regioner i ett och samma land. Och inom en region kan det variera mellan olika städer, eller mellan stad och landsbygd. Integration är ett ämne som måste diskuteras på individnivå. När två personer som jag sedermera lärde känna kom till Sverige från Ecuador bestämde de sig för att mannen först skulle gå på kurs och lära sig svenska eftersom de trodde att det var större chans för honom att få en bra anställning än för henne. när jag hörde detta tyckte jag först att de hade fel syn på hur saker och ting fungerar, men efter att ha fått fundera ett tag började jag ana att de sett någonting jag som svensk hade missat. När arbetslösheten bland invandrarkvinnor diskuteras förutsätts det alltid att de från samhällets sida alltid har lika stora möjligheter på arbetsmarknaden som männen. Aldrig har fokus satts på det svenska samhället för att se om problemet kanske ligger på samhällsnivå snarare än familjenivå. Var deras inställning ett resultat av arbetsmarknadsklimatet i Sverige eller var det något de hade med sig i bagaget från Ecuador? Både och, tror jag. I stora delar av världen har mannen i familjen en roll som familjeförsörjare. Det är han som ska se till att det står mat på bordet och den bilden är inget som försvinner bara för att man flyttar till ett nytt land. Däremot tror jag att de just i det här fallet kan ha haft fel. hur då? Jag har inte forskat i ämnet och har inget akademiskt underlag att hänvisa till, men jag anar och har en känsla av att det kan vara lättare för invandrarkvinnor att få anställning inom vissa traditionella kvinnoyrken exempelvis inom vård, barnomsorg och lokalvård än det är för invandrarmän att göra detsamma. Rollerna som finns i vissas ursprungsländer gäller inte här i Sverige. När det diskuteras om invandrarkvinnors svårighet att komma in på arbetsmarknaden fokuseras ofta på deras etniska bakgrund. Är det relevant? etnicitet 39

5 »Jag har en känsla av att det kan vara lättare för invandrarkvinnor att få anställning inom vissa traditionella kvinnoyrken«. Det finns så många faktorer som påverkar det. Vilken social bakgrund kommer du ifrån? Vilken utbildning har du? Bodde du på landsbygden eller i en storstad i hemlandet? Återigen går det inte att prata om kvinnor med invandrarbakgrund som grupp utan man måste hela tiden titta på individnivå. Nyligen var det debatt om huruvida kvinnliga programledare ska få ha slöja i SVT. Den diskussionen tyckte jag var symptomatisk för hur lätt integrationsdebatten sätter detaljer i fokus. Jag föreläste nyligen på ABF och tog medvetet inte upp frågan om slöjor eftersom den alltid kommer upp och när det blev frågestund efteråt var det mycket riktigt någon som frågade om inte det här med slöja var något av ondo som borde förbjudas. Det finns två länder i världen, Iran och Saudiarabien, som har lag på att kvinnor måste bära slöja. Och visst, det finns kvinnor i Sverige som har slöja som är förtryckta men det finns också kvinnor i Sverige som har slöja men som har valt det av egen fri vilja. Inget säger att de inte är helt vanliga och självständiga individer. Att förbjuda någon att bära slöja är lika illa som att tvinga någon att ha det. Man kan inte bekämpa intolerans med intolerans. Men jag själv tycker att slöjan är ett intressant fenomen eftersom jag inte kan förstå traditionen. Det känns omöjligt att verkligen förstå vad dess betydelse egentligen är. Men måste du förstå? Man måste inte acceptera allt och ska inte heller acceptera allt men man kan omöjligt heller förstå allt. under åren har just slöjan fått stå symbol för den diskrepans som uppstått när nya kulturer kommit till Sverige. Enbart genom att beskriva uppfattningen om detta klädesplagg skulle säkert en mängd tillkortakommanden i integrationsfrågan kunna belysas. Att det blivit så är på ett sätt inte förvånande. I alla delar av världen finns mentala djupstrukturer som betraktas som rätt. Att helt kunna greppa traditioner som är främmande är svårt, för att inte säga omöjligt. Kanske siktar vi för högt i strävandena att verkligen ta till oss och förstå andra tankemönster när det faktiskt skulle räcka med att acceptera annat än det som är majoritetens norm? När jag lämnar Utrikesdepartementet funderar jag på vårt samtal och tänker tillbaka på den mångfaldsundervisning som gavs till mig på gymnasiet för drygt tio år sedan. Då var det, 40 etnicitet

6 åtminstone som jag uppfattade det, full förståelse som eftersträvades. ordet nysvensk hade nyligen gjort entré i den svenska vokabulären och det fanns en klar, utopisk bild om människor från olika kulturer som alla förstod varandra och drog åt samma håll. Nysvenskar skulle integreras i samhället, trots att inget av dessa begrepp var definierat och någon form av kulturell likriktning verkade vara idealet. När Gufran al-nadaf retoriskt frågade måste du förstå? satte hon ord på något som debatten ofta förbiser. Kanske uppnås harmoni först när vi, precis som i musikstycket de på folkhögskolan ville sätta upp, blickar bortom de ytliga dissonanserna och ser till en ny helhet? etnicitet 41