Sammanfattning av SRFs ståndpunkter. Naturvårdsverket Stockholm. Stockholm

Transkript

1 1/1 Naturvårdsverket Stockholm Stockholm Svenska Rovdjursföreningens Yttrande över Remiss med förslag till ändrade föreskrifter for länsstyrelsens beslut om licens jakt efter björn, Ärendenr: NV Inledningsvis vill Svenska Rovdjursföreningen (SRF) framföra att föreningen är allvarligt bekymrad över att Naturvårdsverket (NV), som har det övergripande ansvaret för viltförvaltningen i landet, numera i mycket hög grad företrädesvis tycks föra en dialog med jägarkåren om angelägna viltfrågor. Detta har i förevarande fall till exempel tagit sig uttryck i att, vilket framgår av remissen, diskussioner om det centrala i det remitterade förslaget ett återinförande av åteljakten - förts endast med jägarkåren och inte med några andra berörda intressenter. NV framför också i remissen okritiskt de argument jägarkåren har för att återinföra såväl åteljakt som för att utöka jakttiderna utan att framföra några motargument eller någon annan intressents åsikter i frågorna. I konsekvensutredningen (sid 4) står t.ex.: Det har förts diskussioner mellan förvaltningen, forskningen och jägarkåren under forskningsprojektets gång. SRF ställer sig frågande till varför inte även andra berörda aktörer involverats i detta arbete. Utläggning av åtlar och jakt vid dessa berör rimligen inte bara jägarkåren utan även andra aktörer i samhället som t.ex. det rörliga friluftslivet, turistsektorn, naturvårds- och djurskyddsorgansationer mfl. för att nämna några exempel. Som centralt beslutande myndighet i sakfrågor ska verket även beakta andra samhällsintressen, vilket verket enligt föreningens bedömning numera gör i allt mindre omfattning. Sammanfattning av SRFs ståndpunkter SRF vill med emfas understryka att föreningen avvisar såväl förslaget att återinföra åteljakt, som förslagen att tillåta utökad jakttid efter björn, både tidigare i augusti och på våren. Vi finner att de av NV framförda motiveringarna för ändringarna antingen är undermåliga eller svaga och att förslagen skulle leda till oönskade effekter. Följaktligen anser SRF att de befintliga föreskrifterna NFS 2010:7 inte bör ändras enligt NVs förslag. Våra invändningar gäller särskilt föreslagna ändringar i 6, 10 samt 11. Svenska Rovdjursföreningen Masthamnen, Stockholm tel info@rovdjur.se org.nr bg pg

2 2/2 Sammanfattande slutsatser: SRF anser att underlaget är undermåligt eftersom det endast redovisar vissa uppgivna fördelar utan att belysa några av de potentiella nackdelar med åteljakt som finns dokumenterade i bla. Sahléns rapport. Erfarenheterna från Sverige redovisas inte heller. SRF konstaterar att det saknas behov av att effektivisera jakten med hjälp av åtel eftersom tilldelningen fylls väl, dessutom är intresset svagt för åteljakt. Argumentet om färre skadeskjutningar och säkrare skott stöder inte åteljakt. SRF menar att det är betydligt mer angeläget att ställa höga krav på utbildning och etik hos björnjägare om att endast säkra skott ska avlossas än att införa åteljakt. SRF anser att en negativ effekt av åteljakt är att den väsentligt underlättar hundupptag av björnspår vid åtel, vilket leder till utökad förföljelsejakt av björn med hund. Vi anser att det är en negativ jaktform som inte bör uppmuntras och att detta är ett starkt argument mot åteljakt. SRFs uppfattning är att det inte finns något som pekar på att åteljakt skulle innebära mindre lidande för björnarna. Istället efterlyser SRF mer fokus på kompetens och jaktetik. Höga krav bör ställas på björnjägare med obligatorisk licensiering för björnjakt och jakten bör regleras strikt så att all form av lidande för björnarna minimeras på annat sätt än genom åteljakt. Konsekvenserna av underlättad jakt via åtel är främst negativa med risk för utökad kommersialisering och fler oerfarna jägare som jagar björn, vilket kan innebära negativa återverkningar på björnarna. Dessutom kan utökad kommersialisering leda till att björnjakten förbehålls färre och mer bemedlade personer på bekostnad av lokala björnjägare. SRF anser att en utveckling mot en kommersialisering av björnjakten inte är önskvärd utan menar att björnjakten främst bör vara förbehållen lokala jägare, men med obligatoriska utbildningskrav och licensiering av björnjägare som vi föreslagit ovan. Förmodligen är åteljakt föga uppmärksammad av allmänheten i Sverige och det tycks vara okänt vad såväl andra intressegrupper än jägare som den breda allmänheten, anser om åteljakt på björn i landet. Hur fler berörda grupper i samhället, liksom den breda allmänheten i Sverige, ser på den här typen av björnjakt (baserat på en utförlig redovisning av för- och nackdelar) och hur åteljakt kan påverka acceptansen för både björn och björnjakt torde vara av intresse att veta innan man återinför åteljakt på så lösa boliner som NVs remiss ger uttryck för. SRF motsätter sig med emfas utökade jakttider. Den utökade tilldelningen av björnar fälls praktiskt taget till 100% och det finns inget behov av att bereda fler jakttillfällen på björn. Det finns en allmän tendens till krav på att jakttider hela tiden ska utökas med små steg i taget. SRF anser att denna tendens bör motverkas och att det åligger NV att hålla fast vid de jakttider som gäller och inte påverkas av ständiga krav om utökade jakttider.

3 3/3 SRF menar att det av etiska och biologiska skäl är utslutet att införa vårjakt på björn, samt att kalvning i hägn (och eventuell skyddsjakt) är mer effektivt skydd för både renar och björn än utökad jakttid under våren som dessutom inträffar mitt under björnens parningstid. SRF avstyrker förslaget om ett nytt kriterium i 10 och 11 om att avräkning ska ske om en kula påträffas på annan plats. Vi anser att huvudskälet för förslaget är svagt och underordnat det faktum att det ger utrymme för missbruk och osäkerheter och att det därför inte bör genomföras. SRF befarar att såväl ett legaliserande av åtling, som den associerade kameravervakning vid åtel som för närvarande utreds av Jaktlagsutredningen, riskerar att underlätta och bereda väg för illegal jakt av flera olika rovdjursarter, inte minst varg. SRF ser mycket allvarligt på denna risk och menar att den bör tas på största allvar av Naturvårdsverket. Vi motiverar våra ståndpunkter närmare nedan. 1) Återinförande av åteljakt på björn SRF vill till att börja med framhålla att NV inte ger en korrekt beskrivning av vad som låg bakom införandet av förbud mot åteljakt Sist i detta avsnitt återger vi bakgrunden till att åtelförbudet infördes och SRF ser inte att det därefter framkommit några bärande skäl för att återinföra åteljakt efter björn i landet. Frågan om att återuppta åteljakten aktualiserades av vissa jägarföreträdare efter de olyckliga olyckor som inträffade först 2004, då en jägare dödades av en björnhona med ungar inom det strikt säkerhetsskyddade militära skyddsområdet RFN (Robotförsöksplats Norrland) söder om Jokkmokk och några år därefter i Valsjöbyn i Jämtland, men där björnen av allt att döma på väg till en åtelplats. Syftet med översynenav föreskrifterna Syftet med översynen uppges i konsekvensutredningen vara den ökade regionaliseringen samt att öka länsstyrelsernas möjligheter att besluta om och effektivisera genomförandet av licensjakt efter björn. Det som tycks avses med det anförda effektiviserandet framgår under rubriken nollalternativ (sid 2 i konsekvensutredningen) och tycks uteslutande handla om att ge länsstyrelserna möjligheter att besluta om licensjakt genom åtel. Trots att det i remissen sägs att uppfattningarna är delade om värdet av användande av åtel framförs endast skäl som talar för återinförande av åteljakt i verkets remitterade förslag på i konsekvensutredningen: (s. 4) Beträffande värdet av användande av åtel vid licensjakt efter björn så är uppfattningarna enligt Naturvårdsverkets bedömning delade. Möjligheten att använda åtel framhålls från flera jägare som en viktig förutsättning för att kunna genomföra björnjakten. Den allmänna uppfattningen är att det bl.a. bidrar till större säkerhet och minskat lidande för de här aktuella björnarna genom säkrare skott.

4 4/4 SRF finner formuleringarna anmärkningsvärda och förenklade med hänsyn till de aktuella föreslagna ändringarna. I en omfattande rapport från Skandinaviska björnprojektet om åtling (2007) 1 framför rapportens författare Veronica Sahlén att det i huvudsak är tre områden som bör tas hänsyn till och övervägas när det gäller åtling och åteljakt: De biologiska effekterna, d.v.s. hur det påverkar björnarna, deras beteende, andra arter och miljön; vad användning av åtel skulle innebära för jakten och vilka effekter jakt vid åtel skulle medföra; hur åtling kan påverka allmänheten och vad allt detta kan innebära för förvaltningen av björn. Ingen av dessa effekter redovisas av NV i den aktuella remissen. Erfarenheterna från försöksverksamheten i Sverige redovisas inte heller utan tycks endast ha diskuterats i en begränsad krets innan NVs förslag gått ut på remiss. Våra slutsatser 1: Underlaget är undermåligt eftersom det endast redovisar vissa uppgivna fördelar utan att belysa några av de potentiella nackdelar med åteljakt som finns dokumenterade i bla. Sahléns rapport. Erfarenheterna från Sverige redovisas inte heller. Angående de argument som har NV återgivit vill SRF framföra följande: Tilldelningen uppfylls väl: För det första är det uppenbart att det saknas täckning för argumentet att åteljakten är en förutsättning för björnjakten. Samtidigt som tilldelningen av licensjakt på björn tredubblats på mindre än tio år, visar data från SVA att har andelen fällda djur av tilldelningen uppgått till mellan 95% och 101% de senaste fem åren - utan åteljakt. Det visar tydligt att åteljakt inte behövs för att effektivisera björnjakten. Svagt intresse: Försöksverksamhet med åteljakt har bedrivits i några län. Ytterst få björnar har redovisats skjutna vid dessa åtlar under försöksverksamheten. Vidare framgår tydligt av länsstyrelsen Västerbottens rapport från 2012 om åteljakt i länet att det finns ett svagt och minskande intresse hos jägarkåren för åteljakt, vilket ytterligare understryker att det inte finns något uttalat behov av åteljakt annat än möjligen hos ett fåtal personer, vilket inte är något skäl för att återinföra en sådan jakt. Säkra skott: Naturvårdsverket upprepar i denna remiss att åteljakt innebär säkrare skott och mindre lidande för björnarna. Men det finns inget stöd för denna utsaga i den genomförda försöksverksamheten som också var omgärdad av relativt detaljerade regler, vilka i detta förslag till reviderade föreskrifter helt strukits. Däremot framgår av Länsstyreslen Västerbottens rapport om försöksverksamheten med åtling från att åteljakt underlättar hundarnas upptag av björnspår. Det finns inget samband mellan 1 Sahlén Veronica (2007). ÅTELJAKT PÅ BJÖRN - STATUS OCH ERFARENHETER FRÅN NORDAMERIKA OCH EUROPA (INKLUSIVE RYSSLAND). Rapport nr från Skandinaviska Björnprojektet. 2 Schneider Michael (2012). Åteljakt efter björn i Västerbottens län hösten En utvärdering. Länsstyrelsen i Västerbotten.

5 5/5 säkrare skott och den förföljelsejakt som bedrivs med hundar efter upptag vid åtel eftersom björnen i sådant fall inte fälls vid åtelplatsen utan fälls för hund/hundar långt från åtlarna. I rapporten från Skandinaviska Björnprojektet (Sahlén 2007) återges inga belägg för de fördelar med åteljakt, som t.ex. säkrare skott, som ofta framhålls. I rapporten sägs istället följande: När det gäller säkra skott, minskad risk för skadeskjutning och human avlivning av björnarna, så är det mycket möjligt att åteljakten ger jägaren mer tid att vänta ut en god, ren skottvinkel, samt att det kan ske från ett kortare avstånd. Detta underlättar naturligtvis för en jägare att vänta in säkra skottillfällen. Trots detta så ligger alltid beslutet om att ta ett skott hos jägaren; om ett säkert skott inte kan lossas, bör jägaren heller inte fatta det beslutet, och detta gäller oavsett jaktform.. (vår understrykning och kursivering). SRF instämmer i att jägare som jagar björn bör ha sådana kunskaper och sådant omdöme att endast säkra skott avlossas, denna kunskap bör förvärvas genom utbildning godkända prov och licensiering för björnjakt. Våra Slutsatser 2: Det saknas behov av att effektivisera jakten med hjälp av åtel eftersom tilldelningen fylls väl, dessutom är intresset svagt för åteljakt. Argumentet om färre skadeskjutningar och säkrare skott stöder inte åteljakt. SRF menar att det är betydligt mer angeläget att ställa höga krav på utbildning och etik hos björnjägare om att endast säkra skott ska avlossas än att införa åteljakt. Upptag av björnspår med jakthund vid åtel Hundupptag vid åtel, dvs hund som spårar björn från åtel, är att betrakta som åteljakt enligt gällande och föreslagna föreskrifter. Om ett angeläget motiv för åteljakt är att kunna uppta jakt på björn vid åtel med hjälp av hundar bör detta framgå av remissen och inte omskrivas som att det skulle leda till säkrare jakt och mindre lidande för djuren. Det finns, som sagt, inget samband mellan säkrare skott och den förföljelsejakt som bedrivs med hundar efter upptag vid åtel. Ett argument för åteljakt som framförs är att en mer human jakt kan bedrivas eftersom djuret inte förföljs och stressas faller helt om åteljakten i själva verket leder till upptag av hundar och förföljelsejakt. Björnar är inte uthålliga för stress under längre tid och enligt 27 i jaktlagen ska jakt bedrivas på så sätt att viltet inte utsätts för onödigt lidande. Sahlén (s 42) anger en viss tendens att i synnerhet hundjakt ökar risken för att skjuta honor med ungar. I förföljelsejakter av denna typ är det att förvänta att honorna sätter upp sina ungar i träd, men de går sällan långt ifrån platsen utan stannar i närheten utan att varken fly eller angripa den förföljande hunden, vilket gör dem till lätta byten om inte jägaren uppmärksammar detta beteende och innehar kunskaperna att tolka det. Vår slutsats 3: SRF anser att en negativ effekt av åteljakt är att den väsentligt underlättar hundupptag av björnspår vid åtel, vilket leder till utökad förföljelsejakt av björn med hund. Vi

6 6/6 anser att det är en negativ jaktform som inte bör uppmuntras och att detta är ett starkt argument mot åteljakt. Lidande för björnarna Enligt NVs utsagor i remissen skulle åteljakten alltså bidra till större säkerhet och mindre lidande för björnarna. Med större säkerhet tycks åsyftas att säkerheten blir större för de jägare som avlossar skott mot björnar. Mindre lidande torde, vad SRF förstår, innebära att nuvarande björnjakt tillåts trots att nuvarande jakt medför lidande för björnarna, vilket inte är förenligt med grundläggande jaktetik och kraven i 27 i jaktlagen om att jakt ska bedrivas utan att viltet utsätts för onödigt lidande. Även detta pekar på att det måste införas utbildningskrav för att höja kompetensen hos landets björnjägare, godkända prov och licensiering av björnjägare ska vara obligatoriskt. Vår slutsats 4: SRFs uppfattning är att det inte finns något som pekar på att åteljakt skulle innebära mindre lidande för björnarna. Istället efterlyser SRF mer fokus på kompetens och jaktetik. Höga krav bör ställas på björnjägare med obligatorisk licensiering för björnjakt och jakten bör regleras strikt så att all form av lidande för björnarna minimeras på annat sätt än genom åteljakt. Åteljakt underlättar jaktturism och troféjakt Åteljakt ökar möjligheterna till jaktturism och s.k. troféjakt, vilket innebär att nya kategorier av jägare kan lockas till björnjakt med de effekter det kan medföra. Det kan t.ex innebära att antalet fällda äldre könsmogna björnar ökar vilket skulle påverka björnstammen. Även om det finns olika uppgifter om jägarnas selektivitet visar ett exempel som uppges i Sahlén (sid 46) att selektiviteten för hanar (ca. 93 %) i Rumänien blev ett sådant stort problem att åteljakten förbjöds. Samtidigt finns det risk för att honor med ungar blir skjutna om oerfarna jaktturister erbjuds större möjligheter att jaga björn vid åtel. Sahlén uppger (sid 16) att: Det är inte alla honor som tar med sig ungarna fram till åtelplatsen, så om jägaren inte är mycket uppmärksam och skarpögd så finns det en risk att honan blir skjuten. Honor besöker åtelplatser, men honor med ungar är mer försiktiga och lämnar ofta sina ungar ett stycke från platsen medan de går och äter vid åteln. Samtidigt besöker, enligt flera uppgifter i Sahléns rapport, vuxna hanar sällan åtelplatserna förrän mörkret har lagt sig. De underlag som finns i Sverige verkar, så vitt SRF kan bedöma, inte vara tillräckliga för att kunna bedöma effekterna på björnstammen av åteljakt, vilket även verkar vara fallet på andra håll i världen att döma av Sahléns rapport. Det råder enorma kunskapsgap om de positiva och negativa effekterna av åtling enligt Sahlén (sid 50). Hennes råd är att man väntar med att eventuellt tillåta åteljakt tills bättre information finns tillgänglig både av säkerhetsskäl och för den allmänna acceptansen för björn.

7 7/7 En annan konsekvens kan bli att björnjakten blir alltmer förbehållen ett fåtal personer och mer välbärgade grupper som kan betala för att på ett enkelt sätt jaga björn. Under stora delar av 80- och 90-talen var det, enligt Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA), få som fällde många björnar men trenden är att alltfler fäller alltfler björnar per person. Det finns redan idag ett fåtal extrema björnjägare som jagar björn runtom i landet (ofta med specialtränade hundar), som medverkat i jakten efter förhållandevis stor andel av de fällda björnarna i Sverige. Enligt SVA visar statistiken följande sedan licensjakt på björn infördes : En skytt har sedan 2000 fällt 38 björnar, en annan har fällt 29 björnar och två skyttar har fällt 23 björnar var. Totalt har 2013 personer under perioden 1981 till 2012 fällt björnar. Av dessa har fällt en björn vardera och 205 har fällt två björnar per person. 110 personer har fällt 3 eller fler björnar var och hela åtta personer har fällt minst 10 djur. Den utvecklingen stöds av det Sahlén (2007) påpekar i rapporten (s 42) om att åteljakt är en jämförelsevis enklare jaktform som ger ökade möjligheter för fler personer att jaga björn och ökad möjlighet att bedriva olika former av jaktturism. I rapporten framförs också att oavsett hur många personer som kan och vill jaga björn så finns endast ett begränsat antal björnar tillgängliga att skjuta oberoende av hur lätt jaktformen kan tänkas vara. Om sedan jakträtter på björn skulle börja säljas ut så skulle det direkt motverka en ökad tillgänglighet för gemene man; istället skulle det bli en ökad tillgänglighet för de som har råd med det. Vår slutsats 5: Konsekvenserna av underlättad jakt via åtel är främst negativa med risk för utökad kommersialisering och fler oerfarna jägare som jagar björn, vilket kan innebära negativa återverkningar på björnarna. Dessutom kan utökad kommersialisering leda till att björnjakten förbehålls färre och mer bemedlade personer på bekostnad av lokala björnjägare. SRF anser att en utveckling mot en kommersialisering av björnjakten inte är önskvärd utan menar att björnjakten främst bör vara förbehållen lokala jägare, men med obligatoriska utbildningskrav och licensiering av björnjägare som vi föreslagit ovan. Risk för habituéring och allmänhetens inställning till åteljakt Risk för habituéring och konflikter med människor som bor och är verksamma nära åtlar (2000 m är ett i sammanhanget kort avstånd), det rörliga friluftslivet, bär- och svampplockare samt andra människor som nyttjar naturen nämns överhuvudtaget inte i NVs remiss. SRF finner detta anmärkningsvärt då det var en av huvudanledningarna till att åteljakten förbjöds 2001 (se nedan) och att den är hårt reglerad i de länder där sådan jakt förekommer enligt Sahlén (2007). 3

8 8/8 Länsstyrelsen Västerbotten uppger i sin rapport (2012) 4 att: Det finns ingen vetenskaplig undersökning kring allmänhetens inställning kring åteljakt på björn och kring reaktionen på Västerbottens försök med åteljakt. Länsstyrelsen varnar dock för att detta kan ändras snabbt om det skulle visa sig att det uppstår problem vid åtling, t.ex. med aggressiva eller orädda björnar. I rapporten framgår också att går åsikterna isär även bland björnjägare när det gäller återinförandet av åteljakt på björn. Inget av detta framgår i remissunderlaget. I sammanhanget kan det vara värt att uppmärksamma att i staten Washington i USA förbjöds både åtling och björnjakt med hundar och vid åtel 1996 efter en folkomröstning då allmänheten inte ansåg dessa jaktmetoder som etiskt försvarbara, d.v.s. det räknades inte som en rättvis jakt (Sahlén sid 27). Vår Slutsats 6: Förmodligen är åteljakt föga uppmärksammad av allmänheten i Sverige och det tycks vara okänt vad såväl andra intressegrupper än jägare som den breda allmänheten, anser om åteljakt på björn i landet. Hur fler berörda grupper i samhället, liksom den breda allmänheten i Sverige, ser på den här typen av björnjakt (baserat på en utförlig redovisning av för- och nackdelar) och hur åteljakt kan påverka acceptansen för både björn och björnjakt torde vara av intresse att veta innan man återinför åteljakt på så lösa boliner som NVs remiss ger uttryck för. Bakgrund och orsaker till förbudet för åteljakt i Sverige 2002 SRF vill framhålla att NV inte ger en korrekt beskrivning av vad som låg bakom införandet av förbud mot åteljakt Licensjakt efter björn i landet infördes Dessförinnan (1980) var allmän jakt tillåten endast i Jämtlands län och i Gällivare och Jokkmokks kommuner i Norrbottens län. Tilldelningarna i landet var relativt begränsade under och 1990-talen och låg under 100 fram till Björnstammen ökade och spred sig även geografiskt främst i delar av Norrlands skogsland. Främst i dessa spridningsområden ökade jakten vid björnåtlar och Naturvårdsverket arbetade också med olika jakttider och olika områdesindelningar för björnjakten. Flera länsstyrelser (bl.a. länsstyrelserna i Jämtland och Dalarna) framhöll att jakt vid åtel borde förbjudas, eftersom de hävdade att åteljakt efter björn inte var förenlig med den jakttradition som gällde i landet och att björnåtlarna och en utökad jakttid också kom i konflikt med det rörliga friluftslivet innefattande även svamp- och bärplockning. Även habituering och alltmer problem med orädda björnar framhölls som viktiga argument för ett förbud. I mitten av 1990-talet då Naturvårdsverket skickade ut det första utkastet till åtgärdsprogram för björn på remiss till länsstyrelsen, jägarorganisationerna och andra berörda presenterades två alternativ hur jakt vid åtel efter björn därefter skulle kunna hanteras. Det ena förslaget var en 4 Schneider Michael (2012). Åteljakt efter björn i Västerbottens län hösten En utvärdering. Länsstyrelsen i Västerbotten.

9 9/9 reglering av hur åtlar skulle kunna placeras med hänsyn till vägar, bosättningar etc och det andra förslaget var ett förbud. I yttrandena, som rimligen fortfarande måste finnas i verkets arkiv, förordade samtliga länsstyrelser och nästan alla övriga remissinstanser att ett förbud var att föredra. Efter en samlad bedömning av NV och efter att ha tillkänna gjort att ett förbud skulle införas 2002 i björnjaktsbeslutet året dessförinnan, dvs 2001 kom åtelförbudet till stånd. I samtliga västerländska länder med jakt efter brunbjörn var jakt vid åtel efter brunbjörn också förbjuden vid denna tidpunkt. 2) Utökade jakttider på björn Naturvårdsverket efterfrågar även synpunkter på förslagen om utökad jakttid i augusti och i maj månad. Utökad jakttid i augusti SRF tar avstånd från en tidigare jaktstart. Jakttider ska styras uteslutande av biologiska skäl och inte av hur många jägare som får tillfälle att jaga, vilket NV uppgiv som motiv för den utökade jakttiden. Att jakt kan inverka störande på det allmänna friluftslivet är omvittnat och hänsyn bör även tas till det rörliga friluftslivet så att människor som rör sig i skog och mark (av andra skäl än att jaga) behöver kunna röra sig i markerna under vissa tider på säsongen utan att det bedrivs jakt. I sammanhanget är det viktigt att beakta att tilldelningarna och antal redovisade fällda björnar ökat kraftigt under de senaste tio åren i landet under licensjakt. Vi erinrar om uppgifterna från SVA att de senaste fem åren har andelen fällda djur av tilldelningen uppgått till mellan 95% och 101%. Under tioårsperioden mellan 2004 (då 102 björnar fälldes) och 2013 (305 fällda björnar) har antalet fällda björnar tredubblats. Den senaste uppskattningen av björnstammen gjordes av Skandinaviska björnprojektet 2008 och det året fälldes 195 björnar. Tilldelningarna och antalet fällda björnar har efter 2008 tillåtits att öka markant och fylls i stort sett i samtliga län, samtidigt som överskjutningar har förekommit. Utöver denna licensjakt så har även ett inte obetydligt antal björnar fällts under skyddsjakt. Vår slutsats 7: Den utökade tilldelningen av björnar fälls praktiskt taget till 100% och det finns inget behov av att bereda fler jakttillfällen på björn. SRF ser därför inte att det finns anledning att utöka vare sig nuvarande jaktmetoder (åtling) eller jakttider. Det finns en allmän tendens till krav på att jakttider hela tiden ska utökas med små steg i taget. SRF anser att denna tendens bör motverkas och att det åligger NV att hålla fast vid de jakttider som gäller och inte påverkas av ständiga krav om utökade jakttider.

10 10/10 Vårjakt i maj SRF anser vidare att det finns starka skäl att inte bedriva licensjakt efter björn med hjälp av åtel under tiden 1-15 maj för att förebygga behov av skyddsjakt i särskilt skadedrabbade områden (renskötselområden/kalvningsland). Föreningen motsätter sig en sådan allmän vårjakt efter björn och vill understryka att det inte finns vare sig någon tradition eller tidigare uttalat intresse bland renägare att ägna sig åt åteljakt. På sid 4 i konsekvensutredningen framgår också (6b ) att björnens brunstperiod inleds i slutet av maj och pågår fram till början av juli, varför en tidigare åtelstart än mitten av juli skulle kunna påverka björnarna negativt. I länsstyrelsen Västerbottens rapport om försök med åteljakt från 2012 sägs att: Vid åtling under parningstiden skulle björnhannar kunna lockas in i områden där de normalt inte finns under denna säsong och där honor med ungar uppehåller sig. Detta skulle kunna öka dödligheten bland ungbjörnarna. För att undvika detta bör åtling startas först efter parningstidens slut. Enligt den kunskap som finns idag bör åtling kunna startas från den 15 juli utan att björnarnas rumsliga beteende under parningstiden och därmed risken för ungdödlighet påverkas 5. Vår slutsats 8: SRF menar att det av etiska och biologiska skäl är utslutet att införa vårjakt på björn. NV argumenterar för att förebygga behov av skyddsjakt med hjälp av licensjakt, vilket förefaller som en generell aktion för att undvika mer specifika problem. De två jaktformerna har olika syften och medan skyddsjakt är specifik och syftar till att undanröja skador är licensjakten generell och inriktad på att vara beståndsbegränsande. Idag saknas, såvitt SRF förstår (vilket framgår av aktuell förvaltningsplan för björn 2013), en kontinuerlig utvärdering av effekterna av olika förvaltningsåtgärder på såväl skadenivåer som på rovdjursstammarna. Det finns, såvitt vi känner till, inga utvärderingar av vad vare sig licensjakt eller skyddsjakt har för effekter på t.ex. björnpredation på renar i allmänhet eller om ens björnpredation är något större problem för renskötseln annat än på kalvningslanden. De uppgifter som finns är de studier Viltskadecenter (VSC) gjorde 2012 av björnpredation på renkalvar i två samebyar 6. I undersökningen visade resultaten från simuleringar att effekten av jakt är större om den kan riktas mot björnar som dokumenterats dödat kalv eller varit i omedelbar närhet av de kalvande vajorna, jämfört med att skjuta en slumpmässigt vald björn. Det innebär att skyddsjakt är mer ändamålsenlig än licensjakt. För att skyddsjakt ska förväntas ha någon effekt 5 Schneider Michael (2012). Åteljakt efter björn i Västerbottens län hösten En utvärdering. Länsstyrelsen i Västerbotten. 6 Viltskadecenter (2012). Björnpredation på ren och potentiella effekter av tre förebyggande åtgärder Ett samarbetsprojekt mellan Viltskadecenter, Skandinaviska björnprojektet, Udtja skogssameby och Gällivare skogssameby. Rapport från Viltskadecenter 2012:6.

11 11/11 under kalvningssäsongen måste avlivningen verkställas innan månadsskiftet maj/juni uppger VSC vilket innebär mitt i björnarnas parningstid. Vidare sägs att om jakten ska ha en märkbar effekt på antalet björndödade renkalvar krävs en relativt kraftig avskjutning och reduktion av antalet björnar i kalvningsområdet. Björnpredationen på renkalvar sker emellertid under en mycket begränsad tid (i princip under maj månad) och sker i begränsade områden där vajorna kalvar. VSC menar att ordinarie höstjakt kan riktas mot de områden där renarna kalvar, samt att ökad tillsyn och bevakning kan minska björnarnas närvaro och predation under perioden (även om det är arbetsintensivt). Den i särklass största effekten fås dock av att kalvningen sker inom hägn vilket ger en avsevärd effekt och förväntas reducera björnpredationen på kalv till nära noll. Även om kostnaden är hög för hägn förväntas det löna sig ekonomiskt att kalva i hägn enligt VSC. Då staten har ett ansvar för såväl rennäringen som för björnstammen bör staten i den mån det behövs - ta på sig ett ansvar för att kalvningen i så stor utsträckning som möjligt sker inom hägn för att på så vis skydda både renarna och björnarna under den mycket begränsade tidsperiod det handlar om. Vi vill erinra om jaktlagstiftningens stränga krav på att det inte får finnas någon annan lämplig lösning om jakt ska tillämpas. Föreningen motsätter sig dock inte att skyddsjaktsinstrumentet används i dessa sammanhang som ett komplement till kalvning i hägn då förutsättningar för denna typ av jakt är uppfylld. Slutligen befarar vi att vårjakt efter björn skulle kunna generera utökat intresse hos andra björnjägare av andra skäl än att minska predation på renkalv, vilket även skulle kunna innebära medföra incitament till än mer kommersialisering av rovdjursjakten i landet. Även av detta skäl motsätter sig föreningen den föreslagna vårjakten. Vår slutsats 9: SRF menar att vårjakt på björn inte är motiverad av biologiska skäl, samt att kalvning i hägn (och eventuell skyddsjakt) är mer effektivt skydd för både renar och björn än utökad jakttid under våren som dessutom inträffar mitt under björnens parningstid. 3) Synpunkter på förslagna förändringar i föreskrifterna 10 och 11 Platsundersökning och eftersök (sid 5 i konsekvensutredningen)) Vad SRF förstår vill NV med förslagen till ändringar i 10 och 11 underlätta för den som påskjutit en björn, genom att införa ett nytt kriterium som på ett enkelt sätt skulle kunna utesluta att björnen blivit påskjuten av ett misslyckat skott. Det handlar om ett tydliggörande vad som gäller vid avräkning. Motiveringen för detta tycks vara att jägarna inte vill riskera att missa tillfällen till att skjuta fler björnar om man måste sätta igång med ett eftersök. NV uppger att Kritiken består i att det är orimligt att behöva avbryta jakten, och riskera att inte hinna skjuta eventuell återstående tilldelning, Ändringen tycks även vara föranledd av svårigheten i fält att tillämpa gällande bestämmelse.

12 12/12 SRF finner de av NV anförda motiveringarna anmärkningsvärda och menar att inget av de angivna skälen är relevant för att underlätta vad som gäller vid avräkning. Dessutom finns det problem med det nya kriteriet som vi återkommer till nedan. Vad SRF förstår avlyses jakten vid påskjutning endast om det bara finns en enda eller möjligen ett fåtal björnar kvar av tilldelningen i ett område. Denna situation torde inte inträffa så ofta eller vara en sådan stor olägenhet att det finns anledning att underlätta kriteriet för avräkning av den anledningen. Det måste det vara en självklar förutsättning för björnjakt att den skytt som avlossar ett icke säkert skott mot en björn är beredd att ta konsekvenserna av sitt agerande om det leder till eftersök och en eventuell avlysning av jakten. Vidare är det föreslagna kriteriet är mycket olyckligt valt eftersom det ger utrymme för missbruk då vem som helst kan sätta en kula i ett träd, ett förhållande som undergräver säkerheten i bedömningen av huruvida det misslyckade skottet träffat björnen eller inte. Förutom att en potentiell skada kan innebära ett stort lidande för björnen, kan en skadad björn också utgöra ett hot mot andra personer som befinner sig i området, troligen helt ovetande om att en skadeskjuten björn kan finnas i omgivningen. SRF finner inte detta kriterium tillrådligt och avstyrket förslaget. Slutligen förefaller det oss inte tillrådligt att bedriva någon jakt på björn överhuvudtaget om inte myndigheterna har möjlighet att tillämpa till de etiska och säkerhetsmässiga bestämmelser som redan finns för avräkning. Om skälet för att underlätta kriterierna för avräkning är att undvika en avlysning av björnjakten under den tid det tar att fastställa vad som hänt vid ett misslyckat skott menar SRF att etik och säkerhet måste prioriteras framför kraven på fortsatt jakt för att hinna skjuta eventuell återstående tilldelning. Vår slutsats 10: SRF avstyrker förslaget om ett nytt kriterium i 10 och 11 om att avräkning ska ske om en kula påträffas på annan plats. Vi anser att huvudskälet för förslaget är svagt och underordnat det faktum att det ger utrymme för missbruk och osäkerheter och att det därför inte bör genomföras. 4) Övriga synpunkter De som berörs (sid 6) Här konstaterar SRF ånyo att NVs uppfattning verkar vara att endast en snäv krets av främst jaktliga intressen berörs med tillägg av markägare och tamdjursägare i viss mån. NV har helt och hållet missat den stora grupp av människor som rör sig i skog och mark för rekreation av andra skäl än jakt, liksom naturvårds- och djurskyddsorganisationer och till exempel turistföretag som sysslar med annat än jakt m.fl.. Inte heller omnämns de människor som bor och verkar i närheten av där

13 13/13 åtel läggs eller den breda allmänheten som även de torde kunna ha synpunkter på den här typen av jakt både av riskmässiga och etiska skäl. Kostnader (sid 6) I Sahléns rapport (2007) framkommer tydligt att en reglerad åtling innebär en stor mängd administrativt arbete åtelplatsansökningar ska behandlas, tillstånd utfärdas, valda platser godkännas (eller inte), samt uppföljning genomföras för att kontrollera att föreskrifterna följs. Administration och tillsyn av åtelplatser kostade i Västerbottens län kr per åtel. Om nu åteljakt trots allt införs måste en sådan jaktform bära sina egna kostnader. De kostnader som myndigheternas administration medför måste tas ut av jägarorganisationerna alternativt de jägare/markägare som är intresserade av björnjakt, analogt med fällavgifter för älg. Dessa jägare bör rimligen genomgå särskild utbildning och registreras som björnjägare vid jaktkortsregistret och då samtidigt avlägga en särskild avgift som motsvarar samhällets kostnader för denna jakt. Otillräcklig tillsyn och risk för illegal jakt Naturvårdsverket skriver ingenting om att länsstyrelsen ska utöva tillsyn på åtminstone ett urval av åtelplatserna. Sådan tillsyn utfördes i Västerbotten under försöksverksamheten men man nådde inte sina uppsatta mål med tillsynen. Det Länsstyrelsen Västerbotten skriver i sin rapport om att ambitionsnivån för tillsynsbesöken ska minskas när åteljägarna har bedrivit åteljakt under ett antal år och är väl förtrogna med regelverket och rutinerna kring jakten är naturligtvis oacceptabelt. Om man inte har någon tillsyn hur ska man då kunna veta att föreskrifterna efterlevs? Hela verksamheten i sig är av sådan allvarlig art att den kräver ordentlig tillsyn av myndigheter! Av Länsstyrelsen Västerbottens rapport framgår att tillsynen varit bristfällig och lågprioriterad samt att platsangivelserna för åtlarna varit bristfälliga eller felaktiga, vilket försvårat tillsynen som genomförts av Länsstyrelsens naturbevakare. Det inger inte förtroende och att införa åteljakt utan ett fullgott tillsynsförfarande med härför avsatta resurser (t.ex. fler naturbevakare) för detta ändamål är direkt oansvarigt och inte att rekommendera. Mot bakgrund av de koncentrationer av fällda björnar som tydligt kan ses i vissa områden i Sverige bör det även kontrolleras huruvida det förekommer åteljakt illegalt, samt vilken betydelse införandet av legal åteljakt generellt skulle kunna ha för att underlätta illegal jakt på stora rovdjur. SRF befarar att såväl ett legaliserande av åtling, som den associerade kameravervakning vid åtel som för närvarande utreds av Jaktlagsutredningen, riskerar att underlätta och bereda väg för illegal jakt av flera olika rovdjursarter, inte minst varg. SRF ser mycket allvarligt på denna risk och menar att den bör tas på största allvar av Naturvårdsverket.

14 14/14 SRF vill framhålla att det idag inte finns ett uttalat tillsynsansvar över jakten i landet så att någon ordentlig utvärdering, av de av verket nu föreslagna förändringarna, skulle kunna göras, vilket rimligen torde vara en förutsättning för den adaptiva förvaltning Sverige säger sig bedriva. Svag eller obefintlig reglering i Naturvårdsverkets föreskrifter I Naturvårdsverkets förslag till föreskrifter står det inget om att åtlingen för jakt skulle beläggas med samma tillståndsförfarande som gäller för björnskådningsturismen, t ex att handläggare besiktigar tänkt åtelplats. När det gäller åtelplatser som besöks av turister finns ett inbyggt kontrollsystem om inte åteln sköts på rätt sätt kommer turisterna att klaga. För övrigt har Naturvårdsverket en svagare eller ingen reglering i sina föreslagna föreskrifter än de man hade i Västerbotten under försöksverksamheten. Några exempel: Till exempel skriver Naturvårdsverket att åtling ska vara tillåten från 15 juli, i Västerbotten var det från 1 augusti längre åtlingsperiod innebär en viss ökad risk för allmänheten i form av björnmöten på dessa platser. Det finns ingenting i föreskrifterna om att platserna måste märkas ut i terrängen så att allmänheten kan undvika området. I Västerbotten skulle åtelplatsen vara bortstädad senast 5 dagar efter att jakten var avlyst naturvårdsverket skriver 10 dagar. De skriver heller ingenting om att området runt själva åtelplatsen måste städas eftersom björnar gärna släpar med sig mat. Naturvårdsverket nämner överhuvudtaget ingen begränsning för åtelplatser nära vattendrag och har helt missat att ange något avstånd till aktiva fäbodvallar och andra platser där det finns tamdjur på fritt bete. I Västerbotten hade man utbildning för dem som ansökt om att få anlägga björnåtel något sådant krav ställer inte Naturvårdsverket. Svenska Rovdjursföreningen Ann Dahlerus Generalsekreterare