Yttrande över delbetänkande av jaktlagsutredningen: Viltmyndigheten jakt och viltförvaltning i en ny tid

Transkript

1 Er ref: L2013/2670/JFS Vår ref Dnr: 2013/027 Landsbygdsdepartementet, registrator Stockholm 31 januari 2014 Yttrande över delbetänkande av jaktlagsutredningen: Viltmyndigheten jakt och viltförvaltning i en ny tid Naturskyddsföreningen vill lämna följande synpunkter på rubricerad utredning (SOU 2013:71): Sammanfattning Föreningens huvudkritik gäller i) att grunden för förslaget om ändrat myndighetsansvar är mycket svag, ii) hur utredaren valde att lägga upp arbetet. Föreningens slutsats är att grunden för förslaget om att flytta ansvaret från Naturvårdsverket till ny eller annan myndighet är ytterst svag och dåligt utvecklad. Utredaren har inte visat att en ny myndighet skulle lösa de problem som utredningen beskriver. Bildandet av en ny myndighet kan däremot skapa andra nya problem, framför allt beträffande ansvarsfördelning och bristande helhetssyn. De tre punkter som redovisas beträffande kritiken mot Naturvårdsverket övertygar inte som grund för det förslag som läggs. Endast punkten 3 (om Naturvårdsverkets omorganisation) utgör i praktiken utredarens underbyggnad och motiv för förslaget om en ny myndighet. Föreningen instämmer i denna kritik, men anser att denna på inget sätt utgör tillräckligt skäl eller underlag för att bryta ut jakt och viltförvaltning från Naturvårdsverket och att skapa en helt ny myndighet, inte heller till att flytta ansvaret till annan myndighet. Föreningen avstyrker bestämt att ansvaret för jakt och viltförvaltning skiljs från det grundläggande ansvaret för biologisk mångfaldaspekterna. Inte minst genomförandet av rovdjurspolitiken liksom klövviltjakten belyser detta. Fragmentering i fler i mindre myndigheter för specialfrågor möter inte framtidens behov rörande miljö, markanvändning, klimatförändringar och ekosystemtjänster.

2 2/5 Det hade varit logiskt, mot bakgrund av kommittédirektiven, att utredaren hade gjort en samlad analys av myndigheternas arbete, innefattandes såväl den nationella nivån såväl som den regionala dito, samt att avgränsa delbetänkandet till just det som direktiven har beställt, nämligen en utvärdering. Utredaren har jobbat med dåligt genomtänkt såväl upplägg som ordning. Föreningens synpunkter Naturskyddsföreningen lämnade genom sin expert i utredning (Jan Terstad) ett särskilt yttrande till delbetänkandet. Dessa synpunkter framfördes upprepat till utredningen, såväl muntligt som skriftligt, under dess arbete och gång, utan att något gehör för dessa visades. Föreliggande yttrande baseras därför i stora drag på den kritik föreningen redan har lämnat i utredningen. Föreningens huvudkritik gäller att grunden för förslaget om ändrat myndighetsansvar är mycket svag, samt hur utredaren valde att lägga upp arbetet. Kritiken mot Naturvårdsverket är i allt väsentligt grundad på vad olika aktörer har lyft fram i samtal med utredaren (redovisat i kapitel 3), samt på den enkät som genomförts rörande tid och resurser som myndigheterna lägger ned på detta verksamhetsområde. Hur välgrundade dessa synpunkter är har utredaren inte kunnat skaffa sig en egen uppfattning om. De tre punkter som redovisas beträffande kritiken mot Naturvårdsverket övertygar inte som grund för det förslag som läggs. Om punkt 1 säger utredaren (sid 107) att Sammantaget är det för utredningen omöjligt att på ett objektivt sätt belägga eller avvisa den kritik som förts fram mot Naturvårdsverket under denna punkt. Utredaren konstaterar vidare (sid 106) att det är dock oklart om det är lagstiftningen eller verkets tillämpning som brister. Beträffande punkt 2 vill föreningen framhålla det som Naturvårdsverket har pekat på under utredningens arbete, nämligen att ansvaret för jakt och viltförvaltning endast är en av totalt 23 punkter i verksinstruktionens 3. Att Naturvårdsverket skulle ha prioriterat denna uppgift särskilt bland dessa 23, utan regeringens specifika uppdrag att göra så, hade varit en märklig prioritering. Utredaren konstaterar samtidigt att verket har varit lyhört mot regeringen genom att ge prioritet resursmässigt åt de regeringsuppdrag som den gett åt verket inom detta område (förvaltningsplaner m.fl.). Statistiken pekar ju på verket lagt relativt sett mer persontid på detta område jämfört motsvarande sakområden som är med i uppräkningen av de 23. Detta pga. den stora volym regeringsuppdrag som lagts på verket. Att en stor del av denna volym har handlat om rovdjur - som förvisso är en delmängd av jakt och viltförvaltning - är inte något man kan klandra verket för. Utredarens slutsats beträffande punkt 2 är att Naturvårdsverket, oavsett orsak, inte har visat sig drivande i förvaltnings- och jaktfrågor när det gäller annat vilt än rovdjur. Denna slutsats hänger mot bakgrund av vad som sagts ovan helt i luften, och utgör i praktiken en indirekt kritik mot att regeringen lagt så stor del av uppdragen just på rovdjur. Utredaren konstataterar också i nästa andetag (sid 108) att regeringen har under lång tid gett Naturvårdsverket så många uppdrag att utrymmet för egna

3 3/5 initiativ kan ha begränsats. Därmed har utrymmet för förvaltning av klövvilt, särskilt vildsvin, försvårats. Därmed säger ju utredaren själv att en anledning till att verket inte kunnat ta egna initiativ inom detta område i verksinstruktionen är just de många regeringsuppdragen! Det är föreningens bestämda uppfattning att inte heller punkten 2 underbygger förslaget om att bilda en helt ny myndighet. Kvar som utredarens underbyggnad och motiv för en ny myndighet är endast punkten 3. Beträffande denna instämmer föreningen i bilden av att det finns en stor kritik både inom och utanför verket mot den senaste omorganisationen. Denna är väl känd för alla som jobbar inom sektorn miljö och naturresursförvaltning, inklusive inom den ideella miljövården. Kritiken om omorganisationen kan och bör dock inte utgöra skäl för att skapa en ny myndighet, eller för att flytta ansvaret från Naturvårdsverket. Som utredaren själv konstaterar: regeringen styr sina myndigheter med de sedvanliga instrument som står till buds (verksinstruktioner, regleringsbrev, särskilda uppdrag, myndighetsdialog). Dessa instrument ska rimligen lämna rejäla frihetsgrader för varje myndighet att, inom den ram som regeringen sätter via sin styrning, själv besluta om sin inre organisation. Om regeringen finner att något inte fungerar som det ska har varje regeringen goda möjligheter att justera detta, utan att behöva skapa en ny myndighet. Om regeringen skulle välja att, trots ovan sagda, skapa en helt ny myndighet på det underlag och motivering som delbetänkandet har lämnat vore det minst sagt uppseendeväckande. Naturvårdsverket i dag är den centrala myndighet som har det övergripande ansvaret för biologisk mångfald genom sitt ansvar för alla naturtypers, djurs och växters fortsatta existens, och att detta är en av verkets kärnuppgifter. Detta konstateras av utredaren, som vidare anger att utgångspunkten är att även om ansvaret för jakt och viltförvaltning förs över till annan myndighet kvarstår huvudansvaret för arbetet med biologisk mångfald även för dessa arter hos Naturvårdsverket (se 6.2.7). Det är högst oklart vilken ansvarsfördelning som kommer att gälla i praktiken i det fall ansvaret flyttas från Naturvårdsverket till annan myndighet. Ska t.ex. den nya myndigheten ansvara för jakt och viltförvaltning rörande sädgås, björn och varg medan Naturvårdsverket har kvar biologisk mångfald-ansvaret för dessa arter? Utredaren har inte i delbetänkandet visat hur denna gränsdragning och ansvarsfördelning ska fungera i praktiken. Det föreslås endast att dessa frågor skulle behöver skjutas till en ny utredning, en genomförandeutredning. De negativa effekterna av en sådan ansvarsuppdelning belyses inte överhuvudtaget i delbetänkandet. Föreningen anser att det vore mycket olyckligt om ansvaret för jakt och viltförvaltning skiljs från det grundläggande ansvaret för biologisk mångfaldaspekterna. Inte minst genomförandet av rovdjurspolitiken belyser detta. Liksom även t.ex. klövviltjakten, där storleken av dessa stammar har stor betydelse för andra delar av biodiversiteten (fr.a. den del som är kopplad till lövinslaget i det boreala landskapet). Utredaren verkar helt ha förbisett det faktum att det jaktbara viltet är en delmängd av den samlade biologiska mångfalden på artnivå, liksom att bevarande och hållbart nyttjande är två sidor av samma mynt. Allt sedan konventionen om biologisk mångfald undertecknades i Rio 1992 har detta varit en

4 4/5 hörnsten i det samtida naturresursförvaltnings- och biodiversitetsarbetet, såväl globalt som nationellt. Mot bakgrund av ovan: Det är föreningens uppfattning att utredningen inte har lyckats genomföra den analys som borde ha gjorts för att kunna dra välgrundade slutsatser om bäst lämpad myndighet respektive ansvarsfördelning mellan nationell myndighet (-er) respektive regionala dito. Två exempel för att belysa detta är två områden där det finns problem och stark kritik från olika aktörer: 1) de ökande vildsvinsstammarna, 2) skador från för stora älgstammar på skogsplantor. Inget av dessa områden är tillfredsställande belysta beträffande frågan om var felet ligger ; dvs. vad som beror på bristande styrning av myndigheten, regelverket i sig, dess tillämpning eller hur stor andel av problemet som beror på den nationella myndighetens hantering (prioriteringar, organisation, kompetens mm), eller på annan anledning. Föreningen skulle kunna lämna fler exempel på sakområden som utredaren borde ha analyserat, innan förslag om ändringar i myndighetsansvar och styrning formulerades. Föreningens slutsats är att grunden för förslaget om att flytta ansvaret från Naturvårdsverket till ny eller annan myndighet är ytterst svag och dåligt utvecklad. Utredaren har inte visat att en ny myndighet skulle lösa de problem som utredningen beskriver. Bildandet av en ny myndighet kan däremot skapa andra nya problem, det visar t ex erfarenheterna från tidigare klyvningar av olika myndigheter (se ovan om gränsdragningsproblem). Vidare är föreningen också kritisk till hur utredaren valde att lägga upp arbetet. Som framgår av direktiven 1 är det endast en utvärdering som regeringen har beställt till det första delbetänkandet. Dessutom framgår där att det handlar om en utvärdering av myndigheter (i plural): Utredaren ska därför utvärdera olika myndigheters ansvar och ansvarsfördelning för att säkerställa en god jakt- och viltvård i enlighet med bestämmelserna i jaktlagstiftningen Trots detta valde utredaren att ensidigt analysera och lägga förslag om den nationella myndighetsnivån; och lämnad den regionala helt åt sidan för framtida överväganden. Föreningen menar det logiska hade varit att utredaren hade gjort en samlad analys av myndigheternas arbete, innefattandes såväl den nationella nivån såväl som den regionala dito. Utredaren konstaterar i en rad avsnitt att den regionala myndighetsnivån har ett stort ansvar redan idag. Den fattar betydligt fler beslut t ex än den nationella, jämfört med 300 på Naturvårdsverket, enligt utredarens egen enkät. Den regionala nivån är kort sagt mycket viktig sett ur ett styrningsperspektiv. Utredaren konstaterar själv (sid 106) att merparten av jaktbesluten numera fattas av länsstyrelserna. Det hade vidare varit logiskt att avgränsa delbetänkandet till just det som direktiven har beställt, nämligen en utvärdering. Som grund för denna borde ha legat en analys av hur det samlade myndighetsansvaret och ansvarsfördelningen har fungerat hittills. Utredaren borde ha avvaktat med förslag rörande förändringar i myndighetsansvaret till slutbetänkandet, då framtida arbetsuppgifter och ansvarsfördelning nationellt regionalt, hade hunnit övervägas. Att det ligger en del i denna kritik konstateras 1 Kommittédirektiv 2012:77

5 5/5 också av utredaren (6.1), men utan närmare kommentarer om det som är kärnan i kritiken. Utredaren konstaterar endast frankt att utvärderingen av den regionala nivån kommer att göras först i huvudbetänkandet. Utredarens förslag bör ses i ljuset av förslag i Miljömålsberedningens delbetänkande (SOU 2013:43) som går i motsatt riktning; nämligen om att regeringen bör tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda hur en förstärkt samordning kan uppnås i den statliga förvaltningen i syfte att förbättra helhetssynen när det gäller markanvändningen, samt att regeringen bör besluta om ett etappmål med samma inriktning. Fragmentering i fler i mindre myndigheter för specialfrågor möter inte enligt min mening framtidens behov rörande miljö, markanvändning, klimatförändringar och ekosystemtjänster. Detta remissvar har utarbetats av Jan Terstad, skogs- och naturvårdschef. För Naturskyddsföreningen Stockholm dag som ovan Mikael Karlsson Ordförande Jan Terstad skogs- och naturvårdschef