Yttrande över förslag till ändrade föreskrifter för länsstyrelsens beslut om licensjakt efter lo (NV )

Transkript

1 1/6 Naturvårdsverket Stockholm Stockholm Yttrande över förslag till ändrade föreskrifter för länsstyrelsens beslut om licensjakt efter lo (NV ) Svenska Rovdjursföreningen (SRF) har tagit del av Naturvårdsverkets förslag till ändrade föreskrifter för länsstyrelsens beslut om licensjakt efter lo och lämnar följande synpunkter: Rent generellt ser SRF en oroväckande tendens till förändringar av regelverk i en riktning som innebär sämre kontroll och mindre beaktande av etiska aspekter på jakten. Sverige ser sig gärna som ett land med hög jaktetik och då bör det avspeglas i de regler som kringgärdar jakten om hur jakten får bedrivas eftersom det är ett ansvar som inte kan överlåtas till den enskilde jägaren. Vidare är det, med tanke på att ingen myndighet har tillsynsansvar över jakten i Sverige, tveksamt att licensjakt på lodjur med de föreslagna lättnaderna i regelverket kommer att ske under strängt kontrollerade förhållanden, vilket är en förutsättning för licensjakt enligt 23 c Jaktförordningen. En brist i föreliggande förslag är att det i de flesta fall saknas motiveringar för de lättnader som föreslås på annat sätt än att Naturvårdsverket bedömer det som tillräckligt och att vissa inskränkningar inte behöver göras eller behållas. Jakttid 3 Den föreslagna jakttiden (1-31 mars) för lo sammanfaller precis med lodjurens brunstperiod, under vilken djuren inte får störas enligt 4 i Artskyddsförordningen (2007:845). Jakttiden omfattar hela mars månad, och i de fyra nordligaste länen (Norra rovdjursförvaltningsområdet) är jakttiden förlängd till och med den 15 april. Lodjurets brunstperiod inträffar under mars månad. Enligt 4 Artskyddsförordningen (2007:845) är det inte tillåtet att under parningstiden störa djur. Jakt är utan tvekan en störning. Någon motsvarande skrivning beträffande hänsynstagande under djurens parningstid/brunst finns inte i jaktlagstiftningen (jaktlagen (1987:205), jaktförordningen (1987:905) eller i tillhörande föreskrifter, vilket är en uppenbar brist. Svenska Rovdjursföreningen Masthamnen, Stockholm tel info@rovdjur.se org.nr bg pg

2 2/6 Vuxna könsmogna lodjur är normalt bara tillsammans bara under parningstiden och brunstplatserna är ofta desamma över åren. Jakt som bedrivs under denna tid kan därmed få särskilt negativa effekter på populationen, eftersom jakten kan riktas särskilt på könsmogna djur som uppehåller sig på tidigare kända platser, vilket snabbare kan påverka lodjursstammen negativt och därmed försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus, vilket är en förutsättning att licensjakten inte gör enligt 23 c i jaktförordningen. Slutsats: SRF menar att Artskyddsförordningens regler om att djur inte får störas under parningstiden bör införlivas i jaktlagstiftningen och att jakttiden bör förläggas på så sätt att den inte sammanfaller med lodjurens brunsttid även om det innebär kortare jakttid. Begränsning av jaktmedel 5 Hundanvändning vid rovdjursjakt är en relativt nytillkommen företeelse i Sverige och SRF är oroad över denna utveckling. All jakt med hund innebär i jämförelse med andra jaktformer en hetsig jakt och utsätter villebrådet för stor stress, dessutom kan det vara mycket svårt att kontrollera om hundar byts ut under jakten efter ett och samma lodjur. Lodjur är inte uthålliga för att jagas under någon längre period, än mindre så än björnar. SRF menar att det är utomordentligt viktigt att Naturvårdsverket beaktar djurskydds- och etiska aspekter vid rovdjursjakt. Slutsats: Innan Naturvårdsverket fortsätter tillåta hundar vid rovdjursjakt menar SRF att Naturvårdsverket bör låta göra en utvärdering av hundanvändning rent generellt vid jakt på rovdjur och hur det påverkar de jagade djuren. Fångstredskap 6 1. Användningen av fångstredskap För närvarande är inte tillåtet med jakt med fångstredskap i avvaktan på ytterligare tester. I beslutet om delegering av licensjakt till länsstyrelserna i det norra förvaltningsområdet i januari 2014 (Beslut ) gjorde Naturvårdsverket bedömningen att: de fångstredskap som enligt NFS 2010:15 kan tillåtas vid licensjakt ytterligare bör genomgå tester så att graden av skador och olägenheter som kan uppkomma i samband med fångst av lodjur kan utvärderas. En sådan testverksamhet har inte varit möjlig att genomföra under år Naturvårdsverket beslutar därför att fångstredskap inte får användas vid licensjakten. Fällfångst av lodjur är strakt kontroversiellt på grund av den stress och de skador djuren utsätts för och har kritiserats av flera naturskydds- och djurskyddsorganisationer. SRF anser att användning av fångstredskap vid jakt efter lo ska anges som ej tillåtet i föreskrifterna eftersom den planerade utvärderingen av fångstredskapen inte behövs, då skaderapporter från tidigare år ger tillräckligt underlag för att förbjuda fångstredskap. Statens Veterinärmedicinska Anstalt vittnar om 2

3 3/6 skador på tassar, tänder och förekomst av träflis i magsäcken, tecken på att djuren försöker klösa och gnaga sig ut. Detta är förenat med smärta och stor stress hos djuren som sargar sig själva när de försöker ta sig ur fällan. Fångstredskapen är heller inte selektiva, vilket strider mot Artskyddsförordningen, enligt vilken det är förbjudet att för fångst eller dödande använda medel eller metoder som inte är selektiva för ett antal arter, däribland lodjur. Förutom att det inte går att undvika att t.ex. en hona med ungar fångas eller separeras, så kan även andra vilda djur och tamdjur felfångas. Naturvårdsverket menar att levandefällor är selektiva, och att den som fångar ett lodjur kan förvissa sig om att det inte är en hona med ungar. SRF menar att det inte är lämpligt att överlåta ett sådant ansvar till den enskilde jägaren eftersom det krävs att man spårar av området noggrant, vilket kräver både ett starkt engagemang från jägaren och bra snöförhållanden. Fångstredskapen underlättar illegal jakt, då kontrollen i stort sett är obefintlig. Det är svårt att bevisa vem som gillrat ett fångstredskap. Kontrollen underlättas inte av Naturvårdsverkets förslag om att positionen för fångstredskap ska koordinatsättas med en noggrannhet av 1000 meter och att fångstredskap som placeras på en fastighet vars areal understiger 1000 hektar undantas från kravet på koordinatangivelser. Trots vår hållning att fångsredskap ej ska tillåtas vid lodjursjakt kommenterar vi även vissa aspekter på de förslag Naturvårdsverket har angående dessa nedan, om fångstredskap trots allt kommer att användas. 3. Tillsyn och vittjing av fångstredskap Naturvårdsverket föreslår att tillsyn och vittjning av fångstredskap ska ske i enlighet med vad som föreskrivs i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (2002:18) och uppger att det saknas anledning att göra avsteg från vad som där föreskrivs utan att närmare uppge innebörden av detta är eller motivera varför. I de föreskrifter och allmänna råd (2002:18), som Naturvårdverket nu föreslår ska gälla, framgår av 27 att Tillsyn och vittjning av fångstredskap avsedda för levandefångst endast skall ske en gång per dygn (vår kursivering). Den föreslagna ändringen innebär alltså en kraftig försämring från den befintliga skrivningen om att fällan ska vittjas två gånger per dygn. SRF noterar att Naturvårdsverket i konsekvensutredningen underlåtit att explicit upplysa remissinstanserna om att ändringen innebär en halvering av antalet vittjingar och finner det anmärkningsvärt. Slutsats: SRF anser inte en sådan försämring förenlig med god jaktetik eftersom det förlänger den tid fångade lodjur får vistas i fångstredskapet. SRF anser tvärtemot Naturvårdsverket att det saknas anledning att göra avsteg från gällande regler och anser att reglerna dessutom bör skärpas upp så att det blir obligatoriskt med elektroniskt larm och omedelbar vittjning för att förkorta djurets tid i fångenskap. Allmänna råd till 6 Naturvårdsverket föreslår att flera angelägna skrivningar i Allmänna råd till 6 stryks utan att ange på vilket sätt dessa skrivningar eventuellt kompenseras på annat sätt, det gäller såväl frisläppande av sändarmärkta loar som att fångstredskap ska förses med elektroniska anordningar. Såvitt SRF kan se täcks inte dessa två aspekter in i de bestämmelser om fångstredskap som finns i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna 3

4 4/6 råd (2002:18), vilka verket tycks hänvisa till? Att Naturvårdsverket sedan har för avsikt att ta fram särskilda föreskrifter för användningen av fångstredskap (okänt när?) betyder inte att dessa viktiga regleringar bara kan tas bort i de aktuella förskrifterna som är avsedda att träda i kraft i november 2014 och gälla för kommande lodjursjakt i vinter. SRF anser att skrivningarna i Allmänna råd till 6 ska kvarstå i sin helhet tills dess att dessa viktiga regleringar eventuellt beaktas på annat sätt i andra föreskrifter. Jaktledaren 7 3. Rapportering av fälld lo SRF anser att skrivningen i detta stycke bör kvarstå som den är och referensen till 8 (allmänna råd), som innebär att Länsstyrelsen kan ställa högre krav på mer frekvent rapportering av fälld lo än vad jaktförordningen föreskriver, ska kvarstå, vilket vi utvecklar närmar nedan. SRF menar därför att Allmänna råd till 8 bör kvarstå som skrivet under 8, samt att det bör finnas kvar en referens till dessa råd i 7 punkt 3 om vad jaktledaren bör informera skytten om. 8. Hur många djur som återstår av tilldelningen Det är oklart under punkt 8 om vad kravet på hur frekvent jaktledaren ska informera sig om återstående tilldelning var tidigare. Någon tidsaspekt bör rimligen ha funnits med, med det framgår inte av texten som inte innehåller någon överstrykning. I länsstyrelsen Norrbottens beslut om licensjakt på lodjur för 2104 var kravet att jaktledaren skulle informera sig en gång per timme, varför SRF antar att det kan ha varit det tidigare kravet under denna punkt, vilket också skulle rimma med det som framgår under Allmänna råd till 8 om att skytten ska anmäla fälld lo senast inom en timme. Om så är fallet menar SRF att tidigare krav om att jaktledaren ska informera sig minst en gång i timmen bör kvarstå och kan inte se någon anledning till att det ändras till varannan timme. Naturvårdsverket motiverar heller inte förslaget till förändring på annat sätt än att det anses tillräckligt. Givetvis innebär mindre frekventa kontroller att jakten skulle bedrivas under mindre kontrollerade former, vilket inte är önskvärt, särskilt mot bakgrund av att lodjursstammen decimerats kraftigt under senare år och att kontroll som minskar risken för överskjutning är viktig. Oavsett om kontrollen sker en gång per timme eller varannan timme finner SRF att (liksom i föreskrifterna för varg) reglerna i 5 b Jaktförordningen om rapportering av fällda djur senast samma dag inte är kongruenta med kravet på att jaktledaren ska informera sig om hur många djur som återstår varannan timme. Det är ett problem som måste åtgärdas om jaktledarens ansvar ska kunna uppfyllas på ett meningsfullt sätt. 4

5 5/6 Anmälan om fällt eller påskjutet djur 8 Som framgått ovan avvisar SRF Naturvårdsverkets förslag att de allmänna råden till 8 stryks och ersätts med jaktförordningens regler. I de råd Naturvårdsverket vill stryka anges att länsstyrelserna bör ställa krav på en snävare tidsram för rapportering av fälld eller påskjuten lo än vad som föreskrivs i jaktförordningen. Den snävare tidsramen innebär att rapportering bör ske senast en timme efter det att djuret fällts, istället för senast samma dag som föreskrivs i jaktförordningen. SRF finner det inte tillräckligt att det är eftersträvansvärt att en skytt ska återrapportera så snart som möjligt. Precis som NV skriver i konsekvensutredningen är det en förutsättning för att jaktledaren ska kunna informera sig om återstående tilldelning inom den tidsram som anges. Om Naturvårdsverkets skrivning i 7 punkt 8 om att jaktledaren ska informera sig en gång varannan timme (vilket vi menar ska vara en gång i timmen) ska ha någon funktion bör givetvis inte nuvarande krav i Jaktförordningen införas här, alternativt ändras i förordningen. Annars måste som framförts ovan Allmänna råd till 8 kvarstå. Det är inte begripligt varför Naturvårdsverket anser att regleringen i Jaktförordningen är tillräcklig då man själva föreslår att jaktledaren ska informera sig en gång varannan timme. Vad syftar det till att införa ett krav som uppenbarligen inte behöver efterlevas enligt Jaktförordningen? Platsundersökning, eftersök och avräkning 10 SRF har samma åsikt om den föreslagna förenklingen gällande avräkning av påskjutet lodjur som vi framfört i våra yttranden på remisserna om föreskrifter för licensjakt gällande björn och varg. Vi anser inte att en sådan förenkling som föreslås i punkt d. om kulans anslagsplats bör genomföras, dels föra att skälet att det är orimligt att behöva avbryta jakten inte är godtagbart, dels för att det ger utrymme för missbruk. Kraven på säkerhet är långt viktigare än att hinna skjuta eventuell återstående tilldelning eftersom det inte går att bevisa att den kula vars anslagsplats ska bedömas är samma kula som avfyrats mot ett lodjur. Att ändringen förväntas främja samarbetet mellan jägare och myndigheter är ett skäl som uppges i konsekvensutredningen som SRF finner ovidkommande i sammanhanget. SRF menar att myndigheten måste stå fast vid de regler som krävs för säker jakt oavsett vad jägare kan ha för önskemål om underlättad jakt. Licensjakt efter lo i november Naturvårdsverkets funderingar på att införa jakt efter lo i november som en förebyggande åtgärd i renskötselområdet bör inte genomföras enligt SRFs mening. Föreningen anser att risken är överhängande att man i praktiken inte lyckas freda hona med ungar. Föräldralösa ungar löper stor risk att fara illa och dö, vilket inte kan anses vara förenligt med god jaktetik. Att lodjursjakten senarelagts var just på grund av att det finns en stor risk att skjuta bort honor från beroende ungar under en tidigare period på året. Dessutom finns det inget behov av utökad jakt på lodjur i renskötselområdet, tvärtom bör återhållsamhet tillämpas i jakten på lodjur i detta område. Lodjursstammen har decimerats kraftigt sedan 2009 genom en kraftigt utökad jakt i just renskötselområdet och lodjursstammen har i princip halverats i området på fem år - från ca. 150 föryngringar 2009 till 80 föryngringar Inventeringssiffrorna för det senaste året är ännu 5

6 6/6 lägre, då de preliminära inventeringsresultaten visar på 150 föryngringar i hela landet. SRF saknar uppgifter om antal föryngringar i just renskötselområdet då den senaste rapporten, som i princip var färdig på Viltskadecenter i början av juli, ännu inte publicerats? De preliminära siffrorna innebär dock att stammen ligger väldigt nära den nivå på 870 lodjur som regeringen bestämt ska vara gynnsam bevarandestatus (men som skiljer sig från de mer korrekta vetenskapliga beräkningar som finns). Att kalla licensjakt skadeförebyggande är också felaktigt, det förebyggande tycks bestå i att decimera en rovdjursstam kraftigt i största allmänhet för att skydda tamdjur i största allmänhet, istället för att rikta jakten mot skadegörande djur i skadesituationer, för vilka skyddsjaktsinstrumentet är avsett. Mot bakgrunden av det vi anfört ovan saknas skäl att införa jakt på lodjur i november. Övriga synpunkter SRF finner det också rimligt att lodjur som fälls med stöd av andra beslut eller dödas på annat sätt under den tid licensjakt är tillåten avräknas licenstilldelningen. De höga jaktkvoterna under senare år och den kraftiga nedgången i lodjursstammen signalerar att det inte finns tillräckliga kunskaper om effekterna av jakt på lodjurspopulationen. Eftersom effekterna kan visa sig på populationsnivå först med flera års fördröjningseffekter pga komplexa populationsdynamiska förhållanden vi vill mana till försiktighet. Länsstyrelsen Västerbotten säger i sitt beslut (140213) om licensjakt på lodjur 2014: Det är oklart vilken effekt jakten har på lodjursstammen. Enligt Länsstyrelsens egna analyser av sambandet mellan dödlighet och förekomst av lodjur i Västerbotten verkar jakten i nuvarande omfattning påverka stammens storlek främst två och tre år senare. Svenska Rovdjursföreningen Ann Dahlerus Generalsekreterare 6