Problemlösning med hästar

Problemlösning med hästar Text: Sven Forsström Foto: Inger Lantz Allt oftare händer det i olika sammanhang att hästmänniskor ber mig om hjälp att lösa problem med hästar. Det kan gälla snart sagt vilken typ av problem som helst, som stegring och avkastningar, svårigheter att sadla eller tränsa, istadighet, att hästen slår med huvudet, är aggressiv eller vägrar att gå förbi en viss plats utefter ridvägen. Och naturligtvis hästar som inte vill gå in i en transport. För att nämna några få exempel. När hästar inte gör som vi vill, fungerar de flesta människor så, att man först försöker lösa problemet själv. När man inte kommer längre på egen hand kontaktar man någon, som man hoppas och tror kan bättre. Ibland blir det någon NH-tränare, som jag eller någon annan, ibland blir det en hästmänniska med erfarenhet från någon annan del av hästvärlden. Beroende på vilken typ av erfarenhet problemlösaren har försöker han eller hon förhoppningsvis angripa problemet efter bästa förmåga, det gäller även för olika NH-tränare. Det finns t ex tränare av alla kategorier, som bestämt hävdar att det gäller att dominera hästen och se till att den gör som du vill. Andra menar att det alltid är människan, som gjort fel och orsakat problemet. För min del tycker jag det är betydligt lättare att förklara situationen med utgångspunkt från att det alltid finns ett skäl till att hästen gör som den gör. Att försöka lösa problemet genom att dominera hästen, dvs tvinga den att göra som man vill, beror enligt min uppfattning oftast på att tränaren har gått i teknikfällan. Dvs han eller hon har lärt sig den effektiva NH-tekniken och glömmer bort det viktigaste att observera hästen. Det leder alltid till en av två tänkbara konsekvenser: hästen blir kuvad och knäckt eller också protesterar den med en olycka som resultat. Båda alternativen innebär att tränaren har begått en dödssynd. Den andra varianten då, att det alltid är vi människor, som gör fel och därigenom orsakar problemet? Visst gör vi människor många saker fel med våra hästar och ibland kan det framkalla rejäla problem. Och visst är det så att vi egentligen inte kan göra någonting alls utan att påverka hästen. Men för de första så finns det faktiskt alltid ett bra skäl sett ur hästens synpunkt för den att göra som den gör. En häst kan helt enkelt inte planera långsiktigt och göra saker för att uppnå ett visst mål (t ex jäklas med sin ägare), hästar har inga förutsättningar för att kunna Sune fungerar utmärkt hos sin nya ägare. tänka så. För det andra är det, åtminstone enligt mina erfarenheter, väldigt svårt att få människor att lyssna om det kan uppfattas som att man säger till dem att de gör fel. För ett antal år sedan hände det fortfarande att jag i bästa välmening erbjöd mig att hjälpa till, när jag såg människor hantera

sina hästar på ett tokigt sätt. Min avsikt var inte att kritisera dem, utan att försöka visa ett alternativt sätt att hantera situationen. De blev oftast väldigt arga och skällde ut mig. Det gick så långt att jag helt enkelt inte ställde upp på att lösa problem. Så en dag för några år sedan blev jag uppringd av en man, som ville beställa en av mina böcker. Han visade sig vara psykolog och jag tog tillfället i akt att fråga honom om vad han trodde alla utskällningar berodde på. Jag fick en lektion om människors försvarsreaktioner av honom, och sedan dess erbjuder jag inte längre mina tjänster spontant på det sättet. Även om det tyvärr mestadels innebär att hästen får sitta emellan i form av fortsatt felaktig hantering. Alltid en anledning Enligt mitt sätt att se på saken har hästen alltså alltid en bra anledning att göra som den gör. För att göra det lättare att förstå brukar jag dela in anledningarna i två huvudgrupper. Den ena är bristande ledarskap och den andra är rädsla/smärta. Ibland är det en kombination av faktorer från båda grupperna. När jag kommer ut till en ny kund, som bett om min hjälp, brukar vi alltid börja med att vi sätter oss ned och pratar en stund. Kunden behöver berätta om sig själv, sin häst och problemet för att jag ska kunna förstå situationen så bra som möjligt. Och jag behöver förklara hur jag försöker arbeta för att kunden ska ha en chans att förstå situationen. För att få större chans att definiera rätt problem ber jag henne (hästägare är nästan alltid kvinnor) sedan visa mig hur hon och hästen brukar göra. Om jag själv börjar med hästen på en gång är ju risken stor att jag får arbeta med helt fel problem, eftersom hästen ju då reagerar på mig i stället för på sin ägare. Det första jag ber om är att hon ska leda sin häst fram och tillbaka framför mig några gånger, att vända och att stanna. Ledarskapsproblem visar sig nästan alltid i form av att det snarare är hästen, som leder människan, än tvärtom. Även rädsla hos människan visar sig ofta i hur hon leder sin häst. Och rädsla hos människan är mycket vanligare än de flesta tror. Leta efter smärta Nästa steg blir att leta efter tecken på smärta eller rädsla hos hästen. Jag kontrollerar betsling och sadel. Rutinmässigt användande av vanligt tvådelat tränsbett i kombination med hårt spänd nosrem och hårda händer är en vanlig orsak till att hästen protesterar på olika sätt. Tråkigt nog får eleverna på de flesta ridskolor fortfarande lära sig att ett vanligt tränsbett är skonsam utrustning. Och naturligtvis kan hästen också visa olika tecken på tandproblem. Om hästen protesterar vid tränsningen är det en ganska tydlig varningssignal. Sadel och vojlock kontrolleras (om den inte är alltför smutsig visar undersidan av vojlocken ganska tydligt hur sadeln ligger mot hästens rygg). Om sadeln orsakar någon form av smärta hos hästen Många tror att ett vanligt tvådelat tränsbett är skonsamt. Men när ryttaren drar i tygeln fungerar bettet som en kniptång mot utsidan av hästens främsta kindtänder. Och spetsen trycker mot gommen. Om ryttaren med våld försöker tvinga hästen att gå i form och dessutom har spänt nosremmen så att hästen inte kan gapa, så gör det ONT i hästens mun! kan det ofta synas på hur hästen reagerar vid sadling. Protester i olika former vid sadlingen kan alltså tyda på att hästen får ont av sadeln. Exempel på protester är att hästen höjer huvudet

och sänker ryggen, att den inte vill stå stilla, att den nafsar eller försöker bitas, när sadelgjorden spänns osv. Efter att ha försökt att hitta orsaken eller orsakerna till det som hästägaren upplever som problem börjar vi sedan tillsamman att försöka åtgärda det hela. Beroende på vilken eller vilka faktorer, som orsakar problemet, koncentrerar vi oss på lite olika saker. Om jag exempelvis tror att det bara handlar om ett rent ledarskapsproblem, så pratar vi om det. Jag visar och förklarar principerna och försöker hjälpa hästägaren med grundläggande övningar. Om rädsla är inblandad blir det genast mycket svårare, särskilt om det är människan som är rädd. Rädsla hos hästen kan visserligen vara svårt Olika typer av tränsbett är inget nytt. Det har funnits en uppsjö i flera hundra år. Några är milda, andra är skarpa, men det är alltid ryttarens händer som är avgörande. ibland, om hästen skadat sig eller blivit allvarligt skrämd tidigare, exempelvis i samband med lastning, men oftast är det mycket lättare att bearbeta rädsla hos hästen än hos människan. Den teknik man använder är vanlig toleransträning eller habituering, som det heter på fackspråk. Habituering fungerar nästan alltid utmärkt på hästar, men inte alls på människor. Rädsla hos människor är MYCKET svårt att behandla. Jag försöker att angripa problemet utifrån utgångspunkten att orsaken till rädslan är ofta att människan hamnar i en situation, som hon inte vet hur hon ska hantera. Då reagerar hon känslomässigt med rädsla. Det påverkar hästen, som också blir rädd. Och allting blir bara värre. Mitt resonemang är ungefär följande. Jag kan inte bota rädsla hos människor. Men jag kan möjligen hjälpa dem att hantera olika situationer med hästar. Om hon vet hur hon ska hantera situationen behöver hon ju inte bli rädd. Det händer att det fungerar. Det här med rädsla och hästar är förresten en märklig företeelse. Jag har haft kontakt med flera hästägare, som är rädda. De är kompetenta ifråga om hästar och inte rädda för hästar i allmänhet, utan bara en speciell häst. Hästen kan vara aggressiv och sparka eller bita dem, några berättar att de varit inlagda på sjukhus, inte bara en gång utan flera. Ändå vill de inte göra sig av med just den hästen. När jag frågar dem varför de inte säljer hästen blir svaret ofta men jag vill ändå ge honom en chans till. Det svaret betyder i mina ögon att de utan vidare är beredda att riskera livet för en farlig häst, som redan har visat att den är beredd att skada dem. Undrar om det är samma mekanism, som gör att vissa kvinnor dras till kända förbrytare, män som misshandlar dem eller män med t ex alkoholproblem? Det skulle vara intressant att diskutera det med en psykolog. Ett par fallbeskrivningar Den omöjliga islandshästen För något år sedan blev jag ombedd att hjälpa till med lastning av en islandshäst, en 8- eller 9- årig valack. Ägaren ville ha den med på en av mina kurser och kunde inte lasta hästen själv. Ett par dagar före kursen körde jag därför något tiotal mil för att hjälpa henne. Det var en söndag i slutet av våren, med blåst och omväxlande snö, regn och regnblandad snö. Vi började som vanligt med att prata en stund, varefter jag bad henne visa mig hur hon själv brukade göra vid lastningsförsök. Hon ledde hästen mot transporten, hästen gick upp med båda framhovarna på baklämmen och stannade. Eftersom ingen av dem visade några som

helst tecken på rädsla, trodde jag att det var ett rent ledarskapsproblem. När jag efter en stund tog över hästen gick jag därför igenom några grundläggande ledarskapsövningar, inklusive join-up. Alla övningarna fungerade perfekt, så efter ca en halvtimme bestämde jag mig för att nu skulle vi gå in i transporten, hästen och jag. Han gick upp med båda framhovarna på baklämmen och stannade där. Precis som tidigare för ägaren. För att göra en rätt lång historia kort, så stod jag i ca 7 timmar i snöblandat regn och jobbade med hästen utan att få honom att frivilligt gå in i transporten. Vi var genomblöta, åtminstone hästägaren och jag, och hon började bli riktigt ledsen. Så jag gav upp. Eftersom jag inte tar betalt för misslyckade jobb fick hon betala mina reskostnader och inget annat. Innan jag åkte därifrån föreslog jag att hon skulle prova på samma sätt dagen efter, men lasta en annan, lugn häst först för att ge honom trygghet. Ingen av oss trodde på det, jag var mest inne på linjen att det var något jag hade missat och hon sa att hästen skulle få tillbringa resten av sitt liv hemma på gården och att hon skulle ta en annan av sina hästar till kursen. Lastningsproblem förekommer även med islandshästar. Hästen på bilden är inte samma häst, som beskrivs i texten. Men den här hästen gick också in i trasporten så småningom. Frivilligt! När jag svängde in på granngården för att hålla kursen ett par dagar senare kom ett par tjejer springande och ropade att problemhästen skulle komma med, för hon hade fått in honom i transporten dagen efter våra övningar. Ja, ja, en annan gång, tänkte jag. Den hästen går bara inte in i en transport. Men hon kom och hade hästen med sig. Han var med hela dagen på kursen och efteråt lastade hon honom själv på mindre än en halv minut. När hon betalade kursen och det hon hade köpt av mig gav hon mig 500 kr extra, för som hon sade, med tårarna rinnande utefter kinderna: Jag har haft flera tränare hemma för att lasta honom. Alla har fått in honom på ett eller annat sätt, men han har aldrig tidigare gått in frivilligt. Hästen går fortfarande in frivilligt jag pratade med henne för ungefär ett halvår sedan. Och han gör det utan att vara rädd. Efteråt funderade jag mycket på vad det var jag hade missat. Någon månad senare, efter att ha läst ett par böcker och efter kontakt med professor Per Jensen, kom jag fram till att hästen förmodligen var en s k passiv hanterare, något som utrymmet inte medger en redogörelse för här. Den intresserade kan läsa om det i boken Stress i djurvärlden av Per Jensen

Den istadiga travaren Ett annat problemjobb handlade om en istadig varmblodstravarvalack, som en rätt ung tjej ville ha hjälp med. Hon var amatörtränare och hade fått en häst i träning, därför att den professionella tränare, som hade honom tidigare inte ville ha honom kvar. Hästen var istadig, den frös fast på stallbacken och gick inte att rubba. Problemet förekom särskilt vid tävling Jag fick henne att läsa igenom en av mina böcker ( Hästens beteende är ett svar på hur den hanteras. Om du inte ändrar sättet att hantera den på har du samma häst kvar, när jag har åkt hem, även om jag kanske kan klara att hantera den. ) och åkte sedan till henne. Så fort jag hade kommit ur bilen berättade hon att det inte gick att slå hästen ur istadigheten. Och hur kan hon veta det då?, tänkte jag för mig själv. Strax efteråt berättade hon också att den professionella travtränaren hade försökt lösa problemet genom att spänna fast hästen i en traktor och dra loss den. SUCK! tänkte jag. Men sa inget. Man kan få en uppfattning om hur sadeln ligger mot hästens rygg genom att titta på vojlockens undersida. Vi pratade en stund och började sedan arbeta med hästen. Han fungerade som han skulle i alla avseenden, men visade sig vara en känslig individ, dessutom mycket uppmärksam och trevlig som häst. Så länge allt gick lugnt och sansat tillväga. Om man pressade honom det allra minsta för hårt lade han vikten bakåt och började stänga av. Om man då genast slutade pressa honom kom han tillbaka igen, dvs han visade inga tecken på rädsla och var som vanligt. Jag kom fram till att hästens s k istadighet var ett tecken på att den var för hårt pressad och rekommenderade både hantering enligt NH-principerna och att den skulle få sluta tävla. Eftersom jag inte har haft någon kontakt med tränaren eller någon annan vet jag inte hur det har gått för hästen, förutom att jag noterade att den startade i ett lopp nu i sommar och kom tvåa. Även denna häst har jag diskuterat med professor Jensen. Vi kom fram till att hästens reaktion kan vara en s k inlärd hjälplöshetsreaktion. En sådan reaktion är ett tydligt tecken på stress, närmast jämförbart med svår depression hos människor. Svansfrakturer hos travare I samma stall fanns två andra varmblodiga travhästar. Båda hade svansfrakturer. De kom från samma amatörtränare. Travhästar får i princip svansfrakturer på tre olika sätt. De kan råka ut för en olycka. Det är lika sällsynt bland travhästar som bland alla andra hästar. Om en travare protesterar genom att slå mot sulkyn förekommer det att tränaren binder fast svansen i sulkyskalmen på den sida hästen slår. När hästen slår nästa gång, sparkar den av sin egen svans. Ett annat hemskt sätt för travhästar att få svansfrakturer är när tränaren inte är nöjd med hur fort hästen travar. För att få den att trava fortare tar han tag i svansen och bryter. Det gör

naturligtvis ont och hästen försöker fly från smärtan genom att springa så fort den kan. Men tränaren är ändå inte nöjd, utan bryter ännu hårdare. Och svansen går av. Det förekommer faktiskt i Sverige i dag, fast sådan behandling av hästarna naturligtvis är sällsynta undantag. inom den mest kompetenta travtränarkåren i världen. Sune Ardennern Sune har jag tidigare skrivit om här i Hästfynd. Han var en trevlig häst med en ägare, som hade goda skäl att vara rädd för honom. I hans fall var orsaken till problemet solklart: ägarens rädsla. Många läsare har frågat hur det gick för honom. Han trivs bra hos sin nya ägare och fungerar utmärkt i brukskörning, enligt de uppgifter jag har fått. Epost direkt till författaren: sven.forsstrom@equerry.se